Kategori: Sveriges runinskrifter

Det är nu 100 år sedan Erik Brate gick bort. En mångårig och trogen medarbetare, och länge den ende, i arbetet med utgivningen av Sveriges runinskrifter.

Ett av Erik Brates sist utgivna arbete blev första häftet till Södermanlands runinskrifter. Den 28 mars 1924 beslutade Vitterhetsakademiens förvaltningsutskott att enbart publicera den tryckta texten, inklusive planscherna från Bautil, men inte Brates fotografier; fyra dagar senare dog Brate.
Skälet till att hans fotografier inte trycktes upp var för att de hade för låg kvalité. När han ett par decennier tidigare tagit bilderna var inte tanken att de skulle tryckas, vid den tiden var det istället etsningar av runstenarna som skulle publiceras.-

Ett annat viktigt arbete utgivet 1925 året efter Brates bortgång var Svenska runristare. Detta arbete utgick från hans inträdestal som ledamot i Vitterhetsakademien 1905, men var omarbetat och kompletterat. Inte minst hade han där kunnat föra in runristaruppgifter och läsningar från sina arbeten med de sörmländska och uppländska runinskrifterna. I det arbetet betecknas runinskrifterna från Södermanland med ”Sö-nummer”. Det gäller t.ex. ”Sö 192” från Brunnsberg i Ytterselö socken, men som i Södermanlands runinskrifter har beteckningen Sö 203 från Östa i socknen. Runstenen, som är ristad av Balle, står mycket riktigt i Östa sjöhage, men fastigheten har beteckningen Brunnsberg. Wessén nämner inte Brunnsberg i sina beskrivningar av runstenarna från Östa (Sö 202, Sö 203 och Sö 376). Här kan alltså Brates uppgift komplettera det som står i Södermanlands runinskrifter, men det finns många fler platsuppgifter i Samnordisk runtextdatabas som behöver kompletteras med uppgift om nuvarande fastighetsbeteckningar. När Elias Wessén 1924 övertagit arbetet med utgivningen av Södermanlands runinskrifter, avslutat 1936, gjordes en ny numrering av inskrifterna delvis beroende på nya fynd. Men i fallet med runstenarna från Östa sjöhage berodde det främst på att ”Östa” är betydligt senare än ”Brunnsberg” i bokstavsordning – inom en socken ordnas inskrifterna i Sveriges runinskrifter i bokstavsordning på ortnamn när väl inskrifterna från kyrkan behandlats.

Mellan åren 1887 och ända fram till sin bortgång ägnade Brate större delen av sin fritid, med anslag från Vitterhetsakademien, åt fältarbeten och studier av runinskrifterna. Östergötlands runinskrifter undersöktes 1888–94, Södermanlands 1895–1903, Västmanlands 1898–1900 och därefter runstenarna i Stockholmsdelen av Uppland. Efter år 1901 då Sven Söderberg gått bort granskade han Ölands runinskrifter och slutförde utgåvan av Ölands runinskrifter år 1906. Utgivningen av Östergötlands runinskrifter pågick åren 1911–1918.

Avsikten efter utgivningen av Södermanlands runinskrifter var säkerligen att fortsätta med Upplands runinskrifter, där Otto von Friesen skulle svara för den övriga delen av Uppland. Denna uppdelning märks för övrigt sedan i utgåvan av Upplands runinskrifter där de första två banden (utgivna 1940–1946) just omfattar inskrifterna från, dåvarande, Stockholms län. Men först gällde det att avsluta Södermanlands runinskrifter. Manuset till den första delen trycktes våren 1924 och avsikten var därefter att fortsätta med att trycka den andra delen, men manuset till den andra delen var försvunnet!

Sigurd Curman, nybliven riksantikvarie år 1923, bad under våren 1924 Elias Wessén att ordna med de nya bilderna till Södermanlands runinskrifter som visat sig nödvändig att ta. Och Wessén skriver följande i sin inledning till Södermanlands runinskrifter (s. XCI):

Båda utgingo vi från att Brate före sin död hade hunnit avsluta texten för hela landskapet. Genom läsning av första häftet, där hänvisningar funnos både till flera inskrifter, som icke voro beskrivna där, och till olika paragrafer i inledningen, hade jag fått den bestämda uppfattningen, att så måste vara fallet. Bland Brates efterlämnade papper, som hösten 1924 överlämnades till Vitterhetsakademien, fanns emellertid intet sådant manuskript, och ej heller har det kunnat uppspåras på annat håll. Möjligt är, att Brate endast har haft en plan for fortsättningen och för inledningen, men även denna har icke kunnat återfinnas. Då jag år 1928 tog upp arbetet, kom därför uppdraget att gälla fortsättning och avslutning av Södermanlands runinskrifter.

Av korrespondens mellan Brate och Curman framgår att ett manus för hela Södermanlands runinskrifter har funnits. Enligt vad Magnus Källström har fått fram, skulle manuset ha deponerats på Vitterhetsakademien. Men det kom aldrig till rätta.

I sitt arbete med runinskrifterna tog Brate också fram ett ”generallexikon över landets runinskrifter” som Erik Floderus och K.A. Gustawsson skriver i sin artikel ”Fasta fornlämningar” från 1946 (i hyllningsskriften till Sigurd Curman, Ad Patriam Illustrandam). Ett sådant ”generallexikon” får mig osökt att tänka på mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994–2005), en förteckning som spelade ut sin roll när väl Samnordisk runtextdatabas blev i stort sett komplett.
Men jag kan också tänka på det arbete som Elisabeth Svärdström inledde på 1930-talet med att excerpera litteratur om runinskrifterna som resulterade i ett ”runstensregister” som i början av 1970-talet omfattade två hyllmeter med kortlappar ur arkiv och litteratur.

Läs mer om Erik Brate och hans arbeten inom runologin i Magnus Källströms blogginlägg, https://k-blogg.se/tag/erik-brate/

Och notera runrådet om Erik Brate som kommer äga rum den 16 maj http://www.runforum.nordiska.uu.se/kalendarium/runrad-126/

Senast uppdaterad 2024-04-01.

I mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994-2005), hade jag med en tabell som visade hur många inskrifter jag kände till från olika landskap, hur många av dem som publicerats i standardverket Sveriges runinskrifter (SRI) och hur många som hittats senare.
Det framgick också hur många inskrifter som var beskrivna dubbelt – kanske för att de senare pusslats ihop – och hur många inskrifter som omnämndes i SRI men utan att ha fått ett eget nummer.

I Samnordisk runtextdatabas har varje inskrift ett s.k. signum som i grunden pekar på källan där inskriften är publicerad. Inte sällan då ett nummer från SRI. Sedan dess kan fler delar av en inskrift ha hittats eller nya tolkningar publicerats. Men om vi bortser från dessa i databasen $-markerade ändringar vilket kräver en närmare analys – där det kommer visa sig att flera inskrifter faktiskt har publicerats – utan bara utgår från signumet, då kan man notera var och om en inskrift är publicerad.
Är det i SRI? Är det i Fornvännen? Är det i Danmarks Runeindskrifter, i Nytt om runer? Någon annan källa, eller är inskriften fortfarande opublicerad? Flera opublicerade inskrifter har ännu inte kommit med i Samnordisk runtextdatabas, de finns inte heller med i denna sammanställning.

Den inledande figuren ovan visar att de allra flesta inskrifter från Sverige har publicerats i Sveriges runinskrifter – nämligen 2.628 (65,7%) av totalt 3.997.
I siffran 3.997 ingår också några efterreformatoriska (moderna) inskrifter som finns med i databasen – men som egentligen inte borde räknas.
I den senare figuren har skalan gjorts om till en logaritmisk skala, det blir då enklare att se värdena på de staplar som i den första figuren blev väldigt små.

Näst flest inskrifter hittar i Fornvännen, 279 stycken. Men på tredje och fjärde plats finner vi inskrifter som inte har publicerats, dels då inskrifter (186 st) som finns beskrivna i rapporter i Riksantikvarieämbetets arkiv (ATA), dels inskrifter i manuset till Gotlands runinskrifter del 3 (175 stycken). Totalt är det 426 av de 3997 inskrifterna som – enligt signumet – fortfarande inte är publicerade.

Via denna webbsida https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/ hittar man dels de digitaliserade banden av Sveriges runinskrifter, men också manuset till Gotlands runinskrifter del 3, liksom artiklar till de runristade lösföremålen från Sigtuna och supplementet till Upplands runinskrifter.

Siffrorna ska alltså inte tas för exakta, långt ifrån, men de visar på behovet av fortsatt publiceringsarbete.

Senast uppdaterad 2018-06-30

Standardverket Sveriges runinskrifter började publiceras år 1900. Under 1930-1970-talen var det god fart på utgivningen, men sen dess har arbetet stannat av. Det görs dock en del arbete med verket och inom några år får vi hoppas att Medelpads runinskrifter kommer ut liksom en efterlängtad avslutande tredje del av Gotlands runinskrifter som sedan länge funnits tillgängligt i manus. Annat arbete som pågår är femte delen av Upplands runinskrifter, liksom en publicering av lösfynden från Sigtuna stad. Se vidare länkar här. I Norge pågår arbete med inskrifterna från Trondheim. Och tidigare i år publicerades inskrifter från Grönland: Peasants and Prayers. The inscriptions of Norse Greenland. Författare är Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn. Ett annat mer populärt arbete skrivet av henne är Danmarks runesten – en fortællingvsom kom ut 2016. Dessa båda arbeten har jag tänkt att läsa framöver.

Det sker alltså en del, men mer resurser skulle behövas. De uppländska och speciellt de gotländska runinskrifterna kommer kräva en hel del redaktionellt arbete. Sedan manuset för de gotländska inskrifterna skrevs har forskningen gått vidare – ny litteratur behöver granskas. Och en stor mängd runfynd har gjorts. Jag skulle önska att Riksantikvarieämbetet får en resurs som bl.a. kan arbeta redaktionellt med Sveriges runinskrifter så att pågående arbeten snart kan slutföras.

Mycket kommer att publiceras digitalt, men hur det än är – en tryckt bok har en ”tyngd” som ett digitalt arbete har svårt att ge.

Senast uppdaterad 2017-09-10