Kategori: Blandade runor

Svenska Akademiens ordbok (SAOB), en ordbok som nådde slutet av bokstaven Ö för snart tre år sedan, har över en halv miljon uppslagsord. Bland dessa finns förstås ordet RUNA.

Ett snabbt studium i SAOB visar på 200 sammansättningar med run-. Och de allra flesta har förstås med runor och runinskrifter att göra. Artikeln RUNA och ord på run- publicerades i SAOB år 1960 så en del modernare ord saknas där, men mer om det nedan.

Ordet RUNA är känt redan från urnordisk tid. Det äldsta nysvenska belägget är från 1540, men kanske det går att hitta något belägg från perioden 1526–1540. I vart fall hittar jag i SAOB att ordet RUNSKRIFT (skrivet Runoskrifft) är belagt från år 1535. Olaus Petri skrev då ”I Runoskrifft haffuer man intet å.”

Sen har vi alla ord som slutar på -run, eller -runa och s.k. avledningar av ord på run.
I den senare listan hittar vi några ord som kommit ur bruk som
RUNARE, m. (†) person som är väl hemmastadd i runornas bruk, runkännare.
eller
RUNIST, m. (†) runolog.

Bläddrar man (eller snarare söker man) vidare i SAOB hittar vi ca 50 sammansatta ord som börjar på runsten.
Exempelvis RUNSTENSLIK (ett adjektiv, inte ett substantiv) ”som liknar en runsten l. ngn karakteristisk detalj på en runsten.”
Eller RUNSTENSSKATT, som inte syftar på någon avgift till staten, utan exemplifieras med ”Upplands stora runstensskatt.”

Bland ord som slutar på -runa hittar vi t.ex. TROLLRUNA och VILLRUNA. Men också ord såsom KÄRLEKSRUNA, SEGERRUNA och ÄLSKOGSRUNA. Sen har vi förstås ord såsom DÖDSRUNA med en annan betydelse än att handla om runor och runinskrifter.

Men åter till ord på run-.
Ordet RUNHÄLL har två betydelser, dels i betydelsen en berghäll med runinskrift, belagt från och med 1640, dels en häll som mycket väl kan vara en stående runsten, belagt från och med 1643.
För RUNBERG, eller RUNBÄRG (belagt 1676-1867) som det hänvisas till i ordboken, anges ”bärg- (häll) med runinskrift;” Och med exemplet ”Inskrifter och bilder af menniskor, djur m. m., inristade på berg och hällar (runeberg, hällristningar).” Detta får mig att tänka på att det inte är sällan jag stöter på att ordet hällristning används inte bara om bronsålderns ristningar utan också om runhällarna från sen vikingatid.

Ordet RUNKALENDER är belagt sedan 1762, medan det snarlika RUNKALENDARIUM har en äldre historia och är känt sedan 1629. Och RUNSTAV, i denna betydelse, är känt sedan 1625. Ordet runstav i betydelsen runa är däremot känt redan 1602.

RUNKUNNIG har man kunnat vara sedan 1825, fast innan dess (1815) kunde man vara RUNOLOG. Och redan 1726 kunde man vara RUNKÄNNARE. Eller varför inte RUNMÄSTARE, känt sedan 1676.
Ta dock dessa årtal med försiktighet – äldre belägg kan förstås hittas och det finns andra ord i den långa listan med ungefär samma betydelse.

Hur är det med RUNVERK, finns det i ordlistan? Jo, fast det hänvisas till RUNVÄRK.
Betydelsen av Runverk i SAOB pekar på den vetenskapliga publikationen Sveriges runinskrifter, inte på den verksamhet vid Riksantikvarieämbetet som ägnas åt tolkning, dokumentation, forskning och rådgivning kring runinskrifterna och dess runor. Om Runverkets verksamhet kommer det säkert finnas anledning att återkomma till i Runbloggen.

Hittar vi runsmör i listan? Inte för att begreppet egentligen har med runor att göra, men det var fram till tidigt 1990-tal ett vardagligt namn på runmärkt smör. Men nej, runsmör hittas inte. Se här en bild på ett paket med runmärkt smör. Under ordet RUNMÄRKT hittar vi bl.a. betydelsen ”försedd med runmärke” och exemplet ”Runmärkt smörpapper” daterat 1913.

Ordet runråd saknas i ordboken, men läs gärna om de informella runråd som ägt rum sedan slutet av 1990-talet. Bland andra moderna ord finns runstensfadder. Systemet med runstensfaddrar skapades i början av 1990-talet men har i och med att länsstyrelsen omkring år 2015 tog över den praktiska vården av runstenarna minskat i omfattning. (Läs mer.) Läs också gärna den senaste runstensfadderrapporten från Täby i Uppland.

Ordet RUNSK används idag ibland i formen ”runiska studier” men ordet markeras med (†) i ordboken.

Vilka runord kan du komma på som saknas i SAOB och andra (gamla) ordböcker?

Senast uppdaterad 2026-09-26.

Sommarens höjdpunkt var givetvis runkonferensen i Köpenhamn den 17-21 augusti 2026.
Där blev det många föredrag, ett besök till Rundetårn och en trevlig, men lite regnig, resa till Skåne.
I och vid Rundetårn förvarades under en längre tid flera runstenar, men där finns nu bara en kopia – förutom att det antagligen kan gömma sig försvunna runstenar i grannskapet.

Till Skåne var vi till Hällestads kyrka där det finns tre runstenar inmurade i kyrkomuren. En handlar om Toke som ”ej flydde vid Uppsala”. Annars såg vi flera runstenar och runinskrifter i Lund och till sist for vi till Västra Strö där vi inte blev ensamma om att besöka det gamla fornminnet. En annan busslast fick träffa oss runologer från när och fjärran.

Under de andra dagarnas föredrag gjorde jag några litteraturnoteringar som kan leda till nya poster i Svensk runbibliografi.
Där har under sommaren, per idag, 60 nya poster lagts in.
Om man går till sidan för att söka i Svensk runbibliografi och söker på * under Fritext får man upp alla poster i runbibliografin (snart 5700 poster) där de senast inlagda visas först.

En återuppstånden funktionalitet som jag under sommaren sett till har lagts upp för Fornsvensk bibliografi och Svensk runbibliografi är ett s.k. ämnesträd, eller sökträd, se här. Där kan man söka ut olika ämnen, eller klassificeringar som det betecknas i databasen.
På webbsidan står det ”Observera att detta är en betaversion av ämnesträdet.”, alla länkar har jag skrivit in för hand och det kan mycket väl finnas något fel bland de många länkarna. Vänligen testa.

Vill man hitta böcker, artiklar och arbeten som berör t.ex. ”Utlandsfärder” så går man ner till 3. Svensk runbibliografi > 3.9. Historia med kulturhistoria > 3.9.2. Utlandsfärder
Direktlänk till poster om Utlandsfärder.
I skrivande stund får man fram 169 arbeten. Men det finns givetvis fler. Det finns flera artiklar som saknas i just den listan. Om inte titeln antyder att det handlar om utlandsfärder och om ingen av oss redaktörer har haft möjlighet att läsa (= skumma igenom) artikeln så har det inte förts in att den tar upp utlandsfärder. Och många runartiklar saknas fortfarande i runbibliografin.

Varje år skrivs det nog minst 100 artiklar och arbeten som handlar om runologi i allmänhet eller som berör svenska runinskrifter. Men många har ännu inte hittat fram till bibliografin.

Jag har även under sommaren lagt in flera länkar för den s.k. Ämnesnyckeln för Fornsvensk bibliografi, se här. Att skapa ämnesnycklar även för Svensk runbibliografi kunde vara användbart, inte bara för att söka sig fram till olika artiklar, utan också när andra ska ta vid att uppdatera bibliografin. Eller vad tror ni?

En hel del runarbete läggs löpande ner på Samnordisk runtextdatabas vilken återfinns via https://runor.raa.se/. Loggboken för nästa version av databasen är i skrivande stund på 120 sidor och den växer löpande. Men mer om den en annan gång.

Senast uppdaterad 2026-08-31.

För 50 år sedan utkom Erik Moltkes bok Runerne i Danmark og deres oprindelse. En rikt illustrerad bok med en översikt och beskrivning av de danska – inklusive skånska – runinskrifterna. I mitten 1980-talet kom sen ett slags uppföljning, omarbetning och översättning av Moltkes bok till engelska: Runes and their origin : Denmark and elsewhere.

Den boken blev flitigt använd som källa när Samnordisk runtextdatabas senare skapades.
Men många nyfynd, nytolkningar och nyläsningar har gjort sedan dess och en hel del återstår att kunna få in i nästa version av Samnordisk runtextdatabas som det jobbas med nu. Hittills är det noterat minst 25 ”nya” inskrifter att lägga in, men fler kan det bli.

Åter till Moltkes bok från 1985. Erik Moltke (1901–1984) gav tillsammans med Lis Jacobsen (se tidigare blogginlägg) ut standardverket Danmarks Runeindskrifter åren 1941–1942.
Alldeles i slutet av arbetet med boken, när förordet precis var skrivet och andra korrekturet genomgånget dör Erik Moltke den 19 oktober 1984.
Ett utkast till register fanns. Marie Stoklund, som i många år verkade på Nationalmuseets runologisk-epigrafiska laboratorium i Köpenhamn och James Knirk, i många år ansvarig för Runearkivet i Oslo, kunde nu slutföra arbetet med boken.

En svensk runkollega till Moltke var Run-Janne, Sven B.F. Jansson (1906–1987). De hade, sägs det, inte träffats tidigare förrän de möttes på den första internationella runkonferensen som hölls 1980 i Ann Arbor Michigan, USA. På konferensen kunde de berätta om sina livslånga erfarenheter av runologiskt fältarbete.
Värd för konferensen var Claiborne Thompson. Han hade 1969 lagt fram den viktiga avhandlingen Studies in Upplandic Runography (tryckt 1975). Men han sadlade om 1981 och blev istället vinbonde i Kalifornien.

Åter till Danmark. Drygt 30 år efter Moltkes bok kom år 2016 Lisbeth Imers stora bok Danmarks runesten : en fortælling. Boken beskriver, huvudsakligen, de bevarade vikingatida runstensinskrifterna från det medeltida Danmark, dvs inklusive Slesvig, Skåne, Blekinge och Halland. En ny uppdaterad upplaga kom 2023.

Boken är rikt illustrerad med fantasieggande bilder tagna av Roberto Fortuna efter mörkrets inbrott. Läs gärna tidningsartikeln om deras dokumentation från hösten 2015. Boken är en populärvetenskaplig beskrivning av de danska runstenarna och jag kan sakna uppgifter om vilket signum varje enskild runsten har, dvs en uppgift om det är DK-nr Sj11 = DR 42 som beskrivs – låt vara att just den stenen (den stora Jellingstenen) är en sten jag har rätt bra koll på. Att sammanställa vilka runstenar som är med tar därför tid och jag har ännu inte fört in i Svensk runbibliografi vilka runinskrifter som faktiskt är med i boken.

Den första upplagans bok har 364 sidor, den nya upplagan har några sidor till. Där har nyfynd och senare års forskningsresultat tagits med. Totalt behandlas 260 runinskrifter från Danmark – men också en del svenska runstenar finns avbildade, de nordligaste jag sett är två från Södermanland. Boken är tung (1,7 kg) och inte något jag kommer släpa med mig till runkonferensen i Köpenhamn i augusti. Men har man inte boken är det något jag kan rekommendera för den runstensintresserade att skaffa när man är i Köpenhamn eller beställa via Internet. Till Danmark tar jag kanske istället med mig Moltkes bok från 1985, den väger inte alls lika mycket.

Senast uppdaterad 2026-08-01.

Anne-Sofie Gräslund skapade i slutet av 1980-talet en klassificering av runstensstilar vilket kunnat användas för att datera runstensinskrifterna. Läs mer https://sv.wikipedia.org/wiki/Runstensstilar

När man skapar en utbredningskarta på plattformen Runor över alla runinskrifter som har uppgift om runstensstil, dvs allt från ”Rak” till ”Pr 5”, får man följande kartbild över östra Sverige.

Den sista profiltypen i Gräslunds klassificering betecknas Pr 5 och där anses inskrifterna vara ristade mellan ungefär 1100–1130. I runtextdatabasen betecknas de som att de tillhör vikingatid. Jag brukar ibland se det som att den som är den äldsta personen i inskriften inte sällan var född före år 1066, om vi nu ska se det årtalet som slutet på vikingatiden. Men arkeologiskt kanske snarare hela 1000-talet bör ses som en del av vikingatiden.

Min frågeställning är nu: var hittar vi dessa de yngsta runstensinskrifterna, de som antas vara ristade i runstensstilen Pr 5?

En sökning på Pr 5 på plattformen Runor ger följande karta, där vi kan zooma in jämfört med förra kartan och få följande utbredning. På kartan ingår även runstenar med osäkra Pr 5 och runstenar där runstensstilen betecknas Pr 4–Pr 5.

En av de mest produktiva runristarna under denna tid var Öpir. Låt oss därför se vilka runinskrifter som Öpir anses ha ristat i stilen Pr 5. Då får vi följande utbredningskarta och vi ser att spridningen är mycket lik den totala bilden med alla runinskrifter ristade i stilen Pr 5.

Om jag lägger till de inskrifter som inte ristats av Öpir (hans inskrifter märks med rött), får vi följande utbredningskarta (samma markeringar som i Figur 3).

Visar vi enbart de inskrifter i Pr 5 som inte ristats av Öpir, blir utbredningen denna:

På den sista kartan hittar vi två inskrifter i östra Västmanland och 29 stycken i Uppland. Av de senare finns elva utspridda i södra Uppland, fem vid Norrtälje och tretton stycken är ganska koncentrerade i ett område från Uppsala norrut till Björklinge. Öpirs inskrifter har en liten annan spridningsbild, men även i hans fall återfinns ett tiotal Pr 5-inskrifter norr om Uppsala. Hans uppländska runristarkollegor i början av 1100-talet var uppenbarligen verksamma vid Uppsala, vid Norrtälje och i södra Uppland. De två Pr 5-inskrifterna från Västmanland (Vs 17 och Vs 27) är ristade eller attribuerade till runristaren Litle. Inskriften Vs 27 från Grällsta i Kila socken är dock tveksam om den hör till Pr 5 (anges med frågetecken i runtextdatabasen) och även för Pr 5 för Vs 17 från Råby i Tortuna finns ett frågetecken. Vs 20 vid Prästgården Romfartuna sn i Västmanland ristad av Litle har bestämts till stilen Pr 2. Det skulle tyda på att om bestämningarna för både den stenen liksom för Vs 17 och Vs 27 vore korrekta, att Litle hade varit verksam under en mycket lång tid. Här finns uppenbart mer att göra, men låt oss nu bortse från de västmanländska runstenarna.

Går man in på fler detaljer finner man att U Fv1988;241 från Rosersberg i Norrsunda socken i Uppland, ristad av Åsmund, ska höra till Pr 5. Men som Magnus Källström påpekat i sin doktorsavhandling (2007, s. 72 f) bör den snarare höra till Pr 3.

Finns det fler ristningar som är signerade, eller attribuerade bland Pr 5-stenarna?

Ja, runstenen U 216 från Vallentuna kyrka (stenen ska numera finnas i Statens historiska museums samlingar) är ristad av Drosboe. Ett namn han ristar med ett stunget t, d-runor är ovanliga på våra runstenar och stenen är helt klart en Pr 5-sten. Kanske Drosboe också har ristat U ATA322-3229-2005 från Vallentuna kyrka (se Källström 2007, s. 375), men jag har ingen uppgift om stilgruppering av det fragmentet.

Runstenen U 918 från Blacksta i Jumkils socken, nv om Uppsala är ristad och signerad av Gudfast. Han kanske också har ristat U 1079 från Forkarby i Bälinge socken, den stenen anses vara från perioden Pr 4–Pr 5. Bland övriga runstenar ristade av Gudfast bör noteras U 1054 från Lund i Björklinge socken där dock ingen stilgrupperingsuppgift är noterad. Gudfast har också ristat U 1116 från Skuttunge, där är dock stilgrupperingen Pr 4. Även de attribuerade inskrifterna till Gudfast återfinns nv om Uppsala, Gudfast ristade dock mest i stilen Pr 4.

Runstenen U 923 under en av pelarna i Uppsala domkyrka anses vara ristad av Likbjörn. Även Likbjörn var verksam strax norr om Uppsala, men de flesta av hans inskrifter ristades i stilen Pr 4.

Runstenen U Fv1953;263 från Helenelund i Sollentuna socken är signerad av Igulfast. Han är känd från ytterligare en inskrift, U 961 vid Vaksala kyrka öster om Uppsala. En sten som han ristat tillsammans med Öpir, men den är äldre – i stilen Pr 4.

Runstensfragmentet U Fv1973;198B från kvarteret Rådhuset i Uppsala betecknas med Pr 5? Och anses av Magnus Källström kunna vara ristad av Önjut, se här. Denne Önjut har även ristat Gs 1 från Österfärnebo kyrka i Gästrikland, den är dock förd till Pr 4-inskrifterna.

De sista runstenarna i Uppland, i stilen Pr 5, har alltså i stor utsträckning ristats strax norr om Uppsala, även om det finns samtida ristningar söderut i Uppland och vid Norrtälje. Öpir i sin tur, for vid samma tid runt i landskapet och ristade runstenar på fler håll.

Till sist vill jag tipsa om ett nyligen gjort fynd av en bildsten vid Ekeby i Hölö socken, Södermanland, se här.

Senast uppdaterad 2026-07-01.

I mitt runblogginlägg i oktober 2021 skrev jag generellt om vilken som är den vanligaste runan i våra runinskrifter.
Och det är i-runan.
Men om vi tittar på orden och namnen, vad brukar de börja på för runa?
Plockar man fram en ordbok ser man att bokstaven s är den vanligaste begynnelsebokstaven.
Samma sak kunde man se i telefonkatalogerna på sin tid, det var spalt efter spalt med namn på S-.
I runornas värld så är också s vanligt som första runa i orden. Men är den vanligast?
Jo, ord på s upptar nästan 20 sidor i Lena Petersons Svenskt runordsregister (1994). Och namn på S upptar 32 sidor i hennes Nordiskt runnamnslexikon (2007).

Men vilka runor brukar annars orden och namnen börja på?
Om jag går igenom Samnordisk runtextdatabas 2020 (utom dalruneinskrifterna) och enbart runmaterialet i sten från Sverige och utan inskrifterna från Skåne, Halland och Blekinge, då får vi följande bild av vilka runor som är de vanligaste begynnelserunorna.

Runan s sticker ut, vi hittar här ord såsom sten, sin och son, liksom namnen Sven, Sten och de många sammansatta namnen på Sig-. Näst vanligast efter s-runan hittar vi a-runan. Det kan till stor del förklaras av ord som æftiR, and och at men framför allt av ordet ok ristat auk. Långt ner i listan ser vi att n-runan inte alls är vanlig i början av ord eller namn.

Men varför inte också vända på det hela? Sitter man med ett fragment där man har en slutruna av ett ord men är osäker på vilken runa det faktiskt är, då säger i alla fall statistiken att den vanligaste slutrunan (i steninskrifter från Sverige, utom Skåneland) är just n-runan som är så ovanlig i början av ord och namn. Se nästa figur. Här blev det alltså n-runan som sticker ut men en del andra runor är också vanliga som slutrunor.

Varför n är så vanlig som slutruna kan förklaras av de vanliga orden stæin, sun och framför allt sin. Att r-runan är vanlig i slutet på ord och namn beror säkert på de många släktskapsorden i ackusativ såsom faður, men också på de många namnen i nominativ som slutar på -r.

Åter till fragmentet man satt med. Har man ett skiljetecken och bara en n-runa, då kan man vara säker på att läsordningen ska vara sådan att n-runan ska läsas sist i namnet eller ordet, inte först.

I ett ännu tidigare runbloggsinlägg skrev jag om vilka landskap som hade flest runor och Uppland med sina många runinskrifter sticker ut. Intressant var dock att det landskap med flest runor per inskrift är Hälsingland med över 70 runor per inskrift. Från landskapet känner man nu till 21 genuina inskrifter. Det senaste inlagda i databasen är en, eller egentligen flera, inskrifter på takstolar i Högs kyrka, signum Hs ATA322-2795-2011.

Den inskriften kommer jag prata om på torsdag vid ett kortföredrag på Hälsinglands museum. Därefter kommer jag under de påföljande dagarna kunna se på de inte sällan alltså långa inskrifterna från Hälsingland.

Senast uppdaterad 2026-05-01.

I augusti i år, 2026, är det åter dags för runkonferens, den här gången i Köpenhamn.
Det blir den sjätte konferensen för min del. Senast hölls det en konferens år 2022, två år försenat med anledning av pandemin.
Alla programpunkter är inte klara än, men ett preliminärt finns här.

Olika delar av konferensen kommer ta upp:

• Runor i kontext 1 (huvudfokus: lingvistik)
• Runor i kontext 2 (huvudfokus: materialitet/landskap/mytologi)
• Runor och makt (social status/kvinnor)
• Moderna runor & runor och renässans
• Digital runologi (digitala verktyg)

Jag har inte förberett något eget föredrag. Men vill man hålla ett, då får man skynda sig då det ska skickas in senast den 1 mars, läs mer via länken ovan.

Bland de just nu annonserade 32 föredragen som ska hållas av omkring 40 föredragshållare är flertalet på engelska. Men det kommer också hållas föredrag på tyska och på skandinaviska språk. Föredragshållarna representerar omkring tio olika länder, så det är ganska stor spridning.
Men det blir inte bara föredrag. En runvandring kommer äga rum i Köpenhamn och på onsdagen blir det en heldagsexkursion till skånska runstenar. Jag har säkert sett flertalet, men det var länge sedan och så får vi hoppas på att Skåne bjuder på fint väder 😊.

Ett ordmoln skapat av föredragens engelska titlar visar inte oväntat att det kommer handla om runor och runinskrifter.

Under konferensen i Köpenhamn kommer det uppmärksammas att det i år är 100 år sedan Lis Jacobsen (1882–1961) inledde arbetet med Danmarks Runeindskrifter. Ett arbete hon och Erik Moltke fick publicerat 1942, mitt under brinnande krig. Kriget blev förstås ett problem i slutredigeringen av arbetet och redaktionen fick stor hjälp av Elias Wessén som kunde göra arkivstudier sommaren 1941.

Lite tidigare på året hade Lis Jacobsen kunnat åka till Stockholm där hon höll ett föredrag om verket Danmarks Runeindskrifter den 2 maj 1941. Åren 1943–45 bodde hon för övrigt som flykting i Sverige för att hålla sig undan judeförföljelserna i hemlandet.

Avsikten när arbetet startade 1926 var att återanvända teckningar från Ludvig Wimmers (1839–1920) stora verk De danske runemindesmærker (1895-1908). Men när Erik Moltke året efter knutits till projektet visade det sig snart att fotografier var ett mycket bättre sätt att återge inskrifterna på.
Se nedan en teckning av runstenen DR 26 från Læborgs kyrkogård på södra Jylland, liksom mitt fotografi av runstenen, taget 2022.

I början av 1930-talet började det utges ett samlingsverk Nordisk Kultur där del 6 utgivet 1933 handlade om runorna. Redan samma år publicerade Lis Jacobsen en artikel i tidskriften Scandia där hon allvarligt kritiserade Nordisk Kultur och i synnerhet bandet Runorna. Efter kriget drog hon igång ett arbete med ersätta Nordisk Kultur med ett lexikon, ett arbete som resulterade i utgivningen av Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, KLNM. Det första bandet kom 1956 och det sista (band 22) kom 1978. Samma år, 1956, kom för övrigt det sista bandet av Nordisk Kultur ut.

Ett tiotal artiklar i KLNM tar upp runor och runinskrifter ur olika perspektiv, men generellt är lexikonet framför allt en viktig källa för den nordiska kulturhistorien från vikingatiden fram till reformationen för 500 år sedan.

Konferensen anordnas av Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab vid Köpenhamns universitet. Det är andra gången runkonferensen hålls i Danmark, första gången var år 2000 vilket också var första gången jag deltog.

Senast uppdaterad 2026-02-28.

Webbplatsen Runor har fått en ny webbadress

Nu slipper man fundera över den krångliga adressen ”app.raa.se/open/runor” utan kan sedan mitten av december istället använda https://runor.raa.se/, vilket är enklare för oss människor att komma ihåg. Datorer och telefoner och andra hjälpmedel kan visserligen hjälpa oss att hitta rätt på nätet, men mer självklara länkar är enklare.

Tidskriften Futhark kom med sitt senaste nummer i mellandagarna

Numret för åren 2023–2024 (ett dubbelnummer) blev klart i mellandagarna och där finns hela 254 sidor med diverse artiklar om runinskrifter.
Se senaste numret av Futhark här.
På sidan 170 i Magnus Källströms artikel Nils Månsson Mandelgren, Carl Säve och runorna på Gånge-Rolfs horn finns en lapp skriven av Erik Brate om Gånge-Rolfs horn. Jag lägger in en bild av lappen nedan. Rollo, eller Gånge-Rolf som han kallas i sagorna, var en vikingahövding som slog (bokstavligt, eftersom han var på vikingatåg) sig ner i Normandie i norra Frankrike – eller mer precist i det område som kom att kallas Normandie just eftersom nordmännen, vikingarna, etablerade sig där. Hornet finns i Italien och har i Samnordisk runtextdatabas fått signum IT UOÅ1979;229. Men som Magnus Källström kan visa har hornet en äldre historia i Frankrike där den vid slutet av 1700-talet fanns i Sainte-Chapelle i Paris och signum bör därför ändras till F UOÅ1979;229.

Som kommentar till lappen skriver Magnus Källström ”Det är oklart om Brate har känt till hornets utseende, men den sista raden i de stenografiska anteckningarna (som jag inte kan läsa) ser ut att kunna innehålla en hänvisning till Stephens utgåva.”

Utmaningen jag antar är: vad skriver Brate där?
Jo, det verkar som om det på den sista raden står
”hornet ska publiceras af Stephens i onm IV”.

”onm” står för The Old-Northern Runic Monuments of Scandinavia and England, ett stort arbete som George Stephens (1813–1895) började ge ut 1866 och där den sista delen (IV) gavs ut 1901, sex år efter hans bortgång.
På den näst sista raden på lappen avslutas meningen troligen med ”gotländsk”. På raden dessförinnan står det, efter återgivning av den gotländska s-runan just ”på Gotland”.
Brates lapp innehåller en referens till Månadsbladet från 1891 där Sven Söderberg skriver om hornet. Stephens arbete gavs som sagt ut 1901, alltså skrev Brate sin lapp någon gång däremellan, men troligen före Stephens bortgång 1895. Resten av det stenografiska på lappen ska också kunna gå att läsa även om jag hittills bara lyckats läsa några spridda ord.

Om arbetet med nästa version av Samnordisk runtextdatabas

En tredje sak jag vill ta upp, även om det inte är en nyhet, gäller det pågående arbetet med att uppdatera Samnordisk runtextdatabas.
Arbetet fortskrider, men inte i ett så högt tempo som skulle önskas.
F.n. är loggboken med noteringar för nästa version av databasen uppe i 102 sidor, vilket är 30 sidor fler än när jag sist skrev om databasuppdaterandet på Runbloggen i januari 2025.

På dessa 102 sidor ingår både sådant som ska uppdateras och sådant som har uppdaterats i den arbetsversion av databasen som det jobbas med. Det är fortfarande för tidigt att säga när arbetet blir klart, men en publicering kommer tidigast kunna ske till hösten 2026, det är mycket kvar att gå igenom.

Nu ser vi fram emot ett gott runår 2026!

Senast uppdaterad 2025-12-31.

I samband med att ett nytt altare – versus populum (vänd mot församlingen) – invigdes i Bro kyrka kom jag att se på det antependium som, nu i trefaldighetstid, finns framför det medeltida altaret.

Att antependiet är skänkt till kyrkan år 1938 av Axel R. Bildt och hans hustru Dagmar som ett par år senare lät bygga det hus jag bor i är en rolig detalj. Men nu gällde det motivet.
I mitten finns ett kristusmonogram, till vänster och höger finns symboler som säkerligen knyter an till att den gröna färgen under kyrkoåret handlar om sånt som sådden, växandet och mognandet. Det gröna symboliserar därmed växandet i tron.

Men sett från perspektivet runor så ser symbolerna ut som så kallade kvistrunor. Svenska akademiens ordlista förklarar ”kvistruna” som
”runa som består av ett lod­rätt streck och ett varierande an­tal streck som pekar ut­åt.”

Vad betyder strecken? På den ena sidan, normalt vänster, finns det antal streck som pekar ut ätten i runraden (futharken). På den andra sidan, normalt höger, finns det antal streck som pekar ut runan inom ätten.
Eftersom ätterna numreras från höger till vänster så omfattar den första ätten, under vikingatid, runorna
tbmlR
Den andra ätten omfattar runorna
hnias
Medan den tredje ätten omfattar runorna
fuþork

Med tre streck till vänster och två till höger motsvarar den första ”kvistrunan” en u-runa.
Med två streck till vänster och tre till höger motsvarar den andra ”kvistrunan” en i-runa.
Detta blir alltså ui, vilket skulle tolkas som ordet ’vi’.
Att ett vi kan vara en förkristen helgedom ska vi inte tänka på nu – här är vi ju verkligen i en kristen helgedom. Annars förekommer -vi ofta i ortnamn, såsom Ullevi och Härnevi.
Låt oss istället se detta vi som något betecknar församlingen, detta vi som församlas i kyrkobyggnaden.

Sök gärna på litteratur om lönnrunor och chiffer – dit kvistrunor räknas – i Svensk runbibliografi, direktlänk.

Senast uppdaterad 2025-08-31.