Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Ett frimärke och en bildrunsten från Resmo kyrka på Öland

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 1 april, 2021 00:22:28

Bland Sveriges många frimärken finns ett som gavs ut 1961 och visar en ”Bildsten”. Valören, 10 kronor, visar att frimärket användes för tunga paket.

Runstenen Öl Fv1911;274B, Resmo kyrka, Öland. Frimärket utgivet 1961. Teckning Å. W Larsson, gravör A. Wallhorn.

Denna bildsten från Resmo kyrka på Öland är egentligen en runsten och finns sedan länge på Statens historiska museum (SHM).
Stenen ska ha enligt Cecilia Ljungs avhandling Under runristad häll (utg. 2016, se nr 232 i katalogen), ha hittats redan i slutet av 1800-talet, men missades i så fall att tas med i utgåvan av Ölands runinskrifter (1900-06).
I Samnordisk runtextdatabas har stenen signum Öl FV1911;274B, dvs den publicerades i tidskriften Fornvännen 1911, se sidan 274 f.
Två stenar hittades på samma plats, den andra – runlösa – stenen har signum Öl FV1911;274C.
Så här skriver Sune Ambrosiani den 17 juli 1911 (från inventerieuppgifterna på SHM):
De båda stenar, som kommit med ”Prins Bernadotte”, äro från Resmo, Öland. De äro funna straxt öster om kyrkan i kyrkogården vid grundgräfning till grafvård åt en kyrkoherde Karlsson(?) förra året. Kyrkoherden i Resmo är kontraktsprosten J. M. Lundgren adr. Resmo, Öland.

Ångbåten Prins Bernadotte hette från början Öregrund och byggdes 1887 i Oskarshamn. Den fick sitt namn efter ett köp 1894 och döptes då efter prins Oscar Bernadotte, näst äldste son till kung Oscar II. Se http://www.tugboatlars.se/PrinsB.htm

Kyrkoherden Karlsson som Ambrosiani skriver om hette Carl Ludvig Carlsson. Han levde 1826-1888 och var kyrkoherde i Resmo 1879–1888. Den första gravsättningen gjordes 1886 då ”serganten Percy Carlsson” avled. Om gravstenen sattes upp först 1910, kan Ambrosiani ha rätt i att stenarna hittades först då. Detta kanske kan ”grävas” fram i kyrkoarkivet.

Intressant att notera är att i graven ligger också hustrun Hilda Augusta Ahlqvist som var dotter till prästen, natur- och fornforskaren m.m. Abraham Ahlqvist som i början av 1800-talet i sitt arbete Ölands Historia och Beskrifning (1822–27) flera gånger kom in på landskapets runstenar.

Den runristade stenen har en inskrift som lyder … …ina ’ eftiR ’ sueinu ’ boanta ’ sin ’ dr…, vilket bör tolkas ’… stenar efter Svena, sin make. …’
Namnet Svena är mycket ovanligt. Jag har funderat på om det skulle kunna återfinnas på runstenen U 253, Fresta kyrka i Uppland. Men runföljden su…-u på runstenen från Fresta ska enligt en nyligen publicerad artikel av Michael Lerche Nielsen i Namn och Bygd (2020, s. 95 ff) troligare tolkas Sylfu, ackusativ av Sulfa.

Den avslutande runföljden dr… kan utgöra början på ett uttryck dræng goðan. Dvs god ung man. I så fall blev hustrun änka tidigt eftersom dræng just betyder ung man. Men dr… kan också utgöra början på en ny del av inskriften, t.ex. utgöra början av ristarens namn.
Stenen är sedan flera år tillbaka målad i färger som vi vet användes på runstenarna, men om färgerna användes just på denna sten och på detta sätt vet vi inte. Se bilden nedan.

Runstenen Öl Fv1911;274B, Resmo kyrka. Foto Bengt A. Lundberg, Raä (1986).

Senast uppdated 2021-03-31



Ett ordfynd på runstenen U 96, i Sollentuna socken

Arkivfynd, Läsningar och tolkningar Posted on 31 januari, 2021 19:30:28

Vid Edsbacka krog i Sollentuna, nära Edsbergs slott, står nedre delen av en runsten som varit känd sedan 1600-talet.
Enligt beskrivningen av U 96 i Upplands runinskrifter skulle texten, med stöd av Martin Aschaneus (handskrift i Kungliga biblioteket Fb 18 s. 41 f.), lyda
× hulms[tain × auk × forku-r × –… …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans ×
»Holmsten och Forkunn …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»

På Stifts- och landsbiblioteket i Skara återfanns 2010 den sedan länge försvunna handskriften Collectaneum Monumentale Runicum av just fornforskaren Mårten Aschaneus. I handskriften beskrivs runinskrifter från, framför allt, Eds och Sollentuna socknar i Uppland. Se bilder av handskriften.
Se nedan teckningen av U 96 från handskriften.

U 96, Edsberg Sollentuna socken. Aschaneus teckning i Collectaneum Monumentale Runicum. Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

Aschaneus teckning visar att han faktiskt läst lite fler runor än de som återges i Upplands runinskrifter. Wessén skriver i URI (s. 128 f.): »Av runan 18 [den skadade runan i runföljden forku-r] finns på teckningen endast nedre delen av en hst; Aschaneus återger den i sin text som n (liksom han återger 20—21 som li, ehuru han givetvis icke har sett någon bst av l).» Men i den återfunna teckningen hittar vi såväl n– som l-runan, se figuren ovan. Ordet efter runföljden forkunr har givetvis varit ’läto’, ristat litu, där dock övre delen av runorna skadats. Därefter följer antagligen ett skiljetecken. Toppen av runstenen bör ha innehållit en text i stil med ’resa stenen efter …

Läsningen kan därför snarast kompletteras till:
× hulms[tain × auk × forkunr × li-(u) · … …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans ×
»Holmsten och Forkunn lät …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»

Ascheneus handstil är inte lättläst, men med stöd av vad Wessén läser från handskriften Fb 18 tycks det stå ungefär:
»Wijdh Eestbacka, Nordan för Kroghen, versus meridiem, och allmanna L[ands]wägen,
Nu 1637. vprest af Henrich Oluffzon ??viantz mäster och tillsamanfogat huilken R. sten förr Låg nedanfallen, vä.»
Under teckningen inleds texten med »Ests Runasten i», det sista ordet har jag inte lyckats läsa än. Aschaneus menade att faderns namn var Est, men Wessén anser det sannolikt att namnet slutat på -fast. Jag håller med Wessén, ett namn Est är visserligen inte ovanligt, men då det på runsvenska återges Æist (ack.) ristas det normalt aist eller est. Här har det antagligen stått ast, och då är ett namn på -fast (ack.) mer troligt.

Att ordet ’lät’ kan läggas till är inget oväntat – ordet är bland de vanligaste på de uppländska runstenarna.

Senast uppdaterad 2021-01-31.



Gs 19 – Runstenen som brann upp

Arkivfynd, Läsningar och tolkningar Posted on 30 september, 2020 20:48:59

När Ockelbos medeltida kyrka revs sent på 1700-talet hittades en av Gästriklands märkligaste runstenar.
Den förvarades från slutet av 1800-talet i den s.k. tornkammaren som var placerad ovanför sakristian – jämte kyrkans arkiv m.m.
Kyrkbranden upptäcktes vid 9-tiden på lördagskvällen den 3 december 1904. Rök trängde då ut på två ställen från nedre delen av tornet. Försöken att ta sig upp i tornet för att larma med kyrkklockorna misslyckades, men med hjälp av ångvisslan vid järnvägsstationen fick man dit en hel del personer som dock hade svårt att få fart på vattensprutandet eftersom vattnet var 500 meter bort. Och när väl vattnet började spruta, nådde strålen inte ens upp till takfoten.
Det brännbara blev lågornas rov, men bl.a. kyrksilvret, mässhakar och en del annat från sakristian lyckades man rädda. Men runstenen gick förlorad.

Nils Månsson Mandelgren ska enligt uppgift ha varit till Ockelbo den 20–21 juli 1864.

Mandelgrens teckning av Ockelbostenen, Gs 19.

Mandelgrens teckning visar på samma läsningsproblem som andra teckningar från 1800-talet – och med det sammanhörande tolkningsproblem.
Vad stod det på runstenen och vad betyder inskriften?
I Ockelbostenens fall är det dock i lika hög grad – vad är det för figurer som är avbildade? Vad betyder de?
Nu visar inte Mandelgrens teckning samma detaljer som andra 1800-talsteckningar. På de andra teckningarna finner man flera motiv ur Sigurdsagan.
Låt oss nu se vad Mandelgren har avbildat, se figuren ovan.
Vänd mot trädet står en person – kanske en kvinna – med fotsid klädnad och håller något i handen. Där bakom en fågel med mycket långa ben. Ovanför dem sitter två personer, troligen män, vid ett bord och spelar ett spel. Kan det vara hnefatafl?
Ovanför de spelande förefaller vi ha en kraftigt framåtböjd kvinna med något handen som möjligen är en sax.

I Sven B.F. Janssons arbete Gästriklands runinskrifter (1981) finns flera avbildningar av runstenen från Ockelbo. Men att Mandelgren gjort en teckning av runstenen har inte varit känt bland runforskare. Att det står ”Åkerby” istället för ”Ockelbo” vid teckningen kanske något har försvårat identifieringen.
En av avbildningarna hos Jansson visar ett fotografi av Harald Faith-Ell (taget av ett fotografi från 1887) med ristningen ifylld i enlighet med K. Hjalmar Kempffs avklappning och avbildning publicerad 1887. Se nedan.
Vi känner igen det Mandelgren ritade av men kan även notera t.ex. svärdet som sticks in i runslingan, fågeln uppe i trädet och en man som håller i trädet med ena handen och håller en ring i den andra. Dessa motiv kan knytas till Sigurdsagan – välkänd från exempelvis Ramsundsristningen (Sö 101) i Sörmland.

H. Faith-Ells fotografi efter äldre foto och K. Hj. Kempffs avklappning och avbildning, efter Gästriklands runinskrifter.

Över så till inskriften.

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) återges inskriften från Gästriklands runinskrifter i enlighet med Jansson och baserad på Kempffs läsning resp. Gestrins läsningar:
blesa × lit × raisa × stain×kumbl × þesa × fa(i)(k)(r)(n) × ef(t)ir × sun sin × suar×aufþa × fr(i)þelfr × u-r × muþir × ons ×
siionum × kan : inuart : þisa × bhum : arn : (i)omuan sun : (m)(i)e(k)

Mandelgrens läsning kan återges:
biesa × lit + raisa × s— × kumbl × þesa ka… …aa^ukþafrinel-r —r × o-ns ×
siionum × kan : inuar- þisi × bhum : ar- : -omu(R)n-uniue

Tolkningen blir, i enlighet med Jansson:
Bläsa lät resa dessa vackra ’stenkummel’ efter sin son Svarthövde. Fridälv var hans moder …
Inskriftens slut har inte tolkats på något övertygande sätt. Inte heller ger Mandelgrens teckning några ytterligare ledtrådar. Det är nog endast runföljden þisa (þisi hos Mandelgren) som mer eller mindre säkert kan tolkas – þennsa ’denna’ eller þessa ’dessa’.

Under senare år har Agneta Ney skrivit om motiven på runstenen, se hennes bok Bland ormar och drakar (2017), s. 220 ff.

En kopia av runstenen gjordes år 1932, den står strax väster om kyrktornet.
Tack var kopian kan stenen fortfarande mer påtagligt väcka tankar och funderingar – men gamla teckningar är också värdefulla.

Senast uppdaterad 2020-09-30.



Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter tillgängligt

Läsningar och tolkningar Posted on 1 juni, 2020 00:33:44

Arthur Nordéns manus med supplementet till Östergötlands runinskrifter tänkt att ges ut 1948 är nu tillgängligt — 72 år senare. Manuset har sina brister, det var inte helt färdigredigerat när arbetet avbröts, men det allra mesta var klart. Så också 140 planscher till de olika östgötska runinskrifterna. Men det var där bristen var allvarligast. Bilderna dög inte. Vid en översiktlig jämförelse med de många etsningarna eller de äldre fotografierna i Brates utgåva, är de bättre. Men Nordén gjorde många retuscheringar, nästan alla fotografier är retuscherade. Att fylla i en runa som blivit blank på fotot är en sak och inget att orda om. Men att lägga till bistavar och skiljetecken på fotografiet är en helt annan sak. Nordén borde ha åkt ut till runstenen, bättrat på imålningen och tagit ett nytt foto. I några fall har Nordén visserligen gjort just så, men inte alls tillräckligt ofta. Värre är också de gånger målningen var felaktig. Runverket bestämde den 3 januari 1948 att inte ge ut Nordéns arbete. Först skulle runstenarna behöva målas om. Så har nu skett sedan dess, ofta både en och två och fler gånger, men arbetet har samtidigt blivit kraftigt föråldrat. Forskningen har gått framåt och inte minst har väldigt många nyfynd gjorts sedan 1940-talet.
En nyutgåva av de östgötska runinskrifterna är angelägen, men kommer dröja — mer aktuellt eller angelägnare är publiceringen av inskrifter från flera andra landskap.
Via följande länk https://www.gamlebo.se/norden/Nordenssupplement.html kan ni hitta en preliminär utgåva av Nordéns manus. Meddela sådant som behöver korrigeras. Under året kommer utgåvan att uppdateras.
Ett tips är att utnyttja de häradsfiler som finns. De är visserligen lite större än filerna med enskilda inskrifter men då får man lite bättre överblick och hittar inte sällan fler foton av en runsten som i utgåvan kan ha hamnat på en sida där annars i huvudsak en annan runinskrift beskrivs.
Häradsfilerna, liksom de enskilda inskrifternas filer, kan nås såväl från kartan som från den efterföljande listan.
I filerna är texter i grön färg kommentarer eller korrigeringar gjorda av utgivaren. Texten innehåller också många fotnoter. Läs mer om kritiken mot manuset och om skälen till att manuset aldrig gavs ut i avsnittet ”Utgivarens inledning” i den inledande filen som finns under kartan via länken ovan.

Viktigt att tänka på är att Nordéns supplement bara är en källa att använda — och en föråldrad sådan. Utgå istället från uppgifterna om runinskrifterna i Samnordisk runtextdatabas och utnyttja så modern litteratur som möjligt.

Senast uppdaterad 2020-06-01



Här en inskrift som det går att komma längre med

Läsningar och tolkningar Posted on 24 april, 2020 23:48:40

Runstenen Sö 71 från Hansta i Västra Vingåkers socken i Södermanland hittades 1898. Den fördes strax efter till Kesäter, men återfördes senare till ganska nära sin fyndplats.

Erik Brate lyckades vid sin granskning inför utgåvan av Södermanlands runinskrifter första häftet (1924) bara säkert läsa en runföljd þase at fa högst upp på stenen. En återgivning av hans läsning, med kursivt för osäkra runor, blir …þuirkurnuþi þase at fulkaþur kaur + stisu … karþu liri

Elias Wessén kom längre, se Södermanlands runinskrifter, s. 382. Hans läsning kan återges …—-k–(r)nur þasi – if(t)iR –(u)(r)fau(r)si(u)–… …ariul…r

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) är läsningen …—-k–(r)nur þasi (i)f(t)iR —-fau(r) + si(u)–… …ariul-r. Skiljetecknet + återfinns inte i Wesséns läsning, ej heller på plansch 38, däremot i Brates osäkra läsning, se ovan.

Ivar Schnell, mångårig landsantikvarie i Nyköping, skriver i sitt brev den 26 augusti 1939 till Riksantikvarieämbetet (se ATA dnr 3593/39): ”Hanstastenen […] undersöktes under de bästa tänkbara ljusförhållanden sedan stenen omsorgsfullt rengjorts, och det förefaller, som om tolkningen av inskriften nu bör kunna drivas längre, än vad som framgår av Södermanlands runinskrifter.” Schnell föreslog att en kopia av fotot skulle sändas ”till professor Wessén med förfrågan, om det kan läggas till grund för ett förnyat tolkningsförsök. Jag vore glad att få del av professor W:s svar.” I Wesséns arkiv på universitetsbiblioteket Linköping finns en kopia av brevet och en kopia av fotot.

Sö 71. Hansta, Västra Vingåkers sn. Foto Ivar Schnell 1939.

Av Schnells foto framgår att Wesséns läsning i stort sett kan bekräftas men också kompletteras. Schnell var dock ingen runolog, men van att läsa och fylla i runinskrifter. Hans läsning behöver därför först bekräftas eller justeras under lika bra ljusförhållanden som sommaren 1939 innan man kan säga om den är rätt eller ej. Men den ger en indikation på vad som kan stå på stenen. Det första namnet är svårt att säga något om, därefter bör följa ordet let och sedan troligen ordet giæra. Innan runföljden þasi som rimligen står för þannsi eller þessi finns ett ord som tills vidare får lämnas otolkat. Därpå följer æftiR följt av ett namn på H. Runföljden faur står säkert för faður, att þ-runan saknas förekommer ett antal gånger, närmast (troligen) på den försvunna Sö 68 från Remmeröd i Sköldinge sn. Ordet därefter bör vara sinn, troligen följt av ordet ok. Runföljden i korsarmen som tidigare lästs …ariul-r, läses av Schnell som …ariur-r. Tolkningen HæriulfR föreslagen av Magnus Källström (Mästare och minnesmärken 2006, s. 127) blir därför mindre sannolik men kan inte uteslutas förrän en ny granskning har gjorts av stenen.

En sammanlagd möjlig tolkning av inskriften blir därför så här långt: … lät göra denna … efter …, sin fader, och … Härjulv(?).

Brate hade antagit att slutet skulle tolkas ’göra bro’, och det är inte omöjligt att det står bro på stenen, men då inte i den delen av inskriften.

Faderns namn kan utifrån Schnells imålning och foto läsas ha-r-. En tolkning blir osäker, men det finns några möjligheter. Kanske man kan sätta samman runföljden med namnet HæRi, ’Häre’, enligt Magnus Källströms tolkning (Runrön 18, 2004) av runföljderna haiRa och hiRa (Ög 229 respektive Sö NOR1998;22). Men med en r-runa i namnet istället för en R-runa är detta inte så sannolikt. Att sätta samman runföljden med namnet Hæra (till fornsvenskans hæra, ’grått hår’), belagt på tre runstenar, vore en annan möjlighet, men skulle kräva att den sista runan vore en u-runa (namnet står i ackusativ). Av bilden att döma verkar det inte så troligt. Kanske vi istället har fått ett belägg på ett namn Hæri, en kortform till namn på Hær- (till fornvästnordiskans herr, ’krigshär’). Runsvenska namn på Hær- är vanliga, men ingen Hæri är känd, varken från runsvensk eller fornsvensk tid. En ristning av [æ] med två runor gör också att förslaget blir något mindre sannolikt. Wessén läste de båda sista runorna i namnet som, osäkert, ur. Innan man kan säga så mycket mer om namnet behöver därför läsningen kontrolleras. Och om nu slutet med Schnell ska läsas …ariur-r, vad blir det? Dessutom bör det också undersökas om t.ex. Ivar Schnell fick något svar av Wessén.

Senast uppdaterad 2020-04-24



Några inblandade kvinnor på uppländska runstenar

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 8 mars, 2020 17:48:37

I Uppland finns över tusen runstenar och 1181 av dem finns numrerade i standardverket Sveriges runinskrifter.
När jag ser bilnummer (ja, inte de nya med bokstäver) eller – som idag – psalmnummer kan jag komma att tänka på runstenar.
Idag i kyrkan var psalmnumren 137, 253, 445, 390 och 738.

U 137 från Täby socken innehåller bl.a. kvinnonamnet Estrid. Just denna Estrid är känd från flera runstenar. Man tror sig t.o.m. ha hittat skelettet av henne vid en utgrävning 1995. Och Estrid har blivit förärad en egen artikel på Wikipedia.

U 253 från Fresta kyrka är egentligen två stenar. Den ena fick nummer U 264 i Upplands runinskrifter, men efter att stenen återfunnits 1944 visade det sig senare att den hörde samman med stenen som fått nummer U 253. Den senare sitter fortfarande inmurad i kyrkväggen, men borde tas ut eftersom även en annan sida av runstenen är runristad.
Gudlög, en av personerna som nämns på runstenen, är ett av de vanligaste kvinnonamnen på våra runstenar.

U 445 från Bromsta i Odensala sn innehåller bl.a. ett snarlikt kvinnonamn, Gillög, nästan lika vanligt som Gudlög.

På U 390 från Sigtuna återfinner vi däremot bl.a. ett ovanligt kvinnonamn: Frödis. Namnet är dock känt från de isländska sagornas värld. Frödis hette en dotter till Erik den röde, den förste vikingabosättaren på Grönland. Intressant med U 390 är att vi här återigen har ett runstenspussel. Ett runstensfragment funnet 1958 visade sig på 1990-talet höra samman med U 390. En upptäckt som Roger Wikell skrev om i sin postumt utgivna artikel i Situne Dei 2019.

U 738 från Villberga by i Villberga socken innehåller däremot inget kvinnonamn. Bara omkring hälften av inskriften är bevarad. Då inskriften enligt Upplands runinskrifter läses …[-n · sin +] sun + hulmfas– … kuþ + hialbi + ant hans +, bör resten antagligen ha innehållit en resarformel och namnet på den döde. Inskriften inom [] är återgiven efter Johan Hadorphs läsning från slutet av 1600-talet. Olof Celsius läste 1725 det nu förlorade partiet som …[(t)utur · sin · sin ·]. En möjlig tolkning av inskriften skulle baserat på Celsius’ läsning kunna bli ”[X reste stenen efter Y,] sin dotterson, Holmfasts son. Gud hjälpe hans ande.” Då antar jag att läsningen ”sin · sin” är felläst för ”sun · sin”. Enligt Hadorphs och Helgonius’ träsnitt är den första runan i deras läsning troligen ett u. Hur det förhåller sig får visa sig om eller när en del av stenen återfinns.
Även om ingen kvinna nämns på U 738, såvida inte ”X” var en kvinna, så kan ändå – om tolkningen ”dotterson” är korrekt – en kvinna vara inblandad.

Senast uppdaterad 2020-03-08



Knutrunor

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 13 januari, 2020 23:59:29
Knutrunor från Borgunds kyrka, Norge.

Så här på tjugondag Knut passar det bra att skriva om knutrunor. Jag känner till nio inskrifter med knutrunor. Runtypen var ingen lokal företeelse utan var vida kända. Knutrunor finns på fyra grönländska föremål, på fyra norska föremål och på en svensk runsten.

En fråga är om knutrunorna går att knyta. Ja, det skulle jag säga, det förefaller inte bli några omöjliga figurer à la Oscar Reutersvärds.

Den inledande bilden ovan tog jag i Borgunds stavkyrka i Norge för snart 10 år sedan, sommaren 2010. Där finns två knutrunor, eller snarare bara en. De är inristade på norra korväggen inne i kyrkan. Bägge runorna är ristade upp och ner och jag läser den vänstra som bokstaven K och den högra som runan k. Intressant är att kK även återfinns på en annan plats i stavkyrkan, men den gången inte ristad med knutrunor. Totalt känner man till så mycket som över 40 runinskrifter från kyrkan – de allra flesta inristade i väggarna och pelarna, såväl inne i kyrkan som utanför.

Gs 15. Nu i Ovansjö kyrka, Gästrikland. Från Gästriklands runinskrifter. Foto G. Hildebrand, Riksantikvarieämbetet.

Runstenen Gs 15 i Ovansjö kyrka i Gästrikland är den, hittills, enda kända inskriften i Sverige med knutrunor. Runstenen kommer från prästgården men finns sedan 1928 i kyrkans vapenhus. Tolkningen av inskriften blir ”Roald och Udd lät reste (!) stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden …” Inskriften har innehållit en del runor som inte varit knutrunor, bland annat 8 runor som kan höra till inskriftens slut. Det fragment där dessa runor fanns har gått förlorat, men där stod sannolikt: …o(n) × litsi(a) Runorna lit kan återge ”lät”, vad sia står för är oklart, det bör i så fall vara ett verb. Kanske fornvästnordiskans ’sýja’, ”sy, feste, binde saman” (Norrøn ordbok). Verbet är dock enbart känt i preteritumformer. Men ”lät sy” eller ”lät binda ihop” skulle utan tvekan passa bra i sammanhanget. Det bör dock undersökas i vilka sammanhang verbet har använts och vad som då har sytts ihop.

Ög 153 Styrstads kyrka, Östergötland. Foto A. Nordén, ATA, Riksantikvarieämbetet.

En runsten jag kommer att tänka på när jag ser knutrunorna är Ög 153 från Styrstads kyrka. Inga knutrunor, men väl knutar mellan orden. Se den avslutande bilden.

Snipp, snapp, snut, så var julen slut.

Senast uppdaterad 2020-01-14



Dags för Julfrid

Läsningar och tolkningar Posted on 23 december, 2018 23:19:32

Nu när julfriden sänker sig över landet vill jag gärna peka på en runinskrift som på ett sätt knyter an till detta. I alla fall så nära man nu kan komma.

Inskriften jag tänker på finns på ett runbleck som hittades i november 2004. (Signum Ög UVÖst2009:5;45) Blyblecket påträffades i fyllningen till en grav vid arkeologiska utgrävningar på en gammal medeltida kyrkogård i kvarteret Munkgärdet i Skänninges östra utkant, alldeles vid den nu breddade järnvägen. Blecket, vilket är ristat på båda sidorna, är omkring 2,5 x 3 cm stort och runorna mellan 3 och 8 mm höga. Tyvärr är inte hela inskriften bevarad. På baksidan finns en Ave Maria-bön. Men här är det framsidans inskrift jag vill återge:

iulfriþ sihne þik guþ ges… maria skata mi-…

Det som står efter den inledande runföljden, denna helg lämplig att låta stå som den är ristad, tolkas ”Signe dig Gud, Jesus … Maria. Sankta …”

Att det bodde dominikanermunkar på platsen hindrar inte att även andra kunde begravas på kyrkogården. Skriftliga källor från medeltiden visar att flera utomstående – ibland långt ifrån Skänninge – valde sin viloplats här. Och skänkte man mycket till munkarna, kunde man få en gravplats inne i kyrkan. Men blyblecket med runor hittades inte i kyrkan, utan i en grav på kyrkogården.

Julfrid önskas er alla!

Foto: Riksantikvarieämbetet, UV Öst.

Senast uppdaterad 2018-12-23



Nästa »