Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter tillgängligt

Läsningar och tolkningar Posted on 1 juni, 2020 00:33:44

Arthur Nordéns manus med supplementet till Östergötlands runinskrifter tänkt att ges ut 1948 är nu tillgängligt — 72 år senare. Manuset har sina brister, det var inte helt färdigredigerat när arbetet avbröts, men det allra mesta var klart. Så också 140 planscher till de olika östgötska runinskrifterna. Men det var där bristen var allvarligast. Bilderna dög inte. Vid en översiktlig jämförelse med de många etsningarna eller de äldre fotografierna i Brates utgåva, är de bättre. Men Nordén gjorde många retuscheringar, nästan alla fotografier är retuscherade. Att fylla i en runa som blivit blank på fotot är en sak och inget att orda om. Men att lägga till bistavar och skiljetecken på fotografiet är en helt annan sak. Nordén borde ha åkt ut till runstenen, bättrat på imålningen och tagit ett nytt foto. I några fall har Nordén visserligen gjort just så, men inte alls tillräckligt ofta. Värre är också de gånger målningen var felaktig. Runverket bestämde den 3 januari 1948 att inte ge ut Nordéns arbete. Först skulle runstenarna behöva målas om. Så har nu skett sedan dess, ofta både en och två och fler gånger, men arbetet har samtidigt blivit kraftigt föråldrat. Forskningen har gått framåt och inte minst har väldigt många nyfynd gjorts sedan 1940-talet.
En nyutgåva av de östgötska runinskrifterna är angelägen, men kommer dröja — mer aktuellt eller angelägnare är publiceringen av inskrifter från flera andra landskap.
Via följande länk https://www.gamlebo.se/norden/Nordenssupplement.html kan ni hitta en preliminär utgåva av Nordéns manus. Meddela sådant som behöver korrigeras. Under året kommer utgåvan att uppdateras.
Ett tips är att utnyttja de häradsfiler som finns. De är visserligen lite större än filerna med enskilda inskrifter men då får man lite bättre överblick och hittar inte sällan fler foton av en runsten som i utgåvan kan ha hamnat på en sida där annars i huvudsak en annan runinskrift beskrivs.
Häradsfilerna, liksom de enskilda inskrifternas filer, kan nås såväl från kartan som från den efterföljande listan.
I filerna är texter i grön färg kommentarer eller korrigeringar gjorda av utgivaren. Texten innehåller också många fotnoter. Läs mer om kritiken mot manuset och om skälen till att manuset aldrig gavs ut i avsnittet ”Utgivarens inledning” i den inledande filen som finns under kartan via länken ovan.

Viktigt att tänka på är att Nordéns supplement bara är en källa att använda — och en föråldrad sådan. Utgå istället från uppgifterna om runinskrifterna i Samnordisk runtextdatabas och utnyttja så modern litteratur som möjligt.

Senast uppdaterad 2020-06-01



Hitta en gränssten med runor

Arkivfynd Posted on 20 maj, 2020 00:00:58
Ög 215 Lägernäs, Västra Ryds sn, efter Bautil.

Nära gränsen till Småland, vid Lägernäs i Västra Ryds sn, Östergötland, fanns på 1600-talet en runsten som sedan dess varit försvunnen, se Östergötlands runinskrifter nr 215.
Eller?
På två storskifteskartor, en från 1798 (inklusive en konceptkarta) och en från 1810, nämns en runsten. Den låg då som gränssten mellan byarna Lägernäs, Studstorp, Knapparp och Bubbarp. Se utsnitt ur Erik P. Zetterstedts karta över Studstorp från 1810 (i Lantmäterimyndigheternas arkiv). Jag läser ”Runsten. En stor kulrig Bergsten, med korsmärke hugget ofvan uppå.” Runstenen nämns sedan även i texten till kartan.

Utdrag ur E. P. Zetterstedts storskifteskarta över Studstorp (1810, Lantmäterimyndigheternas arkiv).

På F. Wadmans storskifteskartor över Lägernäs från 1798 anges bl.a. att runstenen är ”4 alnar hög och rundacktig”.
Stenen ligger antagligen kvar, än idag som gränssten mellan de fyra byarna.
I Rannsakningarna på 1600-talet angavs att runstenen skulle blivit en milsten. Men den uppgiften var gissningsvis fel, stenen blev istället en gränssten. Stenen var enligt Bautil knappt två meter lång. Med måttet 4 alnar = 2,40 meter enligt 1798 års kartor skulle det innebära att knappt en halvmeter av stenen var nergrävd i jorden medan den fortfarande stod upprätt och innan den hamnade på den berghäll där den sen omnämndes 1798. Detta givetvis med utgångspunkten att det är en och samma runsten som avses i uppgiften från Bautil och i uppgifterna från kartorna.
För er som befinner er inom två timmars bilresa från Lägernäs kan ni härmed försöka leta reda på gränsstenen — och meddela (länsstyrelsen, Runverket m.fl.) om det var en runsten eller ej.

Senast uppdaterad 2020-05-19



Här en inskrift som det går att komma längre med

Läsningar och tolkningar Posted on 24 april, 2020 23:48:40

Runstenen Sö 71 från Hansta i Västra Vingåkers socken i Södermanland hittades 1898. Den fördes strax efter till Kesäter, men återfördes senare till ganska nära sin fyndplats.

Erik Brate lyckades vid sin granskning inför utgåvan av Södermanlands runinskrifter första häftet (1924) bara säkert läsa en runföljd þase at fa högst upp på stenen. En återgivning av hans läsning, med kursivt för osäkra runor, blir …þuirkurnuþi þase at fulkaþur kaur + stisu … karþu liri

Elias Wessén kom längre, se Södermanlands runinskrifter, s. 382. Hans läsning kan återges …—-k–(r)nur þasi – if(t)iR –(u)(r)fau(r)si(u)–… …ariul…r

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) är läsningen …—-k–(r)nur þasi (i)f(t)iR —-fau(r) + si(u)–… …ariul-r. Skiljetecknet + återfinns inte i Wesséns läsning, ej heller på plansch 38, däremot i Brates osäkra läsning, se ovan.

Ivar Schnell, mångårig landsantikvarie i Nyköping, skriver i sitt brev den 26 augusti 1939 till Riksantikvarieämbetet (se ATA dnr 3593/39): ”Hanstastenen […] undersöktes under de bästa tänkbara ljusförhållanden sedan stenen omsorgsfullt rengjorts, och det förefaller, som om tolkningen av inskriften nu bör kunna drivas längre, än vad som framgår av Södermanlands runinskrifter.” Schnell föreslog att en kopia av fotot skulle sändas ”till professor Wessén med förfrågan, om det kan läggas till grund för ett förnyat tolkningsförsök. Jag vore glad att få del av professor W:s svar.” I Wesséns arkiv på universitetsbiblioteket Linköping finns en kopia av brevet och en kopia av fotot.

Sö 71. Hansta, Västra Vingåkers sn. Foto Ivar Schnell 1939.

Av Schnells foto framgår att Wesséns läsning i stort sett kan bekräftas men också kompletteras. Schnell var dock ingen runolog, men van att läsa och fylla i runinskrifter. Hans läsning behöver därför först bekräftas eller justeras under lika bra ljusförhållanden som sommaren 1939 innan man kan säga om den är rätt eller ej. Men den ger en indikation på vad som kan stå på stenen. Det första namnet är svårt att säga något om, därefter bör följa ordet let och sedan troligen ordet giæra. Innan runföljden þasi som rimligen står för þannsi eller þessi finns ett ord som tills vidare får lämnas otolkat. Därpå följer æftiR följt av ett namn på H. Runföljden faur står säkert för faður, att þ-runan saknas förekommer ett antal gånger, närmast (troligen) på den försvunna Sö 68 från Remmeröd i Sköldinge sn. Ordet därefter bör vara sinn, troligen följt av ordet ok. Runföljden i korsarmen som tidigare lästs …ariul-r, läses av Schnell som …ariur-r. Tolkningen HæriulfR föreslagen av Magnus Källström (Mästare och minnesmärken 2006, s. 127) blir därför mindre sannolik men kan inte uteslutas förrän en ny granskning har gjorts av stenen.

En sammanlagd möjlig tolkning av inskriften blir därför så här långt: … lät göra denna … efter …, sin fader, och … Härjulv(?).

Brate hade antagit att slutet skulle tolkas ’göra bro’, och det är inte omöjligt att det står bro på stenen, men då inte i den delen av inskriften.

Faderns namn kan utifrån Schnells imålning och foto läsas ha-r-. En tolkning blir osäker, men det finns några möjligheter. Kanske man kan sätta samman runföljden med namnet HæRi, ’Häre’, enligt Magnus Källströms tolkning (Runrön 18, 2004) av runföljderna haiRa och hiRa (Ög 229 respektive Sö NOR1998;22). Men med en r-runa i namnet istället för en R-runa är detta inte så sannolikt. Att sätta samman runföljden med namnet Hæra (till fornsvenskans hæra, ’grått hår’), belagt på tre runstenar, vore en annan möjlighet, men skulle kräva att den sista runan vore en u-runa (namnet står i ackusativ). Av bilden att döma verkar det inte så troligt. Kanske vi istället har fått ett belägg på ett namn Hæri, en kortform till namn på Hær- (till fornvästnordiskans herr, ’krigshär’). Runsvenska namn på Hær- är vanliga, men ingen Hæri är känd, varken från runsvensk eller fornsvensk tid. En ristning av [æ] med två runor gör också att förslaget blir något mindre sannolikt. Wessén läste de båda sista runorna i namnet som, osäkert, ur. Innan man kan säga så mycket mer om namnet behöver därför läsningen kontrolleras. Och om nu slutet med Schnell ska läsas …ariur-r, vad blir det? Dessutom bör det också undersökas om t.ex. Ivar Schnell fick något svar av Wessén.

Senast uppdaterad 2020-04-24



Några inblandade kvinnor på uppländska runstenar

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 8 mars, 2020 17:48:37

I Uppland finns över tusen runstenar och 1181 av dem finns numrerade i standardverket Sveriges runinskrifter.
När jag ser bilnummer (ja, inte de nya med bokstäver) eller – som idag – psalmnummer kan jag komma att tänka på runstenar.
Idag i kyrkan var psalmnumren 137, 253, 445, 390 och 738.

U 137 från Täby socken innehåller bl.a. kvinnonamnet Estrid. Just denna Estrid är känd från flera runstenar. Man tror sig t.o.m. ha hittat skelettet av henne vid en utgrävning 1995. Och Estrid har blivit förärad en egen artikel på Wikipedia.

U 253 från Fresta kyrka är egentligen två stenar. Den ena fick nummer U 264 i Upplands runinskrifter, men efter att stenen återfunnits 1944 visade det sig senare att den hörde samman med stenen som fått nummer U 253. Den senare sitter fortfarande inmurad i kyrkväggen, men borde tas ut eftersom även en annan sida av runstenen är runristad.
Gudlög, en av personerna som nämns på runstenen, är ett av de vanligaste kvinnonamnen på våra runstenar.

U 445 från Bromsta i Odensala sn innehåller bl.a. ett snarlikt kvinnonamn, Gillög, nästan lika vanligt som Gudlög.

På U 390 från Sigtuna återfinner vi däremot bl.a. ett ovanligt kvinnonamn: Frödis. Namnet är dock känt från de isländska sagornas värld. Frödis hette en dotter till Erik den röde, den förste vikingabosättaren på Grönland. Intressant med U 390 är att vi här återigen har ett runstenspussel. Ett runstensfragment funnet 1958 visade sig på 1990-talet höra samman med U 390. En upptäckt som Roger Wikell skrev om i sin postumt utgivna artikel i Situne Dei 2019.

U 738 från Villberga by i Villberga socken innehåller däremot inget kvinnonamn. Bara omkring hälften av inskriften är bevarad. Då inskriften enligt Upplands runinskrifter läses …[-n · sin +] sun + hulmfas– … kuþ + hialbi + ant hans +, bör resten antagligen ha innehållit en resarformel och namnet på den döde. Inskriften inom [] är återgiven efter Johan Hadorphs läsning från slutet av 1600-talet. Olof Celsius läste 1725 det nu förlorade partiet som …[(t)utur · sin · sin ·]. En möjlig tolkning av inskriften skulle baserat på Celsius’ läsning kunna bli ”[X reste stenen efter Y,] sin dotterson, Holmfasts son. Gud hjälpe hans ande.” Då antar jag att läsningen ”sin · sin” är felläst för ”sun · sin”. Enligt Hadorphs och Helgonius’ träsnitt är den första runan i deras läsning troligen ett u. Hur det förhåller sig får visa sig om eller när en del av stenen återfinns.
Även om ingen kvinna nämns på U 738, såvida inte ”X” var en kvinna, så kan ändå – om tolkningen ”dotterson” är korrekt – en kvinna vara inblandad.

Senast uppdaterad 2020-03-08



Tillbaka till Högby

Arkivfynd Posted on 27 februari, 2020 23:01:13

Natten till den 27 februari drömde jag visserligen att jag var till Sjögestads kyrka och berättade om de försvunna runristningarna där, men låt mig nu istället återvända till Högby kyrka i Östergötland.

Att Ög ÖFT1875;101 ska utgå ur Samnordisk runtextdatabas är givet, det är samma inskrift vilken Brate i Östergötlands runinskrifter beskrev som Ög 79. Men ska även den runlösa Ög 80 utgå? Hörde den till samma sten som de båda mindre fragmenten till Ög 79? Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg menade såväl Nordenskjöld som Wiede det. Se också nr 147 i Wiedes tryckta Östergötlands runurkunder (1875).
Men såväl Nordenskjöld som Wiede har också uttryckt tvivel om detta. I ett brev till riksantikvarien B. E. Hildebrand daterat den 24 mars 1871 skriver Nordenskjöld (ATA):
”… tyvärr har en bland kalkstensgruset upptäckt runsten blifvit sönderslagen i många bitar af en lat arbetare, en afsigkommen f.d. inspektor Egnell. Så berättas det på stället och af denna runsten torde en Hr. Simonsson inlemnat en ritning. Men att döma af de på kyrkogården befintliga bitarne fruktar jag att förstörelsen har drabbat 2 stenar, hvaraf den ena tyckes endast varit försedd med konstiga slingornamenter och den andra jemte sådana äfven med runor.”
Med ”Hr Simonsson” avses antagligen folkskoleläraren ”P. Simonsson i Högby” som nämns i ett visitationsprotokoll från 1873.
Den 11 mars 1873 skriver Wiede, i ett brev till H. Hildebrand (ATA), att Nordenskjöld ”enligt sednare granskningar kommit till visshet att alla 3 bitarna (:2 med runor, 1 med blott slingor) tillhöra samma runstod, ristad å båda sidorna. Huru vida hans förmodan är grundad, vet jag ej; den må stå för hans räkning. Jag tror det knapt. Visshet kan ej vinnas, sedan alla 3 bitarna blifvit till kalk förbrända!”

L. C. Wiedes avritning av C. F. Nordenskjölds teckning av Ög 79–80 (ATA).

Fragmenten hittades 1870. Antagligen fanns de fortfarande kvar 1871 när Nordenskjöld skrev sitt brev till B. E. Hildebrand, men sedan blev de brända till kalk.

Om vi ser på Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning ovan kan man förstå Wiedes tveksamhet – hur får man ihop fragmenten? Man kan förlita sig på Nordenskjöld som faktiskt sett fragmenten och ”enligt sednare granskningar” kommit fram till att det skulle röra sig om en sten.

Men säkrast är antagligen att som Brate beskriva dem tillsammans under ”Ög 79–80” i en kommande utgåva av Östergötlands runinskrifter och lämna det öppet att det kan ha varit två olika stenar. Skulle Simonssons avritning komma till rätta kanske man kan komma lite längre. Nordenskjöld gjorde flera teckningar av dessa fragment och andra runfynd i Östergötland – de som sändes till riksantikvarien finns på ATA, var de andra finns är däremot okänt. Några teckningar finns på Östergötlands museum i Linköping, dock inte de numrerade teckningarna som Wiede ritat av. Just dessa fragment från Högby kyrka betecknades nr 54 och 55 i Nordenskjölds samling av teckningar. Men även om Nordenskjölds numrerade teckningar skulle komma till rätta, tror jag inte att man kommer längre.

När Högby nya kyrka byggdes lär man ha bränt stenar till kalk vid den samtidigt rivna Västra Skrukeby kyrka. Och de här beskrivna fragmenten jämte en del andra från Högby kyrka ska ha bränts till kalk, men andra runstenar kanske fortfarande går att hitta. I sin reseberättelse 1870 skriver Nordenskjöld att ett runstensfragment ska ha hittats i grunden till flygeln till Högby prästgård, men inte tagits till vara. Det är okänt vad som kan ha stått på stenen och det finns ingen teckning av den (se också Wiede nr 150). Nordenskjöld förmodade att det skulle kunna röra sig om någon av de försvunna Ög 84 eller Ög 85 från ingången till Högby kyrkogård.

Fler fynd kommer säkert göras – liksom att fler stenar kommer kunna pusslas ihop eller visa sig vara identiska.



Knutrunor

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 13 januari, 2020 23:59:29
Knutrunor från Borgunds kyrka, Norge.

Så här på tjugondag Knut passar det bra att skriva om knutrunor. Jag känner till nio inskrifter med knutrunor. Runtypen var ingen lokal företeelse utan var vida kända. Knutrunor finns på fyra grönländska föremål, på fyra norska föremål och på en svensk runsten.

En fråga är om knutrunorna går att knyta. Ja, det skulle jag säga, det förefaller inte bli några omöjliga figurer à la Oscar Reutersvärds.

Den inledande bilden ovan tog jag i Borgunds stavkyrka i Norge för snart 10 år sedan, sommaren 2010. Där finns två knutrunor, eller snarare bara en. De är inristade på norra korväggen inne i kyrkan. Bägge runorna är ristade upp och ner och jag läser den vänstra som bokstaven K och den högra som runan k. Intressant är att kK även återfinns på en annan plats i stavkyrkan, men den gången inte ristad med knutrunor. Totalt känner man till så mycket som över 40 runinskrifter från kyrkan – de allra flesta inristade i väggarna och pelarna, såväl inne i kyrkan som utanför.

Gs 15. Nu i Ovansjö kyrka, Gästrikland. Från Gästriklands runinskrifter. Foto G. Hildebrand, Riksantikvarieämbetet.

Runstenen Gs 15 i Ovansjö kyrka i Gästrikland är den, hittills, enda kända inskriften i Sverige med knutrunor. Runstenen kommer från prästgården men finns sedan 1928 i kyrkans vapenhus. Tolkningen av inskriften blir ”Roald och Udd lät reste (!) stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden …” Inskriften har innehållit en del runor som inte varit knutrunor, bland annat 8 runor som kan höra till inskriftens slut. Det fragment där dessa runor fanns har gått förlorat, men där stod sannolikt: …o(n) × litsi(a) Runorna lit kan återge ”lät”, vad sia står för är oklart, det bör i så fall vara ett verb. Kanske fornvästnordiskans ’sýja’, ”sy, feste, binde saman” (Norrøn ordbok). Verbet är dock enbart känt i preteritumformer. Men ”lät sy” eller ”lät binda ihop” skulle utan tvekan passa bra i sammanhanget. Det bör dock undersökas i vilka sammanhang verbet har använts och vad som då har sytts ihop.

Ög 153 Styrstads kyrka, Östergötland. Foto A. Nordén, ATA, Riksantikvarieämbetet.

En runsten jag kommer att tänka på när jag ser knutrunorna är Ög 153 från Styrstads kyrka. Inga knutrunor, men väl knutar mellan orden. Se den avslutande bilden.

Snipp, snapp, snut, så var julen slut.

Senast uppdaterad 2020-01-14



Runbibliografin – vad hände 2004?

Bibliografier Posted on 22 december, 2019 01:46:29

Ovanstående figur visar hur mycket runlitteratur från perioden 1991-2014 som finns i Svensk runbibliografi. Toppåret är 1998 men 2003 ligger ej långt efter. Därefter händer något och inget av de senare åren når upp till nivåerna från perioden 1991-2003.

Det som hände var att tidskriften Nytt om runer slutades att ges ut, den sista årgången (2004) med en bibliografi för 2003 gavs ut 2006. Visserligen fortsatte redaktionen för tidskriften ett visst arbete med bibliografierna, men det blev aldrig något mer utgivet nummer och den sista preliminära litteraturlistan för 2012 omfattar enbart 4 poster.

Under den senaste månaden har arbetet med att uppdatera Svensk runbibliografi tagit fart. Mer än 75 poster har uppdaterats och 45 nya poster har lagts in. Främst är det litteratur från 2014 och senare som tillkommit. I det arbetet har också noterats närmare 40 nya poster att lägga in för 2004, därmed kommer skillnaden mot tidigare år inte längre bli signifikant för just 2004. Det hindrar inte att svårigheten att hitta runlitteratur från senare fortfarande är stor. Utan Nytt om runers bibliografier tar arbetet längre tid och litteraturen blir mer svårfunnen. Att utifrån titeln på en artikel eller bok avgöra om den handlar om runinskrifter är inte heller alltid enkelt – och berör den runinskrifter från Sverige?

Arbetet med Svensk runbibliografi kommer fortsätta under 2020, planerna är då också att närmare beskriva den och dess möjligheter i annat sammanhang. Men redan nu i mellandagarna kommer säkerligen runbibliografin utökas med en hel del poster – speciellt då från de senaste 15 åren. Men först önskas alla en riktigt God Jul!

Senast uppdaterad 2019-12-22



Jan Axelson 1960–2019

Bibliografier, Blandade runor Posted on 20 november, 2019 23:44:53

Jag träffade Jan flera gånger på Runverket där han jobbade i ett antal perioder under senare delen av 1990-talet. Där kunde han leta reda på saker åt mig, t.ex. rapporter jag hade nytta av för uppdateringar av min runristningsförteckning – och senare av Samnordisk runtextdatabas. Jan gick på Runverket bl.a. igenom de opublicerade runinskrifterna från Småland där en tanke var att numrera dem från Sm 171 och uppåt, något som dessvärre inte blev färdigt. Ett arbete som däremot blev klart och användbart var ”Runrön 5” Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993). Det var faktiskt användbart redan innan det gick i tryck – några år tidigare lades ristaruppgifterna in i den dåvarande databasen för de vikingatida svenska runinskrifterna. Uppgifterna behövde efter tryckningen bara kompletteras på enstaka punkter.

Under flera år på 1990-talet och några år in efter millennieskiftet var Jan Axelson medförfattare till den ”Runic bibliography” som årligen gavs ut i Nytt om runer. Och under 2012 sammanställde jag och Jan varsin del av Svensk runbibliografi. Jag redigerade in litteraturen som fanns med i min tryckta runbibliografi jämte annan runlitteratur som saknats där för perioden till 1994, medan Jan fokuserade på de senaste decenniernas runlitteratur. Det blev ungefär lika mycket litteratur för oss båda.

I Svensk runbibliografi finns 17 poster med runlitteratur som Jan skrivit. Och snart 18, en post saknas som jag får lov att lägga in. I mina pärmar har jag kopior av ungefär 10 rapporter om runfynd och runinskrifter som Jan skrev under sin tid på Runverket. I övrigt har Jan publicerat ett av de många häftena till Riksarkivets Svenskt diplomatarium och fram till sin bortgång var han under flera år studievägledare på institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Ett tack till en saknad runkollega och vän.

Senast uppdaterad 2019-11-20



Nästa »