Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Runstensfynd över tid – speciellt i Uppland

Blandade runor, Runfynd Posted on 1 december, 2021 00:34

Emellanåt får jag frågan hur ofta det hittas runstenar och spontant har jag känslan av att det brukar hittas en hel runsten (nästan) varje år. Det kan handla om nyfynd, men ibland återfynd av tidigare kända runinskrifter. Exempelvis när U 874 från Hagby kyrka i Uppland återfanns 2016. Och fragment av runstenar hittas det varje år – även då ibland av tidigare kända men sedan länge försvunna runstenar.

Bland senare decenniers återfunna runstenar utanför Uppland kan nämnas Sm 157, återfunnen 2003, Sö 23 återfunnen 2010 , Sö 91 återfunnen 2018, Sö 23B återfunnen 2019 och DR 385 återfunnen 2020. Och därutöver flera fragment.
Bland runfynd av tidigare okända runstenar från senare år ska förstås nämnas stenen från Hellerö i Västra Ed, Småland, hittad 2020.

Låt mig nu granska runfynden i Uppland, det utan tvekan runstenstätaste landskapet. Under perioden sedan Upplands runinskrifter gavs ut (1940–1958) har det gjorts åtminstone 182 fynd av tidigare okända runstenar. Därutöver gjordes en del fynd under perioden 1940–1958 som hann komma med i Upplands runinskrifter. T.ex. hittades fem runstenar, eller fragment, på 1950-talet som kom med i det senaste utgivna bandet.
I övrigt var det 43 runstenar, eller delar av runstenar som hittades i Uppland på 1950-talet. På 1960-talet gjordes det 17 runstensfynd, på 1970-talet 34 fynd, på 1980-talet 13 fynd, på 1990-talet 15 fynd, på 2000-talet 17 fynd och på 2010-talet 19 fynd. Se figuren nedan. Från 2020-talet känner jag till två uppländska runfynd, eller kanske tre. Av de 36 runstensfynden under 1940-talet hann 20 komma med i standardverket Upplands runinskrifter.

Fynd av runstenar i Uppland per årtionde

Bland de 182 uppländska runstensfynden finns några fynd som har funnits länge på museer eller i kyrkor, men som inte varit kända av Runverket förrän under senare år. Där finns också några arkivfynd – av runstenar som ännu inte hittats i landskapet. Och när hittas egentligen en runsten? Är det när någon känt till att den i alla fall sedan ett visst år har legat i vapenhuset, eller när den blev känd av Runverket? Är det när den ritades av på 1800-talet, men först nu under senare år uppmärksammades av runologer? I den statistik jag nu snabbt sammanställde har jag försökt att utgå från den äldsta kända uppgiften och inte när t.ex. Runverket fick nys om runstenen.

Men det är inte bara runstenar som hittas, utan ofta putsinskrifter eller runben. Och de runstenar som hittas är oftast fragmentariska – inte sällan har de olika pusselbitarna hittats vid olika tillfällen vilket gör att antalet runfynd egentligen är betydligt fler. Inte sällan hittas också nya pusselbitar till tidigare kända runstenar.

Men hur var det då med hela runstenar? Hur många såna hittas och hur ofta? Bryter man ner figuren ovan per år, då kan man få fram följande figur.

Antal runstensfynd per år i Uppland

Blåa prickar markerar oavsett om det handlar om hela runstenar eller om fragment, de andra prickarna visar hur många hela runstenar som hittats. Från 1950-talet och framåt har det gjorts 37 sådana fynd i Uppland. Vissa år sticker ut och man ser att under senare år är det inte så många hela runstenar som hittas i Uppland – däremot görs det något runstensfynd nästan varje år bara i Uppland.

Här kan man läsa mer om runfynden i Sverige från 2012 och framåt.

Senast uppdaterad 2021-12-01



Vilken är Sveriges vanligaste runa?

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 31 oktober, 2021 19:22

Västvärldens vanligaste bokstav är E.
Och Sveriges.
Detta läste jag om i Gröngölingsboken på 1970-talet. Där stod att de fyra vanligaste bokstäverna var EANT och att de därnäst vanligaste bokstäverna var RS.
Wikipedia säger samma sak.
Wikipediaartikeln säger också att de vanligaste orden i tidningsartiklar är i, och, att, det, som, en, på, är, av, för, med, till. Medan vanliga ord bland svenska runinskrifter och speciellt runstenarna är och, sin, efter, sten, lät, resa, fader, denna, son.

Men hur är det med de enskilda runorna i våra runinskrifter?
En genomgång av samma statistikmaterial jag använde för blogginlägget Antal runor per landskap visar att den vanligaste runan i Sverige är runan i.
Den stungna i-runan, e, kommer – inte helt oväntat – långt ner i listan, även om den är klart den vanligaste bland de stungna runorna.
I diagrammet kan man se att de nio vanligaste runorna är iaursntkþ.

Sveriges vanligaste runor utifrån Samnordisk runtextdatabas version 2014

Runorna iaur får mig att tänka på Hogastenen från Bohuslän, Bo Peterson1992. Fast där står iauR (eller snarare iiauR eller möjligen HauR). Och R-runan är inte alls lika vanlig. Men runföljden iaur är inte ovanlig, den förekommer rätt ofta i runristningar med namnet Björn eller -björn.
Skulle då en ensam runföljd iaur betyda något? Jo, som Lena Peterson föreslår 1992 om runföljden iauR på Hogastenen, så skulle det kunna betyda häst, jór på fornvästnordiska. Men jag låter tankarna galoppera vidare.

Runorna sntkþ är bara en samling konsonanter och svåra att få till något speciellt. Men jag kommer in på runföljden …asntr… som för 3-400 år sedan lästes på en numera försvunnen del av U 182, Össeby-Garns kyrka. Före runorna fanns antagligen bara plats för en runa innan det dessförinnan stod ristat ir ·. Dessa två senare runor är bevarade.
Intressant gällande U 182 är att den antagligen, vilket togs upp i ett brev till Runverket redan 1995, skulle vara ristad av Öpir. Läsningen i Samnordisk runtextdatabas behöver justeras, vilket också Magnus Källström noterat för ett tiotal år sedan. Istället för
[…-kuti · auk · ikifa…] … [lit]u × raisa ’ [stain · iftiR …] …ir… […asntr…]
kanske läsningen bör lyda
…ir [· …asntr… … lit]u × raisa ’ [stain · iftiR … …-kuti · auk · ikifa… …–s–…]
Det bevarade fragmentet jämte fragmentet U Owe1996b;119 med runföljden …in · au… bör undersökas om de inte utgör delar av samma sten, vilket också togs upp i brevet till Runverket redan 1995. Och så vore det ju roligt om den försvunna delen av runstenen kunde hittas. Det kommer därför finnas anledning att återkomma till U 182.

I diagrammet ovan ser vi att , en runa som man är så skadad att man inte vet vad det varit för någon, också är vanlig. Den observante noterar att statistiken också innehåller runor från urnordiska – liksom medeltida – runinskrifter. Och diagrammet är inte ”up-to-date”. Men det är inte det viktiga, mer intressant är kanske att notera att de tre vanligaste runorna faktiskt är vokaler. Vokaler är viktiga, men man hade inte så många olika att välja på bland runorna. Istället fick den vanliga i-runan användas för såväl i, e som æ.

Senast uppdaterad 2021-10-31



Från valurnor till valrunor

Blandade runor Posted on 3 oktober, 2021 22:01

September var en valmånad med t.ex. det svenska kyrkovalet. Tyvärr blev det inte mycket tid över för egen del till runor, men finns det då någon koppling mellan val och runor?
Jo, det finns runor på flera valben.

På ett knappt 7 cm långt valben, en bit av ett ben, som hittades 1975 i Trondheim, Norge, finns runorna þo.
Se http://kulturarvsdata.se/uu/srdb/dec82409-e27a-4210-a501-74ae09b015dc, N A167 (N 855) i Samnordisk runtextdatabas (2020).

Likaså finns det två runor, r och þ, på ett valben från Bryggen i Bergen, Norge, N B483.

Inskriften – × -þu(u) × þ på en vävsked av valben från Trondheim är då lite mer intressant, men inte heller den tolkbar, N A192 (N 872).

Däremot finns en tolkad inskrift på en spelpjäs av valben från Bryggen i Bergen, N 288. Inskriften lyder uikigr-, vilket blir Viking.

Flyttar vi oss till Grönland hittar vi ett par tolkade inskrifter.
I Vatnahverfi i Østerbygden hittades 1949 ett valben, ett sannolikt skaft till en spade, med inskriften +gunnar aþ+, dvs Gunnar äger denna(?), GR 67.

Och från ”Gården under sandet” i Vesterbygden kommer en liten spade av valben med runor på skaftet: +bardr a (-), GR 85, vilket blir Bard äger …

Från samma plats på Grönland kommer ett valben med en längre inskrift (b)i-fþ-n · m(b)-(i)iiiiii, GR NOR1997;10A, svårläst och otolkad.

Ett sannolikt leksakssvärd gjort av valben (ännu ej med i Samnordisk runtextdatabas, men hittat redan 1937) från Austmannadal i Vesterbygden på Grönland har 8 runor där den fjärde är en u-runa.

På ett danskt valben funnet i Ribe på Jylland hittar vi runorna kþniiisþnþs, DR AUD1993;261. Inte heller det är tolkat.

Mer intressant blir det om vi beger oss till sagornas värld.

I Egil Skallagrimssons saga, kapitel 73 i Karl G. Johanssons översättning (2014), berättas hur Egil botar den sjuka flickan Helga Torfinnsdotter i Värmland. Hon var svårt sjuk, och hade inte kunnat sova om nätterna. En grannbondes son hade försökt bota henne med runor – men det hade bara blivit värre. Egil lät lyfta upp Helga ur sängen. Egil undersökte sedan sängen och fann där ett valben med runor. Han läste runorna, skar bort dem ner i elden och eldade sedan även upp själva benet. Efter att sängkläderna fått vädra diktade Egil i Johanssons översättning:

Ingen skall rista runor
som inte kan den konsten.
Många har farit vilse
bland runornas mörka stavar
Jag såg tio lönnrunor
ristade på benet.
De har länge vållat
kvinnan svåra plågor.

Egil ristade nu nya runor och lade dem under kudden i sängen. Dessa runor botade Helga, hon vaknar upp och är frisk, men svag.

Vilka runor Egil ristade får vi inte reda på. Inte heller om även han ristade dem på ett valben, på ett annat ben eller i trä. Att hitta ett ristat valben på en gård i Värmland kan också vara oväntat – långt från vatten med valar. För en sagodiktare från västerhavet var nog valben ett naturligt material att rista runor i. Men vi vet också att valben har hittats längre österut, se http://www.saublogg.se/2015/04/valben-identifierat-i-upplandsk-jarnalder/, varför det faktiskt mycket väl kan ha varit ett valben i Värmland – även om sagan är just en saga.

Att runor ansågs kunna läka och bota framgår av ett runbleck från Skänninge i Östergötland, Ög NOR2001;32. Blecket är ristat på två sidor:
A: luf-unar(i)…
B: …kbutrunaR
Detta blir antagligen: ”Läkerunor ristar jag, botrunor.”

Sen finns det intressanta inskrifter på ben eller tänder från valrossar, men nu var det ju val det handlade om.

Senast uppdaterad 2021-10-03



Skriftserien Runrön

Blandade runor Posted on 30 april, 2021 22:47

1989 kom första delen av skriftserien Runrön. En serie som inte sällan innehåller runologiska avhandlingar, men också en del samlingsvolymer. Fram till 2006 var utgivningen ganska omfattande med 19 olika böcker, t.ex. tre stycken Blandade runstudier. Sedan dröjde det till 2010 innan nästa bok kom – Marco Bianchis avhandling Runor som resurs. Bl.a. med svaret på frågan: var ska man börja läsa på en runsten? Därefter dröjde det till 2019 då Sofia Pereswetoff-Moraths omarbetade avhandling, Viking-Age Runic Plates, kom ut. En viktig publicering av de vikingatida runblecken – vad står det egentligen på de små metallföremålen? Sen får vi hoppas att det hjälpte att rista ”trollformler” med runor och att bärarna av blecken blev friska.
År 2019 kom också Michael Barnes’ viktiga utgåva av de intressanta, och många, runinskrifterna från ön Isle of Man, Runic inscriptions of the Isle of Man. En runrik ö mitt i den Irländska sjön. Den utgåvan får mig ofta att tänka på Ray Page – den klurige runologen som arbetat så många år med inskrifterna på ön (och många andra runinskrifter, inte minst de anglosaxiska runinskrifterna), men som gick bort våren 2012.
Förra året kom Alessandro Palumbos omarbetade avhandling Skriftsystem i förändring ut i serien.
Fördelen med att ge ut en avhandling i bearbetad version är att författaren då kan ta hänsyn till kommentarer, t.ex. lämnade vid disputationen.
Färskast i serien, nr 24, är Reading Runes med 16 konferensbidrag från den än så länge senaste internationella runkonferensen i Nyköping hösten 2014. Vad jag själv minns från den konferensen är bl.a. min slutspurt till natten innan med version 2014 av Samnordisk runtextdatabas. I säng vid halv 3 och sen upp strax efter 6 för att åka till Nyköping. Men kul var det. Många föredrag och alltid trevligt därutöver med utflykter, diskussioner och bankett.

En av utgåvorna i serien Runrön har kommit i tre upplagor, det gäller Lena Petersons Svenskt runordsregister som första gången kom 1989. Det blev en inspirationskälla för mitt eget privat utgivna arbete Svenskt runnamnsregister. Men sen länge är det istället Lena Petersons Nordiskt runnamnslexikon som är uppslagsverket för person- och ortnamn från de vikingatida runinskrifterna.

Några av de Runrön jag, annars, har i bokhyllan.

Åter till Runrön. Totalt har det hittills blivit 24 delar i serien och fler lär det bli. En serie som upptar en viktig plats inom runologin, och några decimeter i bokhyllan.

Senast uppdaterad 2021-04-30.



Ett frimärke och en bildrunsten från Resmo kyrka på Öland

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 1 april, 2021 00:22

Bland Sveriges många frimärken finns ett som gavs ut 1961 och visar en ”Bildsten”. Valören, 10 kronor, visar att frimärket användes för tunga paket.

Runstenen Öl Fv1911;274B, Resmo kyrka, Öland. Frimärket utgivet 1961. Teckning Å. W Larsson, gravör A. Wallhorn.

Denna bildsten från Resmo kyrka på Öland är egentligen en runsten och finns sedan länge på Statens historiska museum (SHM).
Stenen ska ha enligt Cecilia Ljungs avhandling Under runristad häll (utg. 2016, se nr 232 i katalogen), ha hittats redan i slutet av 1800-talet, men missades i så fall att tas med i utgåvan av Ölands runinskrifter (1900-06).
I Samnordisk runtextdatabas har stenen signum Öl FV1911;274B, dvs den publicerades i tidskriften Fornvännen 1911, se sidan 274 f.
Två stenar hittades på samma plats, den andra – runlösa – stenen har signum Öl FV1911;274C.
Så här skriver Sune Ambrosiani den 17 juli 1911 (från inventerieuppgifterna på SHM):
De båda stenar, som kommit med ”Prins Bernadotte”, äro från Resmo, Öland. De äro funna straxt öster om kyrkan i kyrkogården vid grundgräfning till grafvård åt en kyrkoherde Karlsson(?) förra året. Kyrkoherden i Resmo är kontraktsprosten J. M. Lundgren adr. Resmo, Öland.

Ångbåten Prins Bernadotte hette från början Öregrund och byggdes 1887 i Oskarshamn. Den fick sitt namn efter ett köp 1894 och döptes då efter prins Oscar Bernadotte, näst äldste son till kung Oscar II. Se http://www.tugboatlars.se/PrinsB.htm

Kyrkoherden Karlsson som Ambrosiani skriver om hette Carl Ludvig Carlsson. Han levde 1826-1888 och var kyrkoherde i Resmo 1879–1888. Den första gravsättningen gjordes 1886 då ”serganten Percy Carlsson” avled. Om gravstenen sattes upp först 1910, kan Ambrosiani ha rätt i att stenarna hittades först då. Detta kanske kan ”grävas” fram i kyrkoarkivet.

Intressant att notera är att i graven ligger också hustrun Hilda Augusta Ahlqvist som var dotter till prästen, natur- och fornforskaren m.m. Abraham Ahlqvist som i början av 1800-talet i sitt arbete Ölands Historia och Beskrifning (1822–27) flera gånger kom in på landskapets runstenar.

Den runristade stenen har en inskrift som lyder … …ina ’ eftiR ’ sueinu ’ boanta ’ sin ’ dr…, vilket bör tolkas ’… stenar efter Svena, sin make. …’
Namnet Svena är mycket ovanligt. Jag har funderat på om det skulle kunna återfinnas på runstenen U 253, Fresta kyrka i Uppland. Men runföljden su…-u på runstenen från Fresta ska enligt en nyligen publicerad artikel av Michael Lerche Nielsen i Namn och Bygd (2020, s. 95 ff) troligare tolkas Sylfu, ackusativ av Sulfa.

Den avslutande runföljden dr… kan utgöra början på ett uttryck dræng goðan. Dvs god ung man. I så fall blev hustrun änka tidigt eftersom dræng just betyder ung man. Men dr… kan också utgöra början på en ny del av inskriften, t.ex. utgöra början av ristarens namn.
Stenen är sedan flera år tillbaka målad i färger som vi vet användes på runstenarna, men om färgerna användes just på denna sten och på detta sätt vet vi inte. Se bilden nedan.

Runstenen Öl Fv1911;274B, Resmo kyrka. Foto Bengt A. Lundberg, Raä (1986).

Senast uppdated 2021-03-31



Några runkällor på Internet

Blandade runor Posted on 28 februari, 2021 20:33

Det finns flera webbsidor med information om runinskrifter.
Själv läser jag ofta vad Magnus Källström skriver på K-blogg, http://www.k-blogg.se/author/makam/
Inte sällan går jag till webbsidor som innehåller bilder på runstenar, ofta då Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, https://kmb.raa.se/. Bilderna där kommer dock snart flyttas och istället bli sökbara från Forndok.
En nu rätt gammal webbplats som ändå kan nämnas är Stockholms länsmuseums runstensdatabas som hittas här.
En värdefull webbplats jag ofta kommer in på är Runforum vid Uppsala universitet, http://www.runforum.nordiska.uu.se/
Två intressanta och värdefulla webbplatser i Tyskland är Runenprojekt Kiel, http://www.runenprojekt.uni-kiel.de/, och det senare projektet RuneS, se https://www.runesdb.de/.
På nordiskt område vill jag förstås rekommendera Danske Runendskrifter, http://runer.ku.dk/, där jag ofta går in, om inte annat för att jämföra med uppgifterna i Samnordisk runtextdatabas.
Och Samnordisk runtextdatabas hittas nu via den nya forskningsplattformen Runor, https://app.raa.se/open/runor/search. Där är jag inne titt som tätt – även om jag också fortfarande använder Rundataprogrammet på den egna datorn.

Några bilder och ikoner från webbsidor med runinformation

Svensk runbibliografi får ofta ett besök. Fast oftare gör jag en uppdatering. Antal poster i den ökas på hela tiden – och flera smårättelser blir det. Just nu (februari 2021) finns det 4834 poster i bibliografin – fler än 300 nya poster har tillkommit sedan november 2019 då uppdaterandet tog fart.
I och med att många tidskrifter nu publiceras elektroniskt går mycket att hitta på tidskrifternas egna webbplatser eller via skribenternas publicering av artiklarna i exempelvis DIVA, http://www.diva-portal.org/. Runlitteratur hittas förstås också via t.ex. Vitalis, http://vitalis.raa.se/ och Libris, http://libris.kb.se/.

Innan lanseringen av Runor gick jag ibland till webbsidan https://www.runinskrifter.net. En annan sida som också fått ett antal besök är en GIS-applikation vilken använder informationen i Samnordisk Runtextdatabas (version 2014) och som hittas här: https://arcg.is/18mWDj
Jag kan i sammanhanget också nämna Visti, se https://visti.se/ vilken också använder informationen från Samnordisk Runtextdatabas (version 2014).
En webbplats som bygger på såväl databasen och det Rundataprogram jag utvecklade för runtextdatabasen fram till 2014 är https://www.rundata.info/
Det tar en stund att komma igång på webbsidan. Men sen går det att klicka sig runt, söka på olika saker m.m. Källkoden finns under GNU GPL-licens på Gitlab och kan därmed laddas ner för att köras på den egna maskinen om man så önskar.

Tittar jag på min egen sökhistorik, är webbplatsen med den nu nästan färdiga utgåvan av Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter en vanligt besökt sida.

Riksantikvarieämbetet kommer samla allt mer av sin information om runor och runinskrifter på forskningsplattformen Runor. Men innan dess är webbsidan https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/ en viktig ingång för att hitta information om svenska runinskrifter.
Annars blir just Runor (läs mer om forskningsplattformen) något som det blir anledning till att återkomma till flera gånger under året.

Till sist, här kan man hitta en massa länkar till nätresurser om runinskrifter: http://www.runforum.nordiska.uu.se/links/databasernatresurser/. Se även andra matnyttiga länkar kring runinskrifter i menyn till vänster på webbsidan.

Senast uppdaterad 2021-02-28



Några inblandade kvinnor på uppländska runstenar

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 8 mars, 2020 17:48

I Uppland finns över tusen runstenar och 1181 av dem finns numrerade i standardverket Sveriges runinskrifter.
När jag ser bilnummer (ja, inte de nya med bokstäver) eller – som idag – psalmnummer kan jag komma att tänka på runstenar.
Idag i kyrkan var psalmnumren 137, 253, 445, 390 och 738.

U 137 från Täby socken innehåller bl.a. kvinnonamnet Estrid. Just denna Estrid är känd från flera runstenar. Man tror sig t.o.m. ha hittat skelettet av henne vid en utgrävning 1995. Och Estrid har blivit förärad en egen artikel på Wikipedia.

U 253 från Fresta kyrka är egentligen två stenar. Den ena fick nummer U 264 i Upplands runinskrifter, men efter att stenen återfunnits 1944 visade det sig senare att den hörde samman med stenen som fått nummer U 253. Den senare sitter fortfarande inmurad i kyrkväggen, men borde tas ut eftersom även en annan sida av runstenen är runristad.
Gudlög, en av personerna som nämns på runstenen, är ett av de vanligaste kvinnonamnen på våra runstenar.

U 445 från Bromsta i Odensala sn innehåller bl.a. ett snarlikt kvinnonamn, Gillög, nästan lika vanligt som Gudlög.

På U 390 från Sigtuna återfinner vi däremot bl.a. ett ovanligt kvinnonamn: Frödis. Namnet är dock känt från de isländska sagornas värld. Frödis hette en dotter till Erik den röde, den förste vikingabosättaren på Grönland. Intressant med U 390 är att vi här återigen har ett runstenspussel. Ett runstensfragment funnet 1958 visade sig på 1990-talet höra samman med U 390. En upptäckt som Roger Wikell skrev om i sin postumt utgivna artikel i Situne Dei 2019.

U 738 från Villberga by i Villberga socken innehåller däremot inget kvinnonamn. Bara omkring hälften av inskriften är bevarad. Då inskriften enligt Upplands runinskrifter läses …[-n · sin +] sun + hulmfas– … kuþ + hialbi + ant hans +, bör resten antagligen ha innehållit en resarformel och namnet på den döde. Inskriften inom [] är återgiven efter Johan Hadorphs läsning från slutet av 1600-talet. Olof Celsius läste 1725 det nu förlorade partiet som …[(t)utur · sin · sin ·]. En möjlig tolkning av inskriften skulle baserat på Celsius’ läsning kunna bli ”[X reste stenen efter Y,] sin dotterson, Holmfasts son. Gud hjälpe hans ande.” Då antar jag att läsningen ”sin · sin” är felläst för ”sun · sin”. Enligt Hadorphs och Helgonius’ träsnitt är den första runan i deras läsning troligen ett u. Hur det förhåller sig får visa sig om eller när en del av stenen återfinns.
Även om ingen kvinna nämns på U 738, såvida inte ”X” var en kvinna, så kan ändå – om tolkningen ”dotterson” är korrekt – en kvinna vara inblandad.

Senast uppdaterad 2020-03-08



Knutrunor

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 13 januari, 2020 23:59
Knutrunor från Borgunds kyrka, Norge.

Så här på tjugondag Knut passar det bra att skriva om knutrunor. Jag känner till nio inskrifter med knutrunor. Runtypen var ingen lokal företeelse utan var vida kända. Knutrunor finns på fyra grönländska föremål, på fyra norska föremål och på en svensk runsten.

En fråga är om knutrunorna går att knyta. Ja, det skulle jag säga, det förefaller inte bli några omöjliga figurer à la Oscar Reutersvärds.

Den inledande bilden ovan tog jag i Borgunds stavkyrka i Norge för snart 10 år sedan, sommaren 2010. Där finns två knutrunor, eller snarare bara en. De är inristade på norra korväggen inne i kyrkan. Bägge runorna är ristade upp och ner och jag läser den vänstra som bokstaven K och den högra som runan k. Intressant är att kK även återfinns på en annan plats i stavkyrkan, men den gången inte ristad med knutrunor. Totalt känner man till så mycket som över 40 runinskrifter från kyrkan – de allra flesta inristade i väggarna och pelarna, såväl inne i kyrkan som utanför.

Gs 15. Nu i Ovansjö kyrka, Gästrikland. Från Gästriklands runinskrifter. Foto G. Hildebrand, Riksantikvarieämbetet.

Runstenen Gs 15 i Ovansjö kyrka i Gästrikland är den, hittills, enda kända inskriften i Sverige med knutrunor. Runstenen kommer från prästgården men finns sedan 1928 i kyrkans vapenhus. Tolkningen av inskriften blir ”Roald och Udd lät reste (!) stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden …” Inskriften har innehållit en del runor som inte varit knutrunor, bland annat 8 runor som kan höra till inskriftens slut. Det fragment där dessa runor fanns har gått förlorat, men där stod sannolikt: …o(n) × litsi(a) Runorna lit kan återge ”lät”, vad sia står för är oklart, det bör i så fall vara ett verb. Kanske fornvästnordiskans ’sýja’, ”sy, feste, binde saman” (Norrøn ordbok). Verbet är dock enbart känt i preteritumformer. Men ”lät sy” eller ”lät binda ihop” skulle utan tvekan passa bra i sammanhanget. Det bör dock undersökas i vilka sammanhang verbet har använts och vad som då har sytts ihop.

Ög 153 Styrstads kyrka, Östergötland. Foto A. Nordén, ATA, Riksantikvarieämbetet.

En runsten jag kommer att tänka på när jag ser knutrunorna är Ög 153 från Styrstads kyrka. Inga knutrunor, men väl knutar mellan orden. Se den avslutande bilden.

Snipp, snapp, snut, så var julen slut.

Senast uppdaterad 2020-01-14



Nästa »