Under det s.k. laga skiftet under 1800- och 1900-talen (begreppet laga skifte togs bort i lagstiftningen 1972) gjordes många kartor som finns i Lantmäteriets arkiv. På en av dess kartor från Örminge i Kuddby socken, Östergötland, hittade jag i veckan en runsten. Kartan upprättades av lantmätaren Gust. Grewell som på 1840-talet gjorde en sockenbeskrivning över Kuddby socken, sockenbeskrivningen innehåller teckningar över Ög 20 och Ög 23 och finns bland sockenkartorna i Lantmäteristyrelsens arkiv, beteckning D53-1:3.
Ög 23 och Ög 22, Örminge och Hjärtrum i Kuddby sn, Östergötland. Teckningar G. E. Grewell (Lantmäteristyrelsens arkiv)
Tillbaka till laga skifteskartan, den är från 1848 och runstenen finns där i ”Södra Gärdet” till ”Westergården”.
Utdrag ur G. E. Grewells laga skifteskarta över Örminge, Kuddby sn (1848, Lantmäterimyndigheternas arkiv), se ”Runsten” till höger om mitten av kartan.
På den 100 år yngre Ekonomiska kartan framgår att på fastigheten Örminge 3:2 går en järnväg alldeles i närheten av där runstenen stod 100 år tidigare.
Utdrag ur Ekonomiska kartan Skälv, 8G8i48 från 1948 (Rikets allmänna kartverks arkiv)
Järnvägen, Vikbolandsbanan, var en smalspårig järnväg som gick från Norrköping och grenade ut sig till Valdemarsvik och Arkösund. Platsen för runstenen var mellan hållplatserna Kuddby och Östra Stenby utmed grenen till Arkösund vilken byggdes på 1890-talet. Men runstenen försvann tyvärr innan dess. Den hade annars gått att se från tågfönstret, något som är möjligt för en del runstenar ute i landet, om man vet var man ska titta. Järnvägen lades för övrigt ner år 1960. Runstenen ska redan på 1850-talet, enligt uppgifter från 1861, ha flyttats till Björklund, en annan by i Kuddby socken, läs bl.a. här.
Den finns i alla fall inte kvar på sin säkerligen ursprungliga plats i ett gärde söder om Örminge. Inskriften på runstenen lyder enligt äldre källor, Bautil 863: þurlakR : lit : raisa : stain : þina : eftiR : rouþa : faþur : sin : auk : eftiR : kuna :, dvs ’Torlak lät resa denna sten efter Röde, sin fader, och efter Gunne.’ Grewell har nästan samma läsning, skillnaden gäller att han läser aftiR : kuna : istället för den äldre läsning eftiR : kuna :, fast med en a-bistav endast till vänster om huvudstaven, så runan kan mycket väl ha varit en stungen i-runa.
På Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet finns C.F. Nordenskjölds reseberättelser från 1860- och 70-talen, se här. Många runstenar behandlas och däribland Rökstenen som Nordenskjöld besökte sommaren 1873. Reseberättelsen från 1873, vilken omfattar 61 handskrivna sidor, inleds med en beskrivning av nya hällristningsfynd och fortsätter sedan med en beskrivning av Lysings härad. Efter en inledning om Röks kyrka, som ”lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke”, skriver Nordenskjöld om Rökstenen på sidorna 40-45:
Det märkvärdigaste fornminne i denna socken är ostridigt den Runsten som finnes vid kyrkan och som oftare, än någon annan blifvit besökt af fornälskare samt brydt så många hjernor utan att af någon enda runolog kunnat fullständigt och på ett tillfredsställande sätt tolkas. Till och med G. Stephens har härvid lag af sin snarfyndighet blifvit lemnad i sticket. En snillrik tolkare har stenen funnit i Prof. S. Bugge i Kristiania.
Efter att ha nämnt några äldre uttolkare och avbildare av runstenen, fortsätter Nordenskjöld:
Ingen kände dock inskriptionen på frånsidan, i kanterna och på toppen, der den finnes i olika runoarter näml. qvistrunor; runor af den kortare (Svenska) raden, af den längre (anglasaxiska) raden m.m. Ty det var först vid kyrkans ombyggnad under åren 1843–45 som den fullständiga läsningen blef upptäckt. Man vill veta att att circa ett bösshåll från kyrkan i vester den märkliga runstenen ursprungligen stått i ett åkergärde å en der ännu befintlig kulle, att den derifrån blifvit flyttad och inmurad i en magasinsbyggnad och vid kyrkans ombyggnad af Dir. Nyström varit insatt i vapenhuset, derifrån den slutligen på Kgl Vitterh. Hist. och Antiqvitets Akademiens bekostnad under Intendenten Dr. P. A. Säves ledning och tillsyn blef utbruten och upprest å nuvarande platsen på kyrkogården. Stenen visar nu en höjd af circa 8 f[ot] å ena och något öfver 6 fot å andra sidan samt en från 3,7 till 4,4 f. varierande bredd jemte 7 à 10 tums tjocklek. Ehuru Runstenen kommer att intagas i Antiqvar. Tidskrift efter den fotografiteckning, som Kongl. Vitterh. Hist. & Antiqvitets Akademien låtit verkställa, skola vi försöka att lemna här en på stället gjord ritning, som sannolikt i enskilda punkter torde visa någon afvikelse från ofvannämnde teckning, hudvudsakl. till följd af murbruk, som efter stenens utbrytning ur kyrkan sannat qvar i en och annan runa.
Ög 136 Rökstenen, framsidan och ena smalsidan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Runstenens inskrift på framsidan (östra)
Längsefter stenen: Aft Vamuþ stonta runaR þaR. in Varin faþi faþiR aft faikion sunu (i) sakum uk mini þat hvariaR valraubaR vaRintvaR þaR suaþ tvalf sinum vaRinum naRtvalraubs (?) baþaR somonoumisum onum . þat sakum ona rt hvaR fur niu altum on urþi fiaru miR hraiþkutum auk tu miR on ub sakaR
Tvärs öfver stenen i nedra kanten: raiþi aurikR hin þurmuþi stiliR flutna strontu hraiþmaraR sitiR nukaruRo på högra kanten: kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika
Ög 136 Rökstenen, baksidan, andra smalsidan och toppytan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).
Runstenens inskrift på baksidan (vestra)
Längsefter stenen: þat sakum tvalfta hvar histR si ku naR it vit vokion kunukaR tvaiRtikiR sua þa likia . þat sakum þritaunta hvariR t vaiR tikiR kunukaR satint siulunt i fia kura vintura t fiakurum nabnum burn iR fiakurum bruþrum . valkaR fim raþulfsu niR hraiþulfaR fim rukulfsuniR hoislaR fim haruþ ssuniR kunmuntaR fim airnaR suniR nukmas……alus…kina…kRiþs….l . fliR fra
[Nordenskjöld skriver här fliR fra, men teckningen, se ovan, visar att runorna ska läsas ftiR fra.]
tvärsöfver stenen uppifrån airfbfrbnhnfinbantfonahu (i)Rtroki vilin is þat + rafþrhis io sss oo ss oo . taþ siniliv nuiai (läses från höger till venster)
nedra tvärlinien börjar äfvenledes från höger: Rþgwmogim?….nslfþdhoþRn^ggoldn
och fortsätter nedifrån till venster längsefter stenen: gþoþR n^g goldn^g nd go<åsruna>nþRhosln^g
Allra öfverst på stenens baksida äro 6 i korslagda qvistrunor jemte nedanföre högre korset þ och R. G. Stephens läser här: runimoþR. Äfven på toppens slätare yta förekomma 6 i korslagda qvistrunor samt uti den öfversta vinkeln af främsta (venstra) korset bi uti midtelkorsets öfversta vinkel finnes ett a och efter det tredje (högre) korset står: ri. Runorna å den den venstra (D.v.s. södra) kanten utgöras endast af enkelt stående 29 qvistrunor samt måhända öfra delen eller qvisten af en trettionde.
——
Innan Nordenskjöld kommer in på fornfynd och andra fornlämningar i Röks socken skriver han:
Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.
Av Nordenskjölds återgivning av inskriften framgår att han har gjort en del ordavdelningar, och t.ex. tolkat en del u-runor som v, samtidigt som han t.ex. inte noterat förskjutningschiffret (att airfbfrbnhnfinbantfonahu ska läsas sakumukminiuaimsiburiniþ).
I ett brev till Hans Hildebrand den 15 april 1873 skriver L. C. Wiede om Sophus Bugge, den som några år senare kom med sitt arbete om Rökstenen (publicerat i Antiqvarisk tidskrift för Sverige 5, färdigtryckt 1878): Jag är högst nyfiken att se huru samme Professor i sin tolkning af Rökstenen afdelar orden. För omkr. ett år sedan sände han mig en afskrift af nämnde runsten, men der voro orden icke afdelade, hvilket varit för mig det vigtigaste af allt. Han gaf mig dock förhoppning att snart få se hans afhandling härom införd i Antiqvar. Tidskr.
En dag i den andra veckan i augusti 1873 träffades Wiede och Nordenskjöld hemma hos Wiede som säkert då fick Nordenskjölds material. Nordenskjöld var dock inte klar med sin reseberättelse, utan for efter besöket hos Wiede upp till Norrköping för att underställa sina aftecknade hällristningar förnyad granskning som Wiede skriver i ett brev till riksantikvarien Bror Emil Hildebrand den 2 september 1873 (ATA). Samma dag skrev Wiede till Bugge och översände en kopia av Nordenskjölds läsning av Rökstenen. I ett brev till Wiede (finns på Stiftsbiblioteket i Linköping), skrivet i Christiania [Oslo] den 14 september 1873 tackar Bugge för materialet vilket på ett par punkter kunde komplettera hans eget pågående arbete. (Se Olof Lönnqvists artikel Rökstenen, Wiede och Bugge i Saga och Sed 2000, s. 101 ff.)
Att runföljden airfbfrbnhnfinbantfonahu är ett chiffer publicerades av Sophus Bugge i hans arbete 1878, men beskrevs också av honom i brevet till Wiede i september 1873. Därmed hade Wiede möjligheten att ta med detta i sin utgåva ”Östergötlands runurkunder”, utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift. Wiede skriver till Hans Hildebrand den 19 november 1874 (ATA) om ett antal runstenar vilka han hoppades kunna komma med i det nu nästan färdiga arbetet, se vidare här, och vidare specifikt om Rökstenen: Rökstenen erbjuder ock många ändringar. Då den först utskrefs, var Bugges läsning icke bekant. Nu är denna, den längsta runstenstext i hela verlden, korrigerad i den nogaste öfverensstämmelse med den Buggeska, enär jag afskrifvit denna på ett särskildt vidhäftadt blankt blad. Förlåt mig, att jag vågar anbefalla ett ytterligare korrektur af denna Röksten, hvilket dock, ifall jag törs bevära Hr Doktorn dermed, ej behöfver än en gång hitsändas.
Att Wiedes återgivning av Rökstenens inskrift i sitt arbete 1875 på flertalet punkter stämmer överens med Bugges senare publicerade arbete beror således på korrespondensen dem emellan, som nämnts beskrivet av Olof Lönnqvist (i Saga och Sed 2000). Men jag har (ännu) inte sett det vidhäftade blanka bladet som Wiede skickade i november 1874 och hur mycket som kan ha hunnit ändrats i korrekturet.
Åter 150 år tillbaka i tiden, till 1873. Nordenskjölds läsning och Wiedes efterföljande brev till Bugge bidrog lite grann till den dåtida Rökstensforskningen. Mer kan säkert hittas i arkiven från den tiden. Vad som flera gånger kunnat omvittnas, bl.a. i noteringarna av Nordenskjöld ovan, är hur man vid denna tid såg upp till George Stephens kunskap och ”snarfyndighet”. Läs gärna vad Magnus Källström skriver om ett brev mellan Carl Säve och brodern P. A. Säve från augusti 1864.
Forskningen om Rökstenens inskrift tog fart efter Bugges publicering 1878 men stannade till stor del upp efter Elias Wesséns bok om Rökstenen 1958. Under senare år har dock forskningen tagit fart igen. Vad det står är inte problemet, men vad det betyder, det är frågan. En fråga som kommer fortsätta att sysselsätta runologerna.
Josef Wilhelm Wallander var en konstnär som levde 1821–1888 och som strax efter mitten av 1800-talet gjorde ett antal litografier vilka på 1860-talet publicerades i Svenska folket sådant det ännu lefver vid Elfvom på Berg och i Dalom. Författare till boken var Carl Anton Wetterbergh. Nedanstående variant med en runsten i bakgrunden, gavs ut som ett grafiskt tryck och återfinns i Nils Månsson Mandelgrens samlingar. Litografin betecknas en ”Humleskörd i Vingåker”, medan det grafiska trycket betecknas ”Humleskörd i Österåker (Södermanland)”. Jag har även sett ett vykort från omkring år 1900 med litografin, men då med runstenen enbart som en silhuett mot himlen. Men Wallanders original var en oljemålning beställd av Gustaf Trolle-Bonde på Säfstaholm.
Humleskörd i Österåker av J.W. Wallander. Från Nils Månsson Mandelgrens arkiv, Folklivsarkivet Lund.
Under sommarmånaderna vid mitten av 1800-talet vistades Wallander på antingen Säfstaholms slott eller på Kjesäter (Kesätter). Det intressanta är nu att Österåkers socken i Vingåkers kommun saknar kända runstenar. Enligt Wikipedia bodde Wallander under 1854 sex veckor på en bondgård i Österåker där han utförde 36 skisser i olja och en mängd teckningar till en av Trolle-Bonde beställd oljemålning med motivet Humleskörd i Österåker. Den nästan två meter breda oljemålningen, gjordes sen klar i Düsseldorf år 1856. Är det då värt att leta efter denna runsten på ett berg vid en humlegård i Österåkers socken i Vingåker? Svaret måste tyvärr bli nej. Oljemålningen som visar loftboden Krokäng på gården Askarboda i Österåkers socken har ingen runsten. Den är tillagd senare i litografivarianten. Målningen tillhör Sörmlands museum, se här och nedan. Att runstenen står uppe på berget är också en indikation på att den inte är äkta – runstenar står så att man kan läsa dem, vid vägar, på gravfält eller liknande. Så tyvärr, men det är alltid trevligt ändå att se en runsten i tryck även om den inte är äkta.
Humleskörd i Askarboda, Österåker, oljemålning av J.W. Wallander. Från Sörmlands museum, inv.nr 14153.
Vi fick möta många runor, stora som små, tunna som breda, gamla som busfärska – och allt däremellan. Runmötet uppmärksammades också i media, läs bl.a. här https://www.tv2east.dk/lolland/eksperter-undersoeger-runesten-saetter-den-navn-paa-gorm-den-gamles-forgaenger Ett speciellt runmaterial var de varierande lösföremålen från Grönland. Ett material som nog många av oss inte sett tidigare och där det kommer gå att hitta en eller annan ny läsning – och tolkning. Sex stycken guldbrakteater funna år 2020 i Vindelev på Jylland var också speciella. En var så stor att den knappt fick rum i handen trots att den var ihopknycklad. Den var också tung, mer än fem gånger så tung som någon av de fem andra. Se foto nedan. Just den brakteaten hade bara tre runor, aul – något som fick mig att tänka på ’Gott öl’ från Sigtuna (https://k-blogg.se/2014/02/15/annu-en-rungata-avslojad-sigtuna/). Varför nu just jag skulle tänka på öl…
IK 739 Vindelev, Jylland, Danmark, guldbrakteat funnen 2020. Foto J. Owe 2023.
Men öl står det nog också på en av de andra brakteaterna (IK 737), även om en av de fem runföljderna snarast läses all och inte alu som är en vanlig runföljd på brakteater, jämför engelskans ale. Runföljden horaz återfinns på brakteaten och på en annan snarlik brakteat från Fyn (IK 58) där man tidigare oftast läst houaz. Fynd av det här slaget kan ofta hjälpa till att bidra till läsning och tolkning av tidigare fynd. Mer kommer skrivas om en av de längre inskrifterna där man i våras bland nyheterna (se bl.a. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/l3QwrM/varldens-aldsta-text-om-guden-oden-hittad) kunde läsa att det skulle stå ”Han är Odens man”. Fast där är långt ifrån sista ordet sagt. På en stöpform till en sländtrissa från Igaliku på Grönland har man tidigare läst r·o·k·n÷…eller ÷ (a)·k·o·r… (Se GR 17 i Samnordisk runtextdatabas från Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet) Men jag håller med den läsning som för sex år sedan publicerades av Lisbeth Imer bl.a. i Peasants and prayers : the inscriptions of Norse Greenland. Den läsningen lyder : amor …, med en m-runa med bara en bistav. Ordet amor hittar vi i några andra runinskrifter där det står: amor vincit omnia, ’kärleken övervinner allt’. På en tunnstav från Sandnes på Grönland (GR 39 i Samnordisk runtextdatabas) har man tidigare läst bl.a. (t)brþrfk, -(a)^(n)rþrk(i)k eller t(y)(r)þrik. Lisbeth Imers läsning från 2017 lyder tyrþrki. Men själv läste jag snarare t(y)rbrkk. Exemplet visar att det inte är helt enkelt att läsa dessa inskrifter och att man behöver mer tid och bra belysning. Generellt var det dock bra förhållanden under det välorganiserade runmötet och som sagt intressanta inskrifter.
GR 17 Igaliku (Gardar), Grönland, stöpform till sländtrissa. Foto J. Owe 2023.
Den större runstenen från Jelling (DR 42) är kanske världens näst mest omskrivna runsten (efter Rökstenen). Nu har nya intressanta uppgifter kommit fram om stenen – man vet nu vem som ristat den. En annan intressant dansk runsten från Læborg på Jylland (DR 26) har inskriften rhafnukatufi : hiau : runaR : þasi aft þurui : trutnik : sina Ravnunge-Tuve högg dessa runor efter Thyra, sin drottning.
DR 29 Læborgs kyrka, Læborg sogn. Foto J. Owe 2022.
Drottning Thyra, eller Tyrvi som det står på runstenarna, är känd från i vart fall tre andra runstenar, en från Bække (DR 29), Ravnunge-Tuve och Fundin och Gnyple, de tre gjorde Thyras hög. Och inte minst är Thyra känd från två runstenar, som finns på UNESCOS världsarvslista, resta i Jelling – dels DR 41 (Kung Gorm gjorde dessa kummel efter Thyra, sin hustru, Danmarks bot.), dels DR 42 (Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Thyra, sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna.) Denne Tuve, eller Tue, som högg DR 26 från Læborg – se bilden ovan, har nu visat sig även ha ristat den större runstenen i Jelling – Harald Blåtands stora runmonument efter sina föräldrar. Mer om detta kan t.ex. läsas här https://www.raa.se/tag/jellingstenen/ Och se gärna en film om forskningsresultaten och drottning Thyra https://www.dr.dk/drtv/serie/gaaden-om-thyra_408873.
I mitt arbete Svensk runbibliografi (1995) nämnde jag att Evert Salberger skrivit 104 runologiska arbeten och Sven B.F. Jansson skrivit 100 arbeten som tagits med i bibliografin vilken totalt innehöll 1936 runologiska artiklar, uppsatser, böcker och liknande. Den kvinna som då skrivit flest runologiska arbeten, medtagna i bibliografin, var Elisabeth Svärdström med 38 referenser. Hur är situationen nu år 2023 i Svensk runbibliografi på webben? I en ögonblicksbild av bibliografin, den uppdateras löpande, finns totalt 5417 poster. Salberger har nu 146 poster i bibliografin medan Jansson har 137. Ett antal av dessa hade missats i den tryckta bibliografin men flertalet av Salbergers nyare medtagna artiklar publicerades under åren fram till hans bortgång 2008. Men dessa runologer är nu inte de mest produktiva. Ögonblicksbilden visar att Helmer Gustavson varit ännu flitigare med 156 poster, av dessa skrevs drygt hälften efter att min tryckta bibliografi avslutades. Men flitigast av dem alla, hittills, är Magnus Källström med just nu 183 poster i bibliografin. Den kvinna som nu har flest poster i bibliografin är Marit Åhlén med 98 artiklar och böcker, strax efter kommer Marie Stoklund med 94 arbeten och lite senare Lena Peterson med 86. Hur har det då gått med Elisabeth Svärdström som tidigare hade toppnoteringen bland kvinnor i bibliografin? De 38 posterna har ökats på till 47, men inga tryckta efter mitten av 90-talet. Det streck jag drog i bibliografin som jag redigerade klar i december 1995 var att jag tog med artiklar och arbeten till och med 1994. Jag visste dock då att jag skulle sakna en hel del från det året. Bibliografin hade därför underrubriken ”1880 – 1993”. Totalt blev det 74 arbeten från 1994 som hann komma med i den tryckta bibliografin, nu finns det 147. Just 1994 tillhör alltså de år då det utgivits mest runologiska arbeten som hittat fram till bibliografin. Men för tre årtal finns det fler poster: 2002: 150 poster 1998: 160 poster 2003: 163 poster Och 1996 kanske snart kommer ikapp 1994; för det året finns det just nu 146 poster i bibliografin. Om man antar att det varje år publiceras minst 100 runologiska artiklar och arbeten som kan vara relevanta för svenska förhållanden, då saknas fortfarande en hel del från de senaste åren. I vart fall gäller det från och med 2007 och framåt. Ovan framgick att Marie Stoklund varit en produktiv runolog, hon är den från utlandet som skrivit flest arbeten medtagna i Svensk runbibliografi. Såsom dansk runolog har hon ofta beskrivit de skånska runinskrifterna. Andra flitiga utländska runologer som skrivit om svenska runinskrifter, eller ofta mer allmänt om runologi, är Klaus Düwel och James Knirk. Många äldre poster läggs löpande in i bibliografin. Språkforskaren Carl Säve (1812-1876) var inte alls representerad i den tryckta bibliografin, men nu finns det 98 arbeten av honom i Svensk runbibliografi. Läs mer om Carl Säve i Svenskt biografiskt lexikon.
Runbibliografin växer, hittills under sommaren har det lagts in 43 nya poster, samtidigt har omkring 30 andra poster uppdaterats. Mindre kända tidigare utgivna artiklar och arbeten, eller som bara missats, kommer läggas in. Nya forskare tillkommer, etablerade forskare inom granndiscipliner skriver något som behandlar runinskrifter och många ”hembygdsforskare” kommer fortsätta att skriva om ”sina runstenar”. Bredden lär öka. Just nu har de 21 flitigaste runologerna skrivit mer än 33% av alla runologiska arbeten medtagna i Svensk runbibliografi. Detta tror jag kommer att ändras så att det framöver kommer behövas fler runologer för att nå upp till 33% av alla poster i runbibliografin. Det beror då inte bara på att 13 av de 21 runologerna är avlidna och det därmed inte blir så många flera arbeten av just dem som kommer in i bibliografin, utan också på att flera yngre forskare ännu inte har hunnit skriva så många artiklar och arbeten. Eller så har de det, fast artiklarna ännu inte har hittat fram till runbibliografin…
PS Nu finns 5418 artiklar i bibliografin, artikeln om Carl Säve i Svenskt biografiskt lexikon är den senaste.
Magnus Källström påpekade för mig häromdagen att inskriften på Ög 106, Kärna kyrkogård i Östergötland, är felaktigt återgiven i Samnordisk runtextdatabas. I databasen står : þu-, men den rätta läsningen är : þu. Tecknet – var nog bara tänkt som en markering av lakunen och var antagligen återgivet som — i manuset.
Erik Brate menar i Östergötlands runinskrifter att namnet, inskriften får antas inledas med ett namn, är Torsten. Det är ett av de allra vanligaste namnen på våra runstenar. Med tanke på att Torsten rest runstenen Ög 105, också den från Kärna kyrkogård kan det antas rimligt (inskriften där lyder Torsten reste stenen till minne av Viste, sin fader, en dugande bonde, som var son till Gise). Men tolkningen bör förses med ett frågetecken, eller som Magnus Källström senare föreslagit till mig att man anger tolkningen Tor-(?).
Ög 106 Kärna kyrkogård, Kärna sn. Foto J. Owe 2001.
Som Brate och senare Arthur Nordén är inne på kan runstenen Ög 106 höra samman med Ög 107 eller kanske Ög 108 även den från samma kyrkogård. Ög 107 består av den övre högra delen av en runsten där det står ”… reste båda stenarna efter …”. Ög 108 innehåller också ordet ”reste”, om två av stenarna hör samman är det i så fall Ög 106 som hör samman med Ög 107 eller med Ög 108. Runstensfragmenten Ög 107 och Ög 108 hör knappast till samma sten, dels verkar de vara olika breda, dels förefaller Ög 107 ha ett kors (ej imålat) och i så fall av annat slag än Ög 108.
Ög 108 och Ög 107 Kärna kyrkogård, Kärna sn. Foto J. Owe 2001.
Men alla tre stenarna är ungefär lika tjocka och av granit. En närmare granskning av geolog och ett studium av ristarens huggningsprofil kanske kan visa om ett par av stenarna hör samman och om det kan vara samma ristare. Något som kanske också kan lösas om man hittar den sten som Broocman såg på 1700-talet: ”Wästra Kyrkodörren till tröskelsten lagd, hwars Runor åldern gjort oläsliga.”, såvida det inte just är någon av dessa tre stenar som avses men som Broocman inte lyckades läsa. Läs mer om stenarna från Kärna kyrkogård i min utgåva av Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter.
I Lagerlunda i samma socken finns fragmentet av runstenen Ög 110.
Brate läste där …– · iftiR : suni × sina · h… Skiljetecknet mellan suni och sina återges som kolon på plansch XXXVII. Dock framgår av Brates foto (ATA) att han där läst ett kryss som skiljetecken på stenen, se nedan. Nordenskjöld läser kolon, likaså Nordén, även Eric Ihrfors läser kolon i sitt Saxa Runica (ATA). Men det förefaller som om det mycket väl kan vara ett kryss, måhända ”garderat med ett kolon”? Det bör granskas i fält.
Ög 110 Lagerlunda, Kärna sn. Foto E. Brate (ATA).
Den sista runan i inskriften återger Brate som h. Det kan vara rester av en h-runa, men reservationen (h) i Samnordisk runtextdatabas är fullt rimlig. Nordén återger den enbart som –, runan bör nog därför snarast återges så i runtextdatabasen eftersom den kan ha varit en a-runa. Att undersöka i fält är om inte den första i-runan i iftiR är stungen, såväl Nordenskjöld som Nordén (på planschen) läser eftiR. Minst lika intressant vore att granska u-runan i runföljden suni. Eric Ihrfors läser syni. Det kanske finns en fördjupning mellan stavarna till u-runan, men den behöver inte vara huggen. Vi får utifrån äldre avbildningar och fotografier utgå från att stenen varit försedd med ett kors, men exakt hur det såg ut är f.n. oklart.
Om runstenen Ög 10 från Lilla Greby i Askeby socken i Östergötland skrev Carl Fredrik Nordenskjöld i Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift (1875, s. 41): ”Mynderna äro vid hvad belysning som helst serdeles svårlästa, dock tyckes der bland annat stå ….. riti: stin: thisi: aiftr.” Hans teckning av runstenen trycktes av Otto Frödin i fornminnesföreningens tidskrift 1920 (s. 31).
Ög 10 Lilla Greby, Askeby sn. Teckning C. F. Nordenskjöld (efter Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1920).
Nordenskjölds teckning använde L.C. Wiede när han i samma nummer av Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift (1875, s. 115) återgav inskriften som — riti : stin : þisi : aiftir : SRfuri : sun : sin : auk : —i–ata litu : i bruþri–s.— Se också Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning i Wiedes arkiv (läs mer om inskrifter från hans arkiv).
Ög 10 Lilla Greby, Askeby sn. Teckning L. C. Wiede (ATA) efter Nordenskjölds teckning.
Erik Ihrfors ritade av stenen under slutet av 1800-talet och ansåg sig bl.a. kunna läsa namnet Karl på runstenen (eller ”CAROLVS” som han återger i sin latinska översättning).
År 1888 granskade Erik Brate runstenen och hans läsning återgiven i Östergötlands runinskrifter (1911) kan återges (f)(l)(u)(k)(i) litu risa : stin : þisa : (a)(i)(f)(R) (s) : (k)(a)(r)(f) : (r)(i)(t)(a) : sin kuþ(a)(n) .(s)—(k)(i) : auk : (k)(a)(i)(r) : (l)(i)(h) litu · kiara (b)r(o)u : þasi (i)(s) (i) (a)(i)(n)(i) (l)(i)(k)(r) + Det tolkade han: N.N. (och Floke) läto resa denna sten efter Skär, sin (frände) god. N.N. och Gerlög läto göra denna bro, som ligger i ån.
År 1941 granskade Arthur Nordén inskriften och kom fram till följande läsning, med noteringen att ”Mittpartiets inskrift är numera oläslig”: ruti (eller: ruta) : auk (:) kali– : þir litu · kiara : brou : þasi · þa(u) litu : risa : stin : þisa : aifR s:kirf : buta : sin : kuþan : Nordén läser först den inre slingan, därefter den yttre. Det tolkade han: Rota? (eller Rote?) och … de läto göra denna bro, de läto resa denna sten efter Skerv(?), sin gode make.
Nästa mer värdefulla runologiska granskning av inskriften gjordes 1971 av Helmer Gustavson. Även han börjar läsa den inre slingan först, något han i sin rapport till Riksantikvarieämbetet pekar på inte annars förekommer. Läsningen kan återges …— : auk kair— litu : kiara : brou : þasi …– litu risa stin : þisa : aifR s:karf-ita : sin kuþan Vilket han tolkar ”… och Ger… läto göra denna bro… läto resa denna sten efter Skär(v), sin gode frände.” Av Helmer Gustavsons foto framgår att han med krita markerat några tänkbara bistavar i mittenpartiet, men inte målat i. Och i kommentarerna skriver han: ”De nio vågräta ristade strecken i ristningens mitt är nu ytterligt grunda och ger snarast intryck av att ha ristats som ornering; några säkra spår av bistavar finnes ej i detta parti.”
Runstenen är uppenbarligen svårläst, sliten som den varit ända sedan den först beskrevs på 1600-talet. Sedan slutet av 1800-talet står den inte längre vid vadet, dvs vid den bro som nämns i inskriften, utan i en backe i kanten av ett gravfält strax öster därom. Torpet som ligger vid platsen heter för övrigt just Vadet. Jag håller med Gustavson och Nordén att man bör läsa den inre slingan först. Där återfinns namnen på de släktingar som låtit resa stenen efter Skärv(?). Den yttre slingan inleds antagligen med ”De” och då bör inte den delen av inskriften i Samnordisk runtextdatabas återges ”… …–”, utan enbart ”…–”. Namnet som Brate läste (k)(a)(i)(r) : (l)(i)(h) och tolkade Gerlög läses på liknande sätt av Gustavson; av kommentarerna till de tre sista runorna framgår att den första runan kan vara l, den andra runan saknar spår av bistavar och den tredje runan kan ha en fördjupning ”som kan utgöra resterna av bistavarna i ett h”. Vilket namn på Ger- som avses är dock oklart, men det är i alla fall inte namnet Karl som Erik Ihrfors ansett.
Till sist får man hoppas att runstenen kommer kunna registreras inte som ”Möjlig fornlämning” utan som ”Fornlämning”, givet att den får säkra koordinater i Fornsök (Raä 81:2).
