Kategori: Arkivfynd

Vid Hjulsbro i Landeryds socken, Östergötland, har det funnits inte en utan två runstenar. Den tidigare kända runstenen, Ög 112, har varit försvunnen sedan länge. Men det fanns alltså en runsten till i Hjulsbro, i utkanten av dagens Linköping, även den numera försvunnen.

Runstenen ritades av och beskrevs i augusti 1728 av lektorn och kyrkoherden Petrus Milberg. Den var svårläst och Milberg kunde bara konstatera två ord i texten: biurn ’Björn’ och kuþ ’Gud’. Den sistnämnda runföljden står till höger på stenen och kan vara början på en böneformel. Eller måhända en del av ordet goðan, ’gode’.

Runstenen finns beskriven i en handskrift (R 554) från Olof Celsius arkiv på Uppsala universitetsbibliotek. Där har man även tidigare bl.a. upptäckt en tidigare okänd östgötsk runinskrift, se här. Runstenen från Hjulsbro har en skeppsristning, vilket är ganska ovanligt på runstenarna. Jag känner, bortsett från runförsedda gotländska bildstenar, bara till ett tiotal runstenar från svenskt område med ristade skepp. Bland de mer kända är kanske Tullstorpstenen från Skåne och Sparlösastenen från Västergötland. Den senare har segel hissat på sitt skepp och sådana stenar kommer bli mest relevanta att jämföra med Hjulsbrostenen. Jämförelser bör göras med det gotländska bildstensmaterialet i sin helhet, oavsett om stenarna har runor eller ej, även om skeppsbilderna därifrån oftast är från ett äldre tidsskede. Likaså bör jämförelser göras med lösföremål såsom en träpinne från Bergen i Norge och ett revben från Sigtuna i Uppland. Dessa båda föremål har såväl skepp som runor. Revbenet från Sigtuna hittades 1995, se TOR 1996, s. 305 ff. Skeppet på benet har liksom Hjulsbrostenen höga stävar, men seglet är på benet inte alls detaljerat. När det gäller skepp med segel på runstenar från Östergötland bör nämnas Ledbergsstenen från Ledbergs kyrka (Ög 181) och runstenen från Stratomta i Törnevalla sn (Ög 224). Skeppet från Hjulsbro blir ett värdefullt bidrag till vår kunskap om vikingatidens skepp.

Fler arkivfynd kommer säkerligen kunna göras – jag kommer återkomma till några fler just från Östergötland – men ännu roligare vore om stenarna från Hjulsbro kunde återfinnas i verkligheten.

Foto Alvin

Senast uppdaterad 2019-02-24

Den 11 augusti 1864 var Nils Månsson Mandelgren till Torsåkers kyrka i Gästrikland. I sin beskrivning av kyrkan och dess inventarier hänvisar han till ”runstenens afritning”, se teckningen ovan. Teckningen är inte särskilt lik hur stenen och inskriften verkligen ser ut. Se en bild här. En annan teckning gjordes vid samma tid av N. L. Söderholm som tillsammans med C. F. Wiberg sommaren 1864 granskade bl.a. denna gästrikska runsten. Söderholms teckning finns återgiven i standardverket Gästriklands runinskrifter, men med en annan läsning än den som finns hos Mandelgren. Intressant är att på teckningen i Mandelgrens arkiv nämns just Wiberg, där står: ”I Thorsåkers kyrka – 11/8 65 Wiberg”. Datumet är samma som i beskrivningen av Torsåkers kyrka, men året ett annat. Tyvärr finns det inget stöd i Mandelgrens resejournaler för att han var till Gästrikland sommaren 1864 – eller 1865. Årtalen kan vara ditskrivna flera år senare, och vara fel. Eller möjligen kan Mandelgren ha ritat av någon annans teckning.

Över så till själva inskriften som enligt Mandelgrens teckning kan återges:
tu^rui rita s^tin þino × at kuþbiurna ×
–rrt(r)– · kuai · …-…(k)–(l)—nhimi——-…
× kuta ua muþiR × krrmui · r- : -i-s-…
kuþmuntri
þrukia-i-

Notera också Mandelgrens notering om figuren på stenen: antages vara þruknate sörjande moder.
Men redan Olof Celsius tolkade på 1700-talet det som han läste þruk—- som ’drunknade’, inte som ett namn, däremot ansåg att han kvinnofiguren just var den sörjande modern.
Att rista ’drunknade’ med en inledande þ-runa är dock inte det väntade – det borde vara en t-runa. Men det finns andra exempel, se t.ex. på runföljden þrebin ’dräpt’ på Vg 135, en försvunnen sten från Hassla i Kinneveds sn i Västergötland som snarare borde ristats trebin.

Sven B. F. Janssons läsning och tolkning i Gästriklands runinskrifter lyder:
× -(u)(i)(r)(i) riti s^tin þino × at kuþbiurna × bruþu^r si-… …m… × kuta ’ uas muþiR × kuþmu-r × … : kuþmuntro : þrukn-þi :
»… uppreste denna sten efter Gudbjörn, sin broder … Gudda (?) (Gutta?) var Gudmunds moder. Gudmund drunknade.»

Andras läsningar av det första namnet lyder iriri (Christofersson och Hadorph 1690), triri (Celsius), triui (Ekdahl 1830), turui (Wiberg 1864) och tuiri (Eriksson 1958). Jansson diskuterar om det kan vara mansnamnet Diuri (Djure) eller Tiarvi/Tyrvi (Tyrve), men tror inte på något av dem. I sammanhanget skulle även kvinnonamnet kvinnonamnet Þyrvi (Tyrvi) kunna nämnas, men det borde ha ristats med en inledande þ-runa. Ristaren är dock uppenbart osäker på hur þ-ljudet ska ristas, men namnet bör tills vidare ändå stå kvar som otolkat.
Motsvarande fundering kan dock användas även för moderns namn. Kvinnonamnet skulle kunna vara Gyða (Gyda), men det borde ha ristats med en þ-runa, inte en t-runa.

Senast uppdaterad 2018-01-19

På Västergötlands museum i Skara hölls den 21 september ett
antal miniföredrag om västgötska runinskrifter. Mitt bidrag gällde fynd i
Mandelgrens arkiv vilket finns på Lunds universitet. Bilden ovan visar en
detalj av Mandelgrens teckning från 1866 av en dopfunt från Borgstena kyrka i
södra Västergötland (Vg 249). Inskriften består av runor eller runliknande
tecken och kan möjligen avse ordet ”paradis”. Figuren till vänster – Eva – har
ett äpple i ena handen och ormen, som väl nyss har gett Eva äpplet, ser glad ut
– ormen har lyckats med sin frestelse. Figuren ovanför ormen är i verkligheten en
ornamentsdetalj, inte ett ansikte. Det intressanta med Mandelgrens teckning är
att den är den äldsta teckningen vi känner – tidigare kände vi till en tre år
yngre teckning. Dopfunten finns idag på Historiska museet, men en kopia finns i
kyrkan.

I övrigt tog jag i mitt föredrag upp uppgifter om runstenar från
två andra socknar i Västergötland som Mandelgren nämner i sina noteringar. Och
det gäller två socknar där vi inte känner till att det ska finnas några
runstenar. Antagligen avses runstenar från grannsocknarna, men uppgifterna är
intressanta och jag hoppas kunna återkomma här med mer upplysningar framöver.

Senast uppdaterad 2017-09-30

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899) for från 1846 runt i riket och dokumenterade kulturminnen och kulturmiljöer av olika slag. I hans arkiv i Lund (Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet på Lunds universitet) finns omkring 100.000 anteckningar, akvareller, teckningar, brev, fotografier m.m. I detta stora arkiv, där en del finns utlagt på webben, har jag bl.a. funnit en teckning av runstenen Ög 171, Skärkinds gamla kyrka i Östergötland. Mandelgren var dit såväl 1846 som 1872. I ett P.M. daterat den 24 maj 1872 skriver Mandelgren: ”Vidare fanns ett refben med runor och en sten, Utanför dörren en sten med runor etc.”. Revbenet har signum Ög 173 och stenen ”Utanför dörren” är Ög 172 vilken upptäcktes 1844 då gamla kyrkan revs. Stenen som Mandelgren nämner är säkerligen den här aktuella runstenen – Ög 171.
I en annan, odaterad, beskrivning av Skärkinds kyrka – vilken kan vara från 1846 – skriver Mandelgren om vad som finns i gravkoret: ”Äfen finnes här en Runsten med några runor på midten; ej lästa.” [Edit 2017-08-02: i reserapporten för 1846 i ATA skriver Mandelgren: ”Äfven finnes här en Runsten, med några Runor på midten; ej lästa.”] Se teckningen ovan till vänster med runor på mitten. Då låg stenen i gravkoret där Nordenskjöld sedan såg och avbildade stenen 1876. Innan dess hade stenen tagits ur gamla kyrkans korgrund och lagts i gravkoret. Den gamla kyrkan revs 1844, bortsett från koret. Änkegrevinnan Magdalena Klingspor bekostade en renovering av kapellet – mot att få rättigheten att ordna ett gravkapell under korgolvet för släkten Klingspor. Tack vare dessa arbeten kom stenen i dagen. Och sedan 1877 står stenen på kyrkogården.

Teckningen, vare sig den nu är från 1846 eller från 1872, är den äldsta vi känner av denna inskrift med urnordiska runor. Inskriften lyder i enlighet med Brate i Östergötlands runinskrifter skiþaleubaR, vilket brukar tolkas ’Skinnljuv’. Mandelgrens läsning avviker på en del punkter från denna, men Brate skriver att runorna mot slutet av inskriften är otydliga eller skadade, varför man inte bör förvånas över avvikelserna.
Inskriften brukar dateras till 400-talet och är därmed en av, eller kanske till och med, landskapets äldsta runinskrift. Att inskriften bara består av ett namn är vanligt bland dessa våra äldsta skriftliga dokument.

Senast uppdaterad 2017-08-02.