Runbloggen

När Eksjö gamla kyrka revs 1887 påträffades två delar av den runsten som senare fick beteckningen Sm 130 när Ragnar Kinander år 1961 gav ut andra häftet av Smålands runinskrifter.

Den 19 augusti stod på sidan två i tidningen Hvad nytt? Tidning för Eksjö, Nässjö, Säfsjö och omnejd:
»En runsten har man funnit under rifningen af murarne till Eksjö kyrka. Inskrifter har ej kunnat nöjaktigt uttydas.»
Liknande notiser infördes därefter i andra tidningar.

I Smålands runinskrifter återges Algot Fribergs uppgift att han var till runstenen den 29 augusti:
Vid min ankomst till stället den 29 augusti 1887 med anledning af en tidningsnotis om stenens anträffande …

Men redan den 26 augusti står på sidan 2 i tidningen Hvad nytt?:
»Den runsten som man funnit wid rifningen af murarne till Eksjö kyrka, har i dag tagits i betraktande af en ingeniör Algot Friberg från Husqwarna, hwilken af wederbörande myndighet hitsändts för detta ändamål. Då detta skrifwes, håller hr F på med att tyda inskriften å stenen, hwilken bestod af twå delar, då den hittades. Inskriften, så långt den hittills hunnit tydas, lyder: ”Jarber lät resa (denna sten) efter Sibbe sin broder och ….” I ena kanten af stenen är ett drakhufwud aftecknadt.»

Fyra dagar senare återkommer tidningen med en kort uppgift om runstenen och det står på sidan 2:
»Fortsättningen af inskriften på den runsten, som funnits wid rifningen af Eksjö kyrka, har ej kunnat tydas af ingeniör Friberg.»

Vad står det då på runstenen?
Kinander angav följande läsning i Smålands runinskrifter:
: (i)arbR : let : resa…-fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h- – -R- -…- -… sibi : …r…
Vilket han tolkade
Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …

Mansnamnet Järp, som kommer av ordet jarpr vilket betyder brun, är måhända också belagt på en uppländsk runsten från Vallby socken i Uppland (U 720) men där ristat iab.

Läser man Kinanders kommentarer så bör inskriftens senare del snarare återges
br- : kiara : h- – -R-…- – -… sibi : …r…

År 1982 målade Jan Paul Strid från Runverket i runstenen och runföljden h- – -R läste han istället hla-R.

Den sista runan, r, står inte efter runföljden sibi. Den står strax till höger om runföljden h- – -R-, den bör hellre knyta an till den runa som kommer efter R-runan och genom att R-runan bör avsluta ett ord eller namn, bör den delen av inskriften hellre återges hla-R -…r….

Ordet efter bro gæra börjar därmed på hl-.
Annars är det vanligt att det efter bro gæra står ”efter”, av 16 inskrifter funna i Samnordisk runtextdatabas så gäller det för tio.

I ord på hl- (liksom på t.ex. hr-) försvann den inledande h-runan under vikingatiden.
Det är få vikingatida runinskrifter där h-runan har bevarats före l. En är en delvis otolkad inskrift på ett fragment från Mällösa i Vallentuna socken i Uppland (U 246). Där står
-ia · -n · eftiR · h(l)…
Det enda tolkade i denna inskrift är ordet efter och därefter kommer säkert ett namn som därmed skulle börja på Hl-.
Om runföljden hla-R på runstenen från Eksjö kyrka också ska vara ett namn och utgöra början av en ny mening är en möjlighet. En annan variant vore att runföljden skulle vara ett adjektiv som beskriver bron. I sammanhanget bör nämnas ordet hlaðbro, eller laðbro. Eller som det ristas laþbo på ett runblock från Runby i Eds sockens, Uppland (U 114). Där saknas alltså h-runan i inskriften. Ordet (h)laðbro betyder ’stenfylld vägbank’. Och vad var det för bro i Eksjö? Eftersom stenen var inmurad i kyrkan kan vi inte med säkerhet veta var bron var belägen, men Ragnar Kinander i Smålands runinskrifter skriver:
»Den bro inskriften talar om har betjänat trafiken över ån, som flyter strax Ö om kyrkan.»
Och det är sannolikt så, ån rinner också väster och norr om kyrkan, men detta tyder då också på att det vore en fribro som här avses med ordet bro, inte en vägbank.

En runföljd -la-R hade säkerligen, om inte runspåren tytt på något annat, tolkats OlafR, dvs Olof. Men låt oss inte anta att h-runan vore fel för en o-runa.

Om en granskning av runspåren kan visa att det stått hlabR skulle en sådan runföljd måhända motsvara verbet (fornvästnordiska) hlaupa, svenskans löpa. En annan möjlighet kan vara att runföljden motsvarar mansnamnet Hlǫðr belagt i den isländska sagalitteraturen och som i modern isländska blivit Hlöður.

Det går säkert att komma med bättre förslag på ord, eller namn. Låt mig citera Sven B. F. Jansson som i sin skrift Två runstenar i Hälsingland: Malsta och Sunnå (1985) skriver om svårtolkade runföljder på de båda runstenarna: »Måtte någon forskare, t.ex. en namnspecialist, utrustad med mer fantasi än den som är mig förunnad, gripa tag i uppgiften att skingra dunklet kring vissa runföljder i de båda texterna.»

Och visst hade det varit kul om det stått (fornvästnordiskans) hlátr på runstenen = nutida norskans latter = skratt på svenska.

Senast uppdaterad 2025-07-01.

Våren 1921 hittades en tidigare okänd runsten i Åkerby, Toresunds socken, Södermanland. Stenen låg djupt ner i åkern och hittades vid vårplöjningen. Att stenen var ristad upptäcktes först när stenen hade sprängts i flera bitar.
Inskriften fick nummer Sö 189 i verket Södermanlands runinskrifter, utgivet av Elias Wessén 1936. Men den som inledde utgivningen av inskrifterna från Sörmland var Erik Brate (1857–1924) och han var till runstenen 1922. Brate gjorde två beskrivningar av runinskriften och i vart fall den ena, den äldre av dem, användes av Wessén när den återfunnits bland Brates efterlämnade papper. Eller som det står på beskrivningen: »Låg inlagd i storkonvolut bland E. Brates efterlämnade anteckningar, överl. t. Akad. i nov. 1924.»
Men den senare beskrivningen – båda finns på ATA vid Riksantikvarieämbetet – har Wessén antagligen inte använt.
Det är rimligt att anta att Brate hade utgått från sin senare beskrivning i det manus till Södermanlands runinskrifter som han sammanställde kort tid före sin bortgång, men där bara den första delen blev tryckt (1924) och den senare delen av manuset försvann.

I den länkade filen finns en beskrivning av runstenen såsom den troligen hade sett ut i Södermanlands runinskrifter om Brates manus inte hade försvunnit utan hade kunnat tryckas redan 1924. En skillnad mot hur det hade återgivits i det tänkta tryckta verket är att Brates foto av runstenen här är inlagt i texten. Notera att Brate gav runstenen nummer 357 i sitt manus, detta eftersom Brates numrering i övrigt då av Södermanlands runinskrifter var färdig och det varit för sent att ändra runstenarnas nummer. Man kan också notera att Brate nämner »Sö. 357 Åkerby» i sina kommentarer till runstenen Sö 41 från Björke i Västerljungs socken. På den runstenen återfinns runföljden skaka tolkat som personnamnet Skakke eller Skage.
Vad står det då på runstenen från Åkerby? Stenen är uppenbarligen svårläst, delvis beroende på att stenen sprängdes innan runorna upptäcktes.

Brate läste inskriften på den vänstra sidan:
nasi ∙ risti ∙ sta : at ∙ ulef ∙ skaka ∙ faþur ∙ si ∙ ak abar ∙ br ∙ si
Vilket han tolkar: »Näse ristade stenen efter Olev den snede, sin fader, och Abärn, sin broder.»
Wessén, som granskade runstenen 1929, läste däremot:
-(o)nasi · resti · sta : at : ulef · skaka · faþur · si · aka(b)a(r) · biy^k
Vilket han tolkar: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader . . .»

Om det är en runa, eller kanske ornamentik, före den inledande runan o är oklart, för egen del lutar jag åt att det snarast kan vara rester av ett rundjurshuvud. Wessén ger ingen tolkning av slutet och Brates förslag att dela upp runföljden akabar i ak abar och tolka det »och Åbjörn» (som det står i den första av Brates beskrivningar) nämns inte av Wessén i Runverket. Brates förslag tappar emellertid i sannolikhet då runorna därefter antagligen inte bör läsas br ∙ si i enlighet med Brate. Wessén läser biy^k med en bindruna av y och k. Bindrunor på runstenar är dock ganska ovanliga och imålningen, varken Wesséns eller senare imålningar (se figur 2 och 7), visar att runföljden ska läsas biy^k, däremot visar faktiskt Brates avbildning på den bistav till y-runan som skulle göra den till en bindruna. Wessén gav ingen tolkning av runföljden, men i Samnordisk runtextdatabas (2020) återfinns tolkningen byggi(?), ’bodde’, utan någon referens till en källa för tolkningen. Sannolikt är tolkningen inlagd baserad på Wesséns förslag att runföljden »byki skulle kunna vara pret. byggi ’bodde’». Men den runföljden återfinns i B-delen av inskriften (den högra sidan) och ingen tolkning ges i Samnordisk runtextdatabas (2020).

Troligt är att det faktiskt står biy^ki, och att den avslutande i-runan är den linje som återfinns på såväl Brates foto som på Harald Faith-Ells foto av Wesséns imålning, se figur 1 och 2, men det får en granskning i fält av runföljden visa.
Som framgår av avbildningarna ovan så saknas toppen av dessa runor, men det finns faktiskt ett foto och en teckning gjord av Sune Lindqvist från våren 1921 där en liten pusselbit till av runstenen var bevarad. Men det enda ytterligare som skulle varit bevarad då var dock bara en bit av ramlinjen, vilket inte hjälper oss gällande läsningen av runorna.

Åter till tolkningen ’bodde’. I boken Runstenar i Södermanland (1984) av Ingegerd Wachtmeister och Thorgunn Snaedal Brink anges tolkningen av vänstra sidans inskrift: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader, som bodde i Åkerby (?) . . .». Därmed skulle runföljden akabar kunna tolkas Åkerby.
De äldsta beläggen på namnet Åkerby är från 1276 (in akirby) och 1279 (in akraby), se här. Men ’by’ i Åkerby borde snarare ha ristats bu eller by, inte bar.

På den högra sidan av runstenen började Brate att läsa tre runor »i motsatt riktning» (þra) och i övrigt läste han
þiks ∙ leni ∙ nu ∙ buki ∙ uhks ∙ uniþikR ∙ a ∙ uikir ∙ uas ∙ a ∙ i ∙ iirkiiui ∙ iiir ∙
Av de tolv sista runorna är enligt Brate enbart r– och k-runorna säkra.
Wessén läser istället
(i)s · leni · nu · byki · uhas · uniþikR · a · uikir · uas · a · —r(a)—– · —- · ratami

Både Brate och Wessén har haft svårt att komma fram till en komplett tolkning av denna del av inskriften.
Brate gör ett försök i sin första beskrivning som landar i:
På längtans land(?) nu bodde den, som till sinnes(?) ingen niding var, vigd(??) var …
I sin senare beskrivning, se alltså här, blev tolkningen:
Deras tingsförmån bodde han nu på, till sinnesförfattning ingen niding (dvs. med ädelt sinnelag), Vigärd var på …
Wessén skriver om inskriften på denna sida (B-sidan):

I B urskiljas orden vas onidingr »han var ingen niding»; jfr Ög 77, Sm 2, 5, 37. 9—12 byki skulle kunna vara pret, byggi ’bodde’, men häremot talar det föregående nu. Det övriga är helt oklart.

I ordregistret för han upp följande ord, vilket gör att inskriften borde tolkas:
… byggi(?) vas ōnīðingʀ … vas(?) …
Kanske då också att runföljden nu faktiskt ändå borde tolkas nu, trots att ordet byggi står i preteritum.

Hade Wessén läst Brates senare gjorda beskrivning av runinskriften kanske han också hade kommenterat tolkningen Vigärd av runföljden uikir. Brate menar att Vigärd var Olevs hustru. Om runföljden ska tolkas som ett namn skulle det också kunna bli mansnamnet Viger, men att hustrun nämns i denna del av inskriften kan antas ha lite högre sannolikhet.
Även Sune Lindqvist ger sig på att försöka tolka inskriften, han skriver att han huvudsakligen ägnade tiden åt sammanfogning av runstenens olika delar och att han därför inte hann granska själva ristningarna och att skisserna, se figur 5, »äro sålunda ofullständiga och säkerligen på många punkter otillfredsställande.»
Lindqvist är inne på att Nasi? eller -nasi reste stenen och noterar att »någon karaktäriseras som ”oniding”» och därefter skriver han »?i ?viking», det senare skulle sålunda motsvara runorna som han läser a ∙ uik (osv.). Men såväl Brate som Wessén läser a ∙ uikir, varför Brates förslag Vigärd är mer sannolikt.

Den avslutande runföljden, av Wessén läst ratami, där Brate läste runorna åt andra hållet, har av Lindqvists lästs på ett liknande sätt som Wessén, se figur 5. Men runföljden kanske istället ska läsas ratamr, jämför figur 6. Men inte heller den läsningen ger någon uppenbar tolkning.

Vänstra sidans inskrift bör, i enlighet med vad som står i Samnordisk runtextdatabas (2020) tolkas:
Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader … bodde(?).
Högra sidans inskrift kan tolkas:
… nu(?) bodde(?) var oniding … Vigärd(?) var …

Inskriften är inte lätt att tolka, men det bör säkert gå att komma ännu lite längre med den.

Senast uppdaterad 2025-06-01.

På en av de många runpinnarna från Bryggen i Bergen finns det en som nämner eld, något som passar bra en dag som denna, Valborgsmässoafton.
Runpinnen betecknas N 603 i Norges innskrifter med de yngre runer och hittades i Nordre Gullskoen 1961 vid arkeologiska utgrävningar. Pinnen är fyrkantig och har runor på tre av sidorna och är bara 11,4 cm lång, början och slutet av varje rads inskrift saknas. Intressant är att inskriften är på latin. Och inte vilket latin som helst, utan texten är hämtad från den medeltida diktsamlingen Carmina Burana.

Carmina Burana innehåller över 240 dikter, varav två (nr 88 och 71) delvis finns med på den här aktuella runpinnen. Låt mig här bara fokusera på inskriften på en av runpinnens sidor, nämligen där elden återfinns.

Den delen av inskriften, se a i figuren ovan, lyder, se också här:

… -gṛẹ:gie : igni:bus : ka^lẹsko : æius : koti:die : in amo^re : græs:ko …

Och det skulle då om pinnen varit lite bättre bevarad kunna återges:

[Virginis e]gregie ignibus calesco [et] eius cotidie in amore cresco; …

Låter vi Google translate översätta texten till svenska, blir det:

»Jag värms av Jungfru Marias utmärkta eldar och jag växer i hennes kärlek varje dag.»

Går vi istället till Sigmund Skards översättning i Aslak Liestøls beskrivning i Norges innskrifter med de yngre runer, blir det:

»Ei har fanga hjarta mitt, der i draum eg vankar, leikar i mi lengting blidt, fyller mine tankar.»

Liestøl ger också en mindre poetisk översättning:

»Eg brenn av (kjærleiks)eld til den framifrå jenta og veks dagleg i hennar kjærleik (min kjærleik til henne veks dagleg).»

Runföljden igni:bus återger alltså det latinska ordet ignibus. Ordet ignibus är en böjning av ignis, eld på latin. Och även om vi i svenskan nog inte har några ord som bygger på ignis, kan vi säkert var och en hitta ord i andra språk.

Orden ignibus och ignis finns i en runinskrift på ett korsformigt medeltida runbleck från Lödöse, Vg 264 hittat i augusti 1970. Där står:

tomine gesu … ibera te ingi-…
liberasti tes … te kamino ihnis · s-…

Vilket på latin blir:

Domine Iesu [Christe, l]ibera de igni[bus sicut]
liberasti tres [pueros] de camino ignis …

Och det översätts av Elisabeth Svärdström i Fornvännen 1971 till:
»Herre Jesus Kristus, befria (själen) från lågorna, såsom Du har befriat de tre ynglingarna ur den brinnande ugnen …»

Bönen syftar på en berättelse i Daniels bok i Gamla testamentet, kapitel 3, där de tre ynglingarna räddades ur en brinnande ugn genom ett Herrens under.

Åter till runpinnen.
Pinnen är arkeologiskt daterad till omkring 1250 medan diktverket Carmina Burana är daterat till omkring 1230. Det innebär att diktverket snabbt, tycker jag, hittade upp från nuvarande Österrike, där Carmina Burana antas ha sitt ursprung, till våra nordiska breddgrader.

För några år sedan kom en artikel av Egil Kraggerud i tidskriften Futhark som behandlar inskriften och dess koppling till diktverket.

Kraggerud ger följande tolkning och översättning av inskriften i sin artikel:
[Virginis e]gregie ignibus calesco; eius cotidie in amore cresco.
[Presen]s agam tenere, virgo; sic agamus: ambo sumus teneri.
[Avis canit] a lucis agone: filumena querule terea r[etractat.]
‘In my passion for an outstanding [virgin] I am getting hot, and in my love
for her I am getting stronger day by day.
[Face to face] I will act tenderly (gently), O virgin; let us act in such a way:
we are both of tender age.
[A bird sings] in agony from the groves: it is the nightingale (= Philomena)
that woefully [shuns] the hoopoe (= Tereus).’

Att hitta en runinskrift kan göra att man blir ”eld och lågor”, ett uttryck som brukar tolkas ”bli glad och upprymd”. Men jag läste en artikel där yngre personer i något högre utsträckning än den traditionella tolkningen menade att uttrycket skulle tolkas ”bli arg och frustrerad”, se https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1631084/FULLTEXT01.pdf#page=20.

Kanske inte något att bli arg över, men gamla uttryck och talesätt är viktiga att föra vidare till kommande släktled så att de kan förstå uttrycken vilka kan dyka upp i alla möjliga sammanhang.

Senast uppdaterad 2025-04-30.

Riksantikvarieämbetet och Kungliga biblioteket håller, med stor delfinansiering från Vitterhetsakademien, på att skanna in handlingar från Riksantivarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia.
Projektet kallas RiViH.

Projektets hemsida finns här.
Arkivmaterialet är skört men samtidigt intressant och därför ofta efterfrågat och det gör att inskanningen och tillgängliggörandet av materialet är mycket välkommet.
Med anledning av omorganisationer och diverse beslut hamnade arkivmaterialet på olika ställen. Bland det som nu skannas in finns den s.k. F-samlingen på Kungliga biblioteket, en samling av handskrifter från landets första antikvarier. Däribland finns t.ex. Rannsakningar efter antikviteter men också t.ex. handskrifter av Johannes Bureus och exempelvis Mårten Aschaneus. Runstenen från Näle Mellangård, avritad av Aschaneus i hans Rune-kladd, skrev jag om i Fornvännen 2009.

Genom projektet kommer tre seklers arkivmaterial göras tillgängligt för forskningen och jag ser förstås fram emot de handskrifter och annat arkivmaterial som kommer in på runstenar och runinskrifter, men här finns mycket källmaterial inom arkeologi, numismatik, byggnadsvård och kulturarvet generellt.

Projektet inleddes hösten 2024 och kommer pågå till och med våren 2026. I förra veckan kom projektets första nummer av Meddelanden från RiViH.

Av just F-samlingens nära 300 volymer har nu över 60 skannats in och gjorts tillgängliga via Manuscripta. I skrivande stund är det 67 volymer som kan utforskas.

Ur Vitterhetsakademiens arkiv som finns på Riksantikvarieämbetet kan man exempelvis just nu i Arkivsök hitta 27 inskannade handlingar från Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet.

Läs också ett blogginlägg från i vintras från Kungliga biblioteket om det pågående arbetet.

Det kommer finnas anledning att här och i andra sammanhang återkomma till fynd från arkivmaterialet, ett material som visserligen känts speciellt att granska i original, men som nu blir tillgängligt på ett helt annat sätt.

Senast uppdaterat 2025-03-31.

Webbplatsen https://www.runesdb.de/ fylls på med mer och mer information. Det finns mycket att hitta där men det jag här tänkte ta upp gäller runformer.
Totalt finns det hittills 230 olika runformer, inklusive olika skiljetecken, på webbsidan https://www.runesdb.de/graphtypes
Underlaget är, hittills, huvudsakligen baserat på inskrifter med äldre runor, med de anglosaxiska (anglofrisiska) runorna, runinskrifter från Skåne och runor från manuskript. Många inskrifter kommer att läggas till vartefter arbetet fortskrider.

Som framgår är runformerna, eller graftyperna som de kallas här, i de identifierade typerna kantiga. Rundare former finns givetvis i våra runinskrifter, men här har fokuset varit var bistaven eller bistavarna knyter an till huvudstaven, inte bistavens form.
Klickar man sig vidare på en runform, hittar man hur många belägg det finns i det hittills genomgångna materialet. Man kan se hur runan förekommer i inskrifter över tid, antal i olika futharker/runrader och en karta. Se figur här under.

Man kan välja och välja bort bland olika runrader och om vi exempelvis väljer ut enbart ”older futhark” så ser vi på kartan nedan att det ska finnas sju inskrifter i det genomgångna materialet med denna runa. Under kartan får man fram bilder på runinskrifterna. Materialet är under utveckling och just i det här fallet finns ett fel med att Vg 63 har kommit med i urvalet. Och det finns fler runinskrifter i Norden med denna runa. Men klicka gärna på bilderna, läs om inskrifterna, hitta litteratur om inskrifterna, läs olika tolkningar. Det finns mycket information i databasen. Och återkom gärna till webbplatsen vartefter den utvecklas och kompletteras vidare.

Senast uppdaterad 2025-02-28.

I blogginlägget i november länkades till en loggbok från augusti 2020 på 113 sidor. Men innan uppdateringsarbetet avslutades inför lanseringen av plattformen Runor hann en hel del ytterligare ändringar göras. Den loggbok som inkluderar de sista ändringarna publicerades den 1 december förra året och den är på 120 sidor. Se https://www.runforum.nordiska.uu.se/filer/loggbok_2014-2020_sep.pdf

Nästa loggbok för de uppdateringar av runtextdatabasen som har påbörjats och ska göras framöver växer löpande. Den omfattar än så länge enbart 72 sidor, men kommer nog i slutändan bli längre än förra loggboken från 2020.

Bland sådant som ska lägga in i databasen, och därmed i loggboken, gäller uppdateringar av inskrifterna från Isle of Man, publicerade av Michael Barnes i The Runic inscriptions of the Isle of Man (2019).
Ett annat viktigt arbete är Lisbeth Imers bok Peasant and Prayers (2017). Där finns en omfattande katalog på 200 sidor vilken beskriver de grönländska inskrifterna. Det var inte heller ett arbete som hann gås igenom vid den förra databasuppdateringen.

Loggboken innehåller i skrivande stund uppgifter om cirka 60 nya inskrifter, det kommer i slutändan kanske bli dubbelt så många. Vid uppdateringen 2020 var det 68 nya inskrifter som hann komma med. Men liksom vid senaste uppdateringen så är det också några inskrifter som kommer att utgå.
Det gäller exempelvis Vs 33 som är samma som en del av Vs 32 från Västerfärnebo i Västmanland. Detta beskrev jag redan 1996 i mitt arbete Svenskt runnamnsregister. Men se nu också Magnus Källströms artikel Runstenen i Västerfärnebo i Hembygdsjournalen 2023:4.

Magnus Källström har också i en artikel i Spiran och Kryptan : … och allt däremellan (2024) kunnat visa att G 316 från Halls kyrka på Gotland, registrerad som en numera försvunnen ristning, är samma som gravhällen G 314.

Ytterligare en ristning som kommer att utgå gäller Ög 80 från Högby gamla kyrka i Östergötland, den har visat sig vara samma som Ög 79, något jag varit inne på tidigare (se här och här) och som nu efter arkivfynd har kunnat bekräftas.

Men mer om det i annat sammanhang.

Senast uppdaterad 2025-01-31.

När Runor lanserades hösten 2000 var vi mitt uppe i en uppdatering av runtextdatabasen och förhoppningen var att arbetet snart kunde fortsätta, men då i ny miljö.
Men tyvärr fanns då inte ett färdigt och användarvänligt gränssnitt för att uppdatera databasen. Användargränssnittet har fortfarande sina brister men nu den 29 november började uppdateringen så smått. Det dröjer dock innan en ny version kan publiceras. Det är mycket att uppdatera vilket också antyds med de många gula markeringarna i loggboken från augusti 2020: http://www.runforum.nordiska.uu.se/filer/loggbok_2014-2020_aug.pdf

En ny inskrift, bland många andra, man kommer kunna hitta i nästa version av runtextdatabasen är runstenen som upptäcktes i Hellerö, Västra Eds socken vid Västervik i Småland i september 2020. Läs mer om fyndet i K-blogginlägget Årets runfynd 2020.

Runstenens signum i arbetsversionen av runtextdatabasen är Sm KVHAAÅ2021;182.
”KVHAAÅ” står för Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademiens årsbok.

Inskriften lyder
kerþaṛ raisþi : stin : þansi : at : sitiarf : faþur : sin : buanta : aykerþaʀ
Vilket tolkas
Gerðarr ræisþi stæin þannsi at Sigdiarf, faður sinn, bōanda Øygærðaʀ.
Och som på nusvenska blir:
Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make.

Vid arbetspasset den 29 november blev enbart ett tiotal uppdateringar gjorda, men arbetet fortsätter.
I processen att t.ex. lägga in en helt ny inskrift är det flera steg som behöver göras. Det handlar exempelvis om att

• skapa ett nytt signum
• skapa en plats där runinskriften hittades/finns – om inte platsen redan finns i databasen
• finns denna plats i Fornsök?
• skapa ett ”föremål”, ett objekt som ska ha detta signum (en runsten, en brakteat, ett runben…), föremålet är av ett visst material, vidare kan en runsten t.ex. vara vikingatida, ha en stilgruppering, ha ett kors som ska beskrivas. Föremålet kanske finns på ett museum, det har också koordinater m.m.
• själva runinskriften ska skrivas in och dess tolkning på runsvenska/rundanska och(/eller) fornvästnordiska, översatt till engelska och till svenska för inskrifter från Sverige.

Inskrifterna och tolkningarna skrivs både in på ett ”vanligt” sätt, men också enligt TEI.
TEI är ett XML-baserat språk som gör det möjligt att spara och analysera textinformation, se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Text_Encoding_Initiative.

Den fornvästnordiska tolkningen av runstenen från Hellerö kan med TEI beskrivas så här:

<name><w>Gerðarr</w></name>
<w>reisti</w>
<w>stein</w>
<w>þenna</w>
<w>at</w>
<name><w>Sigdjarf</w></name>
<pc>,</pc>
<w>fǫður</w>
<w>sinn</w>
<pc>,</pc>
<w>bónda</w>
<name><w>Eygerðar</w></name>
<pc>.</pc>

Och mer lättläst:
Gerðarr reisti stein þenna at Sigdjarf, fǫður sinn, bónda Eygerðar.

När en ny version av runtextdatabasen kan komma är än så länge för tidigt att säga, men det får i vart fall antas dröja ett år.

Senast uppdaterad 2024-11-30.