Runbloggen

När Ockelbos medeltida kyrka revs sent på 1700-talet hittades en av Gästriklands märkligaste runstenar.
Den förvarades från slutet av 1800-talet i den s.k. tornkammaren som var placerad ovanför sakristian – jämte kyrkans arkiv m.m.
Kyrkbranden upptäcktes vid 9-tiden på lördagskvällen den 3 december 1904. Rök trängde då ut på två ställen från nedre delen av tornet. Försöken att ta sig upp i tornet för att larma med kyrkklockorna misslyckades, men med hjälp av ångvisslan vid järnvägsstationen fick man dit en hel del personer som dock hade svårt att få fart på vattensprutandet eftersom vattnet var 500 meter bort. Och när väl vattnet började spruta, nådde strålen inte ens upp till takfoten.
Det brännbara blev lågornas rov, men bl.a. kyrksilvret, mässhakar och en del annat från sakristian lyckades man rädda. Men runstenen gick förlorad.

Nils Månsson Mandelgren ska enligt uppgift ha varit till Ockelbo den 20–21 juli 1864.

Mandelgrens teckning visar på samma läsningsproblem som andra teckningar från 1800-talet – och med det sammanhörande tolkningsproblem.
Vad stod det på runstenen och vad betyder inskriften?
I Ockelbostenens fall är det dock i lika hög grad – vad är det för figurer som är avbildade? Vad betyder de?
Nu visar inte Mandelgrens teckning samma detaljer som andra 1800-talsteckningar. På de andra teckningarna finner man flera motiv ur Sigurdsagan.
Låt oss nu se vad Mandelgren har avbildat, se figuren ovan.
Vänd mot trädet står en person – kanske en kvinna – med fotsid klädnad och håller något i handen. Där bakom en fågel med mycket långa ben. Ovanför dem sitter två personer, troligen män, vid ett bord och spelar ett spel. Kan det vara hnefatafl?
Ovanför de spelande förefaller vi ha en kraftigt framåtböjd kvinna med något handen som möjligen är en sax.

I Sven B.F. Janssons arbete Gästriklands runinskrifter (1981) finns flera avbildningar av runstenen från Ockelbo. Men att Mandelgren gjort en teckning av runstenen har inte varit känt bland runforskare. Att det står ”Åkerby” istället för ”Ockelbo” vid teckningen kanske något har försvårat identifieringen.
En av avbildningarna hos Jansson visar ett fotografi av Harald Faith-Ell (taget av ett fotografi från 1887) med ristningen ifylld i enlighet med K. Hjalmar Kempffs avklappning och avbildning publicerad 1887. Se nedan.
Vi känner igen det Mandelgren ritade av men kan även notera t.ex. svärdet som sticks in i runslingan, fågeln uppe i trädet och en man som håller i trädet med ena handen och håller en ring i den andra. Dessa motiv kan knytas till Sigurdsagan – välkänd från exempelvis Ramsundsristningen (Sö 101) i Sörmland.

Över så till inskriften.

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) återges inskriften från Gästriklands runinskrifter i enlighet med Jansson och baserad på Kempffs läsning resp. Gestrins läsningar:
blesa × lit × raisa × stain×kumbl × þesa × fa(i)(k)(r)(n) × ef(t)ir × sun sin × suar×aufþa × fr(i)þelfr × u-r × muþir × ons ×
siionum × kan : inuart : þisa × bhum : arn : (i)omuan sun : (m)(i)e(k)

Mandelgrens läsning kan återges:
biesa × lit + raisa × s— × kumbl × þesa ka… …aa^ukþafrinel-r —r × o-ns ×
siionum × kan : inuar- þisi × bhum : ar- : -omu(R)n-uniue

Tolkningen blir, i enlighet med Jansson:
Bläsa lät resa dessa vackra ’stenkummel’ efter sin son Svarthövde. Fridälv var hans moder …
Inskriftens slut har inte tolkats på något övertygande sätt. Inte heller ger Mandelgrens teckning några ytterligare ledtrådar. Det är nog endast runföljden þisa (þisi hos Mandelgren) som mer eller mindre säkert kan tolkas – þennsa ’denna’ eller þessa ’dessa’.

Under senare år har Agneta Ney skrivit om motiven på runstenen, se hennes bok Bland ormar och drakar (2017), s. 220 ff.

En kopia av runstenen gjordes år 1932, den står strax väster om kyrktornet.
Tack var kopian kan stenen fortfarande mer påtagligt väcka tankar och funderingar – men gamla teckningar är också värdefulla.

Senast uppdaterad 2020-09-30.

Databaser som Samnordisk runtextdatabas blir aldrig färdiga. Arbetet med kommande version har pågått sedan version 2014 kom för nästan exakt sex år sedan.
I den loggbok som nu publicerats medtas en del av de nyheter som kommer finnas med i nästa version av databasen – version 2020.
I loggboken finns t.ex. 65 nya poster beskrivna, men fler blir det.
Det innebär att arbetsversionen av runtextdatabasen just nu omfattar 6815 olika poster. Av dessa är 281 runlösa (vara 10 nya) – ofta delar av runstenar, men inte sällan enbart ornerade ristningar i runstensstil.
I loggboken finns även en hel del rättelser och tillägg – många småjusteringar, andra lite större.
Men det finns mer att göra, en del indikerat med gult i loggboken.
Låt mig här peka på några sådana indikationer.

Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B gäller två runbleck som hittades redan 1972 i Solberga, Köpings sn på Öland.
Men de blev inte utförligt beskrivna förrän 2017, först av Helmer Gustavson, senare samma år av Sonia Pereswetoff-Morath.
Hennes avhandling om de vikingatida runblecken, se bild ovan, föranleder fler viktiga uppdateringar och kompletteringar av runtextdatabasen vilket indikeras på fler platser – men ytterligare en del inskrifter (ännu inte listade i loggboken) kommer också att uppdateras.
En annan runologisk avhandling som också leder till uppdateringar av runtextdatabasen är Alessandro Palumbos Skriftsystem i förändring. Den kommer inom kort ut serien Runrön och det är därifrån uppdateringar har, eller kommer att hämtas.
I sammanhanget vill jag också nämna Hanna Åkerström som den 18 september kl 10 i Uppsala (Ihresalen) lägger fram sin runologiska avhandling Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar.

Gula markeringar på raden efter en land(skaps)rubrik indikerar noteringar om nyfunna runinskrifter som ännu inte fått något signum och därför är svåra att sortera in på rätt plats.
Det gäller exempelvis ett antal runinskrifter från S:t Olofskyrkan i Falköping, Västergötland, men också flera uppländska runstensfragment och en stor mängd runfynd från Gotland.
Från Danmark kommer flera inskrifter läggas in, jag tänker just nu på flera amuletter. Även i Norge har det gjorts flera fynd under senare år. En runsten som bör nämnas är den intressanta urnordiska inskriften från Øverby i Rakkestad (Østfold/Viken).
Inskrifterna från Grönland kommer i nästa databasutgåva att uppdateras och kompletteras utifrån Lisbeth Imers viktiga arbete Peasants and Prayers (2017).
Till sist vill jag i detta sammanhang nämna Michael Barnes utgåva The Runic Inscriptions of the Isle of Man (Runrön 22, utgiven 2019).

Många referenser har lagts till, men fler återstår. Fortsätt att skicka in fel som upptäcks i runtextdatabasen via funktionen Felrapport i nuvarande version av Rundataprogrammet. Använd gärna den funktionen också för att ställa frågor eller tipsa om ytterligare viktig litteratur och inskrifter som ni ser saknas i såväl databas som aktuell loggbok.
Och under hösten kommer det bli anledning att återkomma till Samnordisk runtextdatabas i olika sammanhang.

Till sist en bild av inledningen till loggboken.

Senast uppdaterad 2020-08-31.

D E G P Y, vad händer om de ersätts av exempelvis T I K B U?

Nåkot motsvaranti källti bå runstinarna och i antra runtixtir innan vi fick ti stunkna runorna. Tit kör tit liti svårari att läsa tixtin. Bå runstinarna hittar vi hillir inka åäö, min så svårt ska vi inti köra tit här.
Tissa runor införtis succisivt untir vikinkatitin. För mitiltitins runinskriftir talar man ofta om tit ”helstungna runalfabetet”, tå hati uttirlikari nåkra stunkna runor tillkommit utövir ti ”e”, ”g” och ”y” vilka är ti vanlikasti bå runstinarna. Min ikin ubbtäckt av itt runalfabit bå in kurkväkk i ”Gärdslösa kyrka” bå Ölant visar bå kobblinkar millan runorna och alfabitit untir mitiltitin.

Svante Lagman skrev 1990 avhandlingen De stungna runorna : användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter. En värdefull avhandling. Avhandlingen visade dock att man inte kunde använda förekomst eller frånvaro av stungna runor för någon närmare datering av runinskrifterna.
Det var av Svante jag 1990 fick den första versionen (på en diskett) av det som senare blivit Samnordisk runtextdatabas. Sen samarbetade vi mycket kring de vid sekelskiftet aktuella versionerna av databasen. Under senare år har rundoktor Lagman verkat vid Nationellt forensiskt centrum, det som tidigare hette Statens kriminaltekniska laboratorium. Men steget från runor och typografi (Svante har satt flera [run-]böcker) till expertis om fingeravtryck kanske inte är så långt.

Idag fyller Svante 65 år, grattis!

Senast uppdaterad 2020-07-21

Arthur Nordéns manus med supplementet till Östergötlands runinskrifter tänkt att ges ut 1948 är nu tillgängligt — 72 år senare. Manuset har sina brister, det var inte helt färdigredigerat när arbetet avbröts, men det allra mesta var klart. Så också 140 planscher till de olika östgötska runinskrifterna. Men det var där bristen var allvarligast. Bilderna dög inte. Vid en översiktlig jämförelse med de många etsningarna eller de äldre fotografierna i Brates utgåva, är de bättre. Men Nordén gjorde många retuscheringar, nästan alla fotografier är retuscherade. Att fylla i en runa som blivit blank på fotot är en sak och inget att orda om. Men att lägga till bistavar och skiljetecken på fotografiet är en helt annan sak. Nordén borde ha åkt ut till runstenen, bättrat på imålningen och tagit ett nytt foto. I några fall har Nordén visserligen gjort just så, men inte alls tillräckligt ofta. Värre är också de gånger målningen var felaktig. Runverket bestämde den 3 januari 1948 att inte ge ut Nordéns arbete. Först skulle runstenarna behöva målas om. Så har nu skett sedan dess, ofta både en och två och fler gånger, men arbetet har samtidigt blivit kraftigt föråldrat. Forskningen har gått framåt och inte minst har väldigt många nyfynd gjorts sedan 1940-talet.
En nyutgåva av de östgötska runinskrifterna är angelägen, men kommer dröja — mer aktuellt eller angelägnare är publiceringen av inskrifter från flera andra landskap.
Via följande länk https://www.gamlebo.se/norden/Nordenssupplement.html kan ni hitta en preliminär utgåva av Nordéns manus. Meddela sådant som behöver korrigeras. Under året kommer utgåvan att uppdateras.
Ett tips är att utnyttja de häradsfiler som finns. De är visserligen lite större än filerna med enskilda inskrifter men då får man lite bättre överblick och hittar inte sällan fler foton av en runsten som i utgåvan kan ha hamnat på en sida där annars i huvudsak en annan runinskrift beskrivs.
Häradsfilerna, liksom de enskilda inskrifternas filer, kan nås såväl från kartan som från den efterföljande listan.
I filerna är texter i grön färg kommentarer eller korrigeringar gjorda av utgivaren. Texten innehåller också många fotnoter. Läs mer om kritiken mot manuset och om skälen till att manuset aldrig gavs ut i avsnittet ”Utgivarens inledning” i den inledande filen som finns under kartan via länken ovan.

Viktigt att tänka på är att Nordéns supplement bara är en källa att använda — och en föråldrad sådan. Utgå istället från uppgifterna om runinskrifterna i Samnordisk runtextdatabas och utnyttja så modern litteratur som möjligt.

Senast uppdaterad 2020-06-01

Nära gränsen till Småland, vid Lägernäs i Västra Ryds sn, Östergötland, fanns på 1600-talet en runsten som sedan dess varit försvunnen, se Östergötlands runinskrifter nr 215.
Eller?
På två storskifteskartor, en från 1798 (inklusive en konceptkarta) och en från 1810, nämns en runsten. Den låg då som gränssten mellan byarna Lägernäs, Studstorp, Knapparp och Bubbarp. Se utsnitt ur Erik P. Zetterstedts karta över Studstorp från 1810 (i Lantmäterimyndigheternas arkiv). Jag läser ”Runsten. En stor kulrig Bergsten, med korsmärke hugget ofvan uppå.” Runstenen nämns sedan även i texten till kartan.

På F. Wadmans storskifteskartor över Lägernäs från 1798 anges bl.a. att runstenen är ”4 alnar hög och rundacktig”.
Stenen ligger antagligen kvar, än idag som gränssten mellan de fyra byarna.
I Rannsakningarna på 1600-talet angavs att runstenen skulle blivit en milsten. Men den uppgiften var gissningsvis fel, stenen blev istället en gränssten. Stenen var enligt Bautil knappt två meter lång. Med måttet 4 alnar = 2,40 meter enligt 1798 års kartor skulle det innebära att knappt en halvmeter av stenen var nergrävd i jorden medan den fortfarande stod upprätt och innan den hamnade på den berghäll där den sen omnämndes 1798. Detta givetvis med utgångspunkten att det är en och samma runsten som avses i uppgiften från Bautil och i uppgifterna från kartorna.
För er som befinner er inom två timmars bilresa från Lägernäs kan ni härmed försöka leta reda på gränsstenen — och meddela (länsstyrelsen, Runverket m.fl.) om det var en runsten eller ej.

Senast uppdaterad 2020-05-19

Runstenen Sö 71 från Hansta i Västra Vingåkers socken i Södermanland hittades 1898. Den fördes strax efter till Kesäter, men återfördes senare till ganska nära sin fyndplats.

Erik Brate lyckades vid sin granskning inför utgåvan av Södermanlands runinskrifter första häftet (1924) bara säkert läsa en runföljd þase at fa högst upp på stenen. En återgivning av hans läsning, med kursivt för osäkra runor, blir …þuirkurnuþi þase at fulkaþur kaur + stisu … karþu liri

Elias Wessén kom längre, se Södermanlands runinskrifter, s. 382. Hans läsning kan återges …—-k–(r)nur þasi – if(t)iR –(u)(r)fau(r)si(u)–… …ariul…r

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) är läsningen …—-k–(r)nur þasi (i)f(t)iR —-fau(r) + si(u)–… …ariul-r. Skiljetecknet + återfinns inte i Wesséns läsning, ej heller på plansch 38, däremot i Brates osäkra läsning, se ovan.

Ivar Schnell, mångårig landsantikvarie i Nyköping, skriver i sitt brev den 26 augusti 1939 till Riksantikvarieämbetet (se ATA dnr 3593/39): ”Hanstastenen […] undersöktes under de bästa tänkbara ljusförhållanden sedan stenen omsorgsfullt rengjorts, och det förefaller, som om tolkningen av inskriften nu bör kunna drivas längre, än vad som framgår av Södermanlands runinskrifter.” Schnell föreslog att en kopia av fotot skulle sändas ”till professor Wessén med förfrågan, om det kan läggas till grund för ett förnyat tolkningsförsök. Jag vore glad att få del av professor W:s svar.” I Wesséns arkiv på universitetsbiblioteket Linköping finns en kopia av brevet och en kopia av fotot.

Av Schnells foto framgår att Wesséns läsning i stort sett kan bekräftas men också kompletteras. Schnell var dock ingen runolog, men van att läsa och fylla i runinskrifter. Hans läsning behöver därför först bekräftas eller justeras under lika bra ljusförhållanden som sommaren 1939 innan man kan säga om den är rätt eller ej. Men den ger en indikation på vad som kan stå på stenen. Det första namnet är svårt att säga något om, därefter bör följa ordet let och sedan troligen ordet giæra. Innan runföljden þasi som rimligen står för þannsi eller þessi finns ett ord som tills vidare får lämnas otolkat. Därpå följer æftiR följt av ett namn på H. Runföljden faur står säkert för faður, att þ-runan saknas förekommer ett antal gånger, närmast (troligen) på den försvunna Sö 68 från Remmeröd i Sköldinge sn. Ordet därefter bör vara sinn, troligen följt av ordet ok. Runföljden i korsarmen som tidigare lästs …ariul-r, läses av Schnell som …ariur-r. Tolkningen HæriulfR föreslagen av Magnus Källström (Mästare och minnesmärken 2006, s. 127) blir därför mindre sannolik men kan inte uteslutas förrän en ny granskning har gjorts av stenen.

En sammanlagd möjlig tolkning av inskriften blir därför så här långt: … lät göra denna … efter …, sin fader, och … Härjulv(?).

Brate hade antagit att slutet skulle tolkas ’göra bro’, och det är inte omöjligt att det står bro på stenen, men då inte i den delen av inskriften.

Faderns namn kan utifrån Schnells imålning och foto läsas ha-r-. En tolkning blir osäker, men det finns några möjligheter. Kanske man kan sätta samman runföljden med namnet HæRi, ’Häre’, enligt Magnus Källströms tolkning (Runrön 18, 2004) av runföljderna haiRa och hiRa (Ög 229 respektive Sö NOR1998;22). Men med en r-runa i namnet istället för en R-runa är detta inte så sannolikt. Att sätta samman runföljden med namnet Hæra (till fornsvenskans hæra, ’grått hår’), belagt på tre runstenar, vore en annan möjlighet, men skulle kräva att den sista runan vore en u-runa (namnet står i ackusativ). Av bilden att döma verkar det inte så troligt. Kanske vi istället har fått ett belägg på ett namn Hæri, en kortform till namn på Hær- (till fornvästnordiskans herr, ’krigshär’). Runsvenska namn på Hær- är vanliga, men ingen Hæri är känd, varken från runsvensk eller fornsvensk tid. En ristning av [æ] med två runor gör också att förslaget blir något mindre sannolikt. Wessén läste de båda sista runorna i namnet som, osäkert, ur. Innan man kan säga så mycket mer om namnet behöver därför läsningen kontrolleras. Och om nu slutet med Schnell ska läsas …ariur-r, vad blir det? Dessutom bör det också undersökas om t.ex. Ivar Schnell fick något svar av Wessén.

Senast uppdaterad 2020-04-24

I Uppland finns över tusen runstenar och 1181 av dem finns numrerade i standardverket Sveriges runinskrifter.
När jag ser bilnummer (ja, inte de nya med bokstäver) eller – som idag – psalmnummer kan jag komma att tänka på runstenar.
Idag i kyrkan var psalmnumren 137, 253, 445, 390 och 738.

U 137 från Täby socken innehåller bl.a. kvinnonamnet Estrid. Just denna Estrid är känd från flera runstenar. Man tror sig t.o.m. ha hittat skelettet av henne vid en utgrävning 1995. Och Estrid har blivit förärad en egen artikel på Wikipedia.

U 253 från Fresta kyrka är egentligen två stenar. Den ena fick nummer U 264 i Upplands runinskrifter, men efter att stenen återfunnits 1944 visade det sig senare att den hörde samman med stenen som fått nummer U 253. Den senare sitter fortfarande inmurad i kyrkväggen, men borde tas ut eftersom även en annan sida av runstenen är runristad.
Gudlög, en av personerna som nämns på runstenen, är ett av de vanligaste kvinnonamnen på våra runstenar.

U 445 från Bromsta i Odensala sn innehåller bl.a. ett snarlikt kvinnonamn, Gillög, nästan lika vanligt som Gudlög.

På U 390 från Sigtuna återfinner vi däremot bl.a. ett ovanligt kvinnonamn: Frödis. Namnet är dock känt från de isländska sagornas värld. Frödis hette en dotter till Erik den röde, den förste vikingabosättaren på Grönland. Intressant med U 390 är att vi här återigen har ett runstenspussel. Ett runstensfragment funnet 1958 visade sig på 1990-talet höra samman med U 390. En upptäckt som Roger Wikell skrev om i sin postumt utgivna artikel i Situne Dei 2019.

U 738 från Villberga by i Villberga socken innehåller däremot inget kvinnonamn. Bara omkring hälften av inskriften är bevarad. Då inskriften enligt Upplands runinskrifter läses …[-n · sin +] sun + hulmfas– … kuþ + hialbi + ant hans +, bör resten antagligen ha innehållit en resarformel och namnet på den döde. Inskriften inom [] är återgiven efter Johan Hadorphs läsning från slutet av 1600-talet. Olof Celsius läste 1725 det nu förlorade partiet som …[(t)utur · sin · sin ·]. En möjlig tolkning av inskriften skulle baserat på Celsius’ läsning kunna bli ”[X reste stenen efter Y,] sin dotterson, Holmfasts son. Gud hjälpe hans ande.” Då antar jag att läsningen ”sin · sin” är felläst för ”sun · sin”. Enligt Hadorphs och Helgonius’ träsnitt är den första runan i deras läsning troligen ett u. Hur det förhåller sig får visa sig om eller när en del av stenen återfinns.
Även om ingen kvinna nämns på U 738, såvida inte ”X” var en kvinna, så kan ändå – om tolkningen ”dotterson” är korrekt – en kvinna vara inblandad.

Senast uppdaterad 2020-03-08

Natten till den 27 februari drömde jag visserligen att jag var till Sjögestads kyrka och berättade om de försvunna runristningarna där, men låt mig nu istället återvända till Högby kyrka i Östergötland.

Att Ög ÖFT1875;101 ska utgå ur Samnordisk runtextdatabas är givet, det är samma inskrift vilken Brate i Östergötlands runinskrifter beskrev som Ög 79. Men ska även den runlösa Ög 80 utgå? Hörde den till samma sten som de båda mindre fragmenten till Ög 79? Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg menade såväl Nordenskjöld som Wiede det. Se också nr 147 i Wiedes tryckta Östergötlands runurkunder (1875).
Men såväl Nordenskjöld som Wiede har också uttryckt tvivel om detta. I ett brev till riksantikvarien B. E. Hildebrand daterat den 24 mars 1871 skriver Nordenskjöld (ATA):
”… tyvärr har en bland kalkstensgruset upptäckt runsten blifvit sönderslagen i många bitar af en lat arbetare, en afsigkommen f.d. inspektor Egnell. Så berättas det på stället och af denna runsten torde en Hr. Simonsson inlemnat en ritning. Men att döma af de på kyrkogården befintliga bitarne fruktar jag att förstörelsen har drabbat 2 stenar, hvaraf den ena tyckes endast varit försedd med konstiga slingornamenter och den andra jemte sådana äfven med runor.”
Med ”Hr Simonsson” avses antagligen folkskoleläraren ”P. Simonsson i Högby” som nämns i ett visitationsprotokoll från 1873.
Den 11 mars 1873 skriver Wiede, i ett brev till H. Hildebrand (ATA), att Nordenskjöld ”enligt sednare granskningar kommit till visshet att alla 3 bitarna (:2 med runor, 1 med blott slingor) tillhöra samma runstod, ristad å båda sidorna. Huru vida hans förmodan är grundad, vet jag ej; den må stå för hans räkning. Jag tror det knapt. Visshet kan ej vinnas, sedan alla 3 bitarna blifvit till kalk förbrända!”

Fragmenten hittades 1870. Antagligen fanns de fortfarande kvar 1871 när Nordenskjöld skrev sitt brev till B. E. Hildebrand, men sedan blev de brända till kalk.

Om vi ser på Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning ovan kan man förstå Wiedes tveksamhet – hur får man ihop fragmenten? Man kan förlita sig på Nordenskjöld som faktiskt sett fragmenten och ”enligt sednare granskningar” kommit fram till att det skulle röra sig om en sten.

Men säkrast är antagligen att som Brate beskriva dem tillsammans under ”Ög 79–80” i en kommande utgåva av Östergötlands runinskrifter och lämna det öppet att det kan ha varit två olika stenar. Skulle Simonssons avritning komma till rätta kanske man kan komma lite längre. Nordenskjöld gjorde flera teckningar av dessa fragment och andra runfynd i Östergötland – de som sändes till riksantikvarien finns på ATA, var de andra finns är däremot okänt. Några teckningar finns på Östergötlands museum i Linköping, dock inte de numrerade teckningarna som Wiede ritat av. Just dessa fragment från Högby kyrka betecknades nr 54 och 55 i Nordenskjölds samling av teckningar. Men även om Nordenskjölds numrerade teckningar skulle komma till rätta, tror jag inte att man kommer längre.

När Högby nya kyrka byggdes lär man ha bränt stenar till kalk vid den samtidigt rivna Västra Skrukeby kyrka. Och de här beskrivna fragmenten jämte en del andra från Högby kyrka ska ha bränts till kalk, men andra runstenar kanske fortfarande går att hitta. I sin reseberättelse 1870 skriver Nordenskjöld att ett runstensfragment ska ha hittats i grunden till flygeln till Högby prästgård, men inte tagits till vara. Det är okänt vad som kan ha stått på stenen och det finns ingen teckning av den (se också Wiede nr 150). Nordenskjöld förmodade att det skulle kunna röra sig om någon av de försvunna Ög 84 eller Ög 85 från ingången till Högby kyrkogård.

Fler fynd kommer säkert göras – liksom att fler stenar kommer kunna pusslas ihop eller visa sig vara identiska.