Författare: Jan Owe

Sommarens höjdpunkt var givetvis runkonferensen i Köpenhamn den 17-21 augusti 2026.
Där blev det många föredrag, ett besök till Rundetårn och en trevlig, men lite regnig, resa till Skåne.
I och vid Rundetårn förvarades under en längre tid flera runstenar, men där finns nu bara en kopia – förutom att det antagligen kan gömma sig försvunna runstenar i grannskapet.

Till Skåne var vi till Hällestads kyrka där det finns tre runstenar inmurade i kyrkomuren. En handlar om Toke som ”ej flydde vid Uppsala”. Annars såg vi flera runstenar och runinskrifter i Lund och till sist for vi till Västra Strö där vi inte blev ensamma om att besöka det gamla fornminnet. En annan busslast fick träffa oss runologer från när och fjärran.

Under de andra dagarnas föredrag gjorde jag några litteraturnoteringar som kan leda till nya poster i Svensk runbibliografi.
Där har under sommaren, per idag, 60 nya poster lagts in.
Om man går till sidan för att söka i Svensk runbibliografi och söker på * under Fritext får man upp alla poster i runbibliografin (snart 5700 poster) där de senast inlagda visas först.

En återuppstånden funktionalitet som jag under sommaren sett till har lagts upp för Fornsvensk bibliografi och Svensk runbibliografi är ett s.k. ämnesträd, eller sökträd, se här. Där kan man söka ut olika ämnen, eller klassificeringar som det betecknas i databasen.
På webbsidan står det ”Observera att detta är en betaversion av ämnesträdet.”, alla länkar har jag skrivit in för hand och det kan mycket väl finnas något fel bland de många länkarna. Vänligen testa.

Vill man hitta böcker, artiklar och arbeten som berör t.ex. ”Utlandsfärder” så går man ner till 3. Svensk runbibliografi > 3.9. Historia med kulturhistoria > 3.9.2. Utlandsfärder
Direktlänk till poster om Utlandsfärder.
I skrivande stund får man fram 169 arbeten. Men det finns givetvis fler. Det finns flera artiklar som saknas i just den listan. Om inte titeln antyder att det handlar om utlandsfärder och om ingen av oss redaktörer har haft möjlighet att läsa (= skumma igenom) artikeln så har det inte förts in att den tar upp utlandsfärder. Och många runartiklar saknas fortfarande i runbibliografin.

Varje år skrivs det nog minst 100 artiklar och arbeten som handlar om runologi i allmänhet eller som berör svenska runinskrifter. Men många har ännu inte hittat fram till bibliografin.

Jag har även under sommaren lagt in flera länkar för den s.k. Ämnesnyckeln för Fornsvensk bibliografi, se här. Att skapa ämnesnycklar även för Svensk runbibliografi kunde vara användbart, inte bara för att söka sig fram till olika artiklar, utan också när andra ska ta vid att uppdatera bibliografin. Eller vad tror ni?

En hel del runarbete läggs löpande ner på Samnordisk runtextdatabas vilken återfinns via https://runor.raa.se/. Loggboken för nästa version av databasen är i skrivande stund på 120 sidor och den växer löpande. Men mer om den en annan gång.

Senast uppdaterad 2026-08-31.

För 50 år sedan utkom Erik Moltkes bok Runerne i Danmark og deres oprindelse. En rikt illustrerad bok med en översikt och beskrivning av de danska – inklusive skånska – runinskrifterna. I mitten 1980-talet kom sen ett slags uppföljning, omarbetning och översättning av Moltkes bok till engelska: Runes and their origin : Denmark and elsewhere.

Den boken blev flitigt använd som källa när Samnordisk runtextdatabas senare skapades.
Men många nyfynd, nytolkningar och nyläsningar har gjort sedan dess och en hel del återstår att kunna få in i nästa version av Samnordisk runtextdatabas som det jobbas med nu. Hittills är det noterat minst 25 ”nya” inskrifter att lägga in, men fler kan det bli.

Åter till Moltkes bok från 1985. Erik Moltke (1901–1984) gav tillsammans med Lis Jacobsen (se tidigare blogginlägg) ut standardverket Danmarks Runeindskrifter åren 1941–1942.
Alldeles i slutet av arbetet med boken, när förordet precis var skrivet och andra korrekturet genomgånget dör Erik Moltke den 19 oktober 1984.
Ett utkast till register fanns. Marie Stoklund, som i många år verkade på Nationalmuseets runologisk-epigrafiska laboratorium i Köpenhamn och James Knirk, i många år ansvarig för Runearkivet i Oslo, kunde nu slutföra arbetet med boken.

En svensk runkollega till Moltke var Run-Janne, Sven B.F. Jansson (1906–1987). De hade, sägs det, inte träffats tidigare förrän de möttes på den första internationella runkonferensen som hölls 1980 i Ann Arbor Michigan, USA. På konferensen kunde de berätta om sina livslånga erfarenheter av runologiskt fältarbete.
Värd för konferensen var Claiborne Thompson. Han hade 1969 lagt fram den viktiga avhandlingen Studies in Upplandic Runography (tryckt 1975). Men han sadlade om 1981 och blev istället vinbonde i Kalifornien.

Åter till Danmark. Drygt 30 år efter Moltkes bok kom år 2016 Lisbeth Imers stora bok Danmarks runesten : en fortælling. Boken beskriver, huvudsakligen, de bevarade vikingatida runstensinskrifterna från det medeltida Danmark, dvs inklusive Slesvig, Skåne, Blekinge och Halland. En ny uppdaterad upplaga kom 2023.

Boken är rikt illustrerad med fantasieggande bilder tagna av Roberto Fortuna efter mörkrets inbrott. Läs gärna tidningsartikeln om deras dokumentation från hösten 2015. Boken är en populärvetenskaplig beskrivning av de danska runstenarna och jag kan sakna uppgifter om vilket signum varje enskild runsten har, dvs en uppgift om det är DK-nr Sj11 = DR 42 som beskrivs – låt vara att just den stenen (den stora Jellingstenen) är en sten jag har rätt bra koll på. Att sammanställa vilka runstenar som är med tar därför tid och jag har ännu inte fört in i Svensk runbibliografi vilka runinskrifter som faktiskt är med i boken.

Den första upplagans bok har 364 sidor, den nya upplagan har några sidor till. Där har nyfynd och senare års forskningsresultat tagits med. Totalt behandlas 260 runinskrifter från Danmark – men också en del svenska runstenar finns avbildade, de nordligaste jag sett är två från Södermanland. Boken är tung (1,7 kg) och inte något jag kommer släpa med mig till runkonferensen i Köpenhamn i augusti. Men har man inte boken är det något jag kan rekommendera för den runstensintresserade att skaffa när man är i Köpenhamn eller beställa via Internet. Till Danmark tar jag kanske istället med mig Moltkes bok från 1985, den väger inte alls lika mycket.

Senast uppdaterad 2026-08-01.

Anne-Sofie Gräslund skapade i slutet av 1980-talet en klassificering av runstensstilar vilket kunnat användas för att datera runstensinskrifterna. Läs mer https://sv.wikipedia.org/wiki/Runstensstilar

När man skapar en utbredningskarta på plattformen Runor över alla runinskrifter som har uppgift om runstensstil, dvs allt från ”Rak” till ”Pr 5”, får man följande kartbild över östra Sverige.

Den sista profiltypen i Gräslunds klassificering betecknas Pr 5 och där anses inskrifterna vara ristade mellan ungefär 1100–1130. I runtextdatabasen betecknas de som att de tillhör vikingatid. Jag brukar ibland se det som att den som är den äldsta personen i inskriften inte sällan var född före år 1066, om vi nu ska se det årtalet som slutet på vikingatiden. Men arkeologiskt kanske snarare hela 1000-talet bör ses som en del av vikingatiden.

Min frågeställning är nu: var hittar vi dessa de yngsta runstensinskrifterna, de som antas vara ristade i runstensstilen Pr 5?

En sökning på Pr 5 på plattformen Runor ger följande karta, där vi kan zooma in jämfört med förra kartan och få följande utbredning. På kartan ingår även runstenar med osäkra Pr 5 och runstenar där runstensstilen betecknas Pr 4–Pr 5.

En av de mest produktiva runristarna under denna tid var Öpir. Låt oss därför se vilka runinskrifter som Öpir anses ha ristat i stilen Pr 5. Då får vi följande utbredningskarta och vi ser att spridningen är mycket lik den totala bilden med alla runinskrifter ristade i stilen Pr 5.

Om jag lägger till de inskrifter som inte ristats av Öpir (hans inskrifter märks med rött), får vi följande utbredningskarta (samma markeringar som i Figur 3).

Visar vi enbart de inskrifter i Pr 5 som inte ristats av Öpir, blir utbredningen denna:

På den sista kartan hittar vi två inskrifter i östra Västmanland och 29 stycken i Uppland. Av de senare finns elva utspridda i södra Uppland, fem vid Norrtälje och tretton stycken är ganska koncentrerade i ett område från Uppsala norrut till Björklinge. Öpirs inskrifter har en liten annan spridningsbild, men även i hans fall återfinns ett tiotal Pr 5-inskrifter norr om Uppsala. Hans uppländska runristarkollegor i början av 1100-talet var uppenbarligen verksamma vid Uppsala, vid Norrtälje och i södra Uppland. De två Pr 5-inskrifterna från Västmanland (Vs 17 och Vs 27) är ristade eller attribuerade till runristaren Litle. Inskriften Vs 27 från Grällsta i Kila socken är dock tveksam om den hör till Pr 5 (anges med frågetecken i runtextdatabasen) och även för Pr 5 för Vs 17 från Råby i Tortuna finns ett frågetecken. Vs 20 vid Prästgården Romfartuna sn i Västmanland ristad av Litle har bestämts till stilen Pr 2. Det skulle tyda på att om bestämningarna för både den stenen liksom för Vs 17 och Vs 27 vore korrekta, att Litle hade varit verksam under en mycket lång tid. Här finns uppenbart mer att göra, men låt oss nu bortse från de västmanländska runstenarna.

Går man in på fler detaljer finner man att U Fv1988;241 från Rosersberg i Norrsunda socken i Uppland, ristad av Åsmund, ska höra till Pr 5. Men som Magnus Källström påpekat i sin doktorsavhandling (2007, s. 72 f) bör den snarare höra till Pr 3.

Finns det fler ristningar som är signerade, eller attribuerade bland Pr 5-stenarna?

Ja, runstenen U 216 från Vallentuna kyrka (stenen ska numera finnas i Statens historiska museums samlingar) är ristad av Drosboe. Ett namn han ristar med ett stunget t, d-runor är ovanliga på våra runstenar och stenen är helt klart en Pr 5-sten. Kanske Drosboe också har ristat U ATA322-3229-2005 från Vallentuna kyrka (se Källström 2007, s. 375), men jag har ingen uppgift om stilgruppering av det fragmentet.

Runstenen U 918 från Blacksta i Jumkils socken, nv om Uppsala är ristad och signerad av Gudfast. Han kanske också har ristat U 1079 från Forkarby i Bälinge socken, den stenen anses vara från perioden Pr 4–Pr 5. Bland övriga runstenar ristade av Gudfast bör noteras U 1054 från Lund i Björklinge socken där dock ingen stilgrupperingsuppgift är noterad. Gudfast har också ristat U 1116 från Skuttunge, där är dock stilgrupperingen Pr 4. Även de attribuerade inskrifterna till Gudfast återfinns nv om Uppsala, Gudfast ristade dock mest i stilen Pr 4.

Runstenen U 923 under en av pelarna i Uppsala domkyrka anses vara ristad av Likbjörn. Även Likbjörn var verksam strax norr om Uppsala, men de flesta av hans inskrifter ristades i stilen Pr 4.

Runstenen U Fv1953;263 från Helenelund i Sollentuna socken är signerad av Igulfast. Han är känd från ytterligare en inskrift, U 961 vid Vaksala kyrka öster om Uppsala. En sten som han ristat tillsammans med Öpir, men den är äldre – i stilen Pr 4.

Runstensfragmentet U Fv1973;198B från kvarteret Rådhuset i Uppsala betecknas med Pr 5? Och anses av Magnus Källström kunna vara ristad av Önjut, se här. Denne Önjut har även ristat Gs 1 från Österfärnebo kyrka i Gästrikland, den är dock förd till Pr 4-inskrifterna.

De sista runstenarna i Uppland, i stilen Pr 5, har alltså i stor utsträckning ristats strax norr om Uppsala, även om det finns samtida ristningar söderut i Uppland och vid Norrtälje. Öpir i sin tur, for vid samma tid runt i landskapet och ristade runstenar på fler håll.

Till sist vill jag tipsa om ett nyligen gjort fynd av en bildsten vid Ekeby i Hölö socken, Södermanland, se här.

Senast uppdaterad 2026-07-01.

I sakristian till Delsbo kyrka i Hälsingland förvaras en dörring med en medeltida runinskrift, daterad till 1200-talet. Efter en brand år 1740 byggdes kyrkan från 1200-talet om (tre väggar fick ingå i den nya kyrkan). Vid ombyggnaden 1892–93 fick kyrkan sitt nuvarande utseende. Branden började natten till den 26 februari 1740 i prästgården, men spreds till kyrkan och klockstapeln. Redan på morgonen efter, medan det fortfarande brann, började man hugga timmer till den nya kyrkan. Totalt var det ett trettiotal byggnader som blev lågornas rov. Det var bara några få saker som kunde räddas från kyrkan, däribland då dörringen.

Men tyvärr skadade runringen. Det som hände nu var att runorna ”bättrades på” baserat på en tidigare avbildning, men därmed kan man inte exakt uttala sig om runformerna.

En sådan bevarad avbildning är en teckning gjord av Johannes Bureus (eller Johan Bure) gjord långt innan branden, se nedan.

Jag var till Delsbo kyrka tidigare i maj på en runresa till Hälsingland och tog nedanstående foton. Läs bl.a. mer om runinskrifterna från Hälsingland i Magnus Källströms blogginlägg.

Marit Åhlén anger följande inskrift på ringen i sin artikel Runinskrifter i Hälsingland från 1994 där den får beteckningen Hs 19.

sia : ma : þu : a · mkh : æi : ma þu : fa : mik : kunnar : karþi : mik : kirkian : a · mkh : siluk · maria

Läsningen kirkian är dock ett feltryck i artikeln, runföljden lyder kirkain. Fast det borde egentligen just ha stått kirkian, ordet betyder kyrkan.

Går vi till Bureus teckning i handskriften Fa 10:2, se ovan, så läste han:

sia : maþu : a mkh : æi : ma þu : fa mik kunnar : karþi : mik : kirkain : a mih : sæluk maria

Eller snarare med runföljden sæluk maria först i enlighet med vad han anger i Fa 10:2 liksom i handskriften Fa 5.

Johan Gustaf Liljegren i Run-urkunder (1833) anger läsningen:

saluk maria sia : ma : þu : a : mkh : ai : ma : þu : fa : mik : kunn:ar : garþi : mik : kirkain : a : mkh

Liljegren hämtade sin läsning från kyrkoherde Knut Nilsson Lenæus’ arbete Delsboa Illustrata (1764). Lenæus var kyrkoherde i Delsbo vid tiden för branden och kan mycket väl ha lärt sig runor av sin lärare Olof Celsius. Och efter branden gjorde han den moderna runristning med sex runslingor som finns i sakristian, se bild.

Hur lyder inskriften och vad betyder den?

En läsning av de runor som går att se idag blir (se bilderna ovan):

sia : ma : þu : a · mkh : æi : ma þu : fa : mik : kunnar : kærþi : mik : kirkain : a · mkh : saluk maria

Vilket tolkas:

Se må du på mig, ej må du få mig, Gunnar gjorde mig. Kyrkan äger mig. Salig Maria.

Att läsa ”Salig Maria” först är fullt möjligt, men här har jag valt att placera orden sist.

En udda detalj i inskriften är de olika stavningarna av ordet mig. Först står det mkh, sedan mik två gångar, och till sist återigen mkh. Men oavsett stavningen noterar vi att inskriften är skriven på rim. Av inskriften framgår att ringen inte får tas från kyrkan, den ingår bland inventarierna och är kyrkans äldsta inventarie.

Senast uppdaterad 2026-05-31.

I mitt runblogginlägg i oktober 2021 skrev jag generellt om vilken som är den vanligaste runan i våra runinskrifter.
Och det är i-runan.
Men om vi tittar på orden och namnen, vad brukar de börja på för runa?
Plockar man fram en ordbok ser man att bokstaven s är den vanligaste begynnelsebokstaven.
Samma sak kunde man se i telefonkatalogerna på sin tid, det var spalt efter spalt med namn på S-.
I runornas värld så är också s vanligt som första runa i orden. Men är den vanligast?
Jo, ord på s upptar nästan 20 sidor i Lena Petersons Svenskt runordsregister (1994). Och namn på S upptar 32 sidor i hennes Nordiskt runnamnslexikon (2007).

Men vilka runor brukar annars orden och namnen börja på?
Om jag går igenom Samnordisk runtextdatabas 2020 (utom dalruneinskrifterna) och enbart runmaterialet i sten från Sverige och utan inskrifterna från Skåne, Halland och Blekinge, då får vi följande bild av vilka runor som är de vanligaste begynnelserunorna.

Runan s sticker ut, vi hittar här ord såsom sten, sin och son, liksom namnen Sven, Sten och de många sammansatta namnen på Sig-. Näst vanligast efter s-runan hittar vi a-runan. Det kan till stor del förklaras av ord som æftiR, and och at men framför allt av ordet ok ristat auk. Långt ner i listan ser vi att n-runan inte alls är vanlig i början av ord eller namn.

Men varför inte också vända på det hela? Sitter man med ett fragment där man har en slutruna av ett ord men är osäker på vilken runa det faktiskt är, då säger i alla fall statistiken att den vanligaste slutrunan (i steninskrifter från Sverige, utom Skåneland) är just n-runan som är så ovanlig i början av ord och namn. Se nästa figur. Här blev det alltså n-runan som sticker ut men en del andra runor är också vanliga som slutrunor.

Varför n är så vanlig som slutruna kan förklaras av de vanliga orden stæin, sun och framför allt sin. Att r-runan är vanlig i slutet på ord och namn beror säkert på de många släktskapsorden i ackusativ såsom faður, men också på de många namnen i nominativ som slutar på -r.

Åter till fragmentet man satt med. Har man ett skiljetecken och bara en n-runa, då kan man vara säker på att läsordningen ska vara sådan att n-runan ska läsas sist i namnet eller ordet, inte först.

I ett ännu tidigare runbloggsinlägg skrev jag om vilka landskap som hade flest runor och Uppland med sina många runinskrifter sticker ut. Intressant var dock att det landskap med flest runor per inskrift är Hälsingland med över 70 runor per inskrift. Från landskapet känner man nu till 21 genuina inskrifter. Det senaste inlagda i databasen är en, eller egentligen flera, inskrifter på takstolar i Högs kyrka, signum Hs ATA322-2795-2011.

Den inskriften kommer jag prata om på torsdag vid ett kortföredrag på Hälsinglands museum. Därefter kommer jag under de påföljande dagarna kunna se på de inte sällan alltså långa inskrifterna från Hälsingland.

Senast uppdaterad 2026-05-01.

Vid utgrävningar av kvarteret Klostret i Strängnäs 1973–74 hittades i slutet av februari 1973 en tegelsten med runor.

Läs om utgrävningen här.
Och lite om tegelstenen här.

Magnus Källström har vid sin granskning av tegelstenen sommaren 2011 (se rapporten) läst inskriften som
a=b=rrbm=n=Rt=u=(l)=(t)-

Den första runan, en s.k. samstavruna, läses uppifrån och ner som abr. Skulle det funnits en a-bistav även vid den nedre delen av runan skulle den, som Magnus är inne på, kunna läsas abra.
Sen följer enligt Magnus en r-runa och därefter en b-runa.
Runa nummer fyra, återigen en samstavsruna, läser Magnus, uppifrån och ner, som mnR, där den sista delen skulle kunna läsas y.
Därefter följer en runa som i grunden är en u-runa, men med en bistav upptill som säkert är t och kan motsvaras av en likadan bistav nedtill som då också blir t, men med ytterligare en bistav höger därom som i så fall skulle kunna läsas l.
Av runan därefter återstår toppen och den kan inte typbestämmas.

Säg nu att inskriften ska inledas med abra, som i uttrycket abrakadabra (eller abrakalabra), vilket Magnus Källström menar är möjligt, vad blir då fortsättningen? Inskriften är påträffad i ett kloster, närmare bestämt i det dominikanerkloster som låg här från år 1268. Kanske inskriften därmed är från slutet av 1200-talet när byggnationen pågick som bäst. Inskriften har i så fall en kyrklig kontext och mer än det möjliga abra[kadabra] skulle kunna vara på latin.
Jag antar att den runa som Magnus läser m=n=R istället ska läsas som två ihopsatta m-runor med ett något felristat a däremellan (som fått formen n), eller med ett kors mellan m-runorna. De båda m-runorna skulle stå för jungfru Maria. Om avsikten var att rista en a-runa, så menar jag att det i så fall blir två a-runor, sedda från varsitt håll i kombination med respektive m-runa. Och avsikten var att få ristat två förekomster av A[ve] M[aria]. Men skulle n-runan istället avse ett kors mellan m-runorna så menar jag att det ändå blir två stycken förekomster av M[aria].
Den efterföljande runan börjar med t=u. Möjligen att avsikten var att rista just ordet tu, dvs ”du”, vilket till exempel återfinns i bönen

Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus

”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”
Men ordet tu skulle då bara utgöra ett brottstycke ur bönen och inte heller ett utmärkande ord i bönen.

Kan kombinationen av a och m stå för något annat?

Ja, uttrycket Auspice Maria, vilket betyder ’under Marias beskydd’ är ett uttryck inom den katolska kyrkan och symboliseras av sammanflätade bokstäver A och M. Här skulle det istället vara ihopsatta runor a och m – två gånger. Vem vet, kanske ristaren önskade sig både ett A[ve] M[aria] och ett A[uspice] M[aria] och då bland annat få jungfru Marias beskydd, ungefär som abrakadabra skulle ge ett skydd mot olika former av sjukdomar. Men om uttrycket Auspice Maria användes redan under medeltiden skulle i så fall behöva undersökas närmare.

Just det faktum att tegelstenen kommer från ett kloster gör, menar jag, att vi bör förvänta oss bibliska referenser i runinskriften, och här menar jag att vi troligen kan hitta en referens till jungfru Maria.
Kanske att en del av de monogram som man brukar mena avser ”Ave Maria” istället skulle kunna avse ”Auspice Maria” – under Marias beskydd, måhända då t.ex. det monogram som illustrerar artikeln ”Ave Mariamonogram” i Wikipedia vilket finns på en byggnad i Spanien. Se wikipediaartikeln.

Men låt oss bortse från det mindre vanliga och mindre kända ”Auspice Maria”, utan istället hitta två ”Ave Maria” i inskriften.

Senaste uppdaterad 2026-04-03.

I augusti i år, 2026, är det åter dags för runkonferens, den här gången i Köpenhamn.
Det blir den sjätte konferensen för min del. Senast hölls det en konferens år 2022, två år försenat med anledning av pandemin.
Alla programpunkter är inte klara än, men ett preliminärt finns här.

Olika delar av konferensen kommer ta upp:

• Runor i kontext 1 (huvudfokus: lingvistik)
• Runor i kontext 2 (huvudfokus: materialitet/landskap/mytologi)
• Runor och makt (social status/kvinnor)
• Moderna runor & runor och renässans
• Digital runologi (digitala verktyg)

Jag har inte förberett något eget föredrag. Men vill man hålla ett, då får man skynda sig då det ska skickas in senast den 1 mars, läs mer via länken ovan.

Bland de just nu annonserade 32 föredragen som ska hållas av omkring 40 föredragshållare är flertalet på engelska. Men det kommer också hållas föredrag på tyska och på skandinaviska språk. Föredragshållarna representerar omkring tio olika länder, så det är ganska stor spridning.
Men det blir inte bara föredrag. En runvandring kommer äga rum i Köpenhamn och på onsdagen blir det en heldagsexkursion till skånska runstenar. Jag har säkert sett flertalet, men det var länge sedan och så får vi hoppas på att Skåne bjuder på fint väder 😊.

Ett ordmoln skapat av föredragens engelska titlar visar inte oväntat att det kommer handla om runor och runinskrifter.

Under konferensen i Köpenhamn kommer det uppmärksammas att det i år är 100 år sedan Lis Jacobsen (1882–1961) inledde arbetet med Danmarks Runeindskrifter. Ett arbete hon och Erik Moltke fick publicerat 1942, mitt under brinnande krig. Kriget blev förstås ett problem i slutredigeringen av arbetet och redaktionen fick stor hjälp av Elias Wessén som kunde göra arkivstudier sommaren 1941.

Lite tidigare på året hade Lis Jacobsen kunnat åka till Stockholm där hon höll ett föredrag om verket Danmarks Runeindskrifter den 2 maj 1941. Åren 1943–45 bodde hon för övrigt som flykting i Sverige för att hålla sig undan judeförföljelserna i hemlandet.

Avsikten när arbetet startade 1926 var att återanvända teckningar från Ludvig Wimmers (1839–1920) stora verk De danske runemindesmærker (1895-1908). Men när Erik Moltke året efter knutits till projektet visade det sig snart att fotografier var ett mycket bättre sätt att återge inskrifterna på.
Se nedan en teckning av runstenen DR 26 från Læborgs kyrkogård på södra Jylland, liksom mitt fotografi av runstenen, taget 2022.

I början av 1930-talet började det utges ett samlingsverk Nordisk Kultur där del 6 utgivet 1933 handlade om runorna. Redan samma år publicerade Lis Jacobsen en artikel i tidskriften Scandia där hon allvarligt kritiserade Nordisk Kultur och i synnerhet bandet Runorna. Efter kriget drog hon igång ett arbete med ersätta Nordisk Kultur med ett lexikon, ett arbete som resulterade i utgivningen av Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, KLNM. Det första bandet kom 1956 och det sista (band 22) kom 1978. Samma år, 1956, kom för övrigt det sista bandet av Nordisk Kultur ut.

Ett tiotal artiklar i KLNM tar upp runor och runinskrifter ur olika perspektiv, men generellt är lexikonet framför allt en viktig källa för den nordiska kulturhistorien från vikingatiden fram till reformationen för 500 år sedan.

Konferensen anordnas av Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab vid Köpenhamns universitet. Det är andra gången runkonferensen hålls i Danmark, första gången var år 2000 vilket också var första gången jag deltog.

Senast uppdaterad 2026-02-28.

På 1860-talet gjorde Gustaf Upmark (1844–1900) fältarbeten i Sotholms härad vilket resulterade i manuskriptet ”Fornlemningar i Sotholms härad”. Manuskriptet blev utgivet 1977 av Haninge hembygdsgille och i hans arbete beskrivs 33 runstenar från häradet, förutom flera andra fornminnen.

Sotholms härad utgör den sydöstra delen av Södertörn och de fem av häradets elva socknar som har runstenar är:
Sorunda sn, Västerhaninge sn, Ösmo sn, Österhaninge sn och Tyresö sn.
Totalt känner man numera till drygt dubbelt så många runstenar från häradet som på Upmarks tid.

En av runstenarna som Upmark behandlade var Sö 267. Fragmentet hade beskrivits av Richard Dybeck på 1850-talet, men ett tiotal år senare var det försvunnet.
Fragmentet hade hittats i Småhamra i Österhaninge socken där det många år senare hittades ytterligare en runsten, se Sö ATA322-4237-2011. Större delen av den stenen hittades 2011 och året efter hittades resten av runstenen.

Inskriften på det numera försvunna fragmentet lyder alltså hulfa. Elias Wessén föreslår i Södermanlands runinskrifter att det ska motsvara namnet Hol(m)fastr. Men vad säger att namnet (eller ordet) börjar med h-runan? En möjlighet är att man ska läsa …hulf a… och att det först är ett namn på -ulf följt av ordet ok, ristat auk. Men jag tror mer på ett förslag i ett e-brev sänt 2020 från Henrik Williams att namnet skulle vara Igulfast.
Tolkningen i Samnordisk runtextdatabas kan därför förslagsvis ändras till Holmfastr(?)/Igulfastr(?). Namnet kan förstås också tänkas stå i ackusativ.

Runstenen Sö 246 från Vreten i Västerhaninge socken, nu vid gården Hammar, ska enligt Elias Wessén i Södermanlands runinskrifter läsas
…riR : auk : auþsta… …ntr · rnistu stai… … sin.
I den ursprungliga databasen från 1980-talet blev detta
…riR : auk : auþsta… … …-… …ntr · rnistu stai… … … sin
Jämför nedanstående foto från 1930 där vi ser spår av en, eller kanske två, runor som förefaller stå i slingan innan runföljden ntr.

Men se också fotot från 1900 där det förefaller finnas spår av ytterligare en runa alldeles i kanten av fragmentet.

Roger Wikell har beskrivit runstenen i sin artikel ”…Tore och Östen… …Anund reste stenen…” i Glimtar från Haningebygden 1999:4.
Och av hans rekonstruktion framgår att runspåren högst upp på fragmentet står i rundjurets huvud och därmed ska läsas före ordet sin, inte före runorna ntr.

I Samnordisk runtextdatabas är läsningen gällande Sö 246 för närvarande:
…riR : auk : auþsta… … … …-ntr · rnistu stai… … …-… sin
Här har ett fel smugit sig in, runan före ntr ska inte finnas med där och återfinns inte heller i loggboken från hösten 2020.

Det finns ingen anledning att anta att det skulle finnas ytterligare en runa i rundjurets huvud efter de bevarade runspåren före ordet sin, därmed bör läsningen istället återges
…riR : auk : auþsta… … …ntr · rnistu stai… … …- sin
Runan före sin är rimligen en r-runa, t.ex. slutet av ordet faþur och stenen bör granskas för att avgöra om det, som Brate menade, finns runspår i fragmentets kant.

Redan Brate tolkar runföljden ntr som ett exempel på namnet Anundr (tolkningen återfinns i hans Runlexikon i ATA). Wessén skriver om runslingan ”och den återkommer sedan på vänstra sidan med -ntr, säkerligen slutet av namnet Anundr.”
Vid databasuppdateringen 2020 infördes ett (?) efter tolkningen av namnet, inget hindrar nämligen, som Magnus Källström påpekat i ett e-brev 2020, att namnet skulle kunna vara ett namn som slutar på -mundr. Och Magnus påpekade att det finns fler alternativ, jag tänker exempelvis på Brandr, Iorundr och Øy(vi)ndr.

Brate attribuerar inskriften till runristaren Amunde (se Svenska runristare). Jag tror att Brate, liksom nu senare Wikell, noterade ”mustaschen” vid runhuvudet (se Wikells teckning ovan) samt den ovanliga s-runan och sammanförde runinskriften med andra ristningar av Amunde. Ett studium av hans runinskrifter bör göras. Jag föreslår att man granskar runstenarna Sö 217, Sö 233 och Sö 240 för att se om inte också någon av runhuvudena där har mustascher.

Runstenen hittades i en grusgrop år 1884 och i närheten borde resten av stenen återfinnas.

Den tredje runstenen jag vill ta upp är Sö 245 från Tungelsta i Västerhaninge socken. Den förste som granskade runstenen var Erik Brate år 1900 och därefter var Elias Wessén dit 1930 och skrev om den i Södermanlands runinskrifter 1936.
Wessén återger läsningen
…ul : ma- : san : (b)-…
Men av planschen framgår, se också Brates foto nedan, att det återfinns spår av en runa framför runorna ul, varför läsningen istället blir …-ul : ma- : san : (b)-…
Wessén anger ingen tolkning.
Inte heller i ord- och namnförteckningen återfinns någon tolkning av inskriften.
En tolkning, … [Ig]ul(?), ma[g] sinn, …, dvs ’…Igul(?), sin frände …’ fördes dock in vid uppdateringen av runtextdatabasen 2020, med noteringen ”Tolkad av redaktionen.”, se loggboken.
Men tolkningen fanns redan hos Brate. I hans Runlexikon på ATA återfinns just den år 2020 inlagda tolkningen men då utan något frågetecken för Igul. Se fotot ur runlexikonet nedan för den första runföljden, informationen skriven med stenografi beskriver runstenens landskap, härad, socken samt plats och att Brate var dit år 1900.
Uppgiften ”Tolkad av redaktionen.” i runtextdatabasen kan därför ändras till exempelvis ”Tolkad av E. Brate i hans Runlexikon (manuskript i ATA).”

Senast uppdaterad 2026-02-01.