I standardutgåvan Sveriges runinskrifter finns emellanåt retuscherade fotografier. Det är inget konstigt att man t.ex. fyller i med mörk färg en imålad runa som råkat blänka vid fotograferingstillfället. Men det förekommer också att man retuscherar en liggande sten som om den stod upp.
Runstenen Vg 73 på Synnerby kyrkogård i Västergötland fotograferades av artisten Harald Faith-Ell vid två tillfällen, dels år 1934, två år innan runstenen restes 1936, dels 1937. Vid det första tillfället målades runorna i och Faith-Ell tog två fotografier – före och efter imålningen. Den som målade i runorna var Hugo Jungner – en runolog från Västergötland som dog i februari 1940 mitt i sitt arbete med att publicera sitt landskaps runinskrifter.
Nedan ser ni runstenen som den låg, omålad, i gräset. Ovan ser ni runstenen på sin nya plats, men i den bild vi ser till vänster ovan är runstensbilden hämtad från den liggande bilden nedan och inretuscherad på platsen för den ifyllda runstenen. En fördel med att retuschera in bilden i samma fotografi som den ifyllda runstenen är att då blir bilderna i samma storlek. Från början var tanken att retuschera nedanstående bild av den oifyllda liggande runstenen också som om den vore stående, men med mörk bakgrund. Det alternativa förslaget vilket antogs, och som framfördes av tryckeriet, blev dock rätt bra – avbildningarna är enkla att jämföra. Samtidigt visar detta exempel på att man kan behöva kritiskt granska en del äldre tryckta fotografier – hur pass retuscherade är de egentligen? Jämförelser med originalbilderna, och ibland då via negativen, kan ge oväntade resultat. Jag kommer återkomma med en eller annan retuscherad runstensbild i senare blogginlägg.
Foton: Harald Faith-Ell, 1934 och 1937 (ATA).
Senast uppdaterad: 2019-10-21
År 1846 var Nils Månsson Mandelgren till Sjögestads kyrka i
Runstenen Ög 125 från Hovby i Västra Eneby socken i Östergötland har varit försvunnen sedan tidigt 1800-tal. Tills nu har det varit känt en teckning av stenen, publicerad av E. Brate i Östergötlands runinskrifter (1911-18). Denna 1800-talsteckning (se nedan) finns på Antikvarisk-Topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet och där står det om runstenen:
Egentligen är det ingen runsten eftersom den saknar runor, men stilen är helt i överensstämmelse med runstenarnas kors.
Roger Wikell, 1965-2019, var en hängiven arkeolog, oerhört produktiv, positiv och generös. Många är de utgrävningar han deltagit i och dokumenterat. Många är de fornlämningar han hittat, speciellt en stor mängd hällristningar som han sopat fram i ljuset. I detta sammanhang vill jag förstås nämna runristningarna. Nu senast var det runhällen Sö 23B, Tormesta på Mörkö som han nosade fram (se 
På hemvägen från ett trevligt och lyckat runmöte i Medelpad gick jag igenom delar av ett nu delvis skannat arkiv, ett slags manus, från kyrkoherden L. C. Wiede i Östergötland. Wiede publicerade 1875 ett arbete Östergötlands runurkunder – en förteckning över alla då kända runinskrifter i Östergötland. Den förteckningen finns i omkring tio versioner på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA). Jämte dessa förteckningar, från 1860–70-talen, finns också bortåt 200 bläckteckningar i arkivet. Teckningarna har i viss omfattning använts i runforskningen men jag kan återkomma till dem en annan gång, manuset – de olika förteckningarna – verkar dock inte alls ha använts i runforskningen, utan man har enbart följt det tryckta arbetet i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1, (sidorna 109–129). En del av teckningarna utgörs av avritningar av äldre avbildningar, andra är original av Wiede. Fyra fragment från Högby gamla kyrka, se bilden ovan, har beskrivits under två nummer i standardverket Östergötlands runinskrifter (Ög 79 och Ög 80), utgivet under 1910-talet av Erik Brate.
Fragmenten ska enligt uppgift ha hittats 1870. I manuset skriver Wiede på ett ställe, uppgifterna kommer dock från C. F. Nordenskjöld, en samtida östgötsk fornforskare: 
På ett annat ställe skriver Wiede:
På ytterligare ett ställe bland förteckningarna skriver Wiede:
På den internationella vikingadagen den 8 maj kunde man på eftermiddagen t.ex. lyssna på vikingasagor på olika museer mm runt om i vikingavärlden.
Den 8 maj har också den under sommaren 2018 återfunna runstenen Sö 91 återinvigts på sin plats i Stora Tidö mellan Eskilstuna och Sundbyholm i Södermanland.
I min hemsocken Bro i Uppland finns flera runstenar. Två kommer från Härnevi. Eller mer precist från närheten av Skällsta bro, på södra sidan av Enköpingsvägen. En bit av den ena runstenen står kvar (U 621), resten av den stenen kanske murades in i en spis för länge sedan. Inskriften lyder i översättning »Åbjörn och Sigbjörn och Gunnhild lät resa denna sten efter sin fader och hon efter sin man Assur.» Den andra runstenen står sedan 1913 vid prästgården. Uppgifterna från 1672 i Rannsakningarna efter antikviteter lyder »På Herrenwij Ägorne östan för Skielstadh broon .2 Runesteenar». Dessa och andra uppgifter från 1600-talet kan nu kompletteras av en karta som preliminärt kan dateras till omkring år 1700. Kartan beskriver byn Råby på andra sidan landvägen, dagens Enköpingsvägen. På konceptet – utkastet – till kartan markeras runstenarna och där står: »2ne Runstenar». Kartan finns i Lantmäteristyrelsens arkiv på Lantmäteriet i Gävle och har beteckningen B9-19:1.