Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Från ’på den ena’ till något annat?

Arkivfynd, Läsningar och tolkningar Posted on 30 september, 2022 23:56

Inskriften på G 77, en bildsten från Levide kyrka på Gotland, läses enligt Runverket
…(o)(t)a : sun : sum : sins faþu- …–n : a : ain : þet : uas : er–ak… … kuþ selu þaiRa hiauna
Vilket tolkas
… son, som sin fader … på den ena. Det var … Gud (hjälpe) dessa makars själar.

G 77 Levide kyrka. Efter foto av Anders Edle i Gotlands runinskrifter.

Runföljden a : ain skulle mycket väl kunna tolkas a æin, dvs ’på den ena’.
Men, på den ena vaddå? Den ena runstenen? Skulle det ha funnits ytterligare en bildsten i Levide?
Jo, det finns (minst) en bildsten i runstensstil från Levide, se bild nedan. Men den är ristad i en annan stil och kan vara yngre och i vart fall inte av samma ristare.

Bildsten, Levide kyrka. Okänd fotograf, foto i Gotlands museums samling.

Kan runföljden a : ain betyda något annat? Runorna ain kan mycket väl stå för æinn ’ensam’ och runan a kan mycket väl stå för a ’äger’. Om runorna före n-runan skriver Wessén ”R. 19-20 utgöres av nedre delen av två raka stavar.” Kan det ha stått han där?
Tolkningen ’han äger ensam’ är dock inte min. Den är Wesséns och återfinns i hans eget exemplar av Gotlands runinskrifter som finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Han skriver där ”Han äger ensam?”. Denna tolkning förutsätter att runorna 19–20 kan ha haft bistavar som nu gått förlorade. Stenen behöver därför granskas och Wesséns tolkningsförslag bara vara en möjlig alternativ tolkning som kanske inte visar sig trolig efter en sådan granskning.
Från Gotland känner man flera stenar i runstensstil utan runor, de har tyvärr – till skillnad från andra svenska landskap – inte tagits med i Gotlands runinskrifter. Men mer om dem en annan gång.

Senast uppdaterad 2022-09-30.



Om Åslek i Ärentuna

Läsningar och tolkningar Posted on 31 augusti, 2022 23:45

Runsten U 1017 från Fjuckby i Ärentuna socken, Uppland, har i Upplands runinskrifter läsningen och översättningen
[fastulfr · lit · rita · stin · iftiR · hulf]ast [runiriþ lit · iftiR · osihik · faþur sin uk · bru · kra] al a(s)[li]ks —
Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Aslek(?), sin fader, och göra bro al asliks —(?).

U 1017 Fjuckby, Ärentuna sn. Efter Bautil 507 återgiven i Upplands runinskrifter.

De äldre läsningarna och tolkningarna är inte helt överens. Runföljden osihik har även lästs osleik varför tolkningen Åslek ändå är sannolik. Carl Säve tolkar i Upplands fornminnesförenings tidskrift slutet som som ’Åsleks arfvingar’, och bygger då på en delvis annan läsning där det antogs ha stått iru arfar asliks.

Att runföljden asliks (eller asleks som den också lästs) ska tolkas som ’Åsleks’ är alltså sannolik, men runföljden lämnades otolkad av Wessén i Upplands runinskrifter.
Däremot är slutet tolkat i Samnordisk runtextdatabas, detta utan någon hänvisning till källa. Men tolkningen återfinns i egennamnsförteckningen i Upplands runinskrifter, det skulle därför räcka att lägga in en referens i runtextdatabasen till sidan 681 i det aktuella bandet av Upplands runinskrifter.
I runtextdatabasen lyder tolkningen (på runsvenska):
FastulfR let retta stæin æftiR Holmfast, Runfriðr(?) let æftiR Aslæik(?), faður sinn, ok bro gæra <al> Aslæiks(?)

Vad skulle då runföljden al kunna stå för? Avsikten var måhända att rista at. En sådan runföljd tolkas ofta ”efter”, men kanske tolkningen kan vara ”ande”, ofta ristad ant, men inte sällan ristad at (eller ot). I så fall skulle tolkningen kunna bli:
Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Åslek(?), sin fader, och göra bro [till minne av] Åsleks(?) ande(?)
Men även ordet ande borde i så fall stå i genitiv och det talar emot denna tolkning. Rimligare är att tänka sig tolkningen ”efter” och att istället den avslutande runan s hör till en fortsättning av inskriften. Tolkningen blir då:

Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Åslek(?), sin fader, och göra bro efter(?) Åslek(?)

En annan runinskrift från Ärentuna, U 1020 från Kyrsta, är sannolikt ristad av samme ristare och har enligt Upplands runinskrifter läsningen och översättningen
kufast[r] · li[t] · [raisa] · stin … · fastulfr · · rui… …[st]i · bru · as[uh]k
Gudfast lät resa stenen … Fastulv … bro …
Namnet Fastulv finns med både i inskriften U 1017 och i denna inskrift. Wessén skriver i sina kommentarer om ordet bro i inskriften på U 1020 att det ”Möjligen […] varit efterföljt av samma namn aslaik i båda inskrifterna.” Rörande den tredje runan i runföljden as[uh]k skriver Wessén att runan skulle kunna vara en i-, l– eller en u-runa.

Kanske har vi alltså här ytterligare en runsten som Fastulv varit med om att resa efter Åslek – jämte en bro.

Till sist en liten notering. På planschen till U 1020 (se figuren nedan) finns en runa (en huvudstav) imålad efter runföljden rui längst ner på stenen. Detta kommenteras inte under ”Till läsningen”, i Upplands runinskrifter utan där står istället ”inga spår av runor kunna upptäckas i den nedre vänstra öglan.” Vid tillfälle bör därför slingan kontrolleras lite närmare för att se om det kanske ändå finns något spår av en runa där. Enligt Johan Hadorph (se Bautil 511) fanns där på 1600-talet några runor, även om ingen verkar vara säker.

U 1020 Kyrsta, Ärentuna sn. Efter Plansch 55 i Upplands runinskrifter, foto Iwar Andersson.

Senast uppdaterad 2022-08-31.



Ett vägmärke som ramlade i sjön

Läsningar och tolkningar Posted on 30 juni, 2022 23:46

Vid förra sekelskiftet stod större delen av en runsten, U 512, vid Skedviken i Fasterna socken i Uppland, inte långt från Mörby slottsruin. Som Run-Janne skriver i festskriften till Elias Wessén (1954) kan stenen ha flyttats dit på 1700-talet från en sannolik fyndplats nära där resten av stenen sen hittades år 1871, nämligen strax norr om Metsjön.
På de äldre kartor jag undersökt har jag inte inte funnit någon uppgift om en runsten vid Fagerudden i sjön Skedviken där runstenen ska ha stått. Men delarna av den hittades i samband med lågvatten i sjön år 1948. En del av stenen saknas fortfarande och lär ligga på botten av sjön, nedanför udden. Någon gång mellan 1895, då det är känt att runstenen stod på Fagerudden, och 1948, då den hittades i vattnet, har stenen alltså ramlat ner och säkerligen gått sönder i fallet.

Texten är lång, i helt skick har det nog funnits mer än 200 runor på stenen varav drygt 170 är i behåll. Inskriften lyder
§A fryb… … …i × huk f(r)… …(f)-þr × þiR ristu × sti- -…(n)a × iftiR × kuþ-ar × …(a)þur × sin kuþan × huk tuma + (b)…-þur × sin ×× kuþ …i ot × þiRa × huk × salu × hu… … …uþiR × bitr × þan × þiR × -ar- × h… …ir × skal × stan^ta × stin × uiþ- bryku × suniR × at × faþuR satu · kuþan · kaiR-… …
§B … (b)(r)u-aR × mirki × at × bua-… …

Vilket blir
§A Frøyb[iorn] … … ok Fr[øy](?) …f[i]ðr, þæiR ræistu stæi[n þe]nna æftiR Guð[m]ar, [f]aður sinn goðan ok Tuma/Tumma, b[ro]ður sinn. Guð [hialp]i and þæiRa ok salu o[k Guðs m]oðiR bætr þan þæiR [g]ær[t] h[afa]. [H]er skal standa stæinn við[r] bryggiu. SyniR at faður sattu goðan. GæiR… …
§B … brau[t]aR mærki at boa[nda]

Fröbjörn (och) … och Frö-(?) (och) -finn, de reste denna sten efter Gudmar, sin gode fader och (efter) Tumme, sin broder. Gud och Guds moder hjälpe deras ande och själ bättre än de ha gjort sig förtjänta av.
Här skall stånda
stenen vid bryggan.
Söner efter fadern
satte, den gode.
Ger- … vägmärke efter sin man.

Den runföljd som Magnus Källström mot slutet läser (b)(r)u-aR, se Saga och Sed 2015 s. 74 f., läste Run-Janne som – -(u)-aR. Men av runspåren att döma är Magnus läsning fullt sannolik och säkerligen riktig och hans tolkning brautaR likaså. Ordet braut, i genitiv brautaR, betyder ’väg’. Det är samma ord som finns i namnet på sagokungen Bröt-Anund, måhända begravd i Anundshögen vid Västerås. Detta vägmärke kan, som Magnus Källström skriver, ha fungerat som ett landmärke – en stor sten markerande en landningsplats för sjöfarare som tagit sig från Östersjön vid Norrtälje upp till bryggan i Metsjön. Nu står stenen ca 130 meter norr om sjön, men då roten till runstenen säkerligen hittades i åkern söder om stenens nuvarande plats var det därifrån inte så långt till sjön.

Toppen till runstenen hittades alltså i Skedviken. Där bör man, gärna vid lågvatten, fortsätta letandet efter de delar av runstenen som fortfarande saknas. Kanske det är flera småbitar som man ska leta efter, i grå granit, eller ganska så vit – större delen av framsidan har ett vitt kvartslager. Efter versen, i fornyrðislag, fortsätter inskriften med ett namn som börjar på GæiR… Vad har ristaren velat säga där? Fortsätter versen? Får vi någon upplysning om ristaren? Eller är det bara början på den avslutande texten som innebär att namnet som börjar med Ger- är namnet på Gudmars hustru? Antar vi det, kan namnet t.ex. vara Gerhild, Gerlög, Gerunn eller Gervi.

I återgivningen av U 512 i Samnordisk runtextdatabas finns ännu inte tolkningen brautaRmærki med, likaså kvarstår där en felaktigt införd alternativtolkning Gudvar av faderns namn, något jag fick påpekat för mig häromveckan. Den skadade runan i namnet kan inte vara ett u, utan runan var med all sannolikhet ristad som en m-runa. Tolkningen Gudmar är därför säker och är den tolkning som Run-Janne har. Databasen har även med en §B-del av inskriften som innehåller versen (förutom en avslutande §C-del), men den delen är en kvarleva från den äldsta databasen från 1980-talet där längre runtexter, som här, delades upp i flera poster. Istället är det nu bara ”vägmärket” som vi kan läsa om på runstenens baksida, men den runslingan kanske ursprungligen hörde samman med runslingan på framsidan. Fynd av några pusselbitar kommer nog inte ge svar på just det, men kanske vi får fram lite fler av namnen på människorna som bodde vid Metsjön för 1000 år sedan och som såg till att resa vägmärket – landmärket – vid Metsjöns brygga.

U 512 Stortjäran, Fasterna sn. Sven B. F. Jansson vid runstenen. Foto i Runverkets samlingar, efter Källström 2015.

Senast uppdaterad 2022-07-02.



En Karle till Jarle – från Wiedes manus till Östergötlands runurkunder (2) – Ög 44.

Arkivfynd, Läsningar och tolkningar Posted on 30 januari, 2022 19:13

I ett tidigare blogginlägg med fynd från Wiedes arkiv skrev jag om en teckning av Ög 1. Denna gång gäller det en runsten från Björnsnäs i Kvillinge socken, Östergötland.
Runstenen, Ög 44, anges av Liljegren (L 1090, se hans Run-urkunder 1833) ha inskriften

… – … aftʀ : kar.. : faþur : sin :

Som källa anger Liljegren ”L. 1090. kx”, med det åsyftas Fullständig Bautil, upptagande alla bekanta Run-Urkunder (i afteckning eller afskrift), ett manuskript som återfinns i ATA, Riksantikvarieämbetet.
Avritningen hos Liljegren återges i Brates Östergötlands runinskrifter plansch XV, se nedan.

Brate skriver:

Teckningen i L. f. B. 1090 visar blott högra halvan av stenen med runorna : aftʀ : karol : faþur : sin. På ʀ i aftʀ saknas vänstra kännestrecket, a i karol har kännestreck blott på vänstra sidan, n i sin och o i karol blott på högra sidan om staven.
W. 4 meddelar ur mig obekant källa en fullständigare och synbarligen riktigare läsning:
Karli : raisti : stin : þansi : aiftʀ : karal : faþur : sin :
Namnet karal är Karl med en hjälpvokal mellan rl.
Översättning: Karle reste denna sten efter Karl, sin fader

Ög 44 Björnsnäs, Kvillinge sn. Efter Plansch XV i Östergötlands runinskrifter (1911).

En genomgång av Wiedes manus (i ATA) till arbetet Östergötlands runurkunder (utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1) ger några olika exempel på hur inskriften ska läsas:
Jarli : raisti : stin : þansi : aiftiʀ : Karal : faþur : sin :
Jarli : raisti : stin : þa(n)si : aiftʀ : Karal : faþur : sin :
Karli : raisti : stin : þansi : aiftʀ : Karal : faþur : sin :

Det sistnämnda är det som sen gick i tryck 1875 som inskrift nummer 4, därav ”W. 4” hos Brate. Men läsningen stämmer inte helt överens med Wiedes egen teckning av runstenen.

Ög 44 Björnsnäs, Kvillinge sn. L. C. Wiedes teckning (ATA).

Första namnet på teckningen är där återgivet iarli. Gissningsvis har Wiede i slutredigeringen av sitt manus antagit att den som reste stenen skulle vara den karli som han angav ha låtit hugga runinskriften Ög 45, också den från Björnsnäs i Kvillinge socken. Den runföljden läses dock harþi, men lästes av P. A. Säve sommaren 1861 som karþi.
Efter runorna : raisti : stin : följer ett parti som snarare bör återges -a-si än þansi, men som säkert betyder þannsi ’denna’.

Inskriften bör alltså, i enlighet med Wiedes teckning, återges
iarli : raisti : stin : -a-si : aiftʀ : karal : faþur : sin :
Tolkningen blir då
Iarli ræisti stæin [þ]a[nn]si æftiʀ Karl, faður sinn.
’Jarle reste denna sten efter Karl, sin fader.’

Namnet Jarle återfinns bara på en annan östgötsk runsten, Ög 25 från Söder Mem i Östra Ny sn. Den stenen är försvunnen, namnet är enligt Bautil (B 906) ristat iarli, säkert avses iarla då namnet där står i ackusativ. Från medeltida svenskt område känner man till drygt 30 män med namnet Iærle, alla från mitten av 1300-talet och framåt (se SMP, häfte 14). Men inga från Östergötland. På runstenarna hittar vi minst 15 gånger det närbesläktade namnet Iarl ’Jarl’, varav ett par–tre gånger från Östergötland. Apropå snarlika namn kan nämnas en Ialle Belghyr som år 1370 säljer sin lott i Algutstorps kvarn i Regna sn, Ög (se SMP, häfte 12).

Wiede ger i sin text inga detaljerade uppgifter om var stenen skulle stå, han skriver ofta ”Björnsnäs tröskhus” men även ”Björnsnäs åker” – det senare anges i det tryckta arbetet (1875).
Nordén antar i sitt manus till supplementet till Östergötlands runinskrifter att runstenen stått vid en äldre väg i åkern väster om vägen åt sydväst från Björnsnäs (nära Ög 45).

Wiedes uppgift om ”Björnsnäs tröskhus” är intressant. Runhällen Ög 45 från Björnsnäs befann sig inne i detta tröskhus när P. A. Säve granskade runhällen sommaren 1861 (se Antiqvarisk tidskrift 1 1864, s. 66). Säve nämner inget om runstenen (Ög 44) från Björnsnäs. Men troligen har runstenen inte stått långt från detta tröskhus.
Intill beskrivningen av inskrifterna från Björnsnäs finns på en av de många förteckningarna av Wiede en ritning som vid en första anblick skulle kunna peka ut var de båda ristningarna vore belägna. Men dels avbildas snarare en kyrka med kyrkogård, dels fanns då runhällen i tröskhuset som var beläget intill en avlång byggnad.

Ög 44 och Ög 45 Björnsnäs, Kvillinge sn. Efter L. C. Wiedes manuskript till Östergötlands runurkunder (ATA).

När det gäller att rita av en runsten, skriver Wiede i ett brev till Hans Hildebrand 1873-01-16 (ATA): ”… hvad mina ofullkomliga försök i ritning beträffar, har jag aldrig vågat att tota till utan att förut hafva på stenen uppdragit ett nät af qvadratalns rutor med svarta kolränder; likaså på pappret, men af 1/16 dels eller 3/50 dels förminskningsskala …”. I detta fall är alltså skalan 1/16, se teckningen ovan.

Även om Wiede inte var en van avritare av runstenar, kan vi i alla fall anta att proportionerna är korrekta. Och så får vi hoppas att runstenen kommer till rätta.

Senast uppdaterad 2022-01-30.



Vilken är Sveriges vanligaste runa?

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 31 oktober, 2021 19:22

Västvärldens vanligaste bokstav är E.
Och Sveriges.
Detta läste jag om i Gröngölingsboken på 1970-talet. Där stod att de fyra vanligaste bokstäverna var EANT och att de därnäst vanligaste bokstäverna var RS.
Wikipedia säger samma sak.
Wikipediaartikeln säger också att de vanligaste orden i tidningsartiklar är i, och, att, det, som, en, på, är, av, för, med, till. Medan vanliga ord bland svenska runinskrifter och speciellt runstenarna är och, sin, efter, sten, lät, resa, fader, denna, son.

Men hur är det med de enskilda runorna i våra runinskrifter?
En genomgång av samma statistikmaterial jag använde för blogginlägget Antal runor per landskap visar att den vanligaste runan i Sverige är runan i.
Den stungna i-runan, e, kommer – inte helt oväntat – långt ner i listan, även om den är klart den vanligaste bland de stungna runorna.
I diagrammet kan man se att de nio vanligaste runorna är iaursntkþ.

Sveriges vanligaste runor utifrån Samnordisk runtextdatabas version 2014

Runorna iaur får mig att tänka på Hogastenen från Bohuslän, Bo Peterson1992. Fast där står iauR (eller snarare iiauR eller möjligen HauR). Och R-runan är inte alls lika vanlig. Men runföljden iaur är inte ovanlig, den förekommer rätt ofta i runristningar med namnet Björn eller -björn.
Skulle då en ensam runföljd iaur betyda något? Jo, som Lena Peterson föreslår 1992 om runföljden iauR på Hogastenen, så skulle det kunna betyda häst, jór på fornvästnordiska. Men jag låter tankarna galoppera vidare.

Runorna sntkþ är bara en samling konsonanter och svåra att få till något speciellt. Men jag kommer in på runföljden …asntr… som för 3-400 år sedan lästes på en numera försvunnen del av U 182, Össeby-Garns kyrka. Före runorna fanns antagligen bara plats för en runa innan det dessförinnan stod ristat ir ·. Dessa två senare runor är bevarade.
Intressant gällande U 182 är att den antagligen, vilket togs upp i ett brev till Runverket redan 1995, skulle vara ristad av Öpir. Läsningen i Samnordisk runtextdatabas behöver justeras, vilket också Magnus Källström noterat för ett tiotal år sedan. Istället för
[…-kuti · auk · ikifa…] … [lit]u × raisa ’ [stain · iftiR …] …ir… […asntr…]
kanske läsningen bör lyda
…ir [· …asntr… … lit]u × raisa ’ [stain · iftiR … …-kuti · auk · ikifa… …–s–…]
Det bevarade fragmentet jämte fragmentet U Owe1996b;119 med runföljden …in · au… bör undersökas om de inte utgör delar av samma sten, vilket också togs upp i brevet till Runverket redan 1995. Och så vore det ju roligt om den försvunna delen av runstenen kunde hittas. Det kommer därför finnas anledning att återkomma till U 182.

I diagrammet ovan ser vi att , en runa som man är så skadad att man inte vet vad det varit för någon, också är vanlig. Den observante noterar att statistiken också innehåller runor från urnordiska – liksom medeltida – runinskrifter. Och diagrammet är inte ”up-to-date”. Men det är inte det viktiga, mer intressant är kanske att notera att de tre vanligaste runorna faktiskt är vokaler. Vokaler är viktiga, men man hade inte så många olika att välja på bland runorna. Istället fick den vanliga i-runan användas för såväl i, e som æ.

Senast uppdaterad 2021-10-31



Död och begraven i Olovs kyrka, Novgorod

Läsningar och tolkningar Posted on 30 juli, 2021 15:35

Elias Wesséns tolkning av inskriften (U 687) på runblocket från Sjusta i Skoklosters sn i Upplands runinskrifter lyder
»Runa lät göra minnesvården efter Spjallbude och efter Sven och efter Andvätt och efter Ragnar, hennes och Helges (?) söner, och Sigrid efter Spjallbude, sin man. Han blev död i Holmgård i Olovskyrkan. Öpir ristade runorna.»

U 687 Sjusta, Skoklosters sn. Foto Bengt A. Lundberg, Raä (1985).

Men i Fornvännen 1952, om det svenska runverkets 350-årsjubileum skriver Wessén (s. 206):

Vid Sjusta på Skoklosterlandet finnes en ristning, signerad av Öpir (fig. 16). Den talar om en man, som blev död i Holmgård, d.v.s. i Novgorod, och begraven i Olovskyrkan.

Han dog alltså nu inte i Olovskyrkan som Wessén tolkat det fyra år tidigare i Upplands runinskrifter, utan blev begravd i kyrkan. En kyrka rimligen tillägnad S:t Olof och som ska ha funnits i den ryska staden Novgorod, av vikingarna kallad Holmgård.
Tittar man i Wesséns eget exemplar av Upplands runinskrifter (finns på universitetsbiblioteket i Linköping) ser man att han i marginalen har skrivit
[LiggR] i Olafs kirkiu

Tolkningen skulle alltså därmed bli ”Han blev död i Holmgård, ligger i Olovskyrkan.”

Kristel Zilmer har i sin avhandling från 2005 skrivit om runblockets inskrift (s. 162):

The recorded information is a rather unique example of a detailed specification concerning the place of death. Not only do we learn that Spjallboði found his end in Holmgarðr – it is stated that this happened in Óláfr’s church. At the same time it remains unknown whether the church was indeed the place where Sjallboði was buried. This is a possibility, but it might also be that the inscription simply wished to indicate that he died during some incident related to the church.

Finns det då fler som blivit begravda redan under runstenstiden i kyrkmiljöer? Ett av de mer kända exemplen är Agne, son till Gunne och Åsa och begravd på kyrkogården på Ekerö (eller Eckerö? – se Staffan Fridells artikel i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2019). Hann eR grafinn i kirkiugarði. Runstenen, U 170, är till största delen försvunnen, men nederdelen återfanns våren 2013 av Torun Zachrisson i samband med en utflykt för arkeologistudenter vid Bogesund, Östra Ryds sn.
Jag kommer också att tänka på en del ristningar från Östergötland där man hittat skelett under rungravhällar – t.ex. Gudlög som hittades 2010 under en runristad häll vid Heda kyrka (Ög ATA322-3519-2010), se Rikard Hedvalls rapport http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/5959.

Ytterligare en som dött i Holmgård är Rune(?) omnämnd i inskriften U 1003 från Frötuna i Rasbo socken. Se Magnus Källströms artikel i Fornvännen utifrån ett teckningsfynd. Ristningen till minne av Rune(?) är ungefär samtida med ristningen på Sjustablocket, men då det lär ha varit många nordbor som sökte sig till Holmgård under 1000-talet är det inte säkert att han mötte Spjallebude. Inte heller kanske de träffade Uddgair/Botgair (ristat …tkaiR) som även han dog i Holmgård vid ungefär samma tid, se G 220 från Hallfrede i Follingbo sn. Ristningen på Sö 171 från Esta i Sättersta sn till minne av Sigvid som dog i Holmgård bör dock vara några årtionden äldre.

Vi vet inte vilken information som nådde släktingarna hemma i Sjusta, men att nämna Olovskyrkan var uppenbarligen relevant oavsett nu om Spjallbude dog och/eller begravdes där.

Senast uppdaterad 2021-07-30



… Ragna, Svarta, Ofæig … på Sö 137

Läsningar och tolkningar Posted on 31 maj, 2021 23:49

På ett heldagsrunråd den 19 januari 2006 om runstenar i Rönö härad i Södermanland föreslog jag en läsning och tolkning av de stavlösa runorna på Sö 137.

Inskriften i övrigt kan tolkas
Sidan A: Tora reste denna sten efter Öpir, sin make.
Sidan B: Denna sten står efter Öpir på tingstaden efter Toras man. Han västerut väpnade(?) (sitt) husfolk(?) …

Den tredje raden på B-sidan inleds med samstavsrunor vilka läses sunrþit
Därefter följer ett antal stavlösa runor och sist tre långkvistrunor: maR.

Erik Brate läste dock mer än vad senare granskare kunnat hitta. Se mitt foto ur det planschhäfte som drogs tillbaka och senare ersattes av bilder tagna efter Elias Wesséns granskning och uppmålning av inskrifterna.

Sö 137 Aspa, Ludgo sn. Efter foto av Erik Brate ur det aldrig publicerade planschhäftet till Södermanlands runinskrifter.

Brates läsning kan återges
s a þ a r · s u n r þ a þ · t r a k n u s u a t a u þ i f m a R s u a
Men de första fem och de sista tre runorna har inga andra sett.
Otto von Friesen (Runorna 1933) läste:
s u n r þ (i) (k) r a k n a s u a t a u (t) i l m (a) R
Elias Wessén (Södermanlands runinskrifter 1936) läste:
· s u n r þ a t r a k n a s u a t a u (k) i (f) m a R

I Samnordisk runtextdatabas (versionerna 2014 och 2020) återges den aktuella delen av inskriften efter Marco Bianchi (Runor som resurs 2010):
· sunr þat raknasuatau-i(f) maR

Runföljden med stavlösa runor som Bianchi läst raknasuatau-i(f) vill jag läsa raknasuataufih
Tredje runan från slutet läser jag som f och den sista runan som h. Jämför runformerna på Bengt A Lundbergs fotografi med hur de stavlösa runorna brukar beskrivas.

Sö 137 Aspa, Ludgo sn. Foto Bengt A. Lundberg, Raä (1985).
De stavlösa runorna, från Wikipedia artikeln Futhark.

Med en uppdelning av runföljden i rakna suata ufih vill jag tolka detta som tre mansnamn Ragna, Svarta, Ofæig.

Om min läsning och tolkningsförslaget stämmer, varför räknas tre namn upp? Var dessa tre av de män som Öpir ”västerut väpnade(?)”.
Jag tror det finns en avsikt med att de aktuella runföljderna återges med olika slags runor.
De stavlösa runorna som jag alltså tolkar som tre namn bör läsas i någon mån skiljt från resten av inskriften. Men ändå behöver de sättas in i sitt sammanhang, hur ska det som står före och det som står efter de tre namnen tolkas?

Senast uppdaterad 2021-05-31.



Ett frimärke och en bildrunsten från Resmo kyrka på Öland

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 1 april, 2021 00:22

Bland Sveriges många frimärken finns ett som gavs ut 1961 och visar en ”Bildsten”. Valören, 10 kronor, visar att frimärket användes för tunga paket.

Runstenen Öl Fv1911;274B, Resmo kyrka, Öland. Frimärket utgivet 1961. Teckning Å. W Larsson, gravör A. Wallhorn.

Denna bildsten från Resmo kyrka på Öland är egentligen en runsten och finns sedan länge på Statens historiska museum (SHM).
Stenen ska ha enligt Cecilia Ljungs avhandling Under runristad häll (utg. 2016, se nr 232 i katalogen), ha hittats redan i slutet av 1800-talet, men missades i så fall att tas med i utgåvan av Ölands runinskrifter (1900-06).
I Samnordisk runtextdatabas har stenen signum Öl FV1911;274B, dvs den publicerades i tidskriften Fornvännen 1911, se sidan 274 f.
Två stenar hittades på samma plats, den andra – runlösa – stenen har signum Öl FV1911;274C.
Så här skriver Sune Ambrosiani den 17 juli 1911 (från inventerieuppgifterna på SHM):
De båda stenar, som kommit med ”Prins Bernadotte”, äro från Resmo, Öland. De äro funna straxt öster om kyrkan i kyrkogården vid grundgräfning till grafvård åt en kyrkoherde Karlsson(?) förra året. Kyrkoherden i Resmo är kontraktsprosten J. M. Lundgren adr. Resmo, Öland.

Ångbåten Prins Bernadotte hette från början Öregrund och byggdes 1887 i Oskarshamn. Den fick sitt namn efter ett köp 1894 och döptes då efter prins Oscar Bernadotte, näst äldste son till kung Oscar II. Se http://www.tugboatlars.se/PrinsB.htm

Kyrkoherden Karlsson som Ambrosiani skriver om hette Carl Ludvig Carlsson. Han levde 1826-1888 och var kyrkoherde i Resmo 1879–1888. Den första gravsättningen gjordes 1886 då ”serganten Percy Carlsson” avled. Om gravstenen sattes upp först 1910, kan Ambrosiani ha rätt i att stenarna hittades först då. Detta kanske kan ”grävas” fram i kyrkoarkivet.

Intressant att notera är att i graven ligger också hustrun Hilda Augusta Ahlqvist som var dotter till prästen, natur- och fornforskaren m.m. Abraham Ahlqvist som i början av 1800-talet i sitt arbete Ölands Historia och Beskrifning (1822–27) flera gånger kom in på landskapets runstenar.

Den runristade stenen har en inskrift som lyder … …ina ’ eftiR ’ sueinu ’ boanta ’ sin ’ dr…, vilket bör tolkas ’… stenar efter Svena, sin make. …’
Namnet Svena är mycket ovanligt. Jag har funderat på om det skulle kunna återfinnas på runstenen U 253, Fresta kyrka i Uppland. Men runföljden su…-u på runstenen från Fresta ska enligt en nyligen publicerad artikel av Michael Lerche Nielsen i Namn och Bygd (2020, s. 95 ff) troligare tolkas Sylfu, ackusativ av Sulfa.

Den avslutande runföljden dr… kan utgöra början på ett uttryck dræng goðan. Dvs god ung man. I så fall blev hustrun änka tidigt eftersom dræng just betyder ung man. Men dr… kan också utgöra början på en ny del av inskriften, t.ex. utgöra början av ristarens namn.
Stenen är sedan flera år tillbaka målad i färger som vi vet användes på runstenarna, men om färgerna användes just på denna sten och på detta sätt vet vi inte. Se bilden nedan.

Runstenen Öl Fv1911;274B, Resmo kyrka. Foto Bengt A. Lundberg, Raä (1986).

Senast uppdated 2021-03-31



Nästa »