Runbloggen

I augusti i år, 2026, är det åter dags för runkonferens, den här gången i Köpenhamn.
Det blir den sjätte konferensen för min del. Senast hölls det en konferens år 2022, två år försenat med anledning av pandemin.
Alla programpunkter är inte klara än, men ett preliminärt finns här.

Olika delar av konferensen kommer ta upp:

• Runor i kontext 1 (huvudfokus: lingvistik)
• Runor i kontext 2 (huvudfokus: materialitet/landskap/mytologi)
• Runor och makt (social status/kvinnor)
• Moderna runor & runor och renässans
• Digital runologi (digitala verktyg)

Jag har inte förberett något eget föredrag. Men vill man hålla ett, då får man skynda sig då det ska skickas in senast den 1 mars, läs mer via länken ovan.

Bland de just nu annonserade 32 föredragen som ska hållas av omkring 40 föredragshållare är flertalet på engelska. Men det kommer också hållas föredrag på tyska och på skandinaviska språk. Föredragshållarna representerar omkring tio olika länder, så det är ganska stor spridning.
Men det blir inte bara föredrag. En runvandring kommer äga rum i Köpenhamn och på onsdagen blir det en heldagsexkursion till skånska runstenar. Jag har säkert sett flertalet, men det var länge sedan och så får vi hoppas på att Skåne bjuder på fint väder 😊.

Ett ordmoln skapat av föredragens engelska titlar visar inte oväntat att det kommer handla om runor och runinskrifter.

Under konferensen i Köpenhamn kommer det uppmärksammas att det i år är 100 år sedan Lis Jacobsen (1882–1961) inledde arbetet med Danmarks Runeindskrifter. Ett arbete hon och Erik Moltke fick publicerat 1942, mitt under brinnande krig. Kriget blev förstås ett problem i slutredigeringen av arbetet och redaktionen fick stor hjälp av Elias Wessén som kunde göra arkivstudier sommaren 1941.

Lite tidigare på året hade Lis Jacobsen kunnat åka till Stockholm där hon höll ett föredrag om verket Danmarks Runeindskrifter den 2 maj 1941. Åren 1943–45 bodde hon för övrigt som flykting i Sverige för att hålla sig undan judeförföljelserna i hemlandet.

Avsikten när arbetet startade 1926 var att återanvända teckningar från Ludvig Wimmers (1839–1920) stora verk De danske runemindesmærker (1895-1908). Men när Erik Moltke året efter knutits till projektet visade det sig snart att fotografier var ett mycket bättre sätt att återge inskrifterna på.
Se nedan en teckning av runstenen DR 26 från Læborgs kyrkogård på södra Jylland, liksom mitt fotografi av runstenen, taget 2022.

I början av 1930-talet började det utges ett samlingsverk Nordisk Kultur där del 6 utgivet 1933 handlade om runorna. Redan samma år publicerade Lis Jacobsen en artikel i tidskriften Scandia där hon allvarligt kritiserade Nordisk Kultur och i synnerhet bandet Runorna. Efter kriget drog hon igång ett arbete med ersätta Nordisk Kultur med ett lexikon, ett arbete som resulterade i utgivningen av Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, KLNM. Det första bandet kom 1956 och det sista (band 22) kom 1978. Samma år, 1956, kom för övrigt det sista bandet av Nordisk Kultur ut.

Ett tiotal artiklar i KLNM tar upp runor och runinskrifter ur olika perspektiv, men generellt är lexikonet framför allt en viktig källa för den nordiska kulturhistorien från vikingatiden fram till reformationen för 500 år sedan.

Konferensen anordnas av Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab vid Köpenhamns universitet. Det är andra gången runkonferensen hålls i Danmark, första gången var år 2000 vilket också var första gången jag deltog.

Senast uppdaterad 2026-02-28.

På 1860-talet gjorde Gustaf Upmark (1844–1900) fältarbeten i Sotholms härad vilket resulterade i manuskriptet ”Fornlemningar i Sotholms härad”. Manuskriptet blev utgivet 1977 av Haninge hembygdsgille och i hans arbete beskrivs 33 runstenar från häradet, förutom flera andra fornminnen.

Sotholms härad utgör den sydöstra delen av Södertörn och de fem av häradets elva socknar som har runstenar är:
Sorunda sn, Västerhaninge sn, Ösmo sn, Österhaninge sn och Tyresö sn.
Totalt känner man numera till drygt dubbelt så många runstenar från häradet som på Upmarks tid.

En av runstenarna som Upmark behandlade var Sö 267. Fragmentet hade beskrivits av Richard Dybeck på 1850-talet, men ett tiotal år senare var det försvunnet.
Fragmentet hade hittats i Småhamra i Österhaninge socken där det många år senare hittades ytterligare en runsten, se Sö ATA322-4237-2011. Större delen av den stenen hittades 2011 och året efter hittades resten av runstenen.

Inskriften på det numera försvunna fragmentet lyder alltså hulfa. Elias Wessén föreslår i Södermanlands runinskrifter att det ska motsvara namnet Hol(m)fastr. Men vad säger att namnet (eller ordet) börjar med h-runan? En möjlighet är att man ska läsa …hulf a… och att det först är ett namn på -ulf följt av ordet ok, ristat auk. Men jag tror mer på ett förslag i ett e-brev sänt 2020 från Henrik Williams att namnet skulle vara Igulfast.
Tolkningen i Samnordisk runtextdatabas kan därför förslagsvis ändras till Holmfastr(?)/Igulfastr(?). Namnet kan förstås också tänkas stå i ackusativ.

Runstenen Sö 246 från Vreten i Västerhaninge socken, nu vid gården Hammar, ska enligt Elias Wessén i Södermanlands runinskrifter läsas
…riR : auk : auþsta… …ntr · rnistu stai… … sin.
I den ursprungliga databasen från 1980-talet blev detta
…riR : auk : auþsta… … …-… …ntr · rnistu stai… … … sin
Jämför nedanstående foto från 1930 där vi ser spår av en, eller kanske två, runor som förefaller stå i slingan innan runföljden ntr.

Men se också fotot från 1900 där det förefaller finnas spår av ytterligare en runa alldeles i kanten av fragmentet.

Roger Wikell har beskrivit runstenen i sin artikel ”…Tore och Östen… …Anund reste stenen…” i Glimtar från Haningebygden 1999:4.
Och av hans rekonstruktion framgår att runspåren högst upp på fragmentet står i rundjurets huvud och därmed ska läsas före ordet sin, inte före runorna ntr.

I Samnordisk runtextdatabas är läsningen gällande Sö 246 för närvarande:
…riR : auk : auþsta… … … …-ntr · rnistu stai… … …-… sin
Här har ett fel smugit sig in, runan före ntr ska inte finnas med där och återfinns inte heller i loggboken från hösten 2020.

Det finns ingen anledning att anta att det skulle finnas ytterligare en runa i rundjurets huvud efter de bevarade runspåren före ordet sin, därmed bör läsningen istället återges
…riR : auk : auþsta… … …ntr · rnistu stai… … …- sin
Runan före sin är rimligen en r-runa, t.ex. slutet av ordet faþur och stenen bör granskas för att avgöra om det, som Brate menade, finns runspår i fragmentets kant.

Redan Brate tolkar runföljden ntr som ett exempel på namnet Anundr (tolkningen återfinns i hans Runlexikon i ATA). Wessén skriver om runslingan ”och den återkommer sedan på vänstra sidan med -ntr, säkerligen slutet av namnet Anundr.”
Vid databasuppdateringen 2020 infördes ett (?) efter tolkningen av namnet, inget hindrar nämligen, som Magnus Källström påpekat i ett e-brev 2020, att namnet skulle kunna vara ett namn som slutar på -mundr. Och Magnus påpekade att det finns fler alternativ, jag tänker exempelvis på Brandr, Iorundr och Øy(vi)ndr.

Brate attribuerar inskriften till runristaren Amunde (se Svenska runristare). Jag tror att Brate, liksom nu senare Wikell, noterade ”mustaschen” vid runhuvudet (se Wikells teckning ovan) samt den ovanliga s-runan och sammanförde runinskriften med andra ristningar av Amunde. Ett studium av hans runinskrifter bör göras. Jag föreslår att man granskar runstenarna Sö 217, Sö 233 och Sö 240 för att se om inte också någon av runhuvudena där har mustascher.

Runstenen hittades i en grusgrop år 1884 och i närheten borde resten av stenen återfinnas.

Den tredje runstenen jag vill ta upp är Sö 245 från Tungelsta i Västerhaninge socken. Den förste som granskade runstenen var Erik Brate år 1900 och därefter var Elias Wessén dit 1930 och skrev om den i Södermanlands runinskrifter 1936.
Wessén återger läsningen
…ul : ma- : san : (b)-…
Men av planschen framgår, se också Brates foto nedan, att det återfinns spår av en runa framför runorna ul, varför läsningen istället blir …-ul : ma- : san : (b)-…
Wessén anger ingen tolkning.
Inte heller i ord- och namnförteckningen återfinns någon tolkning av inskriften.
En tolkning, … [Ig]ul(?), ma[g] sinn, …, dvs ’…Igul(?), sin frände …’ fördes dock in vid uppdateringen av runtextdatabasen 2020, med noteringen ”Tolkad av redaktionen.”, se loggboken.
Men tolkningen fanns redan hos Brate. I hans Runlexikon på ATA återfinns just den år 2020 inlagda tolkningen men då utan något frågetecken för Igul. Se fotot ur runlexikonet nedan för den första runföljden, informationen skriven med stenografi beskriver runstenens landskap, härad, socken samt plats och att Brate var dit år 1900.
Uppgiften ”Tolkad av redaktionen.” i runtextdatabasen kan därför ändras till exempelvis ”Tolkad av E. Brate i hans Runlexikon (manuskript i ATA).”

Senast uppdaterad 2026-02-01.

Webbplatsen Runor har fått en ny webbadress

Nu slipper man fundera över den krångliga adressen ”app.raa.se/open/runor” utan kan sedan mitten av december istället använda https://runor.raa.se/, vilket är enklare för oss människor att komma ihåg. Datorer och telefoner och andra hjälpmedel kan visserligen hjälpa oss att hitta rätt på nätet, men mer självklara länkar är enklare.

Tidskriften Futhark kom med sitt senaste nummer i mellandagarna

Numret för åren 2023–2024 (ett dubbelnummer) blev klart i mellandagarna och där finns hela 254 sidor med diverse artiklar om runinskrifter.
Se senaste numret av Futhark här.
På sidan 170 i Magnus Källströms artikel Nils Månsson Mandelgren, Carl Säve och runorna på Gånge-Rolfs horn finns en lapp skriven av Erik Brate om Gånge-Rolfs horn. Jag lägger in en bild av lappen nedan. Rollo, eller Gånge-Rolf som han kallas i sagorna, var en vikingahövding som slog (bokstavligt, eftersom han var på vikingatåg) sig ner i Normandie i norra Frankrike – eller mer precist i det område som kom att kallas Normandie just eftersom nordmännen, vikingarna, etablerade sig där. Hornet finns i Italien och har i Samnordisk runtextdatabas fått signum IT UOÅ1979;229. Men som Magnus Källström kan visa har hornet en äldre historia i Frankrike där den vid slutet av 1700-talet fanns i Sainte-Chapelle i Paris och signum bör därför ändras till F UOÅ1979;229.

Som kommentar till lappen skriver Magnus Källström ”Det är oklart om Brate har känt till hornets utseende, men den sista raden i de stenografiska anteckningarna (som jag inte kan läsa) ser ut att kunna innehålla en hänvisning till Stephens utgåva.”

Utmaningen jag antar är: vad skriver Brate där?
Jo, det verkar som om det på den sista raden står
”hornet ska publiceras af Stephens i onm IV”.

”onm” står för The Old-Northern Runic Monuments of Scandinavia and England, ett stort arbete som George Stephens (1813–1895) började ge ut 1866 och där den sista delen (IV) gavs ut 1901, sex år efter hans bortgång.
På den näst sista raden på lappen avslutas meningen troligen med ”gotländsk”. På raden dessförinnan står det, efter återgivning av den gotländska s-runan just ”på Gotland”.
Brates lapp innehåller en referens till Månadsbladet från 1891 där Sven Söderberg skriver om hornet. Stephens arbete gavs som sagt ut 1901, alltså skrev Brate sin lapp någon gång däremellan, men troligen före Stephens bortgång 1895. Resten av det stenografiska på lappen ska också kunna gå att läsa även om jag hittills bara lyckats läsa några spridda ord.

Om arbetet med nästa version av Samnordisk runtextdatabas

En tredje sak jag vill ta upp, även om det inte är en nyhet, gäller det pågående arbetet med att uppdatera Samnordisk runtextdatabas.
Arbetet fortskrider, men inte i ett så högt tempo som skulle önskas.
F.n. är loggboken med noteringar för nästa version av databasen uppe i 102 sidor, vilket är 30 sidor fler än när jag sist skrev om databasuppdaterandet på Runbloggen i januari 2025.

På dessa 102 sidor ingår både sådant som ska uppdateras och sådant som har uppdaterats i den arbetsversion av databasen som det jobbas med. Det är fortfarande för tidigt att säga när arbetet blir klart, men en publicering kommer tidigast kunna ske till hösten 2026, det är mycket kvar att gå igenom.

Nu ser vi fram emot ett gott runår 2026!

Senast uppdaterad 2025-12-31.

Digitala vetenskapliga arkivet, DiVA, används för elektronisk publicering av forskningspublikationer och studentuppsatser från ett stort antal svenska lärosäten och myndigheter.
Läs mer om DiVA.

En stor fördel med DiVA är att det är ett arkiv till vilket det finns permanenta länkar, ofta kallade persistenta länkar. Länkar som därför inte ändras över tid utan antas fungera så länge det finns ett Internet.

Min bok Runfynden vid Köpings kyrka (2002) har funnits på Internet en handfull år, se ett tidigare runbloggsinlägg. Men den har nu nyligen kommit med i DiVA, se posten här. Fördelen nu är att boken finns kvar ”på nätet” även när min egen webbplats inte längre finns kvar. Fortfarande gäller annars att det finns kvar en del fysiska böcker som kan beställas genom att kontakta mig.

Vill man länka till en beskrivning av en enskild inskrift så går det som tidigare att länka till en specifik sida. Men då inte via den persistenta länken i DiVA, utan länken kan då exempelvis se ut så här https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:2015697/FULLTEXT01.pdf#page=80 och då kommer man till min beskrivning av Öl Köping27.

Sök gärna i DiVA, där finns miljontals dokument av olika slag.
Inte sällan har det funnits anledning att länka till DiVA från posterna i Svensk runbibliografi.

En rapport i DiVA, apropå min bok, är Laila Kitzler Åhfeldts Runstensfragmenten i Köpingsviks kyrka (2009), se denna länk direkt till filen, eller denna länk till posten i DiVA.

Bland lärosäten och myndigheter som publicerar dokument i DiVA finns Riksantikvarieämbetet, vill man söka på dokument från dem i DiVA, kan man t.ex. gå hit.

Senast uppdaterad 2025-12-06

Mansnamnet Björn är enligt Lena Petersons Nordiskt runnamnslexikon (2007) det näst vanligaste namnet i vikingatida runinskrifter. Vanligast är Sven med 147 belägg och på andra plats kommer Björn med 118 belägg.
Efterleden -björn är också, enligt Lena Petersons lexikon, den näst vanligaste efterleden med 51 belägg, nästan lika vanlig som -ulv med sina 52 belägg.
Men det kan finnas fler.

Inskriften på runstenen U 1174 från Stora Ramsjö i Vittinge socken, Uppland, har av Sven B. F. Jansson i Upplands runinskrifter lästs
kun(u)– · lit · risa · stin · þina · at · biarnkir ·
: sun · sin · a(k) …(b)rn faþur sin · -u— —–sin · —
Tolkningen är där
… lät resa denna sten efter Björnger, sin son, och …, sin fader …

Magnus Källström har i sin artikel Några runonomastiska bidrag av Anders Celsius i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (2017) kunnat visa att första namnet istället bör läsas
(m)unul–
Tolkningen blir därför
Munulv lät resa denna sten efter Björnger, sin son, och …, sin fader …

Partiet med inskriften a(k) …(b)rn har lästs och tolkats på olika sätt:
Hadorph och Helgonius läste på 1600-talet: au ikbirb
Liljegren (Runurkunder 1833) angav läsningen uk ikbirn
Vilket Säve (i Upplands fornminnesförenings tidskrift 1873) tolkade: och Ingbjörn
Flera granskare av runinskriften har inte läst många av runorna i den här delen av runinskriften och Jansson skriver i Runverket att runorna (b)rn ”äro osäkra”.
Läsningen är alltså inte säker, men med utgångspunkt från den sannolika läsningen brn är det rimligt att tolka att faderns namn slutar på -björn.

Namnleden ligger också nära till hands med tanke på att Munulvs son hade ett namn på Björn-.
Exempel på att namnleden ristas just brn hittar vi i runföljderna iubrn och iRbrn på den något svårtolkade U 519 från Salmunge i Skederids socken, Uppland. Vidare finns brn i runföljden kunbrn på runstenen U 764 från Klista i Vårfrukyrka socken i Uppland och i runföljden erbrn på runsten Nä 9 från Vesta i Kumla socken, Närke. Samtliga dessa runföljder har tolkats -björn.

I slutet av inskriften återkommer med säkerhet runföljden sin, se också första bilden ovan. Där har säkerligen funnits ytterligare en del av en minnesformel.

Tolkningen av inskriften på runstenen från Stora Ramsjö kan därför istället återges
Munulv lät resa denna sten efter Björnger, sin son och (efter) -björn(?), sin fader … sin …

Runstenen U 1172 från Holm vid gården Sveden i Vittinge socken, ca 4 km åt SSV från U 1174 har inskriften
biarn + auk + þair + biruþr + rastu + stain × þina × aftir + sihbiarn i humi
Dvs: Björn och hans bröder reste denna sten efter Sigbjörn i Holm.
Björn och Sigbjörn på denna andra runsten i socknen tillhör en lite äldre generation än Björnger och -björn på U 1174, men exemplet visar på hur vanligt Björn var i personnamn vid den här tiden. Inte heller idag är namnet Björn ovanligt, fundera gärna på vilka som heter Björn eller något med -björn som du känner, eller känner till.

Senast uppdaterad 2025-09-30.

I samband med att ett nytt altare – versus populum (vänd mot församlingen) – invigdes i Bro kyrka kom jag att se på det antependium som, nu i trefaldighetstid, finns framför det medeltida altaret.

Att antependiet är skänkt till kyrkan år 1938 av Axel R. Bildt och hans hustru Dagmar som ett par år senare lät bygga det hus jag bor i är en rolig detalj. Men nu gällde det motivet.
I mitten finns ett kristusmonogram, till vänster och höger finns symboler som säkerligen knyter an till att den gröna färgen under kyrkoåret handlar om sånt som sådden, växandet och mognandet. Det gröna symboliserar därmed växandet i tron.

Men sett från perspektivet runor så ser symbolerna ut som så kallade kvistrunor. Svenska akademiens ordlista förklarar ”kvistruna” som
”runa som består av ett lod­rätt streck och ett varierande an­tal streck som pekar ut­åt.”

Vad betyder strecken? På den ena sidan, normalt vänster, finns det antal streck som pekar ut ätten i runraden (futharken). På den andra sidan, normalt höger, finns det antal streck som pekar ut runan inom ätten.
Eftersom ätterna numreras från höger till vänster så omfattar den första ätten, under vikingatid, runorna
tbmlR
Den andra ätten omfattar runorna
hnias
Medan den tredje ätten omfattar runorna
fuþork

Med tre streck till vänster och två till höger motsvarar den första ”kvistrunan” en u-runa.
Med två streck till vänster och tre till höger motsvarar den andra ”kvistrunan” en i-runa.
Detta blir alltså ui, vilket skulle tolkas som ordet ’vi’.
Att ett vi kan vara en förkristen helgedom ska vi inte tänka på nu – här är vi ju verkligen i en kristen helgedom. Annars förekommer -vi ofta i ortnamn, såsom Ullevi och Härnevi.
Låt oss istället se detta vi som något betecknar församlingen, detta vi som församlas i kyrkobyggnaden.

Sök gärna på litteratur om lönnrunor och chiffer – dit kvistrunor räknas – i Svensk runbibliografi, direktlänk.

Senast uppdaterad 2025-08-31.

Nej, knappast runstenar, men kanske marken de står på?
SFV, Statens fastighetsverk, lämnade år 2009 en rapport till regeringen, ”Kulturfastighetsutredningen”.
Bland fastigheter som skulle kunna säljas finns där exempelvis Mälsåkers slott i Södermanland, där man med en hänvisning till Salsta slott i Uppland indirekt menar att det skulle räcka att det senare slottet fanns kvar i statlig ägo. Men nu finns bägge slotten på ”säljlistan”, se avyttringsplanen för 2024, direktlänk.

Finns där någon runsten? Nja, det finns en sentida runinskrift vid Salsta slott, RAÄ 15 i Lena socken, Uppland.

Berättigad kritik har riktats mot försäljningarna, se min kommentar med en länk till en nyligen publicerad debattartikel.

Tidigare riksantikvarien Inger Liliequist fick år 2012 ett utredningsuppdrag som året efter resulterade i Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden, se här.

Vad hände sen? År 2015 övertog SFV förvaltningsansvaret för en stor mängd fastigheter som Riksantikvarieämbetet tidigare förvaltat. Regeringen gav SFV i uppdrag att se över sitt fastighetsbestånd, se t.ex. en artikel från år 2020.

Läs mer om ovanstående på webbsidan https://www.sfv.se/uppdraget/vad-sfv-ska-forvalta.

Om vi tittar i rapporten från 2009 och i utredningen från 2013, fanns det några runstenar med där? Eller, några fastigheter med runinskrifter?

En runsten är Karlevistenen på Öland, Öl 1. Men fastigheten som den runstenen står på har inte varit tänkt att säljas.

En annan runsten som finns med är Rökstenen från Östergötland, Ög 136.
Runstenen och taket över runstenen ägs visst av staten, men den står i så fall på ”ofri grund”, det har nämligen visat sig att fastigheten ägs av Ödeshögs kommun. I alla fall kan vi nog lugnt räkna med att den runstenen inte är avsedd att säljas.

Men en fastighet som markerats för försäljning både 2009 och 2013 är Brunnsberg 1:27 i Ytterselö socken i Strängnäs kommun, Södermanland. På gravfältet i Östa sjöhage finns två runstenar, Sö 202 och Sö 203. På gravfältet finns också ett hundratal högar och stensättningar.
Marken där gravfältet finns hade på sin tid köpts in av Vitterhetsakademien, senare överlåtits till Riksantikvarieämbetet och förvaltas nu av Statens fastighetsverk – och kan alltså teoretiskt köpas av den som är intresserad. Fastigheten ägdes av staten i början av året och finns inte med i ”Avyttringsplan 2024”, och vi får väl se om den kommer att säljas, eller kvarstå i statlig ägo.

Tittar jag vidare hittar jag fastigheten Mora 1:1 i Lagga socken, Knivsta kommun i Uppland. På Mora kungsäng ägde kungavalen rum under medeltiden och inom området finns den museibyggnad från 1700-talet där ett antal av ”Mora stenar” är mer eller mindre bevarade, stenar med inhuggna texter efter olika kungaval. Inom området har funnits ett antal runinskrifter, och en av dem finns kvar på Ängsvaktartorpets gårdsplan, U 488.

Kanske en avstyckning kommer göras så att själva museibyggnaden behålls i statlig ägo, medan marken runtom säljs – och i så fall då också Ängsvaktartorpet med runstensfragmentet.

Fler fastigheter i statlig ägo har runstenar på sina marker. Jag tänker spontant på Rosersbergs slott, fastigheten Rosersberg 2:1 i Norrsunda socken, Sigtuna kommun i Uppland där vi hittar U 420, U 421, U 422, U 423, U 424 och U Fv1988;241.

Men också här, liksom vid Salsta slott, finns en sentida runinskrift, vid Kättils grotta.

Som ett av de kungliga slotten kommer Rosersbergs slott inte att säljas, det ska vi utgå från och framgår också i dokumentationen.

Vad händer annars med fastigheterna? Fler kan antagligen komma upp på kommande ”avyttringslistor”. Strategin för hur fastigheterna ska förvaltas är också under utredning, se här. Den utredningen ska lämnas till Kulturdepartementet den 15 december i år.

Generellt har fornlämningar ett starkt skydd oavsett om de finns i statlig eller annans ägo. Men generellt finns risken att fastigheter som säljs ut inte kommer bli lika tillgängliga i framtiden som idag.

Senast uppdaterad 2025-07-31.