Kategori: Läsningar och tolkningar

På 1860-talet gjorde Gustaf Upmark (1844–1900) fältarbeten i Sotholms härad vilket resulterade i manuskriptet ”Fornlemningar i Sotholms härad”. Manuskriptet blev utgivet 1977 av Haninge hembygdsgille och i hans arbete beskrivs 33 runstenar från häradet, förutom flera andra fornminnen.

Sotholms härad utgör den sydöstra delen av Södertörn och de fem av häradets elva socknar som har runstenar är:
Sorunda sn, Västerhaninge sn, Ösmo sn, Österhaninge sn och Tyresö sn.
Totalt känner man numera till drygt dubbelt så många runstenar från häradet som på Upmarks tid.

En av runstenarna som Upmark behandlade var Sö 267. Fragmentet hade beskrivits av Richard Dybeck på 1850-talet, men ett tiotal år senare var det försvunnet.
Fragmentet hade hittats i Småhamra i Österhaninge socken där det många år senare hittades ytterligare en runsten, se Sö ATA322-4237-2011. Större delen av den stenen hittades 2011 och året efter hittades resten av runstenen.

Inskriften på det numera försvunna fragmentet lyder alltså hulfa. Elias Wessén föreslår i Södermanlands runinskrifter att det ska motsvara namnet Hol(m)fastr. Men vad säger att namnet (eller ordet) börjar med h-runan? En möjlighet är att man ska läsa …hulf a… och att det först är ett namn på -ulf följt av ordet ok, ristat auk. Men jag tror mer på ett förslag i ett e-brev sänt 2020 från Henrik Williams att namnet skulle vara Igulfast.
Tolkningen i Samnordisk runtextdatabas kan därför förslagsvis ändras till Holmfastr(?)/Igulfastr(?). Namnet kan förstås också tänkas stå i ackusativ.

Runstenen Sö 246 från Vreten i Västerhaninge socken, nu vid gården Hammar, ska enligt Elias Wessén i Södermanlands runinskrifter läsas
…riR : auk : auþsta… …ntr · rnistu stai… … sin.
I den ursprungliga databasen från 1980-talet blev detta
…riR : auk : auþsta… … …-… …ntr · rnistu stai… … … sin
Jämför nedanstående foto från 1930 där vi ser spår av en, eller kanske två, runor som förefaller stå i slingan innan runföljden ntr.

Men se också fotot från 1900 där det förefaller finnas spår av ytterligare en runa alldeles i kanten av fragmentet.

Roger Wikell har beskrivit runstenen i sin artikel ”…Tore och Östen… …Anund reste stenen…” i Glimtar från Haningebygden 1999:4.
Och av hans rekonstruktion framgår att runspåren högst upp på fragmentet står i rundjurets huvud och därmed ska läsas före ordet sin, inte före runorna ntr.

I Samnordisk runtextdatabas är läsningen gällande Sö 246 för närvarande:
…riR : auk : auþsta… … … …-ntr · rnistu stai… … …-… sin
Här har ett fel smugit sig in, runan före ntr ska inte finnas med där och återfinns inte heller i loggboken från hösten 2020.

Det finns ingen anledning att anta att det skulle finnas ytterligare en runa i rundjurets huvud efter de bevarade runspåren före ordet sin, därmed bör läsningen istället återges
…riR : auk : auþsta… … …ntr · rnistu stai… … …- sin
Runan före sin är rimligen en r-runa, t.ex. slutet av ordet faþur och stenen bör granskas för att avgöra om det, som Brate menade, finns runspår i fragmentets kant.

Redan Brate tolkar runföljden ntr som ett exempel på namnet Anundr (tolkningen återfinns i hans Runlexikon i ATA). Wessén skriver om runslingan ”och den återkommer sedan på vänstra sidan med -ntr, säkerligen slutet av namnet Anundr.”
Vid databasuppdateringen 2020 infördes ett (?) efter tolkningen av namnet, inget hindrar nämligen, som Magnus Källström påpekat i ett e-brev 2020, att namnet skulle kunna vara ett namn som slutar på -mundr. Och Magnus påpekade att det finns fler alternativ, jag tänker exempelvis på Brandr, Iorundr och Øy(vi)ndr.

Brate attribuerar inskriften till runristaren Amunde (se Svenska runristare). Jag tror att Brate, liksom nu senare Wikell, noterade ”mustaschen” vid runhuvudet (se Wikells teckning ovan) samt den ovanliga s-runan och sammanförde runinskriften med andra ristningar av Amunde. Ett studium av hans runinskrifter bör göras. Jag föreslår att man granskar runstenarna Sö 217, Sö 233 och Sö 240 för att se om inte också någon av runhuvudena där har mustascher.

Runstenen hittades i en grusgrop år 1884 och i närheten borde resten av stenen återfinnas.

Den tredje runstenen jag vill ta upp är Sö 245 från Tungelsta i Västerhaninge socken. Den förste som granskade runstenen var Erik Brate år 1900 och därefter var Elias Wessén dit 1930 och skrev om den i Södermanlands runinskrifter 1936.
Wessén återger läsningen
…ul : ma- : san : (b)-…
Men av planschen framgår, se också Brates foto nedan, att det återfinns spår av en runa framför runorna ul, varför läsningen istället blir …-ul : ma- : san : (b)-…
Wessén anger ingen tolkning.
Inte heller i ord- och namnförteckningen återfinns någon tolkning av inskriften.
En tolkning, … [Ig]ul(?), ma[g] sinn, …, dvs ’…Igul(?), sin frände …’ fördes dock in vid uppdateringen av runtextdatabasen 2020, med noteringen ”Tolkad av redaktionen.”, se loggboken.
Men tolkningen fanns redan hos Brate. I hans Runlexikon på ATA återfinns just den år 2020 inlagda tolkningen men då utan något frågetecken för Igul. Se fotot ur runlexikonet nedan för den första runföljden, informationen skriven med stenografi beskriver runstenens landskap, härad, socken samt plats och att Brate var dit år 1900.
Uppgiften ”Tolkad av redaktionen.” i runtextdatabasen kan därför ändras till exempelvis ”Tolkad av E. Brate i hans Runlexikon (manuskript i ATA).”

Senast uppdaterad 2026-02-01.

Mansnamnet Björn är enligt Lena Petersons Nordiskt runnamnslexikon (2007) det näst vanligaste namnet i vikingatida runinskrifter. Vanligast är Sven med 147 belägg och på andra plats kommer Björn med 118 belägg.
Efterleden -björn är också, enligt Lena Petersons lexikon, den näst vanligaste efterleden med 51 belägg, nästan lika vanlig som -ulv med sina 52 belägg.
Men det kan finnas fler.

Inskriften på runstenen U 1174 från Stora Ramsjö i Vittinge socken, Uppland, har av Sven B. F. Jansson i Upplands runinskrifter lästs
kun(u)– · lit · risa · stin · þina · at · biarnkir ·
: sun · sin · a(k) …(b)rn faþur sin · -u— —–sin · —
Tolkningen är där
… lät resa denna sten efter Björnger, sin son, och …, sin fader …

Magnus Källström har i sin artikel Några runonomastiska bidrag av Anders Celsius i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (2017) kunnat visa att första namnet istället bör läsas
(m)unul–
Tolkningen blir därför
Munulv lät resa denna sten efter Björnger, sin son, och …, sin fader …

Partiet med inskriften a(k) …(b)rn har lästs och tolkats på olika sätt:
Hadorph och Helgonius läste på 1600-talet: au ikbirb
Liljegren (Runurkunder 1833) angav läsningen uk ikbirn
Vilket Säve (i Upplands fornminnesförenings tidskrift 1873) tolkade: och Ingbjörn
Flera granskare av runinskriften har inte läst många av runorna i den här delen av runinskriften och Jansson skriver i Runverket att runorna (b)rn ”äro osäkra”.
Läsningen är alltså inte säker, men med utgångspunkt från den sannolika läsningen brn är det rimligt att tolka att faderns namn slutar på -björn.

Namnleden ligger också nära till hands med tanke på att Munulvs son hade ett namn på Björn-.
Exempel på att namnleden ristas just brn hittar vi i runföljderna iubrn och iRbrn på den något svårtolkade U 519 från Salmunge i Skederids socken, Uppland. Vidare finns brn i runföljden kunbrn på runstenen U 764 från Klista i Vårfrukyrka socken i Uppland och i runföljden erbrn på runsten Nä 9 från Vesta i Kumla socken, Närke. Samtliga dessa runföljder har tolkats -björn.

I slutet av inskriften återkommer med säkerhet runföljden sin, se också första bilden ovan. Där har säkerligen funnits ytterligare en del av en minnesformel.

Tolkningen av inskriften på runstenen från Stora Ramsjö kan därför istället återges
Munulv lät resa denna sten efter Björnger, sin son och (efter) -björn(?), sin fader … sin …

Runstenen U 1172 från Holm vid gården Sveden i Vittinge socken, ca 4 km åt SSV från U 1174 har inskriften
biarn + auk + þair + biruþr + rastu + stain × þina × aftir + sihbiarn i humi
Dvs: Björn och hans bröder reste denna sten efter Sigbjörn i Holm.
Björn och Sigbjörn på denna andra runsten i socknen tillhör en lite äldre generation än Björnger och -björn på U 1174, men exemplet visar på hur vanligt Björn var i personnamn vid den här tiden. Inte heller idag är namnet Björn ovanligt, fundera gärna på vilka som heter Björn eller något med -björn som du känner, eller känner till.

Senast uppdaterad 2025-09-30.

När Eksjö gamla kyrka revs 1887 påträffades två delar av den runsten som senare fick beteckningen Sm 130 när Ragnar Kinander år 1961 gav ut andra häftet av Smålands runinskrifter.

Den 19 augusti stod på sidan två i tidningen Hvad nytt? Tidning för Eksjö, Nässjö, Säfsjö och omnejd:
»En runsten har man funnit under rifningen af murarne till Eksjö kyrka. Inskrifter har ej kunnat nöjaktigt uttydas.»
Liknande notiser infördes därefter i andra tidningar.

I Smålands runinskrifter återges Algot Fribergs uppgift att han var till runstenen den 29 augusti:
Vid min ankomst till stället den 29 augusti 1887 med anledning af en tidningsnotis om stenens anträffande …

Men redan den 26 augusti står på sidan 2 i tidningen Hvad nytt?:
»Den runsten som man funnit wid rifningen af murarne till Eksjö kyrka, har i dag tagits i betraktande af en ingeniör Algot Friberg från Husqwarna, hwilken af wederbörande myndighet hitsändts för detta ändamål. Då detta skrifwes, håller hr F på med att tyda inskriften å stenen, hwilken bestod af twå delar, då den hittades. Inskriften, så långt den hittills hunnit tydas, lyder: ”Jarber lät resa (denna sten) efter Sibbe sin broder och ….” I ena kanten af stenen är ett drakhufwud aftecknadt.»

Fyra dagar senare återkommer tidningen med en kort uppgift om runstenen och det står på sidan 2:
»Fortsättningen af inskriften på den runsten, som funnits wid rifningen af Eksjö kyrka, har ej kunnat tydas af ingeniör Friberg.»

Vad står det då på runstenen?
Kinander angav följande läsning i Smålands runinskrifter:
: (i)arbR : let : resa…-fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h- – -R- -…- -… sibi : …r…
Vilket han tolkade
Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …

Mansnamnet Järp, som kommer av ordet jarpr vilket betyder brun, är måhända också belagt på en uppländsk runsten från Vallby socken i Uppland (U 720) men där ristat iab.

Läser man Kinanders kommentarer så bör inskriftens senare del snarare återges
br- : kiara : h- – -R-…- – -… sibi : …r…

År 1982 målade Jan Paul Strid från Runverket i runstenen och runföljden h- – -R läste han istället hla-R.

Den sista runan, r, står inte efter runföljden sibi. Den står strax till höger om runföljden h- – -R-, den bör hellre knyta an till den runa som kommer efter R-runan och genom att R-runan bör avsluta ett ord eller namn, bör den delen av inskriften hellre återges hla-R -…r….

Ordet efter bro gæra börjar därmed på hl-.
Annars är det vanligt att det efter bro gæra står ”efter”, av 16 inskrifter funna i Samnordisk runtextdatabas så gäller det för tio.

I ord på hl- (liksom på t.ex. hr-) försvann den inledande h-runan under vikingatiden.
Det är få vikingatida runinskrifter där h-runan har bevarats före l. En är en delvis otolkad inskrift på ett fragment från Mällösa i Vallentuna socken i Uppland (U 246). Där står
-ia · -n · eftiR · h(l)…
Det enda tolkade i denna inskrift är ordet efter och därefter kommer säkert ett namn som därmed skulle börja på Hl-.
Om runföljden hla-R på runstenen från Eksjö kyrka också ska vara ett namn och utgöra början av en ny mening är en möjlighet. En annan variant vore att runföljden skulle vara ett adjektiv som beskriver bron. I sammanhanget bör nämnas ordet hlaðbro, eller laðbro. Eller som det ristas laþbo på ett runblock från Runby i Eds sockens, Uppland (U 114). Där saknas alltså h-runan i inskriften. Ordet (h)laðbro betyder ’stenfylld vägbank’. Och vad var det för bro i Eksjö? Eftersom stenen var inmurad i kyrkan kan vi inte med säkerhet veta var bron var belägen, men Ragnar Kinander i Smålands runinskrifter skriver:
»Den bro inskriften talar om har betjänat trafiken över ån, som flyter strax Ö om kyrkan.»
Och det är sannolikt så, ån rinner också väster och norr om kyrkan, men detta tyder då också på att det vore en fribro som här avses med ordet bro, inte en vägbank.

En runföljd -la-R hade säkerligen, om inte runspåren tytt på något annat, tolkats OlafR, dvs Olof. Men låt oss inte anta att h-runan vore fel för en o-runa.

Om en granskning av runspåren kan visa att det stått hlabR skulle en sådan runföljd måhända motsvara verbet (fornvästnordiska) hlaupa, svenskans löpa. En annan möjlighet kan vara att runföljden motsvarar mansnamnet Hlǫðr belagt i den isländska sagalitteraturen och som i modern isländska blivit Hlöður.

Det går säkert att komma med bättre förslag på ord, eller namn. Låt mig citera Sven B. F. Jansson som i sin skrift Två runstenar i Hälsingland: Malsta och Sunnå (1985) skriver om svårtolkade runföljder på de båda runstenarna: »Måtte någon forskare, t.ex. en namnspecialist, utrustad med mer fantasi än den som är mig förunnad, gripa tag i uppgiften att skingra dunklet kring vissa runföljder i de båda texterna.»

Och visst hade det varit kul om det stått (fornvästnordiskans) hlátr på runstenen = nutida norskans latter = skratt på svenska.

Senast uppdaterad 2025-07-01.

Våren 1921 hittades en tidigare okänd runsten i Åkerby, Toresunds socken, Södermanland. Stenen låg djupt ner i åkern och hittades vid vårplöjningen. Att stenen var ristad upptäcktes först när stenen hade sprängts i flera bitar.
Inskriften fick nummer Sö 189 i verket Södermanlands runinskrifter, utgivet av Elias Wessén 1936. Men den som inledde utgivningen av inskrifterna från Sörmland var Erik Brate (1857–1924) och han var till runstenen 1922. Brate gjorde två beskrivningar av runinskriften och i vart fall den ena, den äldre av dem, användes av Wessén när den återfunnits bland Brates efterlämnade papper. Eller som det står på beskrivningen: »Låg inlagd i storkonvolut bland E. Brates efterlämnade anteckningar, överl. t. Akad. i nov. 1924.»
Men den senare beskrivningen – båda finns på ATA vid Riksantikvarieämbetet – har Wessén antagligen inte använt.
Det är rimligt att anta att Brate hade utgått från sin senare beskrivning i det manus till Södermanlands runinskrifter som han sammanställde kort tid före sin bortgång, men där bara den första delen blev tryckt (1924) och den senare delen av manuset försvann.

I den länkade filen finns en beskrivning av runstenen såsom den troligen hade sett ut i Södermanlands runinskrifter om Brates manus inte hade försvunnit utan hade kunnat tryckas redan 1924. En skillnad mot hur det hade återgivits i det tänkta tryckta verket är att Brates foto av runstenen här är inlagt i texten. Notera att Brate gav runstenen nummer 357 i sitt manus, detta eftersom Brates numrering i övrigt då av Södermanlands runinskrifter var färdig och det varit för sent att ändra runstenarnas nummer. Man kan också notera att Brate nämner »Sö. 357 Åkerby» i sina kommentarer till runstenen Sö 41 från Björke i Västerljungs socken. På den runstenen återfinns runföljden skaka tolkat som personnamnet Skakke eller Skage.
Vad står det då på runstenen från Åkerby? Stenen är uppenbarligen svårläst, delvis beroende på att stenen sprängdes innan runorna upptäcktes.

Brate läste inskriften på den vänstra sidan:
nasi ∙ risti ∙ sta : at ∙ ulef ∙ skaka ∙ faþur ∙ si ∙ ak abar ∙ br ∙ si
Vilket han tolkar: »Näse ristade stenen efter Olev den snede, sin fader, och Abärn, sin broder.»
Wessén, som granskade runstenen 1929, läste däremot:
-(o)nasi · resti · sta : at : ulef · skaka · faþur · si · aka(b)a(r) · biy^k
Vilket han tolkar: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader . . .»

Om det är en runa, eller kanske ornamentik, före den inledande runan o är oklart, för egen del lutar jag åt att det snarast kan vara rester av ett rundjurshuvud. Wessén ger ingen tolkning av slutet och Brates förslag att dela upp runföljden akabar i ak abar och tolka det »och Åbjörn» (som det står i den första av Brates beskrivningar) nämns inte av Wessén i Runverket. Brates förslag tappar emellertid i sannolikhet då runorna därefter antagligen inte bör läsas br ∙ si i enlighet med Brate. Wessén läser biy^k med en bindruna av y och k. Bindrunor på runstenar är dock ganska ovanliga och imålningen, varken Wesséns eller senare imålningar (se figur 2 och 7), visar att runföljden ska läsas biy^k, däremot visar faktiskt Brates avbildning på den bistav till y-runan som skulle göra den till en bindruna. Wessén gav ingen tolkning av runföljden, men i Samnordisk runtextdatabas (2020) återfinns tolkningen byggi(?), ’bodde’, utan någon referens till en källa för tolkningen. Sannolikt är tolkningen inlagd baserad på Wesséns förslag att runföljden »byki skulle kunna vara pret. byggi ’bodde’». Men den runföljden återfinns i B-delen av inskriften (den högra sidan) och ingen tolkning ges i Samnordisk runtextdatabas (2020).

Troligt är att det faktiskt står biy^ki, och att den avslutande i-runan är den linje som återfinns på såväl Brates foto som på Harald Faith-Ells foto av Wesséns imålning, se figur 1 och 2, men det får en granskning i fält av runföljden visa.
Som framgår av avbildningarna ovan så saknas toppen av dessa runor, men det finns faktiskt ett foto och en teckning gjord av Sune Lindqvist från våren 1921 där en liten pusselbit till av runstenen var bevarad. Men det enda ytterligare som skulle varit bevarad då var dock bara en bit av ramlinjen, vilket inte hjälper oss gällande läsningen av runorna.

Åter till tolkningen ’bodde’. I boken Runstenar i Södermanland (1984) av Ingegerd Wachtmeister och Thorgunn Snaedal Brink anges tolkningen av vänstra sidans inskrift: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader, som bodde i Åkerby (?) . . .». Därmed skulle runföljden akabar kunna tolkas Åkerby.
De äldsta beläggen på namnet Åkerby är från 1276 (in akirby) och 1279 (in akraby), se här. Men ’by’ i Åkerby borde snarare ha ristats bu eller by, inte bar.

På den högra sidan av runstenen började Brate att läsa tre runor »i motsatt riktning» (þra) och i övrigt läste han
þiks ∙ leni ∙ nu ∙ buki ∙ uhks ∙ uniþikR ∙ a ∙ uikir ∙ uas ∙ a ∙ i ∙ iirkiiui ∙ iiir ∙
Av de tolv sista runorna är enligt Brate enbart r– och k-runorna säkra.
Wessén läser istället
(i)s · leni · nu · byki · uhas · uniþikR · a · uikir · uas · a · —r(a)—– · —- · ratami

Både Brate och Wessén har haft svårt att komma fram till en komplett tolkning av denna del av inskriften.
Brate gör ett försök i sin första beskrivning som landar i:
På längtans land(?) nu bodde den, som till sinnes(?) ingen niding var, vigd(??) var …
I sin senare beskrivning, se alltså här, blev tolkningen:
Deras tingsförmån bodde han nu på, till sinnesförfattning ingen niding (dvs. med ädelt sinnelag), Vigärd var på …
Wessén skriver om inskriften på denna sida (B-sidan):

I B urskiljas orden vas onidingr »han var ingen niding»; jfr Ög 77, Sm 2, 5, 37. 9—12 byki skulle kunna vara pret, byggi ’bodde’, men häremot talar det föregående nu. Det övriga är helt oklart.

I ordregistret för han upp följande ord, vilket gör att inskriften borde tolkas:
… byggi(?) vas ōnīðingʀ … vas(?) …
Kanske då också att runföljden nu faktiskt ändå borde tolkas nu, trots att ordet byggi står i preteritum.

Hade Wessén läst Brates senare gjorda beskrivning av runinskriften kanske han också hade kommenterat tolkningen Vigärd av runföljden uikir. Brate menar att Vigärd var Olevs hustru. Om runföljden ska tolkas som ett namn skulle det också kunna bli mansnamnet Viger, men att hustrun nämns i denna del av inskriften kan antas ha lite högre sannolikhet.
Även Sune Lindqvist ger sig på att försöka tolka inskriften, han skriver att han huvudsakligen ägnade tiden åt sammanfogning av runstenens olika delar och att han därför inte hann granska själva ristningarna och att skisserna, se figur 5, »äro sålunda ofullständiga och säkerligen på många punkter otillfredsställande.»
Lindqvist är inne på att Nasi? eller -nasi reste stenen och noterar att »någon karaktäriseras som ”oniding”» och därefter skriver han »?i ?viking», det senare skulle sålunda motsvara runorna som han läser a ∙ uik (osv.). Men såväl Brate som Wessén läser a ∙ uikir, varför Brates förslag Vigärd är mer sannolikt.

Den avslutande runföljden, av Wessén läst ratami, där Brate läste runorna åt andra hållet, har av Lindqvists lästs på ett liknande sätt som Wessén, se figur 5. Men runföljden kanske istället ska läsas ratamr, jämför figur 6. Men inte heller den läsningen ger någon uppenbar tolkning.

Vänstra sidans inskrift bör, i enlighet med vad som står i Samnordisk runtextdatabas (2020) tolkas:
Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader … bodde(?).
Högra sidans inskrift kan tolkas:
… nu(?) bodde(?) var oniding … Vigärd(?) var …

Inskriften är inte lätt att tolka, men det bör säkert gå att komma ännu lite längre med den.

Senast uppdaterad 2025-06-01.

Pehr Arvid Säve var på Vitterhetsakademiens uppdrag till Östergötland 1861 och bl.a. till Boberg i Fornåsa socken. Där granskade han den höga stenen och inskriften som i Östergötlands runinskrifter fått nummer 38.
Första bilden nedan visar en sida ur hans reseberättelse där det längst ner står tolkningen ”Ikuab (eller Jacaub = Jacob) sati stain”.
Under det står ”(eller Igvar = Ingvar)”.

I en avskrift av den aktuella reseberättelsen som finns i brodern Carl Säves arkiv i ATA står samma information, se figur 2.
Men en skillnad gäller att där står ditskrivet ”[kanske: Ikuar = Ingvar?]”.
Bröderna Säve var gotlänningar och Jacob är inte ett ovanligt namn i gotländska runinskrifter. Men de är från medeltiden och därmed bra mycket yngre än inskriften från Boberg som kan antas vara från 900-talet. Namnet Jakob är dessutom bibliskt och inte att förvänta i en inskrift från mitten av vikingatiden. Min bedömning är att Carl Säve har gjort noteringen ”[kanske: Ikuar = Ingvar?]”, tagit upp den med brodern Pehr Arvid som därefter uppdaterade sin reseberättelse med sin broderns förslag. Texten ”(eller Igvar = Ingvar)” skulle därför vara ditskrivet senare, efter att avskriften gjordes som vi hittar i Carl Säves arkiv.
Eftersom den äldre tolkningen också återfinns i den år 1864 tryckta reseberättelsen skulle man kunna anta att P. A. Säve uppdaterade sin handskrivna reseberättelse först efter det. Men även om reseberättelsen blev tryckt 1864 kan man anta att den lämnades in för redigering och tryckning långt tidigare.

När Brate beskrev inskriften i Östergötlands runinskrifter år 1911 läste han ikuar sati stain.
Åter till noteringarna i Carl Säves samling. Längst upp på sidan står ”Lilj. 1150 1/5”. Liljegren 1150 (L 1150) avser en annan runsten från Bobergs härad (Ög 42 från Örevad i Älvestads socken). I Carl Säves arkiv står ofta ”1/5” efter Liljegrens nummer när, som här, inskriften saknades hos Liljegren, eller där den hittades efter att Liljegrens run-urkunder kom ut 1833.

Just denna sten nämns i Rannsakningarna från 1668 där det inte finns med någon inskrift utan det bl.a. om stenen står ”tyckess och några Signa eller bookstäfwer wara hugne dhem ingen kan uthreda.”

Mellan P. A. Säves reseberättelse och Brates behandling av inskriften togs den upp av L. C. Wiede i hans Östergötlands runurkunder (tryckt 1875) och där ges samma läsning som sen hos Brate, ikuar sati stain. Även i Wiedes många förarbeten (finns på ATA) återfinns samma läsning.
Men Wiede hänvisar också till Nordenskjöld, vad läste C. F. Nordenskjöld?
Jo, i hans reseberättelse för 1870, se här, återfinns också läsningen ikuar sati stain. Wiede har säkert fått sin läsning från Nordenskjöld, de hade flitig kontakt.
Nordenskjöld skriver om stenen, ”en 14 fot hög runsten af granit: runorna kunna endast af öfvadt öga igenfinnas högtupp på stenens venstra kant, der ingen slinga finnas.” Strax efter fortsätter han

Enligt gängse sägen är denna sten rest öfver en kämpe, som stupat i tvekamp: till minne af hans motståndare som äfven stupat restes en annan circa 14 f. hög sten, smalare än den föregående, på de s.k. ”Högra”, nära väderqvarnen. Äfven på sistnämnde sten, på hvars nedre del en 6 á 7 fot hög bit är afflagad, påstod en förståndig man sig från barndomen minnas att läsning varit synlig. Föga troligt!

Gården Högra ligger cirka 700 meter väster om runstenen i Boberg.
Nordenskjölds reseberättelse för Bobergs härad trycktes delvis redan 1875, men just detta om runstenen från Boberg blev inte tryckt förrän långt senare, nämligen av Otto Frödin i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1931—32, s. 32 f.

Men finns det då ytterligare någon källa till denna inskrift?
I veckobladet Svenska Arbetaren, numret den 7 juni 1862, kan man just läsa om runstenen från Boberg som också avbildas i artikeln, se figur 3.

Författaren till artikeln ”Bobergs-stenen i Fornåsa socken” skriver om P. A. Säves ”antiqvariska resa genom Östergötland förliden sommar” och nämner senare att Säve åter är i Östergötland nu under 1862 för att bl.a. undersöka landskapets östra del.

I artikeln återfinns såväl P. A. Säves tolkning ”Jakob” som tolkningen ”Ingvar”, se figur 4 med utdrag ur artikeln. Vem som först föreslog Ingvar går kanske att spåra upp i arkiven, men den går i vart fall att belägga redan år 1862, året efter P. A. Säves noteringar i sin reseberättelse. Artikelförfattaren är anonym, rimligast är därför att anta att den är skriven av veckobladets redaktör, Carl Georg Starbäck 1828–1885. Starbäck var en produktiv man och bl.a tänkt som redaktör för Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1 (tryckt 1875), ett nummer som blev kraftigt försenat med anledning av slaganfallet som drabbade honom i december 1872. I det numret återfinns bl.a. en stor del ur C. F. Nordenskjölds reseberättelser där många runinskrifter återges och L. C. Wiedes Östergötlands runurkunder.

Läs mer om Starbäck i Svenskt biografiskt lexikon.

Eric Ihrfors som fotvandrade i Östergötland under 1870-talet ritade också av runstenen och ger i sin Ostrogothia sacra (ATA) tolkningen ’Ingvarvs posuit monumentum’.

P. A. Säves tolkning Jakob försvann alltså snart, tidigt blev tolkningen istället Ingvar, något som sedan bekräftats av läsningarna gjorda av Nordenskjöld och senare Brate.

Senast uppdaterad 2024-09-30 (redigerad 2024-10-01).

I arbeten med avhandlingar eller liknande arbeten är det inte sällan som det dyker upp sådant som författaren gärna hade tagit hänsyn till om tid hade funnits. T.ex. avslutade Cecilia Ljung sin inventering av tidigkristna gravmonument i december 2012, senare fynd fram tills avhandlingen Under runristad häll lades fram i maj 2016 kunde sedan omnämnas i fotnoter och kommentarer, men var inte del av undersökningsmaterialet.

Även i utgåvorna av Sveriges runinskrifter har sena tillägg behövt göras i manuset, se t.ex. på G 221 och G 222 som hittades vintern 1977 och hann komma med i Gotlands runinskrifter del 2 tryckt 1978, men då sist i bandet med högre nummer än alla andra runinskrifter. Eller se på ”Korrekturtillägg till Bälinge härad.” på sidan 467 i Upplands runinskrifter, fjärde delen andra häftet, vilket trycktes 1957. Runstensfragmentet från Bälinge kyrka som hittats hösten 1956, fick i manuset inget eget nummer där det lades in efter U 1121. Men på sidan 345 i beskrivningen av häradets inskrifter omnämns det som U 1078b, däremot är orden på fragmentet (ræisa stæin æftiR) inte med i det år 1958 tryckta ordregistret.

När de två planschhäftena till Södermanlands runinskrifter tryckts 1932–1933 angavs att ett avslutande texthäfte avsågs tryckas 1935. Så blev det inte. Även om tryckningen inleddes våren 1935, blev verket inte klart förrän i december 1936. Det innebar också att runfynd under de senare åren hann komma med i arbetet, men inte i det planschhäfte som var klart 1933. De senare fynden var i vart fall följande:

Sö 315 från Sundby i Dunkers socken, upptäckt hösten 1934.
Sö 367 från Släbro, S:t Nicolai socken (Nyköping), upptäckt sommaren 1935
Sö 370 från Ludgo kyrka, upptäckt 1935 av Ivar Schnell (1904–1993), från 1938 landsantikvarie i Södermanland.
Sö 371 från Ludgo kyrka, upptäckt våren 1935 när Sö 370 togs fram.
Sö 374 från Tystberga hage i Tystberga socken, upptäckt sommaren 1936 av Ivar Schnell.
Sö 375 från Lagnö i Aspö socken, anmält till Raä i juni 1934 av hällristningsupptäckaren Einar Kjellén (1903–2000).
Sö 377 från Överselö kyrka, funnet i september 1936.
Sö 378 från Lisma i Huddinge socken, funnet 1934.
Sö 380 från Bergaholm i Salems socken. Elias Wessén anger inget fyndår i sin beskrivning av fragmentet, men det kom uppenbart till hans kännedom tidigast under 1933. Fragmentet fanns vid Salems kyrka år 1936 men har varit försvunnet sedan länge.
Sö 381 från Ladvik i Salems socken, funnet hösten 1933.

Därutöver kan nämnas Sö 366 som inte är avbildat i Södermanlands runinskrifter och där det inte framgår när fragmenten hittades. Men de finns kvar i taket till jordkällaren i Yttervalla, Frustuna socken.
Sö 368, Vävelsta i Husby-Oppunda socken, hade hittats omkring år 1931, men blev inte granskat och fotograferat förrän senare.
För Sö 369 från Sköldinge kyrkogård anges att fragmentet, vilket hittats 1922, skulle vara avbildat på plansch 139, men det är fel. Hade det varit rätt, om fragmentet varit känt av Wessén redan när det planschhäftet gavs ut hade fragmentet då fått ett lägre nummer. Jag hittar tyvärr inte någon avbildning av fragmentet bland planscherna. Enligt vad Wessén skriver skulle fragmentet finnas i vapenhuset, enligt fornlämningsregistret (RAÄ 37) i sakristian(?). Någon av er läsare kanske vet var fragmentet finns. Det är i alla fall inte denna sten som Christer Hamp har fotograferat.

Figur 1 visar ett fotografi av Sö 369 från 1960-talet, se under ”Bilder” i beskrivningen här. Av fotografiet förefaller det kunna finnas spår av en runa efter l-runan på första raden och ett skiljetecken före k-runan på andra raden. Ordet där skulle kunna vara goðan, ’gode’.

Det gjordes således en hel del sörmländska runfynd vid mitten av 1930-talet som hann komma med i Södermanlands runinskrifter, och då bör också tilläggas ett fragment av Sö 65 från Djulefors i Stora Malms socken hittat 1934. Vidare återfyndet av Sö 52 våren 1935 från Märings spång i Bettna socken och fyndet hösten 1936 av en bit till runstenen Sö 92 från Husby Rekarne kyrka. Likaså bör uttagandet sommaren 1936 av runstenen Sö 172 från Tystberga kyrka nämnas, då upptäcktes ytterligare 13 runor av inskriften. Fler fynd gjordes åren framöver, läs gärna Run-Jannes artikel Sörmländska runstensfynd i Fornvännen 1948.

När planschhäftet med Södermanlands runinskrifter nummer 175–365 gavs ut år 1933 var numreringen klar (så långt).
Runstensfragmentet Sö 315, se figur 2, var ännu inte funnet. Den runinskrift som Wessén ursprungligen hade tänkt ge nummer 315 fick nu i arbetet med manuset antingen utgå, eller kunde möjligen komma att få ett högre nummer. Eftersom Södermanlands runinskrifter, liksom Ölands och Östergötlands runinskrifter gavs ut i alfabetisk ordning per härad skulle Wesséns ursprungliga Sö 315 ha funnits i Torshälla (efter Sö 314) eller i Villåttinge härad (före Sö 316). Ingen runsten med högre nummer finns beskriven i Torshälla eller Villåttinge, alltså fick Wesséns tänkta nummer 315 utgå och ersättas av runfyndet gjort 1934. Den runinskrift som utgick var säkerligen den inskrift som Wessén beskriver med liten stil på sidan 292 i Södermanlands runinskrifter, precis innan behandlingen av Sö 315. Wessén skriver

J. H. Schröder hade, enligt R. Dybeck (Runa, fol., 2, 1874, s. 21; Anteckningar om Thorshälla socken, 1863, hs i ATA), uppgivit, att i Torshälla kyrka skulle finnas ett runstensstycke med runorna stu. Det hade förgäves eftersökts av Dybeck.

Erik Brate hade i sitt arbete med Södermanlands runinskrifter lagt in uppgifter om runinskrifterna i ett kartotek (finns på ATA). Brate publicerade runinskrifterna Sö 1-Sö 174, och i kartoteket framgår numreringen för fortsättningen av Södermanlands runinskrifter, ett arbete som Wessén fick överta efter Brates bortgång den 1 april 1924. I kartoteket finns två nummer för inskrifter från Torshälla, nummer 311, se figur 3, och nummer 312 = Sö 314 hos Wessén. Wessén hade uppenbarligen inte tillgång till Brates kartotek när han gjorde sin egen numrering, inte heller hittades Brates manus, däremot ser man uppgifter om Brates högre nummer i det första häftet av Södermanlands runinskrifter och i Brates arbete Svenska runristare (1925).
Se vidare min korsreferenslista med Brates och Wesséns nummer.

Erik Brate skriver med Arends’ stenografi om runstenen från Torshälla, se figur 3, och jag har hittills bara tolkat en del av texten, men det står i vart fall

Södermanland, Torshälla kyrka D Runa fol II … 21 … efter runstensstycke i Torshälla kyrka, … bland annat(?) stu

Därefter återger Brate vad det står om runstenar från Torshälla i 1600-talets Rannsakningar, han skriver ungefär:

Uti Kyrkian finnes een graffsteen fram i Höghkorett medh Ruunskrift hwar säges en Munck wara begraffven. Finnes och uthan för Kyrkedören een gammal söndragångin graffsten medh Runebokstäffver.

Runstenen med inskriften stu saknas än så länge i Samnordisk runtextdatabas. Men låt den läggas in där och då kan den få signum Sö 314B. Och så får försök göras att hitta stenen liksom gravstenarna som fanns på 1600-talet.

Senast uppdaterad 2024-08-31.

Erik Brate skriver i sin rapport (finns på Antikvarisk topografiska arkivet, ATA, vid Riksantikvarieämbetet) från 1888 års runundersökningar i Östergötland om det positiva bemötande han fått under sitt arbete i landskapet och fortsätter:
Särskildt har adj. K. A. Hagson i Linköping stått mig bi med råd och upplysningar. Adj. Hagson har för en tio år sedan själf undersökt de flesta runstenar i Linköpings omnejd och eger af vissa sedermera förstörda runstenar, särskildt från Högby kyrka, Göstrings härad, teckningar, som böra förvärfvas för Svenska runverket.

Om teckningarna av ristningar från Högby kyrka finns det anledning att återkomma till senare. Det finns också andra teckningar av Hagson som vi kommer att få läsa om framöver – och ristningar som han observerat.

Här ska det handla om en teckning av Hagson som jag såg häromdagen på ATA i Carl Säves samling. Teckningen finns i två versioner och visar runstenen Ög 77 från Hovgården i Hovs socken, se figur 1.

Erik Brate skriver i Östergötlands runinskrifter
Enligt C. F. Nordenskjöld har stenen upptagits vid reparation av en källare uti Kungslyckan på Hovgården. Fyndet torde hava gjorts 1867, enär Stephens i febr. 1868 från C. Säve fick meddelande om inskriften efter en ritning av K. A. Hagson.
Runstenen, som är av röd granit, var delad i tre stycken, varav det minsta innehöll inskriftens början, ett utgjorde stenens fot och det tredje innehöll ristningens huvuddel.

På Brates tid fanns två fragment i behåll, det tredje fragmentet med stenens fot var då förlorat. Men ytterligare en bit av stenen – en bit av runstenens övre vänstra del – hade också gått förlorat.
Denna bit fanns i behåll när Nordenskjöld granskade stenen 1870, se figur 2, och när Eric Ihrfors ritade av den i sitt arbete Ostrogotia Sacra (finns på ATA).

Brate läsning av runinskriften kan återges, jämför figur 3:
: tuna : sati : stin : þ-… [if]tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·

Detta har i Samnordisk runtextdatabas (2020) blivit
: tuna : sati : stin : þ-… –tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·
Inskriften tolkas:
Tunna satte denna sten efter sin man Torfast. Han var av människor minst en niding.
En niding ”avsåg en person utan heder” (Wikipedia). Torfast var alltså en man med heder. Han hade säkerligen inte begått några nidingsdåd, utan var en hedersman.

Att Brate återger läsningen [if]tR beror säkert på att det är så Nordenskjöld har läst ordet, även om Nordenskjöld också har ett skiljetecken (:) före runorna. Ihrfors läser eftR. Medan Hagson läste aftR. Hagson har också en runa dessförinnan. Baserat på Hagsons och Nordenskjölds teckningar bör därför läsningen återges enligt följande:
: tuna : sati : stin : þ-…[- : af]tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·

Eftersom Hagsons teckning gjordes den 7 september 1867 och runstenen anges som nyfunnen kan vi vara säkra på att det var det året som runstenen hittades.
Arthur Nordén återger i sin beskrivning uppgifter från Per Magnell som i En bok om Hov i Östergötland (1943) skrivit att det var två skolbarn som gjort upptäckten efter att ha läst om runor i skolan, se här.
Den lilla pusselbiten, en sten i röd granit, kanske finns någonstans i närheten av runstenen i trädgården öster om själva Hovgården, en dryg halv kilometer söder om Hovs kyrka – för övrigt en kyrka med väldigt många runinskrifter.

Karl August Hagson föddes 1840 och dog 1923. När han ritade av runstenen vid Hovgården var han ”student”, men blev senare läroverksadjunkt i Linköping.
Utöver de två exemplaren av Hagsons teckning i Carls Säves samling kan det finnas ytterligare en version, nämligen bland George Stephens efterlämnade material. Han skriver nämligen att han av Carl Säve fått ”a transcript of a drawing by Student K. A. Hagson, showing a runic block lately found by him.” Se här, Stephens har dock fel uppgift om upphittaren.
Hagson var flitig och mer av hans tecknarhand kommer det alltså finnas anledning att återkomma till.

Senast uppdaterad 2024-08-01.

Vid vägen till Låssa kyrka, en smal gammal väg, står den runsten som i Upplands runinskrifter har fått beteckningen U 625. Runstenen flyttades till Säbyholm i Låssa socken från en tidigare plats i Bro socken, torpet Hagalund, år 1914.
Inskriften är skadad såväl i början, i mitten som i slutet, men den förefaller vara en helt vanlig minnesinskrift. Skadorna fanns där redan på 1600-talet.
Inskriften lyder enligt Elias Wessén i Runverket: -…–…r × auk × kulifr × au(k) (×) bi—…–(r) × litu × r(a)…-in ×, vilket i Runverket tolkas … och Gudlev och Björn … läto resa … sin ….

Hur många som låtit resa stenen är inte klart men det bör minst ha varit fyra personer. Innan ordet ’lät’ skulle ordet ’de’ kunna ha stått, ristat t.ex. þair, men då runristaren antas vara Fot och han troligen skulle ha använt en R-runa i det ordet, är inte det så troligt.
Efter runföljden r(a) finns det så småningom i slingan spår av en runa, se bilden ovan, som inte är återgiven i läsningen, men den förefaller av imålningen att döma kunna vara rester av en s-runa. Men det är i så fall inte s-runan i det tänkta avslutande ordet sin, utan en runa tidigare i inskriften. Kan det sista ordet istället ha varit sten, i så fall ristat stain såsom runristaren Fot brukar rista det ordet? Det har inte fått plats så många runor mellan runorna r(a) och detta tänkta avslutande stain. En möjlig rekonstruktion av denna del av inskriften visar att det kan ha stått ra[aisa sta]in, se nedan.

Inskriften skulle i så fall tolkas NN och Gullev och Björn [och … ] lät resa stenen.
Men till minne av vem? Och hur var de släkt?
Kan inskriften ha varit kortare formulerad och med runorna tätare än enligt figuren ovan? Kanske det har stått ra[isa at sun s]in, men då framgår det fortfarande inte efter vem stenen är rest. Och det är ovanligt, den avlidne brukar nämnas vid namn.

Mer troligt än att namnet saknas är att det saknas hur den avlidne var släkt med stenresarna, t.ex. att det stått ra[isa at sta]in, dvs ’resa [stenen] efter Sten’, se nästa figur. Namnet på den avlidne kan också ha varit Sven eller liknande, i alla fall bör det ha varit ett kort namn för att få plats i runslingan. Att släktskapsförhållandet inte togs med på stenen kan, förutom platsbrist, ha berott på att det skulle ha varit komplicerat att ange om de efterlevande var släkt på olika sätt med den avlidne.

Oavsett vad som gäller, verkar det som att något saknas i inskriften, kanske just släktskapsförhållandet.

Senast uppdaterad 2024-04-30.