Rökstenen 1873

På Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet finns C.F. Nordenskjölds reseberättelser från 1860- och 70-talen, se här. Många runstenar behandlas och däribland Rökstenen som Nordenskjöld besökte sommaren 1873. Reseberättelsen från 1873, vilken omfattar 61 handskrivna sidor, inleds med en beskrivning av nya hällristningsfynd och fortsätter sedan med en beskrivning av Lysings härad.
Efter en inledning om Röks kyrka, som ”lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke”, skriver Nordenskjöld om Rökstenen på sidorna 40-45:

Det märkvärdigaste fornminne i denna socken är ostridigt den Runsten som finnes vid kyrkan och som oftare, än någon annan blifvit besökt af fornälskare samt brydt så många hjernor utan att af någon enda runolog kunnat fullständigt och på ett tillfredsställande sätt tolkas. Till och med G. Stephens har härvid lag af sin snarfyndighet blifvit lemnad i sticket. En snillrik tolkare har stenen funnit i Prof. S. Bugge i Kristiania.

Efter att ha nämnt några äldre uttolkare och avbildare av runstenen, fortsätter Nordenskjöld:

Ingen kände dock inskriptionen på frånsidan, i kanterna och på toppen, der den finnes i olika runoarter näml. qvistrunor; runor af den kortare (Svenska) raden, af den längre (anglasaxiska) raden m.m. Ty det var först vid kyrkans ombyggnad under åren 1843–45 som den fullständiga läsningen blef upptäckt. Man vill veta att att circa ett bösshåll från kyrkan i vester den märkliga runstenen ursprungligen stått i ett åkergärde å en der ännu befintlig kulle, att den derifrån blifvit flyttad och inmurad i en magasinsbyggnad och vid kyrkans ombyggnad af Dir. Nyström varit insatt i vapenhuset, derifrån den slutligen på Kgl Vitterh. Hist. och Antiqvitets Akademiens bekostnad under Intendenten Dr. P. A. Säves ledning och tillsyn blef utbruten och upprest å nuvarande platsen på kyrkogården. Stenen visar nu en höjd af circa 8 f[ot] å ena och något öfver 6 fot å andra sidan samt en från 3,7 till 4,4 f. varierande bredd jemte 7 à 10 tums tjocklek.
Ehuru Runstenen kommer att intagas i Antiqvar. Tidskrift efter den fotografiteckning, som Kongl. Vitterh. Hist. & Antiqvitets Akademien låtit verkställa, skola vi försöka att lemna här en på stället gjord ritning, som sannolikt i enskilda punkter torde visa någon afvikelse från ofvannämnde teckning, hudvudsakl. till följd af murbruk, som efter stenens utbrytning ur kyrkan sannat qvar i en och annan runa.

Ög 136 Rökstenen, framsidan och ena smalsidan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).

Runstenens inskrift på framsidan (östra)

Längsefter stenen:
Aft Vamuþ stonta runaR þaR.
in Varin faþi faþiR aft faikion sunu
(i) sakum uk mini þat hvariaR valraubaR vaRintvaR
þaR suaþ tvalf sinum vaRinum naRtvalraubs (?)
baþaR somonoumisum onum . þat sakum ona
rt hvaR fur niu altum on urþi fiaru
miR hraiþkutum auk tu
miR on ub sakaR

Tvärs öfver stenen i nedra kanten:
raiþi aurikR hin þurmuþi stiliR
flutna strontu hraiþmaraR sitiR nukaruRo
på högra kanten:
kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika

Ög 136 Rökstenen, baksidan, andra smalsidan och toppytan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).

Runstenens inskrift på baksidan (vestra)

Längsefter stenen:
þat sakum tvalfta hvar histR si ku
naR it vit vokion kunukaR tvaiRtikiR sua
þa likia . þat sakum þritaunta hvariR t
vaiR tikiR kunukaR satint siulunt i fia
kura vintura t fiakurum nabnum burn
iR fiakurum bruþrum . valkaR fim raþulfsu
niR hraiþulfaR fim rukulfsuniR hoislaR fim haruþ
ssuniR kunmuntaR fim airnaR suniR
nukmas……alus…kina…kRiþs….l .
fliR fra

[Nordenskjöld skriver här fliR fra, men teckningen, se ovan, visar att runorna ska läsas ftiR fra.]

tvärsöfver stenen uppifrån
airfbfrbnhnfinbantfonahu
(i)Rtroki vilin is þat + rafþrhis
io sss oo ss oo . taþ siniliv nuiai (läses från höger till venster)

nedra tvärlinien börjar äfvenledes från höger:
Rþgwmogim?….nslfþdhoþRn^ggoldn

och fortsätter nedifrån till venster längsefter stenen:
gþoþR n^g goldn^g nd go<åsruna>nþRhosln^g

Allra öfverst på stenens baksida äro 6 i korslagda qvistrunor jemte nedanföre högre korset þ och R. G. Stephens läser här: runimoþR.
Äfven på toppens slätare yta förekomma 6 i korslagda qvistrunor samt uti den öfversta vinkeln af främsta (venstra) korset bi uti midtelkorsets öfversta vinkel finnes ett a och efter det tredje (högre) korset står: ri.
Runorna å den den venstra (D.v.s. södra) kanten utgöras endast af enkelt stående 29 qvistrunor samt måhända öfra delen eller qvisten af en trettionde.

——

Innan Nordenskjöld kommer in på fornfynd och andra fornlämningar i Röks socken skriver han:

Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.

Uppgiften återges av Brate i Östergötlands runinskrifter, s. 130.

Av Nordenskjölds återgivning av inskriften framgår att han har gjort en del ordavdelningar, och t.ex. tolkat en del u-runor som v, samtidigt som han t.ex. inte noterat förskjutningschiffret (att airfbfrbnhnfinbantfonahu ska läsas sakumukminiuaimsiburiniþ).

I ett brev till Hans Hildebrand den 15 april 1873 skriver L. C. Wiede om Sophus Bugge, den som några år senare kom med sitt arbete om Rökstenen (publicerat i Antiqvarisk tidskrift för Sverige 5, färdigtryckt 1878): Jag är högst nyfiken att se huru samme Professor i sin tolkning af Rökstenen afdelar orden. För omkr. ett år sedan sände han mig en afskrift af nämnde runsten, men der voro orden icke afdelade, hvilket varit för mig det vigtigaste af allt. Han gaf mig dock förhoppning att snart få se hans afhandling härom införd i Antiqvar. Tidskr.

En dag i den andra veckan i augusti 1873 träffades Wiede och Nordenskjöld hemma hos Wiede som säkert då fick Nordenskjölds material. Nordenskjöld var dock inte klar med sin reseberättelse, utan for efter besöket hos Wiede upp till Norrköping för att underställa sina aftecknade hällristningar förnyad granskning som Wiede skriver i ett brev till riksantikvarien Bror Emil Hildebrand den 2 september 1873 (ATA).
Samma dag skrev Wiede till Bugge och översände en kopia av Nordenskjölds läsning av Rökstenen.
I ett brev till Wiede (finns på Stiftsbiblioteket i Linköping), skrivet i Christiania [Oslo] den 14 september 1873 tackar Bugge för materialet vilket på ett par punkter kunde komplettera hans eget pågående arbete. (Se Olof Lönnqvists artikel Rökstenen, Wiede och Bugge i Saga och Sed 2000, s. 101 ff.)

Att runföljden airfbfrbnhnfinbantfonahu är ett chiffer publicerades av Sophus Bugge i hans arbete 1878, men beskrevs också av honom i brevet till Wiede i september 1873. Därmed hade Wiede möjligheten att ta med detta i sin utgåva ”Östergötlands runurkunder”, utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift. Wiede skriver till Hans Hildebrand den 19 november 1874 (ATA) om ett antal runstenar vilka han hoppades kunna komma med i det nu nästan färdiga arbetet, se vidare här, och vidare specifikt om Rökstenen: Rökstenen erbjuder ock många ändringar. Då den först utskrefs, var Bugges läsning icke bekant. Nu är denna, den längsta runstenstext i hela verlden, korrigerad i den nogaste öfverensstämmelse med den Buggeska, enär jag afskrifvit denna på ett särskildt vidhäftadt blankt blad. Förlåt mig, att jag vågar anbefalla ett ytterligare korrektur af denna Röksten, hvilket dock, ifall jag törs bevära Hr Doktorn dermed, ej behöfver än en gång hitsändas.

Att Wiedes återgivning av Rökstenens inskrift i sitt arbete 1875 på flertalet punkter stämmer överens med Bugges senare publicerade arbete beror således på korrespondensen dem emellan, som nämnts beskrivet av Olof Lönnqvist (i Saga och Sed 2000). Men jag har (ännu) inte sett det vidhäftade blanka bladet som Wiede skickade i november 1874 och hur mycket som kan ha hunnit ändrats i korrekturet.

Åter 150 år tillbaka i tiden, till 1873. Nordenskjölds läsning och Wiedes efterföljande brev till Bugge bidrog lite grann till den dåtida Rökstensforskningen. Mer kan säkert hittas i arkiven från den tiden. Vad som flera gånger kunnat omvittnas, bl.a. i noteringarna av Nordenskjöld ovan, är hur man vid denna tid såg upp till George Stephens kunskap och ”snarfyndighet”. Läs gärna vad Magnus Källström skriver om ett brev mellan Carl Säve och brodern P. A. Säve från augusti 1864.

Forskningen om Rökstenens inskrift tog fart efter Bugges publicering 1878 men stannade till stor del upp efter Elias Wesséns bok om Rökstenen 1958. Under senare år har dock forskningen tagit fart igen. Vad det står är inte problemet, men vad det betyder, det är frågan. En fråga som kommer fortsätta att sysselsätta runologerna.

Senast uppdaterad 2023-12-31, korrigerad 2024-01-01.

Ett lyckat runmöte i Danmark

Vi fick möta många runor, stora som små, tunna som breda, gamla som busfärska – och allt däremellan.
Runmötet uppmärksammades också i media, läs bl.a. här https://www.tv2east.dk/lolland/eksperter-undersoeger-runesten-saetter-den-navn-paa-gorm-den-gamles-forgaenger
Ett speciellt runmaterial var de varierande lösföremålen från Grönland. Ett material som nog många av oss inte sett tidigare och där det kommer gå att hitta en eller annan ny läsning – och tolkning.
Sex stycken guldbrakteater funna år 2020 i Vindelev på Jylland var också speciella. En var så stor att den knappt fick rum i handen trots att den var ihopknycklad. Den var också tung, mer än fem gånger så tung som någon av de fem andra. Se foto nedan. Just den brakteaten hade bara tre runor, aul – något som fick mig att tänka på ’Gott öl’ från Sigtuna (https://k-blogg.se/2014/02/15/annu-en-rungata-avslojad-sigtuna/). Varför nu just jag skulle tänka på öl…

IK 739 Vindelev, Jylland, Danmark, guldbrakteat funnen 2020. Foto J. Owe 2023.

Men öl står det nog också på en av de andra brakteaterna (IK 737), även om en av de fem runföljderna snarast läses all och inte alu som är en vanlig runföljd på brakteater, jämför engelskans ale. Runföljden horaz återfinns på brakteaten och på en annan snarlik brakteat från Fyn (IK 58) där man tidigare oftast läst houaz. Fynd av det här slaget kan ofta hjälpa till att bidra till läsning och tolkning av tidigare fynd. Mer kommer skrivas om en av de längre inskrifterna där man i våras bland nyheterna (se bl.a. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/l3QwrM/varldens-aldsta-text-om-guden-oden-hittad) kunde läsa att det skulle stå ”Han är Odens man”. Fast där är långt ifrån sista ordet sagt.
På en stöpform till en sländtrissa från Igaliku på Grönland har man tidigare läst r·o·k·n÷…eller ÷ (a)·k·o·r… (Se GR 17 i Samnordisk runtextdatabas från Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet)
Men jag håller med den läsning som för sex år sedan publicerades av Lisbeth Imer bl.a. i Peasants and prayers : the inscriptions of Norse Greenland.
Den läsningen lyder : amor …, med en m-runa med bara en bistav. Ordet amor hittar vi i några andra runinskrifter där det står: amor vincit omnia, ’kärleken övervinner allt’.
På en tunnstav från Sandnes på Grönland (GR 39 i Samnordisk runtextdatabas) har man tidigare läst bl.a. (t)brþrfk, -(a)^(n)rþrk(i)k eller t(y)(r)þrik. Lisbeth Imers läsning från 2017 lyder tyrþrki. Men själv läste jag snarare t(y)rbrkk. Exemplet visar att det inte är helt enkelt att läsa dessa inskrifter och att man behöver mer tid och bra belysning. Generellt var det dock bra förhållanden under det välorganiserade runmötet och som sagt intressanta inskrifter.

GR 17 Igaliku (Gardar), Grönland, stöpform till sländtrissa. Foto J. Owe 2023.

Om utflykten till Lolland där vi såg några runstenar kan man också läsa här https://folketidende.dk/lolland/saedinge-mysteriet-hvad-staar-der-i-virkeligheden-paa-runestenen

Senast uppdaterad 2023-10-12.

En Torsten och en runa som utgår på Ög 106 samt om Ög 110 från Kärna

Magnus Källström påpekade för mig häromdagen att inskriften på Ög 106, Kärna kyrkogård i Östergötland, är felaktigt återgiven i Samnordisk runtextdatabas. I databasen står : þu-, men den rätta läsningen är : þu.
Tecknet – var nog bara tänkt som en markering av lakunen och var antagligen återgivet som — i manuset.

Erik Brate menar i Östergötlands runinskrifter att namnet, inskriften får antas inledas med ett namn, är Torsten. Det är ett av de allra vanligaste namnen på våra runstenar. Med tanke på att Torsten rest runstenen Ög 105, också den från Kärna kyrkogård kan det antas rimligt (inskriften där lyder Torsten reste stenen till minne av Viste, sin fader, en dugande bonde, som var son till Gise). Men tolkningen bör förses med ett frågetecken, eller som Magnus Källström senare föreslagit till mig att man anger tolkningen Tor-(?).

Ög 106 Kärna kyrkogård, Kärna sn. Foto J. Owe 2001.

Som Brate och senare Arthur Nordén är inne på kan runstenen Ög 106 höra samman med Ög 107 eller kanske Ög 108 även den från samma kyrkogård. Ög 107 består av den övre högra delen av en runsten där det står ”… reste båda stenarna efter …”. Ög 108 innehåller också ordet ”reste”, om två av stenarna hör samman är det i så fall Ög 106 som hör samman med Ög 107 eller med Ög 108. Runstensfragmenten Ög 107 och Ög 108 hör knappast till samma sten, dels verkar de vara olika breda, dels förefaller Ög 107 ha ett kors (ej imålat) och i så fall av annat slag än Ög 108.

Ög 108 och Ög 107 Kärna kyrkogård, Kärna sn. Foto J. Owe 2001.

Men alla tre stenarna är ungefär lika tjocka och av granit. En närmare granskning av geolog och ett studium av ristarens huggningsprofil kanske kan visa om ett par av stenarna hör samman och om det kan vara samma ristare. Något som kanske också kan lösas om man hittar den sten som Broocman såg på 1700-talet: ”Wästra Kyrkodörren till tröskelsten lagd, hwars Runor åldern gjort oläsliga.”, såvida det inte just är någon av dessa tre stenar som avses men som Broocman inte lyckades läsa.
Läs mer om stenarna från Kärna kyrkogård i min utgåva av Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter.

Se också från sidan 106 i Östergötlands runinskrifter.

I Lagerlunda i samma socken finns fragmentet av runstenen Ög 110.

Brate läste där …– · iftiR : suni × sina · h…
Skiljetecknet mellan suni och sina återges som kolon på plansch XXXVII. Dock framgår av Brates foto (ATA) att han där läst ett kryss som skiljetecken på stenen, se nedan. Nordenskjöld läser kolon, likaså Nordén, även Eric Ihrfors läser kolon i sitt Saxa Runica (ATA). Men det förefaller som om det mycket väl kan vara ett kryss, måhända ”garderat med ett kolon”? Det bör granskas i fält.

Ög 110 Lagerlunda, Kärna sn. Foto E. Brate (ATA).

Den sista runan i inskriften återger Brate som h. Det kan vara rester av en h-runa, men reservationen (h) i Samnordisk runtextdatabas är fullt rimlig. Nordén återger den enbart som , runan bör nog därför snarast återges så i runtextdatabasen eftersom den kan ha varit en a-runa. Att undersöka i fält är om inte den första i-runan i iftiR är stungen, såväl Nordenskjöld som Nordén (på planschen) läser eftiR.
Minst lika intressant vore att granska u-runan i runföljden suni. Eric Ihrfors läser syni. Det kanske finns en fördjupning mellan stavarna till u-runan, men den behöver inte vara huggen.
Vi får utifrån äldre avbildningar och fotografier utgå från att stenen varit försedd med ett kors, men exakt hur det såg ut är f.n. oklart.

Senast uppdaterad 2023-07-01.

Om några äldre läsningar av Ög 10, Lilla Greby i Askeby socken

Om runstenen Ög 10 från Lilla Greby i Askeby socken i Östergötland skrev Carl Fredrik Nordenskjöld i Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift (1875, s. 41): ”Mynderna äro vid hvad belysning som helst serdeles svårlästa, dock tyckes der bland annat stå ….. riti: stin: thisi: aiftr.”
Hans teckning av runstenen trycktes av Otto Frödin i fornminnesföreningens tidskrift 1920 (s. 31).

Ög 10 Lilla Greby, Askeby sn. Teckning C. F. Nordenskjöld (efter Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1920).

Nordenskjölds teckning använde L.C. Wiede när han i samma nummer av Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift (1875, s. 115) återgav inskriften som
— riti : stin : þisi : aiftir : SRfuri : sun : sin : auk : —i–ata litu : i bruþri–s.—
Se också Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning i Wiedes arkiv (läs mer om inskrifter från hans arkiv).

Ög 10 Lilla Greby, Askeby sn. Teckning L. C. Wiede (ATA) efter Nordenskjölds teckning.

Erik Ihrfors ritade av stenen under slutet av 1800-talet och ansåg sig bl.a. kunna läsa namnet Karl på runstenen (eller ”CAROLVS” som han återger i sin latinska översättning).

År 1888 granskade Erik Brate runstenen och hans läsning återgiven i Östergötlands runinskrifter (1911) kan återges
(f)(l)(u)(k)(i) litu risa : stin : þisa : (a)(i)(f)(R) (s) : (k)(a)(r)(f) : (r)(i)(t)(a) : sin kuþ(a)(n)
.(s)—(k)(i) : auk : (k)(a)(i)(r) : (l)(i)(h) litu · kiara (b)r(o)u : þasi
(i)(s) (i) (a)(i)(n)(i) (l)(i)(k)(r) +
Det tolkade han: N.N. (och Floke) läto resa denna sten efter Skär, sin (frände) god. N.N. och Gerlög läto göra denna bro, som ligger i ån.

År 1941 granskade Arthur Nordén inskriften och kom fram till följande läsning, med noteringen att ”Mittpartiets inskrift är numera oläslig”:
ruti (eller: ruta) : auk (:) kali– : þir litu · kiara : brou : þasi · þa(u) litu : risa : stin : þisa : aifR s:kirf : buta : sin : kuþan :
Nordén läser först den inre slingan, därefter den yttre.
Det tolkade han: Rota? (eller Rote?) och … de läto göra denna bro, de läto resa denna sten efter Skerv(?), sin gode make.

Se beskrivningen av Ög 10 i den preliminära utgåva av hans supplementband till Östergötlands runinskrifter.

Ög 10 Lilla Greby, Askeby sn. Foto. A. Nordén 1941 (ATA).

Nästa mer värdefulla runologiska granskning av inskriften gjordes 1971 av Helmer Gustavson. Även han börjar läsa den inre slingan först, något han i sin rapport till Riksantikvarieämbetet pekar på inte annars förekommer. Läsningen kan återges
…— : auk kair— litu : kiara : brou : þasi …– litu risa stin : þisa : aifR s:karf-ita : sin kuþan
Vilket han tolkar
”… och Ger… läto göra denna bro… läto resa denna sten efter Skär(v), sin gode frände.”
Av Helmer Gustavsons foto framgår att han med krita markerat några tänkbara bistavar i mittenpartiet, men inte målat i. Och i kommentarerna skriver han:
”De nio vågräta ristade strecken i ristningens mitt är nu ytterligt grunda och ger snarast intryck av att ha ristats som ornering; några säkra spår av bistavar finnes ej i detta parti.”

Ög 10 Lilla Greby, Askeby sn. Foto H. Gustavson 1971 (ATA).

Runstenen är uppenbarligen svårläst, sliten som den varit ända sedan den först beskrevs på 1600-talet. Sedan slutet av 1800-talet står den inte längre vid vadet, dvs vid den bro som nämns i inskriften, utan i en backe i kanten av ett gravfält strax öster därom. Torpet som ligger vid platsen heter för övrigt just Vadet. Jag håller med Gustavson och Nordén att man bör läsa den inre slingan först. Där återfinns namnen på de släktingar som låtit resa stenen efter Skärv(?). Den yttre slingan inleds antagligen med ”De” och då bör inte den delen av inskriften i Samnordisk runtextdatabas återges ”… …–”, utan enbart ”…–”. Namnet som Brate läste (k)(a)(i)(r) : (l)(i)(h) och tolkade Gerlög läses på liknande sätt av Gustavson; av kommentarerna till de tre sista runorna framgår att den första runan kan vara l, den andra runan saknar spår av bistavar och den tredje runan kan ha en fördjupning ”som kan utgöra resterna av bistavarna i ett h”. Vilket namn på Ger- som avses är dock oklart, men det är i alla fall inte namnet Karl som Erik Ihrfors ansett.

Till sist får man hoppas att runstenen kommer kunna registreras inte som ”Möjlig fornlämning” utan som ”Fornlämning”, givet att den får säkra koordinater i Fornsök (Raä 81:2).

Senast uppdaterad 2023-06-01.

Hur Öpir i Småland var släkt med sin farfar

Runinskriften på runstenen (Sm 93) från Nömme i Björkö socken, Vetlanda kommun i Småland är inte enkel att hänga med i. Där står:

: rufRa : risti : stin : þansi : aftiR isuni : sina : sin : auk : þurstin : : tirika : kuþa : faþura : : auk : at : sam : uubiR : at : sin :

Det blir

Rolf reste denna sten efter sina söner, Sven/Sten/Sein och Torsten, goda drängar, fader, och efter Såm, Öpir efter sin.

Början hänger man med i, men slutet?

Sm 93 Nömme, Björkö socken. Efter Smålands runinskrifter, Pl. 65.

Problemet verkar vara hur vi ska läsa de båda inre skriftbanden. Istället för att efter runföljden þurstin fortsätta med det inre skriftbandet till höger, då kan vi prova att först läsa det vänstra inre skriftbandet och först därefter läsa det högre inre skriftbandet. Då skulle slutet bli

… och Torsten och efter Såm, Öpir efter sin, goda drängar, fader.

Lite bättre kanske, men hellre vill man läsa

… och Torsten och efter Såm, goda drängar. Öpir efter sin fader.

Kanske det var i den ordning som inskriften ristades. Men ristaren ger oss ingen ledtråd. Skiljetecknen är genomgående kolon.

Hur var då släktförhållandet? Traditionellt har man tolkat inskriften som så att Rolf var far till tre söner och att Öpir var hans barnbarn, dvs att Öpir var med och reste stenen efter sin far men att det inte framgår vem av Rolfs tre söner som var Öpirs far. Jag menar dock att Öpirs far var den son till Rolf som hette Sven, Sten eller Sein. Och detta beror på vad som står i de båda inre slingorna. I den vänstra står

: uubiR : at : sin :

I den högra står

: faþura :

Hade ristaren avsett Öpir efter sin fader, då borde ordet fader ha stått före sin (faþura : sin). Men jag tolkar inte runföljden sin som ordet sin, utan som ett namn. Ristaren avsåg Öpir efter Sven/Sten/Sein, (sin) fader. Därmed blir det ingen oklarhet i släktskapet, Rolf hade tre söner, en hette Sven, Sten eller Sein och Öpir var dennes son.

Tolkningen blir alltså:

Rolf reste denna sten efter sina söner, Sven/Sten/Sein och Torsten och efter Såm, goda drängar. Öpir efter Sven/Sten/Sein (sin) fader.

Istället för att få den oväntade ordföljden at sinn faður, får vi därför istället at Svæin/Stæin/Sæin faður, vilket är en klart mer förväntad ordföljd och förklarar hur Öpir var släkt med sin farfar.

Senast uppdaterad 2023-04-30.

Från höstens runpyssel

Tiden går fort och det är redan december. Inte heller har tiden räckt till så mycket runpyssel som skulle önskas. Men en del har blivit gjort.
Svensk runbibliografi har under perioden september–november vuxit med 121 poster. Samtidigt har 60 befintliga poster blivit uppdaterade. Loggboken som jag för egen del fört sedan 2017 har under hösten vuxit med några procent och skulle om den skrevs ut bli över 500 sidor tjock. Men många poster återstår att lägga in, flera av er känner säkert till artiklar och andra runarbeten som fortfarande saknas i bibliografin.

Det finns ytterligare en loggbok i datorn som jag uppdaterat en del under hösten. Loggboken omfattar sådant som har ändrats eller bör ändras i Samnordisk runtextdatabas sedan 2014. Den version av loggboken som publicerades hösten 2020 med ändringarna som gjorts fram till dess omfattade 113 sidor, se http://www.runforum.nordiska.uu.se/filer/loggbok_2014-2020_aug.pdf. Nu är loggboken uppe i 152 sidor. Men det finns mer att redigera och uppdatera i databasen än sådant som noterats i loggboken. Framöver kommer det finnas flera anledningar att återkomma till databasen. Se innehållet i databasen via Riksantikvarieämbetets söktjänst Runor.

Lite mer tid än åt Samnordisk runtextdatabas har under hösten ägnats åt utgåvan av Nordéns supplement till Erik Brates Östergötlands runinskrifter. I oktober lades det ut ett par uppdateringar och i november blev 29 poster uppdaterade. Nu i december pågår redigering av posterna från Hanekinds härad. Mest är det planscherna och figurerna som får lite högre upplösning, i övrigt görs vissa korrekturändringar.

Idag skulle min far ha fyllt 94 år, som exempel på en av inskrifterna som uppdaterades under november kan därför nämnas Ög 94 från Harstads ödekyrkogård i Väderstads socken, Östergötland (se Nordéns beskrivning). Vi såg runstenen för många år sedan och såg då även på en runsten som hittades på kyrkogården 1974, Ög Fv1975;174 se också artikeln i Fornvännen. Men åter till Ög 94. Inskriften återges i Samnordisk runtextdatabas
: askata : auk : kuþmutr : þau : risþu : kuml : þia : iftiR : u-auk : iaR : buki| |i : haþistaþum : an : uaR : bunti : kuþr : taþr : i : ki[(r)]k[(i)(u)(m)]
”Åsgöta(?)/Åskatla(?) och Gudmund de reste detta minnesmärke efter Uddlög(?), som bodde i Haddestad. Han var en god bonde, dog i Grekland.” Den avlidnes namn, som runstenen är rest efter, lästes osäkert av Brate som utluk. Nordén läste u(l)auk. Helmer Gustavson läste år 1971 u-auk eller u(l)auk, men var 1975 inne på att namnet skulle kunna läsas utruk och att det då skulle vara samma Otrygg som nämns på runstenen som hittades 1974, Ög Fv1975;174 (tolkad ”… Jarl reste denna (sten) efter Otryggs broder (el. bröder).”). Inskriften bör kontrolleras närmare. Slutet av inskriften på Ög 94 läste Brate som kirkium, Nordén som ki(R)k(u)(m), Gustavson (1971) som ki-k-…, men att det är Grekland som avses får nog anses säkert. På Nordéns retuscherade foto ligger nederdelen av inskriften i skugga. Hade han väntat några minuter med att ta bilden hade skuggan försvunnit.

Ög 94 Harstads ödekyrkogård, Väderstads sn. Foto A. Nordén (ATA).

Senast uppdaterad 2022-12-04.

Några nedslag från fältrunologmötet 6–9 oktober 2022

Mitt eget föredrag på Upplandsmuseet om en runristad stenyxa tänkte jag inte ta upp här. Däremot var det t.ex. trevligt att i museets fina utställning återse U ATA322-4035-2010, ett fragment från Fyristorg i Uppsala som jag pusslade ihop i Morgongåva sommaren 2010. Se bild.

U ATA322-4035-2010 Uppsala, Fyristorg.

Utställningen på Upplandsmuseet är väl värd ett besök och pågår till och med april nästa år.
Dagen efter föredragen på Upplandsmuseet bar det av just till Morgongåva.
Vad var det för linjer som fanns vid korset på U 944? Sofia Pereswetoff-Morath insåg att det var ett rundjurshuvud. Se Magnus Källströms K-bloggsinlägg från fältrunologmötet.
På återvägen från Morgongåva såg vi på en del runstenar, bl.a. stenen, U 1175 från Stora Ramsjö i Vittinge socken. Men är det en runsten? Det är ju inga runor på den. Jo, det är en runsten, en sten som i ornamentiken härmar runstenen U 1163 från Drävle i Altuna socken – med motiv från Sigurdsagan. Men tecknen kan inte ses som runor.

U 1175 Stora Ramsjö, Vittinge sn.

På Skogs-Tibbles kyrkogård står Öpirstenen U 880. Den står det mycket om i Magnus Källströms K-bloggsinlägg.
En detalj är att skiljetecknen på runstenen snarare är korta lodräta streck, typiskt för Öpir, än punkter. Även mellan orden i runföljden ybir rista finns ett sådant skiljetecken.
Bland fredagens många besökta runstenar vill jag också nämna U 874 från Hagby kyrka, en runsten som återfanns 2016 när man grävde för en åskledare. Påfågeln som runmästaren Fot har huggit tycker jag är riktigt fin.

U 874 Hagby kyrka.

På lördagen gav vi oss ut norrut från Uppsala. Vi såg bl.a. på runstenen U 1016 från Fjuckby i Ärentuna socken samtidigt som en djurtransport drog förbi och ett sportflygplan störande for omkring ovanför oss.

U 1016 Fjuckby, Ärentuna sn.

Magnus Källström föreslog att runföljden krik (i kuam ·: hn krik · : hafnir : haima tu) kanske kan stå för ordet ’kring’. Det fick mig att tänka på runstenen U 890 från Österby i Ålands socken. Inskriften avslutas där –fu(r)u i ukrikis och står otolkad i Sveriges runinskrifter. Kan det vara ordet ’kring’ även på den runstnen och kan ukrikis ha att göra med (forn-)isländskans umkringis, motsvarande vårt ’omkring’?

Mest uppmärksamhet fick runstenen U 1125 från Krogsta i Tuna socken med sin urnordiska runinskrift. Vad vill figuren på runstenen säga oss?

U 1125 Krogsta, Tuna sn.

Senast uppdaterad 2022-10-31.

Från ’på den ena’ till något annat?

Inskriften på G 77, en bildsten från Levide kyrka på Gotland, läses enligt Runverket
…(o)(t)a : sun : sum : sins faþu- …–n : a : ain : þet : uas : er–ak… … kuþ selu þaiRa hiauna
Vilket tolkas
… son, som sin fader … på den ena. Det var … Gud (hjälpe) dessa makars själar.

G 77 Levide kyrka. Efter foto av Anders Edle i Gotlands runinskrifter.

Runföljden a : ain skulle mycket väl kunna tolkas a æin, dvs ’på den ena’.
Men, på den ena vaddå? Den ena runstenen? Skulle det ha funnits ytterligare en bildsten i Levide?
Jo, det finns (minst) en bildsten i runstensstil från Levide, se bild nedan. Men den är ristad i en annan stil och kan vara yngre och i vart fall inte av samma ristare.

Bildsten, Levide kyrka. Okänd fotograf, foto i Gotlands museums samling.

Kan runföljden a : ain betyda något annat? Runorna ain kan mycket väl stå för æinn ’ensam’ och runan a kan mycket väl stå för a ’äger’. Om runorna före n-runan skriver Wessén ”R. 19-20 utgöres av nedre delen av två raka stavar.” Kan det ha stått han där?
Tolkningen ’han äger ensam’ är dock inte min. Den är Wesséns och återfinns i hans eget exemplar av Gotlands runinskrifter som finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Han skriver där ”Han äger ensam?”. Denna tolkning förutsätter att runorna 19–20 kan ha haft bistavar som nu gått förlorade. Stenen behöver därför granskas och Wesséns tolkningsförslag bara vara en möjlig alternativ tolkning som kanske inte visar sig trolig efter en sådan granskning.
Från Gotland känner man flera stenar i runstensstil utan runor, de har tyvärr – till skillnad från andra svenska landskap – inte tagits med i Gotlands runinskrifter. Men mer om dem en annan gång.

Senast uppdaterad 2022-09-30.