Runbloggen

I mitt arbete Svensk runbibliografi (1995) nämnde jag att Evert Salberger skrivit 104 runologiska arbeten och Sven B.F. Jansson skrivit 100 arbeten som tagits med i bibliografin vilken totalt innehöll 1936 runologiska artiklar, uppsatser, böcker och liknande. Den kvinna som då skrivit flest runologiska arbeten, medtagna i bibliografin, var Elisabeth Svärdström med 38 referenser.
Hur är situationen nu år 2023 i Svensk runbibliografi på webben? I en ögonblicksbild av bibliografin, den uppdateras löpande, finns totalt 5417 poster. Salberger har nu 146 poster i bibliografin medan Jansson har 137. Ett antal av dessa hade missats i den tryckta bibliografin men flertalet av Salbergers nyare medtagna artiklar publicerades under åren fram till hans bortgång 2008.
Men dessa runologer är nu inte de mest produktiva. Ögonblicksbilden visar att Helmer Gustavson varit ännu flitigare med 156 poster, av dessa skrevs drygt hälften efter att min tryckta bibliografi avslutades. Men flitigast av dem alla, hittills, är Magnus Källström med just nu 183 poster i bibliografin.
Den kvinna som nu har flest poster i bibliografin är Marit Åhlén med 98 artiklar och böcker, strax efter kommer Marie Stoklund med 94 arbeten och lite senare Lena Peterson med 86. Hur har det då gått med Elisabeth Svärdström som tidigare hade toppnoteringen bland kvinnor i bibliografin? De 38 posterna har ökats på till 47, men inga tryckta efter mitten av 90-talet. Det streck jag drog i bibliografin som jag redigerade klar i december 1995 var att jag tog med artiklar och arbeten till och med 1994. Jag visste dock då att jag skulle sakna en hel del från det året. Bibliografin hade därför underrubriken ”1880 – 1993”. Totalt blev det 74 arbeten från 1994 som hann komma med i den tryckta bibliografin, nu finns det 147.
Just 1994 tillhör alltså de år då det utgivits mest runologiska arbeten som hittat fram till bibliografin. Men för tre årtal finns det fler poster:
2002: 150 poster
1998: 160 poster
2003: 163 poster
Och 1996 kanske snart kommer ikapp 1994; för det året finns det just nu 146 poster i bibliografin.
Om man antar att det varje år publiceras minst 100 runologiska artiklar och arbeten som kan vara relevanta för svenska förhållanden, då saknas fortfarande en hel del från de senaste åren. I vart fall gäller det från och med 2007 och framåt. Ovan framgick att Marie Stoklund varit en produktiv runolog, hon är den från utlandet som skrivit flest arbeten medtagna i Svensk runbibliografi. Såsom dansk runolog har hon ofta beskrivit de skånska runinskrifterna. Andra flitiga utländska runologer som skrivit om svenska runinskrifter, eller ofta mer allmänt om runologi, är Klaus Düwel och James Knirk.
Många äldre poster läggs löpande in i bibliografin. Språkforskaren Carl Säve (1812-1876) var inte alls representerad i den tryckta bibliografin, men nu finns det 98 arbeten av honom i Svensk runbibliografi.
Läs mer om Carl Säve i Svenskt biografiskt lexikon.

Runbibliografin växer, hittills under sommaren har det lagts in 43 nya poster, samtidigt har omkring 30 andra poster uppdaterats. Mindre kända tidigare utgivna artiklar och arbeten, eller som bara missats, kommer läggas in. Nya forskare tillkommer, etablerade forskare inom granndiscipliner skriver något som behandlar runinskrifter och många ”hembygdsforskare” kommer fortsätta att skriva om ”sina runstenar”. Bredden lär öka. Just nu har de 21 flitigaste runologerna skrivit mer än 33% av alla runologiska arbeten medtagna i Svensk runbibliografi. Detta tror jag kommer att ändras så att det framöver kommer behövas fler runologer för att nå upp till 33% av alla poster i runbibliografin. Det beror då inte bara på att 13 av de 21 runologerna är avlidna och det därmed inte blir så många flera arbeten av just dem som kommer in i bibliografin, utan också på att flera yngre forskare ännu inte har hunnit skriva så många artiklar och arbeten. Eller så har de det, fast artiklarna ännu inte har hittat fram till runbibliografin…

PS Nu finns 5418 artiklar i bibliografin, artikeln om Carl Säve i Svenskt biografiskt lexikon är den senaste.

Senast uppdaterad 2023-07-29.

Magnus Källström påpekade för mig häromdagen att inskriften på Ög 106, Kärna kyrkogård i Östergötland, är felaktigt återgiven i Samnordisk runtextdatabas. I databasen står : þu-, men den rätta läsningen är : þu.
Tecknet – var nog bara tänkt som en markering av lakunen och var antagligen återgivet som — i manuset.

Erik Brate menar i Östergötlands runinskrifter att namnet, inskriften får antas inledas med ett namn, är Torsten. Det är ett av de allra vanligaste namnen på våra runstenar. Med tanke på att Torsten rest runstenen Ög 105, också den från Kärna kyrkogård kan det antas rimligt (inskriften där lyder Torsten reste stenen till minne av Viste, sin fader, en dugande bonde, som var son till Gise). Men tolkningen bör förses med ett frågetecken, eller som Magnus Källström senare föreslagit till mig att man anger tolkningen Tor-(?).

Som Brate och senare Arthur Nordén är inne på kan runstenen Ög 106 höra samman med Ög 107 eller kanske Ög 108 även den från samma kyrkogård. Ög 107 består av den övre högra delen av en runsten där det står ”… reste båda stenarna efter …”. Ög 108 innehåller också ordet ”reste”, om två av stenarna hör samman är det i så fall Ög 106 som hör samman med Ög 107 eller med Ög 108. Runstensfragmenten Ög 107 och Ög 108 hör knappast till samma sten, dels verkar de vara olika breda, dels förefaller Ög 107 ha ett kors (ej imålat) och i så fall av annat slag än Ög 108.

Men alla tre stenarna är ungefär lika tjocka och av granit. En närmare granskning av geolog och ett studium av ristarens huggningsprofil kanske kan visa om ett par av stenarna hör samman och om det kan vara samma ristare. Något som kanske också kan lösas om man hittar den sten som Broocman såg på 1700-talet: ”Wästra Kyrkodörren till tröskelsten lagd, hwars Runor åldern gjort oläsliga.”, såvida det inte just är någon av dessa tre stenar som avses men som Broocman inte lyckades läsa.
Läs mer om stenarna från Kärna kyrkogård i min utgåva av Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter.

Se också från sidan 106 i Östergötlands runinskrifter.

I Lagerlunda i samma socken finns fragmentet av runstenen Ög 110.

Brate läste där …– · iftiR : suni × sina · h…
Skiljetecknet mellan suni och sina återges som kolon på plansch XXXVII. Dock framgår av Brates foto (ATA) att han där läst ett kryss som skiljetecken på stenen, se nedan. Nordenskjöld läser kolon, likaså Nordén, även Eric Ihrfors läser kolon i sitt Saxa Runica (ATA). Men det förefaller som om det mycket väl kan vara ett kryss, måhända ”garderat med ett kolon”? Det bör granskas i fält.

Den sista runan i inskriften återger Brate som h. Det kan vara rester av en h-runa, men reservationen (h) i Samnordisk runtextdatabas är fullt rimlig. Nordén återger den enbart som –, runan bör nog därför snarast återges så i runtextdatabasen eftersom den kan ha varit en a-runa. Att undersöka i fält är om inte den första i-runan i iftiR är stungen, såväl Nordenskjöld som Nordén (på planschen) läser eftiR.
Minst lika intressant vore att granska u-runan i runföljden suni. Eric Ihrfors läser syni. Det kanske finns en fördjupning mellan stavarna till u-runan, men den behöver inte vara huggen.
Vi får utifrån äldre avbildningar och fotografier utgå från att stenen varit försedd med ett kors, men exakt hur det såg ut är f.n. oklart.

Senast uppdaterad 2023-07-01.

Om runstenen Ög 10 från Lilla Greby i Askeby socken i Östergötland skrev Carl Fredrik Nordenskjöld i Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift (1875, s. 41): ”Mynderna äro vid hvad belysning som helst serdeles svårlästa, dock tyckes der bland annat stå ….. riti: stin: thisi: aiftr.”
Hans teckning av runstenen trycktes av Otto Frödin i fornminnesföreningens tidskrift 1920 (s. 31).

Nordenskjölds teckning använde L.C. Wiede när han i samma nummer av Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift (1875, s. 115) återgav inskriften som
— riti : stin : þisi : aiftir : SRfuri : sun : sin : auk : —i–ata litu : i bruþri–s.—
Se också Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning i Wiedes arkiv (läs mer om inskrifter från hans arkiv).

Erik Ihrfors ritade av stenen under slutet av 1800-talet och ansåg sig bl.a. kunna läsa namnet Karl på runstenen (eller ”CAROLVS” som han återger i sin latinska översättning).

År 1888 granskade Erik Brate runstenen och hans läsning återgiven i Östergötlands runinskrifter (1911) kan återges
(f)(l)(u)(k)(i) litu risa : stin : þisa : (a)(i)(f)(R) (s) : (k)(a)(r)(f) : (r)(i)(t)(a) : sin kuþ(a)(n)
.(s)—(k)(i) : auk : (k)(a)(i)(r) : (l)(i)(h) litu · kiara (b)r(o)u : þasi
(i)(s) (i) (a)(i)(n)(i) (l)(i)(k)(r) +
Det tolkade han: N.N. (och Floke) läto resa denna sten efter Skär, sin (frände) god. N.N. och Gerlög läto göra denna bro, som ligger i ån.

År 1941 granskade Arthur Nordén inskriften och kom fram till följande läsning, med noteringen att ”Mittpartiets inskrift är numera oläslig”:
ruti (eller: ruta) : auk (:) kali– : þir litu · kiara : brou : þasi · þa(u) litu : risa : stin : þisa : aifR s:kirf : buta : sin : kuþan :
Nordén läser först den inre slingan, därefter den yttre.
Det tolkade han: Rota? (eller Rote?) och … de läto göra denna bro, de läto resa denna sten efter Skerv(?), sin gode make.

Se beskrivningen av Ög 10 i den preliminära utgåva av hans supplementband till Östergötlands runinskrifter.

Nästa mer värdefulla runologiska granskning av inskriften gjordes 1971 av Helmer Gustavson. Även han börjar läsa den inre slingan först, något han i sin rapport till Riksantikvarieämbetet pekar på inte annars förekommer. Läsningen kan återges
…— : auk kair— litu : kiara : brou : þasi …– litu risa stin : þisa : aifR s:karf-ita : sin kuþan
Vilket han tolkar
”… och Ger… läto göra denna bro… läto resa denna sten efter Skär(v), sin gode frände.”
Av Helmer Gustavsons foto framgår att han med krita markerat några tänkbara bistavar i mittenpartiet, men inte målat i. Och i kommentarerna skriver han:
”De nio vågräta ristade strecken i ristningens mitt är nu ytterligt grunda och ger snarast intryck av att ha ristats som ornering; några säkra spår av bistavar finnes ej i detta parti.”

Runstenen är uppenbarligen svårläst, sliten som den varit ända sedan den först beskrevs på 1600-talet. Sedan slutet av 1800-talet står den inte längre vid vadet, dvs vid den bro som nämns i inskriften, utan i en backe i kanten av ett gravfält strax öster därom. Torpet som ligger vid platsen heter för övrigt just Vadet. Jag håller med Gustavson och Nordén att man bör läsa den inre slingan först. Där återfinns namnen på de släktingar som låtit resa stenen efter Skärv(?). Den yttre slingan inleds antagligen med ”De” och då bör inte den delen av inskriften i Samnordisk runtextdatabas återges ”… …–”, utan enbart ”…–”. Namnet som Brate läste (k)(a)(i)(r) : (l)(i)(h) och tolkade Gerlög läses på liknande sätt av Gustavson; av kommentarerna till de tre sista runorna framgår att den första runan kan vara l, den andra runan saknar spår av bistavar och den tredje runan kan ha en fördjupning ”som kan utgöra resterna av bistavarna i ett h”. Vilket namn på Ger- som avses är dock oklart, men det är i alla fall inte namnet Karl som Erik Ihrfors ansett.

Till sist får man hoppas att runstenen kommer kunna registreras inte som ”Möjlig fornlämning” utan som ”Fornlämning”, givet att den får säkra koordinater i Fornsök (Raä 81:2).

Senast uppdaterad 2023-06-01.

Runinskriften på runstenen (Sm 93) från Nömme i Björkö socken, Vetlanda kommun i Småland är inte enkel att hänga med i. Där står:

: rufRa : risti : stin : þansi : aftiR isuni : sina : sin : auk : þurstin : : tirika : kuþa : faþura : : auk : at : sam : uubiR : at : sin :

Det blir

Rolf reste denna sten efter sina söner, Sven/Sten/Sein och Torsten, goda drängar, fader, och efter Såm, Öpir efter sin.

Början hänger man med i, men slutet?

Problemet verkar vara hur vi ska läsa de båda inre skriftbanden. Istället för att efter runföljden þurstin fortsätta med det inre skriftbandet till höger, då kan vi prova att först läsa det vänstra inre skriftbandet och först därefter läsa det högre inre skriftbandet. Då skulle slutet bli

… och Torsten och efter Såm, Öpir efter sin, goda drängar, fader.

Lite bättre kanske, men hellre vill man läsa

… och Torsten och efter Såm, goda drängar. Öpir efter sin fader.

Kanske det var i den ordning som inskriften ristades. Men ristaren ger oss ingen ledtråd. Skiljetecknen är genomgående kolon.

Hur var då släktförhållandet? Traditionellt har man tolkat inskriften som så att Rolf var far till tre söner och att Öpir var hans barnbarn, dvs att Öpir var med och reste stenen efter sin far men att det inte framgår vem av Rolfs tre söner som var Öpirs far. Jag menar dock att Öpirs far var den son till Rolf som hette Sven, Sten eller Sein. Och detta beror på vad som står i de båda inre slingorna. I den vänstra står

: uubiR : at : sin :

I den högra står

: faþura :

Hade ristaren avsett Öpir efter sin fader, då borde ordet fader ha stått före sin (faþura : sin). Men jag tolkar inte runföljden sin som ordet sin, utan som ett namn. Ristaren avsåg Öpir efter Sven/Sten/Sein, (sin) fader. Därmed blir det ingen oklarhet i släktskapet, Rolf hade tre söner, en hette Sven, Sten eller Sein och Öpir var dennes son.

Tolkningen blir alltså:

Rolf reste denna sten efter sina söner, Sven/Sten/Sein och Torsten och efter Såm, goda drängar. Öpir efter Sven/Sten/Sein (sin) fader.

Istället för att få den oväntade ordföljden at sinn faður, får vi därför istället at Svæin/Stæin/Sæin faður, vilket är en klart mer förväntad ordföljd och förklarar hur Öpir var släkt med sin farfar.

Senast uppdaterad 2023-04-30.

Av och till håller jag på att dokumentera en runstav från år 1502 som finns i mina hemtrakter.
Överst, se bilden nedan, har vi de s.k. gyllentalsrunorna som användes för att komma fram till månens nytändning. Eftersom nytändningen återkommer på samma datum efter 19 år, används 19 olika runtecken för att markera de olika möjliga dagarna. Varje sådant runtecken placerades på i snitt 29,5 dagars mellanrum på runstaven (varannan gång 29 dagar och varannan gång 30 dagar). Runstaven är från år 1502, det årets gyllentalsruna var u-runan. Den första u-runan återfinns på den 12 januari. Den dagen, och vid övriga u-runor på gyllentalsraden, inföll alltså månens nytändning.
Nästa rad innehåller söndagsrunorna, där finns sju runor som upprepas under hela året. År 1502 inföll den första söndagen den 2 januari, även den markerad med en u-runa. Alltså var det söndagar det året på alla dagar markerade med en u-runa. Två år senare var det skottår, söndagsruna fram till skottdagen var h-runan och under resten av året k-runan. Skottdagen inföll alltid förr den 24 februari, men ligger numera på sista februari.
Bilden nedan visar två veckor av runstaven, från den 12 till den 25 februari. Man kan notera att u-runan är stupad.

Den tredje raden markerar festdagarna, eller typiskt helgondagarna, helgdagar som firades olika mycket. Är det ett halvt kors, då hade dagen lägre festgrad. Dessa festdagar varierade också från stift till stift, olika helgon firades olika mycket. När runstaven är färdiganalyserad bör det därför gå att komma fram till från vilket stift just denna runstav kom. Jag har en teori, men har ännu några månader kvar av runstaven att gå igenom.
På den 15 februari ser vi ett kors och en kräkla. Det är S:t Sigfrid som firades den dagen. S:t Sigfrid, en biskop från England som missionerade i Sverige, är nog mest känd för att ha döpt kung Olof skötkonung i Husaby källa. Systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman hade S:t Sigfrid då lämnat kvar i Växjö. Vinaman hette förresten en son som enligt en runsten från Vidbo kyrka i Uppland dog (sannolikt) i Boge på Gotland. Den 22 februari finner vi återigen ett kors på runstaven, och före det en nyckel. Här är det Petrus som firas. Dagen kallades i folkmun ”Peter katt” av latinets Petrus in cathedra, dagen då Petrus blev biskop i Rom (biskopsstol heter cathedra på latin). Nyckeln, Petrus nyckel till himmelriket, återfinns på runstaven även på den 29 juni.
För den 23 februari markerar o-runan att det var en helgdagsafton. Dagen efter, skottdagen vart fjärde år, firades (annars) Mattias, en av Jesu apostlar.
Vad som också är intressant på runstaven är de figurer som finns på smalsidan, se längst ner på bilden ovan. Men dessa har jag ännu inte analyserat. Det finns därför anledning att återkomma till runstaven.

Senast uppdaterad 2023-04-01.

Sedan många år håller jag på att samla bilnummer, från 001 och framåt. Nu har jag kommit till 586. Någonstans finns säkert en bil med det numret. Annars är det vanligt nu med bokstäver på slutet, men femhundrafemtioG fungerar inte alls när man ska samla bilnummer. Förresten finns det säkert många bilar med 586, när man väl sett ett nummer brukar det raskt dyka upp helt gäng bilar med samma nummer.
Runstenen U 586 är intressant nog en runsten från Bro. Inte det Bro där jag bor, men ett Bro som jag inte sällan passerat, nämligen Bro i Edsbro socken i Roslagen. Runstenen har varit känd sedan 1600-talet då den beskrevs i Rannsakningarna, och avritades några år senare av Johan Hadorph. Senare försvann den och återfanns i delar vid olika tillfällen under 1900-talet.

Inskriften lyder enligt Samnordisk runtextdatabas (2020) × kunbirn × uk × osbirn × uk × [sikuatr · þiR × lit](u) [×] (r)(i)sa × s[t](i)(n) × [þin]a × iftiR × t(u)ka × faþur sin × ku[þ](a)(n) × ku(þ) ial(b)[i × ans × -]t uk × salu bitr × þan × an × karþi × til × ulm×f(r)[i](R) lit × kra br(u)
Se vidare här.
Tolkningen blir
Gunnbjörn och Åsbjörn och Sigvat de lät resa denna sten efter Toke, sin gode fader. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Holmfrid lät göra bron.

Det senaste fyndet av en pusselbit till runstenen gjordes då ett äldre hus revs sommaren 1952. Det var den övre delen till vänster (se vänstra fotot nedan) som då hittades. Men mer skulle kunna gå att återfinna – korset saknas fortfarande, fast mer intressant är faktiskt baksidan. Kyrkoherden i Roslagsbro kontaktade hösten 1971 Helmer Gustavson på Runverket och meddelade att han tyckt sig se runor och runband på baksidan av runstenen. Gustavson for dit i oktober och kunde mycket riktigt konstatera ett 15-tal runor i en u-formad runslinga på runstenens baksida. Stenen målades i sommaren 1984 och fyra år senare var jag dit och såg den, se bilderna nedan. Som framgår av fotot är det knappt någon runa som är säker, det är nästan bara huvudstavarna som målats i. Det hindrar inte att runstenen borde granskas på nytt, kanske det går att få ut något av runorna. Men redan i Fornvännen 1954, s. 9, hade konstaterats att ristningen fortsatt på baksidan även om inget mer om det stod i artikeln.

En annan runsten i samma stil, ofta betecknade ”Gunnarsstenar” efter runstenarna U 225 och U 226 vid Vallentunasjön men de är ristade i annan stil, skrev jag om i ett tidigare blogginlägg. Det intressanta med dessa runinskrifter är att de ofta innehåller lite mer information än det traditionella på en runsten. Just uttrycket ”bättre än han förtjänade” återfinns t.ex. på runstenen U 69 vid Eggeby i Spånga socken, på U 338 från Granby i Orkesta socken, på U 371 från Lövhamra i Skepptuna socken liksom på U 539 från Husby-Sjuhundra kyrka, alla i samma stil. Uttrycket betyder inte att Toke i inskriften från Bro var en dålig människa. Snarare knyter det an till syndabekännelsen och att vi inför Gud kan få nåd.
Frågan är förstås vad ristaren har velat berätta på baksidan, kanske något mer om Toke?

Senast uppdaterad 2023-03-01.

Under våren 2023 hålls flera runföredrag på Upplandsmuseet i Uppsala, närmare bestämt på tisdagar en gång i månaden i museets hörsal. Adressen är S:t Eriks Torg 10.

Närmast i tiden hålls ett föredrag av Patrik Larsson den 14 februari kl 15. Föredraget har rubriken Från Fråråd till Fumma och handlar om personnamnen i de uppländska runinskrifterna. Från de ungefär 1500 kända inskrifterna känner man till ungefär 800 olika namn – variationen var alltså stor, även om en del namn var vanliga då, och är vanliga även i nutid, som Sven, Björn och Torsten.

Föredraget den 14 mars kl 15 ges av Alessandro Palumbo och har rubriken Runor på medeltida föremål från Uppsala län. Det medeltida runmaterialet från Uppland är klart mycket mindre än det vikingatida, men det finns en hel del intressanta inskrifter och det görs löpande nya fynd.

Tisdagen den 18 april kl 15 ger Sofia Pereswetoff-Morath föredraget Amuletter som talar och tiger, om vikingatida runbleck från Uppland. Dessa runristade föremål ger spännande inblickar i vikingarnas värld, med helt andra budskap än de texter vi möter på runstenarna.

Sven-Göran Hallonquist har nästföljande föredrag tisdagen den 9 maj kl 15 med rubriken Runkalendariet. Bondens rådgivare. Runkalendrarna har lång historia i Sverige och kunde användas ända fram till kalenderskiftet på 1700-talet.

Vårens sista föredrag Runristarna – vi är dem på spåren! ges av Laila Kitzler Åhfeldt tisdagen den 13 juni kl 15. Vi får höra om 3D-analyser av runstenarna, ner på detaljnivå i ristningarna. Vad kan man göra med den tredimensionella digitala modellen som man får av runstenen och vad säger huggspåren?

Föredragen håller på ungefär en timme och kan även ses på webben, se kalendern på https://www.upplandsmuseet.se.

Vid besök på museet, missa då inte utställningen ”Tyde den som kan!”, läs mer. Den pågår till och med april. Och kommer du till museet nu på fredag den 3 februari visar museets forskningschef, Torun Zachrisson, utställningen kl 16. Läs mer.

Senast uppdaterad 2023-01-31.