När Eksjö gamla kyrka revs 1887 påträffades två delar av den runsten som senare fick beteckningen Sm 130 när Ragnar Kinander år 1961 gav ut andra häftet av Smålands runinskrifter.
Den 19 augusti stod på sidan två i tidningen Hvad nytt? Tidning för Eksjö, Nässjö, Säfsjö och omnejd:
»En runsten har man funnit under rifningen af murarne till Eksjö kyrka. Inskrifter har ej kunnat nöjaktigt uttydas.»
Liknande notiser infördes därefter i andra tidningar.
I Smålands runinskrifter återges Algot Fribergs uppgift att han var till runstenen den 29 augusti:
Vid min ankomst till stället den 29 augusti 1887 med anledning af en tidningsnotis om stenens anträffande …
Men redan den 26 augusti står på sidan 2 i tidningen Hvad nytt?:
»Den runsten som man funnit wid rifningen af murarne till Eksjö kyrka, har i dag tagits i betraktande af en ingeniör Algot Friberg från Husqwarna, hwilken af wederbörande myndighet hitsändts för detta ändamål. Då detta skrifwes, håller hr F på med att tyda inskriften å stenen, hwilken bestod af twå delar, då den hittades. Inskriften, så långt den hittills hunnit tydas, lyder: ”Jarber lät resa (denna sten) efter Sibbe sin broder och ….” I ena kanten af stenen är ett drakhufwud aftecknadt.»
Fyra dagar senare återkommer tidningen med en kort uppgift om runstenen och det står på sidan 2:
»Fortsättningen af inskriften på den runsten, som funnits wid rifningen af Eksjö kyrka, har ej kunnat tydas af ingeniör Friberg.»

Vad står det då på runstenen?
Kinander angav följande läsning i Smålands runinskrifter:
: (i)arbR : let : resa…-fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h- – -R- -…- -… sibi : …r…
Vilket han tolkade
Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …
Mansnamnet Järp, som kommer av ordet jarpr vilket betyder brun, är måhända också belagt på en uppländsk runsten från Vallby socken i Uppland (U 720) men där ristat iab.
Läser man Kinanders kommentarer så bör inskriftens senare del snarare återges
br- : kiara : h- – -R-…- – -… sibi : …r…
År 1982 målade Jan Paul Strid från Runverket i runstenen och runföljden h- – -R läste han istället hla-R.
Den sista runan, r, står inte efter runföljden sibi. Den står strax till höger om runföljden h- – -R-, den bör hellre knyta an till den runa som kommer efter R-runan och genom att R-runan bör avsluta ett ord eller namn, bör den delen av inskriften hellre återges hla-R -…r….
Ordet efter bro gæra börjar därmed på hl-.
Annars är det vanligt att det efter bro gæra står ”efter”, av 16 inskrifter funna i Samnordisk runtextdatabas så gäller det för tio.
I ord på hl- (liksom på t.ex. hr-) försvann den inledande h-runan under vikingatiden.
Det är få vikingatida runinskrifter där h-runan har bevarats före l. En är en delvis otolkad inskrift på ett fragment från Mällösa i Vallentuna socken i Uppland (U 246). Där står
-ia · -n · eftiR · h(l)…
Det enda tolkade i denna inskrift är ordet efter och därefter kommer säkert ett namn som därmed skulle börja på Hl-.
Om runföljden hla-R på runstenen från Eksjö kyrka också ska vara ett namn och utgöra början av en ny mening är en möjlighet. En annan variant vore att runföljden skulle vara ett adjektiv som beskriver bron. I sammanhanget bör nämnas ordet hlaðbro, eller laðbro. Eller som det ristas laþbo på ett runblock från Runby i Eds sockens, Uppland (U 114). Där saknas alltså h-runan i inskriften. Ordet (h)laðbro betyder ’stenfylld vägbank’. Och vad var det för bro i Eksjö? Eftersom stenen var inmurad i kyrkan kan vi inte med säkerhet veta var bron var belägen, men Ragnar Kinander i Smålands runinskrifter skriver:
»Den bro inskriften talar om har betjänat trafiken över ån, som flyter strax Ö om kyrkan.»
Och det är sannolikt så, ån rinner också väster och norr om kyrkan, men detta tyder då också på att det vore en fribro som här avses med ordet bro, inte en vägbank.
En runföljd -la-R hade säkerligen, om inte runspåren tytt på något annat, tolkats OlafR, dvs Olof. Men låt oss inte anta att h-runan vore fel för en o-runa.

Om en granskning av runspåren kan visa att det stått hlabR skulle en sådan runföljd måhända motsvara verbet (fornvästnordiska) hlaupa, svenskans löpa. En annan möjlighet kan vara att runföljden motsvarar mansnamnet Hlǫðr belagt i den isländska sagalitteraturen och som i modern isländska blivit Hlöður.
Det går säkert att komma med bättre förslag på ord, eller namn. Låt mig citera Sven B. F. Jansson som i sin skrift Två runstenar i Hälsingland: Malsta och Sunnå (1985) skriver om svårtolkade runföljder på de båda runstenarna: »Måtte någon forskare, t.ex. en namnspecialist, utrustad med mer fantasi än den som är mig förunnad, gripa tag i uppgiften att skingra dunklet kring vissa runföljder i de båda texterna.»
Och visst hade det varit kul om det stått (fornvästnordiskans) hlátr på runstenen = nutida norskans latter = skratt på svenska.
Senast uppdaterad 2025-07-01.