Nu slipper man fundera över den krångliga adressen ”app.raa.se/open/runor” utan kan sedan mitten av december istället använda https://runor.raa.se/, vilket är enklare för oss människor att komma ihåg. Datorer och telefoner och andra hjälpmedel kan visserligen hjälpa oss att hitta rätt på nätet, men mer självklara länkar är enklare.
Tidskriften Futhark kom med sitt senaste nummer i mellandagarna
Numret för åren 2023–2024 (ett dubbelnummer) blev klart i mellandagarna och där finns hela 254 sidor med diverse artiklar om runinskrifter. Se senaste numret av Futharkhär. På sidan 170 i Magnus Källströms artikel Nils Månsson Mandelgren, Carl Säve och runorna på Gånge-Rolfs horn finns en lapp skriven av Erik Brate om Gånge-Rolfs horn. Jag lägger in en bild av lappen nedan. Rollo, eller Gånge-Rolf som han kallas i sagorna, var en vikingahövding som slog (bokstavligt, eftersom han var på vikingatåg) sig ner i Normandie i norra Frankrike – eller mer precist i det område som kom att kallas Normandie just eftersom nordmännen, vikingarna, etablerade sig där. Hornet finns i Italien och har i Samnordisk runtextdatabas fått signum IT UOÅ1979;229. Men som Magnus Källström kan visa har hornet en äldre historia i Frankrike där den vid slutet av 1700-talet fanns i Sainte-Chapelle i Paris och signum bör därför ändras till F UOÅ1979;229.
Erik Brates anteckningar om inskriften på Gånge-Rolfs horn, IT UOÅ1979;229. Efter original i ATA.
Som kommentar till lappen skriver Magnus Källström “Det är oklart om Brate har känt till hornets utseende, men den sista raden i de stenografiska anteckningarna (som jag inte kan läsa) ser ut att kunna innehålla en hänvisning till Stephens utgåva.”
Utmaningen jag antar är: vad skriver Brate där? Jo, det verkar som om det på den sista raden står “hornet ska publiceras af Stephens i onm IV”.
“onm” står för The Old-Northern Runic Monuments of Scandinavia and England, ett stort arbete som George Stephens (1813–1895) började ge ut 1866 och där den sista delen (IV) gavs ut 1901, sex år efter hans bortgång. På den näst sista raden på lappen avslutas meningen troligen med “gotländsk”. På raden dessförinnan står det, efter återgivning av den gotländska s-runan just “på Gotland”. Brates lapp innehåller en referens till Månadsbladet från 1891 där Sven Söderberg skriver om hornet. Stephens arbete gavs som sagt ut 1901, alltså skrev Brate sin lapp någon gång däremellan, men troligen före Stephens bortgång 1895. Resten av det stenografiska på lappen ska också kunna gå att läsa även om jag hittills bara lyckats läsa några spridda ord.
Om arbetet med nästa version av Samnordisk runtextdatabas
En tredje sak jag vill ta upp, även om det inte är en nyhet, gäller det pågående arbetet med att uppdatera Samnordisk runtextdatabas. Arbetet fortskrider, men inte i ett så högt tempo som skulle önskas. F.n. är loggboken med noteringar för nästa version av databasen uppe i 102 sidor, vilket är 30 sidor fler än när jag sist skrev om databasuppdaterandet på Runbloggen i januari 2025.
På dessa 102 sidor ingår både sådant som ska uppdateras och sådant som har uppdaterats i den arbetsversion av databasen som det jobbas med. Det är fortfarande för tidigt att säga när arbetet blir klart, men en publicering kommer tidigast kunna ske till hösten 2026, det är mycket kvar att gå igenom.
Digitala vetenskapliga arkivet, DiVA, används för elektronisk publicering av forskningspublikationer och studentuppsatser från ett stort antal svenska lärosäten och myndigheter. Läs mer om DiVA.
En stor fördel med DiVA är att det är ett arkiv till vilket det finns permanenta länkar, ofta kallade persistenta länkar. Länkar som därför inte ändras över tid utan antas fungera så länge det finns ett Internet.
Min bok Runfynden vid Köpings kyrka (2002) har funnits på Internet en handfull år, se ett tidigare runbloggsinlägg. Men den har nu nyligen kommit med i DiVA, se posten här. Fördelen nu är att boken finns kvar “på nätet” även när min egen webbplats inte längre finns kvar. Fortfarande gäller annars att det finns kvar en del fysiska böcker som kan beställas genom att kontakta mig.
Sök gärna i DiVA, där finns miljontals dokument av olika slag. Inte sällan har det funnits anledning att länka till DiVA från posterna i Svensk runbibliografi.
En rapport i DiVA, apropå min bok, är Laila Kitzler Åhfeldts Runstensfragmenten i Köpingsviks kyrka (2009), se denna länk direkt till filen, eller denna länk till posten i DiVA.
Bland lärosäten och myndigheter som publicerar dokument i DiVA finns Riksantikvarieämbetet, vill man söka på dokument från dem i DiVA, kan man t.ex. gå hit.
Bokens framsida, bilden är klickbar, man når då pdf-filen.
När jag startade Runbloggen sommaren 2017 skrev jag att den skulle handla om “runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar.” Men jag skrev också “Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande.” Låt mig denna gång komma in på en av de mest intressanta fornlämningsmiljöerna i Låssa socken, Uppland, nämligen Rösaring. Låssa socken saknar kända runinskrifter, runstenen U 625 är ditflyttad där den står ca 200 m SO om Låssa kyrka. Läs vad jag skrev om runstenen här.
När jag två dagar innan den guidade vandringen den 18 oktober till Rösaring fick reda på att det fanns en bom tvärs över vägen, då blev jag orolig. Men jag kunde dagen innan vandringen konstatera att bommen inte var stängd, den stod öppen och förhoppningsvis kommer det även framöver gå att komma till parkeringsplatsen för naturreservatet Rösaring.
Vi blev drygt 20 personer som vandrade upp på åsen via de geologiskt intressanta strandvallarna där landhöjningen en tid stannade upp. Men det är nog snarare så att havsnivåns höjning och landhöjningen under vissa perioder höll ungefär samma fart och så kunde strandvallarna bildas.
Upplands-Bros skylt om Processionsvägen bort till Rösaring. Foto J. Owe 2025.
Väl uppe kunde vi titta på ovanstående skylt som visar hur det kan ha funnits stora träpelare utmed östra sidan av den s.k. processionsvägen fram till gravfältet och labyrinten. Men vid utgrävningen 1981 såg man inga spår av några träpelare i de gropar som finns på den östra sidan. På västra sidan av vägen finns ett långt dike. Processionsvägen utgår från något som kan ha varit en byggnad, kanske en likbod för de som skulle begravas på gravfältet, kanske ett vagnslider för att låta exempelvis gudinnan Nerthus, med jämna mellanrum, färdas fram till Rösaring. Eller är detta verkligen utgångspunkten? Är utgångspunkten istället den dödisgrop som finns rakt norr om processionsvägen i Djupdal? Eller varför inte fornborgen Draget norr om Bålsta ännu en bit rakt norrut? Då inte som utgångspunkt för en väg hit – utan snarare som ett riktmärke, en punkt i ett slags enslinje hit till processionsvägen, se kartor nedan.
Till vänster kartutsnitt från Lantmäteriets kartor med Dragets fornborg (“Borgen”) längst i norr. Till höger kartutsnitt från Börje Sandéns artikel Fifty years with the Cult Site of Rösaring (2002).
Vägen går i nästintill rak nord-sydlig riktning. Var det vinter- eller sommarsolståndet som var viktigt att peka ut? Eller kan fullmånen ha spelat en roll och lyst upp vägen? Kanske jämte eldar i fyrfat eller liknande i groparna?
Vägen verkar vara 6 alnar bred och längden är sisådär 900 alnar. Även om alnmåttet vid den här tiden (900-talet antas numera vara dateringen av vägen) kanske inte var samma som senare tiders alnmått (1 aln = 0,594 meter), så är det intressant att tänka sig att 6 alnar, vilket är medeltidslagarnas krav på byvägar, också kan ha varit utgångspunkten för denna väg. 6 alnar blir drygt 3,5 meter. Tyvärr ser man inte vägens kantstenar hela tiden på bägge sidor av vägen, så bredden visade sig svår att mäta under vår vandring, men här nedan ser man en del av kantstenarna.
Processionsvägen respektive artikelförfattaren i en av groparna. Foto G. Stenström 2025.
Det var just kantstenarna som gjorde att processionsvägen kunde upptäckas på 1970-talet. Stenar utmed vägen och som leder in under högen där vägen tar slut – vägen skulle alltså vara äldre än högen. Men stämmer det? Den lera som finns i högen, den kan, sen vikingatiden, ha runnit på vägen och istället kan hög och väg vara mer samtida och båda delar av ett och samma monument.
Karta upprättad 1981 av L. Löthman och G. Winberg (ATA).
Vid denna hög finns gravhögar och rösen, inget stort gravfält. Men sannolikt en viktig plats att bli begravd på, här högt ovanför byn Sanda nedanför. Det äldsta fornfyndet som gjorts i byn är en dräktnål från yngre bronsålder hittad vid Stora Ekeby. Annars är gravfälten i Sanda och Stora Ekeby, som omfattar mer än 200 gravar, daterade till yngre järnålder. Uppe på åsen, drygt 60 meter över Mälarens vattenyta, vid gravrösena finns labyrinten – den som gett platsen namnet “Rösaring”.
Rösarings labyrint. Teckning J. Kraft 1977.
Labyrinten med 16 stenrader ansågs gammal redan på 1600-talet. Rannsakningarna skriver “På Sanda Ägorne, op i stoora Ååsen straxt wedh Wäderqwarnen, Ett Tröyenborgh af Steen lagdt til .15 warf om Kringh mykit Monumentarligit.” Väderkvarnen är borta sedan länge. Från 1927 och mer än 50 år framåt fanns på platsen istället ett s.k. trianguleringstorn använt som fixpunkt inom lantmäteriet.
Labyrinter, eller trojaborgar och jungfrudanser som de också kallas, finns det många av vid våra kuster. Och här vid vår labyrint, som säkert har mycket gamla anor, har ungdomen lekt. Lars Salvius skriver 1741 ”Röraring et ställe som är omringad med Stenar, der Ungdomen fordom om Sommartiden hållit sin lek” (ur Beskrifning öfver Sveriget). Kanske jungfrun väntade på den unge mannen i mitten av labyrinten, en labyrint som med sina många varv det tog ett tag att vandra i.
Tyvärr är labyrinten här på Rösaring sliten och svår att vandra i. Men den är en viktig del av fornlämningsmiljön. Efter vår vandring och guidningen hit åt flera matsäck och/eller njöt av utsikten och solen. Platsen är väl värd ett besök men ger nog fler frågor än svar.
Mansnamnet Björn är enligt Lena Petersons Nordiskt runnamnslexikon (2007) det näst vanligaste namnet i vikingatida runinskrifter. Vanligast är Sven med 147 belägg och på andra plats kommer Björn med 118 belägg. Efterleden -björn är också, enligt Lena Petersons lexikon, den näst vanligaste efterleden med 51 belägg, nästan lika vanlig som -ulv med sina 52 belägg. Men det kan finnas fler.
Inskriften på runstenen U 1174 från Stora Ramsjö i Vittinge socken, Uppland, har av Sven B. F. Jansson i Upplands runinskrifter lästs kun(u)– · lit · risa · stin · þina · at · biarnkir · : sun · sin · a(k) …(b)rn faþur sin · -u— —–sin · — Tolkningen är där … lät resa denna sten efter Björnger, sin son, och …, sin fader …
Magnus Källström har i sin artikel Några runonomastiska bidrag av Anders Celsius i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (2017) kunnat visa att första namnet istället bör läsas (m)unul– Tolkningen blir därför Munulv lät resa denna sten efter Björnger, sin son, och …, sin fader …
U 1174. Stora Ramsjö, Vittinge sn. Foto J. Owe 2022.
Partiet med inskriften a(k) …(b)rn har lästs och tolkats på olika sätt: Hadorph och Helgonius läste på 1600-talet: au ikbirb Liljegren (Runurkunder 1833) angav läsningen uk ikbirn Vilket Säve (i Upplands fornminnesförenings tidskrift 1873) tolkade: och Ingbjörn Flera granskare av runinskriften har inte läst många av runorna i den här delen av runinskriften och Jansson skriver i Runverket att runorna (b)rn “äro osäkra”. Läsningen är alltså inte säker, men med utgångspunkt från den sannolika läsningen brn är det rimligt att tolka att faderns namn slutar på -björn.
Detalj av U 1174 med runorna brn. Stora Ramsjö, Vittinge sn. Foto J. Owe 2022.
Namnleden ligger också nära till hands med tanke på att Munulvs son hade ett namn på Björn-. Exempel på att namnleden ristas just brn hittar vi i runföljderna iubrn och iRbrn på den något svårtolkade U 519 från Salmunge i Skederids socken, Uppland. Vidare finns brn i runföljden kunbrn på runstenen U 764 från Klista i Vårfrukyrka socken i Uppland och i runföljden erbrn på runsten Nä 9 från Vesta i Kumla socken, Närke. Samtliga dessa runföljder har tolkats -björn.
I slutet av inskriften återkommer med säkerhet runföljden sin, se också första bilden ovan. Där har säkerligen funnits ytterligare en del av en minnesformel.
Tolkningen av inskriften på runstenen från Stora Ramsjö kan därför istället återges Munulv lät resa denna sten efter Björnger, sin son och (efter) -björn(?), sin fader … sin …
Runstenen U 1172 från Holm vid gården Sveden i Vittinge socken, ca 4 km åt SSV från U 1174 har inskriften biarn + auk + þair + biruþr + rastu + stain × þina × aftir + sihbiarn i humi Dvs: Björn och hans bröder reste denna sten efter Sigbjörn i Holm. Björn och Sigbjörn på denna andra runsten i socknen tillhör en lite äldre generation än Björnger och -björn på U 1174, men exemplet visar på hur vanligt Björn var i personnamn vid den här tiden. Inte heller idag är namnet Björn ovanligt, fundera gärna på vilka som heter Björn eller något med -björn som du känner, eller känner till.
I samband med att ett nytt altare – versus populum (vänd mot församlingen) – invigdes i Bro kyrka kom jag att se på det antependium som, nu i trefaldighetstid, finns framför det medeltida altaret.
Antependium i Bro kyrka, Uppland, bakom det nya altaret.
Att antependiet är skänkt till kyrkan år 1938 av Axel R. Bildt och hans hustru Dagmar som ett par år senare lät bygga det hus jag bor i är en rolig detalj. Men nu gällde det motivet. I mitten finns ett kristusmonogram, till vänster och höger finns symboler som säkerligen knyter an till att den gröna färgen under kyrkoåret handlar om sånt som sådden, växandet och mognandet. Det gröna symboliserar därmed växandet i tron.
Men sett från perspektivet runor så ser symbolerna ut som så kallade kvistrunor. Svenska akademiens ordlista förklarar “kvistruna” som “runa som består av ett lodrätt streck och ett varierande antal streck som pekar utåt.”
Vad betyder strecken? På den ena sidan, normalt vänster, finns det antal streck som pekar ut ätten i runraden (futharken). På den andra sidan, normalt höger, finns det antal streck som pekar ut runan inom ätten. Eftersom ätterna numreras från höger till vänster så omfattar den första ätten, under vikingatid, runorna tbmlR Den andra ätten omfattar runorna hnias Medan den tredje ätten omfattar runorna fuþork
Med tre streck till vänster och två till höger motsvarar den första “kvistrunan” en u-runa. Med två streck till vänster och tre till höger motsvarar den andra “kvistrunan” en i-runa. Detta blir alltså ui, vilket skulle tolkas som ordet ‘vi’. Att ett vi kan vara en förkristen helgedom ska vi inte tänka på nu – här är vi ju verkligen i en kristen helgedom. Annars förekommer -vi ofta i ortnamn, såsom Ullevi och Härnevi. Låt oss istället se detta vi som något betecknar församlingen, detta vi som församlas i kyrkobyggnaden.
Sök gärna på litteratur om lönnrunor och chiffer – dit kvistrunor räknas – i Svensk runbibliografi, direktlänk.
Nej, knappast runstenar, men kanske marken de står på? SFV, Statens fastighetsverk, lämnade år 2009 en rapport till regeringen, “Kulturfastighetsutredningen”. Bland fastigheter som skulle kunna säljas finns där exempelvis Mälsåkers slott i Södermanland, där man med en hänvisning till Salsta slott i Uppland indirekt menar att det skulle räcka att det senare slottet fanns kvar i statlig ägo. Men nu finns bägge slotten på “säljlistan”, se avyttringsplanen för 2024, direktlänk.
Finns där någon runsten? Nja, det finns en sentida runinskrift vid Salsta slott, RAÄ 15 i Lena socken, Uppland.
Berättigad kritik har riktats mot försäljningarna, se min kommentar med en länk till en nyligen publicerad debattartikel.
Tidigare riksantikvarien Inger Liliequist fick år 2012 ett utredningsuppdrag som året efter resulterade i Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden, se här.
Vad hände sen? År 2015 övertog SFV förvaltningsansvaret för en stor mängd fastigheter som Riksantikvarieämbetet tidigare förvaltat. Regeringen gav SFV i uppdrag att se över sitt fastighetsbestånd, se t.ex. en artikel från år 2020.
Om vi tittar i rapporten från 2009 och i utredningen från 2013, fanns det några runstenar med där? Eller, några fastigheter med runinskrifter?
En runsten är Karlevistenen på Öland, Öl 1. Men fastigheten som den runstenen står på har inte varit tänkt att säljas.
En annan runsten som finns med är Rökstenen från Östergötland, Ög 136. Runstenen och taket över runstenen ägs visst av staten, men den står i så fall på “ofri grund”, det har nämligen visat sig att fastigheten ägs av Ödeshögs kommun. I alla fall kan vi nog lugnt räkna med att den runstenen inte är avsedd att säljas.
Men en fastighet som markerats för försäljning både 2009 och 2013 är Brunnsberg 1:27 i Ytterselö socken i Strängnäs kommun, Södermanland. På gravfältet i Östa sjöhage finns två runstenar, Sö 202 och Sö 203. På gravfältet finns också ett hundratal högar och stensättningar. Marken där gravfältet finns hade på sin tid köpts in av Vitterhetsakademien, senare överlåtits till Riksantikvarieämbetet och förvaltas nu av Statens fastighetsverk – och kan alltså teoretiskt köpas av den som är intresserad. Fastigheten ägdes av staten i början av året och finns inte med i “Avyttringsplan 2024”, och vi får väl se om den kommer att säljas, eller kvarstå i statlig ägo.
Tittar jag vidare hittar jag fastigheten Mora 1:1 i Lagga socken, Knivsta kommun i Uppland. På Mora kungsäng ägde kungavalen rum under medeltiden och inom området finns den museibyggnad från 1700-talet där ett antal av “Mora stenar” är mer eller mindre bevarade, stenar med inhuggna texter efter olika kungaval. Inom området har funnits ett antal runinskrifter, och en av dem finns kvar på Ängsvaktartorpets gårdsplan, U 488.
Kanske en avstyckning kommer göras så att själva museibyggnaden behålls i statlig ägo, medan marken runtom säljs – och i så fall då också Ängsvaktartorpet med runstensfragmentet.
Museibyggnaden med Mora stenar. Foto Anna Ulfhielm 2013.
Fler fastigheter i statlig ägo har runstenar på sina marker. Jag tänker spontant på Rosersbergs slott, fastigheten Rosersberg 2:1 i Norrsunda socken, Sigtuna kommun i Uppland där vi hittar U 420, U 421, U 422, U 423, U 424 och U Fv1988;241.
Men också här, liksom vid Salsta slott, finns en sentida runinskrift, vid Kättils grotta.
Som ett av de kungliga slotten kommer Rosersbergs slott inte att säljas, det ska vi utgå från och framgår också i dokumentationen.
Vad händer annars med fastigheterna? Fler kan antagligen komma upp på kommande “avyttringslistor”. Strategin för hur fastigheterna ska förvaltas är också under utredning, se här. Den utredningen ska lämnas till Kulturdepartementet den 15 december i år.
Generellt har fornlämningar ett starkt skydd oavsett om de finns i statlig eller annans ägo. Men generellt finns risken att fastigheter som säljs ut inte kommer bli lika tillgängliga i framtiden som idag.
När Eksjö gamla kyrka revs 1887 påträffades två delar av den runsten som senare fick beteckningen Sm 130 när Ragnar Kinander år 1961 gav ut andra häftet av Smålands runinskrifter.
Den 19 augusti stod på sidan två i tidningen Hvad nytt? Tidning för Eksjö, Nässjö, Säfsjö och omnejd: »En runsten har man funnit under rifningen af murarne till Eksjö kyrka. Inskrifter har ej kunnat nöjaktigt uttydas.» Liknande notiser infördes därefter i andra tidningar.
I Smålands runinskrifter återges Algot Fribergs uppgift att han var till runstenen den 29 augusti: Vid min ankomst till stället den 29 augusti 1887 med anledning af en tidningsnotis om stenens anträffande …
Men redan den 26 augusti står på sidan 2 i tidningen Hvad nytt?: »Den runsten som man funnit wid rifningen af murarne till Eksjö kyrka, har i dag tagits i betraktande af en ingeniör Algot Friberg från Husqwarna, hwilken af wederbörande myndighet hitsändts för detta ändamål. Då detta skrifwes, håller hr F på med att tyda inskriften å stenen, hwilken bestod af twå delar, då den hittades. Inskriften, så långt den hittills hunnit tydas, lyder: “Jarber lät resa (denna sten) efter Sibbe sin broder och ….” I ena kanten af stenen är ett drakhufwud aftecknadt.»
Fyra dagar senare återkommer tidningen med en kort uppgift om runstenen och det står på sidan 2: »Fortsättningen af inskriften på den runsten, som funnits wid rifningen af Eksjö kyrka, har ej kunnat tydas af ingeniör Friberg.»
Fig. 1. Sm 130. Eksjö kyrka. Foto N. Lagergren 1949 (ATA)
Vad står det då på runstenen? Kinander angav följande läsning i Smålands runinskrifter: : (i)arbR : let : resa…-fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h- – -R- -…- -… sibi : …r… Vilket han tolkade Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …
Mansnamnet Järp, som kommer av ordet jarpr vilket betyder brun, är måhända också belagt på en uppländsk runsten från Vallby socken i Uppland (U 720) men där ristat iab.
Läser man Kinanders kommentarer så bör inskriftens senare del snarare återges br- : kiara : h- – -R-…- – -… sibi : …r…
År 1982 målade Jan Paul Strid från Runverket i runstenen och runföljden h- – -R läste han istället hla-R.
Den sista runan, r, står inte efter runföljden sibi. Den står strax till höger om runföljden h- – -R-, den bör hellre knyta an till den runa som kommer efter R-runan och genom att R-runan bör avsluta ett ord eller namn, bör den delen av inskriften hellre återges hla-R -…r….
Ordet efter bro gæra börjar därmed på hl-. Annars är det vanligt att det efter bro gæra står “efter”, av 16 inskrifter funna i Samnordisk runtextdatabas så gäller det för tio.
I ord på hl- (liksom på t.ex. hr-) försvann den inledande h-runan under vikingatiden. Det är få vikingatida runinskrifter där h-runan har bevarats före l. En är en delvis otolkad inskrift på ett fragment från Mällösa i Vallentuna socken i Uppland (U 246). Där står -ia · -n · eftiR · h(l)… Det enda tolkade i denna inskrift är ordet efter och därefter kommer säkert ett namn som därmed skulle börja på Hl-. Om runföljden hla-R på runstenen från Eksjö kyrka också ska vara ett namn och utgöra början av en ny mening är en möjlighet. En annan variant vore att runföljden skulle vara ett adjektiv som beskriver bron. I sammanhanget bör nämnas ordet hlaðbro, eller laðbro. Eller som det ristas laþbo på ett runblock från Runby i Eds sockens, Uppland (U 114). Där saknas alltså h-runan i inskriften. Ordet (h)laðbro betyder ‘stenfylld vägbank’. Och vad var det för bro i Eksjö? Eftersom stenen var inmurad i kyrkan kan vi inte med säkerhet veta var bron var belägen, men Ragnar Kinander i Smålands runinskrifter skriver: »Den bro inskriften talar om har betjänat trafiken över ån, som flyter strax Ö om kyrkan.» Och det är sannolikt så, ån rinner också väster och norr om kyrkan, men detta tyder då också på att det vore en fribro som här avses med ordet bro, inte en vägbank.
En runföljd -la-R hade säkerligen, om inte runspåren tytt på något annat, tolkats OlafR, dvs Olof. Men låt oss inte anta att h-runan vore fel för en o-runa.
Fig. 2. Sm 130. Eksjö kyrka. Foto B. A. Lundberg (ATA)
Om en granskning av runspåren kan visa att det stått hlabR skulle en sådan runföljd måhända motsvara verbet (fornvästnordiska) hlaupa, svenskans löpa. En annan möjlighet kan vara att runföljden motsvarar mansnamnet Hlǫðr belagt i den isländska sagalitteraturen och som i modern isländska blivit Hlöður.
Det går säkert att komma med bättre förslag på ord, eller namn. Låt mig citera Sven B. F. Jansson som i sin skrift Två runstenar i Hälsingland: Malsta och Sunnå (1985) skriver om svårtolkade runföljder på de båda runstenarna: »Måtte någon forskare, t.ex. en namnspecialist, utrustad med mer fantasi än den som är mig förunnad, gripa tag i uppgiften att skingra dunklet kring vissa runföljder i de båda texterna.»
Och visst hade det varit kul om det stått (fornvästnordiskans) hlátr på runstenen = nutida norskans latter = skratt på svenska.
Våren 1921 hittades en tidigare okänd runsten i Åkerby, Toresunds socken, Södermanland. Stenen låg djupt ner i åkern och hittades vid vårplöjningen. Att stenen var ristad upptäcktes först när stenen hade sprängts i flera bitar. Inskriften fick nummer Sö 189 i verket Södermanlands runinskrifter, utgivet av Elias Wessén 1936. Men den som inledde utgivningen av inskrifterna från Sörmland var Erik Brate (1857–1924) och han var till runstenen 1922. Brate gjorde två beskrivningar av runinskriften och i vart fall den ena, den äldre av dem, användes av Wessén när den återfunnits bland Brates efterlämnade papper. Eller som det står på beskrivningen: »Låg inlagd i storkonvolut bland E. Brates efterlämnade anteckningar, överl. t. Akad. i nov. 1924.» Men den senare beskrivningen – båda finns på ATA vid Riksantikvarieämbetet – har Wessén antagligen inte använt. Det är rimligt att anta att Brate hade utgått från sin senare beskrivning i det manus till Södermanlands runinskrifter som han sammanställde kort tid före sin bortgång, men där bara den första delen blev tryckt (1924) och den senare delen av manuset försvann.
Fig. 1. Sö 189. Åkerby, Toresunds sn. Foto E. Brate 1922 (ATA)
I den länkade filen finns en beskrivning av runstenen såsom den troligen hade sett ut i Södermanlands runinskrifter om Brates manus inte hade försvunnit utan hade kunnat tryckas redan 1924. En skillnad mot hur det hade återgivits i det tänkta tryckta verket är att Brates foto av runstenen här är inlagt i texten. Notera att Brate gav runstenen nummer 357 i sitt manus, detta eftersom Brates numrering i övrigt då av Södermanlands runinskrifter var färdig och det varit för sent att ändra runstenarnas nummer. Man kan också notera att Brate nämner »Sö. 357 Åkerby» i sina kommentarer till runstenen Sö 41 från Björke i Västerljungs socken. På den runstenen återfinns runföljden skaka tolkat som personnamnet Skakke eller Skage. Vad står det då på runstenen från Åkerby? Stenen är uppenbarligen svårläst, delvis beroende på att stenen sprängdes innan runorna upptäcktes.
Brate läste inskriften på den vänstra sidan: nasi ∙ risti ∙ sta : at ∙ ulef ∙ skaka ∙ faþur ∙ si ∙ ak abar ∙ br ∙ si Vilket han tolkar: »Näse ristade stenen efter Olev den snede, sin fader, och Abärn, sin broder.» Wessén, som granskade runstenen 1929, läste däremot: -(o)nasi · resti · sta : at : ulef · skaka · faþur · si · aka(b)a(r) · biy^k Vilket han tolkar: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader . . .»
Om det är en runa, eller kanske ornamentik, före den inledande runan o är oklart, för egen del lutar jag åt att det snarast kan vara rester av ett rundjurshuvud. Wessén ger ingen tolkning av slutet och Brates förslag att dela upp runföljden akabar i ak abar och tolka det »och Åbjörn» (som det står i den första av Brates beskrivningar) nämns inte av Wessén i Runverket. Brates förslag tappar emellertid i sannolikhet då runorna därefter antagligen inte bör läsas br ∙ si i enlighet med Brate. Wessén läser biy^k med en bindruna av y och k. Bindrunor på runstenar är dock ganska ovanliga och imålningen, varken Wesséns eller senare imålningar (se figur 2 och 7), visar att runföljden ska läsas biy^k, däremot visar faktiskt Brates avbildning på den bistav till y-runan som skulle göra den till en bindruna. Wessén gav ingen tolkning av runföljden, men i Samnordisk runtextdatabas (2020) återfinns tolkningen byggi(?), ‘bodde’, utan någon referens till en källa för tolkningen. Sannolikt är tolkningen inlagd baserad på Wesséns förslag att runföljden »byki skulle kunna vara pret. byggi ‘bodde’». Men den runföljden återfinns i B-delen av inskriften (den högra sidan) och ingen tolkning ges i Samnordisk runtextdatabas (2020).
Fig. 2. Sö 189. Åkerby, Toresunds sn. Foto H. Faith-Ell 1929 (ATA)
Troligt är att det faktiskt står biy^ki, och att den avslutande i-runan är den linje som återfinns på såväl Brates foto som på Harald Faith-Ells foto av Wesséns imålning, se figur 1 och 2, men det får en granskning i fält av runföljden visa. Som framgår av avbildningarna ovan så saknas toppen av dessa runor, men det finns faktiskt ett foto och en teckning gjord av Sune Lindqvist från våren 1921 där en liten pusselbit till av runstenen var bevarad. Men det enda ytterligare som skulle varit bevarad då var dock bara en bit av ramlinjen, vilket inte hjälper oss gällande läsningen av runorna.
Fig. 3. Sö 189. Åkerby, Toresunds sn. Foto S. Lindqvist 1921 (ATA).
Åter till tolkningen ‘bodde’. I boken Runstenar i Södermanland (1984) av Ingegerd Wachtmeister och Thorgunn Snaedal Brink anges tolkningen av vänstra sidans inskrift: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader, som bodde i Åkerby (?) . . .». Därmed skulle runföljden akabar kunna tolkas Åkerby. De äldsta beläggen på namnet Åkerby är från 1276 (in akirby) och 1279 (in akraby), se här. Men ‘by’ i Åkerby borde snarare ha ristats bu eller by, inte bar.
På den högra sidan av runstenen började Brate att läsa tre runor »i motsatt riktning» (þra) och i övrigt läste han þiks ∙ leni ∙ nu ∙ buki ∙ uhks ∙ uniþikR ∙ a ∙ uikir ∙ uas ∙ a ∙ i ∙ iirkiiui ∙ iiir ∙ Av de tolv sista runorna är enligt Brate enbart r– och k-runorna säkra. Wessén läser istället (i)s · leni · nu · byki · uhas · uniþikR · a · uikir · uas · a · —r(a)—– · —- · ratami
Fig. 4. Sö 189. Åkerby, Toresunds sn. Foto H. Faith-Ell 1929 (ATA)
Både Brate och Wessén har haft svårt att komma fram till en komplett tolkning av denna del av inskriften. Brate gör ett försök i sin första beskrivning som landar i: På längtans land(?) nu bodde den, som till sinnes(?) ingen niding var, vigd(??) var … I sin senare beskrivning, se alltså här, blev tolkningen: Deras tingsförmån bodde han nu på, till sinnesförfattning ingen niding (dvs. med ädelt sinnelag), Vigärd var på … Wessén skriver om inskriften på denna sida (B-sidan):
I B urskiljas orden vas onidingr »han var ingen niding»; jfr Ög 77, Sm 2, 5, 37. 9—12 byki skulle kunna vara pret, byggi ‘bodde’, men häremot talar det föregående nu. Det övriga är helt oklart.
I ordregistret för han upp följande ord, vilket gör att inskriften borde tolkas: … byggi(?) vas ōnīðingʀ … vas(?) … Kanske då också att runföljden nu faktiskt ändå borde tolkas nu, trots att ordet byggi står i preteritum.
Hade Wessén läst Brates senare gjorda beskrivning av runinskriften kanske han också hade kommenterat tolkningen Vigärd av runföljden uikir. Brate menar att Vigärd var Olevs hustru. Om runföljden ska tolkas som ett namn skulle det också kunna bli mansnamnet Viger, men att hustrun nämns i denna del av inskriften kan antas ha lite högre sannolikhet. Även Sune Lindqvist ger sig på att försöka tolka inskriften, han skriver att han huvudsakligen ägnade tiden åt sammanfogning av runstenens olika delar och att han därför inte hann granska själva ristningarna och att skisserna, se figur 5, »äro sålunda ofullständiga och säkerligen på många punkter otillfredsställande.» Lindqvist är inne på att Nasi? eller -nasi reste stenen och noterar att »någon karaktäriseras som ”oniding”» och därefter skriver han »?i ?viking», det senare skulle sålunda motsvara runorna som han läser a ∙ uik (osv.). Men såväl Brate som Wessén läser a ∙ uikir, varför Brates förslag Vigärd är mer sannolikt.
Fig. 5. Sö 189. Åkerby, Toresunds sn. Teckning S. Lindqvist 1921 (ATA).
Den avslutande runföljden, av Wessén läst ratami, där Brate läste runorna åt andra hållet, har av Lindqvists lästs på ett liknande sätt som Wessén, se figur 5. Men runföljden kanske istället ska läsas ratamr, jämför figur 6. Men inte heller den läsningen ger någon uppenbar tolkning.
Fig. 6. Sö 189, detalj. Åkerby, Toresunds sn. Foto H. Faith-Ell 1929 (ATA)
Vänstra sidans inskrift bör, i enlighet med vad som står i Samnordisk runtextdatabas (2020) tolkas: Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader … bodde(?). Högra sidans inskrift kan tolkas: … nu(?) bodde(?) var oniding … Vigärd(?) var …
Inskriften är inte lätt att tolka, men det bör säkert gå att komma ännu lite längre med den.
Fig. 7. Sö 189. Åkerby, Toresunds sn. Foton B. A. Lundberg 1997 (ATA)
