I tidigare blogginlägg har jag tagit upp andra uppgifter från Wiedes arkiv, senast om Ög 21 och Ög 22. Här gäller det den försvunna Ög 76, två runstensfragment från Hovs socken i Östergötland, närmare bestämt från skolhusgården.
Figur 1. Ög 76 Hovs socken, Hov skolhusgården. P. A. Säves teckning i Östergötlands runinskrifter.
Brate skriver i Östergötlands runinskrifter: C. F. Nordenskjöld fann ännu två runstensfragmenter, båda av kalksten, ligga utanför skolhuset, det ena med ornamenter, det andra med runorna : þeR : la. Wiedes teckning upptager ännu en stav, som han W. 160 säkerligen riktigt återgiver med k, ty förmodligen har denna del av inskriften varit: : þeR : lak[þu] ’de lade (denna sten)’.. Huruvida fragmentet med ornament hört till samma runsten som det med runor, veta vi icke, men det är möjligt, då de anträffats tillsamman. I alla händelser synes det icke nödvändigt att upptaga detta under eget nummer.
Figur 2. Ög 76 Hovs socken, Hov skolhusgården. Teckning L. C. Wiede (ATA).
Brate har inte själv sett fragmenten och bland planscherna återger han Pehr Arvid Säves teckning, se figur 1. Wiedes teckning visar, som Brate skriver, ytterligare en runa, se figur 2. Däremot finns ingen teckning av Wiede på det andra, runlösa, fragmentet. Inte heller Nordenskjöld har någon avbildning av det runlösa fragmentet, däremot av det med runor, se figur 3.
Figur 3. Ög 76 Hovs socken, Hov skolhusgården. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse för 1871 om de två runstensfragmenten utanför skolhuset ”det ena med ornamenter, det andra med orden: þeR : la…..”.
I tre av Wiedes handskrivna förteckningar (ATA) återges läsningen —þeR : lak— annars saknas k-runan. Om det andra runlösa fragmentet skriver han: ”Ett fragment med blott slingor och blomverk.”, se figur 4.
Figur 4. Ög 76 Hovs socken, Hov skolhusgården. Från L. C. Wiedes manus till Östergötlands runurkunder (ATA).
Nordenskjöld var alltså till Hov 1871, Wiede antagligen kort tid efter, detta eftersom han genomgående hänvisar till Nordenskjöld men enbart några gånger har läsningen med k-runan. Wiede kan dock inte ha varit dit senare än 1875 då hans arbete Östergötlands runurkunder trycktes i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift, sannolikt tidigare eftersom manuset var klart för tryckning ett par år dessförinnan.
Men den som först dokumenterade runstensfragmenten var P. A. Säve, han var dit 1861 och skriver i sin reseberättelse, se figur 5: Runstens-fragmenter, a. 15 tum bred o. 16 t. lång; b. 17 t. lång o. 14 tum bred, – framför trappan å skolhusgården.
Storleken på fragmenten var således mellan 35 och 43 centimeter.
Efter 1870-talet har ingen sett fragmenten, de finns inte med i Eric Ihrfors arbete Ostrogothia sacra (ATA) från omkring 1880. Brate skriver i sin rapport från 1894 (ATA) att han förgäves hade sökt efter fragmenten.
Skolhuset var beläget ca 70 meter nordost om kyrkan och fragmenten hör därför ihop med kyrkmiljön och kan knytas till de över 100 hällar och fragment, som framför allt mellan 1950 och 1961 hittats i och vid Hovs kyrka, se S. B. F. Janssons Stenfynden i Hovs kyrka (1962). Det förklarar också varför Carl Säve vid sin avritning (i ATA) av broderns teckning skriver ”Hofs kyrka”.
I enlighet med vad Cecilia Ljung skriver i sin avhandling (Under runristad häll, 2016), finns det inget som tyder på att fragmenten hör till samma häll, men i väntan på att de återfinns och det måhända går att lägga ett pussel i tornkammare med de många andra fragmenten, får de behålla ett och samma signum, Ög 76.
Erik Brate skriver i sin rapport (finns på Antikvarisk topografiska arkivet, ATA, vid Riksantikvarieämbetet) från 1888 års runundersökningar i Östergötland om det positiva bemötande han fått under sitt arbete i landskapet och fortsätter: Särskildt har adj. K. A. Hagson i Linköping stått mig bi med råd och upplysningar. Adj. Hagson har för en tio år sedan själf undersökt de flesta runstenar i Linköpings omnejd och eger af vissa sedermera förstörda runstenar, särskildt från Högby kyrka, Göstrings härad, teckningar, som böra förvärfvas för Svenska runverket.
Om teckningarna av ristningar från Högby kyrka finns det anledning att återkomma till senare. Det finns också andra teckningar av Hagson som vi kommer att få läsa om framöver – och ristningar som han observerat.
Här ska det handla om en teckning av Hagson som jag såg häromdagen på ATA i Carl Säves samling. Teckningen finns i två versioner och visar runstenen Ög 77 från Hovgården i Hovs socken, se figur 1.
Figur 1. Ög 77 Hovs socken, Hovgården. Teckning K. A. Hagson (ATA).
Erik Brate skriver i Östergötlands runinskrifter Enligt C. F. Nordenskjöld har stenen upptagits vid reparation av en källare uti Kungslyckan på Hovgården. Fyndet torde hava gjorts 1867, enär Stephens i febr. 1868 från C. Säve fick meddelande om inskriften efter en ritning av K. A. Hagson. Runstenen, som är av röd granit, var delad i tre stycken, varav det minsta innehöll inskriftens början, ett utgjorde stenens fot och det tredje innehöll ristningens huvuddel.
Figur 2. Ög 77 Hovs socken, Hovgården. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
På Brates tid fanns två fragment i behåll, det tredje fragmentet med stenens fot var då förlorat. Men ytterligare en bit av stenen – en bit av runstenens övre vänstra del – hade också gått förlorat. Denna bit fanns i behåll när Nordenskjöld granskade stenen 1870, se figur 2, och när Eric Ihrfors ritade av den i sitt arbete Ostrogotia Sacra (finns på ATA).
Figur 3. Ög 77 Hovs socken, Hovgården. Från plansch XXV i Erik Brates Östergötlands runinskrifter.
Brate läsning av runinskriften kan återges, jämför figur 3: : tuna : sati : stin : þ-… [if]tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·
Detta har i Samnordisk runtextdatabas (2020) blivit : tuna : sati : stin : þ-… –tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik · Inskriften tolkas: Tunna satte denna sten efter sin man Torfast. Han var av människor minst en niding. En niding ”avsåg en person utan heder” (Wikipedia). Torfast var alltså en man med heder. Han hade säkerligen inte begått några nidingsdåd, utan var en hedersman.
Att Brate återger läsningen [if]tR beror säkert på att det är så Nordenskjöld har läst ordet, även om Nordenskjöld också har ett skiljetecken (:) före runorna. Ihrfors läser eftR. Medan Hagson läste aftR. Hagson har också en runa dessförinnan. Baserat på Hagsons och Nordenskjölds teckningar bör därför läsningen återges enligt följande: : tuna : sati : stin : þ-…[- : af]tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·
Eftersom Hagsons teckning gjordes den 7 september 1867 och runstenen anges som nyfunnen kan vi vara säkra på att det var det året som runstenen hittades. Arthur Nordén återger i sin beskrivning uppgifter från Per Magnell som i En bok om Hov i Östergötland (1943) skrivit att det var två skolbarn som gjort upptäckten efter att ha läst om runor i skolan, se här. Den lilla pusselbiten, en sten i röd granit, kanske finns någonstans i närheten av runstenen i trädgården öster om själva Hovgården, en dryg halv kilometer söder om Hovs kyrka – för övrigt en kyrka med väldigt många runinskrifter.
Karl August Hagson föddes 1840 och dog 1923. När han ritade av runstenen vid Hovgården var han ”student”, men blev senare läroverksadjunkt i Linköping. Utöver de två exemplaren av Hagsons teckning i Carls Säves samling kan det finnas ytterligare en version, nämligen bland George Stephens efterlämnade material. Han skriver nämligen att han av Carl Säve fått ”a transcript of a drawing by Student K. A. Hagson, showing a runic block lately found by him.” Se här, Stephens har dock fel uppgift om upphittaren. Hagson var flitig och mer av hans tecknarhand kommer det alltså finnas anledning att återkomma till.
I mitt blogginlägg om Rökstenen länkade jag till den ena av C.F. Nordenskjölds samling av reseberättelser på Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet. Men det finns en samling till.
Den äldre delen (med arkivsignum ATA/ARK2_1-1/E 3/50 och där bl.a. Rökstenen beskrivs) omfattar reseberättelserna från tidsperioden 1869–1875, se här. Den yngre delen (med arkivsignum ATA/ARK2_1-1/E 3/51) omfattar reseberättelserna från tidsperioden 1876–1882, se här.
Från och med 1920 inledde arkeologen Otto Frödin en fortsättning på utgivandet i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening, en utgivning som pågick fram till 1947. Om vi nu går till originalen, se länkar ovan, så kan vi där hitta uppgifter om och teckningar av många runstenar. Men också uppgifter om några stenar som inte har inskrifter. Se t.ex. på figur IX (sidan 248 i den första filen) där följande teckning av en sten finns.
Tecknen ser vid en först anblick ut som runor, men Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse (sidan 55, sidan 118 i pdf-filen): På ett av de sydvester om Tornby belägna åkergärdena finnes bland andra minnesmärken ett kullrigt block af circa 12 fots längd och 4 à 5 f. höjd. Å dess norra yta löper från öster 3,2 fot från marken ett 7 à 6 tum bredt band och sluter i vester 5 tum från marken. Det har visserligen vid första påseende en förvillande likhet med en runristad slinga; men sannolikt är här såsom vid Runamo en lusus naturæ, ehuru en och annan figur verkl. ser ut som inhuggen. Blocket är omgifvet af klump- och bullerstenar.
Detta skiljer sig en del från det Nordenskjöld skrev i den tryckta beskrivningen (1875, s. 80), där står det: På Tornby finnes å ett gärde kullrigt granitblock af omkring 12 fots längd och 4 à 5 fots höjd. Å den åt gården vända sidan varseblifver man, sedan mossan är bortrensad, ett 6 à 7 tum bredt band, liknande en runslinga, som går i en båge efter blockets längd. Folket anser att der stå bokstäfver på. I verkligheten ser man också 29 tecken, som hafva någon likhet med sådana; i synnerhet äro [här återges fem runtecken s, i, þ, o, k] m. fl. ganska tydliga. Någon mening kan ej utletas och kan man ej betraka det hela annorlunda än en lusus naturæ, i likhet med inskriften på det berömda Runamo.
Sydväst om Tornby i Fornåsa socken finns ingen »övrig kulturhistorisk lämning» eller liknande markerad på Riksantikvariämbetets karta. Men en knapp kilometer SV om Tornby, fast i Skeppsås socken, finns enligt flygfotot ett par stensamlingar, »klump- och bullerstenar»?, där granitblocket kan tänkas finnas. Som Tommy Tyrberg påpekat i en kommentar låg dåtidens Tornby inte riktigt där dagens Tornby ligger, utan mer åt NNO. Tyvärr är marken nu mer uppodlad än förr och blocket kan vara söndersprängt. Nordenskjöld nämner Runamo, en plats i Bräkne-Hoby i Blekinge där man också trott det skulle finnas runor, men diabasgångens sprickor är just sprickor och inga runor.
En annan fiktiv runinskrift som nämns i Nordenskjölds reseberättelser gäller de ”oläsliga runor” som enligt kyrkoinventariet från 1829 skulle finnas på ett berg mellan Vikingstads kyrka och prästgården. Innan Nordenskjöld beskrev runorna togs de upp av P.A. Säve i hans tryckta reseberättelse från år 1861 i Antikvarisk tidskrift för Sverige (1864, s. 79) där han skriver: De omtalade runorna eller figurerne på kullringen i vester af bergsbacken i Sköldsta kyrkgärde, v.s.v. om kyrkan, i långa rader å hällen, snedt ned åt norr, äfvensom på de högsta bergskullarne, äro endast naturliga bergssprickor, vanligen omkring 3 tum höga.
Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse för 1879, s. 35 (s. 249 i pdf-filen): Enligt ’lärda mäns’ utsago skulle … å ett med släta vackra ytor försedt berg, i söder om landsvägen som går från Bankeberg till kyrkan, inhuggningar af runor finnas, hvilka ’man’ också lyckats (!) läsa. Vid den noggrannaste granskningen kunna likväl sådana ej upptäckas. Ty de uti nämnda flata berget i öster om Berge (prestgård) befintliga hvasskantade tecknen tillkännagifva sig vid första anblicken såsom naturliga sprickor af 1 á 1,5 dec.m. bredd. Största rader är circa 4,8 meter lång; en mindre befinnes ofvanför denna i norr. Några meter längre norrut påträffas ytterligare en längre rad eller slinga, om man så vill. Blott få tecken hafva en aflägsen likhet med runor.
Berget ligger drygt halvvägs mellan kyrkan och Berga där prästgården var belägen och den platsen är beskriven i Fornsök (Vikingstad RAÄ 83) .
Några av de runstenar som Nordenskjöld beskrev i sina reseberättelser missade sen Brate i Östergötlands runinskrifter att ange att Nordenskjöld granskat.
Utöver runstenar beskriver Nordenskjöld också många andra fornlämningar, fast än mer intressant att läsa om är de sägner som han återger om jättar, rövare och annat som det berättats om i bygderna.
Under det s.k. laga skiftet under 1800- och 1900-talen (begreppet laga skifte togs bort i lagstiftningen 1972) gjordes många kartor som finns i Lantmäteriets arkiv. På en av dess kartor från Örminge i Kuddby socken, Östergötland, hittade jag i veckan en runsten. Kartan upprättades av lantmätaren Gust. Grewell som på 1840-talet gjorde en sockenbeskrivning över Kuddby socken, sockenbeskrivningen innehåller teckningar över Ög 20 och Ög 23 och finns bland sockenkartorna i Lantmäteristyrelsens arkiv, beteckning D53-1:3.
Ög 23 och Ög 22, Örminge och Hjärtrum i Kuddby sn, Östergötland. Teckningar G. E. Grewell (Lantmäteristyrelsens arkiv)
Tillbaka till laga skifteskartan, den är från 1848 och runstenen finns där i ”Södra Gärdet” till ”Westergården”.
Utdrag ur G. E. Grewells laga skifteskarta över Örminge, Kuddby sn (1848, Lantmäterimyndigheternas arkiv), se ”Runsten” till höger om mitten av kartan.
På den 100 år yngre Ekonomiska kartan framgår att på fastigheten Örminge 3:2 går en järnväg alldeles i närheten av där runstenen stod 100 år tidigare.
Utdrag ur Ekonomiska kartan Skälv, 8G8i48 från 1948 (Rikets allmänna kartverks arkiv)
Järnvägen, Vikbolandsbanan, var en smalspårig järnväg som gick från Norrköping och grenade ut sig till Valdemarsvik och Arkösund. Platsen för runstenen var mellan hållplatserna Kuddby och Östra Stenby utmed grenen till Arkösund vilken byggdes på 1890-talet. Men runstenen försvann tyvärr innan dess. Den hade annars gått att se från tågfönstret, något som är möjligt för en del runstenar ute i landet, om man vet var man ska titta. Järnvägen lades för övrigt ner år 1960. Runstenen ska redan på 1850-talet, enligt uppgifter från 1861, ha flyttats till Björklund, en annan by i Kuddby socken, läs bl.a. här.
Den finns i alla fall inte kvar på sin säkerligen ursprungliga plats i ett gärde söder om Örminge. Inskriften på runstenen lyder enligt äldre källor, Bautil 863: þurlakR : lit : raisa : stain : þina : eftiR : rouþa : faþur : sin : auk : eftiR : kuna :, dvs ’Torlak lät resa denna sten efter Röde, sin fader, och efter Gunne.’ Grewell har nästan samma läsning, skillnaden gäller att han läser aftiR : kuna : istället för den äldre läsning eftiR : kuna :, fast med en a-bistav endast till vänster om huvudstaven, så runan kan mycket väl ha varit en stungen i-runa.
På Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet finns C.F. Nordenskjölds reseberättelser från 1860- och 70-talen, se här. Många runstenar behandlas och däribland Rökstenen som Nordenskjöld besökte sommaren 1873. Reseberättelsen från 1873, vilken omfattar 61 handskrivna sidor, inleds med en beskrivning av nya hällristningsfynd och fortsätter sedan med en beskrivning av Lysings härad. Efter en inledning om Röks kyrka, som ”lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke”, skriver Nordenskjöld om Rökstenen på sidorna 40-45:
Det märkvärdigaste fornminne i denna socken är ostridigt den Runsten som finnes vid kyrkan och som oftare, än någon annan blifvit besökt af fornälskare samt brydt så många hjernor utan att af någon enda runolog kunnat fullständigt och på ett tillfredsställande sätt tolkas. Till och med G. Stephens har härvid lag af sin snarfyndighet blifvit lemnad i sticket. En snillrik tolkare har stenen funnit i Prof. S. Bugge i Kristiania.
Efter att ha nämnt några äldre uttolkare och avbildare av runstenen, fortsätter Nordenskjöld:
Ingen kände dock inskriptionen på frånsidan, i kanterna och på toppen, der den finnes i olika runoarter näml. qvistrunor; runor af den kortare (Svenska) raden, af den längre (anglasaxiska) raden m.m. Ty det var först vid kyrkans ombyggnad under åren 1843–45 som den fullständiga läsningen blef upptäckt. Man vill veta att att circa ett bösshåll från kyrkan i vester den märkliga runstenen ursprungligen stått i ett åkergärde å en der ännu befintlig kulle, att den derifrån blifvit flyttad och inmurad i en magasinsbyggnad och vid kyrkans ombyggnad af Dir. Nyström varit insatt i vapenhuset, derifrån den slutligen på Kgl Vitterh. Hist. och Antiqvitets Akademiens bekostnad under Intendenten Dr. P. A. Säves ledning och tillsyn blef utbruten och upprest å nuvarande platsen på kyrkogården. Stenen visar nu en höjd af circa 8 f[ot] å ena och något öfver 6 fot å andra sidan samt en från 3,7 till 4,4 f. varierande bredd jemte 7 à 10 tums tjocklek. Ehuru Runstenen kommer att intagas i Antiqvar. Tidskrift efter den fotografiteckning, som Kongl. Vitterh. Hist. & Antiqvitets Akademien låtit verkställa, skola vi försöka att lemna här en på stället gjord ritning, som sannolikt i enskilda punkter torde visa någon afvikelse från ofvannämnde teckning, hudvudsakl. till följd af murbruk, som efter stenens utbrytning ur kyrkan sannat qvar i en och annan runa.
Ög 136 Rökstenen, framsidan och ena smalsidan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Runstenens inskrift på framsidan (östra)
Längsefter stenen: Aft Vamuþ stonta runaR þaR. in Varin faþi faþiR aft faikion sunu (i) sakum uk mini þat hvariaR valraubaR vaRintvaR þaR suaþ tvalf sinum vaRinum naRtvalraubs (?) baþaR somonoumisum onum . þat sakum ona rt hvaR fur niu altum on urþi fiaru miR hraiþkutum auk tu miR on ub sakaR
Tvärs öfver stenen i nedra kanten: raiþi aurikR hin þurmuþi stiliR flutna strontu hraiþmaraR sitiR nukaruRo på högra kanten: kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika
Ög 136 Rökstenen, baksidan, andra smalsidan och toppytan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Runstenens inskrift på baksidan (vestra)
Längsefter stenen: þat sakum tvalfta hvar histR si ku naR it vit vokion kunukaR tvaiRtikiR sua þa likia . þat sakum þritaunta hvariR t vaiR tikiR kunukaR satint siulunt i fia kura vintura t fiakurum nabnum burn iR fiakurum bruþrum . valkaR fim raþulfsu niR hraiþulfaR fim rukulfsuniR hoislaR fim haruþ ssuniR kunmuntaR fim airnaR suniR nukmas……alus…kina…kRiþs….l . fliR fra
[Nordenskjöld skriver här fliR fra, men teckningen, se ovan, visar att runorna ska läsas ftiR fra.]
tvärsöfver stenen uppifrån airfbfrbnhnfinbantfonahu (i)Rtroki vilin is þat + rafþrhis io sss oo ss oo . taþ siniliv nuiai (läses från höger till venster)
nedra tvärlinien börjar äfvenledes från höger: Rþgwmogim?….nslfþdhoþRn^ggoldn
och fortsätter nedifrån till venster längsefter stenen: gþoþR n^g goldn^g nd go<åsruna>nþRhosln^g
Allra öfverst på stenens baksida äro 6 i korslagda qvistrunor jemte nedanföre högre korset þ och R. G. Stephens läser här: runimoþR. Äfven på toppens slätare yta förekomma 6 i korslagda qvistrunor samt uti den öfversta vinkeln af främsta (venstra) korset bi uti midtelkorsets öfversta vinkel finnes ett a och efter det tredje (högre) korset står: ri. Runorna å den den venstra (D.v.s. södra) kanten utgöras endast af enkelt stående 29 qvistrunor samt måhända öfra delen eller qvisten af en trettionde.
——
Innan Nordenskjöld kommer in på fornfynd och andra fornlämningar i Röks socken skriver han:
Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.
Av Nordenskjölds återgivning av inskriften framgår att han har gjort en del ordavdelningar, och t.ex. tolkat en del u-runor som v, samtidigt som han t.ex. inte noterat förskjutningschiffret (att airfbfrbnhnfinbantfonahu ska läsas sakumukminiuaimsiburiniþ).
I ett brev till Hans Hildebrand den 15 april 1873 skriver L. C. Wiede om Sophus Bugge, den som några år senare kom med sitt arbete om Rökstenen (publicerat i Antiqvarisk tidskrift för Sverige 5, färdigtryckt 1878): Jag är högst nyfiken att se huru samme Professor i sin tolkning af Rökstenen afdelar orden. För omkr. ett år sedan sände han mig en afskrift af nämnde runsten, men der voro orden icke afdelade, hvilket varit för mig det vigtigaste af allt. Han gaf mig dock förhoppning att snart få se hans afhandling härom införd i Antiqvar. Tidskr.
En dag i den andra veckan i augusti 1873 träffades Wiede och Nordenskjöld hemma hos Wiede som säkert då fick Nordenskjölds material. Nordenskjöld var dock inte klar med sin reseberättelse, utan for efter besöket hos Wiede upp till Norrköping för att underställa sina aftecknade hällristningar förnyad granskning som Wiede skriver i ett brev till riksantikvarien Bror Emil Hildebrand den 2 september 1873 (ATA). Samma dag skrev Wiede till Bugge och översände en kopia av Nordenskjölds läsning av Rökstenen. I ett brev till Wiede (finns på Stiftsbiblioteket i Linköping), skrivet i Christiania [Oslo] den 14 september 1873 tackar Bugge för materialet vilket på ett par punkter kunde komplettera hans eget pågående arbete. (Se Olof Lönnqvists artikel Rökstenen, Wiede och Bugge i Saga och Sed 2000, s. 101 ff.)
Att runföljden airfbfrbnhnfinbantfonahu är ett chiffer publicerades av Sophus Bugge i hans arbete 1878, men beskrevs också av honom i brevet till Wiede i september 1873. Därmed hade Wiede möjligheten att ta med detta i sin utgåva ”Östergötlands runurkunder”, utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift. Wiede skriver till Hans Hildebrand den 19 november 1874 (ATA) om ett antal runstenar vilka han hoppades kunna komma med i det nu nästan färdiga arbetet, se vidare här, och vidare specifikt om Rökstenen: Rökstenen erbjuder ock många ändringar. Då den först utskrefs, var Bugges läsning icke bekant. Nu är denna, den längsta runstenstext i hela verlden, korrigerad i den nogaste öfverensstämmelse med den Buggeska, enär jag afskrifvit denna på ett särskildt vidhäftadt blankt blad. Förlåt mig, att jag vågar anbefalla ett ytterligare korrektur af denna Röksten, hvilket dock, ifall jag törs bevära Hr Doktorn dermed, ej behöfver än en gång hitsändas.
Att Wiedes återgivning av Rökstenens inskrift i sitt arbete 1875 på flertalet punkter stämmer överens med Bugges senare publicerade arbete beror således på korrespondensen dem emellan, som nämnts beskrivet av Olof Lönnqvist (i Saga och Sed 2000). Men jag har (ännu) inte sett det vidhäftade blanka bladet som Wiede skickade i november 1874 och hur mycket som kan ha hunnit ändrats i korrekturet.
Åter 150 år tillbaka i tiden, till 1873. Nordenskjölds läsning och Wiedes efterföljande brev till Bugge bidrog lite grann till den dåtida Rökstensforskningen. Mer kan säkert hittas i arkiven från den tiden. Vad som flera gånger kunnat omvittnas, bl.a. i noteringarna av Nordenskjöld ovan, är hur man vid denna tid såg upp till George Stephens kunskap och ”snarfyndighet”. Läs gärna vad Magnus Källström skriver om ett brev mellan Carl Säve och brodern P. A. Säve från augusti 1864.
Forskningen om Rökstenens inskrift tog fart efter Bugges publicering 1878 men stannade till stor del upp efter Elias Wesséns bok om Rökstenen 1958. Under senare år har dock forskningen tagit fart igen. Vad det står är inte problemet, men vad det betyder, det är frågan. En fråga som kommer fortsätta att sysselsätta runologerna.
I ett tidigare blogginlägg med fynd från Wiedes arkiv skrev jag om en teckning av Ög 44. Här gäller det istället två runstenar som påträffades i april 1874 i Kuddby socken, Östergötland. De beskrevs av Carl Fredrik Nordenskjöld i hans reseberättelse Östergötlands minnesmärken för 1874 (ATA) tryckt i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1929-30, s. 18 ff. I reseberättelsen skriver Nordenskjöld först om Ög 21:
På Ingelstads egor anträffades i April nordöster om gården och söder om en på gärdet uppförd lada, i hvars närhet sannolikt farväg fordom varit, en sten som vid närmare påseende befanns vara en runsten … Läsningen inom 3 och 3,5 tum breda slingor är: Sin: riti: itin: (sic!) þina: iftiR: Brun: sun: sinnu (sic! måhända = Sinar?)
Teckningen visar läsningen iftR, varför det troligen bara råkat bli fel i reseberättelsen (rättat i utgåvan i Meddelanden.)
Ög 21 Ingelstad och Ög 22 Odenstomta, Kuddby sn. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Nordenskjöld fortsätter: ”En annan, intill liggande, flat granithäll tyckes stått upprest, der den nu befinnes kullfallen. Egaren ämnar resa båda dessa stenar på sin gård, såsom bättre passande och mindre kostsamt, än på kyrkogården, hvarest församlingen eljest hade medgifvit runstenens uppresande.” Om denna andra sten också blev flyttad till gården är oklart, annars kanske den finns kvar vid Raä 227 ca 860 m norr om runstenens nuvarande plats där runstenen påstås ha hittats.
Därefter beskriver Nordenskjöld det andra fyndet från april 1874 (av Ög 22):
Odenstomta. Vid uppbrytning af sten, som låg nära gården ibland vexande träd, och de större stenarnes sönderslagning, för att användas till byggnader, upptäckte egaren Johannes Svensson i Göpperstad att han råkat sönderslå en runsten, som med runsidan låg nedåtvänd, i många stycken. Inom de 3,5″, 4″ och 4,5 tum breda slingorna läsas orden: × Asbiurn × auk þiR Ali × auk × Urygia × raistu × stain + eftiR × þurkut faþur · sin ×
Nordenskjöld skriver vidare: ”Den i många idrotter skickliga och för forntidsminnen lifligt intresserade egaren har till undertecknad lofvat att på egen bekostnad åter sammanfoga och på stället uppresa stenen, sedan han sjelf varit en ofrivillig orsak till dess sönderstyckning.”
Vid den här tiden pågick sättningen av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (utgivet 1875) och kyrkoherden L. C. Wiede hoppades att runfynden skulle kunna komma med i hans artikel Östergötlands Runurkunder.
I ett brev till Hans Hildebrand den 19 november 1874 (i ATA) skriver han att de två runstenarna från Kuddby skulle kunna ersätta två stenar från Tingstads kyrka i hans runurkunder. Stenarna därifrån (Ög 158 och 159 i Östergötlands runinskrifter) kunde inte på Wiedes tid återfinnas och efter att Ög 158 långt senare återfunnits visade det sig därefter att Ög 159 avsåg samma runsten). Wiede skriver: ”på anmälan af Säve och Mandelgren skulle der vid kyrkan förekomma 5 runstenar men efter den noggrannaste undersökning in loco, finnas der nu blott 3. De 2ne obefintliga få så strykas och i deras ställe insättas de 2ne nyfunna från Kudby socken, neml. från Ingelstad och från Odenstomta.” I brevet föreslår Wiede även att den nyfunna ”Nyqwarnstenen” (Ög 113, Nykvarn, Kallerstads ägor i S:t Lars socken, Linköping) skulle läggas in i utgåvan. Wiede ändrade i korrekturet, men inga av ändringarna blev sedan gjorda i den tryckta utgåvan, sannolikt var det för sent och för omständligt att då göra några ändringar.
Ög 22 Odenstomta och Ög 21 Ingelstad, Kuddby sn. Teckningar L. C. Wiede (ATA).
Teckningarna Ög 21 och Ög 22 från Kuddby socken är säkert Wiedes egna och återfinns i hans samlingar för arbetet med Östergötlands runurkunder på Antikvarisk-topografiska arkivet, vid Riksantikvarieämbetet (ATA).
En detalj i Wiedes teckning av Ög 22 visar en felaktig återgivning av inskriften. Wiede läser þiRali × li × auk istället för þiRali × auk. I hastigheten råkade han upprepa runorna li.
Wiede har också läst det mer förväntade stin än det itin som det faktiskt står på runstenen Ög 21 från Ingelstad. Ordet ’sten’, ristas alltså itin, sannolikt hade runristaren avsett att rista istin, så skrivs ordet emellanåt. Kanske att runans namn, iss, någon gång kan ha spelat in när inskrifterna ristades. En tredje tecknare som såg runstenarna under slutet av 1800-talet var Erik Ihrfors, ett original som fotvandrat mellan de östgötska kyrkorna och bl.a. ritat av runstenar.
Ög 21 Ingelstad, Kuddby sn. Efter teckning av E. Ihrfors, Ostrogothia sacra (ATA).
En detalj från såväl Nordenskjölds, Wiedes som Ihrfors teckningar av Ög 21 från Ingelstad är att inskriften skulle avslutas med ett skiljetecken (kolon). Om det verkligen stämmer är osäkert, men bör kollas i fält.
Till sist går det faktiskt att få reda på dagen i april när en av stenarna hittades. Wiede skriver (i anslutning till teckningarna av runstenarna) om stenen från Odenstomta, Ög 22: ”Funnen på Odenstomta ägor i Kudby socken aldeles utmed gården, af våda söndersprängd, emedan den ristade sidan var vänd nedåt = 10 Apr. 1874”.
Inskriften på G 77, en bildsten från Levide kyrka på Gotland, läses enligt Runverket …(o)(t)a : sun : sum : sins faþu- …–n : a : ain : þet : uas : er–ak… … kuþ selu þaiRa hiauna Vilket tolkas … son, som sin fader … på den ena. Det var … Gud (hjälpe) dessa makars själar.
G 77 Levide kyrka. Efter foto av Anders Edle i Gotlands runinskrifter.
Runföljden a : ain skulle mycket väl kunna tolkas a æin, dvs ’på den ena’. Men, på den ena vaddå? Den ena runstenen? Skulle det ha funnits ytterligare en bildsten i Levide? Jo, det finns (minst) en bildsten i runstensstil från Levide, se bild nedan. Men den är ristad i en annan stil och kan vara yngre och i vart fall inte av samma ristare.
Bildsten, Levide kyrka. Okänd fotograf, foto i Gotlands museums samling.
Kan runföljden a : ain betyda något annat? Runorna ain kan mycket väl stå för æinn ’ensam’ och runan a kan mycket väl stå för a ’äger’. Om runorna före n-runan skriver Wessén ”R. 19-20 utgöres av nedre delen av två raka stavar.” Kan det ha stått han där? Tolkningen ’han äger ensam’ är dock inte min. Den är Wesséns och återfinns i hans eget exemplar av Gotlands runinskrifter som finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Han skriver där ”Han äger ensam?”. Denna tolkning förutsätter att runorna 19–20 kan ha haft bistavar som nu gått förlorade. Stenen behöver därför granskas och Wesséns tolkningsförslag bara vara en möjlig alternativ tolkning som kanske inte visar sig trolig efter en sådan granskning. Från Gotland känner man flera stenar i runstensstil utan runor, de har tyvärr – till skillnad från andra svenska landskap – inte tagits med i Gotlands runinskrifter. Men mer om dem en annan gång.
I ett tidigare blogginlägg med fynd från Wiedes arkiv skrev jag om en teckning av Ög 1. Denna gång gäller det en runsten från Björnsnäs i Kvillinge socken, Östergötland. Runstenen, Ög 44, anges av Liljegren (L 1090, se hans Run-urkunder 1833) ha inskriften
… – … aftʀ : kar.. : faþur : sin :
Som källa anger Liljegren ”L. 1090. kx”, med det åsyftas Fullständig Bautil, upptagande alla bekanta Run-Urkunder (i afteckning eller afskrift), ett manuskript som återfinns i ATA, Riksantikvarieämbetet. Avritningen hos Liljegren återges i Brates Östergötlands runinskrifterpå plansch XV, se nedan.
Brate skriver:
Teckningen i L. f. B. 1090 visar blott högra halvan av stenen med runorna : aftʀ : karol : faþur : sin. På ʀ i aftʀ saknas vänstra kännestrecket, a i karol har kännestreck blott på vänstra sidan, n i sin och o i karol blott på högra sidan om staven. W. 4 meddelar ur mig obekant källa en fullständigare och synbarligen riktigare läsning: Karli : raisti : stin : þansi : aiftʀ : karal : faþur : sin : Namnet karal är Karl med en hjälpvokal mellan rl. Översättning: Karle reste denna sten efter Karl, sin fader
Ög 44 Björnsnäs, Kvillinge sn. Efter Plansch XV i Östergötlands runinskrifter (1911).
En genomgång av Wiedes manus (i ATA) till arbetet Östergötlands runurkunder (utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1) ger några olika exempel på hur inskriften ska läsas: Jarli : raisti : stin : þansi : aiftiʀ : Karal : faþur : sin : Jarli : raisti : stin : þa(n)si : aiftʀ : Karal : faþur : sin : Karli : raisti : stin : þansi : aiftʀ : Karal : faþur : sin :
Det sistnämnda är det som sen gick i tryck 1875 som inskrift nummer 4, därav ”W. 4” hos Brate. Men läsningen stämmer inte helt överens med Wiedes egen teckning av runstenen.
Ög 44 Björnsnäs, Kvillinge sn. L. C. Wiedes teckning (ATA).
Första namnet på teckningen är där återgivet iarli. Gissningsvis har Wiede i slutredigeringen av sitt manus antagit att den som reste stenen skulle vara den karli som han angav ha låtit hugga runinskriften Ög 45, också den från Björnsnäs i Kvillinge socken. Den runföljden läses dock harþi, men lästes av P. A. Säve sommaren 1861 som karþi. Efter runorna : raisti : stin : följer ett parti som snarare bör återges -a-si än þansi, men som säkert betyder þannsi ’denna’.
Inskriften bör alltså, i enlighet med Wiedes teckning, återges iarli : raisti : stin : -a-si : aiftʀ : karal : faþur : sin : Tolkningen blir då Iarli ræisti stæin [þ]a[nn]si æftiʀ Karl, faður sinn. ’Jarle reste denna sten efter Karl, sin fader.’
Namnet Jarle återfinns bara på en annan östgötsk runsten, Ög 25 från Söder Mem i Östra Ny sn. Den stenen är försvunnen, namnet är enligt Bautil (B 906) ristat iarli, säkert avses iarla då namnet där står i ackusativ. Från medeltida svenskt område känner man till drygt 30 män med namnet Iærle, alla från mitten av 1300-talet och framåt (se SMP, häfte 14). Men inga från Östergötland. På runstenarna hittar vi minst 15 gånger det närbesläktade namnet Iarl ’Jarl’, varav ett par–tre gånger från Östergötland. Apropå snarlika namn kan nämnas en Ialle Belghyr som år 1370 säljer sin lott i Algutstorps kvarn i Regna sn, Ög (se SMP, häfte 12).
Wiede ger i sin text inga detaljerade uppgifter om var stenen skulle stå, han skriver ofta ”Björnsnäs tröskhus” men även ”Björnsnäs åker” – det senare anges i det tryckta arbetet (1875). Nordén antar i sitt manus till supplementet till Östergötlands runinskrifter att runstenen stått vid en äldre väg i åkern väster om vägen åt sydväst från Björnsnäs (nära Ög 45).
Wiedes uppgift om ”Björnsnäs tröskhus” är intressant. Runhällen Ög 45 från Björnsnäs befann sig inne i detta tröskhus när P. A. Säve granskade runhällen sommaren 1861 (se Antiqvarisk tidskrift 1 1864, s. 66). Säve nämner inget om runstenen (Ög 44) från Björnsnäs. Men troligen har runstenen inte stått långt från detta tröskhus. Intill beskrivningen av inskrifterna från Björnsnäs finns på en av de många förteckningarna av Wiede en ritning som vid en första anblick skulle kunna peka ut var de båda ristningarna vore belägna. Men dels avbildas snarare en kyrka med kyrkogård, dels fanns då runhällen i tröskhuset som var beläget intill en avlång byggnad.
Ög 44 och Ög 45 Björnsnäs, Kvillinge sn. Efter L. C. Wiedes manuskript till Östergötlands runurkunder (ATA).
När det gäller att rita av en runsten, skriver Wiede i ett brev till Hans Hildebrand 1873-01-16 (ATA): ”… hvad mina ofullkomliga försök i ritning beträffar, har jag aldrig vågat att tota till utan att förut hafva på stenen uppdragit ett nät af qvadratalns rutor med svarta kolränder; likaså på pappret, men af 1/16 dels eller 3/50 dels förminskningsskala …”. I detta fall är alltså skalan 1/16, se teckningen ovan.
Även om Wiede inte var en van avritare av runstenar, kan vi i alla fall anta att proportionerna är korrekta. Och så får vi hoppas att runstenen kommer till rätta.
