Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Jag gillar noter

Blandade runor Posted on 31 juli, 2022 23:23

Noter kan vara lite olika saker.
Det kan vara musikaliska noter som jag i körsammanhang brukar läsa och sjunga efter en gång i veckan. Ett exempel på noter är bilden nedan som visar en runsten vid nationalsången Du gamla du fria. Richard Dybeck som skrev texten var också en flitig tecknare av runstenar och inte sällan spårade han upp stenar som varit försvunna. Runstenen här är säkerligen U 356 från Ängeby i Lunda socken, Uppland.

Foto ur boken Nu ska vi sjunga.

Men noter kan oftare vara fotnoter, eller fotnötter som de skämtsamt kan kallas.

I mitt arbete Svenskt runnamnsregister (1996) finns det 166 stycken fotnoter på 138 sidor. Medan det i mitt arbete Runfynden vid Köpings kyrka (2002) ”bara” finns 43 fotnoter på 142 sidor.

Men rekordet, för egen del, gällande antal fotnoter finns i min utgåva av Arthur Nordéns supplement till Erik Brates Östergötlands runinskrifter. Där finns 1086 fotnoter på 438 sidor.

Har då annan runologisk litteratur också fotnoter?
Ja visst, och det är ofta där man kan hitta guldkorn. Inte sällan sånt som har kunnat användas för uppdatering av Samnordisk runtextdatabas.
En runologisk avhandling med många fotnoter är Magnus Källströms avhandling Mästare och minnesmärken (2007) med 381 fotnoter på 442 sidor.
En annan är Sofia Pereswetoff-Moraths avhandling om runblecken (översättningen till engelska 2019, Runrön 21) där det finns 452 fotnoter på 367 sidor.
Andra arbeten och avhandlingar har förstås också många fotnoter, men inte sällan börjar numreringen om från 1 efter varje kapitel. Och antalet fotnoter är inte det viktigaste, utan vad som står i dem.
För att återgå till Magnus Källströms avhandling kan jag hitta ett trettiotal ditskrivna noteringar ”db” (= ”Samnordisk runtextdatabas”) i mitt ex. av avhandlingen. Även om det finns fler såna noteringar vid den löpande texten är således fotnoter viktiga att kontrollera.

Åter till Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter. Den inskrift som där har flest fotnoter är Rökstenen, Ög 136. Min utgåva innehåller 103 fotnoter på 35 sidor. 24 av dessa är Nordéns egna fotnoter, av de övriga utgör merparten kommentarer som Elias Wessén gjort i manuset och som således blivit fotnoter i utgåvan. Även om det uppenbarligen fanns mycket att kommentera i manuset av Wessén ser jag det spontant som att Nordéns tolkning av Rökstenens inskrift pekar fram mot den tolkning som Wessén sen kom med ett decennium senare, se Runstenen vid Röks kyrka (1958).

I utgåvan av Nordéns supplement är det löpande numrering av fotnoterna per härad. Skulle numreringen inte ha börjat om från 1, hade det blivit onödigt mycket ändringar när texten behövt redigeras om. Å andra sidan verkar det onödigt att börja om på 1 för varje sida eller för varje inskrift. Det normala i Sveriges runinskrifter är att fotnoterna enbart numreras per sida, därmed börjar numreringen om från 1 på nästa tryckplåt med något fotnot. Endast i den senaste delen, Gästriklands runinskrifter (1981), börjar fotnotsnumreringen istället om per inskrift. Då, 1981, hade tekniken för att framställa böcker blivit en annan. Stickprov bland banden i Sveriges runinskrifter visar att olika författare använder fotnoter olika mycket – flitigast förefaller Sven B.F. Jansson vara, medan Elisabeth Svärdström verkar vara mest sparsam med fotnoterna.

Runbloggen har nu i juli funnits i fem år och en hel del har handlat om arkivfynd – i arkiven finns det mer att hitta eller skriva om. Runbloggen kommer få nya inlägg, men arkivfynd kan också beskrivas i andra sammanhang, i löpande text, eller varför inte i fotnoter.

Senast uppdaterad 2022-07-31.



Att välja på en konferens

Blandade runor Posted on 31 maj, 2022 22:19

Om två veckor börjar den nionde internationella runkonferensen. Den blir den femte där jag deltar, men det var nu åtta år sedan sist. Så det är säkerligen många som, liksom jag, ser fram emot konferensen.
På konferenser av detta slag finns det flera pass som är gemensamma, men också pass som är uppdelade i olika konferensrum så att man kan välja: vad ska man gå på? Och ibland springa emellan när man vill lyssna på ett föredrag första halvtimmen och på ett annat föredrag, i annan lokal, den andra halvtimmen. Eller så stannar man kvar. De som springer emellan är ju inte så ”populära”, det är lätt hänt att man stör om föredragen inte exakt håller tiden.
Tid är alltså viktigt.
Apropå tid så är temat för konferensen ”Functions of runic literacy 200 to 1500 AD: Text types and historico-cultural contexts”.
Hur var det med läs- och skrivkunnigheten under ”runtiden”? Själv tänker jag att det inte var någon idé att skriva något om det inte fanns läsare. Men vissa runinskrifter hade bara en eller annan läsare – de var mer ”privata”, medan andra texter var uppenbarligen mer offentliga – och då tänker jag på runstenarna.

Åter till valen.
För egen del kan jag välja det föredrag som på titeln låter roligast eller intressantast, jag kan välja föredragshållare som jag vet är duktiga. Jag behöver inte fundera på om föredraget är värdefullt för aktuella eller framtida forskningsprojekt som istället kan vara en utgångspunkt när andra väljer vilka föredrag de ska lyssna på. Fast det blir ju ändå värdefullt för dem. Det är viktigt att få ut något av föredraget, att man lär sig något nytt. Och ibland bidra med frågor eller synpunkter.

Kan man då fokusera hela tiden? Eller kommer jag för egen del fundera på vad jag själv ska säga den sista dagen då jag ska hålla ett av de dryga 50 föredragen. Nåja, jag är inte orolig. Jag har varit på konferenserna förr, vet ungefär vad jag ska prata om och kommer kunna slappna av.

Och det är inte föredrag hela tiden. Det blir utflykter, åt olika håll och av olika slag. Då konferensen äger rum nära den dansk-tyska gränsen kommer någon utflykt gå till Danmark, en annan utflykt gå till Hedeby i Schleswig m.m. Återigen lite att välja mellan, även om en utflykt till Hedeby är gemensam för alla. Hedeby, eller Heiðabýr på fornnordiska, var ungefär samtida med Birka och en stad som liksom Birka övergavs redan under vikingatiden och återupptäcktes igen långt senare.

Läs mer om konferensen här https://www.isrri2022.uni-kiel.de/

En logotyp för konferensen

Senast uppdaterad 2022-05-31.



Om runstenar från Bro kyrka

Blandade runor Posted on 30 april, 2022 22:18

Vid ett föredrag i veckan talade jag om runstenar i Bro och speciellt de stenar vid kyrkan som vi då passade på att titta närmare på.
I början av 1970-talet registrerade Runverket vid Riksantikvarieämbetet fyra runstensfragment vid kyrkan, två hade passning till U 619 (återfunna pusselbitar – se foto nedan), medan de andra fragmenten utgör delar till okända runstenar där många fler pusselbitar finns kvar att hitta.
Därefter har inga runfynd gjorts i socknen eller ens i hela Upplands-Bro kommun. Inskriften på U 619 är intressant eftersom den pekar på att det ska ha funnits ytterligare en sten med början av inskriften.
Inskriften på U 619 lyder: þisa · meki · eftiR · ky… …i + rauþr h…[ak -…]
Vilket kan betyda: Dessa märken efter Gyrid(?) … Röd högg …
Den möjliga tolkningen Gyrid beror på att namnet finns på en annan runsten från Bro kyrka (U 618), också den nu i vapenhuset, men tidigare i kyrkgolvet. Den stenen, tyvärr mycket sliten, är rest av Ingrid och Gyrid efter Klemet sin fader och Ingegärd(?) efter sin man.
De båda ristningarna är ungefär samtida. Men eftersom Gyrid levde när U 618 ristades bör det inte vara den stenen som avses med ”Dessa märken” i inskriften för U 619, om det nu är Gyrid som nämns där, utan då en annan sten – gissningsvis den sten som det bara finns fragment kvar av.

U 619 Bro kyrka. Foto: Helmer Gustavson, Runverket, Riksantikvarieämbetet.


Den intressantaste runstenen i Bro är stenen som nu står rest 200 meter norr om kyrkan, men som tidigare var inmurad i (dåvarande) vapenhusväggen fram till år 1866.
Stenen kallas Assurs sten och är rest av Ginnlög till minne av maken Assur, son till Håkon jarl, en vikingaväktare som hindrade främmande vikingar att göra strandhugg i bygden. Samtidigt gjordes en bro. En bro (eller snarare vägbank över sankmarker) som säkerligen gett namn åt socknen, kyrkan och även häradet. Ginnlög var enligt inskriften syster till Sygröd och dotter till Holmger – vilka, jämte andra släktingar, nämns på den berömda Sigurdsristningen vid Sundbyholm nära Eskilstuna i Sörmland.
I Rannsakningarna från 1672, och i äldre källor, anges att runstenen U 617 skulle vara inmurad vid ingången till kyrkan eller som det också står ”J Wapenhuus Muren”. Men i riksantikvarien Johan Hadorphs anteckningar i resejournalen från 1684 står det ”i Sakrestijeweggen.” Varför skrev han fel? Eller kan det ha varit så att just då användes vapenhuset som sakristia vilket det ju gör även i våra dagar? Kyrkans äldre sakristia var belägen på långhusets norra sida, under 1700-talet nämns flera reparationer av den innan den år 1780 ersattes av en ny sakristia öster om koret. Att den äldre sakristian reparerades 1705 finns noterat, men kan vapenhuset ha fungerat som sakristia 20 år tidigare, i samband med en annan reparation? Nej, det är bara spekulationer, men ändå intressant eftersom vapenhuset i våra dagar just fungerar som sakristia. Ett av fragmenten funna på 1970-talet hittades förresten fem meter norr om kyrkan, sannolikt i muren till den äldre sakristian, troligen uppförd omkring år 1300.
När Rickard Dybeck skriver om runstenen 1860 i sitt arbete Sverikes runurkunder, anger han att ”Ristningens högra sida ligger nedåt; yttersta slingan häråt till hälften dold i jorden.” Att hela inskriften därmed inte riktigt kunde läsas kan ha varit ett skäl till att stenen togs ur vapenhusväggen, kanske efter påstötningar av just Dybeck som var åter till Bro 1865.

U 617 Bro kyrka. Foto: Ulrika Nordkvist, Bro församling.

Senast uppdaterad 2022-04-30.



Gamla bilder på runstenar

Blandade runor, Evighetsrunor Posted on 31 mars, 2022 23:04

På ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet, finns drygt 100 mappar med 4.600 folioark innehållande omkring 15.000 fotografier och ibland teckningar av runstenar och bildstenar normalt tagna från 1860-talet till mitten av 1970-talet. Folioarken med bilderna blev digitaliserade i projektet Evighetsrunor och har nu börjat göras tillgängliga på plattformen Runor. Större delen av materialet återstår fortfarande att lägga ut, men en hel del bilder är åtkomliga.
Söker man exempelvis på runstenen Bo KJ73 från Rö i Tanums socken, Bohuslän, direktlänk, då kan man under ”Bilder” hitta bilder på runstenen, bl.a. då just från dessa digitaliserade planscher.
En direktlänk till planschbilderna för just denna runsten är https://pub.raa.se/dokumentation/d630eb12-33fb-4525-8f7f-c18a8db1cff8/visning/1

Går det då att hitta bilderna på andra sätt?
Jo, ett sätt är att använd Arkivsök, se https://app.raa.se/open/arkivsok/

Väl där kan man välja avancerad sökning (direktlänk). Långt ner på sidan hittar man ”Arkiv/Samling” och där kan man välja ”Bilder av runstenar och bildstenar”.
Då får man alla, hittills, inlagda bilder. Även om bilderna från Uppland, Södermanland och Gotland fortfarande saknas går mycket att hitta.
För att inte få så många träffar kan man lägga på fler sökvillkor, exempelvis Runsignum eller något under Plats.

Ett sökfält på sidan är Arkivreferenskod, ”Arkivreferens så som den anges i NAD”. NAD är Nationell arkivdatabas hos Riksarkivet.
Uppgifterna om ”Bilder av runstenar och bildstenar” hittar man här.
Där kan man under Referenskod 73 hitta ”Värmland” och fullständig Referenskod som då kan anges under Arkivsök blir SE/ATA/ARK3_2-10/K 1 B/73
Och länken till just dessa bilder blir då https://app.raa.se/open/arkivsok/results?arkiv_referenskod=SE%2FATA%2FARK3_2-10%2FK%201%20B%2F73&searchtype=filter&page=0&pagesize=25

Medan t.ex. en länk för runstensbilder från Västmanland (referenskod SE/ATA/ARK3_2-10/K 1 B/83) blir https://app.raa.se/open/arkivsok/results?arkiv_referenskod=SE%2FATA%2FARK3_2-10%2FK%201%20B%2F83&searchtype=filter&page=0&pagesize=25

Botanisera vidare bland bilderna.

Bo KJ73 Rö (Röö) Tanums sn. Foto: Rosén, S, Okänd, Claesson, Claes.

Senast uppdaterad 2022-03-31.



Fred, frid och seger för det ukrainska folket

Blandade runor Posted on 28 februari, 2022 00:26

Staffan Fridell skrev år 2004 om en sländtrissa från tidig medeltid funnen i Zvenigorod (Звенигород) i västra Ukraina och som nu finns på Historiska museet i Lviv. Se artikeln Två medeltida kvinnonamn i runinskrifter på sländtrissor i Blandade runstudier 3 (Runrön 18), s. 11 ff.
Sländtrissan hittades 1990 i ett fyndlager som daterats till perioden 1115–1130, alltså tidig medeltid. I Zvenigorod fanns sedan 1000-talet en befäst borganläggning som nämns första gången år 1087 (källa: https://de.wikipedia.org/wiki/Swenyhorod_(Lwiw)). Sländtrissan och dess inskrift kan därmed dateras till början av 1100-talet, och inte senare än till år 1130 då den alltså senast hamnade i fyndlagret.
Därmed är inskriften ganska exakt 900 år gammal.
På sländtrissan finns en inskrift som börjar med runorna si, därefter kommer ett tecken, som rimligen är ett kyrilliskt X. Och därefter ytterligare tre runor riþ.

UA Fridell2004;15, Zvenigorod Ukraina. Efter Elena Melnikova Skandinavskie runitjeskie nadpisi 2001 återgiven i Fridell 2004.

Ett kyrilliskt X kanske ljudmässigt kan liknas vid ch i det tyska namnet Bach. Det passar bra in på att försöka återge det aktuella ljudet i runinskriften vilket emellanåt ristas med en h-runa.
På sländtrissan finns även ett par kors och två f-runor inristade. Kors kan symbolisera Jesu lidande, men likväl också seger, seger över döden.
Namnet i inskriften, Sigrid, består av två delar. Sig- kommer av fornvästnordiskans sigr som betyder seger, och efterleden är frīðr, av fornvästnordiskans fríðr vilket betyder ’vacker’ i den ursprungliga betydelsen ’älskad’ (se Lena Peterson Nordiskt runnamnslexikon 2007, sidorna 189 och 68). Men association går lätt vidare till det snarlika ordet friðr (med kort i), vilket betyder ’kärlek, frid, fred’ och kanske då med betydelsen ’skydd’ när det används i personnamn (se Peterson s. 67).

Låt därför vår Sigrid på sländtrissan från västra Ukraina symbolisera såväl segern som den älskade freden och friden som vi så starkt önskar snarast ska infinna sig i detta krigsdrabbade land – liksom det skydd vi alla vill ge människorna i Ukraina. Och låt Sigrid även symbolisera – speciellt med sitt kyrilliska tecken – kontaktarna och samhörigheten mellan oss i Norden och Ukraina.
Sigrid var säkert en älskad dotter, kanske en dotter av skandinaviska föräldrar men uppvuxen i ett slavisktspråkigt område där hon – eller vem som nu ristade runorna – tog till ett kyrilliskt tecken i ristandet av namnet.

Senast uppdaterad 2022-02-28.



Runstensfynd över tid – speciellt i Uppland

Blandade runor, Runfynd Posted on 1 december, 2021 00:34

Emellanåt får jag frågan hur ofta det hittas runstenar och spontant har jag känslan av att det brukar hittas en hel runsten (nästan) varje år. Det kan handla om nyfynd, men ibland återfynd av tidigare kända runinskrifter. Exempelvis när U 874 från Hagby kyrka i Uppland återfanns 2016. Och fragment av runstenar hittas det varje år – även då ibland av tidigare kända men sedan länge försvunna runstenar.

Bland senare decenniers återfunna runstenar utanför Uppland kan nämnas Sm 157, återfunnen 2003, Sö 23 återfunnen 2010 , Sö 91 återfunnen 2018, Sö 23B återfunnen 2019 och DR 385 återfunnen 2020. Och därutöver flera fragment.
Bland runfynd av tidigare okända runstenar från senare år ska förstås nämnas stenen från Hellerö i Västra Ed, Småland, hittad 2020.

Låt mig nu granska runfynden i Uppland, det utan tvekan runstenstätaste landskapet. Under perioden sedan Upplands runinskrifter gavs ut (1940–1958) har det gjorts åtminstone 182 fynd av tidigare okända runstenar. Därutöver gjordes en del fynd under perioden 1940–1958 som hann komma med i Upplands runinskrifter. T.ex. hittades fem runstenar, eller fragment, på 1950-talet som kom med i det senaste utgivna bandet.
I övrigt var det 43 runstenar, eller delar av runstenar som hittades i Uppland på 1950-talet. På 1960-talet gjordes det 17 runstensfynd, på 1970-talet 34 fynd, på 1980-talet 13 fynd, på 1990-talet 15 fynd, på 2000-talet 17 fynd och på 2010-talet 19 fynd. Se figuren nedan. Från 2020-talet känner jag till två uppländska runfynd, eller kanske tre. Av de 36 runstensfynden under 1940-talet hann 20 komma med i standardverket Upplands runinskrifter.

Fynd av runstenar i Uppland per årtionde

Bland de 182 uppländska runstensfynden finns några fynd som har funnits länge på museer eller i kyrkor, men som inte varit kända av Runverket förrän under senare år. Där finns också några arkivfynd – av runstenar som ännu inte hittats i landskapet. Och när hittas egentligen en runsten? Är det när någon känt till att den i alla fall sedan ett visst år har legat i vapenhuset, eller när den blev känd av Runverket? Är det när den ritades av på 1800-talet, men först nu under senare år uppmärksammades av runologer? I den statistik jag nu snabbt sammanställde har jag försökt att utgå från den äldsta kända uppgiften och inte när t.ex. Runverket fick nys om runstenen.

Men det är inte bara runstenar som hittas, utan ofta putsinskrifter eller runben. Och de runstenar som hittas är oftast fragmentariska – inte sällan har de olika pusselbitarna hittats vid olika tillfällen vilket gör att antalet runfynd egentligen är betydligt fler. Inte sällan hittas också nya pusselbitar till tidigare kända runstenar.

Men hur var det då med hela runstenar? Hur många såna hittas och hur ofta? Bryter man ner figuren ovan per år, då kan man få fram följande figur.

Antal runstensfynd per år i Uppland

Blåa prickar markerar oavsett om det handlar om hela runstenar eller om fragment, de andra prickarna visar hur många hela runstenar som hittats. Från 1950-talet och framåt har det gjorts 37 sådana fynd i Uppland. Vissa år sticker ut och man ser att under senare år är det inte så många hela runstenar som hittas i Uppland – däremot görs det något runstensfynd nästan varje år bara i Uppland.

Här kan man läsa mer om runfynden i Sverige från 2012 och framåt.

Senast uppdaterad 2021-12-01



Vilken är Sveriges vanligaste runa?

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 31 oktober, 2021 19:22

Västvärldens vanligaste bokstav är E.
Och Sveriges.
Detta läste jag om i Gröngölingsboken på 1970-talet. Där stod att de fyra vanligaste bokstäverna var EANT och att de därnäst vanligaste bokstäverna var RS.
Wikipedia säger samma sak.
Wikipediaartikeln säger också att de vanligaste orden i tidningsartiklar är i, och, att, det, som, en, på, är, av, för, med, till. Medan vanliga ord bland svenska runinskrifter och speciellt runstenarna är och, sin, efter, sten, lät, resa, fader, denna, son.

Men hur är det med de enskilda runorna i våra runinskrifter?
En genomgång av samma statistikmaterial jag använde för blogginlägget Antal runor per landskap visar att den vanligaste runan i Sverige är runan i.
Den stungna i-runan, e, kommer – inte helt oväntat – långt ner i listan, även om den är klart den vanligaste bland de stungna runorna.
I diagrammet kan man se att de nio vanligaste runorna är iaursntkþ.

Sveriges vanligaste runor utifrån Samnordisk runtextdatabas version 2014

Runorna iaur får mig att tänka på Hogastenen från Bohuslän, Bo Peterson1992. Fast där står iauR (eller snarare iiauR eller möjligen HauR). Och R-runan är inte alls lika vanlig. Men runföljden iaur är inte ovanlig, den förekommer rätt ofta i runristningar med namnet Björn eller -björn.
Skulle då en ensam runföljd iaur betyda något? Jo, som Lena Peterson föreslår 1992 om runföljden iauR på Hogastenen, så skulle det kunna betyda häst, jór på fornvästnordiska. Men jag låter tankarna galoppera vidare.

Runorna sntkþ är bara en samling konsonanter och svåra att få till något speciellt. Men jag kommer in på runföljden …asntr… som för 3-400 år sedan lästes på en numera försvunnen del av U 182, Össeby-Garns kyrka. Före runorna fanns antagligen bara plats för en runa innan det dessförinnan stod ristat ir ·. Dessa två senare runor är bevarade.
Intressant gällande U 182 är att den antagligen, vilket togs upp i ett brev till Runverket redan 1995, skulle vara ristad av Öpir. Läsningen i Samnordisk runtextdatabas behöver justeras, vilket också Magnus Källström noterat för ett tiotal år sedan. Istället för
[…-kuti · auk · ikifa…] … [lit]u × raisa ’ [stain · iftiR …] …ir… […asntr…]
kanske läsningen bör lyda
…ir [· …asntr… … lit]u × raisa ’ [stain · iftiR … …-kuti · auk · ikifa… …–s–…]
Det bevarade fragmentet jämte fragmentet U Owe1996b;119 med runföljden …in · au… bör undersökas om de inte utgör delar av samma sten, vilket också togs upp i brevet till Runverket redan 1995. Och så vore det ju roligt om den försvunna delen av runstenen kunde hittas. Det kommer därför finnas anledning att återkomma till U 182.

I diagrammet ovan ser vi att , en runa som man är så skadad att man inte vet vad det varit för någon, också är vanlig. Den observante noterar att statistiken också innehåller runor från urnordiska – liksom medeltida – runinskrifter. Och diagrammet är inte ”up-to-date”. Men det är inte det viktiga, mer intressant är kanske att notera att de tre vanligaste runorna faktiskt är vokaler. Vokaler är viktiga, men man hade inte så många olika att välja på bland runorna. Istället fick den vanliga i-runan användas för såväl i, e som æ.

Senast uppdaterad 2021-10-31



Från valurnor till valrunor

Blandade runor Posted on 3 oktober, 2021 22:01

September var en valmånad med t.ex. det svenska kyrkovalet. Tyvärr blev det inte mycket tid över för egen del till runor, men finns det då någon koppling mellan val och runor?
Jo, det finns runor på flera valben.

På ett knappt 7 cm långt valben, en bit av ett ben, som hittades 1975 i Trondheim, Norge, finns runorna þo.
Se http://kulturarvsdata.se/uu/srdb/dec82409-e27a-4210-a501-74ae09b015dc, N A167 (N 855) i Samnordisk runtextdatabas (2020).

Likaså finns det två runor, r och þ, på ett valben från Bryggen i Bergen, Norge, N B483.

Inskriften – × -þu(u) × þ på en vävsked av valben från Trondheim är då lite mer intressant, men inte heller den tolkbar, N A192 (N 872).

Däremot finns en tolkad inskrift på en spelpjäs av valben från Bryggen i Bergen, N 288. Inskriften lyder uikigr-, vilket blir Viking.

Flyttar vi oss till Grönland hittar vi ett par tolkade inskrifter.
I Vatnahverfi i Østerbygden hittades 1949 ett valben, ett sannolikt skaft till en spade, med inskriften +gunnar aþ+, dvs Gunnar äger denna(?), GR 67.

Och från ”Gården under sandet” i Vesterbygden kommer en liten spade av valben med runor på skaftet: +bardr a (-), GR 85, vilket blir Bard äger …

Från samma plats på Grönland kommer ett valben med en längre inskrift (b)i-fþ-n · m(b)-(i)iiiiii, GR NOR1997;10A, svårläst och otolkad.

Ett sannolikt leksakssvärd gjort av valben (ännu ej med i Samnordisk runtextdatabas, men hittat redan 1937) från Austmannadal i Vesterbygden på Grönland har 8 runor där den fjärde är en u-runa.

På ett danskt valben funnet i Ribe på Jylland hittar vi runorna kþniiisþnþs, DR AUD1993;261. Inte heller det är tolkat.

Mer intressant blir det om vi beger oss till sagornas värld.

I Egil Skallagrimssons saga, kapitel 73 i Karl G. Johanssons översättning (2014), berättas hur Egil botar den sjuka flickan Helga Torfinnsdotter i Värmland. Hon var svårt sjuk, och hade inte kunnat sova om nätterna. En grannbondes son hade försökt bota henne med runor – men det hade bara blivit värre. Egil lät lyfta upp Helga ur sängen. Egil undersökte sedan sängen och fann där ett valben med runor. Han läste runorna, skar bort dem ner i elden och eldade sedan även upp själva benet. Efter att sängkläderna fått vädra diktade Egil i Johanssons översättning:

Ingen skall rista runor
som inte kan den konsten.
Många har farit vilse
bland runornas mörka stavar
Jag såg tio lönnrunor
ristade på benet.
De har länge vållat
kvinnan svåra plågor.

Egil ristade nu nya runor och lade dem under kudden i sängen. Dessa runor botade Helga, hon vaknar upp och är frisk, men svag.

Vilka runor Egil ristade får vi inte reda på. Inte heller om även han ristade dem på ett valben, på ett annat ben eller i trä. Att hitta ett ristat valben på en gård i Värmland kan också vara oväntat – långt från vatten med valar. För en sagodiktare från västerhavet var nog valben ett naturligt material att rista runor i. Men vi vet också att valben har hittats längre österut, se http://www.saublogg.se/2015/04/valben-identifierat-i-upplandsk-jarnalder/, varför det faktiskt mycket väl kan ha varit ett valben i Värmland – även om sagan är just en saga.

Att runor ansågs kunna läka och bota framgår av ett runbleck från Skänninge i Östergötland, Ög NOR2001;32. Blecket är ristat på två sidor:
A: luf-unar(i)…
B: …kbutrunaR
Detta blir antagligen: ”Läkerunor ristar jag, botrunor.”

Sen finns det intressanta inskrifter på ben eller tänder från valrossar, men nu var det ju val det handlade om.

Senast uppdaterad 2021-10-03



Nästa »