Runbloggen

Vid Edsbacka krog i Sollentuna, nära Edsbergs slott, står nedre delen av en runsten som varit känd sedan 1600-talet.
Enligt beskrivningen av U 96 i Upplands runinskrifter skulle texten, med stöd av Martin Aschaneus (handskrift i Kungliga biblioteket Fb 18 s. 41 f.), lyda
× hulms[tain × auk × forku-r × –… …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans ×
»Holmsten och Forkunn …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»

På Stifts- och landsbiblioteket i Skara återfanns 2010 den sedan länge försvunna handskriften Collectaneum Monumentale Runicum av just fornforskaren Mårten Aschaneus. I handskriften beskrivs runinskrifter från, framför allt, Eds och Sollentuna socknar i Uppland. Se bilder av handskriften.
Se nedan teckningen av U 96 från handskriften.

Aschaneus teckning visar att han faktiskt läst lite fler runor än de som återges i Upplands runinskrifter. Wessén skriver i URI (s. 128 f.): »Av runan 18 [den skadade runan i runföljden forku-r] finns på teckningen endast nedre delen av en hst; Aschaneus återger den i sin text som n (liksom han återger 20—21 som li, ehuru han givetvis icke har sett någon bst av l).» Men i den återfunna teckningen hittar vi såväl n– som l-runan, se figuren ovan. Ordet efter runföljden forkunr har givetvis varit ’läto’, ristat litu, där dock övre delen av runorna skadats. Därefter följer antagligen ett skiljetecken. Toppen av runstenen bör ha innehållit en text i stil med ’resa stenen efter …’

Läsningen kan därför snarast kompletteras till:
× hulms[tain × auk × forkunr × li-(u) · … …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans ×
»Holmsten och Forkunn lät …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»

Ascheneus handstil är inte lättläst, men med stöd av vad Wessén läser från handskriften Fb 18 tycks det stå ungefär:
»Wijdh Eestbacka, Nordan för Kroghen, versus meridiem, och allmanna L[ands]wägen,
Nu 1637. vprest af Henrich Oluffzon ??viantz mäster och tillsamanfogat huilken R. sten förr Låg nedanfallen, vä.»
Under teckningen inleds texten med »Ests Runasten i», det sista ordet har jag inte lyckats läsa än. Aschaneus menade att faderns namn var Est, men Wessén anser det sannolikt att namnet slutat på -fast. Jag håller med Wessén, ett namn Est är visserligen inte ovanligt, men då det på runsvenska återges Æist (ack.) ristas det normalt aist eller est. Här har det antagligen stått ast, och då är ett namn på -fast (ack.) mer troligt.

Att ordet ’lät’ kan läggas till är inget oväntat – ordet är bland de vanligaste på de uppländska runstenarna.

Senast uppdaterad 2021-01-31.

I början av december lanserades Runor, den nya forskningsplattformen för runinskrifter.
Men det finns en hel del att komplettera den med.
Och färdig, nej det blir den inte. Ny tolkningar publiceras. Inskrifter hittas. Arkivfynd görs. Nya bilder tas. Andra forskningsmiljöer skapas som är värda att länka till.

Bland det som lagts till efter lanseringen är en stor mängd länkar till bilder.
Men fler bilder finns, och kommer att knytas till forskningsplattformen.
Runtextdatabasen innehåller, utöver det som fanns i databasen från 2014, de ändringar och tillägg som beskrivs i loggboken. Två viktiga tillägg utöver det som är beskrivet i loggboken bör påpekas: det ena gäller att nya databasen innehåller flertalet av dalruneinskrifterna och att många inskrifter nu har översättningar till nutida språk.

Översättningsarbetet har sen fortsatt och mer kommer att läggas in i kommande uppdatering.
Andra viktiga uppdateringar som kommer framöver – se också de många gula markereringarna i loggboken – gäller inskrifterna från Isle of Man, liksom de grönländska inskrifterna.

När det gäller funktionalitet på plattformen Runor, saknar jag bl.a. att kartan i sin grundutformning inte visar inskrifternas nuvarande plats. Många runstenar står inte kvar där de en gång stod, och kartan kommer givetvis framöver visa var man kan ”hitta närmsta runsten”. Gör man däremot en utsökning, t.ex. en filtrering på inskrifter från ett visst landskap, eller en viss kommun, då får man med inskrifternas nuvarande plats på kartan.

Men det finns mer information att lägga ut på plattformen. Speciellt tänker jag på de inskannade delarna av Sveriges runinskrifter. Men varje ny – eller gammal – uppgift som kommer att knytas till plattformen blir värdefull. Och under 2021 blir det en hel del av den varan.

För egen del har 2020 inneburit en hel del arbete med just Samnordisk runtextdatabas, men också mycket arbete med en utgåva av Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter och med Svensk runbibliografi. I skrivande stund innehåller den senare databasen 4748 poster, varav 142 har lagts in under året. Och ytterligare 106 poster har uppdaterats under 2020. Arbetet fortsätter under 2021 – varje år skrivs nya artiklar, uppsatser och böcker om runor och runinskrifter. Tipsa gärna om dem.

Och ha nu ett riktigt Gott nytt år!

Senast uppdaterad 2020-12-31

Våren 2002 publicerade jag boken Runfynden vid Köpings kyrka. Jag lät trycka upp den i 150 exemplar, men nu mer än 18 år senare är det inte så många exemplar kvar. Men intresserade kan alltid kontakta mig. Boken är nu utlagd på ”nätet”. Men pdf-filen är tung, den ”väger” mer än 44 MByte.
Boken består av flera kapitel där katalogen som beskriver de 74 olika stenarna omfattar den största delen.

Vill man läsa om en enskild inskrift går det att länka sig till enskilda poster, t.ex. till Öl 47 (bokens nummer 4): https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=53
Eller till nummer 39, stenen som är avbildad på framsidan: https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=92
Vill man direkt gå till färgbilderna hittar man dem härifrån: https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=143
Men som sagt, eftersom filen är ”tung” är den mer praktisk att först ladda ner i sin helhet.

Som vanligt i olika publikationer finns det skrivfel. Så även här. En del hann förstås upptäckas innan tryckningen, annat har upptäckts vartefter åren gått. Forskningen om inskrifterna går givetvis framåt, nya fynd görs och nya tolkningar ser dagens ljus. En sådan tolkning har jag lagt in i den ”erratafil” som nu också publiceras. Se filen https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping-errata-nov-2020.pdf. Den filen innehåller först en lista på skrivfel jag sett, fler finns säkert. Därefter listar jag en del av den litteratur som efter 2002 har publicerats om runinskrifter – då inte bara runstenarna – från Köpingsvik. Till sist skriver jag kort om de fyra runfynd som gjorts vid kyrkan efter 2002.

Ett tillägg i form av ett inskriftregister med sidhänvisningar får bli ett senare pyssel. Det finns alltid mer att göra. Och många runinskrifter att hugga tänderna i, fast hellre då mindre bokstavligt.

Senast uppdaterad 2020-11-29

Som jag skrivit om tidigare (se bl.a. detta blogginlägg) finns det en stor mängd teckningar i kyrkoherden L. C. Wiedes samlingar. Större delen finns på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA), en mindre del finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Teckningarna var rimligen tänkta att ges ut som en del av Östergötlands runurkunder, tryckt i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1 (1875). Teckningarna är huvudsakligen avritningar, t.ex. från Bautil. Ibland återfinns även Wiedes egna teckningar. Och inte sällan har Wiede ritat av C. F. Nordenskjölds teckningar. Flera av teckningarna återfinns också i ATA (ofta i reseberättelser årligen inskickade till Vitterhetsakademien), en del tryckta i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875), andra förvarade även de på Stiftsbiblioteket i Linköping. Notera även att Nordenskjölds reseberättelser finns tryckta i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening (1920-1947, ej avslutat).
Wiede hade tillgång till 80 stycken (numrerade) teckningar av Nordenskjöld vilka skulle vara till ”Fornminnesföreningen ingifna” (se brev från Wiede till H. Hildebrand 1873-01-16, ATA), tyvärr har dessa teckningar ännu inte återfunnits.
Som nummer 73 fanns Nordenskjölds teckning av Ög 1, en runlös ristning från Fivelstads kyrka i västra Östergötland. Se Wiedes avritning.

Ristningen återfanns i östra bogårdsmuren 1968 norr om norra ingången, se Fornvännen 1969, s. 305 f. Stenen står nu i tornets bottenvåning. Cecilia Ljung skriver i sin avhandling Under runristad häll (2016): ”Eftersom fragmentet har ett rotparti kommer det antingen från en gavel- eller en sidohäll.” Om stenen inte varit så mycket bredare än den halvmeter den mäter nu, kan det tala för att stenen har varit en gavelhäll till ett vikingatida gravmonument.

Som framgår vid en jämförelse mellan de båda avbildningarna saknas en bit av stenen som den var bevarad på 1870-talet. Den medeltida kyrkan revs 1882, men innan dess hade stenen enligt Nordenskjölds reseberättelse (i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1, s. 88) befunnit sig ”Uti storgången i kyrkan”. Fragmentet var ”2,5 fot långt och 1,5 fot bredt”. I Fornvännen 1969 skriver Elisabeth Svärdström ”En teckning utförd av Wiede (förvarad i ATA) visar att ytterligare någon decimeter av fragmentet är förlorad.” Men Wiede hänvisar på sin teckning till ”N. 73.”, vilket är en av de 80 runstensteckningar som Nordenskjöld gjorde för Östergötlands fornminnesförening. Den teckning som återges ovan är därmed Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning.
Den förlorade biten av stenen kan förmodligen återfinnas i bogårdsmuren, mitt tips är att leta i muren närmast öster om kyrkan.

Senast uppdaterad 2020-10-31

När Ockelbos medeltida kyrka revs sent på 1700-talet hittades en av Gästriklands märkligaste runstenar.
Den förvarades från slutet av 1800-talet i den s.k. tornkammaren som var placerad ovanför sakristian – jämte kyrkans arkiv m.m.
Kyrkbranden upptäcktes vid 9-tiden på lördagskvällen den 3 december 1904. Rök trängde då ut på två ställen från nedre delen av tornet. Försöken att ta sig upp i tornet för att larma med kyrkklockorna misslyckades, men med hjälp av ångvisslan vid järnvägsstationen fick man dit en hel del personer som dock hade svårt att få fart på vattensprutandet eftersom vattnet var 500 meter bort. Och när väl vattnet började spruta, nådde strålen inte ens upp till takfoten.
Det brännbara blev lågornas rov, men bl.a. kyrksilvret, mässhakar och en del annat från sakristian lyckades man rädda. Men runstenen gick förlorad.

Nils Månsson Mandelgren ska enligt uppgift ha varit till Ockelbo den 20–21 juli 1864.

Mandelgrens teckning visar på samma läsningsproblem som andra teckningar från 1800-talet – och med det sammanhörande tolkningsproblem.
Vad stod det på runstenen och vad betyder inskriften?
I Ockelbostenens fall är det dock i lika hög grad – vad är det för figurer som är avbildade? Vad betyder de?
Nu visar inte Mandelgrens teckning samma detaljer som andra 1800-talsteckningar. På de andra teckningarna finner man flera motiv ur Sigurdsagan.
Låt oss nu se vad Mandelgren har avbildat, se figuren ovan.
Vänd mot trädet står en person – kanske en kvinna – med fotsid klädnad och håller något i handen. Där bakom en fågel med mycket långa ben. Ovanför dem sitter två personer, troligen män, vid ett bord och spelar ett spel. Kan det vara hnefatafl?
Ovanför de spelande förefaller vi ha en kraftigt framåtböjd kvinna med något handen som möjligen är en sax.

I Sven B.F. Janssons arbete Gästriklands runinskrifter (1981) finns flera avbildningar av runstenen från Ockelbo. Men att Mandelgren gjort en teckning av runstenen har inte varit känt bland runforskare. Att det står ”Åkerby” istället för ”Ockelbo” vid teckningen kanske något har försvårat identifieringen.
En av avbildningarna hos Jansson visar ett fotografi av Harald Faith-Ell (taget av ett fotografi från 1887) med ristningen ifylld i enlighet med K. Hjalmar Kempffs avklappning och avbildning publicerad 1887. Se nedan.
Vi känner igen det Mandelgren ritade av men kan även notera t.ex. svärdet som sticks in i runslingan, fågeln uppe i trädet och en man som håller i trädet med ena handen och håller en ring i den andra. Dessa motiv kan knytas till Sigurdsagan – välkänd från exempelvis Ramsundsristningen (Sö 101) i Sörmland.

Över så till inskriften.

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) återges inskriften från Gästriklands runinskrifter i enlighet med Jansson och baserad på Kempffs läsning resp. Gestrins läsningar:
blesa × lit × raisa × stain×kumbl × þesa × fa(i)(k)(r)(n) × ef(t)ir × sun sin × suar×aufþa × fr(i)þelfr × u-r × muþir × ons ×
siionum × kan : inuart : þisa × bhum : arn : (i)omuan sun : (m)(i)e(k)

Mandelgrens läsning kan återges:
biesa × lit + raisa × s— × kumbl × þesa ka… …aa^ukþafrinel-r —r × o-ns ×
siionum × kan : inuar- þisi × bhum : ar- : -omu(R)n-uniue

Tolkningen blir, i enlighet med Jansson:
Bläsa lät resa dessa vackra ’stenkummel’ efter sin son Svarthövde. Fridälv var hans moder …
Inskriftens slut har inte tolkats på något övertygande sätt. Inte heller ger Mandelgrens teckning några ytterligare ledtrådar. Det är nog endast runföljden þisa (þisi hos Mandelgren) som mer eller mindre säkert kan tolkas – þennsa ’denna’ eller þessa ’dessa’.

Under senare år har Agneta Ney skrivit om motiven på runstenen, se hennes bok Bland ormar och drakar (2017), s. 220 ff.

En kopia av runstenen gjordes år 1932, den står strax väster om kyrktornet.
Tack var kopian kan stenen fortfarande mer påtagligt väcka tankar och funderingar – men gamla teckningar är också värdefulla.

Senast uppdaterad 2020-09-30.

Databaser som Samnordisk runtextdatabas blir aldrig färdiga. Arbetet med kommande version har pågått sedan version 2014 kom för nästan exakt sex år sedan.
I den loggbok som nu publicerats medtas en del av de nyheter som kommer finnas med i nästa version av databasen – version 2020.
I loggboken finns t.ex. 65 nya poster beskrivna, men fler blir det.
Det innebär att arbetsversionen av runtextdatabasen just nu omfattar 6815 olika poster. Av dessa är 281 runlösa (vara 10 nya) – ofta delar av runstenar, men inte sällan enbart ornerade ristningar i runstensstil.
I loggboken finns även en hel del rättelser och tillägg – många småjusteringar, andra lite större.
Men det finns mer att göra, en del indikerat med gult i loggboken.
Låt mig här peka på några sådana indikationer.

Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B gäller två runbleck som hittades redan 1972 i Solberga, Köpings sn på Öland.
Men de blev inte utförligt beskrivna förrän 2017, först av Helmer Gustavson, senare samma år av Sonia Pereswetoff-Morath.
Hennes avhandling om de vikingatida runblecken, se bild ovan, föranleder fler viktiga uppdateringar och kompletteringar av runtextdatabasen vilket indikeras på fler platser – men ytterligare en del inskrifter (ännu inte listade i loggboken) kommer också att uppdateras.
En annan runologisk avhandling som också leder till uppdateringar av runtextdatabasen är Alessandro Palumbos Skriftsystem i förändring. Den kommer inom kort ut serien Runrön och det är därifrån uppdateringar har, eller kommer att hämtas.
I sammanhanget vill jag också nämna Hanna Åkerström som den 18 september kl 10 i Uppsala (Ihresalen) lägger fram sin runologiska avhandling Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar.

Gula markeringar på raden efter en land(skaps)rubrik indikerar noteringar om nyfunna runinskrifter som ännu inte fått något signum och därför är svåra att sortera in på rätt plats.
Det gäller exempelvis ett antal runinskrifter från S:t Olofskyrkan i Falköping, Västergötland, men också flera uppländska runstensfragment och en stor mängd runfynd från Gotland.
Från Danmark kommer flera inskrifter läggas in, jag tänker just nu på flera amuletter. Även i Norge har det gjorts flera fynd under senare år. En runsten som bör nämnas är den intressanta urnordiska inskriften från Øverby i Rakkestad (Østfold/Viken).
Inskrifterna från Grönland kommer i nästa databasutgåva att uppdateras och kompletteras utifrån Lisbeth Imers viktiga arbete Peasants and Prayers (2017).
Till sist vill jag i detta sammanhang nämna Michael Barnes utgåva The Runic Inscriptions of the Isle of Man (Runrön 22, utgiven 2019).

Många referenser har lagts till, men fler återstår. Fortsätt att skicka in fel som upptäcks i runtextdatabasen via funktionen Felrapport i nuvarande version av Rundataprogrammet. Använd gärna den funktionen också för att ställa frågor eller tipsa om ytterligare viktig litteratur och inskrifter som ni ser saknas i såväl databas som aktuell loggbok.
Och under hösten kommer det bli anledning att återkomma till Samnordisk runtextdatabas i olika sammanhang.

Till sist en bild av inledningen till loggboken.

Senast uppdaterad 2020-08-31.

D E G P Y, vad händer om de ersätts av exempelvis T I K B U?

Nåkot motsvaranti källti bå runstinarna och i antra runtixtir innan vi fick ti stunkna runorna. Tit kör tit liti svårari att läsa tixtin. Bå runstinarna hittar vi hillir inka åäö, min så svårt ska vi inti köra tit här.
Tissa runor införtis succisivt untir vikinkatitin. För mitiltitins runinskriftir talar man ofta om tit ”helstungna runalfabetet”, tå hati uttirlikari nåkra stunkna runor tillkommit utövir ti ”e”, ”g” och ”y” vilka är ti vanlikasti bå runstinarna. Min ikin ubbtäckt av itt runalfabit bå in kurkväkk i ”Gärdslösa kyrka” bå Ölant visar bå kobblinkar millan runorna och alfabitit untir mitiltitin.

Svante Lagman skrev 1990 avhandlingen De stungna runorna : användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter. En värdefull avhandling. Avhandlingen visade dock att man inte kunde använda förekomst eller frånvaro av stungna runor för någon närmare datering av runinskrifterna.
Det var av Svante jag 1990 fick den första versionen (på en diskett) av det som senare blivit Samnordisk runtextdatabas. Sen samarbetade vi mycket kring de vid sekelskiftet aktuella versionerna av databasen. Under senare år har rundoktor Lagman verkat vid Nationellt forensiskt centrum, det som tidigare hette Statens kriminaltekniska laboratorium. Men steget från runor och typografi (Svante har satt flera [run-]böcker) till expertis om fingeravtryck kanske inte är så långt.

Idag fyller Svante 65 år, grattis!

Senast uppdaterad 2020-07-21

Arthur Nordéns manus med supplementet till Östergötlands runinskrifter tänkt att ges ut 1948 är nu tillgängligt — 72 år senare. Manuset har sina brister, det var inte helt färdigredigerat när arbetet avbröts, men det allra mesta var klart. Så också 140 planscher till de olika östgötska runinskrifterna. Men det var där bristen var allvarligast. Bilderna dög inte. Vid en översiktlig jämförelse med de många etsningarna eller de äldre fotografierna i Brates utgåva, är de bättre. Men Nordén gjorde många retuscheringar, nästan alla fotografier är retuscherade. Att fylla i en runa som blivit blank på fotot är en sak och inget att orda om. Men att lägga till bistavar och skiljetecken på fotografiet är en helt annan sak. Nordén borde ha åkt ut till runstenen, bättrat på imålningen och tagit ett nytt foto. I några fall har Nordén visserligen gjort just så, men inte alls tillräckligt ofta. Värre är också de gånger målningen var felaktig. Runverket bestämde den 3 januari 1948 att inte ge ut Nordéns arbete. Först skulle runstenarna behöva målas om. Så har nu skett sedan dess, ofta både en och två och fler gånger, men arbetet har samtidigt blivit kraftigt föråldrat. Forskningen har gått framåt och inte minst har väldigt många nyfynd gjorts sedan 1940-talet.
En nyutgåva av de östgötska runinskrifterna är angelägen, men kommer dröja — mer aktuellt eller angelägnare är publiceringen av inskrifter från flera andra landskap.
Via följande länk https://www.gamlebo.se/norden/Nordenssupplement.html kan ni hitta en preliminär utgåva av Nordéns manus. Meddela sådant som behöver korrigeras. Under året kommer utgåvan att uppdateras.
Ett tips är att utnyttja de häradsfiler som finns. De är visserligen lite större än filerna med enskilda inskrifter men då får man lite bättre överblick och hittar inte sällan fler foton av en runsten som i utgåvan kan ha hamnat på en sida där annars i huvudsak en annan runinskrift beskrivs.
Häradsfilerna, liksom de enskilda inskrifternas filer, kan nås såväl från kartan som från den efterföljande listan.
I filerna är texter i grön färg kommentarer eller korrigeringar gjorda av utgivaren. Texten innehåller också många fotnoter. Läs mer om kritiken mot manuset och om skälen till att manuset aldrig gavs ut i avsnittet ”Utgivarens inledning” i den inledande filen som finns under kartan via länken ovan.

Viktigt att tänka på är att Nordéns supplement bara är en källa att använda — och en föråldrad sådan. Utgå istället från uppgifterna om runinskrifterna i Samnordisk runtextdatabas och utnyttja så modern litteratur som möjligt.

Senast uppdaterad 2020-06-01