Nu slipper man fundera över den krångliga adressen ”app.raa.se/open/runor” utan kan sedan mitten av december istället använda https://runor.raa.se/, vilket är enklare för oss människor att komma ihåg. Datorer och telefoner och andra hjälpmedel kan visserligen hjälpa oss att hitta rätt på nätet, men mer självklara länkar är enklare.
Tidskriften Futhark kom med sitt senaste nummer i mellandagarna
Numret för åren 2023–2024 (ett dubbelnummer) blev klart i mellandagarna och där finns hela 254 sidor med diverse artiklar om runinskrifter. Se senaste numret av Futharkhär. På sidan 170 i Magnus Källströms artikel Nils Månsson Mandelgren, Carl Säve och runorna på Gånge-Rolfs horn finns en lapp skriven av Erik Brate om Gånge-Rolfs horn. Jag lägger in en bild av lappen nedan. Rollo, eller Gånge-Rolf som han kallas i sagorna, var en vikingahövding som slog (bokstavligt, eftersom han var på vikingatåg) sig ner i Normandie i norra Frankrike – eller mer precist i det område som kom att kallas Normandie just eftersom nordmännen, vikingarna, etablerade sig där. Hornet finns i Italien och har i Samnordisk runtextdatabas fått signum IT UOÅ1979;229. Men som Magnus Källström kan visa har hornet en äldre historia i Frankrike där den vid slutet av 1700-talet fanns i Sainte-Chapelle i Paris och signum bör därför ändras till F UOÅ1979;229.
Erik Brates anteckningar om inskriften på Gånge-Rolfs horn, IT UOÅ1979;229. Efter original i ATA.
Som kommentar till lappen skriver Magnus Källström “Det är oklart om Brate har känt till hornets utseende, men den sista raden i de stenografiska anteckningarna (som jag inte kan läsa) ser ut att kunna innehålla en hänvisning till Stephens utgåva.”
Utmaningen jag antar är: vad skriver Brate där? Jo, det verkar som om det på den sista raden står “hornet ska publiceras af Stephens i onm IV”.
“onm” står för The Old-Northern Runic Monuments of Scandinavia and England, ett stort arbete som George Stephens (1813–1895) började ge ut 1866 och där den sista delen (IV) gavs ut 1901, sex år efter hans bortgång. På den näst sista raden på lappen avslutas meningen troligen med “gotländsk”. På raden dessförinnan står det, efter återgivning av den gotländska s-runan just “på Gotland”. Brates lapp innehåller en referens till Månadsbladet från 1891 där Sven Söderberg skriver om hornet. Stephens arbete gavs som sagt ut 1901, alltså skrev Brate sin lapp någon gång däremellan, men troligen före Stephens bortgång 1895. Resten av det stenografiska på lappen ska också kunna gå att läsa även om jag hittills bara lyckats läsa några spridda ord.
Om arbetet med nästa version av Samnordisk runtextdatabas
En tredje sak jag vill ta upp, även om det inte är en nyhet, gäller det pågående arbetet med att uppdatera Samnordisk runtextdatabas. Arbetet fortskrider, men inte i ett så högt tempo som skulle önskas. F.n. är loggboken med noteringar för nästa version av databasen uppe i 102 sidor, vilket är 30 sidor fler än när jag sist skrev om databasuppdaterandet på Runbloggen i januari 2025.
På dessa 102 sidor ingår både sådant som ska uppdateras och sådant som har uppdaterats i den arbetsversion av databasen som det jobbas med. Det är fortfarande för tidigt att säga när arbetet blir klart, men en publicering kommer tidigast kunna ske till hösten 2026, det är mycket kvar att gå igenom.
I samband med att ett nytt altare – versus populum (vänd mot församlingen) – invigdes i Bro kyrka kom jag att se på det antependium som, nu i trefaldighetstid, finns framför det medeltida altaret.
Antependium i Bro kyrka, Uppland, bakom det nya altaret.
Att antependiet är skänkt till kyrkan år 1938 av Axel R. Bildt och hans hustru Dagmar som ett par år senare lät bygga det hus jag bor i är en rolig detalj. Men nu gällde det motivet. I mitten finns ett kristusmonogram, till vänster och höger finns symboler som säkerligen knyter an till att den gröna färgen under kyrkoåret handlar om sånt som sådden, växandet och mognandet. Det gröna symboliserar därmed växandet i tron.
Men sett från perspektivet runor så ser symbolerna ut som så kallade kvistrunor. Svenska akademiens ordlista förklarar “kvistruna” som “runa som består av ett lodrätt streck och ett varierande antal streck som pekar utåt.”
Vad betyder strecken? På den ena sidan, normalt vänster, finns det antal streck som pekar ut ätten i runraden (futharken). På den andra sidan, normalt höger, finns det antal streck som pekar ut runan inom ätten. Eftersom ätterna numreras från höger till vänster så omfattar den första ätten, under vikingatid, runorna tbmlR Den andra ätten omfattar runorna hnias Medan den tredje ätten omfattar runorna fuþork
Med tre streck till vänster och två till höger motsvarar den första “kvistrunan” en u-runa. Med två streck till vänster och tre till höger motsvarar den andra “kvistrunan” en i-runa. Detta blir alltså ui, vilket skulle tolkas som ordet ‘vi’. Att ett vi kan vara en förkristen helgedom ska vi inte tänka på nu – här är vi ju verkligen i en kristen helgedom. Annars förekommer -vi ofta i ortnamn, såsom Ullevi och Härnevi. Låt oss istället se detta vi som något betecknar församlingen, detta vi som församlas i kyrkobyggnaden.
Sök gärna på litteratur om lönnrunor och chiffer – dit kvistrunor räknas – i Svensk runbibliografi, direktlänk.
Nej, knappast runstenar, men kanske marken de står på? SFV, Statens fastighetsverk, lämnade år 2009 en rapport till regeringen, “Kulturfastighetsutredningen”. Bland fastigheter som skulle kunna säljas finns där exempelvis Mälsåkers slott i Södermanland, där man med en hänvisning till Salsta slott i Uppland indirekt menar att det skulle räcka att det senare slottet fanns kvar i statlig ägo. Men nu finns bägge slotten på “säljlistan”, se avyttringsplanen för 2024, direktlänk.
Finns där någon runsten? Nja, det finns en sentida runinskrift vid Salsta slott, RAÄ 15 i Lena socken, Uppland.
Berättigad kritik har riktats mot försäljningarna, se min kommentar med en länk till en nyligen publicerad debattartikel.
Tidigare riksantikvarien Inger Liliequist fick år 2012 ett utredningsuppdrag som året efter resulterade i Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden, se här.
Vad hände sen? År 2015 övertog SFV förvaltningsansvaret för en stor mängd fastigheter som Riksantikvarieämbetet tidigare förvaltat. Regeringen gav SFV i uppdrag att se över sitt fastighetsbestånd, se t.ex. en artikel från år 2020.
Om vi tittar i rapporten från 2009 och i utredningen från 2013, fanns det några runstenar med där? Eller, några fastigheter med runinskrifter?
En runsten är Karlevistenen på Öland, Öl 1. Men fastigheten som den runstenen står på har inte varit tänkt att säljas.
En annan runsten som finns med är Rökstenen från Östergötland, Ög 136. Runstenen och taket över runstenen ägs visst av staten, men den står i så fall på “ofri grund”, det har nämligen visat sig att fastigheten ägs av Ödeshögs kommun. I alla fall kan vi nog lugnt räkna med att den runstenen inte är avsedd att säljas.
Men en fastighet som markerats för försäljning både 2009 och 2013 är Brunnsberg 1:27 i Ytterselö socken i Strängnäs kommun, Södermanland. På gravfältet i Östa sjöhage finns två runstenar, Sö 202 och Sö 203. På gravfältet finns också ett hundratal högar och stensättningar. Marken där gravfältet finns hade på sin tid köpts in av Vitterhetsakademien, senare överlåtits till Riksantikvarieämbetet och förvaltas nu av Statens fastighetsverk – och kan alltså teoretiskt köpas av den som är intresserad. Fastigheten ägdes av staten i början av året och finns inte med i “Avyttringsplan 2024”, och vi får väl se om den kommer att säljas, eller kvarstå i statlig ägo.
Tittar jag vidare hittar jag fastigheten Mora 1:1 i Lagga socken, Knivsta kommun i Uppland. På Mora kungsäng ägde kungavalen rum under medeltiden och inom området finns den museibyggnad från 1700-talet där ett antal av “Mora stenar” är mer eller mindre bevarade, stenar med inhuggna texter efter olika kungaval. Inom området har funnits ett antal runinskrifter, och en av dem finns kvar på Ängsvaktartorpets gårdsplan, U 488.
Kanske en avstyckning kommer göras så att själva museibyggnaden behålls i statlig ägo, medan marken runtom säljs – och i så fall då också Ängsvaktartorpet med runstensfragmentet.
Museibyggnaden med Mora stenar. Foto Anna Ulfhielm 2013.
Fler fastigheter i statlig ägo har runstenar på sina marker. Jag tänker spontant på Rosersbergs slott, fastigheten Rosersberg 2:1 i Norrsunda socken, Sigtuna kommun i Uppland där vi hittar U 420, U 421, U 422, U 423, U 424 och U Fv1988;241.
Men också här, liksom vid Salsta slott, finns en sentida runinskrift, vid Kättils grotta.
Som ett av de kungliga slotten kommer Rosersbergs slott inte att säljas, det ska vi utgå från och framgår också i dokumentationen.
Vad händer annars med fastigheterna? Fler kan antagligen komma upp på kommande “avyttringslistor”. Strategin för hur fastigheterna ska förvaltas är också under utredning, se här. Den utredningen ska lämnas till Kulturdepartementet den 15 december i år.
Generellt har fornlämningar ett starkt skydd oavsett om de finns i statlig eller annans ägo. Men generellt finns risken att fastigheter som säljs ut inte kommer bli lika tillgängliga i framtiden som idag.
På en av de många runpinnarna från Bryggen i Bergen finns det en som nämner eld, något som passar bra en dag som denna, Valborgsmässoafton. Runpinnen betecknas N 603 i Norges innskrifter med de yngre runer och hittades i Nordre Gullskoen 1961 vid arkeologiska utgrävningar. Pinnen är fyrkantig och har runor på tre av sidorna och är bara 11,4 cm lång, början och slutet av varje rads inskrift saknas. Intressant är att inskriften är på latin. Och inte vilket latin som helst, utan texten är hämtad från den medeltida diktsamlingen Carmina Burana.
Carmina Burana innehåller över 240 dikter, varav två (nr 88 och 71) delvis finns med på den här aktuella runpinnen. Låt mig här bara fokusera på inskriften på en av runpinnens sidor, nämligen där elden återfinns.
N 603 Nordre Gullskoen, Bryggen, Bergen.
Den delen av inskriften, se a i figuren ovan, lyder, se också här:
Och det skulle då om pinnen varit lite bättre bevarad kunna återges:
[Virginis e]gregie ignibus calesco [et] eius cotidie in amore cresco; …
Låter vi Google translate översätta texten till svenska, blir det:
»Jag värms av Jungfru Marias utmärkta eldar och jag växer i hennes kärlek varje dag.»
Går vi istället till Sigmund Skards översättning i Aslak Liestøls beskrivning i Norges innskrifter med de yngre runer, blir det:
»Ei har fanga hjarta mitt, der i draum eg vankar, leikar i mi lengting blidt, fyller mine tankar.»
Liestøl ger också en mindre poetisk översättning:
»Eg brenn av (kjærleiks)eld til den framifrå jenta og veks dagleg i hennar kjærleik (min kjærleik til henne veks dagleg).»
Runföljden igni:bus återger alltså det latinska ordet ignibus. Ordet ignibus är en böjning av ignis, eld på latin. Och även om vi i svenskan nog inte har några ord som bygger på ignis, kan vi säkert var och en hitta ord i andra språk.
Orden ignibus och ignis finns i en runinskrift på ett korsformigt medeltida runbleck från Lödöse, Vg 264 hittat i augusti 1970. Där står:
tomine gesu … ibera te ingi-… liberasti tes … te kamino ihnis · s-…
Vilket på latin blir:
Domine Iesu [Christe, l]ibera de igni[bus sicut] liberasti tres [pueros] de camino ignis …
Och det översätts av Elisabeth Svärdström i Fornvännen 1971till: »Herre Jesus Kristus, befria (själen) från lågorna, såsom Du har befriat de tre ynglingarna ur den brinnande ugnen …»
Bönen syftar på en berättelse i Daniels bok i Gamla testamentet, kapitel 3, där de tre ynglingarna räddades ur en brinnande ugn genom ett Herrens under.
Åter till runpinnen. Pinnen är arkeologiskt daterad till omkring 1250 medan diktverket Carmina Burana är daterat till omkring 1230. Det innebär att diktverket snabbt, tycker jag, hittade upp från nuvarande Österrike, där Carmina Burana antas ha sitt ursprung, till våra nordiska breddgrader.
För några år sedan kom en artikel av Egil Kraggerud i tidskriften Futharksom behandlar inskriften och dess koppling till diktverket.
Kraggerud ger följande tolkning och översättning av inskriften i sin artikel: [Virginis e]gregie ignibus calesco; eius cotidie in amore cresco. [Presen]s agam tenere, virgo; sic agamus: ambo sumus teneri. [Avis canit] a lucis agone: filumena querule terea r[etractat.] ‘In my passion for an outstanding [virgin] I am getting hot, and in my love for her I am getting stronger day by day. [Face to face] I will act tenderly (gently), O virgin; let us act in such a way: we are both of tender age. [A bird sings] in agony from the groves: it is the nightingale (= Philomena) that woefully [shuns] the hoopoe (= Tereus).’
Att hitta en runinskrift kan göra att man blir “eld och lågor”, ett uttryck som brukar tolkas “bli glad och upprymd”. Men jag läste en artikel där yngre personer i något högre utsträckning än den traditionella tolkningen menade att uttrycket skulle tolkas “bli arg och frustrerad”, se https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1631084/FULLTEXT01.pdf#page=20.
Kanske inte något att bli arg över, men gamla uttryck och talesätt är viktiga att föra vidare till kommande släktled så att de kan förstå uttrycken vilka kan dyka upp i alla möjliga sammanhang.
Webbplatsen https://www.runesdb.de/ fylls på med mer och mer information. Det finns mycket att hitta där men det jag här tänkte ta upp gäller runformer. Totalt finns det hittills 230 olika runformer, inklusive olika skiljetecken, på webbsidan https://www.runesdb.de/graphtypes Underlaget är, hittills, huvudsakligen baserat på inskrifter med äldre runor, med de anglosaxiska (anglofrisiska) runorna, runinskrifter från Skåne och runor från manuskript. Många inskrifter kommer att läggas till vartefter arbetet fortskrider.
Som framgår är runformerna, eller graftyperna som de kallas här, i de identifierade typerna kantiga. Rundare former finns givetvis i våra runinskrifter, men här har fokuset varit var bistaven eller bistavarna knyter an till huvudstaven, inte bistavens form. Klickar man sig vidare på en runform, hittar man hur många belägg det finns i det hittills genomgångna materialet. Man kan se hur runan förekommer i inskrifter över tid, antal i olika futharker/runrader och en karta. Se figur här under.
Figur 2. Exempel på information om en av runorna – ᚼ
Man kan välja och välja bort bland olika runrader och om vi exempelvis väljer ut enbart “older futhark” så ser vi på kartan nedan att det ska finnas sju inskrifter i det genomgångna materialet med denna runa. Under kartan får man fram bilder på runinskrifterna. Materialet är under utveckling och just i det här fallet finns ett fel med att Vg 63 har kommit med i urvalet. Och det finns fler runinskrifter i Norden med denna runa. Men klicka gärna på bilderna, läs om inskrifterna, hitta litteratur om inskrifterna, läs olika tolkningar. Det finns mycket information i databasen. Och återkom gärna till webbplatsen vartefter den utvecklas och kompletteras vidare.
Figur 3. Ett antal inskrifter i Norden från urnordisk tid med runan ᚼ
Manuset har flera brister, det fanns kvar en del att göra när arbetet avbröts vid årsskiftet 1947/48, men det allra mesta var klart. Så också 140 planscher till de olika bevarade östgötska runinskrifterna. Men det var bristerna med bildmaterialet som gjorde att arbetet inte publicerades — det var kraftigt retuscherade bilder.
Pehr Arvid Säve var på Vitterhetsakademiens uppdrag till Östergötland 1861 och bl.a. till Boberg i Fornåsa socken. Där granskade han den höga stenen och inskriften som i Östergötlands runinskrifter fått nummer 38. Första bilden nedan visar en sida ur hans reseberättelse där det längst ner står tolkningen “Ikuab (eller Jacaub = Jacob) sati stain”. Under det står “(eller Igvar = Ingvar)”.
Figur 1. Ög 38 Fornåsa socken, Boberg. Ur P. A. Säves reseberättelse 1861 (ATA).
I en avskrift av den aktuella reseberättelsen som finns i brodern Carl Säves arkiv i ATA står samma information, se figur 2. Men en skillnad gäller att där står ditskrivet “[kanske: Ikuar = Ingvar?]”. Bröderna Säve var gotlänningar och Jacob är inte ett ovanligt namn i gotländska runinskrifter. Men de är från medeltiden och därmed bra mycket yngre än inskriften från Boberg som kan antas vara från 900-talet. Namnet Jakob är dessutom bibliskt och inte att förvänta i en inskrift från mitten av vikingatiden. Min bedömning är att Carl Säve har gjort noteringen “[kanske: Ikuar = Ingvar?]”, tagit upp den med brodern Pehr Arvid som därefter uppdaterade sin reseberättelse med sin broderns förslag. Texten “(eller Igvar = Ingvar)” skulle därför vara ditskrivet senare, efter att avskriften gjordes som vi hittar i Carl Säves arkiv. Eftersom den äldre tolkningen också återfinns i den år 1864 tryckta reseberättelsen skulle man kunna anta att P. A. Säve uppdaterade sin handskrivna reseberättelse först efter det. Men även om reseberättelsen blev tryckt 1864 kan man anta att den lämnades in för redigering och tryckning långt tidigare.
Figur 2. Ög 38 Fornåsa socken, Boberg. Ur Carl Säves samling (ATA).
När Brate beskrev inskriften i Östergötlands runinskrifter år 1911 läste han ikuar sati stain. Åter till noteringarna i Carl Säves samling. Längst upp på sidan står “Lilj. 1150 1/5”. Liljegren 1150 (L 1150) avser en annan runsten från Bobergs härad (Ög 42 från Örevad i Älvestads socken). I Carl Säves arkiv står ofta “1/5” efter Liljegrens nummer när, som här, inskriften saknades hos Liljegren, eller där den hittades efter att Liljegrens run-urkunder kom ut 1833.
Just denna sten nämns i Rannsakningarna från 1668 där det inte finns med någon inskrift utan det bl.a. om stenen står “tyckess och några Signa eller bookstäfwer wara hugne dhem ingen kan uthreda.”
Mellan P. A. Säves reseberättelse och Brates behandling av inskriften togs den upp av L. C. Wiede i hans Östergötlands runurkunder (tryckt 1875) och där ges samma läsning som sen hos Brate, ikuar sati stain. Även i Wiedes många förarbeten (finns på ATA) återfinns samma läsning. Men Wiede hänvisar också till Nordenskjöld, vad läste C. F. Nordenskjöld? Jo, i hans reseberättelse för 1870, se här, återfinns också läsningen ikuar sati stain. Wiede har säkert fått sin läsning från Nordenskjöld, de hade flitig kontakt. Nordenskjöld skriver om stenen, “en 14 fot hög runsten af granit: runorna kunna endast af öfvadt öga igenfinnas högtupp på stenens venstra kant, der ingen slinga finnas.” Strax efter fortsätter han
Enligt gängse sägen är denna sten rest öfver en kämpe, som stupat i tvekamp: till minne af hans motståndare som äfven stupat restes en annan circa 14 f. hög sten, smalare än den föregående, på de s.k. “Högra”, nära väderqvarnen. Äfven på sistnämnde sten, på hvars nedre del en 6 á 7 fot hög bit är afflagad, påstod en förståndig man sig från barndomen minnas att läsning varit synlig. Föga troligt!
Gården Högra ligger cirka 700 meter väster om runstenen i Boberg. Nordenskjölds reseberättelse för Bobergs härad trycktes delvis redan 1875, men just detta om runstenen från Boberg blev inte tryckt förrän långt senare, nämligen av Otto Frödin i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1931—32, s. 32 f.
Men finns det då ytterligare någon källa till denna inskrift? I veckobladet Svenska Arbetaren, numret den 7 juni 1862, kan man just läsa om runstenen från Boberg som också avbildas i artikeln, se figur 3.
Figur 3. Ög 38 Fornåsa socken, Boberg. Ur artikeln Bobergs-stenen i Fornåsa socken i Svenska Arbetaren (1862-06-07).
Författaren till artikeln “Bobergs-stenen i Fornåsa socken” skriver om P. A. Säves “antiqvariska resa genom Östergötland förliden sommar” och nämner senare att Säve åter är i Östergötland nu under 1862 för att bl.a. undersöka landskapets östra del.
Figur 4. Ur artikeln Bobergs-stenen i Fornåsa socken i Svenska Arbetaren (1862-06-07).
I artikeln återfinns såväl P. A. Säves tolkning “Jakob” som tolkningen “Ingvar”, se figur 4 med utdrag ur artikeln. Vem som först föreslog Ingvar går kanske att spåra upp i arkiven, men den går i vart fall att belägga redan år 1862, året efter P. A. Säves noteringar i sin reseberättelse. Artikelförfattaren är anonym, rimligast är därför att anta att den är skriven av veckobladets redaktör, Carl Georg Starbäck 1828–1885. Starbäck var en produktiv man och bl.a tänkt som redaktör för Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1 (tryckt 1875), ett nummer som blev kraftigt försenat med anledning av slaganfallet som drabbade honom i december 1872. I det numret återfinns bl.a. en stor del ur C. F. Nordenskjölds reseberättelser där många runinskrifter återges och L. C. Wiedes Östergötlands runurkunder.
Eric Ihrfors som fotvandrade i Östergötland under 1870-talet ritade också av runstenen och ger i sin Ostrogothia sacra (ATA) tolkningen ‘Ingvarvs posuit monumentum’.
P. A. Säves tolkning Jakob försvann alltså snart, tidigt blev tolkningen istället Ingvar, något som sedan bekräftats av läsningarna gjorda av Nordenskjöld och senare Brate.
I arbeten med avhandlingar eller liknande arbeten är det inte sällan som det dyker upp sådant som författaren gärna hade tagit hänsyn till om tid hade funnits. T.ex. avslutade Cecilia Ljung sin inventering av tidigkristna gravmonument i december 2012, senare fynd fram tills avhandlingen Under runristad häll lades fram i maj 2016 kunde sedan omnämnas i fotnoter och kommentarer, men var inte del av undersökningsmaterialet.
Även i utgåvorna av Sveriges runinskrifter har sena tillägg behövt göras i manuset, se t.ex. på G 221 och G 222 som hittades vintern 1977 och hann komma med i Gotlands runinskrifter del 2 tryckt 1978, men då sist i bandet med högre nummer än alla andra runinskrifter. Eller se på “Korrekturtillägg till Bälinge härad.” på sidan 467 i Upplands runinskrifter, fjärde delen andra häftet, vilket trycktes 1957. Runstensfragmentet från Bälinge kyrka som hittats hösten 1956, fick i manuset inget eget nummer där det lades in efter U 1121. Men på sidan 345 i beskrivningen av häradets inskrifter omnämns det som U 1078b, däremot är orden på fragmentet (ræisa stæin æftiR) inte med i det år 1958 tryckta ordregistret.
När de två planschhäftena till Södermanlands runinskrifter tryckts 1932–1933 angavs att ett avslutande texthäfte avsågs tryckas 1935. Så blev det inte. Även om tryckningen inleddes våren 1935, blev verket inte klart förrän i december 1936. Det innebar också att runfynd under de senare åren hann komma med i arbetet, men inte i det planschhäfte som var klart 1933. De senare fynden var i vart fall följande:
Sö 315 från Sundby i Dunkers socken, upptäckt hösten 1934. Sö 367 från Släbro, S:t Nicolai socken (Nyköping), upptäckt sommaren 1935 Sö 370 från Ludgo kyrka, upptäckt 1935 av Ivar Schnell (1904–1993), från 1938 landsantikvarie i Södermanland. Sö 371 från Ludgo kyrka, upptäckt våren 1935 när Sö 370 togs fram. Sö 374 från Tystberga hage i Tystberga socken, upptäckt sommaren 1936 av Ivar Schnell. Sö 375 från Lagnö i Aspö socken, anmält till Raä i juni 1934 av hällristningsupptäckaren Einar Kjellén (1903–2000). Sö 377 från Överselö kyrka, funnet i september 1936. Sö 378 från Lisma i Huddinge socken, funnet 1934. Sö 380 från Bergaholm i Salems socken. Elias Wessén anger inget fyndår i sin beskrivning av fragmentet, men det kom uppenbart till hans kännedom tidigast under 1933. Fragmentet fanns vid Salems kyrka år 1936 men har varit försvunnet sedan länge. Sö 381 från Ladvik i Salems socken, funnet hösten 1933.
Därutöver kan nämnas Sö 366 som inte är avbildat i Södermanlands runinskrifter och där det inte framgår när fragmenten hittades. Men de finns kvar i taket till jordkällaren i Yttervalla, Frustuna socken. Sö 368, Vävelsta i Husby-Oppunda socken, hade hittats omkring år 1931, men blev inte granskat och fotograferat förrän senare. För Sö 369 från Sköldinge kyrkogård anges att fragmentet, vilket hittats 1922, skulle vara avbildat på plansch 139, men det är fel. Hade det varit rätt, om fragmentet varit känt av Wessén redan när det planschhäftet gavs ut hade fragmentet då fått ett lägre nummer. Jag hittar tyvärr inte någon avbildning av fragmentet bland planscherna. Enligt vad Wessén skriver skulle fragmentet finnas i vapenhuset, enligt fornlämningsregistret (RAÄ 37) i sakristian(?). Någon av er läsare kanske vet var fragmentet finns. Det är i alla fall inte denna sten som Christer Hamp har fotograferat.
Figur 1. Sö 369 Sköldinge kyrka. Från Sörmlands museum (foto ca 1963).
Figur 1 visar ett fotografi av Sö 369 från 1960-talet, se under “Bilder” i beskrivningen här. Av fotografiet förefaller det kunna finnas spår av en runa efter l-runan på första raden och ett skiljetecken före k-runan på andra raden. Ordet där skulle kunna vara goðan, ‘gode’.
Det gjordes således en hel del sörmländska runfynd vid mitten av 1930-talet som hann komma med i Södermanlands runinskrifter, och då bör också tilläggas ett fragment av Sö 65 från Djulefors i Stora Malms socken hittat 1934. Vidare återfyndet av Sö 52 våren 1935 från Märings spång i Bettna socken och fyndet hösten 1936 av en bit till runstenen Sö 92 från Husby Rekarne kyrka. Likaså bör uttagandet sommaren 1936 av runstenen Sö 172 från Tystberga kyrka nämnas, då upptäcktes ytterligare 13 runor av inskriften. Fler fynd gjordes åren framöver, läs gärna Run-Jannes artikel Sörmländska runstensfynd i Fornvännen 1948.
Figur 2. Sö 315 Dunkers socken, Sundby, hittad 1934. Från plansch 217 i Södermanlands runinskrifter.
När planschhäftet med Södermanlands runinskrifter nummer 175–365 gavs ut år 1933 var numreringen klar (så långt). Runstensfragmentet Sö 315, se figur 2, var ännu inte funnet. Den runinskrift som Wessén ursprungligen hade tänkt ge nummer 315 fick nu i arbetet med manuset antingen utgå, eller kunde möjligen komma att få ett högre nummer. Eftersom Södermanlands runinskrifter, liksom Ölands och Östergötlands runinskrifter gavs ut i alfabetisk ordning per härad skulle Wesséns ursprungliga Sö 315 ha funnits i Torshälla (efter Sö 314) eller i Villåttinge härad (före Sö 316). Ingen runsten med högre nummer finns beskriven i Torshälla eller Villåttinge, alltså fick Wesséns tänkta nummer 315 utgå och ersättas av runfyndet gjort 1934. Den runinskrift som utgick var säkerligen den inskrift som Wessén beskriver med liten stil på sidan 292 i Södermanlands runinskrifter, precis innan behandlingen av Sö 315. Wessén skriver
J. H. Schröder hade, enligt R. Dybeck (Runa, fol., 2, 1874, s. 21; Anteckningar om Thorshälla socken, 1863, hs i ATA), uppgivit, att i Torshälla kyrka skulle finnas ett runstensstycke med runorna stu. Det hade förgäves eftersökts av Dybeck.
Erik Brate hade i sitt arbete med Södermanlands runinskrifter lagt in uppgifter om runinskrifterna i ett kartotek (finns på ATA). Brate publicerade runinskrifterna Sö 1-Sö 174, och i kartoteket framgår numreringen för fortsättningen av Södermanlands runinskrifter, ett arbete som Wessén fick överta efter Brates bortgång den 1 april 1924. I kartoteket finns två nummer för inskrifter från Torshälla, nummer 311, se figur 3, och nummer 312 = Sö 314 hos Wessén. Wessén hade uppenbarligen inte tillgång till Brates kartotek när han gjorde sin egen numrering, inte heller hittades Brates manus, däremot ser man uppgifter om Brates högre nummer i det första häftet av Södermanlands runinskrifter och i Brates arbete Svenska runristare(1925). Se vidare min korsreferenslista med Brates och Wesséns nummer.
Figur 3. Runstenen från Torshälla i Erik Brates kartotek (ATA).
Erik Brate skriver med Arends’ stenografi om runstenen från Torshälla, se figur 3, och jag har hittills bara tolkat en del av texten, men det står i vart fall
Södermanland, Torshälla kyrka D Runa fol II … 21 … efter runstensstycke i Torshälla kyrka, … bland annat(?) stu
Därefter återger Brate vad det står om runstenar från Torshälla i 1600-talets Rannsakningar, han skriver ungefär:
Uti Kyrkian finnes een graffsteen fram i Höghkorett medh Ruunskrift hwar säges en Munck wara begraffven. Finnes och uthan för Kyrkedören een gammal söndragångin graffsten medh Runebokstäffver.
Runstenen med inskriften stu saknas än så länge i Samnordisk runtextdatabas. Men låt den läggas in där och då kan den få signum Sö 314B. Och så får försök göras att hitta stenen liksom gravstenarna som fanns på 1600-talet.
