Kategori: Arkivfynd

På hemvägen från ett trevligt och lyckat runmöte i Medelpad gick jag igenom delar av ett nu delvis skannat arkiv, ett slags manus, från kyrkoherden L. C. Wiede i Östergötland. Wiede publicerade 1875 ett arbete Östergötlands runurkunder – en förteckning över alla då kända runinskrifter i Östergötland. Den förteckningen finns i omkring tio versioner på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA). Jämte dessa förteckningar, från 1860–70-talen, finns också bortåt 200 bläckteckningar i arkivet. Teckningarna har i viss omfattning använts i runforskningen men jag kan återkomma till dem en annan gång, manuset – de olika förteckningarna – verkar dock inte alls ha använts i runforskningen, utan man har enbart följt det tryckta arbetet i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1, (sidorna 109–129). En del av teckningarna utgörs av avritningar av äldre avbildningar, andra är original av Wiede. Fyra fragment från Högby gamla kyrka, se bilden ovan, har beskrivits under två nummer i standardverket Östergötlands runinskrifter (Ög 79 och Ög 80), utgivet under 1910-talet av Erik Brate.
Fragmenten ska enligt uppgift ha hittats 1870. I manuset skriver Wiede på ett ställe, uppgifterna kommer dock från C. F. Nordenskjöld, en samtida östgötsk fornforskare:
Göstrings h[ärad] Högby s[ocken] kyrkogolfvet. Enl. sednare undersökning på stället lära 3 runstensbitar, den största 4 hörnig, med många slingor men utan upptäckta runor, de andra mera fragmentariska, med inskrift iauk och it utgöra en och samma två sidiga runstod. Förhållandet borde närmare och noggrannare granskas, och de 3 fragmenterna försökas att hoppassas.

På ett annat ställe skriver Wiede:
Derstädes. [Dvs vid Högby gamla kyrka]
—iauk.it. [Tillagt senare:] På kanten står: ley x ri…s x stin x þan…iR x siaol (l? [l-runan])
Wiede fortsätter:
Derstädes, samma griftsten, frånsidan
Endast en prydlig mångdubbel slinga [tillagt senare:] på ena sidan.

På ytterligare ett ställe bland förteckningarna skriver Wiede:
Göstrings hd Högby kyrkotorn, nu bränd, […] —iauk.it… (på kanten:) leü x ri–s x stin x þan x —iR x siaol (på frånsidan endast en prydlig mångdubbel slinga); stenen nu bränd till kalk.
Se figurer.

Runföljderna iau, it och k finns med hos Nordenskjöld och Brate. Däremot beskriver inte Brate den längre inskriften – och tyvärr finns den inte avbildad. Nordenskjöld har dock beskrivit ristningen på sidan 101 i sitt arbete Östergötlands minnesmärken, utgiven samtidigt med Wiedes arbete i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875). Han skriver att den hade ”konstiga slingornamenter” på bägge sidorna och att det funnits runor såväl på den ena sidan som på kanterna. Inskriften anges som let x ri..s x stin x than..x….iR x siaol………..it…. Och därutöver fanns ”många halfva runor”.
Denna inskrift, inlagd i Samnordisk runtextdatabas versionen från 2014, motsvarar beskrivningen hos Wiede.
Men av Wiedes beskrivningar enligt ovan framgår att också runföljderna under Ög 79 (iau, it, k) hör till samma sten – liksom att Ög 80 är baksidan av den på kanten och andra sidan runförsedda vikingatida gravhällen.
Ög 79, Ög 80 och Ög ÖFT1875;101 bör därför föras ihop till ett nummer – förslagsvis då till Ög 79.

Inget av fragmenten finns i behåll, de ska redan strax efter rivningen av den gamla kyrkan ha bränts till kalk och använts i bygget av den nya kyrkan.

Inskriften kan återges […iau… …it… ¶ …k… ¶ …ley × ri…s × stin × þan… × …iR × siaol …]
Runföljden ley återgavs av Nordenskjöld som let – men Wiedes läsning bör nog följas, se en av figurerna ovan. Tolkningen kan då bli: … denna sten för(?) NN:s själ …

Av de tre blev en kvar. Men liknande upptäckter, runpyssel och andra arkivfynd kommer även framöver påverka runmaterialet – läs för övrigt om liknande ändringar i Magnus Källströms blogginlägg Att avliva en runsten.

Senast uppdaterad 2019-05-26

I min hemsocken Bro i Uppland finns flera runstenar. Två kommer från Härnevi. Eller mer precist från närheten av Skällsta bro, på södra sidan av Enköpingsvägen. En bit av den ena runstenen står kvar (U 621), resten av den stenen kanske murades in i en spis för länge sedan. Inskriften lyder i översättning »Åbjörn och Sigbjörn och Gunnhild lät resa denna sten efter sin fader och hon efter sin man Assur.» Den andra runstenen står sedan 1913 vid prästgården. Uppgifterna från 1672 i Rannsakningarna efter antikviteter lyder »På Herrenwij Ägorne östan för Skielstadh broon .2 Runesteenar». Dessa och andra uppgifter från 1600-talet kan nu kompletteras av en karta som preliminärt kan dateras till omkring år 1700. Kartan beskriver byn Råby på andra sidan landvägen, dagens Enköpingsvägen. På konceptet – utkastet – till kartan markeras runstenarna och där står: »2ne Runstenar». Kartan finns i Lantmäteristyrelsens arkiv på Lantmäteriet i Gävle och har beteckningen B9-19:1.
Den runsten som nu står vid Prästgården (U 622) är även den skadad. Men den förlorade biten har saknats sedan 1600-talet och finns kanske även den uppåt Skällsta och Råby. Inskriften lyder (egen läsning) · kunhi… … · eft(i)R · sun sn · hursefn(i) ’ au(k) · oithafþ(a) uþ (h)(i)b uil, vilket jag tolkar »Gunnhild … efter sin son Horsämne(?) och Vithövde. Gud hjälp(?) väl(?).» Gunnhild i de båda inskrifterna avser säkerligen samma person. Slutet på inskriften borde ha förklarat hur Vithövde var släkt med Gunnhild och/eller Horsämne, men istället tycks där stå en bön.
Det är alltså konceptet till kartan som innehåller mest information. På den bara delvis färdiga renritningen av kartan finns inga uppgifter om runstenarna, inte heller står där när kartan gjordes och vem som ritade den. Men som tur är finns alltså utkastet i behåll.

Senast uppdaterad 2019-04-21

Antikvariskt-topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet innehåller många hyllmeter med skrivelser, rapporter, ritningar, protokoll, fotografier mm.

Som antyds av namnet är en stor del av arkivet sorterat topografiskt, på landskap, socken/stad och by/kvarter. Inte sällan har personer anställda vid Riksantikvarieämbetet, eller föreningar och andra, överlämnat sina egna arkiv. Det gör att ATA också inkluderar mer än 200 mer eller mindre privata arkiv – dokument, manus, brev mm som personerna eller föreningarna fått eller arbetat med. Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademien har även ansvarat för utgivningen av ett flertal skriftserier, haft hand om flera fonder och korresponderat med länsmuseer, länsstyrelser och andra myndigheter varför man i arkivet kan hitta en stor mängd handlingar kring den centrala kulturminnesvården i landet. Just runstenar har ofta uppmärksammats, men givetvis många andra fornlämningstyper, byggnader, kulturmiljöer mm.

Runstenarna finns typiskt med i det topografiska arkivet – man beställer fram handlingar för fastigheten (eller kyrkan) och får leta igenom papperna, som normalt ligger i tidsordning med senast överst, tills man hittar det man söker. Ibland ligger dock uppgifterna på ”socknen allmänt”. Inte sällan finns det bilder av runstenarna, totalt finns det uppskattningsvis 4600 folioark med äldre fotografier som Riksantikvarieämbetet nu har skannat in i projektet Evighetsrunor.
Det finns också teckningar av runstenarna – om inte i runmapparna, så i enskilda arkiv eller bland reseberättelser upprättade på 1800-talet av dåtidens fornforskare.

Totalt sett finns fyra miljoner bilder i arkivet, från utgrävningar, fornlämningsmiljöer, byggnader m.m. Ofta är bilderna sorterade efter ämnen – eller topografiskt. För fotografier tagna från 1976 eller framåt så får de sökas på landskap, socken/stad och därefter objekt.

Åter så till det topografiska arkivet. Handlingarna är ordnade per fastighet och socken, landskapsvis. För varje socken eller stad finns också (äldre) tidningsurklipp, ett material som kan vara intressant att gå igenom. En del skrivelser och handlingar berör flera socknar – dess kan då återfinnas i boxar för landskapet, t.ex. ”Södermanland allmänt”. Där kan man söka om man inte hittar det man ”vet ska finnas” under den aktuella socknen.

Delar av Kulturhistoriska byråns arkiv om kyrkobyggnaderna har insorterats i det topografiska arkivet, men det kan man ju uttryckligen ange att man inte behöver få fram – såvida man nu inte är ute efter handlingar därifrån.

Under ungefär hundra år fram till och med 1993 betecknades diarienumren med ett löpnummer plus ett årtal. Knutet till ett och samma diarienummer kan finnas flera dokument – t.ex. en brevväxling mellan Riksantikvarieämbetet och dess ombud eller något länsmuseum. Ett exempel är 3623/43, vilket gäller försvinnandet av Ög 185 vid Sjögestads kyrka i Östergötland. Den 20 september 1943 skickade ombudet Thord Lindell ett brev till Riksantikvarieämbetet och 9 dagar senare skickade Riksantikvarieämbetet en skrivelse till församlingen i ärendet – bägge dokumenten har samma diarienummer. Både inkommande och utgående skrivelser hittas i arkivet – äldre utgående skrivelser från tiden före 1923 finns dock inte i det topografiska arkivet eftersom man inte förrän då använde karbonpapper i skrivmaskinen.

Spännande och värdefulla fynd kan också göras i ATA:s brevsamlingar, resejournaler, bland ritningarna eller i mikrofilmade samlingar från andra arkiv än Riksantikvarieämbetets eget arkiv.

Bild från försättsbladet till Riksantikvarieämbetets vägledning till sökning i Topografiska arkivet.

Senaste uppdaterad 2019-03-24

Vid Hjulsbro i Landeryds socken, Östergötland, har det funnits inte en utan två runstenar. Den tidigare kända runstenen, Ög 112, har varit försvunnen sedan länge. Men det fanns alltså en runsten till i Hjulsbro, i utkanten av dagens Linköping, även den numera försvunnen.

Runstenen ritades av och beskrevs i augusti 1728 av lektorn och kyrkoherden Petrus Milberg. Den var svårläst och Milberg kunde bara konstatera två ord i texten: biurn ’Björn’ och kuþ ’Gud’. Den sistnämnda runföljden står till höger på stenen och kan vara början på en böneformel. Eller måhända en del av ordet goðan, ’gode’.

Runstenen finns beskriven i en handskrift (R 554) från Olof Celsius arkiv på Uppsala universitetsbibliotek. Där har man även tidigare bl.a. upptäckt en tidigare okänd östgötsk runinskrift, se här. Runstenen från Hjulsbro har en skeppsristning, vilket är ganska ovanligt på runstenarna. Jag känner, bortsett från runförsedda gotländska bildstenar, bara till ett tiotal runstenar från svenskt område med ristade skepp. Bland de mer kända är kanske Tullstorpstenen från Skåne och Sparlösastenen från Västergötland. Den senare har segel hissat på sitt skepp och sådana stenar kommer bli mest relevanta att jämföra med Hjulsbrostenen. Jämförelser bör göras med det gotländska bildstensmaterialet i sin helhet, oavsett om stenarna har runor eller ej, även om skeppsbilderna därifrån oftast är från ett äldre tidsskede. Likaså bör jämförelser göras med lösföremål såsom en träpinne från Bergen i Norge och ett revben från Sigtuna i Uppland. Dessa båda föremål har såväl skepp som runor. Revbenet från Sigtuna hittades 1995, se TOR 1996, s. 305 ff. Skeppet på benet har liksom Hjulsbrostenen höga stävar, men seglet är på benet inte alls detaljerat. När det gäller skepp med segel på runstenar från Östergötland bör nämnas Ledbergsstenen från Ledbergs kyrka (Ög 181) och runstenen från Stratomta i Törnevalla sn (Ög 224). Skeppet från Hjulsbro blir ett värdefullt bidrag till vår kunskap om vikingatidens skepp.

Fler arkivfynd kommer säkerligen kunna göras – jag kommer återkomma till några fler just från Östergötland – men ännu roligare vore om stenarna från Hjulsbro kunde återfinnas i verkligheten.

Foto Alvin

Senast uppdaterad 2019-02-24

Den 11 augusti 1864 var Nils Månsson Mandelgren till Torsåkers kyrka i Gästrikland. I sin beskrivning av kyrkan och dess inventarier hänvisar han till ”runstenens afritning”, se teckningen ovan. Teckningen är inte särskilt lik hur stenen och inskriften verkligen ser ut. Se en bild här. En annan teckning gjordes vid samma tid av N. L. Söderholm som tillsammans med C. F. Wiberg sommaren 1864 granskade bl.a. denna gästrikska runsten. Söderholms teckning finns återgiven i standardverket Gästriklands runinskrifter, men med en annan läsning än den som finns hos Mandelgren. Intressant är att på teckningen i Mandelgrens arkiv nämns just Wiberg, där står: ”I Thorsåkers kyrka – 11/8 65 Wiberg”. Datumet är samma som i beskrivningen av Torsåkers kyrka, men året ett annat. Tyvärr finns det inget stöd i Mandelgrens resejournaler för att han var till Gästrikland sommaren 1864 – eller 1865. Årtalen kan vara ditskrivna flera år senare, och vara fel. Eller möjligen kan Mandelgren ha ritat av någon annans teckning.

Över så till själva inskriften som enligt Mandelgrens teckning kan återges:
tu^rui rita s^tin þino × at kuþbiurna ×
–rrt(r)– · kuai · …-…(k)–(l)—nhimi——-…
× kuta ua muþiR × krrmui · r- : -i-s-…
kuþmuntri
þrukia-i-

Notera också Mandelgrens notering om figuren på stenen: antages vara þruknate sörjande moder.
Men redan Olof Celsius tolkade på 1700-talet det som han läste þruk—- som ’drunknade’, inte som ett namn, däremot ansåg att han kvinnofiguren just var den sörjande modern.
Att rista ’drunknade’ med en inledande þ-runa är dock inte det väntade – det borde vara en t-runa. Men det finns andra exempel, se t.ex. på runföljden þrebin ’dräpt’ på Vg 135, en försvunnen sten från Hassla i Kinneveds sn i Västergötland som snarare borde ristats trebin.

Sven B. F. Janssons läsning och tolkning i Gästriklands runinskrifter lyder:
× -(u)(i)(r)(i) riti s^tin þino × at kuþbiurna × bruþu^r si-… …m… × kuta ’ uas muþiR × kuþmu-r × … : kuþmuntro : þrukn-þi :
»… uppreste denna sten efter Gudbjörn, sin broder … Gudda (?) (Gutta?) var Gudmunds moder. Gudmund drunknade.»

Andras läsningar av det första namnet lyder iriri (Christofersson och Hadorph 1690), triri (Celsius), triui (Ekdahl 1830), turui (Wiberg 1864) och tuiri (Eriksson 1958). Jansson diskuterar om det kan vara mansnamnet Diuri (Djure) eller Tiarvi/Tyrvi (Tyrve), men tror inte på något av dem. I sammanhanget skulle även kvinnonamnet kvinnonamnet Þyrvi (Tyrvi) kunna nämnas, men det borde ha ristats med en inledande þ-runa. Ristaren är dock uppenbart osäker på hur þ-ljudet ska ristas, men namnet bör tills vidare ändå stå kvar som otolkat.
Motsvarande fundering kan dock användas även för moderns namn. Kvinnonamnet skulle kunna vara Gyða (Gyda), men det borde ha ristats med en þ-runa, inte en t-runa.

Senast uppdaterad 2018-01-19

På Västergötlands museum i Skara hölls den 21 september ett
antal miniföredrag om västgötska runinskrifter. Mitt bidrag gällde fynd i
Mandelgrens arkiv vilket finns på Lunds universitet. Bilden ovan visar en
detalj av Mandelgrens teckning från 1866 av en dopfunt från Borgstena kyrka i
södra Västergötland (Vg 249). Inskriften består av runor eller runliknande
tecken och kan möjligen avse ordet ”paradis”. Figuren till vänster – Eva – har
ett äpple i ena handen och ormen, som väl nyss har gett Eva äpplet, ser glad ut
– ormen har lyckats med sin frestelse. Figuren ovanför ormen är i verkligheten en
ornamentsdetalj, inte ett ansikte. Det intressanta med Mandelgrens teckning är
att den är den äldsta teckningen vi känner – tidigare kände vi till en tre år
yngre teckning. Dopfunten finns idag på Historiska museet, men en kopia finns i
kyrkan.

I övrigt tog jag i mitt föredrag upp uppgifter om runstenar från
två andra socknar i Västergötland som Mandelgren nämner i sina noteringar. Och
det gäller två socknar där vi inte känner till att det ska finnas några
runstenar. Antagligen avses runstenar från grannsocknarna, men uppgifterna är
intressanta och jag hoppas kunna återkomma här med mer upplysningar framöver.

Senast uppdaterad 2017-09-30

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899) for från 1846 runt i riket och dokumenterade kulturminnen och kulturmiljöer av olika slag. I hans arkiv i Lund (Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet på Lunds universitet) finns omkring 100.000 anteckningar, akvareller, teckningar, brev, fotografier m.m. I detta stora arkiv, där en del finns utlagt på webben, har jag bl.a. funnit en teckning av runstenen Ög 171, Skärkinds gamla kyrka i Östergötland. Mandelgren var dit såväl 1846 som 1872. I ett P.M. daterat den 24 maj 1872 skriver Mandelgren: ”Vidare fanns ett refben med runor och en sten, Utanför dörren en sten med runor etc.”. Revbenet har signum Ög 173 och stenen ”Utanför dörren” är Ög 172 vilken upptäcktes 1844 då gamla kyrkan revs. Stenen som Mandelgren nämner är säkerligen den här aktuella runstenen – Ög 171.
I en annan, odaterad, beskrivning av Skärkinds kyrka – vilken kan vara från 1846 – skriver Mandelgren om vad som finns i gravkoret: ”Äfen finnes här en Runsten med några runor på midten; ej lästa.” [Edit 2017-08-02: i reserapporten för 1846 i ATA skriver Mandelgren: ”Äfven finnes här en Runsten, med några Runor på midten; ej lästa.”] Se teckningen ovan till vänster med runor på mitten. Då låg stenen i gravkoret där Nordenskjöld sedan såg och avbildade stenen 1876. Innan dess hade stenen tagits ur gamla kyrkans korgrund och lagts i gravkoret. Den gamla kyrkan revs 1844, bortsett från koret. Änkegrevinnan Magdalena Klingspor bekostade en renovering av kapellet – mot att få rättigheten att ordna ett gravkapell under korgolvet för släkten Klingspor. Tack vare dessa arbeten kom stenen i dagen. Och sedan 1877 står stenen på kyrkogården.

Teckningen, vare sig den nu är från 1846 eller från 1872, är den äldsta vi känner av denna inskrift med urnordiska runor. Inskriften lyder i enlighet med Brate i Östergötlands runinskrifter skiþaleubaR, vilket brukar tolkas ’Skinnljuv’. Mandelgrens läsning avviker på en del punkter från denna, men Brate skriver att runorna mot slutet av inskriften är otydliga eller skadade, varför man inte bör förvånas över avvikelserna.
Inskriften brukar dateras till 400-talet och är därmed en av, eller kanske till och med, landskapets äldsta runinskrift. Att inskriften bara består av ett namn är vanligt bland dessa våra äldsta skriftliga dokument.

Senast uppdaterad 2017-08-02.