Runstensfynd över tid – speciellt i Uppland

Emellanåt får jag frågan hur ofta det hittas runstenar och spontant har jag känslan av att det brukar hittas en hel runsten (nästan) varje år. Det kan handla om nyfynd, men ibland återfynd av tidigare kända runinskrifter. Exempelvis när U 874 från Hagby kyrka i Uppland återfanns 2016. Och fragment av runstenar hittas det varje år – även då ibland av tidigare kända men sedan länge försvunna runstenar.

Bland senare decenniers återfunna runstenar utanför Uppland kan nämnas Sm 157, återfunnen 2003, Sö 23 återfunnen 2010 , Sö 91 återfunnen 2018, Sö 23B återfunnen 2019 och DR 385 återfunnen 2020. Och därutöver flera fragment.
Bland runfynd av tidigare okända runstenar från senare år ska förstås nämnas stenen från Hellerö i Västra Ed, Småland, hittad 2020.

Låt mig nu granska runfynden i Uppland, det utan tvekan runstenstätaste landskapet. Under perioden sedan Upplands runinskrifter gavs ut (1940–1958) har det gjorts åtminstone 182 fynd av tidigare okända runstenar. Därutöver gjordes en del fynd under perioden 1940–1958 som hann komma med i Upplands runinskrifter. T.ex. hittades fem runstenar, eller fragment, på 1950-talet som kom med i det senaste utgivna bandet.
I övrigt var det 43 runstenar, eller delar av runstenar som hittades i Uppland på 1950-talet. På 1960-talet gjordes det 17 runstensfynd, på 1970-talet 34 fynd, på 1980-talet 13 fynd, på 1990-talet 15 fynd, på 2000-talet 17 fynd och på 2010-talet 19 fynd. Se figuren nedan. Från 2020-talet känner jag till två uppländska runfynd, eller kanske tre. Av de 36 runstensfynden under 1940-talet hann 20 komma med i standardverket Upplands runinskrifter.

Fynd av runstenar i Uppland per årtionde

Bland de 182 uppländska runstensfynden finns några fynd som har funnits länge på museer eller i kyrkor, men som inte varit kända av Runverket förrän under senare år. Där finns också några arkivfynd – av runstenar som ännu inte hittats i landskapet. Och när hittas egentligen en runsten? Är det när någon känt till att den i alla fall sedan ett visst år har legat i vapenhuset, eller när den blev känd av Runverket? Är det när den ritades av på 1800-talet, men först nu under senare år uppmärksammades av runologer? I den statistik jag nu snabbt sammanställde har jag försökt att utgå från den äldsta kända uppgiften och inte när t.ex. Runverket fick nys om runstenen.

Men det är inte bara runstenar som hittas, utan ofta putsinskrifter eller runben. Och de runstenar som hittas är oftast fragmentariska – inte sällan har de olika pusselbitarna hittats vid olika tillfällen vilket gör att antalet runfynd egentligen är betydligt fler. Inte sällan hittas också nya pusselbitar till tidigare kända runstenar.

Men hur var det då med hela runstenar? Hur många såna hittas och hur ofta? Bryter man ner figuren ovan per år, då kan man få fram följande figur.

Antal runstensfynd per år i Uppland

Blåa prickar markerar oavsett om det handlar om hela runstenar eller om fragment, de andra prickarna visar hur många hela runstenar som hittats. Från 1950-talet och framåt har det gjorts 37 sådana fynd i Uppland. Vissa år sticker ut och man ser att under senare år är det inte så många hela runstenar som hittas i Uppland – däremot görs det något runstensfynd nästan varje år bara i Uppland.

Här kan man läsa mer om runfynden i Sverige från 2012 och framåt.

Senast uppdaterad 2021-12-01

Runfynden vid Köpings kyrka – på webben

Våren 2002 publicerade jag boken Runfynden vid Köpings kyrka. Jag lät trycka upp den i 150 exemplar, men nu mer än 18 år senare är det inte så många exemplar kvar. Men intresserade kan alltid kontakta mig. Boken är nu utlagd på ”nätet”. Men pdf-filen är tung, den ”väger” mer än 44 MByte.
Boken består av flera kapitel där katalogen som beskriver de 74 olika stenarna omfattar den största delen.

Bokens framsida – klicka på bilden för att komma till pdf-filen.

Vill man läsa om en enskild inskrift går det att länka sig till enskilda poster, t.ex. till Öl 47 (bokens nummer 4): https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=53
Eller till nummer 39, stenen som är avbildad på framsidan: https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=92
Vill man direkt gå till färgbilderna hittar man dem härifrån: https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=143
Men som sagt, eftersom filen är ”tung” är den mer praktisk att först ladda ner i sin helhet.

Som vanligt i olika publikationer finns det skrivfel. Så även här. En del hann förstås upptäckas innan tryckningen, annat har upptäckts vartefter åren gått. Forskningen om inskrifterna går givetvis framåt, nya fynd görs och nya tolkningar ser dagens ljus. En sådan tolkning har jag lagt in i den ”erratafil” som nu också publiceras. Se filen https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping-errata-nov-2020.pdf. Den filen innehåller först en lista på skrivfel jag sett, fler finns säkert. Därefter listar jag en del av den litteratur som efter 2002 har publicerats om runinskrifter – då inte bara runstenarna – från Köpingsvik. Till sist skriver jag kort om de fyra runfynd som gjorts vid kyrkan efter 2002.

Ett tillägg i form av ett inskriftregister med sidhänvisningar får bli ett senare pyssel. Det finns alltid mer att göra. Och många runinskrifter att hugga tänderna i, fast hellre då mindre bokstavligt.

Senast uppdaterad 2020-11-29

Nya runor i Hagby

Runrådet i Uppsala den 31 januari handlade om några runstenar på Öland, men mer om de i Möre på det småländska fastlandet och mest om ett litet nyligen funnet fragment från Hagby kyrka. Det blev väldigt konkret eftersom fragmentet gick runt bland oss åhörare medan Henrik Williams lade ut texten. Texten på fragmentet är kort: …r x auk x … Ordet ’och’ är för övrigt det vanligaste på runstenarna. Men man kan alltid sätta in en inskrift i sitt sammanhang – oavsett hur lång eller kort den är. Williams tog i ett generellt perspektiv upp material, transport, lokalitet, fornminneskontext, ristning och ornamentik. Fyndomständigheter är ofta intressanta, men mer intressant är i detta fall: var kan resten finnas? I kyrkväggarna? I kyrkogårdsmuren eller på annan plats i närheten? Platsen är intressant i jämförelse med de andra socknarna i Möre. Nu har samtliga kyrkor på -by i Möre en känd runsten: Ryssby, Åby, Arby, Ljungby – och nu Hagby. Inga andra av de totalt 24 socknarna har några runstenar – förutom Hossmo kyrka med sina senvikingatida gravmonument och Kalmar stad. Och intressant är att det är just en och endast en runsten per kyrka och socken på -by. Men en socken saknas i uppräkningen: Dörby. Och runstenen från Åby är försvunnen. Så har man vägarna förbi Möre vore det intressant att undersöka:
Finns det ingen runsten i Dörby?
Vart har runstenen i Åby tagit vägen?
Och var hittar man fler pusselbitar till runstenen från Hagby?

Senast uppdaterad 2019-01-31

Den återfunna Sö 91

Som tidigare meddelats har i augusti den sedan länge försvunna runstenen från ”Tidöö gärde” (Peringskiöld) återfunnits.
Den smala och höga runstenen, drygt 4,2 m lång, grävdes fram när man skulle anlägga en gång- och cykelbana och vi får tacka en förbifarande cyklist som såg runorna.

Runstenen beskrevs första gången i Rannsakningarna för Hammarby socken i Södermanland 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.” 7 alnar och 2 kvarter, dvs 7,5 alnar blir 4,45 meter. Det är något längre än vad stenen verkligen mäter, men den är ändå imponerande lång. Och förmodligen är det i kombinationen med den relativt korta foten som gjort att stenen ramlat omkull. Tack och lov sprack den inte, den är nämligen tunn, kanske som tjockast 40 cm.
Nästa gång som stenen nämns är återigen i Rannsakningarna, den här gången 1682: ”Vthj Hammarby-Sochn weet man äy finnas mer, änsom en något stoor Runnsteen medh någre Rundske Bökestafwar.” Fyra år senare, 1686, var Peringskiöld till platsen och ritade av stenen. Hans teckning stämmer väl överens med hur stenen och ristningarna ser ut. Därefter tiger källorna. Inga senare teckningar eller beskrivningar av stenen är kända och stenen torde ganska snart efter Peringskiölds besök glidit djupare ner i leran.

Att en hel runsten hittas tillhör inte vanligheterna, sannolikt kommer därför detta bli årets viktigaste runfynd, om inte annat det största.

Vid mitt besök på platsen den 18 augusti var inte förutsättningarna de bästa för att göra en läsning. Magnus Källström från Runverket var till platsen dagen innan och kunde göra en preliminär granskning av inskriften. Tolkningen av inskriften är sannolikt: Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.

Här finns fler länkar om runfyndet.

Senast uppdaterad 2018-08-19

Trälen Faste är återfunnen

Stenen till vänster visar Peringskiölds teckning av runblocket U 168 från Björkeby i Östra Ryds sn, Uppland. Stenen till höger är ett fragment av detta runblock. Jag återfann det liggande i norra kyrkogårdsmuren till Östra Ryds kyrka den 6 juli 2017.

På en bild av muren hade jag ett par dagar innan sett ett par linjer – kunde det vara runslingor? Och mycket riktigt, slingorna nere till höger på stenen i muren är slingor från en runsten. Eller snarare ett runblock – ett återfynd av en del av U 168 som varit försvunnen sedan länge. Enligt en uppgift nedskriven av Victor Dahlström 1849 skulle stenen ”för några år sedan blifvit söndersprängd och inlagd i kyrkogårdsmuren”.

Tyvärr saknas en del av inskriften på det nyfunna fragmentet, men man kan i alla fall läsa några runor: …t ’ (f)–…

Detta är en del av runföljden at ’ fasta som återfinns vid mitten av den övre runslingan på runblocket på Peringskiölds teckning från maj 1693. Inskriften lyder i sin helhet:

[hu^lmstin ’ ranfastr * aystin * litu akua ’ stain · a]t ’ f[asta ’ lusa · sin · — þoru ybiR · iak]
»Holmsten, Ragnfast (och) Östen, lät hugga stenen efter Faste, sin och Toras frigivne(?). Öpir högg.»

Sannolikt står runföljden lusa för ordet løysi ’frigiven’, i ackusativ (løysa). Faste är då en frigiven träl. Och Tora kan, som Stefan Brink anger i Vikingarnas slavar (2012, s. 119), vara mor till Holmsten, Ragnfast och Östen. Ordet är förstås intressant, men inte unikt bland våra runinskrifter. En frigiven träl nämns också på en runsten från Veckholms kyrka i Uppland, U 696.

Förhoppningsvis kan fler delar av runblocket återfinnas i bogårdsmuren – några troliga pusselbitar har redan konstaterats – men där vänder sig eventuella runor mot insidan av muren.

Genom återfyndet av U 168 och U 170 vid Bogesund för några år sedan (se http://www.k-blogg.se/2013/04/26/runfynd-bland-blasipporna/) har nu samtliga stenar från socknen kommit, mer eller mindre, till rätta.

Senast uppdaterad 2017-07-11.