Magnus Källström 60 år

En mästare på runor.
Magnus Källströms avhandling, Mästare och minnesmärken : studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden kom 2007, och ett par år senare började han på Runverket där han gör enorm nytta i runologins tjänst och inte sällan skriver på K-blogg, Riksantikvarieämbetets blogg.

Ett tummat exemplar av Magnus Källströms avhandling från 2007.

Med snart 200 poster i Svensk runbibliografi är Magnus den hittills flitigaste runologen med böcker och artiklar i bibliografin, se ett tidigare runbloggsinlägg, de äldsta från 1980. Samtidigt vet jag också att vi kommer kunna förvänta oss mer av Magnus, han har flera halvfärdiga artiklar eller rapporter som inte blivit klara. Men mycket blir också skrivet, inte sällan som sagt på webben där t.ex. flertalet av runfynden de senaste decenniet eller så har granskats av Magnus.

Jag har känt Magnus under mer än 30 år, en oerhört duktig och noggrann runolog, likaså vänlig, trevlig och glad som person.
Och produktiv, bara i min mailinkorg hittar jag över 1000 mail sända av Magnus under det senaste decenniet. Nu har inte Magnus bara verkat som runolog, han har också en flerårig arkeologisk bakgrund, men det är inom runologin han gör sina stora insatser.

Ett stort grattis till Magnus, 60 år idag!

Senast uppdaterad 2024-06-04.

Hitta och läs om runstenar där du är – en ny mobilapp

Den 30 maj lanserades appen ”Svenska Runstenar”.
Sofia Pereswetoff-Morath har i sitt projekt ”Runstenar för allmänheten” samlat ihop och skrivit in uppgifter om de runstenar som ska vara möjliga att besöka i Svealand och Norrland. Bl.a. finns det en hel del bilder av runstenarna och uppgift om runstenens skick: är den imålad eller inte?
Man kan se informationen som presenteras i appen som ett slags digital skylt istället för den skylt som ofta saknas vid runstenen. Fördelen med en digital skylt är att den också kan hållas ajour.
Senare kommer det komma uppgifter om runstenar i Götaland och så småningom kan det komma uppgifter om försvunna runstenar att leta efter.
Målgruppen är den intresserade allmänheten och turister från när och fjärran.
Och stämmer uppgifterna? Om du ser att stenen inte är i så bra skick som appen säger – eller tvärt om, den är imålad och skyltad, skicka då ett meddelande om det.

Startsida till appen Svenska Runstenar.

Inskrifterna från Svealand är uppdelade i Uppland, Södermanland och Västra Svealand.

Länkar till appen, för iPhone och iPad, och för Android.

Efter att ha installerat appen behöver man inte välja ladda ner för de olika områdena, utan man kan klicka på ”Fortsätt”, men jag tror nog att en nedladdning kan vara en fördel.
Många av uppgifterna kommer från Samnordisk runtextdatabas, men bygger också på Sofias egna noteringar om inskrifterna och vad gäller när stenarna senast uppmålades på information från Runverket.

Att osäkra och förlorade partier av inskrifterna markeras menar jag är bra, men jag tror att vi användare av appen ska fundera på vilka färger och/eller hur såna textpartier bäst bör markeras. Förlorade runor kan nog anges med grå text som det är nu, men skadade runor kanske hellre borde markeras i kursiv stil än med rött? Fast för tolkningen blir det inte lyckat eftersom runsvenskan redan är kursiv.

Utdrag ur appen Svenska Runstenar med information om U 285 som står i Torsåkers park, Hammarby socken.

Sofia har gett runstenarna stjärnor, där fem stjärnor betyder att runstenen är i mycket bra skick, uppmålningen är tydlig och stenen är hel. Och sedan följer en fallande skala ner till en stjärna där detta betyder att man inte kan skilja runstenen från en vanlig sten… Två stjärnor betyder i alla fall: ”Spår av ristning men ingen uppmålning. Runstenen är starkt fragmenterad.
Att återge två ”egenskaper” med en enda uppgift – stjärnor – är inte helt bra, det finns gränsdragningsproblem där runstenen kan ha bra uppmålning men vara väldigt fragmentarisk, då bör den i vart fall få tre stjärnor. Men tre stjärnor betyder ”Tydliga spår av ristning och vissa spår av uppmålning. Runstenen behöver vård men inte mycket. Stenen kan vara delvis skadad.
Man skulle kunna tänka sig att ifyllda och oifyllda stjärnor betydde olika saker, men det tål att funderas vidare kring. Och vad betyder ”Runstenen behöver vård”? Kanske att den är täckt av mycket lav som gjort att ristningen blivit svårläst. Att ta bort lav från en runsten har dock sina problem eftersom rengöring innebär ett slitage av ristningsytan och när ytan blir grövre kan lav lättare återkomma, sen innebär lav typiskt att luften är ren och det är positivt ur andra aspekter.

Nya funktioner kommer tillkomma till appen, speciellt värdefullt tror jag blir en enklare rapporteringsfunktion och en navigeringsknapp, ”Hitta hit”. Sökfunktionen kommer också utvecklas, mer översättningar läggas in och inte minst runinskrifter från fler landskap. Runstenar som har samma koordinater kommer behöva få skilda koordinater för att enklare kunna väljas i appen – en ändring som också då skulle göras i Samnordisk runtextdatabas.

Ladda ner, testa och lämna synpunkter, och/eller skicka in en aktuell bild av runstenen till Sofia.

Senast uppdaterad 2024-05-31. Redigerad 2024-06-01.

Något saknas på runstenen i Låssa

Vid vägen till Låssa kyrka, en smal gammal väg, står den runsten som i Upplands runinskrifter har fått beteckningen U 625. Runstenen flyttades till Säbyholm i Låssa socken från en tidigare plats i Bro socken, torpet Hagalund, år 1914.
Inskriften är skadad såväl i början, i mitten som i slutet, men den förefaller vara en helt vanlig minnesinskrift. Skadorna fanns där redan på 1600-talet.
Inskriften lyder enligt Elias Wessén i Runverket: -…–…r × auk × kulifr × au(k) (×) bi—…–(r) × litu × r(a)…-in ×, vilket i Runverket tolkas … och Gudlev och Björn … läto resa … sin ….

U 625 Välla tä, Hagalund, Bro socken, nu Säbyholm, Låssa sn. Efter Upplands runinskrifter. Foto I. Andersson (ATA).

Hur många som låtit resa stenen är inte klart men det bör minst ha varit fyra personer. Innan ordet ’lät’ skulle ordet ’de’ kunna ha stått, ristat t.ex. þair, men då runristaren antas vara Fot och han troligen skulle ha använt en R-runa i det ordet, är inte det så troligt.
Efter runföljden r(a) finns det så småningom i slingan spår av en runa, se bilden ovan, som inte är återgiven i läsningen, men den förefaller av imålningen att döma kunna vara rester av en s-runa. Men det är i så fall inte s-runan i det tänkta avslutande ordet sin, utan en runa tidigare i inskriften. Kan det sista ordet istället ha varit sten, i så fall ristat stain såsom runristaren Fot brukar rista det ordet? Det har inte fått plats så många runor mellan runorna r(a) och detta tänkta avslutande stain. En möjlig rekonstruktion av denna del av inskriften visar att det kan ha stått ra[aisa sta]in, se nedan.

U 625 Välla tä, Hagalund, Bro socken, nu Säbyholm, Låssa sn. Redigerat efter I. Anderssons foto.

Inskriften skulle i så fall tolkas NN och Gullev och Björn [och … ] lät resa stenen.
Men till minne av vem? Och hur var de släkt?
Kan inskriften ha varit kortare formulerad och med runorna tätare än enligt figuren ovan? Kanske det har stått ra[isa at sun s]in, men då framgår det fortfarande inte efter vem stenen är rest. Och det är ovanligt, den avlidne brukar nämnas vid namn.

Mer troligt än att namnet saknas är att det saknas hur den avlidne var släkt med stenresarna, t.ex. att det stått ra[isa at sta]in, dvs ’resa [stenen] efter Sten’, se nästa figur. Namnet på den avlidne kan också ha varit Sven eller liknande, i alla fall bör det ha varit ett kort namn för att få plats i runslingan. Att släktskapsförhållandet inte togs med på stenen kan, förutom platsbrist, ha berott på att det skulle ha varit komplicerat att ange om de efterlevande var släkt på olika sätt med den avlidne.

U 625 Välla tä, Hagalund, Bro socken, nu Säbyholm, Låssa sn. Redigerat efter I. Anderssons foto.

Oavsett vad som gäller, verkar det som att något saknas i inskriften, kanske just släktskapsförhållandet.

Senast uppdaterad 2024-04-30.

Erik Brate 1857-06-13 – 1924-04-01

Det är nu 100 år sedan Erik Brate gick bort. En mångårig och trogen medarbetare, och länge den ende, i arbetet med utgivningen av Sveriges runinskrifter.

E. Brate. Efter Svenskt biografiskt lexikon.

Ett av Erik Brates sist utgivna arbete blev första häftet till Södermanlands runinskrifter. Den 28 mars 1924 beslutade Vitterhetsakademiens förvaltningsutskott att enbart publicera den tryckta texten, inklusive planscherna från Bautil, men inte Brates fotografier; fyra dagar senare dog Brate.
Skälet till att hans fotografier inte trycktes upp var för att de hade för låg kvalité. När han ett par decennier tidigare tagit bilderna var inte tanken att de skulle tryckas, vid den tiden var det istället etsningar av runstenarna som skulle publiceras.-

Sö 22 Håga, Mörkö sn. Efter Brates opublicerade planschhäfte till Södermanlands runinskrifter. Foto E. Brate.
Sö 22 Håga, Mörkö sn. Ur Södermanlands runinskrifter. Foto H. Faith-Ell.

Ett annat viktigt arbete utgivet 1925 året efter Brates bortgång var Svenska runristare. Detta arbete utgick från hans inträdestal som ledamot i Vitterhetsakademien 1905, men var omarbetat och kompletterat. Inte minst hade han där kunnat föra in runristaruppgifter och läsningar från sina arbeten med de sörmländska och uppländska runinskrifterna. I det arbetet betecknas runinskrifterna från Södermanland med ”Sö-nummer”. Det gäller t.ex. ”Sö 192” från Brunnsberg i Ytterselö socken, men som i Södermanlands runinskrifter har beteckningen Sö 203 från Östa i socknen. Runstenen, som är ristad av Balle, står mycket riktigt i Östa sjöhage, men fastigheten har beteckningen Brunnsberg. Wessén nämner inte Brunnsberg i sina beskrivningar av runstenarna från Östa (Sö 202, Sö 203 och Sö 376). Här kan alltså Brates uppgift komplettera det som står i Södermanlands runinskrifter, men det finns många fler platsuppgifter i Samnordisk runtextdatabas som behöver kompletteras med uppgift om nuvarande fastighetsbeteckningar. När Elias Wessén 1924 övertagit arbetet med utgivningen av Södermanlands runinskrifter, avslutat 1936, gjordes en ny numrering av inskrifterna delvis beroende på nya fynd. Men i fallet med runstenarna från Östa sjöhage berodde det främst på att ”Östa” är betydligt senare än ”Brunnsberg” i bokstavsordning – inom en socken ordnas inskrifterna i Sveriges runinskrifter i bokstavsordning på ortnamn när väl inskrifterna från kyrkan behandlats.

Mellan åren 1887 och ända fram till sin bortgång ägnade Brate större delen av sin fritid, med anslag från Vitterhetsakademien, åt fältarbeten och studier av runinskrifterna. Östergötlands runinskrifter undersöktes 1888–94, Södermanlands 1895–1903, Västmanlands 1898–1900 och därefter runstenarna i Stockholmsdelen av Uppland. Efter år 1901 då Sven Söderberg gått bort granskade han Ölands runinskrifter och slutförde utgåvan av Ölands runinskrifter år 1906. Utgivningen av Östergötlands runinskrifter pågick åren 1911–1918.

Avsikten efter utgivningen av Södermanlands runinskrifter var säkerligen att fortsätta med Upplands runinskrifter, där Otto von Friesen skulle svara för den övriga delen av Uppland. Denna uppdelning märks för övrigt sedan i utgåvan av Upplands runinskrifter där de första två banden (utgivna 1940–1946) just omfattar inskrifterna från, dåvarande, Stockholms län. Men först gällde det att avsluta Södermanlands runinskrifter. Manuset till den första delen trycktes våren 1924 och avsikten var därefter att fortsätta med att trycka den andra delen, men manuset till den andra delen var försvunnet!

Sigurd Curman, nybliven riksantikvarie år 1923, bad under våren 1924 Elias Wessén att ordna med de nya bilderna till Södermanlands runinskrifter som visat sig nödvändig att ta. Och Wessén skriver följande i sin inledning till Södermanlands runinskrifter (s. XCI):

Båda utgingo vi från att Brate före sin död hade hunnit avsluta texten för hela landskapet. Genom läsning av första häftet, där hänvisningar funnos både till flera inskrifter, som icke voro beskrivna där, och till olika paragrafer i inledningen, hade jag fått den bestämda uppfattningen, att så måste vara fallet. Bland Brates efterlämnade papper, som hösten 1924 överlämnades till Vitterhetsakademien, fanns emellertid intet sådant manuskript, och ej heller har det kunnat uppspåras på annat håll. Möjligt är, att Brate endast har haft en plan for fortsättningen och för inledningen, men även denna har icke kunnat återfinnas. Då jag år 1928 tog upp arbetet, kom därför uppdraget att gälla fortsättning och avslutning av Södermanlands runinskrifter.

Av korrespondens mellan Brate och Curman framgår att ett manus för hela Södermanlands runinskrifter har funnits. Enligt vad Magnus Källström har fått fram, skulle manuset ha deponerats på Vitterhetsakademien. Men det kom aldrig till rätta.

I sitt arbete med runinskrifterna tog Brate också fram ett ”generallexikon över landets runinskrifter” som Erik Floderus och K.A. Gustawsson skriver i sin artikel ”Fasta fornlämningar” från 1946 (i hyllningsskriften till Sigurd Curman, Ad Patriam Illustrandam). Ett sådant ”generallexikon” får mig osökt att tänka på mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994–2005), en förteckning som spelade ut sin roll när väl Samnordisk runtextdatabas blev i stort sett komplett.
Men jag kan också tänka på det arbete som Elisabeth Svärdström inledde på 1930-talet med att excerpera litteratur om runinskrifterna som resulterade i ett ”runstensregister” som i början av 1970-talet omfattade två hyllmeter med kortlappar ur arkiv och litteratur.

Läs mer om Erik Brate och hans arbeten inom runologin i Magnus Källströms blogginlägg, https://k-blogg.se/tag/erik-brate/

Och notera runrådet om Erik Brate som kommer äga rum den 16 maj http://www.runforum.nordiska.uu.se/kalendarium/runrad-126/

Senast uppdaterad 2024-04-01.

Om en gravhäll från Hammarby kyrka, Uppland

I juni 1959 upptäckte Hugo Sabel att en korsristad gravhäll från Hammarby kyrka i Uppland hade runor. Sven B. F. Jansson skriver i Fornvännen 1959, s. 194 att fyndet gjordes när ”det tjocka putslagret på sakristians norra yttermur hade slagits bort och några smärre kilstenar hade avlägsnats”. Intrycket vid läsning av artikeln är därmed att gravhällen upptäcktes först då, men stenen är avbildad på ett foto i Antikvarisk-Topografiska Arkivet (ATA) på Riksantikvarieämbetet taget 1912, se figur 1. Och redan i augusti 1727 avbildade Olof Celsius gravhällen, se handskriften Fm 60:2 på Kungliga Biblioteket.

Figur 1. U Fv1959;196 Hammarby kyrka, foto 1912 (ATA).

Runristade gravhällar från Uppland är förhållandevis ovanliga med tanke på det stora antalet runstenar i landskapet. Innan fyndet av runorna på den tidigare inmurade stenen i Hammarby kyrkas sakristiemur kände man till U 15 från Ekerö kyrka, U 64 från Spånga kyrka, U 398 från S:t Pers kyrkoruin i Sigtuna, U 413 från Norrsunda kyrka, U 440 från Odensala kyrka, U 799 från Långtora kyrka och U 989 från Funbo kyrka. Ett senare fynd har gjorts i Giresta kyrka. Runverket fick information om runorna år 2009 på gravhällen, men den har varit känd sedan tidigare – fast då bara med sin 1600-talsinskrift. Läs mer om den och andra gravhällar i Magnus Källströms artikel Vikingatida och medeltida skrifttraditioner i Futhark 4 (2013), http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:682693/FULLTEXT01.pdf.

På ett foto taget 1959, se figur 2, ser man gravhällen från Hammarby inmurad i sakristieväggen nära runstenen U 272.

Figur 2. U Fv1959;196 Hammarby kyrka, foto 1959 (ATA).

Gravhällen finns sedan länge i ett kapell vid Hammarby kyrka, uppfört alldeles i början av 1960-talet.

Gravhällens inskrift lyder
× krestin × let × giara × merki × eftiR × sun sen × huir sum runum riþr × hafi byniR × firiR × alah sial × suni ’ uaR faþiR ala ×
Kristin lēt giæra mærki æftiR sun sinn. Hværr sum rūnum rāðr hafi bø̄niR fyriR Āla/Alla sial. Suni vaR faðiR Āla/Alla.
”Kristin lät göra minnesmärket efter sin son. Var och en som läser runorna have böner för Åles (Alles) själ. Sune var Åles (Alles) fader.”

Inskriften gav mig idén att tolka runföljden alah på den försvunna runstenen U 1038 från Altomta, Tensta sn, som Al(l)e, se min artikel Två otolkade runnamn – alah och uhi, i: Studia anthroponymica Scandinavica 17 (1999), s. 21-26. Inskriften på runstenen lyder enligt äldre uppteckningar hiþibiarn · lit · raisa · stain × at alah broþur sin l–kiri…rn hia och tolkas ”Hedenbjörn lät resa stenen efter Åle/Alle, sin broder …”. Liksom på gravhällen från Hammarby är h-runan rimligen ett felristat skiljetecken (×), jämför fotot av gravhällens ena långsida nedan. Passa på att be en bön för Åles (Alles) själ vid besök i kapellet.

Figur 3. U Fv1959;196 Hammarby kyrka, foto N. Lagergren 1959 (ATA).

Senast uppdaterad 2024-03-01.

Ursprunglig plats lokaliserad för Ög 23 i Kuddby sn, Östergötland

Under det s.k. laga skiftet under 1800- och 1900-talen (begreppet laga skifte togs bort i lagstiftningen 1972) gjordes många kartor som finns i Lantmäteriets arkiv. På en av dess kartor från Örminge i Kuddby socken, Östergötland, hittade jag i veckan en runsten. Kartan upprättades av lantmätaren Gust. Grewell som på 1840-talet gjorde en sockenbeskrivning över Kuddby socken, sockenbeskrivningen innehåller teckningar över Ög 20 och Ög 23 och finns bland sockenkartorna i Lantmäteristyrelsens arkiv, beteckning D53-1:3.

Ög 23 och Ög 22, Örminge och Hjärtrum i Kuddby sn, Östergötland. Teckningar G. E. Grewell (Lantmäteristyrelsens arkiv)

Tillbaka till laga skifteskartan, den är från 1848 och runstenen finns där i ”Södra Gärdet” till ”Westergården”.

Utdrag ur G. E. Grewells laga skifteskarta över Örminge, Kuddby sn (1848, Lantmäterimyndigheternas arkiv), se ”Runsten” till höger om mitten av kartan.

På den 100 år yngre Ekonomiska kartan framgår att på fastigheten Örminge 3:2 går en järnväg alldeles i närheten av där runstenen stod 100 år tidigare.

Utdrag ur Ekonomiska kartan Skälv, 8G8i48 från 1948 (Rikets allmänna kartverks arkiv)

Järnvägen, Vikbolandsbanan, var en smalspårig järnväg som gick från Norrköping och grenade ut sig till Valdemarsvik och Arkösund. Platsen för runstenen var mellan hållplatserna Kuddby och Östra Stenby utmed grenen till Arkösund vilken byggdes på 1890-talet. Men runstenen försvann tyvärr innan dess. Den hade annars gått att se från tågfönstret, något som är möjligt för en del runstenar ute i landet, om man vet var man ska titta. Järnvägen lades för övrigt ner år 1960. Runstenen ska redan på 1850-talet, enligt uppgifter från 1861, ha flyttats till Björklund, en annan by i Kuddby socken, läs bl.a. här.

Den finns i alla fall inte kvar på sin säkerligen ursprungliga plats i ett gärde söder om Örminge.
Inskriften på runstenen lyder enligt äldre källor, Bautil 863: þurlakR : lit : raisa : stain : þina : eftiR : rouþa : faþur : sin : auk : eftiR : kuna :, dvs ’Torlak lät resa denna sten efter Röde, sin fader, och efter Gunne.’
Grewell har nästan samma läsning, skillnaden gäller att han läser aftiR : kuna : istället för den äldre läsning eftiR : kuna :, fast med en a-bistav endast till vänster om huvudstaven, så runan kan mycket väl ha varit en stungen i-runa.

Ög 23 Örminge, Kuddby sn, efter Bautil.

Senast uppdaterad 2024-01-31.

Rökstenen 1873

På Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet finns C.F. Nordenskjölds reseberättelser från 1860- och 70-talen, se här. Många runstenar behandlas och däribland Rökstenen som Nordenskjöld besökte sommaren 1873. Reseberättelsen från 1873, vilken omfattar 61 handskrivna sidor, inleds med en beskrivning av nya hällristningsfynd och fortsätter sedan med en beskrivning av Lysings härad.
Efter en inledning om Röks kyrka, som ”lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke”, skriver Nordenskjöld om Rökstenen på sidorna 40-45:

Det märkvärdigaste fornminne i denna socken är ostridigt den Runsten som finnes vid kyrkan och som oftare, än någon annan blifvit besökt af fornälskare samt brydt så många hjernor utan att af någon enda runolog kunnat fullständigt och på ett tillfredsställande sätt tolkas. Till och med G. Stephens har härvid lag af sin snarfyndighet blifvit lemnad i sticket. En snillrik tolkare har stenen funnit i Prof. S. Bugge i Kristiania.

Efter att ha nämnt några äldre uttolkare och avbildare av runstenen, fortsätter Nordenskjöld:

Ingen kände dock inskriptionen på frånsidan, i kanterna och på toppen, der den finnes i olika runoarter näml. qvistrunor; runor af den kortare (Svenska) raden, af den längre (anglasaxiska) raden m.m. Ty det var först vid kyrkans ombyggnad under åren 1843–45 som den fullständiga läsningen blef upptäckt. Man vill veta att att circa ett bösshåll från kyrkan i vester den märkliga runstenen ursprungligen stått i ett åkergärde å en der ännu befintlig kulle, att den derifrån blifvit flyttad och inmurad i en magasinsbyggnad och vid kyrkans ombyggnad af Dir. Nyström varit insatt i vapenhuset, derifrån den slutligen på Kgl Vitterh. Hist. och Antiqvitets Akademiens bekostnad under Intendenten Dr. P. A. Säves ledning och tillsyn blef utbruten och upprest å nuvarande platsen på kyrkogården. Stenen visar nu en höjd af circa 8 f[ot] å ena och något öfver 6 fot å andra sidan samt en från 3,7 till 4,4 f. varierande bredd jemte 7 à 10 tums tjocklek.
Ehuru Runstenen kommer att intagas i Antiqvar. Tidskrift efter den fotografiteckning, som Kongl. Vitterh. Hist. & Antiqvitets Akademien låtit verkställa, skola vi försöka att lemna här en på stället gjord ritning, som sannolikt i enskilda punkter torde visa någon afvikelse från ofvannämnde teckning, hudvudsakl. till följd af murbruk, som efter stenens utbrytning ur kyrkan sannat qvar i en och annan runa.

Ög 136 Rökstenen, framsidan och ena smalsidan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).

Runstenens inskrift på framsidan (östra)

Längsefter stenen:
Aft Vamuþ stonta runaR þaR.
in Varin faþi faþiR aft faikion sunu
(i) sakum uk mini þat hvariaR valraubaR vaRintvaR
þaR suaþ tvalf sinum vaRinum naRtvalraubs (?)
baþaR somonoumisum onum . þat sakum ona
rt hvaR fur niu altum on urþi fiaru
miR hraiþkutum auk tu
miR on ub sakaR

Tvärs öfver stenen i nedra kanten:
raiþi aurikR hin þurmuþi stiliR
flutna strontu hraiþmaraR sitiR nukaruRo
på högra kanten:
kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika

Ög 136 Rökstenen, baksidan, andra smalsidan och toppytan. Teckning C. F. Nordenskjöld (ATA).

Runstenens inskrift på baksidan (vestra)

Längsefter stenen:
þat sakum tvalfta hvar histR si ku
naR it vit vokion kunukaR tvaiRtikiR sua
þa likia . þat sakum þritaunta hvariR t
vaiR tikiR kunukaR satint siulunt i fia
kura vintura t fiakurum nabnum burn
iR fiakurum bruþrum . valkaR fim raþulfsu
niR hraiþulfaR fim rukulfsuniR hoislaR fim haruþ
ssuniR kunmuntaR fim airnaR suniR
nukmas……alus…kina…kRiþs….l .
fliR fra

[Nordenskjöld skriver här fliR fra, men teckningen, se ovan, visar att runorna ska läsas ftiR fra.]

tvärsöfver stenen uppifrån
airfbfrbnhnfinbantfonahu
(i)Rtroki vilin is þat + rafþrhis
io sss oo ss oo . taþ siniliv nuiai (läses från höger till venster)

nedra tvärlinien börjar äfvenledes från höger:
Rþgwmogim?….nslfþdhoþRn^ggoldn

och fortsätter nedifrån till venster längsefter stenen:
gþoþR n^g goldn^g nd go<åsruna>nþRhosln^g

Allra öfverst på stenens baksida äro 6 i korslagda qvistrunor jemte nedanföre högre korset þ och R. G. Stephens läser här: runimoþR.
Äfven på toppens slätare yta förekomma 6 i korslagda qvistrunor samt uti den öfversta vinkeln af främsta (venstra) korset bi uti midtelkorsets öfversta vinkel finnes ett a och efter det tredje (högre) korset står: ri.
Runorna å den den venstra (D.v.s. södra) kanten utgöras endast af enkelt stående 29 qvistrunor samt måhända öfra delen eller qvisten af en trettionde.

——

Innan Nordenskjöld kommer in på fornfynd och andra fornlämningar i Röks socken skriver han:

Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.

Uppgiften återges av Brate i Östergötlands runinskrifter, s. 130.

Av Nordenskjölds återgivning av inskriften framgår att han har gjort en del ordavdelningar, och t.ex. tolkat en del u-runor som v, samtidigt som han t.ex. inte noterat förskjutningschiffret (att airfbfrbnhnfinbantfonahu ska läsas sakumukminiuaimsiburiniþ).

I ett brev till Hans Hildebrand den 15 april 1873 skriver L. C. Wiede om Sophus Bugge, den som några år senare kom med sitt arbete om Rökstenen (publicerat i Antiqvarisk tidskrift för Sverige 5, färdigtryckt 1878): Jag är högst nyfiken att se huru samme Professor i sin tolkning af Rökstenen afdelar orden. För omkr. ett år sedan sände han mig en afskrift af nämnde runsten, men der voro orden icke afdelade, hvilket varit för mig det vigtigaste af allt. Han gaf mig dock förhoppning att snart få se hans afhandling härom införd i Antiqvar. Tidskr.

En dag i den andra veckan i augusti 1873 träffades Wiede och Nordenskjöld hemma hos Wiede som säkert då fick Nordenskjölds material. Nordenskjöld var dock inte klar med sin reseberättelse, utan for efter besöket hos Wiede upp till Norrköping för att underställa sina aftecknade hällristningar förnyad granskning som Wiede skriver i ett brev till riksantikvarien Bror Emil Hildebrand den 2 september 1873 (ATA).
Samma dag skrev Wiede till Bugge och översände en kopia av Nordenskjölds läsning av Rökstenen.
I ett brev till Wiede (finns på Stiftsbiblioteket i Linköping), skrivet i Christiania [Oslo] den 14 september 1873 tackar Bugge för materialet vilket på ett par punkter kunde komplettera hans eget pågående arbete. (Se Olof Lönnqvists artikel Rökstenen, Wiede och Bugge i Saga och Sed 2000, s. 101 ff.)

Att runföljden airfbfrbnhnfinbantfonahu är ett chiffer publicerades av Sophus Bugge i hans arbete 1878, men beskrevs också av honom i brevet till Wiede i september 1873. Därmed hade Wiede möjligheten att ta med detta i sin utgåva ”Östergötlands runurkunder”, utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift. Wiede skriver till Hans Hildebrand den 19 november 1874 (ATA) om ett antal runstenar vilka han hoppades kunna komma med i det nu nästan färdiga arbetet, se vidare här, och vidare specifikt om Rökstenen: Rökstenen erbjuder ock många ändringar. Då den först utskrefs, var Bugges läsning icke bekant. Nu är denna, den längsta runstenstext i hela verlden, korrigerad i den nogaste öfverensstämmelse med den Buggeska, enär jag afskrifvit denna på ett särskildt vidhäftadt blankt blad. Förlåt mig, att jag vågar anbefalla ett ytterligare korrektur af denna Röksten, hvilket dock, ifall jag törs bevära Hr Doktorn dermed, ej behöfver än en gång hitsändas.

Att Wiedes återgivning av Rökstenens inskrift i sitt arbete 1875 på flertalet punkter stämmer överens med Bugges senare publicerade arbete beror således på korrespondensen dem emellan, som nämnts beskrivet av Olof Lönnqvist (i Saga och Sed 2000). Men jag har (ännu) inte sett det vidhäftade blanka bladet som Wiede skickade i november 1874 och hur mycket som kan ha hunnit ändrats i korrekturet.

Åter 150 år tillbaka i tiden, till 1873. Nordenskjölds läsning och Wiedes efterföljande brev till Bugge bidrog lite grann till den dåtida Rökstensforskningen. Mer kan säkert hittas i arkiven från den tiden. Vad som flera gånger kunnat omvittnas, bl.a. i noteringarna av Nordenskjöld ovan, är hur man vid denna tid såg upp till George Stephens kunskap och ”snarfyndighet”. Läs gärna vad Magnus Källström skriver om ett brev mellan Carl Säve och brodern P. A. Säve från augusti 1864.

Forskningen om Rökstenens inskrift tog fart efter Bugges publicering 1878 men stannade till stor del upp efter Elias Wesséns bok om Rökstenen 1958. Under senare år har dock forskningen tagit fart igen. Vad det står är inte problemet, men vad det betyder, det är frågan. En fråga som kommer fortsätta att sysselsätta runologerna.

Senast uppdaterad 2023-12-31, korrigerad 2024-01-01.

En romantiserad runsten i Vingåker

Josef Wilhelm Wallander var en konstnär som levde 1821–1888 och som strax efter mitten av 1800-talet gjorde ett antal litografier vilka på 1860-talet publicerades i Svenska folket sådant det ännu lefver vid Elfvom på Berg och i Dalom. Författare till boken var Carl Anton Wetterbergh. Nedanstående variant med en runsten i bakgrunden, gavs ut som ett grafiskt tryck och återfinns i Nils Månsson Mandelgrens samlingar. Litografin betecknas en ”Humleskörd i Vingåker”, medan det grafiska trycket betecknas ”Humleskörd i Österåker (Södermanland)”. Jag har även sett ett vykort från omkring år 1900 med litografin, men då med runstenen enbart som en silhuett mot himlen. Men Wallanders original var en oljemålning beställd av Gustaf Trolle-Bonde på Säfstaholm.

Humleskörd i Österåker av J.W. Wallander. Från Nils Månsson Mandelgrens arkiv, Folklivsarkivet Lund.

Under sommarmånaderna vid mitten av 1800-talet vistades Wallander på antingen Säfstaholms slott eller på Kjesäter (Kesätter).
Det intressanta är nu att Österåkers socken i Vingåkers kommun saknar kända runstenar.
Enligt Wikipedia bodde Wallander under 1854 sex veckor på en bondgård i Österåker där han utförde 36 skisser i olja och en mängd teckningar till en av Trolle-Bonde beställd oljemålning med motivet Humleskörd i Österåker. Den nästan två meter breda oljemålningen, gjordes sen klar i Düsseldorf år 1856.
Är det då värt att leta efter denna runsten på ett berg vid en humlegård i Österåkers socken i Vingåker?
Svaret måste tyvärr bli nej. Oljemålningen som visar loftboden Krokäng på gården Askarboda i Österåkers socken har ingen runsten. Den är tillagd senare i litografivarianten. Målningen tillhör Sörmlands museum, se här och nedan.
Att runstenen står uppe på berget är också en indikation på att den inte är äkta – runstenar står så att man kan läsa dem, vid vägar, på gravfält eller liknande. Så tyvärr, men det är alltid trevligt ändå att se en runsten i tryck även om den inte är äkta.

Humleskörd i Askarboda, Österåker, oljemålning av J.W. Wallander. Från Sörmlands museum, inv.nr 14153.

Senast uppdaterad 2023-11-29.