Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

En skenbart stående runsten

Sveriges runinskrifter Posted on 21 oktober, 2019 22:57:24
Vg 73. Synnerby kyrkogård. Utan resp. med ifyllning.

I standardutgåvan Sveriges runinskrifter finns emellanåt retuscherade fotografier. Det är inget konstigt att man t.ex. fyller i med mörk färg en imålad runa som råkat blänka vid fotograferingstillfället. Men det förekommer också att man retuscherar en liggande sten som om den stod upp.

Runstenen Vg 73 på Synnerby kyrkogård i Västergötland fotograferades av artisten Harald Faith-Ell vid två tillfällen, dels år 1934, två år innan runstenen restes 1936, dels 1937. Vid det första tillfället målades runorna i och Faith-Ell tog två fotografier – före och efter imålningen. Den som målade i runorna var Hugo Jungner – en runolog från Västergötland som dog i februari 1940 mitt i sitt arbete med att publicera sitt landskaps runinskrifter.

Nedan ser ni runstenen som den låg, omålad, i gräset. Ovan ser ni runstenen på sin nya plats, men i den bild vi ser till vänster ovan är runstensbilden hämtad från den liggande bilden nedan och inretuscherad på platsen för den ifyllda runstenen. En fördel med att retuschera in bilden i samma fotografi som den ifyllda runstenen är att då blir bilderna i samma storlek. Från början var tanken att retuschera nedanstående bild av den oifyllda liggande runstenen också som om den vore stående, men med mörk bakgrund. Det alternativa förslaget vilket antogs, och som framfördes av tryckeriet, blev dock rätt bra – avbildningarna är enkla att jämföra. Samtidigt visar detta exempel på att man kan behöva kritiskt granska en del äldre tryckta fotografier – hur pass retuscherade är de egentligen? Jämförelser med originalbilderna, och ibland då via negativen, kan ge oväntade resultat. Jag kommer återkomma med en eller annan retuscherad runstensbild i senare blogginlägg.

Vg 73. Synnerby kyrkogård. Runstenen före resningen 1936.

Foton: Harald Faith-Ell, 1934 och 1937 (ATA).
Senast uppdaterad: 2019-10-21



”Ett stenkummel med runsten”

Arkivfynd Posted on 1 september, 2019 16:06:36

Pehr Arvid Säves reseberättelse för 1861 (ATA) handlar om fornminnen och kyrkor i Östergötland. Han hade det året blivit utnämnd till antikvitetsintendent åt Vitterhetsakademien för Gotland, Östergötland och Västergötland. Första året ägnade han tio veckor åt Östergötland och besökte över 100 kyrkor och socknar. Året därpå återvände han till landskapet men var även till Västergötland.
En stor del av reseberättelserna trycktes i de båda första årgångarna av Antikvarisk tidskrift för Sverige.

I reseberättelserna finns en stor mängd teckningar. Den här nedan återgivna är dock bara schematisk då han inte har sett runstenen. I den handskrivna reseberättelsen skriver Säve om sitt besök i Vånga socken, mellan sjöarna Roxen och Glan, att han där bl.a. träffade ”v. Pastor k. j. Dahlberger, som meddelade uppgiften om ett stenkummel med runsten i hans födelsebyggd, Vestrum i Småland:”


”Runsten, funnen omkring 1844, uti Vestrums Prestgård i Småland (efter uppgift af v. P. Dahlberger i Vånga); hvilket bör närmare efterforskas.”

I den tryckta reseberättelsen är texten delvis omskriven, utan någon teckning, där står:
Vice Pastor K. J. Dahlberger meddelade uppgift om en runsten, som omkring år 1844 skall hafva blifvit funnen, stående vid ändan af en på 4 småstenar hvilande häll, i ett stenkummel i hans födelsebygd, Vestrum i Småland. Förtjente närmare efterforskas.

Västrum ligger ca en mil SSV om Västervik. Och prästgården ligger en dryg km NV om kyrkan. I trakten finns några rösen, men om vi antar att detta ”stenkummel” togs bort 1844 lär det inte finnas mycket kvar av det. Några andra uppgifter om denna möjliga runsten har jag inte funnit.

Karl Johan Dahlberger föddes 1827 i Järeda socken en dryg mil SV om Hultsfred och blev efter sin tid som vice pastor (komminister) i Vånga, 1856-63, senare kyrkoherde i Virserum där han avlider 1897 och skänkte f.ö. därifrån en runstav till (nuvarande) Kalmar läns museum. När han bodde i eller nära Västrum har jag dock inte hittat någon uppgift om, men det bör ha varit kring år 1844.

Nils Månsson Mandelgren var till Västrum år 1848, men skriver inget om denna sten. Även L. C. Wiede har vid ungefär samma tid varit i Västrums prästgård, vilket han nämner i ett brev till Mandelgren 1870, men om han kände till något om den möjliga runstenen är obekant.

Apropå denna sten från Västrum tipsade Magnus Källström mig om ett runstensfragment hittat i en gravhög i en annan del av Småland, nämligen i Mjäryd, Södra Ljunga socken, SSO om Ljungby i Kronobergs län. Stenen finns på Smålands museum i Växjö och har signum Sm IVOS1990;18 i Samnordisk runtextdatabas (version 2014). Runstensfragmentet ska ha hittats 1972 mitt i en gravhög som en bottensten i högens gravkista. Mest troligt är att fragmentet ska ha hamnat där som ”resultatet av en medveten, avsiktlig handling” som Martin Hansson skriver i sin artikel Fragmentet i gravhögen. Kronobergs läns märkligaste runsten? (Kronobergsboken 2008, s. 63 ff.)

Kanske även Kalmar län har haft en sådan märklig runsten, men måhända då en hel runsten i en gravhög i Västrums socken?

Senast uppdaterad 2019-09-02



Mandelgren i Sjögestad

Arkivfynd Posted on 9 augusti, 2019 20:14:05

År 1846 var Nils Månsson Mandelgren till Sjögestads kyrka i
Östergötland och ritade av fyra ristningar, se figur ovan.

Han nämner också en runsten ”I
södra dörren i nya eller Östra delen är en Runsten till tröskel.” Den stenen är antagligen Ög 184 vilken enligt en uppgift ska ha legat utanför dörren till koret och som nu står utanför kyrkogården. Men först tänkte jag att den sten som Mandelgren nämner skulle kunna ha varit runstenen som drygt 100 år senare, sommaren 1948, hittades i norra kyrkogårdsmuren, signum Ög
ATA4905/48 i Samnordisk runtextdatabas (version 2014). En mycket sliten och vittrad sten. Tyvärr har den fått beteckningen Ög 185 på skylten vid kyrkan (jämför också Sjögestad Raä 19:2).
Ög 185 är nämligen försvunnen sedan 1930-talet, men mer om det i annat sammanhang. Se här en teckning av Ög 185 från Erik Brates beskrivning i Sveriges runinskrifter.

Och så misstänkte jag när jag fick nys om Mandelgrens avritade stenar att någon av de fyra stenarna skulle vara samma som, eller höra ihop med denna runlösa Ög 185. Men det stämmer inte (se avbildningarna) och dessutom ska enligt uppgift Ög 185 vara av granit, vilket inte de här aktuella stenarna är. Mandelgren skriver följande om de fyra
stenarna:

”I Vapenhuset ligga i golfvet 4 st: kalkstenar, hvarå äro uthuggna sådane ornater som fig: 1, 2, 3, 4, å pl: II utvisar.”

I Mandelgrens omfattande arkiv i Lund (Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet på Lunds universitet) finns även snabbskisser av de fyra stenarna. Förmodligen gjorda på plats i Sjögestad 1846, medan
renritningarna kan ha gjorts hemmavid, eller av hans elever på Söndagsritskolan
för hantverkare
.
Se här exempel på snabbskisserna för två av stenarna:

En häll var sprucken i två delar. Men uppgiften om dessa därmed fem delar skiljer sig ändå något från en sannolikt lite äldre notering om ristningar från Sjögestads kyrka vilken återfinns i L. C. Wiedes samling på
Linköpings stiftsbibliotek, där står: ”I golfvet af vapenhuset äro
inlaggda en 6 à 7 täljstensfragment af grafstenar, utan runskrift men med samma konstiga drakslingor och wahlknutar, som finnas på de laggda grafstenarna i Bautil. Den största stenens ornamenter äro dertill S formiga som på Bautil.” (se Magnus Källströms recension av Cecilia Ljungs doktorsavhandling Under runristad
häll
, i Futhark 8, 2017 utg. 2019, s. 179).

När P. A. Säve var till Sjögestad 1861 var den gamla kyrkan nyligen nedriven och han har i sin reserapport (ATA) inga uppgifter om stenarna som Mandelgren 15 år tidigare sett i vapenhuset. Fragmenten hade alltså då försvunnit eller använts vid bygget av nya kyrkan – och tills häromåret helt missats i runstensforskningen.

En av stenarna, fig. 1 på Mandelgrens teckning, får mig att
tänka på sidohällar med likartad dekor från Hovs respektive Vreta klosters kyrkor i Östergötland (Hov 8 resp. Vreta 19 i Cecilia Ljungs katalog). Och man kan säkert hitta paralleller till de andra stenarna från Sjögestad bland de långt fler än 300 ristade kalkstenarna i runstensstil från Östergötland.

Senast uppdaterad 2019-08-09



En äldre teckning av Ög 125

Arkivfynd Posted on 3 juli, 2019 01:43:45

Runstenen Ög 125 från Hovby i Västra Eneby socken i Östergötland har varit försvunnen sedan tidigt 1800-tal. Tills nu har det varit känt en teckning av stenen, publicerad av E. Brate i Östergötlands runinskrifter (1911-18). Denna 1800-talsteckning (se nedan) finns på Antikvarisk-Topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet och där står det om runstenen:
Ö.G. Kinda Härad, v. Eneby Socken, Säteriet Hofby, Bykudden, vid Sjön Åsunden, bland en mängd andra minnesmärken. Kulliggande flisformig sten, höjden 5¼ aln, största bredden 1.aln 20.tum, bredden vid nedre ändan 1.aln 13 tum.

Egentligen är det ingen runsten eftersom den saknar runor, men stilen är helt i överensstämmelse med runstenarnas kors.

I kyrkoherden och bibliotekarien L. C. Wiedes arkiv på Stiftsbiblioteket i Linköping finns ett antal teckningar och uppgifter om runinskrifter, speciellt från Östergötland. Däribland finns ett skadat ark med två teckningar av korset på denna sten, inklusive en del nedskrivna uppgifter. Texten och teckningarna är rimligen från senare delen av 1700-talet. På den trasiga delen av arket hänvisas till ”Cancellie-Rådet Lager[brings Swea Rikes] Historia, första Delen s. 72.” Texten i Sven Lagerbrings omfattande arbete, utgivet 1769, handlar på sidan 72 om domarringar och det står vidare där om guden Tor att ”efter någras mening, skal hans hammarmärke finnas ofta ingräfwit på gamla runstenar”.

Om den här aktuella ristningen står på arket hos Wiede:

Afritning af en 5 alr hög Gråstens=Hall, som ligger på Byk=udden vid Hofby Säteri, utmed Åsunden i Västra Eneby Sochn, Kinda Härad och Öster=Göthland. Något derifrån i Söder är en aflång runddel stensatt omkring med store Stenar 24 alnar lång och 10 alnar bred och förmenes warit et offerställe eller Domare=Säte. I öster, närmare sjön, en ännu längre Stensättning alr lång och alr bred, samt rundt omkring flere stensatte grafvar och en större ringen.

(Inga måttuppgifter anges för stensättningen.)
Hur arket har hamnat bland Wiedes efterlämnade papper är okänt, men han kan ha kommit över det under sin tid som bibliotekarie vid Stiftsbiblioteket i Linköping.

Uppgiften om den korsristade stenen har fornlämningsnummer Raä 156 i Västra Eneby sn, Östergötland och den (möjliga) domarringen liksom den (möjliga) stensättningen beskrivs som Raä 142 (:1 respektive :2). Enligt C. F. Nordenskjölds reseberättelse från 1878 (Östergötlands minnesmärken) skulle domarsätet då delvis vara täckt av en byggnad. Denna byggnad, en tegellada enligt Wiedes Östergötlands run-urkunder (1875), är enligt uppgift senare ersatt av en annan byggnad på platsen vilken i sin tur ytterligare ska ha skadat domarringen. Varken domarringen eller stensättningen är registrerade som fornlämningar. Intressant vore förstås att försöka återfinna den korsristade stenen. Den låg ner på platsen för 200 år sedan, men är den kvar där nu?

I sammanhanget är det relevant att nämna Ög 126. Det kan vara den minnessten (Raä 20) som står ca 200 meter åt NNV från ”Bykudden”, vid vägen upp till Hovby gård. Minnesstenen ska enligt uppgifter från 1870-talet ha haft runor och slingor men huggits om vid en familjefest år 1818 och utöver årtalet innehålla initialer. Men en misstanke har också varit att minnesstenen är identisk med Ög 125. Den största bredden på Ög 125 ska ha varit ”1.aln 20 tum” (eller möjligen 21 tum). Det blir (med 24 + 21 tum) = 111 cm. Minnesstenen ska mäta 1,2 meter i bredd vilket därmed inte utesluter att stenarna är identiska. Men enligt teckningen i inventeringsboken för Raä 20, har minnesstenen en annan form än den som är känd för Ög 125. Minnesstenen är därför troligen inte Ög 125. Om minnesstenen har haft en ”ormslinga med runor”, talar det också emot en identifiering med Ög 125 som varken hade runor eller en ormslinga.

Så, leta efter en ca 3 meter lång sten, försedd med ett runstenskors.

Senast uppdaterad 2019-07-03



Rock on Roger!

Blandade runor Posted on 5 juni, 2019 23:07:38

Roger Wikell, 1965-2019, var en hängiven arkeolog, oerhört produktiv, positiv och generös. Många är de utgrävningar han deltagit i och dokumenterat. Många är de fornlämningar han hittat, speciellt en stor mängd hällristningar som han sopat fram i ljuset. I detta sammanhang vill jag förstås nämna runristningarna. Nu senast var det runhällen Sö 23B, Tormesta på Mörkö som han nosade fram (se http://www.k-blogg.se/2019/04/02/arets-forsta-runfynd-2019/) Just Södertörnstrakten var hans hemmaområde med många strövtåg och där åtskilliga upptäckter blev gjorda. Själv släppte jag vad jag hade för händer och for ner till Haninge våren 2015 där Roger och några andra granskade en precis nyupptäckt runhäll. När han 2013 kom och sopade vid den nyupptäckta hällristningen i Bro var han varmt välkommen till mina trakter.
Men vår bekantskap går tillbaka till 1990-talet då han kommenterade detaljer i min runristningsförteckning och berättade om nya runkryss han gjort med kompisarna – de tävlade om vem som bockat av flest runinskrifter i förteckningen.

Några nedslag från Rogers omfattande produktion:
I Situne Dei 2012, läs om en intressant detalj på Sö 352, Lingastenen, som nu står på Skansen i Stockholm, artikeln kompletterades 2013.

I Fornvännen 2012 kan man läsa om en annan runhäll på Mörkö (Sö 23, Skälby) som Roger var med och hittade 2010.

Försvunna runstenar i Småland var också något som Roger kom in på, läs en artikel i Fornvännen från 2018.

Tack Roger för positiva minnen och de många fynd du gjort, nu har du lagt dina sista ”stenar på bordet” som du brukade säga i mesolitiska sammanhang. Stenkul att ha lärt känna dig.

Foto: Leif Grönwall, nyfunnen skålgropssten i maj 2011 i Broby, Täby sn.

Senast uppdaterad 2019-06-05



Tre runstenar blir en

Arkivfynd Posted on 26 maj, 2019 23:59:04

På hemvägen från ett trevligt och lyckat runmöte i Medelpad gick jag igenom delar av ett nu delvis skannat arkiv, ett slags manus, från kyrkoherden L. C. Wiede i Östergötland. Wiede publicerade 1875 ett arbete Östergötlands runurkunder – en förteckning över alla då kända runinskrifter i Östergötland. Den förteckningen finns i omkring tio versioner på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA). Jämte dessa förteckningar, från 1860–70-talen, finns också bortåt 200 bläckteckningar i arkivet. Teckningarna har i viss omfattning använts i runforskningen men jag kan återkomma till dem en annan gång, manuset – de olika förteckningarna – verkar dock inte alls ha använts i runforskningen, utan man har enbart följt det tryckta arbetet i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1, (sidorna 109–129). En del av teckningarna utgörs av avritningar av äldre avbildningar, andra är original av Wiede. Fyra fragment från Högby gamla kyrka, se bilden ovan, har beskrivits under två nummer i standardverket Östergötlands runinskrifter (Ög 79 och Ög 80), utgivet under 1910-talet av Erik Brate.
Fragmenten ska enligt uppgift ha hittats 1870. I manuset skriver Wiede på ett ställe, uppgifterna kommer dock från C. F. Nordenskjöld, en samtida östgötsk fornforskare:
Göstrings h[ärad] Högby s[ocken] kyrkogolfvet. Enl. sednare undersökning på stället lära 3 runstensbitar, den största 4 hörnig, med många slingor men utan upptäckta runor, de andra mera fragmentariska, med inskrift iauk och it utgöra en och samma två sidiga runstod. Förhållandet borde närmare och noggrannare granskas, och de 3 fragmenterna försökas att hoppassas.

På ett annat ställe skriver Wiede:
Derstädes. [Dvs vid Högby gamla kyrka]
—iauk.it. [Tillagt senare:] På kanten står: ley x ri…s x stin x þan…iR x siaol (l? [l-runan])
Wiede fortsätter:
Derstädes, samma griftsten, frånsidan
Endast en prydlig mångdubbel slinga
[tillagt senare:] på ena sidan.

På ytterligare ett ställe bland förteckningarna skriver Wiede:
Göstrings hd Högby kyrkotorn, nu bränd, […] —iauk.it… (på kanten:) leü x ri–s x stin x þan x —iR x siaol (på frånsidan endast en prydlig mångdubbel slinga); stenen nu bränd till kalk.
Se figurer.

Runföljderna iau, it och k finns med hos Nordenskjöld och Brate. Däremot beskriver inte Brate den längre inskriften – och tyvärr finns den inte avbildad. Nordenskjöld har dock beskrivit ristningen på sidan 101 i sitt arbete Östergötlands minnesmärken, utgiven samtidigt med Wiedes arbete i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875). Han skriver att den hade ”konstiga slingornamenter” på bägge sidorna och att det funnits runor såväl på den ena sidan som på kanterna. Inskriften anges som let x ri..s x stin x than..x….iR x siaol………..it…. Och därutöver fanns ”många halfva runor”.
Denna inskrift, inlagd i Samnordisk runtextdatabas versionen från 2014, motsvarar beskrivningen hos Wiede.
Men av Wiedes beskrivningar enligt ovan framgår att också runföljderna under Ög 79 (iau, it, k) hör till samma sten – liksom att Ög 80 är baksidan av den på kanten och andra sidan runförsedda vikingatida gravhällen.
Ög 79, Ög 80 och Ög ÖFT1875;101 bör därför föras ihop till ett nummer – förslagsvis då till Ög 79.

Inget av fragmenten finns i behåll, de ska redan strax efter rivningen av den gamla kyrkan ha bränts till kalk och använts i bygget av den nya kyrkan.

Inskriften kan återges […iau… …it… ¶ …k… ¶ …ley × ri…s × stin × þan… × …iR × siaol …]
Runföljden ley återgavs av Nordenskjöld som let – men Wiedes läsning bör nog följas, se en av figurerna ovan. Tolkningen kan då bli: … denna sten för(?) NN:s själ …

Av de tre blev en kvar. Men liknande upptäckter, runpyssel och andra arkivfynd kommer även framöver påverka runmaterialet – läs för övrigt om liknande ändringar i Magnus Källströms blogginlägg Att avliva en runsten.

Senast uppdaterad 2019-05-26



Runstenarna talar

Blandade runor Posted on 8 maj, 2019 15:24:19

På den internationella vikingadagen den 8 maj kunde man på eftermiddagen t.ex. lyssna på vikingasagor på olika museer mm runt om i vikingavärlden.
Vad passar då bättre än att lyssna på Rökstenen:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:%C3%96g-136-runsvenska.opus
Här kan ni också lyssna på fler runstenar från Östergötland: http://k-arv.se/pages/460

Den 8 maj har också den under sommaren 2018 återfunna runstenen Sö 91 återinvigts på sin plats i Stora Tidö mellan Eskilstuna och Sundbyholm i Södermanland.
Se https://www.lansstyrelsen.se/sodermanland/kalenderhandelser—sodermanland/2019-04-12-invigning-av-runstenen-vid-stora-tido.html,
se också https://www.ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/unika-runstenen-aterinvigs-sm5000820.aspx

Foton (Rökstenen) Harald Faith-Ell, 1934 (ATA)
(Sö 91) Länsstyrelsen i Södermanlands län, 2019.

Senast uppdaterad 2019-05-08



Två runstenar på karta över Bro

Arkivfynd Posted on 21 april, 2019 14:58:14

I min hemsocken Bro i Uppland finns flera runstenar. Två kommer från Härnevi. Eller mer precist från närheten av Skällsta bro, på södra sidan av Enköpingsvägen. En bit av den ena runstenen står kvar (U 621), resten av den stenen kanske murades in i en spis för länge sedan. Inskriften lyder i översättning »Åbjörn och Sigbjörn och Gunnhild lät resa denna sten efter sin fader och hon efter sin man Assur.» Den andra runstenen står sedan 1913 vid prästgården. Uppgifterna från 1672 i Rannsakningarna efter antikviteter lyder »På Herrenwij Ägorne östan för Skielstadh broon .2 Runesteenar». Dessa och andra uppgifter från 1600-talet kan nu kompletteras av en karta som preliminärt kan dateras till omkring år 1700. Kartan beskriver byn Råby på andra sidan landvägen, dagens Enköpingsvägen. På konceptet – utkastet – till kartan markeras runstenarna och där står: »2ne Runstenar». Kartan finns i Lantmäteristyrelsens arkiv på Lantmäteriet i Gävle och har beteckningen B9-19:1.
Den runsten som nu står vid Prästgården (U 622) är även den skadad. Men den förlorade biten har saknats sedan 1600-talet och finns kanske även den uppåt Skällsta och Råby. Inskriften lyder (egen läsning) · kunhi… … · eft(i)R · sun sn · hursefn(i) ’ au(k) · oithafþ(a) uþ (h)(i)b uil, vilket jag tolkar »Gunnhild … efter sin son Horsämne(?) och Vithövde. Gud hjälp(?) väl(?).» Gunnhild i de båda inskrifterna avser säkerligen samma person. Slutet på inskriften borde ha förklarat hur Vithövde var släkt med Gunnhild och/eller Horsämne, men istället tycks där stå en bön.
Det är alltså konceptet till kartan som innehåller mest information. På den bara delvis färdiga renritningen av kartan finns inga uppgifter om runstenarna, inte heller står där när kartan gjordes och vem som ritade den. Men som tur är finns alltså utkastet i behåll.

Senast uppdaterad 2019-04-21



Nästa »