Under det s.k. laga skiftet under 1800- och 1900-talen (begreppet laga skifte togs bort i lagstiftningen 1972) gjordes många kartor som finns i Lantmäteriets arkiv. På en av dess kartor från Örminge i Kuddby socken, Östergötland, hittade jag i veckan en runsten. Kartan upprättades av lantmätaren Gust. Grewell som på 1840-talet gjorde en sockenbeskrivning över Kuddby socken, sockenbeskrivningen innehåller teckningar över Ög 20 och Ög 23 och finns bland sockenkartorna i Lantmäteristyrelsens arkiv, beteckning D53-1:3.
Ög 23 och Ög 22, Örminge och Hjärtrum i Kuddby sn, Östergötland. Teckningar G. E. Grewell (Lantmäteristyrelsens arkiv)
Tillbaka till laga skifteskartan, den är från 1848 och runstenen finns där i ”Södra Gärdet” till ”Westergården”.
Utdrag ur G. E. Grewells laga skifteskarta över Örminge, Kuddby sn (1848, Lantmäterimyndigheternas arkiv), se ”Runsten” till höger om mitten av kartan.
På den 100 år yngre Ekonomiska kartan framgår att på fastigheten Örminge 3:2 går en järnväg alldeles i närheten av där runstenen stod 100 år tidigare.
Utdrag ur Ekonomiska kartan Skälv, 8G8i48 från 1948 (Rikets allmänna kartverks arkiv)
Järnvägen, Vikbolandsbanan, var en smalspårig järnväg som gick från Norrköping och grenade ut sig till Valdemarsvik och Arkösund. Platsen för runstenen var mellan hållplatserna Kuddby och Östra Stenby utmed grenen till Arkösund vilken byggdes på 1890-talet. Men runstenen försvann tyvärr innan dess. Den hade annars gått att se från tågfönstret, något som är möjligt för en del runstenar ute i landet, om man vet var man ska titta. Järnvägen lades för övrigt ner år 1960. Runstenen ska redan på 1850-talet, enligt uppgifter från 1861, ha flyttats till Björklund, en annan by i Kuddby socken, läs bl.a. här.
Den finns i alla fall inte kvar på sin säkerligen ursprungliga plats i ett gärde söder om Örminge. Inskriften på runstenen lyder enligt äldre källor, Bautil 863: þurlakR : lit : raisa : stain : þina : eftiR : rouþa : faþur : sin : auk : eftiR : kuna :, dvs ’Torlak lät resa denna sten efter Röde, sin fader, och efter Gunne.’ Grewell har nästan samma läsning, skillnaden gäller att han läser aftiR : kuna : istället för den äldre läsning eftiR : kuna :, fast med en a-bistav endast till vänster om huvudstaven, så runan kan mycket väl ha varit en stungen i-runa.
På Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet finns C.F. Nordenskjölds reseberättelser från 1860- och 70-talen, se här. Många runstenar behandlas och däribland Rökstenen som Nordenskjöld besökte sommaren 1873. Reseberättelsen från 1873, vilken omfattar 61 handskrivna sidor, inleds med en beskrivning av nya hällristningsfynd och fortsätter sedan med en beskrivning av Lysings härad. Efter en inledning om Röks kyrka, som ”lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke”, skriver Nordenskjöld om Rökstenen på sidorna 40-45:
Det märkvärdigaste fornminne i denna socken är ostridigt den Runsten som finnes vid kyrkan och som oftare, än någon annan blifvit besökt af fornälskare samt brydt så många hjernor utan att af någon enda runolog kunnat fullständigt och på ett tillfredsställande sätt tolkas. Till och med G. Stephens har härvid lag af sin snarfyndighet blifvit lemnad i sticket. En snillrik tolkare har stenen funnit i Prof. S. Bugge i Kristiania.
Efter att ha nämnt några äldre uttolkare och avbildare av runstenen, fortsätter Nordenskjöld:
Ingen kände dock inskriptionen på frånsidan, i kanterna och på toppen, der den finnes i olika runoarter näml. qvistrunor; runor af den kortare (Svenska) raden, af den längre (anglasaxiska) raden m.m. Ty det var först vid kyrkans ombyggnad under åren 1843–45 som den fullständiga läsningen blef upptäckt. Man vill veta att att circa ett bösshåll från kyrkan i vester den märkliga runstenen ursprungligen stått i ett åkergärde å en der ännu befintlig kulle, att den derifrån blifvit flyttad och inmurad i en magasinsbyggnad och vid kyrkans ombyggnad af Dir. Nyström varit insatt i vapenhuset, derifrån den slutligen på Kgl Vitterh. Hist. och Antiqvitets Akademiens bekostnad under Intendenten Dr. P. A. Säves ledning och tillsyn blef utbruten och upprest å nuvarande platsen på kyrkogården. Stenen visar nu en höjd af circa 8 f[ot] å ena och något öfver 6 fot å andra sidan samt en från 3,7 till 4,4 f. varierande bredd jemte 7 à 10 tums tjocklek. Ehuru Runstenen kommer att intagas i Antiqvar. Tidskrift efter den fotografiteckning, som Kongl. Vitterh. Hist. & Antiqvitets Akademien låtit verkställa, skola vi försöka att lemna här en på stället gjord ritning, som sannolikt i enskilda punkter torde visa någon afvikelse från ofvannämnde teckning, hudvudsakl. till följd af murbruk, som efter stenens utbrytning ur kyrkan sannat qvar i en och annan runa.
Ög 136 Rökstenen, framsidan och ena smalsidan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Runstenens inskrift på framsidan (östra)
Längsefter stenen: Aft Vamuþ stonta runaR þaR. in Varin faþi faþiR aft faikion sunu (i) sakum uk mini þat hvariaR valraubaR vaRintvaR þaR suaþ tvalf sinum vaRinum naRtvalraubs (?) baþaR somonoumisum onum . þat sakum ona rt hvaR fur niu altum on urþi fiaru miR hraiþkutum auk tu miR on ub sakaR
Tvärs öfver stenen i nedra kanten: raiþi aurikR hin þurmuþi stiliR flutna strontu hraiþmaraR sitiR nukaruRo på högra kanten: kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika
Ög 136 Rökstenen, baksidan, andra smalsidan och toppytan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Runstenens inskrift på baksidan (vestra)
Längsefter stenen: þat sakum tvalfta hvar histR si ku naR it vit vokion kunukaR tvaiRtikiR sua þa likia . þat sakum þritaunta hvariR t vaiR tikiR kunukaR satint siulunt i fia kura vintura t fiakurum nabnum burn iR fiakurum bruþrum . valkaR fim raþulfsu niR hraiþulfaR fim rukulfsuniR hoislaR fim haruþ ssuniR kunmuntaR fim airnaR suniR nukmas……alus…kina…kRiþs….l . fliR fra
[Nordenskjöld skriver här fliR fra, men teckningen, se ovan, visar att runorna ska läsas ftiR fra.]
tvärsöfver stenen uppifrån airfbfrbnhnfinbantfonahu (i)Rtroki vilin is þat + rafþrhis io sss oo ss oo . taþ siniliv nuiai (läses från höger till venster)
nedra tvärlinien börjar äfvenledes från höger: Rþgwmogim?….nslfþdhoþRn^ggoldn
och fortsätter nedifrån till venster längsefter stenen: gþoþR n^g goldn^g nd go<åsruna>nþRhosln^g
Allra öfverst på stenens baksida äro 6 i korslagda qvistrunor jemte nedanföre högre korset þ och R. G. Stephens läser här: runimoþR. Äfven på toppens slätare yta förekomma 6 i korslagda qvistrunor samt uti den öfversta vinkeln af främsta (venstra) korset bi uti midtelkorsets öfversta vinkel finnes ett a och efter det tredje (högre) korset står: ri. Runorna å den den venstra (D.v.s. södra) kanten utgöras endast af enkelt stående 29 qvistrunor samt måhända öfra delen eller qvisten af en trettionde.
——
Innan Nordenskjöld kommer in på fornfynd och andra fornlämningar i Röks socken skriver han:
Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.
Av Nordenskjölds återgivning av inskriften framgår att han har gjort en del ordavdelningar, och t.ex. tolkat en del u-runor som v, samtidigt som han t.ex. inte noterat förskjutningschiffret (att airfbfrbnhnfinbantfonahu ska läsas sakumukminiuaimsiburiniþ).
I ett brev till Hans Hildebrand den 15 april 1873 skriver L. C. Wiede om Sophus Bugge, den som några år senare kom med sitt arbete om Rökstenen (publicerat i Antiqvarisk tidskrift för Sverige 5, färdigtryckt 1878): Jag är högst nyfiken att se huru samme Professor i sin tolkning af Rökstenen afdelar orden. För omkr. ett år sedan sände han mig en afskrift af nämnde runsten, men der voro orden icke afdelade, hvilket varit för mig det vigtigaste af allt. Han gaf mig dock förhoppning att snart få se hans afhandling härom införd i Antiqvar. Tidskr.
En dag i den andra veckan i augusti 1873 träffades Wiede och Nordenskjöld hemma hos Wiede som säkert då fick Nordenskjölds material. Nordenskjöld var dock inte klar med sin reseberättelse, utan for efter besöket hos Wiede upp till Norrköping för att underställa sina aftecknade hällristningar förnyad granskning som Wiede skriver i ett brev till riksantikvarien Bror Emil Hildebrand den 2 september 1873 (ATA). Samma dag skrev Wiede till Bugge och översände en kopia av Nordenskjölds läsning av Rökstenen. I ett brev till Wiede (finns på Stiftsbiblioteket i Linköping), skrivet i Christiania [Oslo] den 14 september 1873 tackar Bugge för materialet vilket på ett par punkter kunde komplettera hans eget pågående arbete. (Se Olof Lönnqvists artikel Rökstenen, Wiede och Bugge i Saga och Sed 2000, s. 101 ff.)
Att runföljden airfbfrbnhnfinbantfonahu är ett chiffer publicerades av Sophus Bugge i hans arbete 1878, men beskrevs också av honom i brevet till Wiede i september 1873. Därmed hade Wiede möjligheten att ta med detta i sin utgåva ”Östergötlands runurkunder”, utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift. Wiede skriver till Hans Hildebrand den 19 november 1874 (ATA) om ett antal runstenar vilka han hoppades kunna komma med i det nu nästan färdiga arbetet, se vidare här, och vidare specifikt om Rökstenen: Rökstenen erbjuder ock många ändringar. Då den först utskrefs, var Bugges läsning icke bekant. Nu är denna, den längsta runstenstext i hela verlden, korrigerad i den nogaste öfverensstämmelse med den Buggeska, enär jag afskrifvit denna på ett särskildt vidhäftadt blankt blad. Förlåt mig, att jag vågar anbefalla ett ytterligare korrektur af denna Röksten, hvilket dock, ifall jag törs bevära Hr Doktorn dermed, ej behöfver än en gång hitsändas.
Att Wiedes återgivning av Rökstenens inskrift i sitt arbete 1875 på flertalet punkter stämmer överens med Bugges senare publicerade arbete beror således på korrespondensen dem emellan, som nämnts beskrivet av Olof Lönnqvist (i Saga och Sed 2000). Men jag har (ännu) inte sett det vidhäftade blanka bladet som Wiede skickade i november 1874 och hur mycket som kan ha hunnit ändrats i korrekturet.
Åter 150 år tillbaka i tiden, till 1873. Nordenskjölds läsning och Wiedes efterföljande brev till Bugge bidrog lite grann till den dåtida Rökstensforskningen. Mer kan säkert hittas i arkiven från den tiden. Vad som flera gånger kunnat omvittnas, bl.a. i noteringarna av Nordenskjöld ovan, är hur man vid denna tid såg upp till George Stephens kunskap och ”snarfyndighet”. Läs gärna vad Magnus Källström skriver om ett brev mellan Carl Säve och brodern P. A. Säve från augusti 1864.
Forskningen om Rökstenens inskrift tog fart efter Bugges publicering 1878 men stannade till stor del upp efter Elias Wesséns bok om Rökstenen 1958. Under senare år har dock forskningen tagit fart igen. Vad det står är inte problemet, men vad det betyder, det är frågan. En fråga som kommer fortsätta att sysselsätta runologerna.
I ett tidigare blogginlägg med fynd från Wiedes arkiv skrev jag om en teckning av Ög 44. Här gäller det istället två runstenar som påträffades i april 1874 i Kuddby socken, Östergötland. De beskrevs av Carl Fredrik Nordenskjöld i hans reseberättelse Östergötlands minnesmärken för 1874 (ATA) tryckt i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1929-30, s. 18 ff. I reseberättelsen skriver Nordenskjöld först om Ög 21:
På Ingelstads egor anträffades i April nordöster om gården och söder om en på gärdet uppförd lada, i hvars närhet sannolikt farväg fordom varit, en sten som vid närmare påseende befanns vara en runsten … Läsningen inom 3 och 3,5 tum breda slingor är: Sin: riti: itin: (sic!) þina: iftiR: Brun: sun: sinnu (sic! måhända = Sinar?)
Teckningen visar läsningen iftR, varför det troligen bara råkat bli fel i reseberättelsen (rättat i utgåvan i Meddelanden.)
Ög 21 Ingelstad och Ög 22 Odenstomta, Kuddby sn. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Nordenskjöld fortsätter: ”En annan, intill liggande, flat granithäll tyckes stått upprest, der den nu befinnes kullfallen. Egaren ämnar resa båda dessa stenar på sin gård, såsom bättre passande och mindre kostsamt, än på kyrkogården, hvarest församlingen eljest hade medgifvit runstenens uppresande.” Om denna andra sten också blev flyttad till gården är oklart, annars kanske den finns kvar vid Raä 227 ca 860 m norr om runstenens nuvarande plats där runstenen påstås ha hittats.
Därefter beskriver Nordenskjöld det andra fyndet från april 1874 (av Ög 22):
Odenstomta. Vid uppbrytning af sten, som låg nära gården ibland vexande träd, och de större stenarnes sönderslagning, för att användas till byggnader, upptäckte egaren Johannes Svensson i Göpperstad att han råkat sönderslå en runsten, som med runsidan låg nedåtvänd, i många stycken. Inom de 3,5″, 4″ och 4,5 tum breda slingorna läsas orden: × Asbiurn × auk þiR Ali × auk × Urygia × raistu × stain + eftiR × þurkut faþur · sin ×
Nordenskjöld skriver vidare: ”Den i många idrotter skickliga och för forntidsminnen lifligt intresserade egaren har till undertecknad lofvat att på egen bekostnad åter sammanfoga och på stället uppresa stenen, sedan han sjelf varit en ofrivillig orsak till dess sönderstyckning.”
Vid den här tiden pågick sättningen av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (utgivet 1875) och kyrkoherden L. C. Wiede hoppades att runfynden skulle kunna komma med i hans artikel Östergötlands Runurkunder.
I ett brev till Hans Hildebrand den 19 november 1874 (i ATA) skriver han att de två runstenarna från Kuddby skulle kunna ersätta två stenar från Tingstads kyrka i hans runurkunder. Stenarna därifrån (Ög 158 och 159 i Östergötlands runinskrifter) kunde inte på Wiedes tid återfinnas och efter att Ög 158 långt senare återfunnits visade det sig därefter att Ög 159 avsåg samma runsten). Wiede skriver: ”på anmälan af Säve och Mandelgren skulle der vid kyrkan förekomma 5 runstenar men efter den noggrannaste undersökning in loco, finnas der nu blott 3. De 2ne obefintliga få så strykas och i deras ställe insättas de 2ne nyfunna från Kudby socken, neml. från Ingelstad och från Odenstomta.” I brevet föreslår Wiede även att den nyfunna ”Nyqwarnstenen” (Ög 113, Nykvarn, Kallerstads ägor i S:t Lars socken, Linköping) skulle läggas in i utgåvan. Wiede ändrade i korrekturet, men inga av ändringarna blev sedan gjorda i den tryckta utgåvan, sannolikt var det för sent och för omständligt att då göra några ändringar.
Ög 22 Odenstomta och Ög 21 Ingelstad, Kuddby sn. Teckningar L. C. Wiede (ATA).
Teckningarna Ög 21 och Ög 22 från Kuddby socken är säkert Wiedes egna och återfinns i hans samlingar för arbetet med Östergötlands runurkunder på Antikvarisk-topografiska arkivet, vid Riksantikvarieämbetet (ATA).
En detalj i Wiedes teckning av Ög 22 visar en felaktig återgivning av inskriften. Wiede läser þiRali × li × auk istället för þiRali × auk. I hastigheten råkade han upprepa runorna li.
Wiede har också läst det mer förväntade stin än det itin som det faktiskt står på runstenen Ög 21 från Ingelstad. Ordet ’sten’, ristas alltså itin, sannolikt hade runristaren avsett att rista istin, så skrivs ordet emellanåt. Kanske att runans namn, iss, någon gång kan ha spelat in när inskrifterna ristades. En tredje tecknare som såg runstenarna under slutet av 1800-talet var Erik Ihrfors, ett original som fotvandrat mellan de östgötska kyrkorna och bl.a. ritat av runstenar.
Ög 21 Ingelstad, Kuddby sn. Efter teckning av E. Ihrfors, Ostrogothia sacra (ATA).
En detalj från såväl Nordenskjölds, Wiedes som Ihrfors teckningar av Ög 21 från Ingelstad är att inskriften skulle avslutas med ett skiljetecken (kolon). Om det verkligen stämmer är osäkert, men bör kollas i fält.
Till sist går det faktiskt att få reda på dagen i april när en av stenarna hittades. Wiede skriver (i anslutning till teckningarna av runstenarna) om stenen från Odenstomta, Ög 22: ”Funnen på Odenstomta ägor i Kudby socken aldeles utmed gården, af våda söndersprängd, emedan den ristade sidan var vänd nedåt = 10 Apr. 1874”.
Inskriften på G 77, en bildsten från Levide kyrka på Gotland, läses enligt Runverket …(o)(t)a : sun : sum : sins faþu- …–n : a : ain : þet : uas : er–ak… … kuþ selu þaiRa hiauna Vilket tolkas … son, som sin fader … på den ena. Det var … Gud (hjälpe) dessa makars själar.
G 77 Levide kyrka. Efter foto av Anders Edle i Gotlands runinskrifter.
Runföljden a : ain skulle mycket väl kunna tolkas a æin, dvs ’på den ena’. Men, på den ena vaddå? Den ena runstenen? Skulle det ha funnits ytterligare en bildsten i Levide? Jo, det finns (minst) en bildsten i runstensstil från Levide, se bild nedan. Men den är ristad i en annan stil och kan vara yngre och i vart fall inte av samma ristare.
Bildsten, Levide kyrka. Okänd fotograf, foto i Gotlands museums samling.
Kan runföljden a : ain betyda något annat? Runorna ain kan mycket väl stå för æinn ’ensam’ och runan a kan mycket väl stå för a ’äger’. Om runorna före n-runan skriver Wessén ”R. 19-20 utgöres av nedre delen av två raka stavar.” Kan det ha stått han där? Tolkningen ’han äger ensam’ är dock inte min. Den är Wesséns och återfinns i hans eget exemplar av Gotlands runinskrifter som finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Han skriver där ”Han äger ensam?”. Denna tolkning förutsätter att runorna 19–20 kan ha haft bistavar som nu gått förlorade. Stenen behöver därför granskas och Wesséns tolkningsförslag bara vara en möjlig alternativ tolkning som kanske inte visar sig trolig efter en sådan granskning. Från Gotland känner man flera stenar i runstensstil utan runor, de har tyvärr – till skillnad från andra svenska landskap – inte tagits med i Gotlands runinskrifter. Men mer om dem en annan gång.
I ett tidigare blogginlägg med fynd från Wiedes arkiv skrev jag om en teckning av Ög 1. Denna gång gäller det en runsten från Björnsnäs i Kvillinge socken, Östergötland. Runstenen, Ög 44, anges av Liljegren (L 1090, se hans Run-urkunder 1833) ha inskriften
… – … aftʀ : kar.. : faþur : sin :
Som källa anger Liljegren ”L. 1090. kx”, med det åsyftas Fullständig Bautil, upptagande alla bekanta Run-Urkunder (i afteckning eller afskrift), ett manuskript som återfinns i ATA, Riksantikvarieämbetet. Avritningen hos Liljegren återges i Brates Östergötlands runinskrifterpå plansch XV, se nedan.
Brate skriver:
Teckningen i L. f. B. 1090 visar blott högra halvan av stenen med runorna : aftʀ : karol : faþur : sin. På ʀ i aftʀ saknas vänstra kännestrecket, a i karol har kännestreck blott på vänstra sidan, n i sin och o i karol blott på högra sidan om staven. W. 4 meddelar ur mig obekant källa en fullständigare och synbarligen riktigare läsning: Karli : raisti : stin : þansi : aiftʀ : karal : faþur : sin : Namnet karal är Karl med en hjälpvokal mellan rl. Översättning: Karle reste denna sten efter Karl, sin fader
Ög 44 Björnsnäs, Kvillinge sn. Efter Plansch XV i Östergötlands runinskrifter (1911).
En genomgång av Wiedes manus (i ATA) till arbetet Östergötlands runurkunder (utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1) ger några olika exempel på hur inskriften ska läsas: Jarli : raisti : stin : þansi : aiftiʀ : Karal : faþur : sin : Jarli : raisti : stin : þa(n)si : aiftʀ : Karal : faþur : sin : Karli : raisti : stin : þansi : aiftʀ : Karal : faþur : sin :
Det sistnämnda är det som sen gick i tryck 1875 som inskrift nummer 4, därav ”W. 4” hos Brate. Men läsningen stämmer inte helt överens med Wiedes egen teckning av runstenen.
Ög 44 Björnsnäs, Kvillinge sn. L. C. Wiedes teckning (ATA).
Första namnet på teckningen är där återgivet iarli. Gissningsvis har Wiede i slutredigeringen av sitt manus antagit att den som reste stenen skulle vara den karli som han angav ha låtit hugga runinskriften Ög 45, också den från Björnsnäs i Kvillinge socken. Den runföljden läses dock harþi, men lästes av P. A. Säve sommaren 1861 som karþi. Efter runorna : raisti : stin : följer ett parti som snarare bör återges -a-si än þansi, men som säkert betyder þannsi ’denna’.
Inskriften bör alltså, i enlighet med Wiedes teckning, återges iarli : raisti : stin : -a-si : aiftʀ : karal : faþur : sin : Tolkningen blir då Iarli ræisti stæin [þ]a[nn]si æftiʀ Karl, faður sinn. ’Jarle reste denna sten efter Karl, sin fader.’
Namnet Jarle återfinns bara på en annan östgötsk runsten, Ög 25 från Söder Mem i Östra Ny sn. Den stenen är försvunnen, namnet är enligt Bautil (B 906) ristat iarli, säkert avses iarla då namnet där står i ackusativ. Från medeltida svenskt område känner man till drygt 30 män med namnet Iærle, alla från mitten av 1300-talet och framåt (se SMP, häfte 14). Men inga från Östergötland. På runstenarna hittar vi minst 15 gånger det närbesläktade namnet Iarl ’Jarl’, varav ett par–tre gånger från Östergötland. Apropå snarlika namn kan nämnas en Ialle Belghyr som år 1370 säljer sin lott i Algutstorps kvarn i Regna sn, Ög (se SMP, häfte 12).
Wiede ger i sin text inga detaljerade uppgifter om var stenen skulle stå, han skriver ofta ”Björnsnäs tröskhus” men även ”Björnsnäs åker” – det senare anges i det tryckta arbetet (1875). Nordén antar i sitt manus till supplementet till Östergötlands runinskrifter att runstenen stått vid en äldre väg i åkern väster om vägen åt sydväst från Björnsnäs (nära Ög 45).
Wiedes uppgift om ”Björnsnäs tröskhus” är intressant. Runhällen Ög 45 från Björnsnäs befann sig inne i detta tröskhus när P. A. Säve granskade runhällen sommaren 1861 (se Antiqvarisk tidskrift 1 1864, s. 66). Säve nämner inget om runstenen (Ög 44) från Björnsnäs. Men troligen har runstenen inte stått långt från detta tröskhus. Intill beskrivningen av inskrifterna från Björnsnäs finns på en av de många förteckningarna av Wiede en ritning som vid en första anblick skulle kunna peka ut var de båda ristningarna vore belägna. Men dels avbildas snarare en kyrka med kyrkogård, dels fanns då runhällen i tröskhuset som var beläget intill en avlång byggnad.
Ög 44 och Ög 45 Björnsnäs, Kvillinge sn. Efter L. C. Wiedes manuskript till Östergötlands runurkunder (ATA).
När det gäller att rita av en runsten, skriver Wiede i ett brev till Hans Hildebrand 1873-01-16 (ATA): ”… hvad mina ofullkomliga försök i ritning beträffar, har jag aldrig vågat att tota till utan att förut hafva på stenen uppdragit ett nät af qvadratalns rutor med svarta kolränder; likaså på pappret, men af 1/16 dels eller 3/50 dels förminskningsskala …”. I detta fall är alltså skalan 1/16, se teckningen ovan.
Även om Wiede inte var en van avritare av runstenar, kan vi i alla fall anta att proportionerna är korrekta. Och så får vi hoppas att runstenen kommer till rätta.
Vid Edsbacka krog i Sollentuna, nära Edsbergs slott, står nedre delen av en runsten som varit känd sedan 1600-talet. Enligt beskrivningen av U 96 i Upplands runinskrifter skulle texten, med stöd av Martin Aschaneus (handskrift i Kungliga biblioteket Fb 18 s. 41 f.), lyda × hulms[tain × auk × forku-r × –… …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans × »Holmsten och Forkunn …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»
På Stifts- och landsbiblioteket i Skara återfanns 2010 den sedan länge försvunna handskriften Collectaneum Monumentale Runicum av just fornforskaren Mårten Aschaneus. I handskriften beskrivs runinskrifter från, framför allt, Eds och Sollentuna socknar i Uppland. Se bilder av handskriften. Se nedan teckningen av U 96 från handskriften.
U 96, Edsberg Sollentuna socken. Aschaneus teckning i Collectaneum Monumentale Runicum. Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara.
Aschaneus teckning visar att han faktiskt läst lite fler runor än de som återges i Upplands runinskrifter. Wessén skriver i URI (s. 128 f.): »Av runan 18 [den skadade runan i runföljden forku-r] finns på teckningen endast nedre delen av en hst; Aschaneus återger den i sin text som n (liksom han återger 20—21 som li, ehuru han givetvis icke har sett någon bst av l).» Men i den återfunna teckningen hittar vi såväl n– som l-runan, se figuren ovan. Ordet efter runföljden forkunr har givetvis varit ’läto’, ristat litu, där dock övre delen av runorna skadats. Därefter följer antagligen ett skiljetecken. Toppen av runstenen bör ha innehållit en text i stil med ’resa stenen efter …’
Läsningen kan därför snarast kompletteras till: × hulms[tain × auk × forkunr × li-(u) · … …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans × »Holmsten och Forkunn lät …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»
Ascheneus handstil är inte lättläst, men med stöd av vad Wessén läser från handskriften Fb 18 tycks det stå ungefär: »Wijdh Eestbacka, Nordan för Kroghen, versus meridiem, och allmanna L[ands]wägen, Nu 1637. vprest af Henrich Oluffzon ??viantz mäster och tillsamanfogat huilken R. sten förr Låg nedanfallen, vä.» Under teckningen inleds texten med »Ests Runasten i», det sista ordet har jag inte lyckats läsa än. Aschaneus menade att faderns namn var Est, men Wessén anser det sannolikt att namnet slutat på -fast. Jag håller med Wessén, ett namn Est är visserligen inte ovanligt, men då det på runsvenska återges Æist (ack.) ristas det normalt aist eller est. Här har det antagligen stått ast, och då är ett namn på -fast (ack.) mer troligt.
Att ordet ’lät’ kan läggas till är inget oväntat – ordet är bland de vanligaste på de uppländska runstenarna.
Som jag skrivit om tidigare (se bl.a. detta blogginlägg) finns det en stor mängd teckningar i kyrkoherden L. C. Wiedes samlingar. Större delen finns på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA), en mindre del finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Teckningarna var rimligen tänkta att ges ut som en del av Östergötlands runurkunder, tryckt i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1 (1875). Teckningarna är huvudsakligen avritningar, t.ex. från Bautil. Ibland återfinns även Wiedes egna teckningar. Och inte sällan har Wiede ritat av C. F. Nordenskjölds teckningar. Flera av teckningarna återfinns också i ATA (ofta i reseberättelser årligen inskickade till Vitterhetsakademien), en del tryckta i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875), andra förvarade även de på Stiftsbiblioteket i Linköping. Notera även att Nordenskjölds reseberättelser finns tryckta i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening (1920-1947, ej avslutat). Wiede hade tillgång till 80 stycken (numrerade) teckningar av Nordenskjöld vilka skulle vara till ”Fornminnesföreningen ingifna” (se brev från Wiede till H. Hildebrand 1873-01-16, ATA), tyvärr har dessa teckningar ännu inte återfunnits. Som nummer 73 fanns Nordenskjölds teckning av Ög 1, en runlös ristning från Fivelstads kyrka i västra Östergötland. Se Wiedes avritning.
L. C. Wiedes avritning av C. F. Nordenskjölds teckning av Ög 1 (ATA).
Ristningen återfanns i östra bogårdsmuren 1968 norr om norra ingången, se Fornvännen 1969, s. 305 f. Stenen står nu i tornets bottenvåning. Cecilia Ljung skriver i sin avhandling Under runristad häll (2016): ”Eftersom fragmentet har ett rotparti kommer det antingen från en gavel- eller en sidohäll.” Om stenen inte varit så mycket bredare än den halvmeter den mäter nu, kan det tala för att stenen har varit en gavelhäll till ett vikingatida gravmonument.
N. Lagergrens foto av Ög 1, Fivelstads kyrka (efter Fornvännen 1969, s. 306).
Som framgår vid en jämförelse mellan de båda avbildningarna saknas en bit av stenen som den var bevarad på 1870-talet. Den medeltida kyrkan revs 1882, men innan dess hade stenen enligt Nordenskjölds reseberättelse (i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1, s. 88) befunnit sig ”Uti storgången i kyrkan”. Fragmentet var ”2,5 fot långt och 1,5 fot bredt”. I Fornvännen 1969 skriver Elisabeth Svärdström ”En teckning utförd av Wiede (förvarad i ATA) visar att ytterligare någon decimeter av fragmentet är förlorad.” Men Wiede hänvisar på sin teckning till ”N. 73.”, vilket är en av de 80 runstensteckningar som Nordenskjöld gjorde för Östergötlands fornminnesförening. Den teckning som återges ovan är därmed Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning. Den förlorade biten av stenen kan förmodligen återfinnas i bogårdsmuren, mitt tips är att leta i muren närmast öster om kyrkan.
När Ockelbos medeltida kyrka revs sent på 1700-talet hittades en av Gästriklands märkligaste runstenar. Den förvarades från slutet av 1800-talet i den s.k. tornkammaren som var placerad ovanför sakristian – jämte kyrkans arkiv m.m. Kyrkbranden upptäcktes vid 9-tiden på lördagskvällen den 3 december 1904. Rök trängde då ut på två ställen från nedre delen av tornet. Försöken att ta sig upp i tornet för att larma med kyrkklockorna misslyckades, men med hjälp av ångvisslan vid järnvägsstationen fick man dit en hel del personer som dock hade svårt att få fart på vattensprutandet eftersom vattnet var 500 meter bort. Och när väl vattnet började spruta, nådde strålen inte ens upp till takfoten. Det brännbara blev lågornas rov, men bl.a. kyrksilvret, mässhakar och en del annat från sakristian lyckades man rädda. Men runstenen gick förlorad.
Nils Månsson Mandelgren ska enligt uppgift ha varit till Ockelbo den 20–21 juli 1864.
Mandelgrens teckning av Ockelbostenen, Gs 19.
Mandelgrens teckning visar på samma läsningsproblem som andra teckningar från 1800-talet – och med det sammanhörande tolkningsproblem. Vad stod det på runstenen och vad betyder inskriften? I Ockelbostenens fall är det dock i lika hög grad – vad är det för figurer som är avbildade? Vad betyder de? Nu visar inte Mandelgrens teckning samma detaljer som andra 1800-talsteckningar. På de andra teckningarna finner man flera motiv ur Sigurdsagan. Låt oss nu se vad Mandelgren har avbildat, se figuren ovan. Vänd mot trädet står en person – kanske en kvinna – med fotsid klädnad och håller något i handen. Där bakom en fågel med mycket långa ben. Ovanför dem sitter två personer, troligen män, vid ett bord och spelar ett spel. Kan det vara hnefatafl? Ovanför de spelande förefaller vi ha en kraftigt framåtböjd kvinna med något handen som möjligen är en sax.
I Sven B.F. Janssons arbete Gästriklands runinskrifter (1981) finns flera avbildningar av runstenen från Ockelbo. Men att Mandelgren gjort en teckning av runstenen har inte varit känt bland runforskare. Att det står ”Åkerby” istället för ”Ockelbo” vid teckningen kanske något har försvårat identifieringen. En av avbildningarna hos Jansson visar ett fotografi av Harald Faith-Ell (taget av ett fotografi från 1887) med ristningen ifylld i enlighet med K. Hjalmar Kempffs avklappning och avbildning publicerad 1887. Se nedan. Vi känner igen det Mandelgren ritade av men kan även notera t.ex. svärdet som sticks in i runslingan, fågeln uppe i trädet och en man som håller i trädet med ena handen och håller en ring i den andra. Dessa motiv kan knytas till Sigurdsagan – välkänd från exempelvis Ramsundsristningen (Sö 101) i Sörmland.
H. Faith-Ells fotografi efter äldre foto och K. Hj. Kempffs avklappning och avbildning, efter Gästriklands runinskrifter.
Över så till inskriften.
I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) återges inskriften från Gästriklands runinskrifter i enlighet med Jansson och baserad på Kempffs läsning resp. Gestrins läsningar: blesa × lit × raisa × stain×kumbl × þesa × fa(i)(k)(r)(n) × ef(t)ir × sun sin × suar×aufþa × fr(i)þelfr × u-r × muþir × ons × siionum × kan : inuart : þisa × bhum : arn : (i)omuan sun : (m)(i)e(k)
Tolkningen blir, i enlighet med Jansson: Bläsa lät resa dessa vackra ’stenkummel’ efter sin son Svarthövde. Fridälv var hans moder … Inskriftens slut har inte tolkats på något övertygande sätt. Inte heller ger Mandelgrens teckning några ytterligare ledtrådar. Det är nog endast runföljden þisa (þisi hos Mandelgren) som mer eller mindre säkert kan tolkas – þennsa ’denna’ eller þessa ’dessa’.
Under senare år har Agneta Ney skrivit om motiven på runstenen, se hennes bok Bland ormar och drakar (2017), s. 220 ff.
En kopia av runstenen gjordes år 1932, den står strax väster om kyrktornet. Tack var kopian kan stenen fortfarande mer påtagligt väcka tankar och funderingar – men gamla teckningar är också värdefulla.
