Runbloggen

Sedan många år håller jag på att samla bilnummer, från 001 och framåt. Nu har jag kommit till 586. Någonstans finns säkert en bil med det numret. Annars är det vanligt nu med bokstäver på slutet, men femhundrafemtioG fungerar inte alls när man ska samla bilnummer. Förresten finns det säkert många bilar med 586, när man väl sett ett nummer brukar det raskt dyka upp helt gäng bilar med samma nummer.
Runstenen U 586 är intressant nog en runsten från Bro. Inte det Bro där jag bor, men ett Bro som jag inte sällan passerat, nämligen Bro i Edsbro socken i Roslagen. Runstenen har varit känd sedan 1600-talet då den beskrevs i Rannsakningarna, och avritades några år senare av Johan Hadorph. Senare försvann den och återfanns i delar vid olika tillfällen under 1900-talet.

Inskriften lyder enligt Samnordisk runtextdatabas (2020) × kunbirn × uk × osbirn × uk × [sikuatr · þiR × lit](u) [×] (r)(i)sa × s[t](i)(n) × [þin]a × iftiR × t(u)ka × faþur sin × ku[þ](a)(n) × ku(þ) ial(b)[i × ans × -]t uk × salu bitr × þan × an × karþi × til × ulm×f(r)[i](R) lit × kra br(u)
Se vidare här.
Tolkningen blir
Gunnbjörn och Åsbjörn och Sigvat de lät resa denna sten efter Toke, sin gode fader. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Holmfrid lät göra bron.

Det senaste fyndet av en pusselbit till runstenen gjordes då ett äldre hus revs sommaren 1952. Det var den övre delen till vänster (se vänstra fotot nedan) som då hittades. Men mer skulle kunna gå att återfinna – korset saknas fortfarande, fast mer intressant är faktiskt baksidan. Kyrkoherden i Roslagsbro kontaktade hösten 1971 Helmer Gustavson på Runverket och meddelade att han tyckt sig se runor och runband på baksidan av runstenen. Gustavson for dit i oktober och kunde mycket riktigt konstatera ett 15-tal runor i en u-formad runslinga på runstenens baksida. Stenen målades i sommaren 1984 och fyra år senare var jag dit och såg den, se bilderna nedan. Som framgår av fotot är det knappt någon runa som är säker, det är nästan bara huvudstavarna som målats i. Det hindrar inte att runstenen borde granskas på nytt, kanske det går att få ut något av runorna. Men redan i Fornvännen 1954, s. 9, hade konstaterats att ristningen fortsatt på baksidan även om inget mer om det stod i artikeln.

En annan runsten i samma stil, ofta betecknade ”Gunnarsstenar” efter runstenarna U 225 och U 226 vid Vallentunasjön men de är ristade i annan stil, skrev jag om i ett tidigare blogginlägg. Det intressanta med dessa runinskrifter är att de ofta innehåller lite mer information än det traditionella på en runsten. Just uttrycket ”bättre än han förtjänade” återfinns t.ex. på runstenen U 69 vid Eggeby i Spånga socken, på U 338 från Granby i Orkesta socken, på U 371 från Lövhamra i Skepptuna socken liksom på U 539 från Husby-Sjuhundra kyrka, alla i samma stil. Uttrycket betyder inte att Toke i inskriften från Bro var en dålig människa. Snarare knyter det an till syndabekännelsen och att vi inför Gud kan få nåd.
Frågan är förstås vad ristaren har velat berätta på baksidan, kanske något mer om Toke?

Senast uppdaterad 2023-03-01.

Under våren 2023 hålls flera runföredrag på Upplandsmuseet i Uppsala, närmare bestämt på tisdagar en gång i månaden i museets hörsal. Adressen är S:t Eriks Torg 10.

Närmast i tiden hålls ett föredrag av Patrik Larsson den 14 februari kl 15. Föredraget har rubriken Från Fråråd till Fumma och handlar om personnamnen i de uppländska runinskrifterna. Från de ungefär 1500 kända inskrifterna känner man till ungefär 800 olika namn – variationen var alltså stor, även om en del namn var vanliga då, och är vanliga även i nutid, som Sven, Björn och Torsten.

Föredraget den 14 mars kl 15 ges av Alessandro Palumbo och har rubriken Runor på medeltida föremål från Uppsala län. Det medeltida runmaterialet från Uppland är klart mycket mindre än det vikingatida, men det finns en hel del intressanta inskrifter och det görs löpande nya fynd.

Tisdagen den 18 april kl 15 ger Sofia Pereswetoff-Morath föredraget Amuletter som talar och tiger, om vikingatida runbleck från Uppland. Dessa runristade föremål ger spännande inblickar i vikingarnas värld, med helt andra budskap än de texter vi möter på runstenarna.

Sven-Göran Hallonquist har nästföljande föredrag tisdagen den 9 maj kl 15 med rubriken Runkalendariet. Bondens rådgivare. Runkalendrarna har lång historia i Sverige och kunde användas ända fram till kalenderskiftet på 1700-talet.

Vårens sista föredrag Runristarna – vi är dem på spåren! ges av Laila Kitzler Åhfeldt tisdagen den 13 juni kl 15. Vi får höra om 3D-analyser av runstenarna, ner på detaljnivå i ristningarna. Vad kan man göra med den tredimensionella digitala modellen som man får av runstenen och vad säger huggspåren?

Föredragen håller på ungefär en timme och kan även ses på webben, se kalendern på https://www.upplandsmuseet.se.

Vid besök på museet, missa då inte utställningen ”Tyde den som kan!”, läs mer. Den pågår till och med april. Och kommer du till museet nu på fredag den 3 februari visar museets forskningschef, Torun Zachrisson, utställningen kl 16. Läs mer.

Senast uppdaterad 2023-01-31.

Tiden går fort och det är redan december. Inte heller har tiden räckt till så mycket runpyssel som skulle önskas. Men en del har blivit gjort.
Svensk runbibliografi har under perioden september–november vuxit med 121 poster. Samtidigt har 60 befintliga poster blivit uppdaterade. Loggboken som jag för egen del fört sedan 2017 har under hösten vuxit med några procent och skulle om den skrevs ut bli över 500 sidor tjock. Men många poster återstår att lägga in, flera av er känner säkert till artiklar och andra runarbeten som fortfarande saknas i bibliografin.

Det finns ytterligare en loggbok i datorn som jag uppdaterat en del under hösten. Loggboken omfattar sådant som har ändrats eller bör ändras i Samnordisk runtextdatabas sedan 2014. Den version av loggboken som publicerades hösten 2020 med ändringarna som gjorts fram till dess omfattade 113 sidor, se http://www.runforum.nordiska.uu.se/filer/loggbok_2014-2020_aug.pdf. Nu är loggboken uppe i 152 sidor. Men det finns mer att redigera och uppdatera i databasen än sådant som noterats i loggboken. Framöver kommer det finnas flera anledningar att återkomma till databasen. Se innehållet i databasen via Riksantikvarieämbetets söktjänst Runor.

Lite mer tid än åt Samnordisk runtextdatabas har under hösten ägnats åt utgåvan av Nordéns supplement till Erik Brates Östergötlands runinskrifter. I oktober lades det ut ett par uppdateringar och i november blev 29 poster uppdaterade. Nu i december pågår redigering av posterna från Hanekinds härad. Mest är det planscherna och figurerna som får lite högre upplösning, i övrigt görs vissa korrekturändringar.

Idag skulle min far ha fyllt 94 år, som exempel på en av inskrifterna som uppdaterades under november kan därför nämnas Ög 94 från Harstads ödekyrkogård i Väderstads socken, Östergötland (se Nordéns beskrivning). Vi såg runstenen för många år sedan och såg då även på en runsten som hittades på kyrkogården 1974, Ög Fv1975;174 se också artikeln i Fornvännen. Men åter till Ög 94. Inskriften återges i Samnordisk runtextdatabas
: askata : auk : kuþmutr : þau : risþu : kuml : þia : iftiR : u-auk : iaR : buki| |i : haþistaþum : an : uaR : bunti : kuþr : taþr : i : ki[(r)]k[(i)(u)(m)]
”Åsgöta(?)/Åskatla(?) och Gudmund de reste detta minnesmärke efter Uddlög(?), som bodde i Haddestad. Han var en god bonde, dog i Grekland.” Den avlidnes namn, som runstenen är rest efter, lästes osäkert av Brate som utluk. Nordén läste u(l)auk. Helmer Gustavson läste år 1971 u-auk eller u(l)auk, men var 1975 inne på att namnet skulle kunna läsas utruk och att det då skulle vara samma Otrygg som nämns på runstenen som hittades 1974, Ög Fv1975;174 (tolkad ”… Jarl reste denna (sten) efter Otryggs broder (el. bröder).”). Inskriften bör kontrolleras närmare. Slutet av inskriften på Ög 94 läste Brate som kirkium, Nordén som ki(R)k(u)(m), Gustavson (1971) som ki-k-…, men att det är Grekland som avses får nog anses säkert. På Nordéns retuscherade foto ligger nederdelen av inskriften i skugga. Hade han väntat några minuter med att ta bilden hade skuggan försvunnit.

Senast uppdaterad 2022-12-04.

Mitt eget föredrag på Upplandsmuseet om en runristad stenyxa tänkte jag inte ta upp här. Däremot var det t.ex. trevligt att i museets fina utställning återse U ATA322-4035-2010, ett fragment från Fyristorg i Uppsala som jag pusslade ihop i Morgongåva sommaren 2010. Se bild.

Utställningen på Upplandsmuseet är väl värd ett besök och pågår till och med april nästa år.
Dagen efter föredragen på Upplandsmuseet bar det av just till Morgongåva.
Vad var det för linjer som fanns vid korset på U 944? Sofia Pereswetoff-Morath insåg att det var ett rundjurshuvud. Se Magnus Källströms K-bloggsinlägg från fältrunologmötet.
På återvägen från Morgongåva såg vi på en del runstenar, bl.a. stenen, U 1175 från Stora Ramsjö i Vittinge socken. Men är det en runsten? Det är ju inga runor på den. Jo, det är en runsten, en sten som i ornamentiken härmar runstenen U 1163 från Drävle i Altuna socken – med motiv från Sigurdsagan. Men tecknen kan inte ses som runor.

På Skogs-Tibbles kyrkogård står Öpirstenen U 880. Den står det mycket om i Magnus Källströms K-bloggsinlägg.
En detalj är att skiljetecknen på runstenen snarare är korta lodräta streck, typiskt för Öpir, än punkter. Även mellan orden i runföljden ybir rista finns ett sådant skiljetecken.
Bland fredagens många besökta runstenar vill jag också nämna U 874 från Hagby kyrka, en runsten som återfanns 2016 när man grävde för en åskledare. Påfågeln som runmästaren Fot har huggit tycker jag är riktigt fin.

På lördagen gav vi oss ut norrut från Uppsala. Vi såg bl.a. på runstenen U 1016 från Fjuckby i Ärentuna socken samtidigt som en djurtransport drog förbi och ett sportflygplan störande for omkring ovanför oss.

Magnus Källström föreslog att runföljden krik (i kuam ·: hn krik · : hafnir : haima tu) kanske kan stå för ordet ’kring’. Det fick mig att tänka på runstenen U 890 från Österby i Ålands socken. Inskriften avslutas där –fu(r)u i ukrikis och står otolkad i Sveriges runinskrifter. Kan det vara ordet ’kring’ även på den runstnen och kan ukrikis ha att göra med (forn-)isländskans umkringis, motsvarande vårt ’omkring’?

Mest uppmärksamhet fick runstenen U 1125 från Krogsta i Tuna socken med sin urnordiska runinskrift. Vad vill figuren på runstenen säga oss?

Senast uppdaterad 2022-10-31.

Inskriften på G 77, en bildsten från Levide kyrka på Gotland, läses enligt Runverket
…(o)(t)a : sun : sum : sins faþu- …–n : a : ain : þet : uas : er–ak… … kuþ selu þaiRa hiauna
Vilket tolkas
… son, som sin fader … på den ena. Det var … Gud (hjälpe) dessa makars själar.

Runföljden a : ain skulle mycket väl kunna tolkas a æin, dvs ’på den ena’.
Men, på den ena vaddå? Den ena runstenen? Skulle det ha funnits ytterligare en bildsten i Levide?
Jo, det finns (minst) en bildsten i runstensstil från Levide, se bild nedan. Men den är ristad i en annan stil och kan vara yngre och i vart fall inte av samma ristare.

Kan runföljden a : ain betyda något annat? Runorna ain kan mycket väl stå för æinn ’ensam’ och runan a kan mycket väl stå för a ’äger’. Om runorna före n-runan skriver Wessén ”R. 19-20 utgöres av nedre delen av två raka stavar.” Kan det ha stått han där?
Tolkningen ’han äger ensam’ är dock inte min. Den är Wesséns och återfinns i hans eget exemplar av Gotlands runinskrifter som finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Han skriver där ”Han äger ensam?”. Denna tolkning förutsätter att runorna 19–20 kan ha haft bistavar som nu gått förlorade. Stenen behöver därför granskas och Wesséns tolkningsförslag bara vara en möjlig alternativ tolkning som kanske inte visar sig trolig efter en sådan granskning.
Från Gotland känner man flera stenar i runstensstil utan runor, de har tyvärr – till skillnad från andra svenska landskap – inte tagits med i Gotlands runinskrifter. Men mer om dem en annan gång.

Senast uppdaterad 2022-09-30.

Runsten U 1017 från Fjuckby i Ärentuna socken, Uppland, har i Upplands runinskrifter läsningen och översättningen
[fastulfr · lit · rita · stin · iftiR · hulf]ast [runiriþ lit · iftiR · osihik · faþur sin uk · bru · kra] al a(s)[li]ks —
Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Aslek(?), sin fader, och göra bro al asliks —(?).

De äldre läsningarna och tolkningarna är inte helt överens. Runföljden osihik har även lästs osleik varför tolkningen Åslek ändå är sannolik. Carl Säve tolkar i Upplands fornminnesförenings tidskrift slutet som som ’Åsleks arfvingar’, och bygger då på en delvis annan läsning där det antogs ha stått iru arfar asliks.

Att runföljden asliks (eller asleks som den också lästs) ska tolkas som ’Åsleks’ är alltså sannolik, men runföljden lämnades otolkad av Wessén i Upplands runinskrifter.
Däremot är slutet tolkat i Samnordisk runtextdatabas, detta utan någon hänvisning till källa. Men tolkningen återfinns i egennamnsförteckningen i Upplands runinskrifter, det skulle därför räcka att lägga in en referens i runtextdatabasen till sidan 681 i det aktuella bandet av Upplands runinskrifter.
I runtextdatabasen lyder tolkningen (på runsvenska):
FastulfR let retta stæin æftiR Holmfast, Runfriðr(?) let æftiR Aslæik(?), faður sinn, ok bro gæra <al> Aslæiks(?) …

Vad skulle då runföljden al kunna stå för? Avsikten var måhända att rista at. En sådan runföljd tolkas ofta ”efter”, men kanske tolkningen kan vara ”ande”, ofta ristad ant, men inte sällan ristad at (eller ot). I så fall skulle tolkningen kunna bli:
Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Åslek(?), sin fader, och göra bro [till minne av] Åsleks(?) ande(?) …
Men även ordet ande borde i så fall stå i genitiv och det talar emot denna tolkning. Rimligare är att tänka sig tolkningen ”efter” och att istället den avslutande runan s hör till en fortsättning av inskriften. Tolkningen blir då:

Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Åslek(?), sin fader, och göra bro efter(?) Åslek(?) …

En annan runinskrift från Ärentuna, U 1020 från Kyrsta, är sannolikt ristad av samme ristare och har enligt Upplands runinskrifter läsningen och översättningen
kufast[r] · li[t] · [raisa] · stin … · fastulfr · · rui… …[st]i · bru · as[uh]k
Gudfast lät resa stenen … Fastulv … bro …
Namnet Fastulv finns med både i inskriften U 1017 och i denna inskrift. Wessén skriver i sina kommentarer om ordet bro i inskriften på U 1020 att det ”Möjligen […] varit efterföljt av samma namn aslaik i båda inskrifterna.” Rörande den tredje runan i runföljden as[uh]k skriver Wessén att runan skulle kunna vara en i-, l– eller en u-runa.

Kanske har vi alltså här ytterligare en runsten som Fastulv varit med om att resa efter Åslek – jämte en bro.

Till sist en liten notering. På planschen till U 1020 (se figuren nedan) finns en runa (en huvudstav) imålad efter runföljden rui längst ner på stenen. Detta kommenteras inte under ”Till läsningen”, i Upplands runinskrifter utan där står istället ”inga spår av runor kunna upptäckas i den nedre vänstra öglan.” Vid tillfälle bör därför slingan kontrolleras lite närmare för att se om det kanske ändå finns något spår av en runa där. Enligt Johan Hadorph (se Bautil 511) fanns där på 1600-talet några runor, även om ingen verkar vara säker.

Senast uppdaterad 2022-08-31.

Noter kan vara lite olika saker.
Det kan vara musikaliska noter som jag i körsammanhang brukar läsa och sjunga efter en gång i veckan. Ett exempel på noter är bilden nedan som visar en runsten vid nationalsången Du gamla du fria. Richard Dybeck som skrev texten var också en flitig tecknare av runstenar och inte sällan spårade han upp stenar som varit försvunna. Runstenen här är säkerligen U 356 från Ängeby i Lunda socken, Uppland.

Men noter kan oftare vara fotnoter, eller fotnötter som de skämtsamt kan kallas.

I mitt arbete Svenskt runnamnsregister (1996) finns det 166 stycken fotnoter på 138 sidor. Medan det i mitt arbete Runfynden vid Köpings kyrka (2002) ”bara” finns 43 fotnoter på 142 sidor.

Men rekordet, för egen del, gällande antal fotnoter finns i min utgåva av Arthur Nordéns supplement till Erik Brates Östergötlands runinskrifter. Där finns 1086 fotnoter på 438 sidor.

Har då annan runologisk litteratur också fotnoter?
Ja visst, och det är ofta där man kan hitta guldkorn. Inte sällan sånt som har kunnat användas för uppdatering av Samnordisk runtextdatabas.
En runologisk avhandling med många fotnoter är Magnus Källströms avhandling Mästare och minnesmärken (2007) med 381 fotnoter på 442 sidor.
En annan är Sofia Pereswetoff-Moraths avhandling om runblecken (översättningen till engelska 2019, Runrön 21) där det finns 452 fotnoter på 367 sidor.
Andra arbeten och avhandlingar har förstås också många fotnoter, men inte sällan börjar numreringen om från 1 efter varje kapitel. Och antalet fotnoter är inte det viktigaste, utan vad som står i dem.
För att återgå till Magnus Källströms avhandling kan jag hitta ett trettiotal ditskrivna noteringar ”db” (= ”Samnordisk runtextdatabas”) i mitt ex. av avhandlingen. Även om det finns fler såna noteringar vid den löpande texten är således fotnoter viktiga att kontrollera.

Åter till Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter. Den inskrift som där har flest fotnoter är Rökstenen, Ög 136. Min utgåva innehåller 103 fotnoter på 35 sidor. 24 av dessa är Nordéns egna fotnoter, av de övriga utgör merparten kommentarer som Elias Wessén gjort i manuset och som således blivit fotnoter i utgåvan. Även om det uppenbarligen fanns mycket att kommentera i manuset av Wessén ser jag det spontant som att Nordéns tolkning av Rökstenens inskrift pekar fram mot den tolkning som Wessén sen kom med ett decennium senare, se Runstenen vid Röks kyrka (1958).

I utgåvan av Nordéns supplement är det löpande numrering av fotnoterna per härad. Skulle numreringen inte ha börjat om från 1, hade det blivit onödigt mycket ändringar när texten behövt redigeras om. Å andra sidan verkar det onödigt att börja om på 1 för varje sida eller för varje inskrift. Det normala i Sveriges runinskrifter är att fotnoterna enbart numreras per sida, därmed börjar numreringen om från 1 på nästa tryckplåt med något fotnot. Endast i den senaste delen, Gästriklands runinskrifter (1981), börjar fotnotsnumreringen istället om per inskrift. Då, 1981, hade tekniken för att framställa böcker blivit en annan. Stickprov bland banden i Sveriges runinskrifter visar att olika författare använder fotnoter olika mycket – flitigast förefaller Sven B.F. Jansson vara, medan Elisabeth Svärdström verkar vara mest sparsam med fotnoterna.

Runbloggen har nu i juli funnits i fem år och en hel del har handlat om arkivfynd – i arkiven finns det mer att hitta eller skriva om. Runbloggen kommer få nya inlägg, men arkivfynd kan också beskrivas i andra sammanhang, i löpande text, eller varför inte i fotnoter.

Senast uppdaterad 2022-07-31.