Runbloggen

1989 kom första delen av skriftserien Runrön. En serie som inte sällan innehåller runologiska avhandlingar, men också en del samlingsvolymer. Fram till 2006 var utgivningen ganska omfattande med 19 olika böcker, t.ex. tre stycken Blandade runstudier. Sedan dröjde det till 2010 innan nästa bok kom – Marco Bianchis avhandling Runor som resurs. Bl.a. med svaret på frågan: var ska man börja läsa på en runsten? Därefter dröjde det till 2019 då Sofia Pereswetoff-Moraths omarbetade avhandling, Viking-Age Runic Plates, kom ut. En viktig publicering av de vikingatida runblecken – vad står det egentligen på de små metallföremålen? Sen får vi hoppas att det hjälpte att rista ”trollformler” med runor och att bärarna av blecken blev friska.
År 2019 kom också Michael Barnes’ viktiga utgåva av de intressanta, och många, runinskrifterna från ön Isle of Man, Runic inscriptions of the Isle of Man. En runrik ö mitt i den Irländska sjön. Den utgåvan får mig ofta att tänka på Ray Page – den klurige runologen som arbetat så många år med inskrifterna på ön (och många andra runinskrifter, inte minst de anglosaxiska runinskrifterna), men som gick bort våren 2012.
Förra året kom Alessandro Palumbos omarbetade avhandling Skriftsystem i förändring ut i serien.
Fördelen med att ge ut en avhandling i bearbetad version är att författaren då kan ta hänsyn till kommentarer, t.ex. lämnade vid disputationen.
Färskast i serien, nr 24, är Reading Runes med 16 konferensbidrag från den än så länge senaste internationella runkonferensen i Nyköping hösten 2014. Vad jag själv minns från den konferensen är bl.a. min slutspurt till natten innan med version 2014 av Samnordisk runtextdatabas. I säng vid halv 3 och sen upp strax efter 6 för att åka till Nyköping. Men kul var det. Många föredrag och alltid trevligt därutöver med utflykter, diskussioner och bankett.

En av utgåvorna i serien Runrön har kommit i tre upplagor, det gäller Lena Petersons Svenskt runordsregister som första gången kom 1989. Det blev en inspirationskälla för mitt eget privat utgivna arbete Svenskt runnamnsregister. Men sen länge är det istället Lena Petersons Nordiskt runnamnslexikon som är uppslagsverket för person- och ortnamn från de vikingatida runinskrifterna.

Åter till Runrön. Totalt har det hittills blivit 24 delar i serien och fler lär det bli. En serie som upptar en viktig plats inom runologin, och några decimeter i bokhyllan.

Senast uppdaterad 2021-04-30.

Bland Sveriges många frimärken finns ett som gavs ut 1961 och visar en ”Bildsten”. Valören, 10 kronor, visar att frimärket användes för tunga paket.

Denna bildsten från Resmo kyrka på Öland är egentligen en runsten och finns sedan länge på Statens historiska museum (SHM).
Stenen ska ha enligt Cecilia Ljungs avhandling Under runristad häll (utg. 2016, se nr 232 i katalogen), ha hittats redan i slutet av 1800-talet, men missades i så fall att tas med i utgåvan av Ölands runinskrifter (1900-06).
I Samnordisk runtextdatabas har stenen signum Öl FV1911;274B, dvs den publicerades i tidskriften Fornvännen 1911, se sidan 274 f.
Två stenar hittades på samma plats, den andra – runlösa – stenen har signum Öl FV1911;274C.
Så här skriver Sune Ambrosiani den 17 juli 1911 (från inventerieuppgifterna på SHM):
De båda stenar, som kommit med ”Prins Bernadotte”, äro från Resmo, Öland. De äro funna straxt öster om kyrkan i kyrkogården vid grundgräfning till grafvård åt en kyrkoherde Karlsson(?) förra året. Kyrkoherden i Resmo är kontraktsprosten J. M. Lundgren adr. Resmo, Öland.

Ångbåten Prins Bernadotte hette från början Öregrund och byggdes 1887 i Oskarshamn. Den fick sitt namn efter ett köp 1894 och döptes då efter prins Oscar Bernadotte, näst äldste son till kung Oscar II. Se http://www.tugboatlars.se/PrinsB.htm

Kyrkoherden Karlsson som Ambrosiani skriver om hette Carl Ludvig Carlsson. Han levde 1826-1888 och var kyrkoherde i Resmo 1879–1888. Den första gravsättningen gjordes 1886 då ”serganten Percy Carlsson” avled. Om gravstenen sattes upp först 1910, kan Ambrosiani ha rätt i att stenarna hittades först då. Detta kanske kan ”grävas” fram i kyrkoarkivet.

Intressant att notera är att i graven ligger också hustrun Hilda Augusta Ahlqvist som var dotter till prästen, natur- och fornforskaren m.m. Abraham Ahlqvist som i början av 1800-talet i sitt arbete Ölands Historia och Beskrifning (1822–27) flera gånger kom in på landskapets runstenar.

Den runristade stenen har en inskrift som lyder … …ina ’ eftiR ’ sueinu ’ boanta ’ sin ’ dr…, vilket bör tolkas ’… stenar efter Svena, sin make. …’
Namnet Svena är mycket ovanligt. Jag har funderat på om det skulle kunna återfinnas på runstenen U 253, Fresta kyrka i Uppland. Men runföljden su…-u på runstenen från Fresta ska enligt en nyligen publicerad artikel av Michael Lerche Nielsen i Namn och Bygd (2020, s. 95 ff) troligare tolkas Sylfu, ackusativ av Sulfa.

Den avslutande runföljden dr… kan utgöra början på ett uttryck dræng goðan. Dvs god ung man. I så fall blev hustrun änka tidigt eftersom dræng just betyder ung man. Men dr… kan också utgöra början på en ny del av inskriften, t.ex. utgöra början av ristarens namn.
Stenen är sedan flera år tillbaka målad i färger som vi vet användes på runstenarna, men om färgerna användes just på denna sten och på detta sätt vet vi inte. Se bilden nedan.

Senast uppdated 2021-03-31

Det finns flera webbsidor med information om runinskrifter.
Själv läser jag ofta vad Magnus Källström skriver på K-blogg, http://www.k-blogg.se/author/makam/
Inte sällan går jag till webbsidor som innehåller bilder på runstenar, ofta då Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, https://kmb.raa.se/. Bilderna där kommer dock snart flyttas och istället bli sökbara från Forndok.
En nu rätt gammal webbplats som ändå kan nämnas är Stockholms länsmuseums runstensdatabas som hittas här.
En värdefull webbplats jag ofta kommer in på är Runforum vid Uppsala universitet, http://www.runforum.nordiska.uu.se/
Två intressanta och värdefulla webbplatser i Tyskland är Runenprojekt Kiel, http://www.runenprojekt.uni-kiel.de/, och det senare projektet RuneS, se https://www.runesdb.de/.
På nordiskt område vill jag förstås rekommendera Danske Runendskrifter, http://runer.ku.dk/, där jag ofta går in, om inte annat för att jämföra med uppgifterna i Samnordisk runtextdatabas.
Och Samnordisk runtextdatabas hittas nu via den nya forskningsplattformen Runor, https://app.raa.se/open/runor/search. Där är jag inne titt som tätt – även om jag också fortfarande använder Rundataprogrammet på den egna datorn.

Svensk runbibliografi får ofta ett besök. Fast oftare gör jag en uppdatering. Antal poster i den ökas på hela tiden – och flera smårättelser blir det. Just nu (februari 2021) finns det 4834 poster i bibliografin – fler än 300 nya poster har tillkommit sedan november 2019 då uppdaterandet tog fart.
I och med att många tidskrifter nu publiceras elektroniskt går mycket att hitta på tidskrifternas egna webbplatser eller via skribenternas publicering av artiklarna i exempelvis DIVA, http://www.diva-portal.org/. Runlitteratur hittas förstås också via t.ex. Vitalis, http://vitalis.raa.se/ och Libris, http://libris.kb.se/.

Innan lanseringen av Runor gick jag ibland till webbsidan https://www.runinskrifter.net. En annan sida som också fått ett antal besök är en GIS-applikation vilken använder informationen i Samnordisk Runtextdatabas (version 2014) och som hittas här: https://arcg.is/18mWDj
Jag kan i sammanhanget också nämna Visti, se https://visti.se/ vilken också använder informationen från Samnordisk Runtextdatabas (version 2014).
En webbplats som bygger på såväl databasen och det Rundataprogram jag utvecklade för runtextdatabasen fram till 2014 är https://www.rundata.info/
Det tar en stund att komma igång på webbsidan. Men sen går det att klicka sig runt, söka på olika saker m.m. Källkoden finns under GNU GPL-licens på Gitlab och kan därmed laddas ner för att köras på den egna maskinen om man så önskar.

Tittar jag på min egen sökhistorik, är webbplatsen med den nu nästan färdiga utgåvan av Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter en vanligt besökt sida.

Riksantikvarieämbetet kommer samla allt mer av sin information om runor och runinskrifter på forskningsplattformen Runor. Men innan dess är webbsidan https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/ en viktig ingång för att hitta information om svenska runinskrifter.
Annars blir just Runor (läs mer om forskningsplattformen) något som det blir anledning till att återkomma till flera gånger under året.

Till sist, här kan man hitta en massa länkar till nätresurser om runinskrifter: http://www.runforum.nordiska.uu.se/links/databasernatresurser/. Se även andra matnyttiga länkar kring runinskrifter i menyn till vänster på webbsidan.

Senast uppdaterad 2021-02-28

Vid Edsbacka krog i Sollentuna, nära Edsbergs slott, står nedre delen av en runsten som varit känd sedan 1600-talet.
Enligt beskrivningen av U 96 i Upplands runinskrifter skulle texten, med stöd av Martin Aschaneus (handskrift i Kungliga biblioteket Fb 18 s. 41 f.), lyda
× hulms[tain × auk × forku-r × –… …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans ×
»Holmsten och Forkunn …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»

På Stifts- och landsbiblioteket i Skara återfanns 2010 den sedan länge försvunna handskriften Collectaneum Monumentale Runicum av just fornforskaren Mårten Aschaneus. I handskriften beskrivs runinskrifter från, framför allt, Eds och Sollentuna socknar i Uppland. Se bilder av handskriften.
Se nedan teckningen av U 96 från handskriften.

Aschaneus teckning visar att han faktiskt läst lite fler runor än de som återges i Upplands runinskrifter. Wessén skriver i URI (s. 128 f.): »Av runan 18 [den skadade runan i runföljden forku-r] finns på teckningen endast nedre delen av en hst; Aschaneus återger den i sin text som n (liksom han återger 20—21 som li, ehuru han givetvis icke har sett någon bst av l).» Men i den återfunna teckningen hittar vi såväl n– som l-runan, se figuren ovan. Ordet efter runföljden forkunr har givetvis varit ’läto’, ristat litu, där dock övre delen av runorna skadats. Därefter följer antagligen ett skiljetecken. Toppen av runstenen bör ha innehållit en text i stil med ’resa stenen efter …’

Läsningen kan därför snarast kompletteras till:
× hulms[tain × auk × forkunr × li-(u) · … …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans ×
»Holmsten och Forkunn lät …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»

Ascheneus handstil är inte lättläst, men med stöd av vad Wessén läser från handskriften Fb 18 tycks det stå ungefär:
»Wijdh Eestbacka, Nordan för Kroghen, versus meridiem, och allmanna L[ands]wägen,
Nu 1637. vprest af Henrich Oluffzon ??viantz mäster och tillsamanfogat huilken R. sten förr Låg nedanfallen, vä.»
Under teckningen inleds texten med »Ests Runasten i», det sista ordet har jag inte lyckats läsa än. Aschaneus menade att faderns namn var Est, men Wessén anser det sannolikt att namnet slutat på -fast. Jag håller med Wessén, ett namn Est är visserligen inte ovanligt, men då det på runsvenska återges Æist (ack.) ristas det normalt aist eller est. Här har det antagligen stått ast, och då är ett namn på -fast (ack.) mer troligt.

Att ordet ’lät’ kan läggas till är inget oväntat – ordet är bland de vanligaste på de uppländska runstenarna.

Senast uppdaterad 2021-01-31.

I början av december lanserades Runor, den nya forskningsplattformen för runinskrifter.
Men det finns en hel del att komplettera den med.
Och färdig, nej det blir den inte. Ny tolkningar publiceras. Inskrifter hittas. Arkivfynd görs. Nya bilder tas. Andra forskningsmiljöer skapas som är värda att länka till.

Bland det som lagts till efter lanseringen är en stor mängd länkar till bilder.
Men fler bilder finns, och kommer att knytas till forskningsplattformen.
Runtextdatabasen innehåller, utöver det som fanns i databasen från 2014, de ändringar och tillägg som beskrivs i loggboken. Två viktiga tillägg utöver det som är beskrivet i loggboken bör påpekas: det ena gäller att nya databasen innehåller flertalet av dalruneinskrifterna och att många inskrifter nu har översättningar till nutida språk.

Översättningsarbetet har sen fortsatt och mer kommer att läggas in i kommande uppdatering.
Andra viktiga uppdateringar som kommer framöver – se också de många gula markereringarna i loggboken – gäller inskrifterna från Isle of Man, liksom de grönländska inskrifterna.

När det gäller funktionalitet på plattformen Runor, saknar jag bl.a. att kartan i sin grundutformning inte visar inskrifternas nuvarande plats. Många runstenar står inte kvar där de en gång stod, och kartan kommer givetvis framöver visa var man kan ”hitta närmsta runsten”. Gör man däremot en utsökning, t.ex. en filtrering på inskrifter från ett visst landskap, eller en viss kommun, då får man med inskrifternas nuvarande plats på kartan.

Men det finns mer information att lägga ut på plattformen. Speciellt tänker jag på de inskannade delarna av Sveriges runinskrifter. Men varje ny – eller gammal – uppgift som kommer att knytas till plattformen blir värdefull. Och under 2021 blir det en hel del av den varan.

För egen del har 2020 inneburit en hel del arbete med just Samnordisk runtextdatabas, men också mycket arbete med en utgåva av Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter och med Svensk runbibliografi. I skrivande stund innehåller den senare databasen 4748 poster, varav 142 har lagts in under året. Och ytterligare 106 poster har uppdaterats under 2020. Arbetet fortsätter under 2021 – varje år skrivs nya artiklar, uppsatser och böcker om runor och runinskrifter. Tipsa gärna om dem.

Och ha nu ett riktigt Gott nytt år!

Senast uppdaterad 2020-12-31

Våren 2002 publicerade jag boken Runfynden vid Köpings kyrka. Jag lät trycka upp den i 150 exemplar, men nu mer än 18 år senare är det inte så många exemplar kvar. Men intresserade kan alltid kontakta mig. Boken är nu utlagd på ”nätet”. Men pdf-filen är tung, den ”väger” mer än 44 MByte.
Boken består av flera kapitel där katalogen som beskriver de 74 olika stenarna omfattar den största delen.

Vill man läsa om en enskild inskrift går det att länka sig till enskilda poster, t.ex. till Öl 47 (bokens nummer 4): https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=53
Eller till nummer 39, stenen som är avbildad på framsidan: https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=92
Vill man direkt gå till färgbilderna hittar man dem härifrån: https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=143
Men som sagt, eftersom filen är ”tung” är den mer praktisk att först ladda ner i sin helhet.

Som vanligt i olika publikationer finns det skrivfel. Så även här. En del hann förstås upptäckas innan tryckningen, annat har upptäckts vartefter åren gått. Forskningen om inskrifterna går givetvis framåt, nya fynd görs och nya tolkningar ser dagens ljus. En sådan tolkning har jag lagt in i den ”erratafil” som nu också publiceras. Se filen https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping-errata-nov-2020.pdf. Den filen innehåller först en lista på skrivfel jag sett, fler finns säkert. Därefter listar jag en del av den litteratur som efter 2002 har publicerats om runinskrifter – då inte bara runstenarna – från Köpingsvik. Till sist skriver jag kort om de fyra runfynd som gjorts vid kyrkan efter 2002.

Ett tillägg i form av ett inskriftregister med sidhänvisningar får bli ett senare pyssel. Det finns alltid mer att göra. Och många runinskrifter att hugga tänderna i, fast hellre då mindre bokstavligt.

Senast uppdaterad 2020-11-29

Som jag skrivit om tidigare (se bl.a. detta blogginlägg) finns det en stor mängd teckningar i kyrkoherden L. C. Wiedes samlingar. Större delen finns på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA), en mindre del finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Teckningarna var rimligen tänkta att ges ut som en del av Östergötlands runurkunder, tryckt i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1 (1875). Teckningarna är huvudsakligen avritningar, t.ex. från Bautil. Ibland återfinns även Wiedes egna teckningar. Och inte sällan har Wiede ritat av C. F. Nordenskjölds teckningar. Flera av teckningarna återfinns också i ATA (ofta i reseberättelser årligen inskickade till Vitterhetsakademien), en del tryckta i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875), andra förvarade även de på Stiftsbiblioteket i Linköping. Notera även att Nordenskjölds reseberättelser finns tryckta i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening (1920-1947, ej avslutat).
Wiede hade tillgång till 80 stycken (numrerade) teckningar av Nordenskjöld vilka skulle vara till ”Fornminnesföreningen ingifna” (se brev från Wiede till H. Hildebrand 1873-01-16, ATA), tyvärr har dessa teckningar ännu inte återfunnits.
Som nummer 73 fanns Nordenskjölds teckning av Ög 1, en runlös ristning från Fivelstads kyrka i västra Östergötland. Se Wiedes avritning.

Ristningen återfanns i östra bogårdsmuren 1968 norr om norra ingången, se Fornvännen 1969, s. 305 f. Stenen står nu i tornets bottenvåning. Cecilia Ljung skriver i sin avhandling Under runristad häll (2016): ”Eftersom fragmentet har ett rotparti kommer det antingen från en gavel- eller en sidohäll.” Om stenen inte varit så mycket bredare än den halvmeter den mäter nu, kan det tala för att stenen har varit en gavelhäll till ett vikingatida gravmonument.

Som framgår vid en jämförelse mellan de båda avbildningarna saknas en bit av stenen som den var bevarad på 1870-talet. Den medeltida kyrkan revs 1882, men innan dess hade stenen enligt Nordenskjölds reseberättelse (i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1, s. 88) befunnit sig ”Uti storgången i kyrkan”. Fragmentet var ”2,5 fot långt och 1,5 fot bredt”. I Fornvännen 1969 skriver Elisabeth Svärdström ”En teckning utförd av Wiede (förvarad i ATA) visar att ytterligare någon decimeter av fragmentet är förlorad.” Men Wiede hänvisar på sin teckning till ”N. 73.”, vilket är en av de 80 runstensteckningar som Nordenskjöld gjorde för Östergötlands fornminnesförening. Den teckning som återges ovan är därmed Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning.
Den förlorade biten av stenen kan förmodligen återfinnas i bogårdsmuren, mitt tips är att leta i muren närmast öster om kyrkan.

Senast uppdaterad 2020-10-31

När Ockelbos medeltida kyrka revs sent på 1700-talet hittades en av Gästriklands märkligaste runstenar.
Den förvarades från slutet av 1800-talet i den s.k. tornkammaren som var placerad ovanför sakristian – jämte kyrkans arkiv m.m.
Kyrkbranden upptäcktes vid 9-tiden på lördagskvällen den 3 december 1904. Rök trängde då ut på två ställen från nedre delen av tornet. Försöken att ta sig upp i tornet för att larma med kyrkklockorna misslyckades, men med hjälp av ångvisslan vid järnvägsstationen fick man dit en hel del personer som dock hade svårt att få fart på vattensprutandet eftersom vattnet var 500 meter bort. Och när väl vattnet började spruta, nådde strålen inte ens upp till takfoten.
Det brännbara blev lågornas rov, men bl.a. kyrksilvret, mässhakar och en del annat från sakristian lyckades man rädda. Men runstenen gick förlorad.

Nils Månsson Mandelgren ska enligt uppgift ha varit till Ockelbo den 20–21 juli 1864.

Mandelgrens teckning visar på samma läsningsproblem som andra teckningar från 1800-talet – och med det sammanhörande tolkningsproblem.
Vad stod det på runstenen och vad betyder inskriften?
I Ockelbostenens fall är det dock i lika hög grad – vad är det för figurer som är avbildade? Vad betyder de?
Nu visar inte Mandelgrens teckning samma detaljer som andra 1800-talsteckningar. På de andra teckningarna finner man flera motiv ur Sigurdsagan.
Låt oss nu se vad Mandelgren har avbildat, se figuren ovan.
Vänd mot trädet står en person – kanske en kvinna – med fotsid klädnad och håller något i handen. Där bakom en fågel med mycket långa ben. Ovanför dem sitter två personer, troligen män, vid ett bord och spelar ett spel. Kan det vara hnefatafl?
Ovanför de spelande förefaller vi ha en kraftigt framåtböjd kvinna med något handen som möjligen är en sax.

I Sven B.F. Janssons arbete Gästriklands runinskrifter (1981) finns flera avbildningar av runstenen från Ockelbo. Men att Mandelgren gjort en teckning av runstenen har inte varit känt bland runforskare. Att det står ”Åkerby” istället för ”Ockelbo” vid teckningen kanske något har försvårat identifieringen.
En av avbildningarna hos Jansson visar ett fotografi av Harald Faith-Ell (taget av ett fotografi från 1887) med ristningen ifylld i enlighet med K. Hjalmar Kempffs avklappning och avbildning publicerad 1887. Se nedan.
Vi känner igen det Mandelgren ritade av men kan även notera t.ex. svärdet som sticks in i runslingan, fågeln uppe i trädet och en man som håller i trädet med ena handen och håller en ring i den andra. Dessa motiv kan knytas till Sigurdsagan – välkänd från exempelvis Ramsundsristningen (Sö 101) i Sörmland.

Över så till inskriften.

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) återges inskriften från Gästriklands runinskrifter i enlighet med Jansson och baserad på Kempffs läsning resp. Gestrins läsningar:
blesa × lit × raisa × stain×kumbl × þesa × fa(i)(k)(r)(n) × ef(t)ir × sun sin × suar×aufþa × fr(i)þelfr × u-r × muþir × ons ×
siionum × kan : inuart : þisa × bhum : arn : (i)omuan sun : (m)(i)e(k)

Mandelgrens läsning kan återges:
biesa × lit + raisa × s— × kumbl × þesa ka… …aa^ukþafrinel-r —r × o-ns ×
siionum × kan : inuar- þisi × bhum : ar- : -omu(R)n-uniue

Tolkningen blir, i enlighet med Jansson:
Bläsa lät resa dessa vackra ’stenkummel’ efter sin son Svarthövde. Fridälv var hans moder …
Inskriftens slut har inte tolkats på något övertygande sätt. Inte heller ger Mandelgrens teckning några ytterligare ledtrådar. Det är nog endast runföljden þisa (þisi hos Mandelgren) som mer eller mindre säkert kan tolkas – þennsa ’denna’ eller þessa ’dessa’.

Under senare år har Agneta Ney skrivit om motiven på runstenen, se hennes bok Bland ormar och drakar (2017), s. 220 ff.

En kopia av runstenen gjordes år 1932, den står strax väster om kyrktornet.
Tack var kopian kan stenen fortfarande mer påtagligt väcka tankar och funderingar – men gamla teckningar är också värdefulla.

Senast uppdaterad 2020-09-30.