Runbloggen

På en av de många runpinnarna från Bryggen i Bergen finns det en som nämner eld, något som passar bra en dag som denna, Valborgsmässoafton.
Runpinnen betecknas N 603 i Norges innskrifter med de yngre runer och hittades i Nordre Gullskoen 1961 vid arkeologiska utgrävningar. Pinnen är fyrkantig och har runor på tre av sidorna och är bara 11,4 cm lång, början och slutet av varje rads inskrift saknas. Intressant är att inskriften är på latin. Och inte vilket latin som helst, utan texten är hämtad från den medeltida diktsamlingen Carmina Burana.

Carmina Burana innehåller över 240 dikter, varav två (nr 88 och 71) delvis finns med på den här aktuella runpinnen. Låt mig här bara fokusera på inskriften på en av runpinnens sidor, nämligen där elden återfinns.

Den delen av inskriften, se a i figuren ovan, lyder, se också här:

… -gṛẹ:gie : igni:bus : ka^lẹsko : æius : koti:die : in amo^re : græs:ko …

Och det skulle då om pinnen varit lite bättre bevarad kunna återges:

[Virginis e]gregie ignibus calesco [et] eius cotidie in amore cresco; …

Låter vi Google translate översätta texten till svenska, blir det:

»Jag värms av Jungfru Marias utmärkta eldar och jag växer i hennes kärlek varje dag.»

Går vi istället till Sigmund Skards översättning i Aslak Liestøls beskrivning i Norges innskrifter med de yngre runer, blir det:

»Ei har fanga hjarta mitt, der i draum eg vankar, leikar i mi lengting blidt, fyller mine tankar.»

Liestøl ger också en mindre poetisk översättning:

»Eg brenn av (kjærleiks)eld til den framifrå jenta og veks dagleg i hennar kjærleik (min kjærleik til henne veks dagleg).»

Runföljden igni:bus återger alltså det latinska ordet ignibus. Ordet ignibus är en böjning av ignis, eld på latin. Och även om vi i svenskan nog inte har några ord som bygger på ignis, kan vi säkert var och en hitta ord i andra språk.

Orden ignibus och ignis finns i en runinskrift på ett korsformigt medeltida runbleck från Lödöse, Vg 264 hittat i augusti 1970. Där står:

tomine gesu … ibera te ingi-…
liberasti tes … te kamino ihnis · s-…

Vilket på latin blir:

Domine Iesu [Christe, l]ibera de igni[bus sicut]
liberasti tres [pueros] de camino ignis …

Och det översätts av Elisabeth Svärdström i Fornvännen 1971 till:
»Herre Jesus Kristus, befria (själen) från lågorna, såsom Du har befriat de tre ynglingarna ur den brinnande ugnen …»

Bönen syftar på en berättelse i Daniels bok i Gamla testamentet, kapitel 3, där de tre ynglingarna räddades ur en brinnande ugn genom ett Herrens under.

Åter till runpinnen.
Pinnen är arkeologiskt daterad till omkring 1250 medan diktverket Carmina Burana är daterat till omkring 1230. Det innebär att diktverket snabbt, tycker jag, hittade upp från nuvarande Österrike, där Carmina Burana antas ha sitt ursprung, till våra nordiska breddgrader.

För några år sedan kom en artikel av Egil Kraggerud i tidskriften Futhark som behandlar inskriften och dess koppling till diktverket.

Kraggerud ger följande tolkning och översättning av inskriften i sin artikel:
[Virginis e]gregie ignibus calesco; eius cotidie in amore cresco.
[Presen]s agam tenere, virgo; sic agamus: ambo sumus teneri.
[Avis canit] a lucis agone: filumena querule terea r[etractat.]
‘In my passion for an outstanding [virgin] I am getting hot, and in my love
for her I am getting stronger day by day.
[Face to face] I will act tenderly (gently), O virgin; let us act in such a way:
we are both of tender age.
[A bird sings] in agony from the groves: it is the nightingale (= Philomena)
that woefully [shuns] the hoopoe (= Tereus).’

Att hitta en runinskrift kan göra att man blir ”eld och lågor”, ett uttryck som brukar tolkas ”bli glad och upprymd”. Men jag läste en artikel där yngre personer i något högre utsträckning än den traditionella tolkningen menade att uttrycket skulle tolkas ”bli arg och frustrerad”, se https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1631084/FULLTEXT01.pdf#page=20.

Kanske inte något att bli arg över, men gamla uttryck och talesätt är viktiga att föra vidare till kommande släktled så att de kan förstå uttrycken vilka kan dyka upp i alla möjliga sammanhang.

Senast uppdaterad 2025-04-30.

Riksantikvarieämbetet och Kungliga biblioteket håller, med stor delfinansiering från Vitterhetsakademien, på att skanna in handlingar från Riksantivarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia.
Projektet kallas RiViH.

Projektets hemsida finns här.
Arkivmaterialet är skört men samtidigt intressant och därför ofta efterfrågat och det gör att inskanningen och tillgängliggörandet av materialet är mycket välkommet.
Med anledning av omorganisationer och diverse beslut hamnade arkivmaterialet på olika ställen. Bland det som nu skannas in finns den s.k. F-samlingen på Kungliga biblioteket, en samling av handskrifter från landets första antikvarier. Däribland finns t.ex. Rannsakningar efter antikviteter men också t.ex. handskrifter av Johannes Bureus och exempelvis Mårten Aschaneus. Runstenen från Näle Mellangård, avritad av Aschaneus i hans Rune-kladd, skrev jag om i Fornvännen 2009.

Genom projektet kommer tre seklers arkivmaterial göras tillgängligt för forskningen och jag ser förstås fram emot de handskrifter och annat arkivmaterial som kommer in på runstenar och runinskrifter, men här finns mycket källmaterial inom arkeologi, numismatik, byggnadsvård och kulturarvet generellt.

Projektet inleddes hösten 2024 och kommer pågå till och med våren 2026. I förra veckan kom projektets första nummer av Meddelanden från RiViH.

Av just F-samlingens nära 300 volymer har nu över 60 skannats in och gjorts tillgängliga via Manuscripta. I skrivande stund är det 67 volymer som kan utforskas.

Ur Vitterhetsakademiens arkiv som finns på Riksantikvarieämbetet kan man exempelvis just nu i Arkivsök hitta 27 inskannade handlingar från Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet.

Läs också ett blogginlägg från i vintras från Kungliga biblioteket om det pågående arbetet.

Det kommer finnas anledning att här och i andra sammanhang återkomma till fynd från arkivmaterialet, ett material som visserligen känts speciellt att granska i original, men som nu blir tillgängligt på ett helt annat sätt.

Senast uppdaterat 2025-03-31.

Webbplatsen https://www.runesdb.de/ fylls på med mer och mer information. Det finns mycket att hitta där men det jag här tänkte ta upp gäller runformer.
Totalt finns det hittills 230 olika runformer, inklusive olika skiljetecken, på webbsidan https://www.runesdb.de/graphtypes
Underlaget är, hittills, huvudsakligen baserat på inskrifter med äldre runor, med de anglosaxiska (anglofrisiska) runorna, runinskrifter från Skåne och runor från manuskript. Många inskrifter kommer att läggas till vartefter arbetet fortskrider.

Som framgår är runformerna, eller graftyperna som de kallas här, i de identifierade typerna kantiga. Rundare former finns givetvis i våra runinskrifter, men här har fokuset varit var bistaven eller bistavarna knyter an till huvudstaven, inte bistavens form.
Klickar man sig vidare på en runform, hittar man hur många belägg det finns i det hittills genomgångna materialet. Man kan se hur runan förekommer i inskrifter över tid, antal i olika futharker/runrader och en karta. Se figur här under.

Man kan välja och välja bort bland olika runrader och om vi exempelvis väljer ut enbart ”older futhark” så ser vi på kartan nedan att det ska finnas sju inskrifter i det genomgångna materialet med denna runa. Under kartan får man fram bilder på runinskrifterna. Materialet är under utveckling och just i det här fallet finns ett fel med att Vg 63 har kommit med i urvalet. Och det finns fler runinskrifter i Norden med denna runa. Men klicka gärna på bilderna, läs om inskrifterna, hitta litteratur om inskrifterna, läs olika tolkningar. Det finns mycket information i databasen. Och återkom gärna till webbplatsen vartefter den utvecklas och kompletteras vidare.

Senast uppdaterad 2025-02-28.

I blogginlägget i november länkades till en loggbok från augusti 2020 på 113 sidor. Men innan uppdateringsarbetet avslutades inför lanseringen av plattformen Runor hann en hel del ytterligare ändringar göras. Den loggbok som inkluderar de sista ändringarna publicerades den 1 december förra året och den är på 120 sidor. Se https://www.runforum.nordiska.uu.se/filer/loggbok_2014-2020_sep.pdf

Nästa loggbok för de uppdateringar av runtextdatabasen som har påbörjats och ska göras framöver växer löpande. Den omfattar än så länge enbart 72 sidor, men kommer nog i slutändan bli längre än förra loggboken från 2020.

Bland sådant som ska lägga in i databasen, och därmed i loggboken, gäller uppdateringar av inskrifterna från Isle of Man, publicerade av Michael Barnes i The Runic inscriptions of the Isle of Man (2019).
Ett annat viktigt arbete är Lisbeth Imers bok Peasant and Prayers (2017). Där finns en omfattande katalog på 200 sidor vilken beskriver de grönländska inskrifterna. Det var inte heller ett arbete som hann gås igenom vid den förra databasuppdateringen.

Loggboken innehåller i skrivande stund uppgifter om cirka 60 nya inskrifter, det kommer i slutändan kanske bli dubbelt så många. Vid uppdateringen 2020 var det 68 nya inskrifter som hann komma med. Men liksom vid senaste uppdateringen så är det också några inskrifter som kommer att utgå.
Det gäller exempelvis Vs 33 som är samma som en del av Vs 32 från Västerfärnebo i Västmanland. Detta beskrev jag redan 1996 i mitt arbete Svenskt runnamnsregister. Men se nu också Magnus Källströms artikel Runstenen i Västerfärnebo i Hembygdsjournalen 2023:4.

Magnus Källström har också i en artikel i Spiran och Kryptan : … och allt däremellan (2024) kunnat visa att G 316 från Halls kyrka på Gotland, registrerad som en numera försvunnen ristning, är samma som gravhällen G 314.

Ytterligare en ristning som kommer att utgå gäller Ög 80 från Högby gamla kyrka i Östergötland, den har visat sig vara samma som Ög 79, något jag varit inne på tidigare (se här och här) och som nu efter arkivfynd har kunnat bekräftas.

Men mer om det i annat sammanhang.

Senast uppdaterad 2025-01-31.

När Runor lanserades hösten 2000 var vi mitt uppe i en uppdatering av runtextdatabasen och förhoppningen var att arbetet snart kunde fortsätta, men då i ny miljö.
Men tyvärr fanns då inte ett färdigt och användarvänligt gränssnitt för att uppdatera databasen. Användargränssnittet har fortfarande sina brister men nu den 29 november började uppdateringen så smått. Det dröjer dock innan en ny version kan publiceras. Det är mycket att uppdatera vilket också antyds med de många gula markeringarna i loggboken från augusti 2020: http://www.runforum.nordiska.uu.se/filer/loggbok_2014-2020_aug.pdf

En ny inskrift, bland många andra, man kommer kunna hitta i nästa version av runtextdatabasen är runstenen som upptäcktes i Hellerö, Västra Eds socken vid Västervik i Småland i september 2020. Läs mer om fyndet i K-blogginlägget Årets runfynd 2020.

Runstenens signum i arbetsversionen av runtextdatabasen är Sm KVHAAÅ2021;182.
”KVHAAÅ” står för Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademiens årsbok.

Inskriften lyder
kerþaṛ raisþi : stin : þansi : at : sitiarf : faþur : sin : buanta : aykerþaʀ
Vilket tolkas
Gerðarr ræisþi stæin þannsi at Sigdiarf, faður sinn, bōanda Øygærðaʀ.
Och som på nusvenska blir:
Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make.

Vid arbetspasset den 29 november blev enbart ett tiotal uppdateringar gjorda, men arbetet fortsätter.
I processen att t.ex. lägga in en helt ny inskrift är det flera steg som behöver göras. Det handlar exempelvis om att

• skapa ett nytt signum
• skapa en plats där runinskriften hittades/finns – om inte platsen redan finns i databasen
• finns denna plats i Fornsök?
• skapa ett ”föremål”, ett objekt som ska ha detta signum (en runsten, en brakteat, ett runben…), föremålet är av ett visst material, vidare kan en runsten t.ex. vara vikingatida, ha en stilgruppering, ha ett kors som ska beskrivas. Föremålet kanske finns på ett museum, det har också koordinater m.m.
• själva runinskriften ska skrivas in och dess tolkning på runsvenska/rundanska och(/eller) fornvästnordiska, översatt till engelska och till svenska för inskrifter från Sverige.

Inskrifterna och tolkningarna skrivs både in på ett ”vanligt” sätt, men också enligt TEI.
TEI är ett XML-baserat språk som gör det möjligt att spara och analysera textinformation, se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Text_Encoding_Initiative.

Den fornvästnordiska tolkningen av runstenen från Hellerö kan med TEI beskrivas så här:

<name><w>Gerðarr</w></name>
<w>reisti</w>
<w>stein</w>
<w>þenna</w>
<w>at</w>
<name><w>Sigdjarf</w></name>
<pc>,</pc>
<w>fǫður</w>
<w>sinn</w>
<pc>,</pc>
<w>bónda</w>
<name><w>Eygerðar</w></name>
<pc>.</pc>

Och mer lättläst:
Gerðarr reisti stein þenna at Sigdjarf, fǫður sinn, bónda Eygerðar.

När en ny version av runtextdatabasen kan komma är än så länge för tidigt att säga, men det får i vart fall antas dröja ett år.

Senast uppdaterad 2024-11-30.

I tidigare blogginlägg har jag tagit upp andra uppgifter från Wiedes arkiv, senast om Ög 21 och Ög 22.
Här gäller det den försvunna Ög 76, två runstensfragment från Hovs socken i Östergötland, närmare bestämt från skolhusgården.

Brate skriver i Östergötlands runinskrifter:
C. F. Nordenskjöld fann ännu två runstensfragmenter, båda av kalksten, ligga utanför skolhuset, det ena med ornamenter, det andra med runorna : þeR : la. Wiedes teckning upptager ännu en stav, som han W. 160 säkerligen riktigt återgiver med k, ty förmodligen har denna del av inskriften varit: : þeR : lak[þu] ’de lade (denna sten)’..
Huruvida fragmentet med ornament hört till samma runsten som det med runor, veta vi icke, men det är möjligt, då de anträffats tillsamman. I alla händelser synes det icke nödvändigt att upptaga detta under eget nummer.

Brate har inte själv sett fragmenten och bland planscherna återger han Pehr Arvid Säves teckning, se figur 1. Wiedes teckning visar, som Brate skriver, ytterligare en runa, se figur 2. Däremot finns ingen teckning av Wiede på det andra, runlösa, fragmentet. Inte heller Nordenskjöld har någon avbildning av det runlösa fragmentet, däremot av det med runor, se figur 3.

Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse för 1871 om de två runstensfragmenten utanför skolhuset ”det ena med ornamenter, det andra med orden: þeR : la…..”.

I tre av Wiedes handskrivna förteckningar (ATA) återges läsningen
—þeR : lak—
annars saknas k-runan.
Om det andra runlösa fragmentet skriver han: ”Ett fragment med blott slingor och blomverk.”, se figur 4.

Nordenskjöld var alltså till Hov 1871, Wiede antagligen kort tid efter, detta eftersom han genomgående hänvisar till Nordenskjöld men enbart några gånger har läsningen med k-runan. Wiede kan dock inte ha varit dit senare än 1875 då hans arbete Östergötlands runurkunder trycktes i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift, sannolikt tidigare eftersom manuset var klart för tryckning ett par år dessförinnan.

Men den som först dokumenterade runstensfragmenten var P. A. Säve, han var dit 1861 och skriver i sin reseberättelse, se figur 5:
Runstens-fragmenter, a. 15 tum bred o. 16 t. lång; b. 17 t. lång o. 14 tum bred, – framför trappan å skolhusgården.

Storleken på fragmenten var således mellan 35 och 43 centimeter.

Efter 1870-talet har ingen sett fragmenten, de finns inte med i Eric Ihrfors arbete Ostrogothia sacra (ATA) från omkring 1880. Brate skriver i sin rapport från 1894 (ATA) att han förgäves hade sökt efter fragmenten.

Skolhuset var beläget ca 70 meter nordost om kyrkan och fragmenten hör därför ihop med kyrkmiljön och kan knytas till de över 100 hällar och fragment, som framför allt mellan 1950 och 1961 hittats i och vid Hovs kyrka, se S. B. F. Janssons Stenfynden i Hovs kyrka (1962). Det förklarar också varför Carl Säve vid sin avritning (i ATA) av broderns teckning skriver ”Hofs kyrka”.

I enlighet med vad Cecilia Ljung skriver i sin avhandling (Under runristad häll, 2016), finns det inget som tyder på att fragmenten hör till samma häll, men i väntan på att de återfinns och det måhända går att lägga ett pussel i tornkammare med de många andra fragmenten, får de behålla ett och samma signum, Ög 76.

Senast uppdaterad 2024-10-31.

Pehr Arvid Säve var på Vitterhetsakademiens uppdrag till Östergötland 1861 och bl.a. till Boberg i Fornåsa socken. Där granskade han den höga stenen och inskriften som i Östergötlands runinskrifter fått nummer 38.
Första bilden nedan visar en sida ur hans reseberättelse där det längst ner står tolkningen ”Ikuab (eller Jacaub = Jacob) sati stain”.
Under det står ”(eller Igvar = Ingvar)”.

I en avskrift av den aktuella reseberättelsen som finns i brodern Carl Säves arkiv i ATA står samma information, se figur 2.
Men en skillnad gäller att där står ditskrivet ”[kanske: Ikuar = Ingvar?]”.
Bröderna Säve var gotlänningar och Jacob är inte ett ovanligt namn i gotländska runinskrifter. Men de är från medeltiden och därmed bra mycket yngre än inskriften från Boberg som kan antas vara från 900-talet. Namnet Jakob är dessutom bibliskt och inte att förvänta i en inskrift från mitten av vikingatiden. Min bedömning är att Carl Säve har gjort noteringen ”[kanske: Ikuar = Ingvar?]”, tagit upp den med brodern Pehr Arvid som därefter uppdaterade sin reseberättelse med sin broderns förslag. Texten ”(eller Igvar = Ingvar)” skulle därför vara ditskrivet senare, efter att avskriften gjordes som vi hittar i Carl Säves arkiv.
Eftersom den äldre tolkningen också återfinns i den år 1864 tryckta reseberättelsen skulle man kunna anta att P. A. Säve uppdaterade sin handskrivna reseberättelse först efter det. Men även om reseberättelsen blev tryckt 1864 kan man anta att den lämnades in för redigering och tryckning långt tidigare.

När Brate beskrev inskriften i Östergötlands runinskrifter år 1911 läste han ikuar sati stain.
Åter till noteringarna i Carl Säves samling. Längst upp på sidan står ”Lilj. 1150 1/5”. Liljegren 1150 (L 1150) avser en annan runsten från Bobergs härad (Ög 42 från Örevad i Älvestads socken). I Carl Säves arkiv står ofta ”1/5” efter Liljegrens nummer när, som här, inskriften saknades hos Liljegren, eller där den hittades efter att Liljegrens run-urkunder kom ut 1833.

Just denna sten nämns i Rannsakningarna från 1668 där det inte finns med någon inskrift utan det bl.a. om stenen står ”tyckess och några Signa eller bookstäfwer wara hugne dhem ingen kan uthreda.”

Mellan P. A. Säves reseberättelse och Brates behandling av inskriften togs den upp av L. C. Wiede i hans Östergötlands runurkunder (tryckt 1875) och där ges samma läsning som sen hos Brate, ikuar sati stain. Även i Wiedes många förarbeten (finns på ATA) återfinns samma läsning.
Men Wiede hänvisar också till Nordenskjöld, vad läste C. F. Nordenskjöld?
Jo, i hans reseberättelse för 1870, se här, återfinns också läsningen ikuar sati stain. Wiede har säkert fått sin läsning från Nordenskjöld, de hade flitig kontakt.
Nordenskjöld skriver om stenen, ”en 14 fot hög runsten af granit: runorna kunna endast af öfvadt öga igenfinnas högtupp på stenens venstra kant, der ingen slinga finnas.” Strax efter fortsätter han

Enligt gängse sägen är denna sten rest öfver en kämpe, som stupat i tvekamp: till minne af hans motståndare som äfven stupat restes en annan circa 14 f. hög sten, smalare än den föregående, på de s.k. ”Högra”, nära väderqvarnen. Äfven på sistnämnde sten, på hvars nedre del en 6 á 7 fot hög bit är afflagad, påstod en förståndig man sig från barndomen minnas att läsning varit synlig. Föga troligt!

Gården Högra ligger cirka 700 meter väster om runstenen i Boberg.
Nordenskjölds reseberättelse för Bobergs härad trycktes delvis redan 1875, men just detta om runstenen från Boberg blev inte tryckt förrän långt senare, nämligen av Otto Frödin i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1931—32, s. 32 f.

Men finns det då ytterligare någon källa till denna inskrift?
I veckobladet Svenska Arbetaren, numret den 7 juni 1862, kan man just läsa om runstenen från Boberg som också avbildas i artikeln, se figur 3.

Författaren till artikeln ”Bobergs-stenen i Fornåsa socken” skriver om P. A. Säves ”antiqvariska resa genom Östergötland förliden sommar” och nämner senare att Säve åter är i Östergötland nu under 1862 för att bl.a. undersöka landskapets östra del.

I artikeln återfinns såväl P. A. Säves tolkning ”Jakob” som tolkningen ”Ingvar”, se figur 4 med utdrag ur artikeln. Vem som först föreslog Ingvar går kanske att spåra upp i arkiven, men den går i vart fall att belägga redan år 1862, året efter P. A. Säves noteringar i sin reseberättelse. Artikelförfattaren är anonym, rimligast är därför att anta att den är skriven av veckobladets redaktör, Carl Georg Starbäck 1828–1885. Starbäck var en produktiv man och bl.a tänkt som redaktör för Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1 (tryckt 1875), ett nummer som blev kraftigt försenat med anledning av slaganfallet som drabbade honom i december 1872. I det numret återfinns bl.a. en stor del ur C. F. Nordenskjölds reseberättelser där många runinskrifter återges och L. C. Wiedes Östergötlands runurkunder.

Läs mer om Starbäck i Svenskt biografiskt lexikon.

Eric Ihrfors som fotvandrade i Östergötland under 1870-talet ritade också av runstenen och ger i sin Ostrogothia sacra (ATA) tolkningen ’Ingvarvs posuit monumentum’.

P. A. Säves tolkning Jakob försvann alltså snart, tidigt blev tolkningen istället Ingvar, något som sedan bekräftats av läsningarna gjorda av Nordenskjöld och senare Brate.

Senast uppdaterad 2024-09-30 (redigerad 2024-10-01).