Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Från ’på den ena’ till något annat?

Arkivfynd, Läsningar och tolkningar Posted on 30 september, 2022 23:56

Inskriften på G 77, en bildsten från Levide kyrka på Gotland, läses enligt Runverket
…(o)(t)a : sun : sum : sins faþu- …–n : a : ain : þet : uas : er–ak… … kuþ selu þaiRa hiauna
Vilket tolkas
… son, som sin fader … på den ena. Det var … Gud (hjälpe) dessa makars själar.

G 77 Levide kyrka. Efter foto av Anders Edle i Gotlands runinskrifter.

Runföljden a : ain skulle mycket väl kunna tolkas a æin, dvs ’på den ena’.
Men, på den ena vaddå? Den ena runstenen? Skulle det ha funnits ytterligare en bildsten i Levide?
Jo, det finns (minst) en bildsten i runstensstil från Levide, se bild nedan. Men den är ristad i en annan stil och kan vara yngre och i vart fall inte av samma ristare.

Bildsten, Levide kyrka. Okänd fotograf, foto i Gotlands museums samling.

Kan runföljden a : ain betyda något annat? Runorna ain kan mycket väl stå för æinn ’ensam’ och runan a kan mycket väl stå för a ’äger’. Om runorna före n-runan skriver Wessén ”R. 19-20 utgöres av nedre delen av två raka stavar.” Kan det ha stått han där?
Tolkningen ’han äger ensam’ är dock inte min. Den är Wesséns och återfinns i hans eget exemplar av Gotlands runinskrifter som finns på Stiftsbiblioteket i Linköping. Han skriver där ”Han äger ensam?”. Denna tolkning förutsätter att runorna 19–20 kan ha haft bistavar som nu gått förlorade. Stenen behöver därför granskas och Wesséns tolkningsförslag bara vara en möjlig alternativ tolkning som kanske inte visar sig trolig efter en sådan granskning.
Från Gotland känner man flera stenar i runstensstil utan runor, de har tyvärr – till skillnad från andra svenska landskap – inte tagits med i Gotlands runinskrifter. Men mer om dem en annan gång.

Senast uppdaterad 2022-09-30.



Om Åslek i Ärentuna

Läsningar och tolkningar Posted on 31 augusti, 2022 23:45

Runsten U 1017 från Fjuckby i Ärentuna socken, Uppland, har i Upplands runinskrifter läsningen och översättningen
[fastulfr · lit · rita · stin · iftiR · hulf]ast [runiriþ lit · iftiR · osihik · faþur sin uk · bru · kra] al a(s)[li]ks —
Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Aslek(?), sin fader, och göra bro al asliks —(?).

U 1017 Fjuckby, Ärentuna sn. Efter Bautil 507 återgiven i Upplands runinskrifter.

De äldre läsningarna och tolkningarna är inte helt överens. Runföljden osihik har även lästs osleik varför tolkningen Åslek ändå är sannolik. Carl Säve tolkar i Upplands fornminnesförenings tidskrift slutet som som ’Åsleks arfvingar’, och bygger då på en delvis annan läsning där det antogs ha stått iru arfar asliks.

Att runföljden asliks (eller asleks som den också lästs) ska tolkas som ’Åsleks’ är alltså sannolik, men runföljden lämnades otolkad av Wessén i Upplands runinskrifter.
Däremot är slutet tolkat i Samnordisk runtextdatabas, detta utan någon hänvisning till källa. Men tolkningen återfinns i egennamnsförteckningen i Upplands runinskrifter, det skulle därför räcka att lägga in en referens i runtextdatabasen till sidan 681 i det aktuella bandet av Upplands runinskrifter.
I runtextdatabasen lyder tolkningen (på runsvenska):
FastulfR let retta stæin æftiR Holmfast, Runfriðr(?) let æftiR Aslæik(?), faður sinn, ok bro gæra <al> Aslæiks(?)

Vad skulle då runföljden al kunna stå för? Avsikten var måhända att rista at. En sådan runföljd tolkas ofta ”efter”, men kanske tolkningen kan vara ”ande”, ofta ristad ant, men inte sällan ristad at (eller ot). I så fall skulle tolkningen kunna bli:
Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Åslek(?), sin fader, och göra bro [till minne av] Åsleks(?) ande(?)
Men även ordet ande borde i så fall stå i genitiv och det talar emot denna tolkning. Rimligare är att tänka sig tolkningen ”efter” och att istället den avslutande runan s hör till en fortsättning av inskriften. Tolkningen blir då:

Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Åslek(?), sin fader, och göra bro efter(?) Åslek(?)

En annan runinskrift från Ärentuna, U 1020 från Kyrsta, är sannolikt ristad av samme ristare och har enligt Upplands runinskrifter läsningen och översättningen
kufast[r] · li[t] · [raisa] · stin … · fastulfr · · rui… …[st]i · bru · as[uh]k
Gudfast lät resa stenen … Fastulv … bro …
Namnet Fastulv finns med både i inskriften U 1017 och i denna inskrift. Wessén skriver i sina kommentarer om ordet bro i inskriften på U 1020 att det ”Möjligen […] varit efterföljt av samma namn aslaik i båda inskrifterna.” Rörande den tredje runan i runföljden as[uh]k skriver Wessén att runan skulle kunna vara en i-, l– eller en u-runa.

Kanske har vi alltså här ytterligare en runsten som Fastulv varit med om att resa efter Åslek – jämte en bro.

Till sist en liten notering. På planschen till U 1020 (se figuren nedan) finns en runa (en huvudstav) imålad efter runföljden rui längst ner på stenen. Detta kommenteras inte under ”Till läsningen”, i Upplands runinskrifter utan där står istället ”inga spår av runor kunna upptäckas i den nedre vänstra öglan.” Vid tillfälle bör därför slingan kontrolleras lite närmare för att se om det kanske ändå finns något spår av en runa där. Enligt Johan Hadorph (se Bautil 511) fanns där på 1600-talet några runor, även om ingen verkar vara säker.

U 1020 Kyrsta, Ärentuna sn. Efter Plansch 55 i Upplands runinskrifter, foto Iwar Andersson.

Senast uppdaterad 2022-08-31.



Jag gillar noter

Blandade runor Posted on 31 juli, 2022 23:23

Noter kan vara lite olika saker.
Det kan vara musikaliska noter som jag i körsammanhang brukar läsa och sjunga efter en gång i veckan. Ett exempel på noter är bilden nedan som visar en runsten vid nationalsången Du gamla du fria. Richard Dybeck som skrev texten var också en flitig tecknare av runstenar och inte sällan spårade han upp stenar som varit försvunna. Runstenen här är säkerligen U 356 från Ängeby i Lunda socken, Uppland.

Foto ur boken Nu ska vi sjunga.

Men noter kan oftare vara fotnoter, eller fotnötter som de skämtsamt kan kallas.

I mitt arbete Svenskt runnamnsregister (1996) finns det 166 stycken fotnoter på 138 sidor. Medan det i mitt arbete Runfynden vid Köpings kyrka (2002) ”bara” finns 43 fotnoter på 142 sidor.

Men rekordet, för egen del, gällande antal fotnoter finns i min utgåva av Arthur Nordéns supplement till Erik Brates Östergötlands runinskrifter. Där finns 1086 fotnoter på 438 sidor.

Har då annan runologisk litteratur också fotnoter?
Ja visst, och det är ofta där man kan hitta guldkorn. Inte sällan sånt som har kunnat användas för uppdatering av Samnordisk runtextdatabas.
En runologisk avhandling med många fotnoter är Magnus Källströms avhandling Mästare och minnesmärken (2007) med 381 fotnoter på 442 sidor.
En annan är Sofia Pereswetoff-Moraths avhandling om runblecken (översättningen till engelska 2019, Runrön 21) där det finns 452 fotnoter på 367 sidor.
Andra arbeten och avhandlingar har förstås också många fotnoter, men inte sällan börjar numreringen om från 1 efter varje kapitel. Och antalet fotnoter är inte det viktigaste, utan vad som står i dem.
För att återgå till Magnus Källströms avhandling kan jag hitta ett trettiotal ditskrivna noteringar ”db” (= ”Samnordisk runtextdatabas”) i mitt ex. av avhandlingen. Även om det finns fler såna noteringar vid den löpande texten är således fotnoter viktiga att kontrollera.

Åter till Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter. Den inskrift som där har flest fotnoter är Rökstenen, Ög 136. Min utgåva innehåller 103 fotnoter på 35 sidor. 24 av dessa är Nordéns egna fotnoter, av de övriga utgör merparten kommentarer som Elias Wessén gjort i manuset och som således blivit fotnoter i utgåvan. Även om det uppenbarligen fanns mycket att kommentera i manuset av Wessén ser jag det spontant som att Nordéns tolkning av Rökstenens inskrift pekar fram mot den tolkning som Wessén sen kom med ett decennium senare, se Runstenen vid Röks kyrka (1958).

I utgåvan av Nordéns supplement är det löpande numrering av fotnoterna per härad. Skulle numreringen inte ha börjat om från 1, hade det blivit onödigt mycket ändringar när texten behövt redigeras om. Å andra sidan verkar det onödigt att börja om på 1 för varje sida eller för varje inskrift. Det normala i Sveriges runinskrifter är att fotnoterna enbart numreras per sida, därmed börjar numreringen om från 1 på nästa tryckplåt med något fotnot. Endast i den senaste delen, Gästriklands runinskrifter (1981), börjar fotnotsnumreringen istället om per inskrift. Då, 1981, hade tekniken för att framställa böcker blivit en annan. Stickprov bland banden i Sveriges runinskrifter visar att olika författare använder fotnoter olika mycket – flitigast förefaller Sven B.F. Jansson vara, medan Elisabeth Svärdström verkar vara mest sparsam med fotnoterna.

Runbloggen har nu i juli funnits i fem år och en hel del har handlat om arkivfynd – i arkiven finns det mer att hitta eller skriva om. Runbloggen kommer få nya inlägg, men arkivfynd kan också beskrivas i andra sammanhang, i löpande text, eller varför inte i fotnoter.

Senast uppdaterad 2022-07-31.



Ett vägmärke som ramlade i sjön

Läsningar och tolkningar Posted on 30 juni, 2022 23:46

Vid förra sekelskiftet stod större delen av en runsten, U 512, vid Skedviken i Fasterna socken i Uppland, inte långt från Mörby slottsruin. Som Run-Janne skriver i festskriften till Elias Wessén (1954) kan stenen ha flyttats dit på 1700-talet från en sannolik fyndplats nära där resten av stenen sen hittades år 1871, nämligen strax norr om Metsjön.
På de äldre kartor jag undersökt har jag inte inte funnit någon uppgift om en runsten vid Fagerudden i sjön Skedviken där runstenen ska ha stått. Men delarna av den hittades i samband med lågvatten i sjön år 1948. En del av stenen saknas fortfarande och lär ligga på botten av sjön, nedanför udden. Någon gång mellan 1895, då det är känt att runstenen stod på Fagerudden, och 1948, då den hittades i vattnet, har stenen alltså ramlat ner och säkerligen gått sönder i fallet.

Texten är lång, i helt skick har det nog funnits mer än 200 runor på stenen varav drygt 170 är i behåll. Inskriften lyder
§A fryb… … …i × huk f(r)… …(f)-þr × þiR ristu × sti- -…(n)a × iftiR × kuþ-ar × …(a)þur × sin kuþan × huk tuma + (b)…-þur × sin ×× kuþ …i ot × þiRa × huk × salu × hu… … …uþiR × bitr × þan × þiR × -ar- × h… …ir × skal × stan^ta × stin × uiþ- bryku × suniR × at × faþuR satu · kuþan · kaiR-… …
§B … (b)(r)u-aR × mirki × at × bua-… …

Vilket blir
§A Frøyb[iorn] … … ok Fr[øy](?) …f[i]ðr, þæiR ræistu stæi[n þe]nna æftiR Guð[m]ar, [f]aður sinn goðan ok Tuma/Tumma, b[ro]ður sinn. Guð [hialp]i and þæiRa ok salu o[k Guðs m]oðiR bætr þan þæiR [g]ær[t] h[afa]. [H]er skal standa stæinn við[r] bryggiu. SyniR at faður sattu goðan. GæiR… …
§B … brau[t]aR mærki at boa[nda]

Fröbjörn (och) … och Frö-(?) (och) -finn, de reste denna sten efter Gudmar, sin gode fader och (efter) Tumme, sin broder. Gud och Guds moder hjälpe deras ande och själ bättre än de ha gjort sig förtjänta av.
Här skall stånda
stenen vid bryggan.
Söner efter fadern
satte, den gode.
Ger- … vägmärke efter sin man.

Den runföljd som Magnus Källström mot slutet läser (b)(r)u-aR, se Saga och Sed 2015 s. 74 f., läste Run-Janne som – -(u)-aR. Men av runspåren att döma är Magnus läsning fullt sannolik och säkerligen riktig och hans tolkning brautaR likaså. Ordet braut, i genitiv brautaR, betyder ’väg’. Det är samma ord som finns i namnet på sagokungen Bröt-Anund, måhända begravd i Anundshögen vid Västerås. Detta vägmärke kan, som Magnus Källström skriver, ha fungerat som ett landmärke – en stor sten markerande en landningsplats för sjöfarare som tagit sig från Östersjön vid Norrtälje upp till bryggan i Metsjön. Nu står stenen ca 130 meter norr om sjön, men då roten till runstenen säkerligen hittades i åkern söder om stenens nuvarande plats var det därifrån inte så långt till sjön.

Toppen till runstenen hittades alltså i Skedviken. Där bör man, gärna vid lågvatten, fortsätta letandet efter de delar av runstenen som fortfarande saknas. Kanske det är flera småbitar som man ska leta efter, i grå granit, eller ganska så vit – större delen av framsidan har ett vitt kvartslager. Efter versen, i fornyrðislag, fortsätter inskriften med ett namn som börjar på GæiR… Vad har ristaren velat säga där? Fortsätter versen? Får vi någon upplysning om ristaren? Eller är det bara början på den avslutande texten som innebär att namnet som börjar med Ger- är namnet på Gudmars hustru? Antar vi det, kan namnet t.ex. vara Gerhild, Gerlög, Gerunn eller Gervi.

I återgivningen av U 512 i Samnordisk runtextdatabas finns ännu inte tolkningen brautaRmærki med, likaså kvarstår där en felaktigt införd alternativtolkning Gudvar av faderns namn, något jag fick påpekat för mig häromveckan. Den skadade runan i namnet kan inte vara ett u, utan runan var med all sannolikhet ristad som en m-runa. Tolkningen Gudmar är därför säker och är den tolkning som Run-Janne har. Databasen har även med en §B-del av inskriften som innehåller versen (förutom en avslutande §C-del), men den delen är en kvarleva från den äldsta databasen från 1980-talet där längre runtexter, som här, delades upp i flera poster. Istället är det nu bara ”vägmärket” som vi kan läsa om på runstenens baksida, men den runslingan kanske ursprungligen hörde samman med runslingan på framsidan. Fynd av några pusselbitar kommer nog inte ge svar på just det, men kanske vi får fram lite fler av namnen på människorna som bodde vid Metsjön för 1000 år sedan och som såg till att resa vägmärket – landmärket – vid Metsjöns brygga.

U 512 Stortjäran, Fasterna sn. Sven B. F. Jansson vid runstenen. Foto i Runverkets samlingar, efter Källström 2015.

Senast uppdaterad 2022-07-02.



Att välja på en konferens

Blandade runor Posted on 31 maj, 2022 22:19

Om två veckor börjar den nionde internationella runkonferensen. Den blir den femte där jag deltar, men det var nu åtta år sedan sist. Så det är säkerligen många som, liksom jag, ser fram emot konferensen.
På konferenser av detta slag finns det flera pass som är gemensamma, men också pass som är uppdelade i olika konferensrum så att man kan välja: vad ska man gå på? Och ibland springa emellan när man vill lyssna på ett föredrag första halvtimmen och på ett annat föredrag, i annan lokal, den andra halvtimmen. Eller så stannar man kvar. De som springer emellan är ju inte så ”populära”, det är lätt hänt att man stör om föredragen inte exakt håller tiden.
Tid är alltså viktigt.
Apropå tid så är temat för konferensen ”Functions of runic literacy 200 to 1500 AD: Text types and historico-cultural contexts”.
Hur var det med läs- och skrivkunnigheten under ”runtiden”? Själv tänker jag att det inte var någon idé att skriva något om det inte fanns läsare. Men vissa runinskrifter hade bara en eller annan läsare – de var mer ”privata”, medan andra texter var uppenbarligen mer offentliga – och då tänker jag på runstenarna.

Åter till valen.
För egen del kan jag välja det föredrag som på titeln låter roligast eller intressantast, jag kan välja föredragshållare som jag vet är duktiga. Jag behöver inte fundera på om föredraget är värdefullt för aktuella eller framtida forskningsprojekt som istället kan vara en utgångspunkt när andra väljer vilka föredrag de ska lyssna på. Fast det blir ju ändå värdefullt för dem. Det är viktigt att få ut något av föredraget, att man lär sig något nytt. Och ibland bidra med frågor eller synpunkter.

Kan man då fokusera hela tiden? Eller kommer jag för egen del fundera på vad jag själv ska säga den sista dagen då jag ska hålla ett av de dryga 50 föredragen. Nåja, jag är inte orolig. Jag har varit på konferenserna förr, vet ungefär vad jag ska prata om och kommer kunna slappna av.

Och det är inte föredrag hela tiden. Det blir utflykter, åt olika håll och av olika slag. Då konferensen äger rum nära den dansk-tyska gränsen kommer någon utflykt gå till Danmark, en annan utflykt gå till Hedeby i Schleswig m.m. Återigen lite att välja mellan, även om en utflykt till Hedeby är gemensam för alla. Hedeby, eller Heiðabýr på fornnordiska, var ungefär samtida med Birka och en stad som liksom Birka övergavs redan under vikingatiden och återupptäcktes igen långt senare.

Läs mer om konferensen här https://www.isrri2022.uni-kiel.de/

En logotyp för konferensen

Senast uppdaterad 2022-05-31.



Om runstenar från Bro kyrka

Blandade runor Posted on 30 april, 2022 22:18

Vid ett föredrag i veckan talade jag om runstenar i Bro och speciellt de stenar vid kyrkan som vi då passade på att titta närmare på.
I början av 1970-talet registrerade Runverket vid Riksantikvarieämbetet fyra runstensfragment vid kyrkan, två hade passning till U 619 (återfunna pusselbitar – se foto nedan), medan de andra fragmenten utgör delar till okända runstenar där många fler pusselbitar finns kvar att hitta.
Därefter har inga runfynd gjorts i socknen eller ens i hela Upplands-Bro kommun. Inskriften på U 619 är intressant eftersom den pekar på att det ska ha funnits ytterligare en sten med början av inskriften.
Inskriften på U 619 lyder: þisa · meki · eftiR · ky… …i + rauþr h…[ak -…]
Vilket kan betyda: Dessa märken efter Gyrid(?) … Röd högg …
Den möjliga tolkningen Gyrid beror på att namnet finns på en annan runsten från Bro kyrka (U 618), också den nu i vapenhuset, men tidigare i kyrkgolvet. Den stenen, tyvärr mycket sliten, är rest av Ingrid och Gyrid efter Klemet sin fader och Ingegärd(?) efter sin man.
De båda ristningarna är ungefär samtida. Men eftersom Gyrid levde när U 618 ristades bör det inte vara den stenen som avses med ”Dessa märken” i inskriften för U 619, om det nu är Gyrid som nämns där, utan då en annan sten – gissningsvis den sten som det bara finns fragment kvar av.

U 619 Bro kyrka. Foto: Helmer Gustavson, Runverket, Riksantikvarieämbetet.


Den intressantaste runstenen i Bro är stenen som nu står rest 200 meter norr om kyrkan, men som tidigare var inmurad i (dåvarande) vapenhusväggen fram till år 1866.
Stenen kallas Assurs sten och är rest av Ginnlög till minne av maken Assur, son till Håkon jarl, en vikingaväktare som hindrade främmande vikingar att göra strandhugg i bygden. Samtidigt gjordes en bro. En bro (eller snarare vägbank över sankmarker) som säkerligen gett namn åt socknen, kyrkan och även häradet. Ginnlög var enligt inskriften syster till Sygröd och dotter till Holmger – vilka, jämte andra släktingar, nämns på den berömda Sigurdsristningen vid Sundbyholm nära Eskilstuna i Sörmland.
I Rannsakningarna från 1672, och i äldre källor, anges att runstenen U 617 skulle vara inmurad vid ingången till kyrkan eller som det också står ”J Wapenhuus Muren”. Men i riksantikvarien Johan Hadorphs anteckningar i resejournalen från 1684 står det ”i Sakrestijeweggen.” Varför skrev han fel? Eller kan det ha varit så att just då användes vapenhuset som sakristia vilket det ju gör även i våra dagar? Kyrkans äldre sakristia var belägen på långhusets norra sida, under 1700-talet nämns flera reparationer av den innan den år 1780 ersattes av en ny sakristia öster om koret. Att den äldre sakristian reparerades 1705 finns noterat, men kan vapenhuset ha fungerat som sakristia 20 år tidigare, i samband med en annan reparation? Nej, det är bara spekulationer, men ändå intressant eftersom vapenhuset i våra dagar just fungerar som sakristia. Ett av fragmenten funna på 1970-talet hittades förresten fem meter norr om kyrkan, sannolikt i muren till den äldre sakristian, troligen uppförd omkring år 1300.
När Rickard Dybeck skriver om runstenen 1860 i sitt arbete Sverikes runurkunder, anger han att ”Ristningens högra sida ligger nedåt; yttersta slingan häråt till hälften dold i jorden.” Att hela inskriften därmed inte riktigt kunde läsas kan ha varit ett skäl till att stenen togs ur vapenhusväggen, kanske efter påstötningar av just Dybeck som var åter till Bro 1865.

U 617 Bro kyrka. Foto: Ulrika Nordkvist, Bro församling.

Senast uppdaterad 2022-04-30.



Gamla bilder på runstenar

Blandade runor, Evighetsrunor Posted on 31 mars, 2022 23:04

På ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet, finns drygt 100 mappar med 4.600 folioark innehållande omkring 15.000 fotografier och ibland teckningar av runstenar och bildstenar normalt tagna från 1860-talet till mitten av 1970-talet. Folioarken med bilderna blev digitaliserade i projektet Evighetsrunor och har nu börjat göras tillgängliga på plattformen Runor. Större delen av materialet återstår fortfarande att lägga ut, men en hel del bilder är åtkomliga.
Söker man exempelvis på runstenen Bo KJ73 från Rö i Tanums socken, Bohuslän, direktlänk, då kan man under ”Bilder” hitta bilder på runstenen, bl.a. då just från dessa digitaliserade planscher.
En direktlänk till planschbilderna för just denna runsten är https://pub.raa.se/dokumentation/d630eb12-33fb-4525-8f7f-c18a8db1cff8/visning/1

Går det då att hitta bilderna på andra sätt?
Jo, ett sätt är att använd Arkivsök, se https://app.raa.se/open/arkivsok/

Väl där kan man välja avancerad sökning (direktlänk). Långt ner på sidan hittar man ”Arkiv/Samling” och där kan man välja ”Bilder av runstenar och bildstenar”.
Då får man alla, hittills, inlagda bilder. Även om bilderna från Uppland, Södermanland och Gotland fortfarande saknas går mycket att hitta.
För att inte få så många träffar kan man lägga på fler sökvillkor, exempelvis Runsignum eller något under Plats.

Ett sökfält på sidan är Arkivreferenskod, ”Arkivreferens så som den anges i NAD”. NAD är Nationell arkivdatabas hos Riksarkivet.
Uppgifterna om ”Bilder av runstenar och bildstenar” hittar man här.
Där kan man under Referenskod 73 hitta ”Värmland” och fullständig Referenskod som då kan anges under Arkivsök blir SE/ATA/ARK3_2-10/K 1 B/73
Och länken till just dessa bilder blir då https://app.raa.se/open/arkivsok/results?arkiv_referenskod=SE%2FATA%2FARK3_2-10%2FK%201%20B%2F73&searchtype=filter&page=0&pagesize=25

Medan t.ex. en länk för runstensbilder från Västmanland (referenskod SE/ATA/ARK3_2-10/K 1 B/83) blir https://app.raa.se/open/arkivsok/results?arkiv_referenskod=SE%2FATA%2FARK3_2-10%2FK%201%20B%2F83&searchtype=filter&page=0&pagesize=25

Botanisera vidare bland bilderna.

Bo KJ73 Rö (Röö) Tanums sn. Foto: Rosén, S, Okänd, Claesson, Claes.

Senast uppdaterad 2022-03-31.



Fred, frid och seger för det ukrainska folket

Blandade runor Posted on 28 februari, 2022 00:26

Staffan Fridell skrev år 2004 om en sländtrissa från tidig medeltid funnen i Zvenigorod (Звенигород) i västra Ukraina och som nu finns på Historiska museet i Lviv. Se artikeln Två medeltida kvinnonamn i runinskrifter på sländtrissor i Blandade runstudier 3 (Runrön 18), s. 11 ff.
Sländtrissan hittades 1990 i ett fyndlager som daterats till perioden 1115–1130, alltså tidig medeltid. I Zvenigorod fanns sedan 1000-talet en befäst borganläggning som nämns första gången år 1087 (källa: https://de.wikipedia.org/wiki/Swenyhorod_(Lwiw)). Sländtrissan och dess inskrift kan därmed dateras till början av 1100-talet, och inte senare än till år 1130 då den alltså senast hamnade i fyndlagret.
Därmed är inskriften ganska exakt 900 år gammal.
På sländtrissan finns en inskrift som börjar med runorna si, därefter kommer ett tecken, som rimligen är ett kyrilliskt X. Och därefter ytterligare tre runor riþ.

UA Fridell2004;15, Zvenigorod Ukraina. Efter Elena Melnikova Skandinavskie runitjeskie nadpisi 2001 återgiven i Fridell 2004.

Ett kyrilliskt X kanske ljudmässigt kan liknas vid ch i det tyska namnet Bach. Det passar bra in på att försöka återge det aktuella ljudet i runinskriften vilket emellanåt ristas med en h-runa.
På sländtrissan finns även ett par kors och två f-runor inristade. Kors kan symbolisera Jesu lidande, men likväl också seger, seger över döden.
Namnet i inskriften, Sigrid, består av två delar. Sig- kommer av fornvästnordiskans sigr som betyder seger, och efterleden är frīðr, av fornvästnordiskans fríðr vilket betyder ’vacker’ i den ursprungliga betydelsen ’älskad’ (se Lena Peterson Nordiskt runnamnslexikon 2007, sidorna 189 och 68). Men association går lätt vidare till det snarlika ordet friðr (med kort i), vilket betyder ’kärlek, frid, fred’ och kanske då med betydelsen ’skydd’ när det används i personnamn (se Peterson s. 67).

Låt därför vår Sigrid på sländtrissan från västra Ukraina symbolisera såväl segern som den älskade freden och friden som vi så starkt önskar snarast ska infinna sig i detta krigsdrabbade land – liksom det skydd vi alla vill ge människorna i Ukraina. Och låt Sigrid även symbolisera – speciellt med sitt kyrilliska tecken – kontaktarna och samhörigheten mellan oss i Norden och Ukraina.
Sigrid var säkert en älskad dotter, kanske en dotter av skandinaviska föräldrar men uppvuxen i ett slavisktspråkigt område där hon – eller vem som nu ristade runorna – tog till ett kyrilliskt tecken i ristandet av namnet.

Senast uppdaterad 2022-02-28.



Nästa »