Från höstens runpyssel

Tiden går fort och det är redan december. Inte heller har tiden räckt till så mycket runpyssel som skulle önskas. Men en del har blivit gjort.
Svensk runbibliografi har under perioden september–november vuxit med 121 poster. Samtidigt har 60 befintliga poster blivit uppdaterade. Loggboken som jag för egen del fört sedan 2017 har under hösten vuxit med några procent och skulle om den skrevs ut bli över 500 sidor tjock. Men många poster återstår att lägga in, flera av er känner säkert till artiklar och andra runarbeten som fortfarande saknas i bibliografin.

Det finns ytterligare en loggbok i datorn som jag uppdaterat en del under hösten. Loggboken omfattar sådant som har ändrats eller bör ändras i Samnordisk runtextdatabas sedan 2014. Den version av loggboken som publicerades hösten 2020 med ändringarna som gjorts fram till dess omfattade 113 sidor, se http://www.runforum.nordiska.uu.se/filer/loggbok_2014-2020_aug.pdf. Nu är loggboken uppe i 152 sidor. Men det finns mer att redigera och uppdatera i databasen än sådant som noterats i loggboken. Framöver kommer det finnas flera anledningar att återkomma till databasen. Se innehållet i databasen via Riksantikvarieämbetets söktjänst Runor.

Lite mer tid än åt Samnordisk runtextdatabas har under hösten ägnats åt utgåvan av Nordéns supplement till Erik Brates Östergötlands runinskrifter. I oktober lades det ut ett par uppdateringar och i november blev 29 poster uppdaterade. Nu i december pågår redigering av posterna från Hanekinds härad. Mest är det planscherna och figurerna som får lite högre upplösning, i övrigt görs vissa korrekturändringar.

Idag skulle min far ha fyllt 94 år, som exempel på en av inskrifterna som uppdaterades under november kan därför nämnas Ög 94 från Harstads ödekyrkogård i Väderstads socken, Östergötland (se Nordéns beskrivning). Vi såg runstenen för många år sedan och såg då även på en runsten som hittades på kyrkogården 1974, Ög Fv1975;174 se också artikeln i Fornvännen. Men åter till Ög 94. Inskriften återges i Samnordisk runtextdatabas
: askata : auk : kuþmutr : þau : risþu : kuml : þia : iftiR : u-auk : iaR : buki| |i : haþistaþum : an : uaR : bunti : kuþr : taþr : i : ki[(r)]k[(i)(u)(m)]
”Åsgöta(?)/Åskatla(?) och Gudmund de reste detta minnesmärke efter Uddlög(?), som bodde i Haddestad. Han var en god bonde, dog i Grekland.” Den avlidnes namn, som runstenen är rest efter, lästes osäkert av Brate som utluk. Nordén läste u(l)auk. Helmer Gustavson läste år 1971 u-auk eller u(l)auk, men var 1975 inne på att namnet skulle kunna läsas utruk och att det då skulle vara samma Otrygg som nämns på runstenen som hittades 1974, Ög Fv1975;174 (tolkad ”… Jarl reste denna (sten) efter Otryggs broder (el. bröder).”). Inskriften bör kontrolleras närmare. Slutet av inskriften på Ög 94 läste Brate som kirkium, Nordén som ki(R)k(u)(m), Gustavson (1971) som ki-k-…, men att det är Grekland som avses får nog anses säkert. På Nordéns retuscherade foto ligger nederdelen av inskriften i skugga. Hade han väntat några minuter med att ta bilden hade skuggan försvunnit.

Ög 94 Harstads ödekyrkogård, Väderstads sn. Foto A. Nordén (ATA).

Senast uppdaterad 2022-12-04.

Loggbok för Samnordisk runtextdatabas publicerad

Databaser som Samnordisk runtextdatabas blir aldrig färdiga. Arbetet med kommande version har pågått sedan version 2014 kom för nästan exakt sex år sedan.
I den loggbok som nu publicerats medtas en del av de nyheter som kommer finnas med i nästa version av databasen – version 2020.
I loggboken finns t.ex. 65 nya poster beskrivna, men fler blir det.
Det innebär att arbetsversionen av runtextdatabasen just nu omfattar 6815 olika poster. Av dessa är 281 runlösa (vara 10 nya) – ofta delar av runstenar, men inte sällan enbart ornerade ristningar i runstensstil.
I loggboken finns även en hel del rättelser och tillägg – många småjusteringar, andra lite större.
Men det finns mer att göra, en del indikerat med gult i loggboken.
Låt mig här peka på några sådana indikationer.

Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B gäller två runbleck som hittades redan 1972 i Solberga, Köpings sn på Öland.
Men de blev inte utförligt beskrivna förrän 2017, först av Helmer Gustavson, senare samma år av Sonia Pereswetoff-Morath.
Hennes avhandling om de vikingatida runblecken, se bild ovan, föranleder fler viktiga uppdateringar och kompletteringar av runtextdatabasen vilket indikeras på fler platser – men ytterligare en del inskrifter (ännu inte listade i loggboken) kommer också att uppdateras.
En annan runologisk avhandling som också leder till uppdateringar av runtextdatabasen är Alessandro Palumbos Skriftsystem i förändring. Den kommer inom kort ut serien Runrön och det är därifrån uppdateringar har, eller kommer att hämtas.
I sammanhanget vill jag också nämna Hanna Åkerström som den 18 september kl 10 i Uppsala (Ihresalen) lägger fram sin runologiska avhandling Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar.

Gula markeringar på raden efter en land(skaps)rubrik indikerar noteringar om nyfunna runinskrifter som ännu inte fått något signum och därför är svåra att sortera in på rätt plats.
Det gäller exempelvis ett antal runinskrifter från S:t Olofskyrkan i Falköping, Västergötland, men också flera uppländska runstensfragment och en stor mängd runfynd från Gotland.
Från Danmark kommer flera inskrifter läggas in, jag tänker just nu på flera amuletter. Även i Norge har det gjorts flera fynd under senare år. En runsten som bör nämnas är den intressanta urnordiska inskriften från Øverby i Rakkestad (Østfold/Viken).
Inskrifterna från Grönland kommer i nästa databasutgåva att uppdateras och kompletteras utifrån Lisbeth Imers viktiga arbete Peasants and Prayers (2017).
Till sist vill jag i detta sammanhang nämna Michael Barnes utgåva The Runic Inscriptions of the Isle of Man (Runrön 22, utgiven 2019).

Många referenser har lagts till, men fler återstår. Fortsätt att skicka in fel som upptäcks i runtextdatabasen via funktionen Felrapport i nuvarande version av Rundataprogrammet. Använd gärna den funktionen också för att ställa frågor eller tipsa om ytterligare viktig litteratur och inskrifter som ni ser saknas i såväl databas som aktuell loggbok.
Och under hösten kommer det bli anledning att återkomma till Samnordisk runtextdatabas i olika sammanhang.

Till sist en bild av inledningen till loggboken.

Senast uppdaterad 2020-08-31.

Stunkna runor

D E G P Y, vad händer om de ersätts av exempelvis T I K B U?

Nåkot motsvaranti källti bå runstinarna och i antra runtixtir innan vi fick ti stunkna runorna. Tit kör tit liti svårari att läsa tixtin. Bå runstinarna hittar vi hillir inka åäö, min så svårt ska vi inti köra tit här.
Tissa runor införtis succisivt untir vikinkatitin. För mitiltitins runinskriftir talar man ofta om tit ”helstungna runalfabetet”, tå hati uttirlikari nåkra stunkna runor tillkommit utövir ti ”e”, ”g” och ”y” vilka är ti vanlikasti bå runstinarna. Min ikin ubbtäckt av itt runalfabit bå in kurkväkk i ”Gärdslösa kyrka” bå Ölant visar bå kobblinkar millan runorna och alfabitit untir mitiltitin.

Svante Lagman skrev 1990 avhandlingen De stungna runorna : användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter. En värdefull avhandling. Avhandlingen visade dock att man inte kunde använda förekomst eller frånvaro av stungna runor för någon närmare datering av runinskrifterna.
Det var av Svante jag 1990 fick den första versionen (på en diskett) av det som senare blivit Samnordisk runtextdatabas. Sen samarbetade vi mycket kring de vid sekelskiftet aktuella versionerna av databasen. Under senare år har rundoktor Lagman verkat vid Nationellt forensiskt centrum, det som tidigare hette Statens kriminaltekniska laboratorium. Men steget från runor och typografi (Svante har satt flera [run-]böcker) till expertis om fingeravtryck kanske inte är så långt.

Idag fyller Svante 65 år, grattis!

Senast uppdaterad 2020-07-21

Prisad

Den 6 november fick jag motta ett fint pris av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Prismotiveringen löd ”… för hans betydelsefulla bidrag till runologin, inte minst hans ovärderliga datatekniska bistånd till den internationellt uppskattade Samnordiska runtextdatabasen.”

Prisutdelningen var en del av högtidssammanträdet i rikssalen på Uppsala slott. Flera fina och bra tal, intressant föredrag om krigarkvinnan från Birka och en vacker musikalisk inramning. Den goda trerättersmiddagen serverades av professionell personal. Det märktes på hela kvällen att här finns det mångårig rutin.

Föregångaren till databasen fick jag på en diskett 1990. Genast såg jag sådant som saknades eller tycktes vara fel i databasen. Då satte jag mig vid skrivmaskinen och skrev brev till Uppsala universitet. Så småningom kunde det bli e-brev istället med påpekanden och kommentarer. Så kom en ny databas med inte bara de vikingatida svenska runstenarnas inskrifter, utan alla nordiska runinskrifter. Databasen växte, och innehöll mer information. Jag hjälpte till uppdatera den. Men plötsligt en dag vid sekelskiftet gick inte det gamla dosprogrammet att köra på datorn. Då fick jag källkoden och kunde skriva om programmet för Windows. Genom åren blev det flera uppdateringar – såväl av databas som av Rundataprogrammet. Programmet har nu nått sin ”tekniska livslängd”, en ny teknik får ta över. Men databasen lever vidare. Och fortfarande finns det uppgifter att rätta. Men än mer att lägga till. Då inte minst av nyfunna inskrifter, men också nya tolkningar och ihoppusslade runstensfragment. Läs mer om den kommande plattformen Evighetsrunor.

Till sist vill jag gratulera Jonas Nordby som idag den 9 november i Oslo doktorerade på sin avhandling ”Lønnruner. Kryptografi i runeinnskrifter fra vikingtid og middelalder”.

Senast uppdaterad 2018-11-09

Runinskriftstätaste kommunen

Vill man få fram antal runinskrifter i olika landskap kan man välja Urval / Landskap i Rundataprogramnet. På motsvarande sätt (via Urval / Nytt inskriftsvillkor / Kommun) kan man också få fram antal inskrifter per kommun. Sätter man sedan siffrorna i relation till hur stora kommunerna är i antal kvadratkilometer får man fram den runinskriftstätaste kommunen.
Antal kvadratkilometer landyta per kommun kan man tex få från SCB. Vilken kommun är då tätast på runinskrifter? Jo, det blir Upplands Väsby kommun med sina 78 runinskrifter per 75 kvadratkilometer landyta. Näst flest hittar vi i Sigtuna kommun med både sina många runstenar och lösföremål med runor – totalt 272 stycken, på 328 kvadratkilometer. På tredje plats finner vi Vadstena kommun med 135 runinskrifter på 192 kvadratkilometer – varav ungefär hälften från en och samma plats: Hovs kyrka. Se vidare figuren.

Och detta gäller bara Sverige – går vi till Norge hittar vi flest runinskrifter från Bergen. Men åter till Sverige, vilken kommun har flest runinskrifter? Jo, det är Gotlands kommun. Men då kommunen är ganska stor (3.135 kvadratkilometer), kommer den precis utanför listan på de runinskriftstätaste kommunerna.

Siffrorna är från 2014 års runtextdatabas. Dessa kommer ändras till nästa version av databasen – varje år upptäcks nya inskrifter. Å andra sidan pusslas också några fragment ihop. Bilden är dock tydlig – det är främst i södra Uppland som vi hittar de runinskriftstätaste kommunerna. Mest då runstenar, inte sällan kvar på sin ursprungliga plats i landskapet.

Senast uppdaterad 2018-05-30

Tredje delen av signum

Första delen av runinskriftens identitet (signum) i Samnordisk runtextdatabas anger landskap eller land. Andra delen innehåller ett löpnummer ur standardverken eller en annan källreferens där inskriften behandlas.

Tredje delen består typiskt av något av följande tecken:
† – inskriften är försvunnen
$ – nyläsning eller nytolkning
M – inskriften är medeltida (efter kring 1100)
U – inskriften är från urnordisk tid (före kring 725)

Står det inte M eller U, är inskriften att betrakta som vikingatida. I äldre litteratur som innehöll uppgifter från äldre versioner (före 2004) och föregångare till Samnordisk runtextdatabas, kan man hitta #-tecknet istället för †.
Står då †, $ och M/U i någon viss ordning? Ja, alla eller något av tecknen står alltid i den ordningen – eller så finns där bara ett blanktecken om inskriften är vikingatida, inte är försvunnen och inte har uppdaterats med ny läsning/tolkning.

Några andra varianter som tredje del av signum bör också nämnas:
UTGÅR – posten finns kvar i databasen, men saknar inskrift och borde inte tagits med i standardverket/källan.
SENTIDA – inskriften är efterreformatorisk, dvs yngre än medeltid.
? – dateringen (M eller U) är osäker.
U/V – inskrifter som dateras både till urnordisk tid och vikingatid.
=, följt av ett signum. T.ex. ”U 8 =U_6”, ”U Sl21 =U_Fv1990;41B” och ”L 312 =U_617”. Det som står före = avser ett tidigare eller ett ”alternativt signum” medan det som står efter = anger det nuvarande signumet (av tekniska skäl inkluderande ett _-tecken).

Med ”alternativt signum” menas sålunda en uppgift om tidigare signum från äldre versioner av Samnordisk runtextdatabas eller exempelvis ett nummer enligt Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter, ett brakteatnummer från Danmarks runeindskrifter, ett preliminärt nummer för Norges Innskrifter med de yngre Runer bind 7 (Trondheiminskrifterna), ett norskt B-nummer för publicerade inskrifter från Bergen, ett nummer enligt Liljegrens Run-urkunder eller ett nummer enligt Göranssons Bautil.

Behöver man då skriva ut tredje delen av signum i sina uppsatser eller artiklar? Det beror på. Om det är relevant att markera att inskriften gått förlorad, då är det lämpligt att ha med †. Men i övrigt kan man ofta utelämna såväl $ som U eller M; se det mer som en upplysning i databasen än något som måste tas med. Vill man dock signalera att inskriften är nytolkad eller kompletterad/återfunnen/nyläst – för att ge läsaren ett tips om att gå till databasen – då är $ en bra information att ta med. Men ge gärna en förklaring första gången tecknet förekommer. En litteraturhänvisning till vad $-tecknet syftar på, finns i databasen under Referens.

Vad betyder då [] efter signum som man kan hitta i t.ex. Lena Petersons Svenskt runordsregister? Det anger att ordet (helt eller delvis) är läst efter äldre källor. Det kan t.ex. vara från Bautil, från en äldre teckning eller liknande. Inte sällan har delar av runinskrifter gått förlorade under årens lopp.

Ibland ser man signum utan mellanslag mellan land/landskapsuppgiften och numret. Så bör det inte se ut. Lägg in ett s.k. hårt mellanslag för att undvika en radbrytning. I Microsoft Word kan man skriva Ctrl+skift+mellanslag.

Senast uppdaterad 2017-11-30

Antal runor per landskap

Att Uppland är det landskap som har flest runinskrifter är väl känt. Och i Samnordisk runtextdatabas kommer Östergötland på andra plats följt av Södermanland. Men om man räknar antal runor istället för runinskrifter hur blir det då?

Och hur många runor känner vi till från Sverige? Räknar jag runorna i databasen, men inte skiljetecknen, kommer jag upp i drygt 148.000 runor. Då har jag räknat varje bindruna som en runa. I Sverige har jag räknat in de landskap som idag ligger i landet – dvs jag har räknat med Skåneland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, men inte Finland.

På första plats bland landskapen hittar vi Uppland med mer än 62.000 runor. Därefter följer Södermanland med drygt 21.200 runor. De östgötska runmaterialet visar sig bestå av ”bara” drygt 11.700 runor. Däremellan smiter de gotländska runinskrifterna in – från ön finns det med nästan 18.500 runor i Samnordisk runtextdatabas – och materialet växer. Se vidare diagrammet ovan.

Räknar man ord istället för runor då blir det fler än 33.700 runord från Sverige. Och det skulle kunna fylla en bok på sisådär 150 sidor. Men den skulle t.o.m. jag tycka var rätt tråkig – inga kommentarer, inga fotnoter, inga bilder.

Av de nästan 4000 runinskrifterna från Sverige i Samnordisk runtextdatabas, är det 266 som saknar runor. De är förstås inte runinskrifter, men finns med i databasen ändå eftersom de typiskt är ristade i samma stil som runstenarna/rungravhällarna eller är fragment av sådana monument vilka mycket väl i helt skick kan ha haft runor. Jämför vi då det östgötska runmaterialet – 486 ”inskrifter” – med det sörmländska – 459 ”inskrifter” – ser man att hela 116 av de östgötska ”runinskrifterna” är runlösa, mot 23 från Sörmland. Det är en stor förklaring till att det är fler runor från Södermanland än från Östergötland trots att det finns fler östgötska poster i databasen.

Tittar vi vidare på materialet ser vi att inskrifterna är olika långa. Rökstenen från Östergötland har förstås en ovanligt lång inskrift, men snittet i Södermanland ligger på 48,7 runor per runinskrift (de runlösa borträknade), att jämföra med 31,7 från Östergötland. Detta beror sannolikt på att det östgötska runmaterialet är mer fragmentariskt än det sörmländska. I snitt längre inskrifter än från Södermanland finner vi i Gästrikland (50,9 runor) och inte minst i Hälsingland med hela 74,3 runor per runinskrift.

Hälsingland sticker ut – men det förklaras till stor del av att materialet är ganska litet (20 runinskrifter) och av att Malstastenens 261 runor liksom Forsaringens 245 runor påverkar snittet i hög grad.

Bland det som jag finner roligt med runinskrifter är att materialet hela tiden växer. Det hittas inskrifter varje år – och totalt känner man redan till över 150.000 runor i Sverige. Det beror huvudsakligen inte på de senaste årens nyfynd och på att en del kända inskrifter fortfarande saknas i runtextdatabasen, utan på att där är inte dalruneinskrifterna med. Det ska bli mycket intressant framöver att se det speciella materialet bli publicerat.

Senast uppdaterad 2017-11-20

Smygtolkat i Runtextdatabasen

Om en otolkad runföljd lyder …sin… är det rimligt att tolka den som ’… sin …’, eller kanske hellre ’… sin(?) …’. Men var ska man dra gränsen vid ett redigeringsarbete? I samband med redigerandet av Samnordisk runtextdatabas har det under årens lopp lagts in några sådana ”självklara” tolkningar för opublicerade och otolkade inskrifter utan att man kunnat peka på en källa för tolkningen. Detta gjordes redan på 1980-talet i den dåvarande runtextdatabasen. Några lite längre otolkade inskrifter, eller delar av inskrifter utan tolkning, fick då en tolkning vid inläggningen i databasen; men utan att kunna ange en källhänvisning för tolkningen. Dessa tolkningar har sedan levt kvar, eller kunnat revideras när inskriften har blivit publicerad. Eftersom dessa tolkningar ”införda i smyg” har använts i olika sammanhang, och därför inte gärna kunde tas bort, blev det vid databasuppdateringen i maj 2000 inlagt referenser i runtextdatabasen till ”Owe 1996” där tolkningarna finns med – se bilagan till mitt runnamnsregister.

Som exempel kan vi ta en inskrift från Skederids kyrka i Uppland med signum U ATA2999/50. Fragmentet ska ha observerats redan 1923, men kom till Runverkets kännedom först 1950. Stenen, i grå sandsten, har enligt Sven B. F. Jansson som granskade stenen den 1 juni 1950 inskriften …sin…hiona… Se foto i Fornvännen 1954, http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_001, sidan 3. Jansson antar att stenen från början varit en runristad gravhäll och ursprungligen varit rest på kyrkogården. Men någon tolkning anges inte. I runtextdatabasen tolkades inskriften – högst rimligt – som … sinn(?) … hiona …, dvs ’… sin(?) … äkta makar …’. Och i bilagan till mitt runnamnsregister (1996) kom således denna tolkning med – liksom flera andra som på detta sätt ”smugits in” i runtextdatabasen. Men i de senaste uppdateringarna av databasen har vi i redaktionen istället lagt in information – om källan saknat tolkning – i fältet ”Övrigt” att inskriften tolkats av redaktionen. Vi har således slutat smyga.

Senast uppdaterad 2017-08-01