Runbloggen

När börjar medeltiden? Direkt efter romartiden? 1050? 1066? Eller kanske senare? Många av våra runstenar är ristade mot slutet av 1000-talet, eller i början av 1100-talet. Är de medeltida? Men de tillhör fortfarande den vikingatida runstenstraditionen. De är ristade med den vikingatida runraden. En person född på vikingatiden, men som dog på medeltiden, är det en (möjlig) viking? Jämför det med en person född t.ex. år 1500, men död säg 1550, levde den på medeltiden?

Om vi nu inte vill betrakta det sena 1000-talets och tidiga 1100-talets runinskrifter som vikingatida, vad är de då? Tidigmedeltida? Pr4 och Pr5-stenar skulle, enligt A-S Gräslunds typologi, räknas dit.

Men vi vet ju att runstensinskrifter är gamla. De tillhör en förhistorisk tid, alltså kan de inte vara medeltida. Men så enkelt är det inte. Runstensinskrifterna ristades under en lång tid, fram till början av medeltiden. Dåtidens människor tänkte inte på i vilken tid de levde i, de levde i nutid. Men i vissa trakter tänkte de kanske i stenkyrkobyggenas tidevarv att: Nu reser vi inte längre runstenar, nu är alla kristna, runstenarna har spelat ut sin roll, men vi kan hedra dem – dessa socknens första kristna – med att mura in stenen i kyrkan. Eller låta rista ett gravmonument vid kyrkan.

Där hittas de, nästan varje år dyker något fynd upp i kyrkomiljöer. Gränsen 1050/1066 är nog för tidig. Ska man ta ett enskilt år är kanske 1103 bättre – då dödades Magnus Barfot, en av de sista plundrande vikingahövdingarna, kung av Norge 1093–1103. Året efter blev Lunds stift ärkebiskopsstift för Norden och en ny era kan sägas ta sin början. Runstensresandet var därmed en övergångsföreteelse, ett konstnärligt slut på vikingatiden/början på medeltiden, men med rötter i järnåldern. En övergång till den historiska tiden. Tycker någon: ”Men de är ju medeltida!”, då svarar jag: ”Ja kanske, men de hör till den vikingatida traditionen. De äldsta som nämns på runstenen var nog födda på vikingatiden oavsett var vi drar gränsen.”

Tidsgränser är inte alltid exakta. En annan problematik finns vid övergången till nyare tid. Ska en tidig efterreformatorisk inskrift knytas till den medeltida runskriftstraditionen eller inte? Den frågan får tas en annan gång.

Senast uppdaterad 2018-01-31

Den 11 augusti 1864 var Nils Månsson Mandelgren till Torsåkers kyrka i Gästrikland. I sin beskrivning av kyrkan och dess inventarier hänvisar han till ”runstenens afritning”, se teckningen ovan. Teckningen är inte särskilt lik hur stenen och inskriften verkligen ser ut. Se en bild här. En annan teckning gjordes vid samma tid av N. L. Söderholm som tillsammans med C. F. Wiberg sommaren 1864 granskade bl.a. denna gästrikska runsten. Söderholms teckning finns återgiven i standardverket Gästriklands runinskrifter, men med en annan läsning än den som finns hos Mandelgren. Intressant är att på teckningen i Mandelgrens arkiv nämns just Wiberg, där står: ”I Thorsåkers kyrka – 11/8 65 Wiberg”. Datumet är samma som i beskrivningen av Torsåkers kyrka, men året ett annat. Tyvärr finns det inget stöd i Mandelgrens resejournaler för att han var till Gästrikland sommaren 1864 – eller 1865. Årtalen kan vara ditskrivna flera år senare, och vara fel. Eller möjligen kan Mandelgren ha ritat av någon annans teckning.

Över så till själva inskriften som enligt Mandelgrens teckning kan återges:
tu^rui rita s^tin þino × at kuþbiurna ×
–rrt(r)– · kuai · …-…(k)–(l)—nhimi——-…
× kuta ua muþiR × krrmui · r- : -i-s-…
kuþmuntri
þrukia-i-

Notera också Mandelgrens notering om figuren på stenen: antages vara þruknate sörjande moder.
Men redan Olof Celsius tolkade på 1700-talet det som han läste þruk—- som ’drunknade’, inte som ett namn, däremot ansåg att han kvinnofiguren just var den sörjande modern.
Att rista ’drunknade’ med en inledande þ-runa är dock inte det väntade – det borde vara en t-runa. Men det finns andra exempel, se t.ex. på runföljden þrebin ’dräpt’ på Vg 135, en försvunnen sten från Hassla i Kinneveds sn i Västergötland som snarare borde ristats trebin.

Sven B. F. Janssons läsning och tolkning i Gästriklands runinskrifter lyder:
× -(u)(i)(r)(i) riti s^tin þino × at kuþbiurna × bruþu^r si-… …m… × kuta ’ uas muþiR × kuþmu-r × … : kuþmuntro : þrukn-þi :
»… uppreste denna sten efter Gudbjörn, sin broder … Gudda (?) (Gutta?) var Gudmunds moder. Gudmund drunknade.»

Andras läsningar av det första namnet lyder iriri (Christofersson och Hadorph 1690), triri (Celsius), triui (Ekdahl 1830), turui (Wiberg 1864) och tuiri (Eriksson 1958). Jansson diskuterar om det kan vara mansnamnet Diuri (Djure) eller Tiarvi/Tyrvi (Tyrve), men tror inte på något av dem. I sammanhanget skulle även kvinnonamnet kvinnonamnet Þyrvi (Tyrvi) kunna nämnas, men det borde ha ristats med en inledande þ-runa. Ristaren är dock uppenbart osäker på hur þ-ljudet ska ristas, men namnet bör tills vidare ändå stå kvar som otolkat.
Motsvarande fundering kan dock användas även för moderns namn. Kvinnonamnet skulle kunna vara Gyða (Gyda), men det borde ha ristats med en þ-runa, inte en t-runa.

Senast uppdaterad 2018-01-19

Så här vid slutet av året kan det vara lämpligt att komma med några tankar kring – vad har jag gjort ”i runologins tjänst” under 2017? Bland det mer allmänna kan nämnas:

– Samlat på mig kommande rättelser för Samnordisk runtextdatabas.
– Uppdaterat poster i Svensk runbibliografi – och lagt in några nya.

En speciell och rolig aktivitet under 2017 var annars att läsa in kommunens runtexter på runsvenska för utställningen Forntidsglimtar 2017 – glimtar ur Historien om Upplands-Bro.

Min artikel ”Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239)” om tolkningen av runföljden mu som ordet ’mö’ blev under året publicerad i tidskriften Futhark (nr 7). Av de omkring 60 kända runinskrifterna från Skänninge är inskriften gjord av Gunnar till minne av hustrun Gudlög och dottern, den goda mön Åsa, den längsta och utan tvekan en av de mest intressanta (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-316574).

En rolig händelse under året var också Sonia Pereswetoff-Moraths disputation i maj – de vikingatida runblecken har nu blivit ordentligt genomgångna och beskrivna (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-319846).

I Mandelgrens samlingar i Lund har jag gjort några runologiska upptäckter, se tidigare inlägg. Bl.a. tog jag upp ett par vid miniföredragen som hölls på Västergötlands museum i september. Och jag kommer återkomma till fler arkivfynd under nästa år.

Jag har även påbörjat arbetet med en förteckning över runologiska tidningsartiklar, men mer om det framöver.

Den mesta runtiden under året har jag ägnat åt renskrivning och redigering av Arthur Nordéns manus Supplement till Östergötlands runinskrifter. Ett manus som var tänkt att ges ut 1948, och som nu 70 år senare är på väg att bli tillgängligt för den runologiska forskningen. Apropå att redigera runmanus, talade jag om det på Runrådet den 30 mars.

Återfyndet i somras av delar av U 168 i Östra Ryds bogårdsmur är nog ändå det roligaste under året, se mitt första blogginlägg. Stenen har nu fått Raä-nummer 355 i Östra Ryds socken, Uppland (http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/12000000208757).

Forskningarna går vidare, nya fynd görs. 2018 kommer säkerligen bjuda på intressanta resultat – ett Gott nytt 2018 önskas alla!

Senast uppdaterad 2017-12-31

Åren 1990-1995 höll jag på med Svensk runbibliografi – en förteckning över litteratur om runologi i allmänhet och svenska runinskrifter i synnerhet. Under 2012 fick jag möjligheten att – tillsammans med en runkollega – på betald arbetstid (vid Stockholms universitet) lägga in bibliografin i en databas på webben. Jag lade in de äldre posterna (från min 90-talsbibliografi), medan kollegan lade in de senaste decenniernas runlitteratur. Sedan 2013 finns bibliografin hos Riksarkivet på adressen http://fornsvenskbibliografi.ra.se
Vid årsskiftet 2012/2013 fanns cirka 4000 poster i bibliografin och nu innehåller den över 4500 poster – artiklar, böcker och uppsatser om svenska runinskrifter eller runologi i allmänhet.

Parallellt med runbibliografin på webben finns den större Fornsvensk bibliografi – en bibliografi med litteratur om medeltida texter på fornsvenska. Där finns kring 19.000 titlar.

Två sökingångar till Svensk runbibliografi är intressanta att peka på. Via menyn ”Fler sökalternativ” kan man välja ”Svensk runbibliografi” och där t.ex. ange ett runsignum – ett id (signum) på en runinskrift och få upp litteratur om just den inskriften. Det andra alternativet jag vill peka på är ”Sökträd” under ”Fler sökalternativ”. All litteratur har fått en eller flera klassificeringar. Det gör att man exempelvis under ”Runologiska studier” kan välja ”Runristare och ristarattribuering” och få fram relevant litteratur. Man kan givetvis också kombinera sökningar för att få fram litteratur som handlar om exempelvis ”Utlandsfärder” eller någonting under ”Språkvetenskap”.

För framtiden är det aktuellt att komplettera med de senaste årens litteratur, men också en del äldre litteratur. I det senare fallet håller jag då och då på att komplettera med en del litteratur från 1980-talet. Vad som inte syns är också de rättelser och kompletteringar av uppgifter som löpande görs. T.ex. kan man vid läsning av en artikel notera vilka inskrifter som behandlas och komplettera klassificeringen – vad handlar egentligen artikeln om?

Allt runologiskt finns inte med i bibliografin – där saknas typiskt litteratur som inte berör det svenska runmaterialet eller som inte handlar mer allmänt om runologi. Och där saknas även tidningsartiklar, men mer om det senare i ett framtida inlägg.

Figuren, med ett rundjur från Hillersjöhällen (U 29) i Uppland, kommer från bibliografins hemsida.

Senast uppdaterad juldagen 2017.

Första delen av runinskriftens identitet (signum) i Samnordisk runtextdatabas anger landskap eller land. Andra delen innehåller ett löpnummer ur standardverken eller en annan källreferens där inskriften behandlas.

Tredje delen består typiskt av något av följande tecken:
† – inskriften är försvunnen
$ – nyläsning eller nytolkning
M – inskriften är medeltida (efter kring 1100)
U – inskriften är från urnordisk tid (före kring 725)

Står det inte M eller U, är inskriften att betrakta som vikingatida. I äldre litteratur som innehöll uppgifter från äldre versioner (före 2004) och föregångare till Samnordisk runtextdatabas, kan man hitta #-tecknet istället för †.
Står då †, $ och M/U i någon viss ordning? Ja, alla eller något av tecknen står alltid i den ordningen – eller så finns där bara ett blanktecken om inskriften är vikingatida, inte är försvunnen och inte har uppdaterats med ny läsning/tolkning.

Några andra varianter som tredje del av signum bör också nämnas:
UTGÅR – posten finns kvar i databasen, men saknar inskrift och borde inte tagits med i standardverket/källan.
SENTIDA – inskriften är efterreformatorisk, dvs yngre än medeltid.
? – dateringen (M eller U) är osäker.
U/V – inskrifter som dateras både till urnordisk tid och vikingatid.
=, följt av ett signum. T.ex. ”U 8 =U_6”, ”U Sl21 =U_Fv1990;41B” och ”L 312 =U_617”. Det som står före = avser ett tidigare eller ett ”alternativt signum” medan det som står efter = anger det nuvarande signumet (av tekniska skäl inkluderande ett _-tecken).

Med ”alternativt signum” menas sålunda en uppgift om tidigare signum från äldre versioner av Samnordisk runtextdatabas eller exempelvis ett nummer enligt Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter, ett brakteatnummer från Danmarks runeindskrifter, ett preliminärt nummer för Norges Innskrifter med de yngre Runer bind 7 (Trondheiminskrifterna), ett norskt B-nummer för publicerade inskrifter från Bergen, ett nummer enligt Liljegrens Run-urkunder eller ett nummer enligt Göranssons Bautil.

Behöver man då skriva ut tredje delen av signum i sina uppsatser eller artiklar? Det beror på. Om det är relevant att markera att inskriften gått förlorad, då är det lämpligt att ha med †. Men i övrigt kan man ofta utelämna såväl $ som U eller M; se det mer som en upplysning i databasen än något som måste tas med. Vill man dock signalera att inskriften är nytolkad eller kompletterad/återfunnen/nyläst – för att ge läsaren ett tips om att gå till databasen – då är $ en bra information att ta med. Men ge gärna en förklaring första gången tecknet förekommer. En litteraturhänvisning till vad $-tecknet syftar på, finns i databasen under Referens.

Vad betyder då [] efter signum som man kan hitta i t.ex. Lena Petersons Svenskt runordsregister? Det anger att ordet (helt eller delvis) är läst efter äldre källor. Det kan t.ex. vara från Bautil, från en äldre teckning eller liknande. Inte sällan har delar av runinskrifter gått förlorade under årens lopp.

Ibland ser man signum utan mellanslag mellan land/landskapsuppgiften och numret. Så bör det inte se ut. Lägg in ett s.k. hårt mellanslag för att undvika en radbrytning. I Microsoft Word kan man skriva Ctrl+skift+mellanslag.

Senast uppdaterad 2017-11-30

Att Uppland är det landskap som har flest runinskrifter är väl känt. Och i Samnordisk runtextdatabas kommer Östergötland på andra plats följt av Södermanland. Men om man räknar antal runor istället för runinskrifter hur blir det då?

Och hur många runor känner vi till från Sverige? Räknar jag runorna i databasen, men inte skiljetecknen, kommer jag upp i drygt 148.000 runor. Då har jag räknat varje bindruna som en runa. I Sverige har jag räknat in de landskap som idag ligger i landet – dvs jag har räknat med Skåneland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, men inte Finland.

På första plats bland landskapen hittar vi Uppland med mer än 62.000 runor. Därefter följer Södermanland med drygt 21.200 runor. De östgötska runmaterialet visar sig bestå av ”bara” drygt 11.700 runor. Däremellan smiter de gotländska runinskrifterna in – från ön finns det med nästan 18.500 runor i Samnordisk runtextdatabas – och materialet växer. Se vidare diagrammet ovan.

Räknar man ord istället för runor då blir det fler än 33.700 runord från Sverige. Och det skulle kunna fylla en bok på sisådär 150 sidor. Men den skulle t.o.m. jag tycka var rätt tråkig – inga kommentarer, inga fotnoter, inga bilder.

Av de nästan 4000 runinskrifterna från Sverige i Samnordisk runtextdatabas, är det 266 som saknar runor. De är förstås inte runinskrifter, men finns med i databasen ändå eftersom de typiskt är ristade i samma stil som runstenarna/rungravhällarna eller är fragment av sådana monument vilka mycket väl i helt skick kan ha haft runor. Jämför vi då det östgötska runmaterialet – 486 ”inskrifter” – med det sörmländska – 459 ”inskrifter” – ser man att hela 116 av de östgötska ”runinskrifterna” är runlösa, mot 23 från Sörmland. Det är en stor förklaring till att det är fler runor från Södermanland än från Östergötland trots att det finns fler östgötska poster i databasen.

Tittar vi vidare på materialet ser vi att inskrifterna är olika långa. Rökstenen från Östergötland har förstås en ovanligt lång inskrift, men snittet i Södermanland ligger på 48,7 runor per runinskrift (de runlösa borträknade), att jämföra med 31,7 från Östergötland. Detta beror sannolikt på att det östgötska runmaterialet är mer fragmentariskt än det sörmländska. I snitt längre inskrifter än från Södermanland finner vi i Gästrikland (50,9 runor) och inte minst i Hälsingland med hela 74,3 runor per runinskrift.

Hälsingland sticker ut – men det förklaras till stor del av att materialet är ganska litet (20 runinskrifter) och av att Malstastenens 261 runor liksom Forsaringens 245 runor påverkar snittet i hög grad.

Bland det som jag finner roligt med runinskrifter är att materialet hela tiden växer. Det hittas inskrifter varje år – och totalt känner man redan till över 150.000 runor i Sverige. Det beror huvudsakligen inte på de senaste årens nyfynd och på att en del kända inskrifter fortfarande saknas i runtextdatabasen, utan på att där är inte dalruneinskrifterna med. Det ska bli mycket intressant framöver att se det speciella materialet bli publicerat.

Senast uppdaterad 2017-11-20

Gamla ting har alltid fascinerat mig. Sen kan man förstås ibland ge sken av att något är äldre än det är; jag tänker på vad Verner von Heidenstam år 1894 skrev om renoveringen av Gripsholms slott: Ano Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare. Ruiner och runstenar är spännande, de väcker tankar och fantasier. Och ibland finns de på samma plats. Vid mitten av 1970-talet for jag och far min ofta mellan Stockholm och Skåne. En gång stannade vi vid Ärja kyrkoruin i Sörmland i Åkers socken. Där står en runsten som vi stavade oss igenom, där kan man läsa: : amuit · rsti · sina · þina · yti · suna · sina · rnulfu · aku · hrenki bruþur · sena · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · furu · afu · skani × × eski · rsti · runa · þasi ×

Det som var mest spännande var det som stod i mitten av inskriften ”… vart dräpt ute i Kalmarsund”. Och det följs av ”for från Skåne”.

Några och 40 år senare kan det vara dags att komma med några funderingar kring inskriften och dess tolkning. År 1936 i Södermanlands runinskrifter (Sö 333, s. 315 ff) ger Elias Wessén följande tolkning: ”Amunde reste denna sten efter sin son Runulv och (efter) Ring, sin broder. (Han) blev dräpt ute i Kalmarsund, (då de) foro från Skåne. Eskil ristade dessa runor.”
Sven B. F. Jansson föreslog 1952 läsningen unulfu av sonens namn och därmed tolkningen Unnulv. Svante Lagman har 1990 föreslagit att runföljden yti ska tolkas æftiR och inte at(?) som Wessén anger. Magnus Källström har 2007 föreslagit den avslutande tolkningen ”Äsger ristade dessa runor”.
Angående det första namnet är Wessén inne på att det alternativt kunde tolkas Andvett. Ett förslag som jag finner möjligt som alternativ, dvs att runföljden amuit skulle återge ett Andvettr. Även om det är osäkert om man ska tillåtas ”hämta” r:et från det efterföljande ordet, finns det några exempel på att ristaren låtit bli att återge det snarlika R-ljudet i inskriften.

Vem av Runulv/Unnulv och Ring som blev dräpt i Kalmarsund vet vi inte. Runstenarnas knappa formuleringar ger inte svar på alla frågor. Men rimligt är, som Wessén antar, att det är den senare, hrenki som han skriver. Wessén menar att det är ”synnerligen ovisst” om namnet kan återge ett Hringr. Kan man tänka sig att namnet är Renger, ett Hreingeirr (fvn), där ett avslutande r saknas på samma sätt som i det istället för Eskil rimligare ristarnamnet Äsger? Men namnet Hreingeirr är inte belagt. Hreinn är känt (betyder för övrigt ”ren” – och djurnamn är inte ovanligt som personnamn), men knappt några sammansatta namn på Hrein- är belagda. Alltså får förslaget bara förbli en tanke.

Runföljden · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · kan man tolka som Varð ut i drepinn i Kalmarna sundum, istället för Wesséns Varð uti drepinn i Kalmarna sundum. Jämför Hann eR ændaðr i austrvegi ut a La[ngbarðalandi](?) på runstenen från Lagnö, Vansö sn (Sö Fv1954;22) och Evert Salbergers artikel om uti × krikum i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1997.

Tolkningen av inskriften skulle därmed bli: ”Amunde(?)/Andvätt(?) reste denna sten efter sin son Runulv/Unnulv och (efter) Ring(?), sin broder. (Han) blev dräpt ut i Kalmarsund, (då de) for från Skåne. Äsger ristade dessa runor.”

Jag kom inte till Kalmarsund den gången. Och tack och lov var vi på väg till Skåne, inte från. Uppenbarligen kunde det vara farligt att åka därifrån till Södermanland.

Att runinskrifterna kunde innehålla spännande budskap var uppenbart. Och det gick att läsa dem. Kanske var det just Ärjastenen som ledde in mig i runornas värld. Fotot ovan är taget omkring 10 år senare av Bengt A. Lundberg (Raä) (CC BY 2.5 SE), se http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/html/16000300013730.

Senast uppdaterad 2017-11-04.

Vissa runstenar finns inte. De har försvunnit. Teckningar och anteckningar är det som finns kvar. Runristade föremål kan också försvinna, stjälas, smältas ned eller bara gömma sig i någon felaktigt märkt låda eller ask. Att då digitalisera alla äldre uppgifter om föremålet och inskriften gör att vi ändå kan komma det ganska nära.

Detta gäller givetvis även mycken annan information som finns i arkiven. Och det gäller inte minst dessa äldre bevarade uppgifter – ett återkommande bläddrande sliter på handskrifterna.

Även om runstenen är bevarad – vi kan granska originalet – säger de äldre uppgifterna oss mycket; dels forskningshistoriskt, om sin samtid, om upptecknaren, om vad som då ansågs viktigt att dokumentera, dels om föremålet som idag kan vara skadat men bättre bevarat i äldre tid.

Tyvärr kan vi inte alltid titta på originalet, istället kan vi göra en digital resa i såväl tid som rum och se på äldre och nyare bilder, anteckningar och läsa om runinskrifterna. Här kommer Evighetsrunor hjälpa oss – med den forskningsplattformen får vi en möjlighet att resa digitalt. Läs om Evighetsrunor här.

Men denna digitalisering är bara en av många. Under en resa kommer man vilja göra utflykter till andra digitala världar och ibland stanna till vid annat än runinskrifter, via länkar, platser, namn, texter och associationer man gör. Våra arkiv och museer rymmer ”oändligt” mycket – om inte annat så oändligt många möjligheter att vrida och vända på uppgifterna, och varje tidsålder kommer se på materialet på sitt sätt.

Att få kulturarvet digitaliserat är därmed värdefullt. Jag såg att det var ett idéseminarium den 17 oktober om digitalisering och tillgängliggörande av kulturarvssamlingar. Läs om det här. Har du kommentarer till det som togs upp på seminariet? Skicka in dem till Vetenskapsrådet senast den 31 oktober.

Senast uppdaterad 2017-10-24.