Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Från Wiedes manus till Östergötlands runurkunder (1) – Ög 1

Arkivfynd Posted on 31 oktober, 2020 23:38:10

Som jag skrivit om tidigare (se bl.a. detta blogginlägg) finns det en stor mängd teckningar i kyrkoherden L. C. Wiedes samlingar. Större delen finns på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA), en mindre del finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Teckningarna var rimligen tänkta att ges ut som en del av Östergötlands runurkunder, tryckt i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1 (1875). Teckningarna är huvudsakligen avritningar, t.ex. från Bautil. Ibland återfinns även Wiedes egna teckningar. Och inte sällan har Wiede ritat av C. F. Nordenskjölds teckningar. Flera av teckningarna återfinns också i ATA (ofta i reseberättelser årligen inskickade till Vitterhetsakademien), en del tryckta i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875), andra förvarade även de på Stiftsbiblioteket i Linköping. Notera även att Nordenskjölds reseberättelser finns tryckta i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening (1920-1947, ej avslutat).
Wiede hade tillgång till 80 stycken (numrerade) teckningar av Nordenskjöld vilka skulle vara till ”Fornminnesföreningen ingifna” (se brev från Wiede till H. Hildebrand 1873-01-16, ATA), tyvärr har dessa teckningar ännu inte återfunnits.
Som nummer 73 fanns Nordenskjölds teckning av Ög 1, en runlös ristning från Fivelstads kyrka i västra Östergötland. Se Wiedes avritning.

L. C. Wiedes avritning av C. F. Nordenskjölds teckning av Ög 1 (ATA).

Ristningen återfanns i östra bogårdsmuren 1968 norr om norra ingången, se Fornvännen 1969, s. 305 f. Stenen står nu i tornets bottenvåning. Cecilia Ljung skriver i sin avhandling Under runristad häll (2016): ”Eftersom fragmentet har ett rotparti kommer det antingen från en gavel- eller en sidohäll.” Om stenen inte varit så mycket bredare än den halvmeter den mäter nu, kan det tala för att stenen har varit en gavelhäll till ett vikingatida gravmonument.

N. Lagergrens foto av Ög 1, Fivelstads kyrka (efter Fornvännen 1969, s. 306).

Som framgår vid en jämförelse mellan de båda avbildningarna saknas en bit av stenen som den var bevarad på 1870-talet. Den medeltida kyrkan revs 1882, men innan dess hade stenen enligt Nordenskjölds reseberättelse (i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1, s. 88) befunnit sig ”Uti storgången i kyrkan”. Fragmentet var ”2,5 fot långt och 1,5 fot bredt”. I Fornvännen 1969 skriver Elisabeth Svärdström ”En teckning utförd av Wiede (förvarad i ATA) visar att ytterligare någon decimeter av fragmentet är förlorad.” Men Wiede hänvisar på sin teckning till ”N. 73.”, vilket är en av de 80 runstensteckningar som Nordenskjöld gjorde för Östergötlands fornminnesförening. Den teckning som återges ovan är därmed Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning.
Den förlorade biten av stenen kan förmodligen återfinnas i bogårdsmuren, mitt tips är att leta i muren närmast öster om kyrkan.

Senast uppdaterad 2020-10-31



Gs 19 – Runstenen som brann upp

Arkivfynd, Läsningar och tolkningar Posted on 30 september, 2020 20:48:59

När Ockelbos medeltida kyrka revs sent på 1700-talet hittades en av Gästriklands märkligaste runstenar.
Den förvarades från slutet av 1800-talet i den s.k. tornkammaren som var placerad ovanför sakristian – jämte kyrkans arkiv m.m.
Kyrkbranden upptäcktes vid 9-tiden på lördagskvällen den 3 december 1904. Rök trängde då ut på två ställen från nedre delen av tornet. Försöken att ta sig upp i tornet för att larma med kyrkklockorna misslyckades, men med hjälp av ångvisslan vid järnvägsstationen fick man dit en hel del personer som dock hade svårt att få fart på vattensprutandet eftersom vattnet var 500 meter bort. Och när väl vattnet började spruta, nådde strålen inte ens upp till takfoten.
Det brännbara blev lågornas rov, men bl.a. kyrksilvret, mässhakar och en del annat från sakristian lyckades man rädda. Men runstenen gick förlorad.

Nils Månsson Mandelgren ska enligt uppgift ha varit till Ockelbo den 20–21 juli 1864.

Mandelgrens teckning av Ockelbostenen, Gs 19.

Mandelgrens teckning visar på samma läsningsproblem som andra teckningar från 1800-talet – och med det sammanhörande tolkningsproblem.
Vad stod det på runstenen och vad betyder inskriften?
I Ockelbostenens fall är det dock i lika hög grad – vad är det för figurer som är avbildade? Vad betyder de?
Nu visar inte Mandelgrens teckning samma detaljer som andra 1800-talsteckningar. På de andra teckningarna finner man flera motiv ur Sigurdsagan.
Låt oss nu se vad Mandelgren har avbildat, se figuren ovan.
Vänd mot trädet står en person – kanske en kvinna – med fotsid klädnad och håller något i handen. Där bakom en fågel med mycket långa ben. Ovanför dem sitter två personer, troligen män, vid ett bord och spelar ett spel. Kan det vara hnefatafl?
Ovanför de spelande förefaller vi ha en kraftigt framåtböjd kvinna med något handen som möjligen är en sax.

I Sven B.F. Janssons arbete Gästriklands runinskrifter (1981) finns flera avbildningar av runstenen från Ockelbo. Men att Mandelgren gjort en teckning av runstenen har inte varit känt bland runforskare. Att det står ”Åkerby” istället för ”Ockelbo” vid teckningen kanske något har försvårat identifieringen.
En av avbildningarna hos Jansson visar ett fotografi av Harald Faith-Ell (taget av ett fotografi från 1887) med ristningen ifylld i enlighet med K. Hjalmar Kempffs avklappning och avbildning publicerad 1887. Se nedan.
Vi känner igen det Mandelgren ritade av men kan även notera t.ex. svärdet som sticks in i runslingan, fågeln uppe i trädet och en man som håller i trädet med ena handen och håller en ring i den andra. Dessa motiv kan knytas till Sigurdsagan – välkänd från exempelvis Ramsundsristningen (Sö 101) i Sörmland.

H. Faith-Ells fotografi efter äldre foto och K. Hj. Kempffs avklappning och avbildning, efter Gästriklands runinskrifter.

Över så till inskriften.

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) återges inskriften från Gästriklands runinskrifter i enlighet med Jansson och baserad på Kempffs läsning resp. Gestrins läsningar:
blesa × lit × raisa × stain×kumbl × þesa × fa(i)(k)(r)(n) × ef(t)ir × sun sin × suar×aufþa × fr(i)þelfr × u-r × muþir × ons ×
siionum × kan : inuart : þisa × bhum : arn : (i)omuan sun : (m)(i)e(k)

Mandelgrens läsning kan återges:
biesa × lit + raisa × s— × kumbl × þesa ka… …aa^ukþafrinel-r —r × o-ns ×
siionum × kan : inuar- þisi × bhum : ar- : -omu(R)n-uniue

Tolkningen blir, i enlighet med Jansson:
Bläsa lät resa dessa vackra ’stenkummel’ efter sin son Svarthövde. Fridälv var hans moder …
Inskriftens slut har inte tolkats på något övertygande sätt. Inte heller ger Mandelgrens teckning några ytterligare ledtrådar. Det är nog endast runföljden þisa (þisi hos Mandelgren) som mer eller mindre säkert kan tolkas – þennsa ’denna’ eller þessa ’dessa’.

Under senare år har Agneta Ney skrivit om motiven på runstenen, se hennes bok Bland ormar och drakar (2017), s. 220 ff.

En kopia av runstenen gjordes år 1932, den står strax väster om kyrktornet.
Tack var kopian kan stenen fortfarande mer påtagligt väcka tankar och funderingar – men gamla teckningar är också värdefulla.

Senast uppdaterad 2020-09-30.



Hitta en gränssten med runor

Arkivfynd Posted on 20 maj, 2020 00:00:58
Ög 215 Lägernäs, Västra Ryds sn, efter Bautil.

Nära gränsen till Småland, vid Lägernäs i Västra Ryds sn, Östergötland, fanns på 1600-talet en runsten som sedan dess varit försvunnen, se Östergötlands runinskrifter nr 215.
Eller?
På två storskifteskartor, en från 1798 (inklusive en konceptkarta) och en från 1810, nämns en runsten. Den låg då som gränssten mellan byarna Lägernäs, Studstorp, Knapparp och Bubbarp. Se utsnitt ur Erik P. Zetterstedts karta över Studstorp från 1810 (i Lantmäterimyndigheternas arkiv). Jag läser ”Runsten. En stor kulrig Bergsten, med korsmärke hugget ofvan uppå.” Runstenen nämns sedan även i texten till kartan.

Utdrag ur E. P. Zetterstedts storskifteskarta över Studstorp (1810, Lantmäterimyndigheternas arkiv).

På F. Wadmans storskifteskartor över Lägernäs från 1798 anges bl.a. att runstenen är ”4 alnar hög och rundacktig”.
Stenen ligger antagligen kvar, än idag som gränssten mellan de fyra byarna.
I Rannsakningarna på 1600-talet angavs att runstenen skulle blivit en milsten. Men den uppgiften var gissningsvis fel, stenen blev istället en gränssten. Stenen var enligt Bautil knappt två meter lång. Med måttet 4 alnar = 2,40 meter enligt 1798 års kartor skulle det innebära att knappt en halvmeter av stenen var nergrävd i jorden medan den fortfarande stod upprätt och innan den hamnade på den berghäll där den sen omnämndes 1798. Detta givetvis med utgångspunkten att det är en och samma runsten som avses i uppgiften från Bautil och i uppgifterna från kartorna.
För er som befinner er inom två timmars bilresa från Lägernäs kan ni härmed försöka leta reda på gränsstenen — och meddela (länsstyrelsen, Runverket m.fl.) om det var en runsten eller ej.

Senast uppdaterad 2020-05-19



Tillbaka till Högby

Arkivfynd Posted on 27 februari, 2020 23:01:13

Natten till den 27 februari drömde jag visserligen att jag var till Sjögestads kyrka och berättade om de försvunna runristningarna där, men låt mig nu istället återvända till Högby kyrka i Östergötland.

Att Ög ÖFT1875;101 ska utgå ur Samnordisk runtextdatabas är givet, det är samma inskrift vilken Brate i Östergötlands runinskrifter beskrev som Ög 79. Men ska även den runlösa Ög 80 utgå? Hörde den till samma sten som de båda mindre fragmenten till Ög 79? Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg menade såväl Nordenskjöld som Wiede det. Se också nr 147 i Wiedes tryckta Östergötlands runurkunder (1875).
Men såväl Nordenskjöld som Wiede har också uttryckt tvivel om detta. I ett brev till riksantikvarien B. E. Hildebrand daterat den 24 mars 1871 skriver Nordenskjöld (ATA):
”… tyvärr har en bland kalkstensgruset upptäckt runsten blifvit sönderslagen i många bitar af en lat arbetare, en afsigkommen f.d. inspektor Egnell. Så berättas det på stället och af denna runsten torde en Hr. Simonsson inlemnat en ritning. Men att döma af de på kyrkogården befintliga bitarne fruktar jag att förstörelsen har drabbat 2 stenar, hvaraf den ena tyckes endast varit försedd med konstiga slingornamenter och den andra jemte sådana äfven med runor.”
Med ”Hr Simonsson” avses antagligen folkskoleläraren ”P. Simonsson i Högby” som nämns i ett visitationsprotokoll från 1873.
Den 11 mars 1873 skriver Wiede, i ett brev till H. Hildebrand (ATA), att Nordenskjöld ”enligt sednare granskningar kommit till visshet att alla 3 bitarna (:2 med runor, 1 med blott slingor) tillhöra samma runstod, ristad å båda sidorna. Huru vida hans förmodan är grundad, vet jag ej; den må stå för hans räkning. Jag tror det knapt. Visshet kan ej vinnas, sedan alla 3 bitarna blifvit till kalk förbrända!”

L. C. Wiedes avritning av C. F. Nordenskjölds teckning av Ög 79–80 (ATA).

Fragmenten hittades 1870. Antagligen fanns de fortfarande kvar 1871 när Nordenskjöld skrev sitt brev till B. E. Hildebrand, men sedan blev de brända till kalk.

Om vi ser på Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning ovan kan man förstå Wiedes tveksamhet – hur får man ihop fragmenten? Man kan förlita sig på Nordenskjöld som faktiskt sett fragmenten och ”enligt sednare granskningar” kommit fram till att det skulle röra sig om en sten.

Men säkrast är antagligen att som Brate beskriva dem tillsammans under ”Ög 79–80” i en kommande utgåva av Östergötlands runinskrifter och lämna det öppet att det kan ha varit två olika stenar. Skulle Simonssons avritning komma till rätta kanske man kan komma lite längre. Nordenskjöld gjorde flera teckningar av dessa fragment och andra runfynd i Östergötland – de som sändes till riksantikvarien finns på ATA, var de andra finns är däremot okänt. Några teckningar finns på Östergötlands museum i Linköping, dock inte de numrerade teckningarna som Wiede ritat av. Just dessa fragment från Högby kyrka betecknades nr 54 och 55 i Nordenskjölds samling av teckningar. Men även om Nordenskjölds numrerade teckningar skulle komma till rätta, tror jag inte att man kommer längre.

När Högby nya kyrka byggdes lär man ha bränt stenar till kalk vid den samtidigt rivna Västra Skrukeby kyrka. Och de här beskrivna fragmenten jämte en del andra från Högby kyrka ska ha bränts till kalk, men andra runstenar kanske fortfarande går att hitta. I sin reseberättelse 1870 skriver Nordenskjöld att ett runstensfragment ska ha hittats i grunden till flygeln till Högby prästgård, men inte tagits till vara. Det är okänt vad som kan ha stått på stenen och det finns ingen teckning av den (se också Wiede nr 150). Nordenskjöld förmodade att det skulle kunna röra sig om någon av de försvunna Ög 84 eller Ög 85 från ingången till Högby kyrkogård.

Fler fynd kommer säkert göras – liksom att fler stenar kommer kunna pusslas ihop eller visa sig vara identiska.



”Ett stenkummel med runsten”

Arkivfynd Posted on 1 september, 2019 16:06:36

Pehr Arvid Säves reseberättelse för 1861 (ATA) handlar om fornminnen och kyrkor i Östergötland. Han hade det året blivit utnämnd till antikvitetsintendent åt Vitterhetsakademien för Gotland, Östergötland och Västergötland. Första året ägnade han tio veckor åt Östergötland och besökte över 100 kyrkor och socknar. Året därpå återvände han till landskapet men var även till Västergötland.
En stor del av reseberättelserna trycktes i de båda första årgångarna av Antikvarisk tidskrift för Sverige.

I reseberättelserna finns en stor mängd teckningar. Den här nedan återgivna är dock bara schematisk då han inte har sett runstenen. I den handskrivna reseberättelsen skriver Säve om sitt besök i Vånga socken, mellan sjöarna Roxen och Glan, att han där bl.a. träffade ”v. Pastor k. j. Dahlberger, som meddelade uppgiften om ett stenkummel med runsten i hans födelsebyggd, Vestrum i Småland:”


”Runsten, funnen omkring 1844, uti Vestrums Prestgård i Småland (efter uppgift af v. P. Dahlberger i Vånga); hvilket bör närmare efterforskas.”

I den tryckta reseberättelsen är texten delvis omskriven, utan någon teckning, där står:
Vice Pastor K. J. Dahlberger meddelade uppgift om en runsten, som omkring år 1844 skall hafva blifvit funnen, stående vid ändan af en på 4 småstenar hvilande häll, i ett stenkummel i hans födelsebygd, Vestrum i Småland. Förtjente närmare efterforskas.

Västrum ligger ca en mil SSV om Västervik. Och prästgården ligger en dryg km NV om kyrkan. I trakten finns några rösen, men om vi antar att detta ”stenkummel” togs bort 1844 lär det inte finnas mycket kvar av det. Några andra uppgifter om denna möjliga runsten har jag inte funnit.

Karl Johan Dahlberger föddes 1827 i Järeda socken en dryg mil SV om Hultsfred och blev efter sin tid som vice pastor (komminister) i Vånga, 1856-63, senare kyrkoherde i Virserum där han avlider 1897 och skänkte f.ö. därifrån en runstav till (nuvarande) Kalmar läns museum. När han bodde i eller nära Västrum har jag dock inte hittat någon uppgift om, men det bör ha varit kring år 1844.

Nils Månsson Mandelgren var till Västrum år 1848, men skriver inget om denna sten. Även L. C. Wiede har vid ungefär samma tid varit i Västrums prästgård, vilket han nämner i ett brev till Mandelgren 1870, men om han kände till något om den möjliga runstenen är obekant.

Apropå denna sten från Västrum tipsade Magnus Källström mig om ett runstensfragment hittat i en gravhög i en annan del av Småland, nämligen i Mjäryd, Södra Ljunga socken, SSO om Ljungby i Kronobergs län. Stenen finns på Smålands museum i Växjö och har signum Sm IVOS1990;18 i Samnordisk runtextdatabas (version 2014). Runstensfragmentet ska ha hittats 1972 mitt i en gravhög som en bottensten i högens gravkista. Mest troligt är att fragmentet ska ha hamnat där som ”resultatet av en medveten, avsiktlig handling” som Martin Hansson skriver i sin artikel Fragmentet i gravhögen. Kronobergs läns märkligaste runsten? (Kronobergsboken 2008, s. 63 ff.)

Kanske även Kalmar län har haft en sådan märklig runsten, men måhända då en hel runsten i en gravhög i Västrums socken?

Senast uppdaterad 2019-09-02



Mandelgren i Sjögestad

Arkivfynd Posted on 9 augusti, 2019 20:14:05

År 1846 var Nils Månsson Mandelgren till Sjögestads kyrka i
Östergötland och ritade av fyra ristningar, se figur ovan.

Han nämner också en runsten ”I
södra dörren i nya eller Östra delen är en Runsten till tröskel.” Den stenen är antagligen Ög 184 vilken enligt en uppgift ska ha legat utanför dörren till koret och som nu står utanför kyrkogården. Men först tänkte jag att den sten som Mandelgren nämner skulle kunna ha varit runstenen som drygt 100 år senare, sommaren 1948, hittades i norra kyrkogårdsmuren, signum Ög
ATA4905/48 i Samnordisk runtextdatabas (version 2014). En mycket sliten och vittrad sten. Tyvärr har den fått beteckningen Ög 185 på skylten vid kyrkan (jämför också Sjögestad Raä 19:2).
Ög 185 är nämligen försvunnen sedan 1930-talet, men mer om det i annat sammanhang. Se här en teckning av Ög 185 från Erik Brates beskrivning i Sveriges runinskrifter.

Och så misstänkte jag när jag fick nys om Mandelgrens avritade stenar att någon av de fyra stenarna skulle vara samma som, eller höra ihop med denna runlösa Ög 185. Men det stämmer inte (se avbildningarna) och dessutom ska enligt uppgift Ög 185 vara av granit, vilket inte de här aktuella stenarna är. Mandelgren skriver följande om de fyra
stenarna:

”I Vapenhuset ligga i golfvet 4 st: kalkstenar, hvarå äro uthuggna sådane ornater som fig: 1, 2, 3, 4, å pl: II utvisar.”

I Mandelgrens omfattande arkiv i Lund (Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet på Lunds universitet) finns även snabbskisser av de fyra stenarna. Förmodligen gjorda på plats i Sjögestad 1846, medan
renritningarna kan ha gjorts hemmavid, eller av hans elever på Söndagsritskolan
för hantverkare
.
Se här exempel på snabbskisserna för två av stenarna:

En häll var sprucken i två delar. Men uppgiften om dessa därmed fem delar skiljer sig ändå något från en sannolikt lite äldre notering om ristningar från Sjögestads kyrka vilken återfinns i L. C. Wiedes samling på
Linköpings stiftsbibliotek, där står: ”I golfvet af vapenhuset äro
inlaggda en 6 à 7 täljstensfragment af grafstenar, utan runskrift men med samma konstiga drakslingor och wahlknutar, som finnas på de laggda grafstenarna i Bautil. Den största stenens ornamenter äro dertill S formiga som på Bautil.” (se Magnus Källströms recension av Cecilia Ljungs doktorsavhandling Under runristad
häll
, i Futhark 8, 2017 utg. 2019, s. 179).

När P. A. Säve var till Sjögestad 1861 var den gamla kyrkan nyligen nedriven och han har i sin reserapport (ATA) inga uppgifter om stenarna som Mandelgren 15 år tidigare sett i vapenhuset. Fragmenten hade alltså då försvunnit eller använts vid bygget av nya kyrkan – och tills häromåret helt missats i runstensforskningen.

En av stenarna, fig. 1 på Mandelgrens teckning, får mig att
tänka på sidohällar med likartad dekor från Hovs respektive Vreta klosters kyrkor i Östergötland (Hov 8 resp. Vreta 19 i Cecilia Ljungs katalog). Och man kan säkert hitta paralleller till de andra stenarna från Sjögestad bland de långt fler än 300 ristade kalkstenarna i runstensstil från Östergötland.

Senast uppdaterad 2019-08-09



En äldre teckning av Ög 125

Arkivfynd Posted on 3 juli, 2019 01:43:45

Runstenen Ög 125 från Hovby i Västra Eneby socken i Östergötland har varit försvunnen sedan tidigt 1800-tal. Tills nu har det varit känt en teckning av stenen, publicerad av E. Brate i Östergötlands runinskrifter (1911-18). Denna 1800-talsteckning (se nedan) finns på Antikvarisk-Topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet och där står det om runstenen:
Ö.G. Kinda Härad, v. Eneby Socken, Säteriet Hofby, Bykudden, vid Sjön Åsunden, bland en mängd andra minnesmärken. Kulliggande flisformig sten, höjden 5¼ aln, största bredden 1.aln 20.tum, bredden vid nedre ändan 1.aln 13 tum.

Egentligen är det ingen runsten eftersom den saknar runor, men stilen är helt i överensstämmelse med runstenarnas kors.

I kyrkoherden och bibliotekarien L. C. Wiedes arkiv på Stiftsbiblioteket i Linköping finns ett antal teckningar och uppgifter om runinskrifter, speciellt från Östergötland. Däribland finns ett skadat ark med två teckningar av korset på denna sten, inklusive en del nedskrivna uppgifter. Texten och teckningarna är rimligen från senare delen av 1700-talet. På den trasiga delen av arket hänvisas till ”Cancellie-Rådet Lager[brings Swea Rikes] Historia, första Delen s. 72.” Texten i Sven Lagerbrings omfattande arbete, utgivet 1769, handlar på sidan 72 om domarringar och det står vidare där om guden Tor att ”efter någras mening, skal hans hammarmärke finnas ofta ingräfwit på gamla runstenar”.

Om den här aktuella ristningen står på arket hos Wiede:

Afritning af en 5 alr hög Gråstens=Hall, som ligger på Byk=udden vid Hofby Säteri, utmed Åsunden i Västra Eneby Sochn, Kinda Härad och Öster=Göthland. Något derifrån i Söder är en aflång runddel stensatt omkring med store Stenar 24 alnar lång och 10 alnar bred och förmenes warit et offerställe eller Domare=Säte. I öster, närmare sjön, en ännu längre Stensättning alr lång och alr bred, samt rundt omkring flere stensatte grafvar och en större ringen.

(Inga måttuppgifter anges för stensättningen.)
Hur arket har hamnat bland Wiedes efterlämnade papper är okänt, men han kan ha kommit över det under sin tid som bibliotekarie vid Stiftsbiblioteket i Linköping.

Uppgiften om den korsristade stenen har fornlämningsnummer Raä 156 i Västra Eneby sn, Östergötland och den (möjliga) domarringen liksom den (möjliga) stensättningen beskrivs som Raä 142 (:1 respektive :2). Enligt C. F. Nordenskjölds reseberättelse från 1878 (Östergötlands minnesmärken) skulle domarsätet då delvis vara täckt av en byggnad. Denna byggnad, en tegellada enligt Wiedes Östergötlands run-urkunder (1875), är enligt uppgift senare ersatt av en annan byggnad på platsen vilken i sin tur ytterligare ska ha skadat domarringen. Varken domarringen eller stensättningen är registrerade som fornlämningar. Intressant vore förstås att försöka återfinna den korsristade stenen. Den låg ner på platsen för 200 år sedan, men är den kvar där nu?

I sammanhanget är det relevant att nämna Ög 126. Det kan vara den minnessten (Raä 20) som står ca 200 meter åt NNV från ”Bykudden”, vid vägen upp till Hovby gård. Minnesstenen ska enligt uppgifter från 1870-talet ha haft runor och slingor men huggits om vid en familjefest år 1818 och utöver årtalet innehålla initialer. Men en misstanke har också varit att minnesstenen är identisk med Ög 125. Den största bredden på Ög 125 ska ha varit ”1.aln 20 tum” (eller möjligen 21 tum). Det blir (med 24 + 21 tum) = 111 cm. Minnesstenen ska mäta 1,2 meter i bredd vilket därmed inte utesluter att stenarna är identiska. Men enligt teckningen i inventeringsboken för Raä 20, har minnesstenen en annan form än den som är känd för Ög 125. Minnesstenen är därför troligen inte Ög 125. Om minnesstenen har haft en ”ormslinga med runor”, talar det också emot en identifiering med Ög 125 som varken hade runor eller en ormslinga.

Så, leta efter en ca 3 meter lång sten, försedd med ett runstenskors.

Senast uppdaterad 2019-07-03



Tre runstenar blir en

Arkivfynd Posted on 26 maj, 2019 23:59:04

På hemvägen från ett trevligt och lyckat runmöte i Medelpad gick jag igenom delar av ett nu delvis skannat arkiv, ett slags manus, från kyrkoherden L. C. Wiede i Östergötland. Wiede publicerade 1875 ett arbete Östergötlands runurkunder – en förteckning över alla då kända runinskrifter i Östergötland. Den förteckningen finns i omkring tio versioner på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA). Jämte dessa förteckningar, från 1860–70-talen, finns också bortåt 200 bläckteckningar i arkivet. Teckningarna har i viss omfattning använts i runforskningen men jag kan återkomma till dem en annan gång, manuset – de olika förteckningarna – verkar dock inte alls ha använts i runforskningen, utan man har enbart följt det tryckta arbetet i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1, (sidorna 109–129). En del av teckningarna utgörs av avritningar av äldre avbildningar, andra är original av Wiede. Fyra fragment från Högby gamla kyrka, se bilden ovan, har beskrivits under två nummer i standardverket Östergötlands runinskrifter (Ög 79 och Ög 80), utgivet under 1910-talet av Erik Brate.
Fragmenten ska enligt uppgift ha hittats 1870. I manuset skriver Wiede på ett ställe, uppgifterna kommer dock från C. F. Nordenskjöld, en samtida östgötsk fornforskare:
Göstrings h[ärad] Högby s[ocken] kyrkogolfvet. Enl. sednare undersökning på stället lära 3 runstensbitar, den största 4 hörnig, med många slingor men utan upptäckta runor, de andra mera fragmentariska, med inskrift iauk och it utgöra en och samma två sidiga runstod. Förhållandet borde närmare och noggrannare granskas, och de 3 fragmenterna försökas att hoppassas.

På ett annat ställe skriver Wiede:
Derstädes. [Dvs vid Högby gamla kyrka]
—iauk.it. [Tillagt senare:] På kanten står: ley x ri…s x stin x þan…iR x siaol (l? [l-runan])
Wiede fortsätter:
Derstädes, samma griftsten, frånsidan
Endast en prydlig mångdubbel slinga
[tillagt senare:] på ena sidan.

På ytterligare ett ställe bland förteckningarna skriver Wiede:
Göstrings hd Högby kyrkotorn, nu bränd, […] —iauk.it… (på kanten:) leü x ri–s x stin x þan x —iR x siaol (på frånsidan endast en prydlig mångdubbel slinga); stenen nu bränd till kalk.
Se figurer.

Runföljderna iau, it och k finns med hos Nordenskjöld och Brate. Däremot beskriver inte Brate den längre inskriften – och tyvärr finns den inte avbildad. Nordenskjöld har dock beskrivit ristningen på sidan 101 i sitt arbete Östergötlands minnesmärken, utgiven samtidigt med Wiedes arbete i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875). Han skriver att den hade ”konstiga slingornamenter” på bägge sidorna och att det funnits runor såväl på den ena sidan som på kanterna. Inskriften anges som let x ri..s x stin x than..x….iR x siaol………..it…. Och därutöver fanns ”många halfva runor”.
Denna inskrift, inlagd i Samnordisk runtextdatabas versionen från 2014, motsvarar beskrivningen hos Wiede.
Men av Wiedes beskrivningar enligt ovan framgår att också runföljderna under Ög 79 (iau, it, k) hör till samma sten – liksom att Ög 80 är baksidan av den på kanten och andra sidan runförsedda vikingatida gravhällen.
Ög 79, Ög 80 och Ög ÖFT1875;101 bör därför föras ihop till ett nummer – förslagsvis då till Ög 79.

Inget av fragmenten finns i behåll, de ska redan strax efter rivningen av den gamla kyrkan ha bränts till kalk och använts i bygget av den nya kyrkan.

Inskriften kan återges […iau… …it… ¶ …k… ¶ …ley × ri…s × stin × þan… × …iR × siaol …]
Runföljden ley återgavs av Nordenskjöld som let – men Wiedes läsning bör nog följas, se en av figurerna ovan. Tolkningen kan då bli: … denna sten för(?) NN:s själ …

Av de tre blev en kvar. Men liknande upptäckter, runpyssel och andra arkivfynd kommer även framöver påverka runmaterialet – läs för övrigt om liknande ändringar i Magnus Källströms blogginlägg Att avliva en runsten.

Senast uppdaterad 2019-05-26



Nästa »