En skenbart stående runsten

Vg 73. Synnerby kyrkogård. Utan resp. med ifyllning.

I standardutgåvan Sveriges runinskrifter finns emellanåt retuscherade fotografier. Det är inget konstigt att man t.ex. fyller i med mörk färg en imålad runa som råkat blänka vid fotograferingstillfället. Men det förekommer också att man retuscherar en liggande sten som om den stod upp.

Runstenen Vg 73 på Synnerby kyrkogård i Västergötland fotograferades av artisten Harald Faith-Ell vid två tillfällen, dels år 1934, två år innan runstenen restes 1936, dels 1937. Vid det första tillfället målades runorna i och Faith-Ell tog två fotografier – före och efter imålningen. Den som målade i runorna var Hugo Jungner – en runolog från Västergötland som dog i februari 1940 mitt i sitt arbete med att publicera sitt landskaps runinskrifter.

Nedan ser ni runstenen som den låg, omålad, i gräset. Ovan ser ni runstenen på sin nya plats, men i den bild vi ser till vänster ovan är runstensbilden hämtad från den liggande bilden nedan och inretuscherad på platsen för den ifyllda runstenen. En fördel med att retuschera in bilden i samma fotografi som den ifyllda runstenen är att då blir bilderna i samma storlek. Från början var tanken att retuschera nedanstående bild av den oifyllda liggande runstenen också som om den vore stående, men med mörk bakgrund. Det alternativa förslaget vilket antogs, och som framfördes av tryckeriet, blev dock rätt bra – avbildningarna är enkla att jämföra. Samtidigt visar detta exempel på att man kan behöva kritiskt granska en del äldre tryckta fotografier – hur pass retuscherade är de egentligen? Jämförelser med originalbilderna, och ibland då via negativen, kan ge oväntade resultat. Jag kommer återkomma med en eller annan retuscherad runstensbild i senare blogginlägg.

Vg 73. Synnerby kyrkogård. Runstenen före resningen 1936.

Foton: Harald Faith-Ell, 1934 och 1937 (ATA).
Senast uppdaterad: 2019-10-21

Antal publicerade runinskrifter

I mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994-2005), hade jag med en tabell som visade hur många inskrifter jag kände till från olika landskap, hur många av dem som publicerats i standardverket Sveriges runinskrifter (SRI) och hur många som hittats senare.
Det framgick också hur många inskrifter som var beskrivna dubbelt – kanske för att de senare pusslats ihop – och hur många inskrifter som omnämndes i SRI men utan att ha fått ett eget nummer.

I Samnordisk runtextdatabas har varje inskrift ett s.k. signum som i grunden pekar på källan där inskriften är publicerad. Inte sällan då ett nummer från SRI. Sedan dess kan fler delar av en inskrift ha hittats eller nya tolkningar publicerats. Men om vi bortser från dessa i databasen $-markerade ändringar vilket kräver en närmare analys – där det kommer visa sig att flera inskrifter faktiskt har publicerats – utan bara utgår från signumet, då kan man notera var och om en inskrift är publicerad.
Är det i SRI? Är det i Fornvännen? Är det i Danmarks Runeindskrifter, i Nytt om runer? Någon annan källa, eller är inskriften fortfarande opublicerad? Flera opublicerade inskrifter har ännu inte kommit med i Samnordisk runtextdatabas, de finns inte heller med i denna sammanställning.

Den inledande figuren ovan visar att de allra flesta inskrifter från Sverige har publicerats i Sveriges runinskrifter – nämligen 2.628 (65,7%) av totalt 3.997.
I siffran 3.997 ingår också några efterreformatoriska (moderna) inskrifter som finns med i databasen – men som egentligen inte borde räknas.
I den senare figuren har skalan gjorts om till en logaritmisk skala, det blir då enklare att se värdena på de staplar som i den första figuren blev väldigt små.

Näst flest inskrifter hittar i Fornvännen, 279 stycken. Men på tredje och fjärde plats finner vi inskrifter som inte har publicerats, dels då inskrifter (186 st) som finns beskrivna i rapporter i Riksantikvarieämbetets arkiv (ATA), dels inskrifter i manuset till Gotlands runinskrifter del 3 (175 stycken). Totalt är det 426 av de 3997 inskrifterna som – enligt signumet – fortfarande inte är publicerade.

Via denna webbsida https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/ hittar man dels de digitaliserade banden av Sveriges runinskrifter, men också manuset till Gotlands runinskrifter del 3, liksom artiklar till de runristade lösföremålen från Sigtuna och supplementet till Upplands runinskrifter.

Siffrorna ska alltså inte tas för exakta, långt ifrån, men de visar på behovet av fortsatt publiceringsarbete.

Senast uppdaterad 2018-06-30

Nytt och kommande standardverk

Standardverket Sveriges runinskrifter började publiceras år 1900. Under 1930-1970-talen var det god fart på utgivningen, men sen dess har arbetet stannat av. Det görs dock en del arbete med verket och inom några år får vi hoppas att Medelpads runinskrifter kommer ut liksom en efterlängtad avslutande tredje del av Gotlands runinskrifter som sedan länge funnits tillgängligt i manus. Annat arbete som pågår är femte delen av Upplands runinskrifter, liksom en publicering av lösfynden från Sigtuna stad. Se vidare länkar här. I Norge pågår arbete med inskrifterna från Trondheim. Och tidigare i år publicerades inskrifter från Grönland: Peasants and Prayers. The inscriptions of Norse Greenland. Författare är Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn. Ett annat mer populärt arbete skrivet av henne är Danmarks runesten – en fortællingvsom kom ut 2016. Dessa båda arbeten har jag tänkt att läsa framöver.

Det sker alltså en del, men mer resurser skulle behövas. De uppländska och speciellt de gotländska runinskrifterna kommer kräva en hel del redaktionellt arbete. Sedan manuset för de gotländska inskrifterna skrevs har forskningen gått vidare – ny litteratur behöver granskas. Och en stor mängd runfynd har gjorts. Jag skulle önska att Riksantikvarieämbetet får en resurs som bl.a. kan arbeta redaktionellt med Sveriges runinskrifter så att pågående arbeten snart kan slutföras.

Mycket kommer att publiceras digitalt, men hur det än är – en tryckt bok har en ”tyngd” som ett digitalt arbete har svårt att ge.

Senast uppdaterad 2017-09-10