Hitta en gränssten med runor

Ög 215 Lägernäs, Västra Ryds sn, efter Bautil.

Nära gränsen till Småland, vid Lägernäs i Västra Ryds sn, Östergötland, fanns på 1600-talet en runsten som sedan dess varit försvunnen, se Östergötlands runinskrifter nr 215.
Eller?
På två storskifteskartor, en från 1798 (inklusive en konceptkarta) och en från 1810, nämns en runsten. Den låg då som gränssten mellan byarna Lägernäs, Studstorp, Knapparp och Bubbarp. Se utsnitt ur Erik P. Zetterstedts karta över Studstorp från 1810 (i Lantmäterimyndigheternas arkiv). Jag läser ”Runsten. En stor kulrig Bergsten, med korsmärke hugget ofvan uppå.” Runstenen nämns sedan även i texten till kartan.

Utdrag ur E. P. Zetterstedts storskifteskarta över Studstorp (1810, Lantmäterimyndigheternas arkiv).

På F. Wadmans storskifteskartor över Lägernäs från 1798 anges bl.a. att runstenen är ”4 alnar hög och rundacktig”.
Stenen ligger antagligen kvar, än idag som gränssten mellan de fyra byarna.
I Rannsakningarna på 1600-talet angavs att runstenen skulle blivit en milsten. Men den uppgiften var gissningsvis fel, stenen blev istället en gränssten. Stenen var enligt Bautil knappt två meter lång. Med måttet 4 alnar = 2,40 meter enligt 1798 års kartor skulle det innebära att knappt en halvmeter av stenen var nergrävd i jorden medan den fortfarande stod upprätt och innan den hamnade på den berghäll där den sen omnämndes 1798. Detta givetvis med utgångspunkten att det är en och samma runsten som avses i uppgiften från Bautil och i uppgifterna från kartorna.
För er som befinner er inom två timmars bilresa från Lägernäs kan ni härmed försöka leta reda på gränsstenen — och meddela (länsstyrelsen, Runverket m.fl.) om det var en runsten eller ej.

Senast uppdaterad 2020-05-19

Tillbaka till Högby

Natten till den 27 februari drömde jag visserligen att jag var till Sjögestads kyrka och berättade om de försvunna runristningarna där, men låt mig nu istället återvända till Högby kyrka i Östergötland.

Att Ög ÖFT1875;101 ska utgå ur Samnordisk runtextdatabas är givet, det är samma inskrift vilken Brate i Östergötlands runinskrifter beskrev som Ög 79. Men ska även den runlösa Ög 80 utgå? Hörde den till samma sten som de båda mindre fragmenten till Ög 79? Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg menade såväl Nordenskjöld som Wiede det. Se också nr 147 i Wiedes tryckta Östergötlands runurkunder (1875).
Men såväl Nordenskjöld som Wiede har också uttryckt tvivel om detta. I ett brev till riksantikvarien B. E. Hildebrand daterat den 24 mars 1871 skriver Nordenskjöld (ATA):
”… tyvärr har en bland kalkstensgruset upptäckt runsten blifvit sönderslagen i många bitar af en lat arbetare, en afsigkommen f.d. inspektor Egnell. Så berättas det på stället och af denna runsten torde en Hr. Simonsson inlemnat en ritning. Men att döma af de på kyrkogården befintliga bitarne fruktar jag att förstörelsen har drabbat 2 stenar, hvaraf den ena tyckes endast varit försedd med konstiga slingornamenter och den andra jemte sådana äfven med runor.”
Med ”Hr Simonsson” avses antagligen folkskoleläraren ”P. Simonsson i Högby” som nämns i ett visitationsprotokoll från 1873.
Den 11 mars 1873 skriver Wiede, i ett brev till H. Hildebrand (ATA), att Nordenskjöld ”enligt sednare granskningar kommit till visshet att alla 3 bitarna (:2 med runor, 1 med blott slingor) tillhöra samma runstod, ristad å båda sidorna. Huru vida hans förmodan är grundad, vet jag ej; den må stå för hans räkning. Jag tror det knapt. Visshet kan ej vinnas, sedan alla 3 bitarna blifvit till kalk förbrända!”

L. C. Wiedes avritning av C. F. Nordenskjölds teckning av Ög 79–80 (ATA).

Fragmenten hittades 1870. Antagligen fanns de fortfarande kvar 1871 när Nordenskjöld skrev sitt brev till B. E. Hildebrand, men sedan blev de brända till kalk.

Om vi ser på Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning ovan kan man förstå Wiedes tveksamhet – hur får man ihop fragmenten? Man kan förlita sig på Nordenskjöld som faktiskt sett fragmenten och ”enligt sednare granskningar” kommit fram till att det skulle röra sig om en sten.

Men säkrast är antagligen att som Brate beskriva dem tillsammans under ”Ög 79–80” i en kommande utgåva av Östergötlands runinskrifter och lämna det öppet att det kan ha varit två olika stenar. Skulle Simonssons avritning komma till rätta kanske man kan komma lite längre. Nordenskjöld gjorde flera teckningar av dessa fragment och andra runfynd i Östergötland – de som sändes till riksantikvarien finns på ATA, var de andra finns är däremot okänt. Några teckningar finns på Östergötlands museum i Linköping, dock inte de numrerade teckningarna som Wiede ritat av. Just dessa fragment från Högby kyrka betecknades nr 54 och 55 i Nordenskjölds samling av teckningar. Men även om Nordenskjölds numrerade teckningar skulle komma till rätta, tror jag inte att man kommer längre.

När Högby nya kyrka byggdes lär man ha bränt stenar till kalk vid den samtidigt rivna Västra Skrukeby kyrka. Och de här beskrivna fragmenten jämte en del andra från Högby kyrka ska ha bränts till kalk, men andra runstenar kanske fortfarande går att hitta. I sin reseberättelse 1870 skriver Nordenskjöld att ett runstensfragment ska ha hittats i grunden till flygeln till Högby prästgård, men inte tagits till vara. Det är okänt vad som kan ha stått på stenen och det finns ingen teckning av den (se också Wiede nr 150). Nordenskjöld förmodade att det skulle kunna röra sig om någon av de försvunna Ög 84 eller Ög 85 från ingången till Högby kyrkogård.

Fler fynd kommer säkert göras – liksom att fler stenar kommer kunna pusslas ihop eller visa sig vara identiska.

”Ett stenkummel med runsten”

Pehr Arvid Säves reseberättelse för 1861 (ATA) handlar om fornminnen och kyrkor i Östergötland. Han hade det året blivit utnämnd till antikvitetsintendent åt Vitterhetsakademien för Gotland, Östergötland och Västergötland. Första året ägnade han tio veckor åt Östergötland och besökte över 100 kyrkor och socknar. Året därpå återvände han till landskapet men var även till Västergötland.
En stor del av reseberättelserna trycktes i de båda första årgångarna av Antikvarisk tidskrift för Sverige.

I reseberättelserna finns en stor mängd teckningar. Den här nedan återgivna är dock bara schematisk då han inte har sett runstenen. I den handskrivna reseberättelsen skriver Säve om sitt besök i Vånga socken, mellan sjöarna Roxen och Glan, att han där bl.a. träffade ”v. Pastor k. j. Dahlberger, som meddelade uppgiften om ett stenkummel med runsten i hans födelsebyggd, Vestrum i Småland:”


”Runsten, funnen omkring 1844, uti Vestrums Prestgård i Småland (efter uppgift af v. P. Dahlberger i Vånga); hvilket bör närmare efterforskas.”

I den tryckta reseberättelsen är texten delvis omskriven, utan någon teckning, där står:
Vice Pastor K. J. Dahlberger meddelade uppgift om en runsten, som omkring år 1844 skall hafva blifvit funnen, stående vid ändan af en på 4 småstenar hvilande häll, i ett stenkummel i hans födelsebygd, Vestrum i Småland. Förtjente närmare efterforskas.

Västrum ligger ca en mil SSV om Västervik. Och prästgården ligger en dryg km NV om kyrkan. I trakten finns några rösen, men om vi antar att detta ”stenkummel” togs bort 1844 lär det inte finnas mycket kvar av det. Några andra uppgifter om denna möjliga runsten har jag inte funnit.

Karl Johan Dahlberger föddes 1827 i Järeda socken en dryg mil SV om Hultsfred och blev efter sin tid som vice pastor (komminister) i Vånga, 1856-63, senare kyrkoherde i Virserum där han avlider 1897 och skänkte f.ö. därifrån en runstav till (nuvarande) Kalmar läns museum. När han bodde i eller nära Västrum har jag dock inte hittat någon uppgift om, men det bör ha varit kring år 1844.

Nils Månsson Mandelgren var till Västrum år 1848, men skriver inget om denna sten. Även L. C. Wiede har vid ungefär samma tid varit i Västrums prästgård, vilket han nämner i ett brev till Mandelgren 1870, men om han kände till något om den möjliga runstenen är obekant.

Apropå denna sten från Västrum tipsade Magnus Källström mig om ett runstensfragment hittat i en gravhög i en annan del av Småland, nämligen i Mjäryd, Södra Ljunga socken, SSO om Ljungby i Kronobergs län. Stenen finns på Smålands museum i Växjö och har signum Sm IVOS1990;18 i Samnordisk runtextdatabas (version 2014). Runstensfragmentet ska ha hittats 1972 mitt i en gravhög som en bottensten i högens gravkista. Mest troligt är att fragmentet ska ha hamnat där som ”resultatet av en medveten, avsiktlig handling” som Martin Hansson skriver i sin artikel Fragmentet i gravhögen. Kronobergs läns märkligaste runsten? (Kronobergsboken 2008, s. 63 ff.)

Kanske även Kalmar län har haft en sådan märklig runsten, men måhända då en hel runsten i en gravhög i Västrums socken?

Senast uppdaterad 2019-09-02

Mandelgren i Sjögestad

År 1846 var Nils Månsson Mandelgren till Sjögestads kyrka i
Östergötland och ritade av fyra ristningar, se figur ovan.

Han nämner också en runsten ”I
södra dörren i nya eller Östra delen är en Runsten till tröskel.” Den stenen är antagligen Ög 184 vilken enligt en uppgift ska ha legat utanför dörren till koret och som nu står utanför kyrkogården. Men först tänkte jag att den sten som Mandelgren nämner skulle kunna ha varit runstenen som drygt 100 år senare, sommaren 1948, hittades i norra kyrkogårdsmuren, signum Ög
ATA4905/48 i Samnordisk runtextdatabas (version 2014). En mycket sliten och vittrad sten. Tyvärr har den fått beteckningen Ög 185 på skylten vid kyrkan (jämför också Sjögestad Raä 19:2).
Ög 185 är nämligen försvunnen sedan 1930-talet, men mer om det i annat sammanhang. Se här en teckning av Ög 185 från Erik Brates beskrivning i Sveriges runinskrifter.

Och så misstänkte jag när jag fick nys om Mandelgrens avritade stenar att någon av de fyra stenarna skulle vara samma som, eller höra ihop med denna runlösa Ög 185. Men det stämmer inte (se avbildningarna) och dessutom ska enligt uppgift Ög 185 vara av granit, vilket inte de här aktuella stenarna är. Mandelgren skriver följande om de fyra
stenarna:

”I Vapenhuset ligga i golfvet 4 st: kalkstenar, hvarå äro uthuggna sådane ornater som fig: 1, 2, 3, 4, å pl: II utvisar.”

I Mandelgrens omfattande arkiv i Lund (Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet på Lunds universitet) finns även snabbskisser av de fyra stenarna. Förmodligen gjorda på plats i Sjögestad 1846, medan
renritningarna kan ha gjorts hemmavid, eller av hans elever på Söndagsritskolan
för hantverkare
.
Se här exempel på snabbskisserna för två av stenarna:

En häll var sprucken i två delar. Men uppgiften om dessa därmed fem delar skiljer sig ändå något från en sannolikt lite äldre notering om ristningar från Sjögestads kyrka vilken återfinns i L. C. Wiedes samling på
Linköpings stiftsbibliotek, där står: ”I golfvet af vapenhuset äro
inlaggda en 6 à 7 täljstensfragment af grafstenar, utan runskrift men med samma konstiga drakslingor och wahlknutar, som finnas på de laggda grafstenarna i Bautil. Den största stenens ornamenter äro dertill S formiga som på Bautil.” (se Magnus Källströms recension av Cecilia Ljungs doktorsavhandling Under runristad
häll
, i Futhark 8, 2017 utg. 2019, s. 179).

När P. A. Säve var till Sjögestad 1861 var den gamla kyrkan nyligen nedriven och han har i sin reserapport (ATA) inga uppgifter om stenarna som Mandelgren 15 år tidigare sett i vapenhuset. Fragmenten hade alltså då försvunnit eller använts vid bygget av nya kyrkan – och tills häromåret helt missats i runstensforskningen.

En av stenarna, fig. 1 på Mandelgrens teckning, får mig att
tänka på sidohällar med likartad dekor från Hovs respektive Vreta klosters kyrkor i Östergötland (Hov 8 resp. Vreta 19 i Cecilia Ljungs katalog). Och man kan säkert hitta paralleller till de andra stenarna från Sjögestad bland de långt fler än 300 ristade kalkstenarna i runstensstil från Östergötland.

Senast uppdaterad 2019-08-09

En äldre teckning av Ög 125

Runstenen Ög 125 från Hovby i Västra Eneby socken i Östergötland har varit försvunnen sedan tidigt 1800-tal. Tills nu har det varit känt en teckning av stenen, publicerad av E. Brate i Östergötlands runinskrifter (1911-18). Denna 1800-talsteckning (se nedan) finns på Antikvarisk-Topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet och där står det om runstenen:
Ö.G. Kinda Härad, v. Eneby Socken, Säteriet Hofby, Bykudden, vid Sjön Åsunden, bland en mängd andra minnesmärken. Kulliggande flisformig sten, höjden 5¼ aln, största bredden 1.aln 20.tum, bredden vid nedre ändan 1.aln 13 tum.

Egentligen är det ingen runsten eftersom den saknar runor, men stilen är helt i överensstämmelse med runstenarnas kors.

I kyrkoherden och bibliotekarien L. C. Wiedes arkiv på Stiftsbiblioteket i Linköping finns ett antal teckningar och uppgifter om runinskrifter, speciellt från Östergötland. Däribland finns ett skadat ark med två teckningar av korset på denna sten, inklusive en del nedskrivna uppgifter. Texten och teckningarna är rimligen från senare delen av 1700-talet. På den trasiga delen av arket hänvisas till ”Cancellie-Rådet Lager[brings Swea Rikes] Historia, första Delen s. 72.” Texten i Sven Lagerbrings omfattande arbete, utgivet 1769, handlar på sidan 72 om domarringar och det står vidare där om guden Tor att ”efter någras mening, skal hans hammarmärke finnas ofta ingräfwit på gamla runstenar”.

Om den här aktuella ristningen står på arket hos Wiede:

Afritning af en 5 alr hög Gråstens=Hall, som ligger på Byk=udden vid Hofby Säteri, utmed Åsunden i Västra Eneby Sochn, Kinda Härad och Öster=Göthland. Något derifrån i Söder är en aflång runddel stensatt omkring med store Stenar 24 alnar lång och 10 alnar bred och förmenes warit et offerställe eller Domare=Säte. I öster, närmare sjön, en ännu längre Stensättning alr lång och alr bred, samt rundt omkring flere stensatte grafvar och en större ringen.

(Inga måttuppgifter anges för stensättningen.)
Hur arket har hamnat bland Wiedes efterlämnade papper är okänt, men han kan ha kommit över det under sin tid som bibliotekarie vid Stiftsbiblioteket i Linköping.

Uppgiften om den korsristade stenen har fornlämningsnummer Raä 156 i Västra Eneby sn, Östergötland och den (möjliga) domarringen liksom den (möjliga) stensättningen beskrivs som Raä 142 (:1 respektive :2). Enligt C. F. Nordenskjölds reseberättelse från 1878 (Östergötlands minnesmärken) skulle domarsätet då delvis vara täckt av en byggnad. Denna byggnad, en tegellada enligt Wiedes Östergötlands run-urkunder (1875), är enligt uppgift senare ersatt av en annan byggnad på platsen vilken i sin tur ytterligare ska ha skadat domarringen. Varken domarringen eller stensättningen är registrerade som fornlämningar. Intressant vore förstås att försöka återfinna den korsristade stenen. Den låg ner på platsen för 200 år sedan, men är den kvar där nu?

I sammanhanget är det relevant att nämna Ög 126. Det kan vara den minnessten (Raä 20) som står ca 200 meter åt NNV från ”Bykudden”, vid vägen upp till Hovby gård. Minnesstenen ska enligt uppgifter från 1870-talet ha haft runor och slingor men huggits om vid en familjefest år 1818 och utöver årtalet innehålla initialer. Men en misstanke har också varit att minnesstenen är identisk med Ög 125. Den största bredden på Ög 125 ska ha varit ”1.aln 20 tum” (eller möjligen 21 tum). Det blir (med 24 + 21 tum) = 111 cm. Minnesstenen ska mäta 1,2 meter i bredd vilket därmed inte utesluter att stenarna är identiska. Men enligt teckningen i inventeringsboken för Raä 20, har minnesstenen en annan form än den som är känd för Ög 125. Minnesstenen är därför troligen inte Ög 125. Om minnesstenen har haft en ”ormslinga med runor”, talar det också emot en identifiering med Ög 125 som varken hade runor eller en ormslinga.

Så, leta efter en ca 3 meter lång sten, försedd med ett runstenskors.

Senast uppdaterad 2019-07-03

Tre runstenar blir en

På hemvägen från ett trevligt och lyckat runmöte i Medelpad gick jag igenom delar av ett nu delvis skannat arkiv, ett slags manus, från kyrkoherden L. C. Wiede i Östergötland. Wiede publicerade 1875 ett arbete Östergötlands runurkunder – en förteckning över alla då kända runinskrifter i Östergötland. Den förteckningen finns i omkring tio versioner på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA). Jämte dessa förteckningar, från 1860–70-talen, finns också bortåt 200 bläckteckningar i arkivet. Teckningarna har i viss omfattning använts i runforskningen men jag kan återkomma till dem en annan gång, manuset – de olika förteckningarna – verkar dock inte alls ha använts i runforskningen, utan man har enbart följt det tryckta arbetet i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1, (sidorna 109–129). En del av teckningarna utgörs av avritningar av äldre avbildningar, andra är original av Wiede. Fyra fragment från Högby gamla kyrka, se bilden ovan, har beskrivits under två nummer i standardverket Östergötlands runinskrifter (Ög 79 och Ög 80), utgivet under 1910-talet av Erik Brate.
Fragmenten ska enligt uppgift ha hittats 1870. I manuset skriver Wiede på ett ställe, uppgifterna kommer dock från C. F. Nordenskjöld, en samtida östgötsk fornforskare:
Göstrings h[ärad] Högby s[ocken] kyrkogolfvet. Enl. sednare undersökning på stället lära 3 runstensbitar, den största 4 hörnig, med många slingor men utan upptäckta runor, de andra mera fragmentariska, med inskrift iauk och it utgöra en och samma två sidiga runstod. Förhållandet borde närmare och noggrannare granskas, och de 3 fragmenterna försökas att hoppassas.

På ett annat ställe skriver Wiede:
Derstädes. [Dvs vid Högby gamla kyrka]
—iauk.it. [Tillagt senare:] På kanten står: ley x ri…s x stin x þan…iR x siaol (l? [l-runan])
Wiede fortsätter:
Derstädes, samma griftsten, frånsidan
Endast en prydlig mångdubbel slinga
[tillagt senare:] på ena sidan.

På ytterligare ett ställe bland förteckningarna skriver Wiede:
Göstrings hd Högby kyrkotorn, nu bränd, […] —iauk.it… (på kanten:) leü x ri–s x stin x þan x —iR x siaol (på frånsidan endast en prydlig mångdubbel slinga); stenen nu bränd till kalk.
Se figurer.

Runföljderna iau, it och k finns med hos Nordenskjöld och Brate. Däremot beskriver inte Brate den längre inskriften – och tyvärr finns den inte avbildad. Nordenskjöld har dock beskrivit ristningen på sidan 101 i sitt arbete Östergötlands minnesmärken, utgiven samtidigt med Wiedes arbete i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875). Han skriver att den hade ”konstiga slingornamenter” på bägge sidorna och att det funnits runor såväl på den ena sidan som på kanterna. Inskriften anges som let x ri..s x stin x than..x….iR x siaol………..it…. Och därutöver fanns ”många halfva runor”.
Denna inskrift, inlagd i Samnordisk runtextdatabas versionen från 2014, motsvarar beskrivningen hos Wiede.
Men av Wiedes beskrivningar enligt ovan framgår att också runföljderna under Ög 79 (iau, it, k) hör till samma sten – liksom att Ög 80 är baksidan av den på kanten och andra sidan runförsedda vikingatida gravhällen.
Ög 79, Ög 80 och Ög ÖFT1875;101 bör därför föras ihop till ett nummer – förslagsvis då till Ög 79.

Inget av fragmenten finns i behåll, de ska redan strax efter rivningen av den gamla kyrkan ha bränts till kalk och använts i bygget av den nya kyrkan.

Inskriften kan återges […iau… …it… ¶ …k… ¶ …ley × ri…s × stin × þan… × …iR × siaol …]
Runföljden ley återgavs av Nordenskjöld som let – men Wiedes läsning bör nog följas, se en av figurerna ovan. Tolkningen kan då bli: … denna sten för(?) NN:s själ …

Av de tre blev en kvar. Men liknande upptäckter, runpyssel och andra arkivfynd kommer även framöver påverka runmaterialet – läs för övrigt om liknande ändringar i Magnus Källströms blogginlägg Att avliva en runsten.

Senast uppdaterad 2019-05-26

Två runstenar på karta över Bro

I min hemsocken Bro i Uppland finns flera runstenar. Två kommer från Härnevi. Eller mer precist från närheten av Skällsta bro, på södra sidan av Enköpingsvägen. En bit av den ena runstenen står kvar (U 621), resten av den stenen kanske murades in i en spis för länge sedan. Inskriften lyder i översättning »Åbjörn och Sigbjörn och Gunnhild lät resa denna sten efter sin fader och hon efter sin man Assur.» Den andra runstenen står sedan 1913 vid prästgården. Uppgifterna från 1672 i Rannsakningarna efter antikviteter lyder »På Herrenwij Ägorne östan för Skielstadh broon .2 Runesteenar». Dessa och andra uppgifter från 1600-talet kan nu kompletteras av en karta som preliminärt kan dateras till omkring år 1700. Kartan beskriver byn Råby på andra sidan landvägen, dagens Enköpingsvägen. På konceptet – utkastet – till kartan markeras runstenarna och där står: »2ne Runstenar». Kartan finns i Lantmäteristyrelsens arkiv på Lantmäteriet i Gävle och har beteckningen B9-19:1.
Den runsten som nu står vid Prästgården (U 622) är även den skadad. Men den förlorade biten har saknats sedan 1600-talet och finns kanske även den uppåt Skällsta och Råby. Inskriften lyder (egen läsning) · kunhi… … · eft(i)R · sun sn · hursefn(i) ’ au(k) · oithafþ(a) uþ (h)(i)b uil, vilket jag tolkar »Gunnhild … efter sin son Horsämne(?) och Vithövde. Gud hjälp(?) väl(?).» Gunnhild i de båda inskrifterna avser säkerligen samma person. Slutet på inskriften borde ha förklarat hur Vithövde var släkt med Gunnhild och/eller Horsämne, men istället tycks där stå en bön.
Det är alltså konceptet till kartan som innehåller mest information. På den bara delvis färdiga renritningen av kartan finns inga uppgifter om runstenarna, inte heller står där när kartan gjordes och vem som ritade den. Men som tur är finns alltså utkastet i behåll.

Senast uppdaterad 2019-04-21

ATA – ett outsinligt arkiv

Antikvariskt-topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet innehåller många hyllmeter med skrivelser, rapporter, ritningar, protokoll, fotografier mm.

Som antyds av namnet är en stor del av arkivet sorterat topografiskt, på landskap, socken/stad och by/kvarter. Inte sällan har personer anställda vid Riksantikvarieämbetet, eller föreningar och andra, överlämnat sina egna arkiv. Det gör att ATA också inkluderar mer än 200 mer eller mindre privata arkiv – dokument, manus, brev mm som personerna eller föreningarna fått eller arbetat med. Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademien har även ansvarat för utgivningen av ett flertal skriftserier, haft hand om flera fonder och korresponderat med länsmuseer, länsstyrelser och andra myndigheter varför man i arkivet kan hitta en stor mängd handlingar kring den centrala kulturminnesvården i landet. Just runstenar har ofta uppmärksammats, men givetvis många andra fornlämningstyper, byggnader, kulturmiljöer mm.

Runstenarna finns typiskt med i det topografiska arkivet – man beställer fram handlingar för fastigheten (eller kyrkan) och får leta igenom papperna, som normalt ligger i tidsordning med senast överst, tills man hittar det man söker. Ibland ligger dock uppgifterna på ”socknen allmänt”. Inte sällan finns det bilder av runstenarna, totalt finns det uppskattningsvis 4600 folioark med äldre fotografier som Riksantikvarieämbetet nu har skannat in i projektet Evighetsrunor.
Det finns också teckningar av runstenarna – om inte i runmapparna, så i enskilda arkiv eller bland reseberättelser upprättade på 1800-talet av dåtidens fornforskare.

Totalt sett finns fyra miljoner bilder i arkivet, från utgrävningar, fornlämningsmiljöer, byggnader m.m. Ofta är bilderna sorterade efter ämnen – eller topografiskt. För fotografier tagna från 1976 eller framåt så får de sökas på landskap, socken/stad och därefter objekt.

Åter så till det topografiska arkivet. Handlingarna är ordnade per fastighet och socken, landskapsvis. För varje socken eller stad finns också (äldre) tidningsurklipp, ett material som kan vara intressant att gå igenom. En del skrivelser och handlingar berör flera socknar – dess kan då återfinnas i boxar för landskapet, t.ex. ”Södermanland allmänt”. Där kan man söka om man inte hittar det man ”vet ska finnas” under den aktuella socknen.

Delar av Kulturhistoriska byråns arkiv om kyrkobyggnaderna har insorterats i det topografiska arkivet, men det kan man ju uttryckligen ange att man inte behöver få fram – såvida man nu inte är ute efter handlingar därifrån.

Under ungefär hundra år fram till och med 1993 betecknades diarienumren med ett löpnummer plus ett årtal. Knutet till ett och samma diarienummer kan finnas flera dokument – t.ex. en brevväxling mellan Riksantikvarieämbetet och dess ombud eller något länsmuseum. Ett exempel är 3623/43, vilket gäller försvinnandet av Ög 185 vid Sjögestads kyrka i Östergötland. Den 20 september 1943 skickade ombudet Thord Lindell ett brev till Riksantikvarieämbetet och 9 dagar senare skickade Riksantikvarieämbetet en skrivelse till församlingen i ärendet – bägge dokumenten har samma diarienummer. Både inkommande och utgående skrivelser hittas i arkivet – äldre utgående skrivelser från tiden före 1923 finns dock inte i det topografiska arkivet eftersom man inte förrän då använde karbonpapper i skrivmaskinen.

Spännande och värdefulla fynd kan också göras i ATA:s brevsamlingar, resejournaler, bland ritningarna eller i mikrofilmade samlingar från andra arkiv än Riksantikvarieämbetets eget arkiv.

Bild från försättsbladet till Riksantikvarieämbetets vägledning till sökning i Topografiska arkivet.

Senaste uppdaterad 2019-03-24