Runbloggen

Pehr Arvid Säve var på Vitterhetsakademiens uppdrag till Östergötland 1861 och bl.a. till Boberg i Fornåsa socken. Där granskade han den höga stenen och inskriften som i Östergötlands runinskrifter fått nummer 38.
Första bilden nedan visar en sida ur hans reseberättelse där det längst ner står tolkningen ”Ikuab (eller Jacaub = Jacob) sati stain”.
Under det står ”(eller Igvar = Ingvar)”.

I en avskrift av den aktuella reseberättelsen som finns i brodern Carl Säves arkiv i ATA står samma information, se figur 2.
Men en skillnad gäller att där står ditskrivet ”[kanske: Ikuar = Ingvar?]”.
Bröderna Säve var gotlänningar och Jacob är inte ett ovanligt namn i gotländska runinskrifter. Men de är från medeltiden och därmed bra mycket yngre än inskriften från Boberg som kan antas vara från 900-talet. Namnet Jakob är dessutom bibliskt och inte att förvänta i en inskrift från mitten av vikingatiden. Min bedömning är att Carl Säve har gjort noteringen ”[kanske: Ikuar = Ingvar?]”, tagit upp den med brodern Pehr Arvid som därefter uppdaterade sin reseberättelse med sin broderns förslag. Texten ”(eller Igvar = Ingvar)” skulle därför vara ditskrivet senare, efter att avskriften gjordes som vi hittar i Carl Säves arkiv.
Eftersom den äldre tolkningen också återfinns i den år 1864 tryckta reseberättelsen skulle man kunna anta att P. A. Säve uppdaterade sin handskrivna reseberättelse först efter det. Men även om reseberättelsen blev tryckt 1864 kan man anta att den lämnades in för redigering och tryckning långt tidigare.

När Brate beskrev inskriften i Östergötlands runinskrifter år 1911 läste han ikuar sati stain.
Åter till noteringarna i Carl Säves samling. Längst upp på sidan står ”Lilj. 1150 1/5”. Liljegren 1150 (L 1150) avser en annan runsten från Bobergs härad (Ög 42 från Örevad i Älvestads socken). I Carl Säves arkiv står ofta ”1/5” efter Liljegrens nummer när, som här, inskriften saknades hos Liljegren, eller där den hittades efter att Liljegrens run-urkunder kom ut 1833.

Just denna sten nämns i Rannsakningarna från 1668 där det inte finns med någon inskrift utan det bl.a. om stenen står ”tyckess och några Signa eller bookstäfwer wara hugne dhem ingen kan uthreda.”

Mellan P. A. Säves reseberättelse och Brates behandling av inskriften togs den upp av L. C. Wiede i hans Östergötlands runurkunder (tryckt 1875) och där ges samma läsning som sen hos Brate, ikuar sati stain. Även i Wiedes många förarbeten (finns på ATA) återfinns samma läsning.
Men Wiede hänvisar också till Nordenskjöld, vad läste C. F. Nordenskjöld?
Jo, i hans reseberättelse för 1870, se här, återfinns också läsningen ikuar sati stain. Wiede har säkert fått sin läsning från Nordenskjöld, de hade flitig kontakt.
Nordenskjöld skriver om stenen, ”en 14 fot hög runsten af granit: runorna kunna endast af öfvadt öga igenfinnas högtupp på stenens venstra kant, der ingen slinga finnas.” Strax efter fortsätter han

Enligt gängse sägen är denna sten rest öfver en kämpe, som stupat i tvekamp: till minne af hans motståndare som äfven stupat restes en annan circa 14 f. hög sten, smalare än den föregående, på de s.k. ”Högra”, nära väderqvarnen. Äfven på sistnämnde sten, på hvars nedre del en 6 á 7 fot hög bit är afflagad, påstod en förståndig man sig från barndomen minnas att läsning varit synlig. Föga troligt!

Gården Högra ligger cirka 700 meter väster om runstenen i Boberg.
Nordenskjölds reseberättelse för Bobergs härad trycktes delvis redan 1875, men just detta om runstenen från Boberg blev inte tryckt förrän långt senare, nämligen av Otto Frödin i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1931—32, s. 32 f.

Men finns det då ytterligare någon källa till denna inskrift?
I veckobladet Svenska Arbetaren, numret den 7 juni 1862, kan man just läsa om runstenen från Boberg som också avbildas i artikeln, se figur 3.

Författaren till artikeln ”Bobergs-stenen i Fornåsa socken” skriver om P. A. Säves ”antiqvariska resa genom Östergötland förliden sommar” och nämner senare att Säve åter är i Östergötland nu under 1862 för att bl.a. undersöka landskapets östra del.

I artikeln återfinns såväl P. A. Säves tolkning ”Jakob” som tolkningen ”Ingvar”, se figur 4 med utdrag ur artikeln. Vem som först föreslog Ingvar går kanske att spåra upp i arkiven, men den går i vart fall att belägga redan år 1862, året efter P. A. Säves noteringar i sin reseberättelse. Artikelförfattaren är anonym, rimligast är därför att anta att den är skriven av veckobladets redaktör, Carl Georg Starbäck 1828–1885. Starbäck var en produktiv man och bl.a tänkt som redaktör för Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1 (tryckt 1875), ett nummer som blev kraftigt försenat med anledning av slaganfallet som drabbade honom i december 1872. I det numret återfinns bl.a. en stor del ur C. F. Nordenskjölds reseberättelser där många runinskrifter återges och L. C. Wiedes Östergötlands runurkunder.

Läs mer om Starbäck i Svenskt biografiskt lexikon.

Eric Ihrfors som fotvandrade i Östergötland under 1870-talet ritade också av runstenen och ger i sin Ostrogothia sacra (ATA) tolkningen ’Ingvarvs posuit monumentum’.

P. A. Säves tolkning Jakob försvann alltså snart, tidigt blev tolkningen istället Ingvar, något som sedan bekräftats av läsningarna gjorda av Nordenskjöld och senare Brate.

Senast uppdaterad 2024-09-30 (redigerad 2024-10-01).

I arbeten med avhandlingar eller liknande arbeten är det inte sällan som det dyker upp sådant som författaren gärna hade tagit hänsyn till om tid hade funnits. T.ex. avslutade Cecilia Ljung sin inventering av tidigkristna gravmonument i december 2012, senare fynd fram tills avhandlingen Under runristad häll lades fram i maj 2016 kunde sedan omnämnas i fotnoter och kommentarer, men var inte del av undersökningsmaterialet.

Även i utgåvorna av Sveriges runinskrifter har sena tillägg behövt göras i manuset, se t.ex. på G 221 och G 222 som hittades vintern 1977 och hann komma med i Gotlands runinskrifter del 2 tryckt 1978, men då sist i bandet med högre nummer än alla andra runinskrifter. Eller se på ”Korrekturtillägg till Bälinge härad.” på sidan 467 i Upplands runinskrifter, fjärde delen andra häftet, vilket trycktes 1957. Runstensfragmentet från Bälinge kyrka som hittats hösten 1956, fick i manuset inget eget nummer där det lades in efter U 1121. Men på sidan 345 i beskrivningen av häradets inskrifter omnämns det som U 1078b, däremot är orden på fragmentet (ræisa stæin æftiR) inte med i det år 1958 tryckta ordregistret.

När de två planschhäftena till Södermanlands runinskrifter tryckts 1932–1933 angavs att ett avslutande texthäfte avsågs tryckas 1935. Så blev det inte. Även om tryckningen inleddes våren 1935, blev verket inte klart förrän i december 1936. Det innebar också att runfynd under de senare åren hann komma med i arbetet, men inte i det planschhäfte som var klart 1933. De senare fynden var i vart fall följande:

Sö 315 från Sundby i Dunkers socken, upptäckt hösten 1934.
Sö 367 från Släbro, S:t Nicolai socken (Nyköping), upptäckt sommaren 1935
Sö 370 från Ludgo kyrka, upptäckt 1935 av Ivar Schnell (1904–1993), från 1938 landsantikvarie i Södermanland.
Sö 371 från Ludgo kyrka, upptäckt våren 1935 när Sö 370 togs fram.
Sö 374 från Tystberga hage i Tystberga socken, upptäckt sommaren 1936 av Ivar Schnell.
Sö 375 från Lagnö i Aspö socken, anmält till Raä i juni 1934 av hällristningsupptäckaren Einar Kjellén (1903–2000).
Sö 377 från Överselö kyrka, funnet i september 1936.
Sö 378 från Lisma i Huddinge socken, funnet 1934.
Sö 380 från Bergaholm i Salems socken. Elias Wessén anger inget fyndår i sin beskrivning av fragmentet, men det kom uppenbart till hans kännedom tidigast under 1933. Fragmentet fanns vid Salems kyrka år 1936 men har varit försvunnet sedan länge.
Sö 381 från Ladvik i Salems socken, funnet hösten 1933.

Därutöver kan nämnas Sö 366 som inte är avbildat i Södermanlands runinskrifter och där det inte framgår när fragmenten hittades. Men de finns kvar i taket till jordkällaren i Yttervalla, Frustuna socken.
Sö 368, Vävelsta i Husby-Oppunda socken, hade hittats omkring år 1931, men blev inte granskat och fotograferat förrän senare.
För Sö 369 från Sköldinge kyrkogård anges att fragmentet, vilket hittats 1922, skulle vara avbildat på plansch 139, men det är fel. Hade det varit rätt, om fragmentet varit känt av Wessén redan när det planschhäftet gavs ut hade fragmentet då fått ett lägre nummer. Jag hittar tyvärr inte någon avbildning av fragmentet bland planscherna. Enligt vad Wessén skriver skulle fragmentet finnas i vapenhuset, enligt fornlämningsregistret (RAÄ 37) i sakristian(?). Någon av er läsare kanske vet var fragmentet finns. Det är i alla fall inte denna sten som Christer Hamp har fotograferat.

Figur 1 visar ett fotografi av Sö 369 från 1960-talet, se under ”Bilder” i beskrivningen här. Av fotografiet förefaller det kunna finnas spår av en runa efter l-runan på första raden och ett skiljetecken före k-runan på andra raden. Ordet där skulle kunna vara goðan, ’gode’.

Det gjordes således en hel del sörmländska runfynd vid mitten av 1930-talet som hann komma med i Södermanlands runinskrifter, och då bör också tilläggas ett fragment av Sö 65 från Djulefors i Stora Malms socken hittat 1934. Vidare återfyndet av Sö 52 våren 1935 från Märings spång i Bettna socken och fyndet hösten 1936 av en bit till runstenen Sö 92 från Husby Rekarne kyrka. Likaså bör uttagandet sommaren 1936 av runstenen Sö 172 från Tystberga kyrka nämnas, då upptäcktes ytterligare 13 runor av inskriften. Fler fynd gjordes åren framöver, läs gärna Run-Jannes artikel Sörmländska runstensfynd i Fornvännen 1948.

När planschhäftet med Södermanlands runinskrifter nummer 175–365 gavs ut år 1933 var numreringen klar (så långt).
Runstensfragmentet Sö 315, se figur 2, var ännu inte funnet. Den runinskrift som Wessén ursprungligen hade tänkt ge nummer 315 fick nu i arbetet med manuset antingen utgå, eller kunde möjligen komma att få ett högre nummer. Eftersom Södermanlands runinskrifter, liksom Ölands och Östergötlands runinskrifter gavs ut i alfabetisk ordning per härad skulle Wesséns ursprungliga Sö 315 ha funnits i Torshälla (efter Sö 314) eller i Villåttinge härad (före Sö 316). Ingen runsten med högre nummer finns beskriven i Torshälla eller Villåttinge, alltså fick Wesséns tänkta nummer 315 utgå och ersättas av runfyndet gjort 1934. Den runinskrift som utgick var säkerligen den inskrift som Wessén beskriver med liten stil på sidan 292 i Södermanlands runinskrifter, precis innan behandlingen av Sö 315. Wessén skriver

J. H. Schröder hade, enligt R. Dybeck (Runa, fol., 2, 1874, s. 21; Anteckningar om Thorshälla socken, 1863, hs i ATA), uppgivit, att i Torshälla kyrka skulle finnas ett runstensstycke med runorna stu. Det hade förgäves eftersökts av Dybeck.

Erik Brate hade i sitt arbete med Södermanlands runinskrifter lagt in uppgifter om runinskrifterna i ett kartotek (finns på ATA). Brate publicerade runinskrifterna Sö 1-Sö 174, och i kartoteket framgår numreringen för fortsättningen av Södermanlands runinskrifter, ett arbete som Wessén fick överta efter Brates bortgång den 1 april 1924. I kartoteket finns två nummer för inskrifter från Torshälla, nummer 311, se figur 3, och nummer 312 = Sö 314 hos Wessén. Wessén hade uppenbarligen inte tillgång till Brates kartotek när han gjorde sin egen numrering, inte heller hittades Brates manus, däremot ser man uppgifter om Brates högre nummer i det första häftet av Södermanlands runinskrifter och i Brates arbete Svenska runristare (1925).
Se vidare min korsreferenslista med Brates och Wesséns nummer.

Erik Brate skriver med Arends’ stenografi om runstenen från Torshälla, se figur 3, och jag har hittills bara tolkat en del av texten, men det står i vart fall

Södermanland, Torshälla kyrka D Runa fol II … 21 … efter runstensstycke i Torshälla kyrka, … bland annat(?) stu

Därefter återger Brate vad det står om runstenar från Torshälla i 1600-talets Rannsakningar, han skriver ungefär:

Uti Kyrkian finnes een graffsteen fram i Höghkorett medh Ruunskrift hwar säges en Munck wara begraffven. Finnes och uthan för Kyrkedören een gammal söndragångin graffsten medh Runebokstäffver.

Runstenen med inskriften stu saknas än så länge i Samnordisk runtextdatabas. Men låt den läggas in där och då kan den få signum Sö 314B. Och så får försök göras att hitta stenen liksom gravstenarna som fanns på 1600-talet.

Senast uppdaterad 2024-08-31.

Erik Brate skriver i sin rapport (finns på Antikvarisk topografiska arkivet, ATA, vid Riksantikvarieämbetet) från 1888 års runundersökningar i Östergötland om det positiva bemötande han fått under sitt arbete i landskapet och fortsätter:
Särskildt har adj. K. A. Hagson i Linköping stått mig bi med råd och upplysningar. Adj. Hagson har för en tio år sedan själf undersökt de flesta runstenar i Linköpings omnejd och eger af vissa sedermera förstörda runstenar, särskildt från Högby kyrka, Göstrings härad, teckningar, som böra förvärfvas för Svenska runverket.

Om teckningarna av ristningar från Högby kyrka finns det anledning att återkomma till senare. Det finns också andra teckningar av Hagson som vi kommer att få läsa om framöver – och ristningar som han observerat.

Här ska det handla om en teckning av Hagson som jag såg häromdagen på ATA i Carl Säves samling. Teckningen finns i två versioner och visar runstenen Ög 77 från Hovgården i Hovs socken, se figur 1.

Erik Brate skriver i Östergötlands runinskrifter
Enligt C. F. Nordenskjöld har stenen upptagits vid reparation av en källare uti Kungslyckan på Hovgården. Fyndet torde hava gjorts 1867, enär Stephens i febr. 1868 från C. Säve fick meddelande om inskriften efter en ritning av K. A. Hagson.
Runstenen, som är av röd granit, var delad i tre stycken, varav det minsta innehöll inskriftens början, ett utgjorde stenens fot och det tredje innehöll ristningens huvuddel.

På Brates tid fanns två fragment i behåll, det tredje fragmentet med stenens fot var då förlorat. Men ytterligare en bit av stenen – en bit av runstenens övre vänstra del – hade också gått förlorat.
Denna bit fanns i behåll när Nordenskjöld granskade stenen 1870, se figur 2, och när Eric Ihrfors ritade av den i sitt arbete Ostrogotia Sacra (finns på ATA).

Brate läsning av runinskriften kan återges, jämför figur 3:
: tuna : sati : stin : þ-… [if]tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·

Detta har i Samnordisk runtextdatabas (2020) blivit
: tuna : sati : stin : þ-… –tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·
Inskriften tolkas:
Tunna satte denna sten efter sin man Torfast. Han var av människor minst en niding.
En niding ”avsåg en person utan heder” (Wikipedia). Torfast var alltså en man med heder. Han hade säkerligen inte begått några nidingsdåd, utan var en hedersman.

Att Brate återger läsningen [if]tR beror säkert på att det är så Nordenskjöld har läst ordet, även om Nordenskjöld också har ett skiljetecken (:) före runorna. Ihrfors läser eftR. Medan Hagson läste aftR. Hagson har också en runa dessförinnan. Baserat på Hagsons och Nordenskjölds teckningar bör därför läsningen återges enligt följande:
: tuna : sati : stin : þ-…[- : af]tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·

Eftersom Hagsons teckning gjordes den 7 september 1867 och runstenen anges som nyfunnen kan vi vara säkra på att det var det året som runstenen hittades.
Arthur Nordén återger i sin beskrivning uppgifter från Per Magnell som i En bok om Hov i Östergötland (1943) skrivit att det var två skolbarn som gjort upptäckten efter att ha läst om runor i skolan, se här.
Den lilla pusselbiten, en sten i röd granit, kanske finns någonstans i närheten av runstenen i trädgården öster om själva Hovgården, en dryg halv kilometer söder om Hovs kyrka – för övrigt en kyrka med väldigt många runinskrifter.

Karl August Hagson föddes 1840 och dog 1923. När han ritade av runstenen vid Hovgården var han ”student”, men blev senare läroverksadjunkt i Linköping.
Utöver de två exemplaren av Hagsons teckning i Carls Säves samling kan det finnas ytterligare en version, nämligen bland George Stephens efterlämnade material. Han skriver nämligen att han av Carl Säve fått ”a transcript of a drawing by Student K. A. Hagson, showing a runic block lately found by him.” Se här, Stephens har dock fel uppgift om upphittaren.
Hagson var flitig och mer av hans tecknarhand kommer det alltså finnas anledning att återkomma till.

Senast uppdaterad 2024-08-01.

I mitt blogginlägg om Rökstenen länkade jag till den ena av C.F. Nordenskjölds samling av reseberättelser på Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet.
Men det finns en samling till.

Den äldre delen (med arkivsignum ATA/ARK2_1-1/E 3/50 och där bl.a. Rökstenen beskrivs) omfattar reseberättelserna från tidsperioden 1869–1875, se här.
Den yngre delen (med arkivsignum ATA/ARK2_1-1/E 3/51) omfattar reseberättelserna från tidsperioden 1876–1882, se här.

En första tryckt utgåva av Nordenskjölds reseberättelser som omfattade berättelserna från 1869–1871 gavs ut 1875 i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift.

Från och med 1920 inledde arkeologen Otto Frödin en fortsättning på utgivandet i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening, en utgivning som pågick fram till 1947.
Om vi nu går till originalen, se länkar ovan, så kan vi där hitta uppgifter om och teckningar av många runstenar.
Men också uppgifter om några stenar som inte har inskrifter. Se t.ex. på figur IX (sidan 248 i den första filen) där följande teckning av en sten finns.

Tecknen ser vid en först anblick ut som runor, men Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse (sidan 55, sidan 118 i pdf-filen):
På ett av de sydvester om Tornby belägna åkergärdena finnes bland andra minnesmärken ett kullrigt block af circa 12 fots längd och 4 à 5 f. höjd. Å dess norra yta löper från öster 3,2 fot från marken ett 7 à 6 tum bredt band och sluter i vester 5 tum från marken. Det har visserligen vid första påseende en förvillande likhet med en runristad slinga; men sannolikt är här såsom vid Runamo en lusus naturæ, ehuru en och annan figur verkl. ser ut som inhuggen. Blocket är omgifvet af klump- och bullerstenar.

Detta skiljer sig en del från det Nordenskjöld skrev i den tryckta beskrivningen (1875, s. 80), där står det:
På Tornby finnes å ett gärde kullrigt granitblock af omkring 12 fots längd och 4 à 5 fots höjd. Å den åt gården vända sidan varseblifver man, sedan mossan är bortrensad, ett 6 à 7 tum bredt band, liknande en runslinga, som går i en båge efter blockets längd. Folket anser att der stå bokstäfver på. I verkligheten ser man också 29 tecken, som hafva någon likhet med sådana; i synnerhet äro [här återges fem runtecken s, i, þ, o, k] m. fl. ganska tydliga. Någon mening kan ej utletas och kan man ej betraka det hela annorlunda än en lusus naturæ, i likhet med inskriften på det berömda Runamo.

Sydväst om Tornby i Fornåsa socken finns ingen »övrig kulturhistorisk lämning» eller liknande markerad på Riksantikvariämbetets karta. Men en knapp kilometer SV om Tornby, fast i Skeppsås socken, finns enligt flygfotot ett par stensamlingar, »klump- och bullerstenar»?, där granitblocket kan tänkas finnas. Som Tommy Tyrberg påpekat i en kommentar låg dåtidens Tornby inte riktigt där dagens Tornby ligger, utan mer åt NNO. Tyvärr är marken nu mer uppodlad än förr och blocket kan vara söndersprängt. Nordenskjöld nämner Runamo, en plats i Bräkne-Hoby i Blekinge där man också trott det skulle finnas runor, men diabasgångens sprickor är just sprickor och inga runor.

En annan fiktiv runinskrift som nämns i Nordenskjölds reseberättelser gäller de ”oläsliga runor” som enligt kyrkoinventariet från 1829 skulle finnas på ett berg mellan Vikingstads kyrka och prästgården. Innan Nordenskjöld beskrev runorna togs de upp av P.A. Säve i hans tryckta reseberättelse från år 1861 i Antikvarisk tidskrift för Sverige (1864, s. 79) där han skriver:
De omtalade runorna eller figurerne på kullringen i vester af bergsbacken i Sköldsta kyrkgärde, v.s.v. om kyrkan, i långa rader å hällen, snedt ned åt norr, äfvensom på de högsta bergskullarne, äro endast naturliga bergssprickor, vanligen omkring 3 tum höga.

Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse för 1879, s. 35 (s. 249 i pdf-filen):
Enligt ’lärda mäns’ utsago skulle … å ett med släta vackra ytor försedt berg, i söder om landsvägen som går från Bankeberg till kyrkan, inhuggningar af runor finnas, hvilka ’man’ också lyckats (!) läsa. Vid den noggrannaste granskningen kunna likväl sådana ej upptäckas. Ty de uti nämnda flata berget i öster om Berge (prestgård) befintliga hvasskantade tecknen tillkännagifva sig vid första anblicken såsom naturliga sprickor af 1 á 1,5 dec.m. bredd. Största rader är circa 4,8 meter lång; en mindre befinnes ofvanför denna i norr. Några meter längre norrut påträffas ytterligare en längre rad eller slinga, om man så vill. Blott få tecken hafva en aflägsen likhet med runor.

Berget ligger drygt halvvägs mellan kyrkan och Berga där prästgården var belägen och den platsen är beskriven i Fornsök (Vikingstad RAÄ 83) .

Några av de runstenar som Nordenskjöld beskrev i sina reseberättelser missade sen Brate i Östergötlands runinskrifter att ange att Nordenskjöld granskat.

Utöver runstenar beskriver Nordenskjöld också många andra fornlämningar, fast än mer intressant att läsa om är de sägner som han återger om jättar, rövare och annat som det berättats om i bygderna.

Inlagd 2024-06-30. Redigerad 2024-07-03.

En mästare på runor.
Magnus Källströms avhandling, Mästare och minnesmärken : studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden kom 2007, och ett par år senare började han på Runverket där han gör enorm nytta i runologins tjänst och inte sällan skriver på K-blogg, Riksantikvarieämbetets blogg.

Med snart 200 poster i Svensk runbibliografi är Magnus den hittills flitigaste runologen med böcker och artiklar i bibliografin, se ett tidigare runbloggsinlägg, de äldsta från 1980. Samtidigt vet jag också att vi kommer kunna förvänta oss mer av Magnus, han har flera halvfärdiga artiklar eller rapporter som inte blivit klara. Men mycket blir också skrivet, inte sällan som sagt på webben där t.ex. flertalet av runfynden de senaste decenniet eller så har granskats av Magnus.

Jag har känt Magnus under mer än 30 år, en oerhört duktig och noggrann runolog, likaså vänlig, trevlig och glad som person.
Och produktiv, bara i min mailinkorg hittar jag över 1000 mail sända av Magnus under det senaste decenniet. Nu har inte Magnus bara verkat som runolog, han har också en flerårig arkeologisk bakgrund, men det är inom runologin han gör sina stora insatser.

Ett stort grattis till Magnus, 60 år idag!

Senast uppdaterad 2024-06-04.

Den 30 maj lanserades appen ”Svenska Runstenar”.
Sofia Pereswetoff-Morath har i sitt projekt ”Runstenar för allmänheten” samlat ihop och skrivit in uppgifter om de runstenar som ska vara möjliga att besöka i Svealand och Norrland. Bl.a. finns det en hel del bilder av runstenarna och uppgift om runstenens skick: är den imålad eller inte?
Man kan se informationen som presenteras i appen som ett slags digital skylt istället för den skylt som ofta saknas vid runstenen. Fördelen med en digital skylt är att den också kan hållas ajour.
Senare kommer det komma uppgifter om runstenar i Götaland och så småningom kan det komma uppgifter om försvunna runstenar att leta efter.
Målgruppen är den intresserade allmänheten och turister från när och fjärran.
Och stämmer uppgifterna? Om du ser att stenen inte är i så bra skick som appen säger – eller tvärt om, den är imålad och skyltad, skicka då ett meddelande om det.

Inskrifterna från Svealand är uppdelade i Uppland, Södermanland och Västra Svealand.

Länkar till appen, för iPhone och iPad, och för Android.

Efter att ha installerat appen behöver man inte välja ladda ner för de olika områdena, utan man kan klicka på ”Fortsätt”, men jag tror nog att en nedladdning kan vara en fördel.
Många av uppgifterna kommer från Samnordisk runtextdatabas, men bygger också på Sofias egna noteringar om inskrifterna och vad gäller när stenarna senast uppmålades på information från Runverket.

Att osäkra och förlorade partier av inskrifterna markeras menar jag är bra, men jag tror att vi användare av appen ska fundera på vilka färger och/eller hur såna textpartier bäst bör markeras. Förlorade runor kan nog anges med grå text som det är nu, men skadade runor kanske hellre borde markeras i kursiv stil än med rött? Fast för tolkningen blir det inte lyckat eftersom runsvenskan redan är kursiv.

Sofia har gett runstenarna stjärnor, där fem stjärnor betyder att runstenen är i mycket bra skick, uppmålningen är tydlig och stenen är hel. Och sedan följer en fallande skala ner till en stjärna där detta betyder att man inte kan skilja runstenen från en vanlig sten… Två stjärnor betyder i alla fall: ”Spår av ristning men ingen uppmålning. Runstenen är starkt fragmenterad.”
Att återge två ”egenskaper” med en enda uppgift – stjärnor – är inte helt bra, det finns gränsdragningsproblem där runstenen kan ha bra uppmålning men vara väldigt fragmentarisk, då bör den i vart fall få tre stjärnor. Men tre stjärnor betyder ”Tydliga spår av ristning och vissa spår av uppmålning. Runstenen behöver vård men inte mycket. Stenen kan vara delvis skadad.”
Man skulle kunna tänka sig att ifyllda och oifyllda stjärnor betydde olika saker, men det tål att funderas vidare kring. Och vad betyder ”Runstenen behöver vård”? Kanske att den är täckt av mycket lav som gjort att ristningen blivit svårläst. Att ta bort lav från en runsten har dock sina problem eftersom rengöring innebär ett slitage av ristningsytan och när ytan blir grövre kan lav lättare återkomma, sen innebär lav typiskt att luften är ren och det är positivt ur andra aspekter.

Nya funktioner kommer tillkomma till appen, speciellt värdefullt tror jag blir en enklare rapporteringsfunktion och en navigeringsknapp, ”Hitta hit”. Sökfunktionen kommer också utvecklas, mer översättningar läggas in och inte minst runinskrifter från fler landskap. Runstenar som har samma koordinater kommer behöva få skilda koordinater för att enklare kunna väljas i appen – en ändring som också då skulle göras i Samnordisk runtextdatabas.

Ladda ner, testa och lämna synpunkter, och/eller skicka in en aktuell bild av runstenen till Sofia.

Senast uppdaterad 2024-05-31. Redigerad 2024-06-01.

Vid vägen till Låssa kyrka, en smal gammal väg, står den runsten som i Upplands runinskrifter har fått beteckningen U 625. Runstenen flyttades till Säbyholm i Låssa socken från en tidigare plats i Bro socken, torpet Hagalund, år 1914.
Inskriften är skadad såväl i början, i mitten som i slutet, men den förefaller vara en helt vanlig minnesinskrift. Skadorna fanns där redan på 1600-talet.
Inskriften lyder enligt Elias Wessén i Runverket: -…–…r × auk × kulifr × au(k) (×) bi—…–(r) × litu × r(a)…-in ×, vilket i Runverket tolkas … och Gudlev och Björn … läto resa … sin ….

Hur många som låtit resa stenen är inte klart men det bör minst ha varit fyra personer. Innan ordet ’lät’ skulle ordet ’de’ kunna ha stått, ristat t.ex. þair, men då runristaren antas vara Fot och han troligen skulle ha använt en R-runa i det ordet, är inte det så troligt.
Efter runföljden r(a) finns det så småningom i slingan spår av en runa, se bilden ovan, som inte är återgiven i läsningen, men den förefaller av imålningen att döma kunna vara rester av en s-runa. Men det är i så fall inte s-runan i det tänkta avslutande ordet sin, utan en runa tidigare i inskriften. Kan det sista ordet istället ha varit sten, i så fall ristat stain såsom runristaren Fot brukar rista det ordet? Det har inte fått plats så många runor mellan runorna r(a) och detta tänkta avslutande stain. En möjlig rekonstruktion av denna del av inskriften visar att det kan ha stått ra[aisa sta]in, se nedan.

Inskriften skulle i så fall tolkas NN och Gullev och Björn [och … ] lät resa stenen.
Men till minne av vem? Och hur var de släkt?
Kan inskriften ha varit kortare formulerad och med runorna tätare än enligt figuren ovan? Kanske det har stått ra[isa at sun s]in, men då framgår det fortfarande inte efter vem stenen är rest. Och det är ovanligt, den avlidne brukar nämnas vid namn.

Mer troligt än att namnet saknas är att det saknas hur den avlidne var släkt med stenresarna, t.ex. att det stått ra[isa at sta]in, dvs ’resa [stenen] efter Sten’, se nästa figur. Namnet på den avlidne kan också ha varit Sven eller liknande, i alla fall bör det ha varit ett kort namn för att få plats i runslingan. Att släktskapsförhållandet inte togs med på stenen kan, förutom platsbrist, ha berott på att det skulle ha varit komplicerat att ange om de efterlevande var släkt på olika sätt med den avlidne.

Oavsett vad som gäller, verkar det som att något saknas i inskriften, kanske just släktskapsförhållandet.

Senast uppdaterad 2024-04-30.

Det är nu 100 år sedan Erik Brate gick bort. En mångårig och trogen medarbetare, och länge den ende, i arbetet med utgivningen av Sveriges runinskrifter.

Ett av Erik Brates sist utgivna arbete blev första häftet till Södermanlands runinskrifter. Den 28 mars 1924 beslutade Vitterhetsakademiens förvaltningsutskott att enbart publicera den tryckta texten, inklusive planscherna från Bautil, men inte Brates fotografier; fyra dagar senare dog Brate.
Skälet till att hans fotografier inte trycktes upp var för att de hade för låg kvalité. När han ett par decennier tidigare tagit bilderna var inte tanken att de skulle tryckas, vid den tiden var det istället etsningar av runstenarna som skulle publiceras.-

Ett annat viktigt arbete utgivet 1925 året efter Brates bortgång var Svenska runristare. Detta arbete utgick från hans inträdestal som ledamot i Vitterhetsakademien 1905, men var omarbetat och kompletterat. Inte minst hade han där kunnat föra in runristaruppgifter och läsningar från sina arbeten med de sörmländska och uppländska runinskrifterna. I det arbetet betecknas runinskrifterna från Södermanland med ”Sö-nummer”. Det gäller t.ex. ”Sö 192” från Brunnsberg i Ytterselö socken, men som i Södermanlands runinskrifter har beteckningen Sö 203 från Östa i socknen. Runstenen, som är ristad av Balle, står mycket riktigt i Östa sjöhage, men fastigheten har beteckningen Brunnsberg. Wessén nämner inte Brunnsberg i sina beskrivningar av runstenarna från Östa (Sö 202, Sö 203 och Sö 376). Här kan alltså Brates uppgift komplettera det som står i Södermanlands runinskrifter, men det finns många fler platsuppgifter i Samnordisk runtextdatabas som behöver kompletteras med uppgift om nuvarande fastighetsbeteckningar. När Elias Wessén 1924 övertagit arbetet med utgivningen av Södermanlands runinskrifter, avslutat 1936, gjordes en ny numrering av inskrifterna delvis beroende på nya fynd. Men i fallet med runstenarna från Östa sjöhage berodde det främst på att ”Östa” är betydligt senare än ”Brunnsberg” i bokstavsordning – inom en socken ordnas inskrifterna i Sveriges runinskrifter i bokstavsordning på ortnamn när väl inskrifterna från kyrkan behandlats.

Mellan åren 1887 och ända fram till sin bortgång ägnade Brate större delen av sin fritid, med anslag från Vitterhetsakademien, åt fältarbeten och studier av runinskrifterna. Östergötlands runinskrifter undersöktes 1888–94, Södermanlands 1895–1903, Västmanlands 1898–1900 och därefter runstenarna i Stockholmsdelen av Uppland. Efter år 1901 då Sven Söderberg gått bort granskade han Ölands runinskrifter och slutförde utgåvan av Ölands runinskrifter år 1906. Utgivningen av Östergötlands runinskrifter pågick åren 1911–1918.

Avsikten efter utgivningen av Södermanlands runinskrifter var säkerligen att fortsätta med Upplands runinskrifter, där Otto von Friesen skulle svara för den övriga delen av Uppland. Denna uppdelning märks för övrigt sedan i utgåvan av Upplands runinskrifter där de första två banden (utgivna 1940–1946) just omfattar inskrifterna från, dåvarande, Stockholms län. Men först gällde det att avsluta Södermanlands runinskrifter. Manuset till den första delen trycktes våren 1924 och avsikten var därefter att fortsätta med att trycka den andra delen, men manuset till den andra delen var försvunnet!

Sigurd Curman, nybliven riksantikvarie år 1923, bad under våren 1924 Elias Wessén att ordna med de nya bilderna till Södermanlands runinskrifter som visat sig nödvändig att ta. Och Wessén skriver följande i sin inledning till Södermanlands runinskrifter (s. XCI):

Båda utgingo vi från att Brate före sin död hade hunnit avsluta texten för hela landskapet. Genom läsning av första häftet, där hänvisningar funnos både till flera inskrifter, som icke voro beskrivna där, och till olika paragrafer i inledningen, hade jag fått den bestämda uppfattningen, att så måste vara fallet. Bland Brates efterlämnade papper, som hösten 1924 överlämnades till Vitterhetsakademien, fanns emellertid intet sådant manuskript, och ej heller har det kunnat uppspåras på annat håll. Möjligt är, att Brate endast har haft en plan for fortsättningen och för inledningen, men även denna har icke kunnat återfinnas. Då jag år 1928 tog upp arbetet, kom därför uppdraget att gälla fortsättning och avslutning av Södermanlands runinskrifter.

Av korrespondens mellan Brate och Curman framgår att ett manus för hela Södermanlands runinskrifter har funnits. Enligt vad Magnus Källström har fått fram, skulle manuset ha deponerats på Vitterhetsakademien. Men det kom aldrig till rätta.

I sitt arbete med runinskrifterna tog Brate också fram ett ”generallexikon över landets runinskrifter” som Erik Floderus och K.A. Gustawsson skriver i sin artikel ”Fasta fornlämningar” från 1946 (i hyllningsskriften till Sigurd Curman, Ad Patriam Illustrandam). Ett sådant ”generallexikon” får mig osökt att tänka på mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994–2005), en förteckning som spelade ut sin roll när väl Samnordisk runtextdatabas blev i stort sett komplett.
Men jag kan också tänka på det arbete som Elisabeth Svärdström inledde på 1930-talet med att excerpera litteratur om runinskrifterna som resulterade i ett ”runstensregister” som i början av 1970-talet omfattade två hyllmeter med kortlappar ur arkiv och litteratur.

Läs mer om Erik Brate och hans arbeten inom runologin i Magnus Källströms blogginlägg, https://k-blogg.se/tag/erik-brate/

Och notera runrådet om Erik Brate som kommer äga rum den 16 maj http://www.runforum.nordiska.uu.se/kalendarium/runrad-126/

Senast uppdaterad 2024-04-01.