Kategori: Blandade runor

Anne-Sofie Gräslund skapade i slutet av 1980-talet en klassificering av runstensstilar vilket kunnat användas för att datera runstensinskrifterna. Läs mer https://sv.wikipedia.org/wiki/Runstensstilar

När man skapar en utbredningskarta på plattformen Runor över alla runinskrifter som har uppgift om runstensstil, dvs allt från ”Rak” till ”Pr 5”, får man följande kartbild över östra Sverige.

Den sista profiltypen i Gräslunds klassificering betecknas Pr 5 och där anses inskrifterna vara ristade mellan ungefär 1100–1130. I runtextdatabasen betecknas de som att de tillhör vikingatid. Jag brukar ibland se det som att den som är den äldsta personen i inskriften inte sällan var född före år 1066, om vi nu ska se det årtalet som slutet på vikingatiden. Men arkeologiskt kanske snarare hela 1000-talet bör ses som en del av vikingatiden.

Min frågeställning är nu: var hittar vi dessa de yngsta runstensinskrifterna, de som antas vara ristade i runstensstilen Pr 5?

En sökning på Pr 5 på plattformen Runor ger följande karta, där vi kan zooma in jämfört med förra kartan och få följande utbredning. På kartan ingår även runstenar med osäkra Pr 5 och runstenar där runstensstilen betecknas Pr 4–Pr 5.

En av de mest produktiva runristarna under denna tid var Öpir. Låt oss därför se vilka runinskrifter som Öpir anses ha ristat i stilen Pr 5. Då får vi följande utbredningskarta och vi ser att spridningen är mycket lik den totala bilden med alla runinskrifter ristade i stilen Pr 5.

Om jag lägger till de inskrifter som inte ristats av Öpir (hans inskrifter märks med rött), får vi följande utbredningskarta (samma markeringar som i Figur 3).

Visar vi enbart de inskrifter i Pr 5 som inte ristats av Öpir, blir utbredningen denna:

På den sista kartan hittar vi två inskrifter i östra Västmanland och 29 stycken i Uppland. Av de senare finns elva utspridda i södra Uppland, fem vid Norrtälje och tretton stycken är ganska koncentrerade i ett område från Uppsala norrut till Björklinge. Öpirs inskrifter har en liten annan spridningsbild, men även i hans fall återfinns ett tiotal Pr 5-inskrifter norr om Uppsala. Hans uppländska runristarkollegor i början av 1100-talet var uppenbarligen verksamma vid Uppsala, vid Norrtälje och i södra Uppland. De två Pr 5-inskrifterna från Västmanland (Vs 17 och Vs 27) är ristade eller attribuerade till runristaren Litle. Inskriften Vs 27 från Grällsta i Kila socken är dock tveksam om den hör till Pr 5 (anges med frågetecken i runtextdatabasen) och även för Pr 5 för Vs 17 från Råby i Tortuna finns ett frågetecken. Vs 20 vid Prästgården Romfartuna sn i Västmanland ristad av Litle har bestämts till stilen Pr 2. Det skulle tyda på att om bestämningarna för både den stenen liksom för Vs 17 och Vs 27 vore korrekta, att Litle hade varit verksam under en mycket lång tid. Här finns uppenbart mer att göra, men låt oss nu bortse från de västmanländska runstenarna.

Går man in på fler detaljer finner man att U Fv1988;241 från Rosersberg i Norrsunda socken i Uppland, ristad av Åsmund, ska höra till Pr 5. Men som Magnus Källström påpekat i sin doktorsavhandling (2007, s. 72 f) bör den snarare höra till Pr 3.

Finns det fler ristningar som är signerade, eller attribuerade bland Pr 5-stenarna?

Ja, runstenen U 216 från Vallentuna kyrka (stenen ska numera finnas i Statens historiska museums samlingar) är ristad av Drosboe. Ett namn han ristar med ett stunget t, d-runor är ovanliga på våra runstenar och stenen är helt klart en Pr 5-sten. Kanske Drosboe också har ristat U ATA322-3229-2005 från Vallentuna kyrka (se Källström 2007, s. 375), men jag har ingen uppgift om stilgruppering av det fragmentet.

Runstenen U 918 från Blacksta i Jumkils socken, nv om Uppsala är ristad och signerad av Gudfast. Han kanske också har ristat U 1079 från Forkarby i Bälinge socken, den stenen anses vara från perioden Pr 4–Pr 5. Bland övriga runstenar ristade av Gudfast bör noteras U 1054 från Lund i Björklinge socken där dock ingen stilgrupperingsuppgift är noterad. Gudfast har också ristat U 1116 från Skuttunge, där är dock stilgrupperingen Pr 4. Även de attribuerade inskrifterna till Gudfast återfinns nv om Uppsala, Gudfast ristade dock mest i stilen Pr 4.

Runstenen U 923 under en av pelarna i Uppsala domkyrka anses vara ristad av Likbjörn. Även Likbjörn var verksam strax norr om Uppsala, men de flesta av hans inskrifter ristades i stilen Pr 4.

Runstenen U Fv1953;263 från Helenelund i Sollentuna socken är signerad av Igulfast. Han är känd från ytterligare en inskrift, U 961 vid Vaksala kyrka öster om Uppsala. En sten som han ristat tillsammans med Öpir, men den är äldre – i stilen Pr 4.

Runstensfragmentet U Fv1973;198B från kvarteret Rådhuset i Uppsala betecknas med Pr 5? Och anses av Magnus Källström kunna vara ristad av Önjut, se här. Denne Önjut har även ristat Gs 1 från Österfärnebo kyrka i Gästrikland, den är dock förd till Pr 4-inskrifterna.

De sista runstenarna i Uppland, i stilen Pr 5, har alltså i stor utsträckning ristats strax norr om Uppsala, även om det finns samtida ristningar söderut i Uppland och vid Norrtälje. Öpir i sin tur, for vid samma tid runt i landskapet och ristade runstenar på fler håll.

Till sist vill jag tipsa om ett nyligen gjort fynd av en bildsten vid Ekeby i Hölö socken, Södermanland, se här.

Senaste uppdaterad 2026-07-01.

I mitt runblogginlägg i oktober 2021 skrev jag generellt om vilken som är den vanligaste runan i våra runinskrifter.
Och det är i-runan.
Men om vi tittar på orden och namnen, vad brukar de börja på för runa?
Plockar man fram en ordbok ser man att bokstaven s är den vanligaste begynnelsebokstaven.
Samma sak kunde man se i telefonkatalogerna på sin tid, det var spalt efter spalt med namn på S-.
I runornas värld så är också s vanligt som första runa i orden. Men är den vanligast?
Jo, ord på s upptar nästan 20 sidor i Lena Petersons Svenskt runordsregister (1994). Och namn på S upptar 32 sidor i hennes Nordiskt runnamnslexikon (2007).

Men vilka runor brukar annars orden och namnen börja på?
Om jag går igenom Samnordisk runtextdatabas 2020 (utom dalruneinskrifterna) och enbart runmaterialet i sten från Sverige och utan inskrifterna från Skåne, Halland och Blekinge, då får vi följande bild av vilka runor som är de vanligaste begynnelserunorna.

Runan s sticker ut, vi hittar här ord såsom sten, sin och son, liksom namnen Sven, Sten och de många sammansatta namnen på Sig-. Näst vanligast efter s-runan hittar vi a-runan. Det kan till stor del förklaras av ord som æftiR, and och at men framför allt av ordet ok ristat auk. Långt ner i listan ser vi att n-runan inte alls är vanlig i början av ord eller namn.

Men varför inte också vända på det hela? Sitter man med ett fragment där man har en slutruna av ett ord men är osäker på vilken runa det faktiskt är, då säger i alla fall statistiken att den vanligaste slutrunan (i steninskrifter från Sverige, utom Skåneland) är just n-runan som är så ovanlig i början av ord och namn. Se nästa figur. Här blev det alltså n-runan som sticker ut men en del andra runor är också vanliga som slutrunor.

Varför n är så vanlig som slutruna kan förklaras av de vanliga orden stæin, sun och framför allt sin. Att r-runan är vanlig i slutet på ord och namn beror säkert på de många släktskapsorden i ackusativ såsom faður, men också på de många namnen i nominativ som slutar på -r.

Åter till fragmentet man satt med. Har man ett skiljetecken och bara en n-runa, då kan man vara säker på att läsordningen ska vara sådan att n-runan ska läsas sist i namnet eller ordet, inte först.

I ett ännu tidigare runbloggsinlägg skrev jag om vilka landskap som hade flest runor och Uppland med sina många runinskrifter sticker ut. Intressant var dock att det landskap med flest runor per inskrift är Hälsingland med över 70 runor per inskrift. Från landskapet känner man nu till 21 genuina inskrifter. Det senaste inlagda i databasen är en, eller egentligen flera, inskrifter på takstolar i Högs kyrka, signum Hs ATA322-2795-2011.

Den inskriften kommer jag prata om på torsdag vid ett kortföredrag på Hälsinglands museum. Därefter kommer jag under de påföljande dagarna kunna se på de inte sällan alltså långa inskrifterna från Hälsingland.

Senast uppdaterad 2026-05-01.

I augusti i år, 2026, är det åter dags för runkonferens, den här gången i Köpenhamn.
Det blir den sjätte konferensen för min del. Senast hölls det en konferens år 2022, två år försenat med anledning av pandemin.
Alla programpunkter är inte klara än, men ett preliminärt finns här.

Olika delar av konferensen kommer ta upp:

• Runor i kontext 1 (huvudfokus: lingvistik)
• Runor i kontext 2 (huvudfokus: materialitet/landskap/mytologi)
• Runor och makt (social status/kvinnor)
• Moderna runor & runor och renässans
• Digital runologi (digitala verktyg)

Jag har inte förberett något eget föredrag. Men vill man hålla ett, då får man skynda sig då det ska skickas in senast den 1 mars, läs mer via länken ovan.

Bland de just nu annonserade 32 föredragen som ska hållas av omkring 40 föredragshållare är flertalet på engelska. Men det kommer också hållas föredrag på tyska och på skandinaviska språk. Föredragshållarna representerar omkring tio olika länder, så det är ganska stor spridning.
Men det blir inte bara föredrag. En runvandring kommer äga rum i Köpenhamn och på onsdagen blir det en heldagsexkursion till skånska runstenar. Jag har säkert sett flertalet, men det var länge sedan och så får vi hoppas på att Skåne bjuder på fint väder 😊.

Ett ordmoln skapat av föredragens engelska titlar visar inte oväntat att det kommer handla om runor och runinskrifter.

Under konferensen i Köpenhamn kommer det uppmärksammas att det i år är 100 år sedan Lis Jacobsen (1882–1961) inledde arbetet med Danmarks Runeindskrifter. Ett arbete hon och Erik Moltke fick publicerat 1942, mitt under brinnande krig. Kriget blev förstås ett problem i slutredigeringen av arbetet och redaktionen fick stor hjälp av Elias Wessén som kunde göra arkivstudier sommaren 1941.

Lite tidigare på året hade Lis Jacobsen kunnat åka till Stockholm där hon höll ett föredrag om verket Danmarks Runeindskrifter den 2 maj 1941. Åren 1943–45 bodde hon för övrigt som flykting i Sverige för att hålla sig undan judeförföljelserna i hemlandet.

Avsikten när arbetet startade 1926 var att återanvända teckningar från Ludvig Wimmers (1839–1920) stora verk De danske runemindesmærker (1895-1908). Men när Erik Moltke året efter knutits till projektet visade det sig snart att fotografier var ett mycket bättre sätt att återge inskrifterna på.
Se nedan en teckning av runstenen DR 26 från Læborgs kyrkogård på södra Jylland, liksom mitt fotografi av runstenen, taget 2022.

I början av 1930-talet började det utges ett samlingsverk Nordisk Kultur där del 6 utgivet 1933 handlade om runorna. Redan samma år publicerade Lis Jacobsen en artikel i tidskriften Scandia där hon allvarligt kritiserade Nordisk Kultur och i synnerhet bandet Runorna. Efter kriget drog hon igång ett arbete med ersätta Nordisk Kultur med ett lexikon, ett arbete som resulterade i utgivningen av Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, KLNM. Det första bandet kom 1956 och det sista (band 22) kom 1978. Samma år, 1956, kom för övrigt det sista bandet av Nordisk Kultur ut.

Ett tiotal artiklar i KLNM tar upp runor och runinskrifter ur olika perspektiv, men generellt är lexikonet framför allt en viktig källa för den nordiska kulturhistorien från vikingatiden fram till reformationen för 500 år sedan.

Konferensen anordnas av Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab vid Köpenhamns universitet. Det är andra gången runkonferensen hålls i Danmark, första gången var år 2000 vilket också var första gången jag deltog.

Senast uppdaterad 2026-02-28.

Webbplatsen Runor har fått en ny webbadress

Nu slipper man fundera över den krångliga adressen ”app.raa.se/open/runor” utan kan sedan mitten av december istället använda https://runor.raa.se/, vilket är enklare för oss människor att komma ihåg. Datorer och telefoner och andra hjälpmedel kan visserligen hjälpa oss att hitta rätt på nätet, men mer självklara länkar är enklare.

Tidskriften Futhark kom med sitt senaste nummer i mellandagarna

Numret för åren 2023–2024 (ett dubbelnummer) blev klart i mellandagarna och där finns hela 254 sidor med diverse artiklar om runinskrifter.
Se senaste numret av Futhark här.
På sidan 170 i Magnus Källströms artikel Nils Månsson Mandelgren, Carl Säve och runorna på Gånge-Rolfs horn finns en lapp skriven av Erik Brate om Gånge-Rolfs horn. Jag lägger in en bild av lappen nedan. Rollo, eller Gånge-Rolf som han kallas i sagorna, var en vikingahövding som slog (bokstavligt, eftersom han var på vikingatåg) sig ner i Normandie i norra Frankrike – eller mer precist i det område som kom att kallas Normandie just eftersom nordmännen, vikingarna, etablerade sig där. Hornet finns i Italien och har i Samnordisk runtextdatabas fått signum IT UOÅ1979;229. Men som Magnus Källström kan visa har hornet en äldre historia i Frankrike där den vid slutet av 1700-talet fanns i Sainte-Chapelle i Paris och signum bör därför ändras till F UOÅ1979;229.

Som kommentar till lappen skriver Magnus Källström ”Det är oklart om Brate har känt till hornets utseende, men den sista raden i de stenografiska anteckningarna (som jag inte kan läsa) ser ut att kunna innehålla en hänvisning till Stephens utgåva.”

Utmaningen jag antar är: vad skriver Brate där?
Jo, det verkar som om det på den sista raden står
”hornet ska publiceras af Stephens i onm IV”.

”onm” står för The Old-Northern Runic Monuments of Scandinavia and England, ett stort arbete som George Stephens (1813–1895) började ge ut 1866 och där den sista delen (IV) gavs ut 1901, sex år efter hans bortgång.
På den näst sista raden på lappen avslutas meningen troligen med ”gotländsk”. På raden dessförinnan står det, efter återgivning av den gotländska s-runan just ”på Gotland”.
Brates lapp innehåller en referens till Månadsbladet från 1891 där Sven Söderberg skriver om hornet. Stephens arbete gavs som sagt ut 1901, alltså skrev Brate sin lapp någon gång däremellan, men troligen före Stephens bortgång 1895. Resten av det stenografiska på lappen ska också kunna gå att läsa även om jag hittills bara lyckats läsa några spridda ord.

Om arbetet med nästa version av Samnordisk runtextdatabas

En tredje sak jag vill ta upp, även om det inte är en nyhet, gäller det pågående arbetet med att uppdatera Samnordisk runtextdatabas.
Arbetet fortskrider, men inte i ett så högt tempo som skulle önskas.
F.n. är loggboken med noteringar för nästa version av databasen uppe i 102 sidor, vilket är 30 sidor fler än när jag sist skrev om databasuppdaterandet på Runbloggen i januari 2025.

På dessa 102 sidor ingår både sådant som ska uppdateras och sådant som har uppdaterats i den arbetsversion av databasen som det jobbas med. Det är fortfarande för tidigt att säga när arbetet blir klart, men en publicering kommer tidigast kunna ske till hösten 2026, det är mycket kvar att gå igenom.

Nu ser vi fram emot ett gott runår 2026!

Senast uppdaterad 2025-12-31.

I samband med att ett nytt altare – versus populum (vänd mot församlingen) – invigdes i Bro kyrka kom jag att se på det antependium som, nu i trefaldighetstid, finns framför det medeltida altaret.

Att antependiet är skänkt till kyrkan år 1938 av Axel R. Bildt och hans hustru Dagmar som ett par år senare lät bygga det hus jag bor i är en rolig detalj. Men nu gällde det motivet.
I mitten finns ett kristusmonogram, till vänster och höger finns symboler som säkerligen knyter an till att den gröna färgen under kyrkoåret handlar om sånt som sådden, växandet och mognandet. Det gröna symboliserar därmed växandet i tron.

Men sett från perspektivet runor så ser symbolerna ut som så kallade kvistrunor. Svenska akademiens ordlista förklarar ”kvistruna” som
”runa som består av ett lod­rätt streck och ett varierande an­tal streck som pekar ut­åt.”

Vad betyder strecken? På den ena sidan, normalt vänster, finns det antal streck som pekar ut ätten i runraden (futharken). På den andra sidan, normalt höger, finns det antal streck som pekar ut runan inom ätten.
Eftersom ätterna numreras från höger till vänster så omfattar den första ätten, under vikingatid, runorna
tbmlR
Den andra ätten omfattar runorna
hnias
Medan den tredje ätten omfattar runorna
fuþork

Med tre streck till vänster och två till höger motsvarar den första ”kvistrunan” en u-runa.
Med två streck till vänster och tre till höger motsvarar den andra ”kvistrunan” en i-runa.
Detta blir alltså ui, vilket skulle tolkas som ordet ’vi’.
Att ett vi kan vara en förkristen helgedom ska vi inte tänka på nu – här är vi ju verkligen i en kristen helgedom. Annars förekommer -vi ofta i ortnamn, såsom Ullevi och Härnevi.
Låt oss istället se detta vi som något betecknar församlingen, detta vi som församlas i kyrkobyggnaden.

Sök gärna på litteratur om lönnrunor och chiffer – dit kvistrunor räknas – i Svensk runbibliografi, direktlänk.

Senast uppdaterad 2025-08-31.

Nej, knappast runstenar, men kanske marken de står på?
SFV, Statens fastighetsverk, lämnade år 2009 en rapport till regeringen, ”Kulturfastighetsutredningen”.
Bland fastigheter som skulle kunna säljas finns där exempelvis Mälsåkers slott i Södermanland, där man med en hänvisning till Salsta slott i Uppland indirekt menar att det skulle räcka att det senare slottet fanns kvar i statlig ägo. Men nu finns bägge slotten på ”säljlistan”, se avyttringsplanen för 2024, direktlänk.

Finns där någon runsten? Nja, det finns en sentida runinskrift vid Salsta slott, RAÄ 15 i Lena socken, Uppland.

Berättigad kritik har riktats mot försäljningarna, se min kommentar med en länk till en nyligen publicerad debattartikel.

Tidigare riksantikvarien Inger Liliequist fick år 2012 ett utredningsuppdrag som året efter resulterade i Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden, se här.

Vad hände sen? År 2015 övertog SFV förvaltningsansvaret för en stor mängd fastigheter som Riksantikvarieämbetet tidigare förvaltat. Regeringen gav SFV i uppdrag att se över sitt fastighetsbestånd, se t.ex. en artikel från år 2020.

Läs mer om ovanstående på webbsidan https://www.sfv.se/uppdraget/vad-sfv-ska-forvalta.

Om vi tittar i rapporten från 2009 och i utredningen från 2013, fanns det några runstenar med där? Eller, några fastigheter med runinskrifter?

En runsten är Karlevistenen på Öland, Öl 1. Men fastigheten som den runstenen står på har inte varit tänkt att säljas.

En annan runsten som finns med är Rökstenen från Östergötland, Ög 136.
Runstenen och taket över runstenen ägs visst av staten, men den står i så fall på ”ofri grund”, det har nämligen visat sig att fastigheten ägs av Ödeshögs kommun. I alla fall kan vi nog lugnt räkna med att den runstenen inte är avsedd att säljas.

Men en fastighet som markerats för försäljning både 2009 och 2013 är Brunnsberg 1:27 i Ytterselö socken i Strängnäs kommun, Södermanland. På gravfältet i Östa sjöhage finns två runstenar, Sö 202 och Sö 203. På gravfältet finns också ett hundratal högar och stensättningar.
Marken där gravfältet finns hade på sin tid köpts in av Vitterhetsakademien, senare överlåtits till Riksantikvarieämbetet och förvaltas nu av Statens fastighetsverk – och kan alltså teoretiskt köpas av den som är intresserad. Fastigheten ägdes av staten i början av året och finns inte med i ”Avyttringsplan 2024”, och vi får väl se om den kommer att säljas, eller kvarstå i statlig ägo.

Tittar jag vidare hittar jag fastigheten Mora 1:1 i Lagga socken, Knivsta kommun i Uppland. På Mora kungsäng ägde kungavalen rum under medeltiden och inom området finns den museibyggnad från 1700-talet där ett antal av ”Mora stenar” är mer eller mindre bevarade, stenar med inhuggna texter efter olika kungaval. Inom området har funnits ett antal runinskrifter, och en av dem finns kvar på Ängsvaktartorpets gårdsplan, U 488.

Kanske en avstyckning kommer göras så att själva museibyggnaden behålls i statlig ägo, medan marken runtom säljs – och i så fall då också Ängsvaktartorpet med runstensfragmentet.

Fler fastigheter i statlig ägo har runstenar på sina marker. Jag tänker spontant på Rosersbergs slott, fastigheten Rosersberg 2:1 i Norrsunda socken, Sigtuna kommun i Uppland där vi hittar U 420, U 421, U 422, U 423, U 424 och U Fv1988;241.

Men också här, liksom vid Salsta slott, finns en sentida runinskrift, vid Kättils grotta.

Som ett av de kungliga slotten kommer Rosersbergs slott inte att säljas, det ska vi utgå från och framgår också i dokumentationen.

Vad händer annars med fastigheterna? Fler kan antagligen komma upp på kommande ”avyttringslistor”. Strategin för hur fastigheterna ska förvaltas är också under utredning, se här. Den utredningen ska lämnas till Kulturdepartementet den 15 december i år.

Generellt har fornlämningar ett starkt skydd oavsett om de finns i statlig eller annans ägo. Men generellt finns risken att fastigheter som säljs ut inte kommer bli lika tillgängliga i framtiden som idag.

Senast uppdaterad 2025-07-31.

På en av de många runpinnarna från Bryggen i Bergen finns det en som nämner eld, något som passar bra en dag som denna, Valborgsmässoafton.
Runpinnen betecknas N 603 i Norges innskrifter med de yngre runer och hittades i Nordre Gullskoen 1961 vid arkeologiska utgrävningar. Pinnen är fyrkantig och har runor på tre av sidorna och är bara 11,4 cm lång, början och slutet av varje rads inskrift saknas. Intressant är att inskriften är på latin. Och inte vilket latin som helst, utan texten är hämtad från den medeltida diktsamlingen Carmina Burana.

Carmina Burana innehåller över 240 dikter, varav två (nr 88 och 71) delvis finns med på den här aktuella runpinnen. Låt mig här bara fokusera på inskriften på en av runpinnens sidor, nämligen där elden återfinns.

Den delen av inskriften, se a i figuren ovan, lyder, se också här:

… -gṛẹ:gie : igni:bus : ka^lẹsko : æius : koti:die : in amo^re : græs:ko …

Och det skulle då om pinnen varit lite bättre bevarad kunna återges:

[Virginis e]gregie ignibus calesco [et] eius cotidie in amore cresco; …

Låter vi Google translate översätta texten till svenska, blir det:

»Jag värms av Jungfru Marias utmärkta eldar och jag växer i hennes kärlek varje dag.»

Går vi istället till Sigmund Skards översättning i Aslak Liestøls beskrivning i Norges innskrifter med de yngre runer, blir det:

»Ei har fanga hjarta mitt, der i draum eg vankar, leikar i mi lengting blidt, fyller mine tankar.»

Liestøl ger också en mindre poetisk översättning:

»Eg brenn av (kjærleiks)eld til den framifrå jenta og veks dagleg i hennar kjærleik (min kjærleik til henne veks dagleg).»

Runföljden igni:bus återger alltså det latinska ordet ignibus. Ordet ignibus är en böjning av ignis, eld på latin. Och även om vi i svenskan nog inte har några ord som bygger på ignis, kan vi säkert var och en hitta ord i andra språk.

Orden ignibus och ignis finns i en runinskrift på ett korsformigt medeltida runbleck från Lödöse, Vg 264 hittat i augusti 1970. Där står:

tomine gesu … ibera te ingi-…
liberasti tes … te kamino ihnis · s-…

Vilket på latin blir:

Domine Iesu [Christe, l]ibera de igni[bus sicut]
liberasti tres [pueros] de camino ignis …

Och det översätts av Elisabeth Svärdström i Fornvännen 1971 till:
»Herre Jesus Kristus, befria (själen) från lågorna, såsom Du har befriat de tre ynglingarna ur den brinnande ugnen …»

Bönen syftar på en berättelse i Daniels bok i Gamla testamentet, kapitel 3, där de tre ynglingarna räddades ur en brinnande ugn genom ett Herrens under.

Åter till runpinnen.
Pinnen är arkeologiskt daterad till omkring 1250 medan diktverket Carmina Burana är daterat till omkring 1230. Det innebär att diktverket snabbt, tycker jag, hittade upp från nuvarande Österrike, där Carmina Burana antas ha sitt ursprung, till våra nordiska breddgrader.

För några år sedan kom en artikel av Egil Kraggerud i tidskriften Futhark som behandlar inskriften och dess koppling till diktverket.

Kraggerud ger följande tolkning och översättning av inskriften i sin artikel:
[Virginis e]gregie ignibus calesco; eius cotidie in amore cresco.
[Presen]s agam tenere, virgo; sic agamus: ambo sumus teneri.
[Avis canit] a lucis agone: filumena querule terea r[etractat.]
‘In my passion for an outstanding [virgin] I am getting hot, and in my love
for her I am getting stronger day by day.
[Face to face] I will act tenderly (gently), O virgin; let us act in such a way:
we are both of tender age.
[A bird sings] in agony from the groves: it is the nightingale (= Philomena)
that woefully [shuns] the hoopoe (= Tereus).’

Att hitta en runinskrift kan göra att man blir ”eld och lågor”, ett uttryck som brukar tolkas ”bli glad och upprymd”. Men jag läste en artikel där yngre personer i något högre utsträckning än den traditionella tolkningen menade att uttrycket skulle tolkas ”bli arg och frustrerad”, se https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1631084/FULLTEXT01.pdf#page=20.

Kanske inte något att bli arg över, men gamla uttryck och talesätt är viktiga att föra vidare till kommande släktled så att de kan förstå uttrycken vilka kan dyka upp i alla möjliga sammanhang.

Senast uppdaterad 2025-04-30.

Webbplatsen https://www.runesdb.de/ fylls på med mer och mer information. Det finns mycket att hitta där men det jag här tänkte ta upp gäller runformer.
Totalt finns det hittills 230 olika runformer, inklusive olika skiljetecken, på webbsidan https://www.runesdb.de/graphtypes
Underlaget är, hittills, huvudsakligen baserat på inskrifter med äldre runor, med de anglosaxiska (anglofrisiska) runorna, runinskrifter från Skåne och runor från manuskript. Många inskrifter kommer att läggas till vartefter arbetet fortskrider.

Som framgår är runformerna, eller graftyperna som de kallas här, i de identifierade typerna kantiga. Rundare former finns givetvis i våra runinskrifter, men här har fokuset varit var bistaven eller bistavarna knyter an till huvudstaven, inte bistavens form.
Klickar man sig vidare på en runform, hittar man hur många belägg det finns i det hittills genomgångna materialet. Man kan se hur runan förekommer i inskrifter över tid, antal i olika futharker/runrader och en karta. Se figur här under.

Man kan välja och välja bort bland olika runrader och om vi exempelvis väljer ut enbart ”older futhark” så ser vi på kartan nedan att det ska finnas sju inskrifter i det genomgångna materialet med denna runa. Under kartan får man fram bilder på runinskrifterna. Materialet är under utveckling och just i det här fallet finns ett fel med att Vg 63 har kommit med i urvalet. Och det finns fler runinskrifter i Norden med denna runa. Men klicka gärna på bilderna, läs om inskrifterna, hitta litteratur om inskrifterna, läs olika tolkningar. Det finns mycket information i databasen. Och återkom gärna till webbplatsen vartefter den utvecklas och kompletteras vidare.

Senast uppdaterad 2025-02-28.