Runbloggen

Mansnamnet Björn är enligt Lena Petersons Nordiskt runnamnslexikon (2007) det näst vanligaste namnet i vikingatida runinskrifter. Vanligast är Sven med 147 belägg och på andra plats kommer Björn med 118 belägg.
Efterleden -björn är också, enligt Lena Petersons lexikon, den näst vanligaste efterleden med 51 belägg, nästan lika vanlig som -ulv med sina 52 belägg.
Men det kan finnas fler.

Inskriften på runstenen U 1174 från Stora Ramsjö i Vittinge socken, Uppland, har av Sven B. F. Jansson i Upplands runinskrifter lästs
kun(u)– · lit · risa · stin · þina · at · biarnkir ·
: sun · sin · a(k) …(b)rn faþur sin · -u— —–sin · —
Tolkningen är där
… lät resa denna sten efter Björnger, sin son, och …, sin fader …

Magnus Källström har i sin artikel Några runonomastiska bidrag av Anders Celsius i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (2017) kunnat visa att första namnet istället bör läsas
(m)unul–
Tolkningen blir därför
Munulv lät resa denna sten efter Björnger, sin son, och …, sin fader …

Partiet med inskriften a(k) …(b)rn har lästs och tolkats på olika sätt:
Hadorph och Helgonius läste på 1600-talet: au ikbirb
Liljegren (Runurkunder 1833) angav läsningen uk ikbirn
Vilket Säve (i Upplands fornminnesförenings tidskrift 1873) tolkade: och Ingbjörn
Flera granskare av runinskriften har inte läst många av runorna i den här delen av runinskriften och Jansson skriver i Runverket att runorna (b)rn ”äro osäkra”.
Läsningen är alltså inte säker, men med utgångspunkt från den sannolika läsningen brn är det rimligt att tolka att faderns namn slutar på -björn.

Namnleden ligger också nära till hands med tanke på att Munulvs son hade ett namn på Björn-.
Exempel på att namnleden ristas just brn hittar vi i runföljderna iubrn och iRbrn på den något svårtolkade U 519 från Salmunge i Skederids socken, Uppland. Vidare finns brn i runföljden kunbrn på runstenen U 764 från Klista i Vårfrukyrka socken i Uppland och i runföljden erbrn på runsten Nä 9 från Vesta i Kumla socken, Närke. Samtliga dessa runföljder har tolkats -björn.

I slutet av inskriften återkommer med säkerhet runföljden sin, se också första bilden ovan. Där har säkerligen funnits ytterligare en del av en minnesformel.

Tolkningen av inskriften på runstenen från Stora Ramsjö kan därför istället återges
Munulv lät resa denna sten efter Björnger, sin son och (efter) -björn(?), sin fader … sin …

Runstenen U 1172 från Holm vid gården Sveden i Vittinge socken, ca 4 km åt SSV från U 1174 har inskriften
biarn + auk + þair + biruþr + rastu + stain × þina × aftir + sihbiarn i humi
Dvs: Björn och hans bröder reste denna sten efter Sigbjörn i Holm.
Björn och Sigbjörn på denna andra runsten i socknen tillhör en lite äldre generation än Björnger och -björn på U 1174, men exemplet visar på hur vanligt Björn var i personnamn vid den här tiden. Inte heller idag är namnet Björn ovanligt, fundera gärna på vilka som heter Björn eller något med -björn som du känner, eller känner till.

Senast uppdaterad 2025-09-30.

I samband med att ett nytt altare – versus populum (vänd mot församlingen) – invigdes i Bro kyrka kom jag att se på det antependium som, nu i trefaldighetstid, finns framför det medeltida altaret.

Att antependiet är skänkt till kyrkan år 1938 av Axel R. Bildt och hans hustru Dagmar som ett par år senare lät bygga det hus jag bor i är en rolig detalj. Men nu gällde det motivet.
I mitten finns ett kristusmonogram, till vänster och höger finns symboler som säkerligen knyter an till att den gröna färgen under kyrkoåret handlar om sånt som sådden, växandet och mognandet. Det gröna symboliserar därmed växandet i tron.

Men sett från perspektivet runor så ser symbolerna ut som så kallade kvistrunor. Svenska akademiens ordlista förklarar ”kvistruna” som
”runa som består av ett lod­rätt streck och ett varierande an­tal streck som pekar ut­åt.”

Vad betyder strecken? På den ena sidan, normalt vänster, finns det antal streck som pekar ut ätten i runraden (futharken). På den andra sidan, normalt höger, finns det antal streck som pekar ut runan inom ätten.
Eftersom ätterna numreras från höger till vänster så omfattar den första ätten, under vikingatid, runorna
tbmlR
Den andra ätten omfattar runorna
hnias
Medan den tredje ätten omfattar runorna
fuþork

Med tre streck till vänster och två till höger motsvarar den första ”kvistrunan” en u-runa.
Med två streck till vänster och tre till höger motsvarar den andra ”kvistrunan” en i-runa.
Detta blir alltså ui, vilket skulle tolkas som ordet ’vi’.
Att ett vi kan vara en förkristen helgedom ska vi inte tänka på nu – här är vi ju verkligen i en kristen helgedom. Annars förekommer -vi ofta i ortnamn, såsom Ullevi och Härnevi.
Låt oss istället se detta vi som något betecknar församlingen, detta vi som församlas i kyrkobyggnaden.

Sök gärna på litteratur om lönnrunor och chiffer – dit kvistrunor räknas – i Svensk runbibliografi, direktlänk.

Senast uppdaterad 2025-08-31.

Nej, knappast runstenar, men kanske marken de står på?
SFV, Statens fastighetsverk, lämnade år 2009 en rapport till regeringen, ”Kulturfastighetsutredningen”.
Bland fastigheter som skulle kunna säljas finns där exempelvis Mälsåkers slott i Södermanland, där man med en hänvisning till Salsta slott i Uppland indirekt menar att det skulle räcka att det senare slottet fanns kvar i statlig ägo. Men nu finns bägge slotten på ”säljlistan”, se avyttringsplanen för 2024, direktlänk.

Finns där någon runsten? Nja, det finns en sentida runinskrift vid Salsta slott, RAÄ 15 i Lena socken, Uppland.

Berättigad kritik har riktats mot försäljningarna, se min kommentar med en länk till en nyligen publicerad debattartikel.

Tidigare riksantikvarien Inger Liliequist fick år 2012 ett utredningsuppdrag som året efter resulterade i Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden, se här.

Vad hände sen? År 2015 övertog SFV förvaltningsansvaret för en stor mängd fastigheter som Riksantikvarieämbetet tidigare förvaltat. Regeringen gav SFV i uppdrag att se över sitt fastighetsbestånd, se t.ex. en artikel från år 2020.

Läs mer om ovanstående på webbsidan https://www.sfv.se/uppdraget/vad-sfv-ska-forvalta.

Om vi tittar i rapporten från 2009 och i utredningen från 2013, fanns det några runstenar med där? Eller, några fastigheter med runinskrifter?

En runsten är Karlevistenen på Öland, Öl 1. Men fastigheten som den runstenen står på har inte varit tänkt att säljas.

En annan runsten som finns med är Rökstenen från Östergötland, Ög 136.
Runstenen och taket över runstenen ägs visst av staten, men den står i så fall på ”ofri grund”, det har nämligen visat sig att fastigheten ägs av Ödeshögs kommun. I alla fall kan vi nog lugnt räkna med att den runstenen inte är avsedd att säljas.

Men en fastighet som markerats för försäljning både 2009 och 2013 är Brunnsberg 1:27 i Ytterselö socken i Strängnäs kommun, Södermanland. På gravfältet i Östa sjöhage finns två runstenar, Sö 202 och Sö 203. På gravfältet finns också ett hundratal högar och stensättningar.
Marken där gravfältet finns hade på sin tid köpts in av Vitterhetsakademien, senare överlåtits till Riksantikvarieämbetet och förvaltas nu av Statens fastighetsverk – och kan alltså teoretiskt köpas av den som är intresserad. Fastigheten ägdes av staten i början av året och finns inte med i ”Avyttringsplan 2024”, och vi får väl se om den kommer att säljas, eller kvarstå i statlig ägo.

Tittar jag vidare hittar jag fastigheten Mora 1:1 i Lagga socken, Knivsta kommun i Uppland. På Mora kungsäng ägde kungavalen rum under medeltiden och inom området finns den museibyggnad från 1700-talet där ett antal av ”Mora stenar” är mer eller mindre bevarade, stenar med inhuggna texter efter olika kungaval. Inom området har funnits ett antal runinskrifter, och en av dem finns kvar på Ängsvaktartorpets gårdsplan, U 488.

Kanske en avstyckning kommer göras så att själva museibyggnaden behålls i statlig ägo, medan marken runtom säljs – och i så fall då också Ängsvaktartorpet med runstensfragmentet.

Fler fastigheter i statlig ägo har runstenar på sina marker. Jag tänker spontant på Rosersbergs slott, fastigheten Rosersberg 2:1 i Norrsunda socken, Sigtuna kommun i Uppland där vi hittar U 420, U 421, U 422, U 423, U 424 och U Fv1988;241.

Men också här, liksom vid Salsta slott, finns en sentida runinskrift, vid Kättils grotta.

Som ett av de kungliga slotten kommer Rosersbergs slott inte att säljas, det ska vi utgå från och framgår också i dokumentationen.

Vad händer annars med fastigheterna? Fler kan antagligen komma upp på kommande ”avyttringslistor”. Strategin för hur fastigheterna ska förvaltas är också under utredning, se här. Den utredningen ska lämnas till Kulturdepartementet den 15 december i år.

Generellt har fornlämningar ett starkt skydd oavsett om de finns i statlig eller annans ägo. Men generellt finns risken att fastigheter som säljs ut inte kommer bli lika tillgängliga i framtiden som idag.

Senast uppdaterad 2025-07-31.

När Eksjö gamla kyrka revs 1887 påträffades två delar av den runsten som senare fick beteckningen Sm 130 när Ragnar Kinander år 1961 gav ut andra häftet av Smålands runinskrifter.

Den 19 augusti stod på sidan två i tidningen Hvad nytt? Tidning för Eksjö, Nässjö, Säfsjö och omnejd:
»En runsten har man funnit under rifningen af murarne till Eksjö kyrka. Inskrifter har ej kunnat nöjaktigt uttydas.»
Liknande notiser infördes därefter i andra tidningar.

I Smålands runinskrifter återges Algot Fribergs uppgift att han var till runstenen den 29 augusti:
Vid min ankomst till stället den 29 augusti 1887 med anledning af en tidningsnotis om stenens anträffande …

Men redan den 26 augusti står på sidan 2 i tidningen Hvad nytt?:
»Den runsten som man funnit wid rifningen af murarne till Eksjö kyrka, har i dag tagits i betraktande af en ingeniör Algot Friberg från Husqwarna, hwilken af wederbörande myndighet hitsändts för detta ändamål. Då detta skrifwes, håller hr F på med att tyda inskriften å stenen, hwilken bestod af twå delar, då den hittades. Inskriften, så långt den hittills hunnit tydas, lyder: ”Jarber lät resa (denna sten) efter Sibbe sin broder och ….” I ena kanten af stenen är ett drakhufwud aftecknadt.»

Fyra dagar senare återkommer tidningen med en kort uppgift om runstenen och det står på sidan 2:
»Fortsättningen af inskriften på den runsten, som funnits wid rifningen af Eksjö kyrka, har ej kunnat tydas af ingeniör Friberg.»

Vad står det då på runstenen?
Kinander angav följande läsning i Smålands runinskrifter:
: (i)arbR : let : resa…-fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h- – -R- -…- -… sibi : …r…
Vilket han tolkade
Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …

Mansnamnet Järp, som kommer av ordet jarpr vilket betyder brun, är måhända också belagt på en uppländsk runsten från Vallby socken i Uppland (U 720) men där ristat iab.

Läser man Kinanders kommentarer så bör inskriftens senare del snarare återges
br- : kiara : h- – -R-…- – -… sibi : …r…

År 1982 målade Jan Paul Strid från Runverket i runstenen och runföljden h- – -R läste han istället hla-R.

Den sista runan, r, står inte efter runföljden sibi. Den står strax till höger om runföljden h- – -R-, den bör hellre knyta an till den runa som kommer efter R-runan och genom att R-runan bör avsluta ett ord eller namn, bör den delen av inskriften hellre återges hla-R -…r….

Ordet efter bro gæra börjar därmed på hl-.
Annars är det vanligt att det efter bro gæra står ”efter”, av 16 inskrifter funna i Samnordisk runtextdatabas så gäller det för tio.

I ord på hl- (liksom på t.ex. hr-) försvann den inledande h-runan under vikingatiden.
Det är få vikingatida runinskrifter där h-runan har bevarats före l. En är en delvis otolkad inskrift på ett fragment från Mällösa i Vallentuna socken i Uppland (U 246). Där står
-ia · -n · eftiR · h(l)…
Det enda tolkade i denna inskrift är ordet efter och därefter kommer säkert ett namn som därmed skulle börja på Hl-.
Om runföljden hla-R på runstenen från Eksjö kyrka också ska vara ett namn och utgöra början av en ny mening är en möjlighet. En annan variant vore att runföljden skulle vara ett adjektiv som beskriver bron. I sammanhanget bör nämnas ordet hlaðbro, eller laðbro. Eller som det ristas laþbo på ett runblock från Runby i Eds sockens, Uppland (U 114). Där saknas alltså h-runan i inskriften. Ordet (h)laðbro betyder ’stenfylld vägbank’. Och vad var det för bro i Eksjö? Eftersom stenen var inmurad i kyrkan kan vi inte med säkerhet veta var bron var belägen, men Ragnar Kinander i Smålands runinskrifter skriver:
»Den bro inskriften talar om har betjänat trafiken över ån, som flyter strax Ö om kyrkan.»
Och det är sannolikt så, ån rinner också väster och norr om kyrkan, men detta tyder då också på att det vore en fribro som här avses med ordet bro, inte en vägbank.

En runföljd -la-R hade säkerligen, om inte runspåren tytt på något annat, tolkats OlafR, dvs Olof. Men låt oss inte anta att h-runan vore fel för en o-runa.

Om en granskning av runspåren kan visa att det stått hlabR skulle en sådan runföljd måhända motsvara verbet (fornvästnordiska) hlaupa, svenskans löpa. En annan möjlighet kan vara att runföljden motsvarar mansnamnet Hlǫðr belagt i den isländska sagalitteraturen och som i modern isländska blivit Hlöður.

Det går säkert att komma med bättre förslag på ord, eller namn. Låt mig citera Sven B. F. Jansson som i sin skrift Två runstenar i Hälsingland: Malsta och Sunnå (1985) skriver om svårtolkade runföljder på de båda runstenarna: »Måtte någon forskare, t.ex. en namnspecialist, utrustad med mer fantasi än den som är mig förunnad, gripa tag i uppgiften att skingra dunklet kring vissa runföljder i de båda texterna.»

Och visst hade det varit kul om det stått (fornvästnordiskans) hlátr på runstenen = nutida norskans latter = skratt på svenska.

Senast uppdaterad 2025-07-01.

Våren 1921 hittades en tidigare okänd runsten i Åkerby, Toresunds socken, Södermanland. Stenen låg djupt ner i åkern och hittades vid vårplöjningen. Att stenen var ristad upptäcktes först när stenen hade sprängts i flera bitar.
Inskriften fick nummer Sö 189 i verket Södermanlands runinskrifter, utgivet av Elias Wessén 1936. Men den som inledde utgivningen av inskrifterna från Sörmland var Erik Brate (1857–1924) och han var till runstenen 1922. Brate gjorde två beskrivningar av runinskriften och i vart fall den ena, den äldre av dem, användes av Wessén när den återfunnits bland Brates efterlämnade papper. Eller som det står på beskrivningen: »Låg inlagd i storkonvolut bland E. Brates efterlämnade anteckningar, överl. t. Akad. i nov. 1924.»
Men den senare beskrivningen – båda finns på ATA vid Riksantikvarieämbetet – har Wessén antagligen inte använt.
Det är rimligt att anta att Brate hade utgått från sin senare beskrivning i det manus till Södermanlands runinskrifter som han sammanställde kort tid före sin bortgång, men där bara den första delen blev tryckt (1924) och den senare delen av manuset försvann.

I den länkade filen finns en beskrivning av runstenen såsom den troligen hade sett ut i Södermanlands runinskrifter om Brates manus inte hade försvunnit utan hade kunnat tryckas redan 1924. En skillnad mot hur det hade återgivits i det tänkta tryckta verket är att Brates foto av runstenen här är inlagt i texten. Notera att Brate gav runstenen nummer 357 i sitt manus, detta eftersom Brates numrering i övrigt då av Södermanlands runinskrifter var färdig och det varit för sent att ändra runstenarnas nummer. Man kan också notera att Brate nämner »Sö. 357 Åkerby» i sina kommentarer till runstenen Sö 41 från Björke i Västerljungs socken. På den runstenen återfinns runföljden skaka tolkat som personnamnet Skakke eller Skage.
Vad står det då på runstenen från Åkerby? Stenen är uppenbarligen svårläst, delvis beroende på att stenen sprängdes innan runorna upptäcktes.

Brate läste inskriften på den vänstra sidan:
nasi ∙ risti ∙ sta : at ∙ ulef ∙ skaka ∙ faþur ∙ si ∙ ak abar ∙ br ∙ si
Vilket han tolkar: »Näse ristade stenen efter Olev den snede, sin fader, och Abärn, sin broder.»
Wessén, som granskade runstenen 1929, läste däremot:
-(o)nasi · resti · sta : at : ulef · skaka · faþur · si · aka(b)a(r) · biy^k
Vilket han tolkar: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader . . .»

Om det är en runa, eller kanske ornamentik, före den inledande runan o är oklart, för egen del lutar jag åt att det snarast kan vara rester av ett rundjurshuvud. Wessén ger ingen tolkning av slutet och Brates förslag att dela upp runföljden akabar i ak abar och tolka det »och Åbjörn» (som det står i den första av Brates beskrivningar) nämns inte av Wessén i Runverket. Brates förslag tappar emellertid i sannolikhet då runorna därefter antagligen inte bör läsas br ∙ si i enlighet med Brate. Wessén läser biy^k med en bindruna av y och k. Bindrunor på runstenar är dock ganska ovanliga och imålningen, varken Wesséns eller senare imålningar (se figur 2 och 7), visar att runföljden ska läsas biy^k, däremot visar faktiskt Brates avbildning på den bistav till y-runan som skulle göra den till en bindruna. Wessén gav ingen tolkning av runföljden, men i Samnordisk runtextdatabas (2020) återfinns tolkningen byggi(?), ’bodde’, utan någon referens till en källa för tolkningen. Sannolikt är tolkningen inlagd baserad på Wesséns förslag att runföljden »byki skulle kunna vara pret. byggi ’bodde’». Men den runföljden återfinns i B-delen av inskriften (den högra sidan) och ingen tolkning ges i Samnordisk runtextdatabas (2020).

Troligt är att det faktiskt står biy^ki, och att den avslutande i-runan är den linje som återfinns på såväl Brates foto som på Harald Faith-Ells foto av Wesséns imålning, se figur 1 och 2, men det får en granskning i fält av runföljden visa.
Som framgår av avbildningarna ovan så saknas toppen av dessa runor, men det finns faktiskt ett foto och en teckning gjord av Sune Lindqvist från våren 1921 där en liten pusselbit till av runstenen var bevarad. Men det enda ytterligare som skulle varit bevarad då var dock bara en bit av ramlinjen, vilket inte hjälper oss gällande läsningen av runorna.

Åter till tolkningen ’bodde’. I boken Runstenar i Södermanland (1984) av Ingegerd Wachtmeister och Thorgunn Snaedal Brink anges tolkningen av vänstra sidans inskrift: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader, som bodde i Åkerby (?) . . .». Därmed skulle runföljden akabar kunna tolkas Åkerby.
De äldsta beläggen på namnet Åkerby är från 1276 (in akirby) och 1279 (in akraby), se här. Men ’by’ i Åkerby borde snarare ha ristats bu eller by, inte bar.

På den högra sidan av runstenen började Brate att läsa tre runor »i motsatt riktning» (þra) och i övrigt läste han
þiks ∙ leni ∙ nu ∙ buki ∙ uhks ∙ uniþikR ∙ a ∙ uikir ∙ uas ∙ a ∙ i ∙ iirkiiui ∙ iiir ∙
Av de tolv sista runorna är enligt Brate enbart r– och k-runorna säkra.
Wessén läser istället
(i)s · leni · nu · byki · uhas · uniþikR · a · uikir · uas · a · —r(a)—– · —- · ratami

Både Brate och Wessén har haft svårt att komma fram till en komplett tolkning av denna del av inskriften.
Brate gör ett försök i sin första beskrivning som landar i:
På längtans land(?) nu bodde den, som till sinnes(?) ingen niding var, vigd(??) var …
I sin senare beskrivning, se alltså här, blev tolkningen:
Deras tingsförmån bodde han nu på, till sinnesförfattning ingen niding (dvs. med ädelt sinnelag), Vigärd var på …
Wessén skriver om inskriften på denna sida (B-sidan):

I B urskiljas orden vas onidingr »han var ingen niding»; jfr Ög 77, Sm 2, 5, 37. 9—12 byki skulle kunna vara pret, byggi ’bodde’, men häremot talar det föregående nu. Det övriga är helt oklart.

I ordregistret för han upp följande ord, vilket gör att inskriften borde tolkas:
… byggi(?) vas ōnīðingʀ … vas(?) …
Kanske då också att runföljden nu faktiskt ändå borde tolkas nu, trots att ordet byggi står i preteritum.

Hade Wessén läst Brates senare gjorda beskrivning av runinskriften kanske han också hade kommenterat tolkningen Vigärd av runföljden uikir. Brate menar att Vigärd var Olevs hustru. Om runföljden ska tolkas som ett namn skulle det också kunna bli mansnamnet Viger, men att hustrun nämns i denna del av inskriften kan antas ha lite högre sannolikhet.
Även Sune Lindqvist ger sig på att försöka tolka inskriften, han skriver att han huvudsakligen ägnade tiden åt sammanfogning av runstenens olika delar och att han därför inte hann granska själva ristningarna och att skisserna, se figur 5, »äro sålunda ofullständiga och säkerligen på många punkter otillfredsställande.»
Lindqvist är inne på att Nasi? eller -nasi reste stenen och noterar att »någon karaktäriseras som ”oniding”» och därefter skriver han »?i ?viking», det senare skulle sålunda motsvara runorna som han läser a ∙ uik (osv.). Men såväl Brate som Wessén läser a ∙ uikir, varför Brates förslag Vigärd är mer sannolikt.

Den avslutande runföljden, av Wessén läst ratami, där Brate läste runorna åt andra hållet, har av Lindqvists lästs på ett liknande sätt som Wessén, se figur 5. Men runföljden kanske istället ska läsas ratamr, jämför figur 6. Men inte heller den läsningen ger någon uppenbar tolkning.

Vänstra sidans inskrift bör, i enlighet med vad som står i Samnordisk runtextdatabas (2020) tolkas:
Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader … bodde(?).
Högra sidans inskrift kan tolkas:
… nu(?) bodde(?) var oniding … Vigärd(?) var …

Inskriften är inte lätt att tolka, men det bör säkert gå att komma ännu lite längre med den.

Senast uppdaterad 2025-06-01.

På en av de många runpinnarna från Bryggen i Bergen finns det en som nämner eld, något som passar bra en dag som denna, Valborgsmässoafton.
Runpinnen betecknas N 603 i Norges innskrifter med de yngre runer och hittades i Nordre Gullskoen 1961 vid arkeologiska utgrävningar. Pinnen är fyrkantig och har runor på tre av sidorna och är bara 11,4 cm lång, början och slutet av varje rads inskrift saknas. Intressant är att inskriften är på latin. Och inte vilket latin som helst, utan texten är hämtad från den medeltida diktsamlingen Carmina Burana.

Carmina Burana innehåller över 240 dikter, varav två (nr 88 och 71) delvis finns med på den här aktuella runpinnen. Låt mig här bara fokusera på inskriften på en av runpinnens sidor, nämligen där elden återfinns.

Den delen av inskriften, se a i figuren ovan, lyder, se också här:

… -gṛẹ:gie : igni:bus : ka^lẹsko : æius : koti:die : in amo^re : græs:ko …

Och det skulle då om pinnen varit lite bättre bevarad kunna återges:

[Virginis e]gregie ignibus calesco [et] eius cotidie in amore cresco; …

Låter vi Google translate översätta texten till svenska, blir det:

»Jag värms av Jungfru Marias utmärkta eldar och jag växer i hennes kärlek varje dag.»

Går vi istället till Sigmund Skards översättning i Aslak Liestøls beskrivning i Norges innskrifter med de yngre runer, blir det:

»Ei har fanga hjarta mitt, der i draum eg vankar, leikar i mi lengting blidt, fyller mine tankar.»

Liestøl ger också en mindre poetisk översättning:

»Eg brenn av (kjærleiks)eld til den framifrå jenta og veks dagleg i hennar kjærleik (min kjærleik til henne veks dagleg).»

Runföljden igni:bus återger alltså det latinska ordet ignibus. Ordet ignibus är en böjning av ignis, eld på latin. Och även om vi i svenskan nog inte har några ord som bygger på ignis, kan vi säkert var och en hitta ord i andra språk.

Orden ignibus och ignis finns i en runinskrift på ett korsformigt medeltida runbleck från Lödöse, Vg 264 hittat i augusti 1970. Där står:

tomine gesu … ibera te ingi-…
liberasti tes … te kamino ihnis · s-…

Vilket på latin blir:

Domine Iesu [Christe, l]ibera de igni[bus sicut]
liberasti tres [pueros] de camino ignis …

Och det översätts av Elisabeth Svärdström i Fornvännen 1971 till:
»Herre Jesus Kristus, befria (själen) från lågorna, såsom Du har befriat de tre ynglingarna ur den brinnande ugnen …»

Bönen syftar på en berättelse i Daniels bok i Gamla testamentet, kapitel 3, där de tre ynglingarna räddades ur en brinnande ugn genom ett Herrens under.

Åter till runpinnen.
Pinnen är arkeologiskt daterad till omkring 1250 medan diktverket Carmina Burana är daterat till omkring 1230. Det innebär att diktverket snabbt, tycker jag, hittade upp från nuvarande Österrike, där Carmina Burana antas ha sitt ursprung, till våra nordiska breddgrader.

För några år sedan kom en artikel av Egil Kraggerud i tidskriften Futhark som behandlar inskriften och dess koppling till diktverket.

Kraggerud ger följande tolkning och översättning av inskriften i sin artikel:
[Virginis e]gregie ignibus calesco; eius cotidie in amore cresco.
[Presen]s agam tenere, virgo; sic agamus: ambo sumus teneri.
[Avis canit] a lucis agone: filumena querule terea r[etractat.]
‘In my passion for an outstanding [virgin] I am getting hot, and in my love
for her I am getting stronger day by day.
[Face to face] I will act tenderly (gently), O virgin; let us act in such a way:
we are both of tender age.
[A bird sings] in agony from the groves: it is the nightingale (= Philomena)
that woefully [shuns] the hoopoe (= Tereus).’

Att hitta en runinskrift kan göra att man blir ”eld och lågor”, ett uttryck som brukar tolkas ”bli glad och upprymd”. Men jag läste en artikel där yngre personer i något högre utsträckning än den traditionella tolkningen menade att uttrycket skulle tolkas ”bli arg och frustrerad”, se https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1631084/FULLTEXT01.pdf#page=20.

Kanske inte något att bli arg över, men gamla uttryck och talesätt är viktiga att föra vidare till kommande släktled så att de kan förstå uttrycken vilka kan dyka upp i alla möjliga sammanhang.

Senast uppdaterad 2025-04-30.

Riksantikvarieämbetet och Kungliga biblioteket håller, med stor delfinansiering från Vitterhetsakademien, på att skanna in handlingar från Riksantivarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia.
Projektet kallas RiViH.

Projektets hemsida finns här.
Arkivmaterialet är skört men samtidigt intressant och därför ofta efterfrågat och det gör att inskanningen och tillgängliggörandet av materialet är mycket välkommet.
Med anledning av omorganisationer och diverse beslut hamnade arkivmaterialet på olika ställen. Bland det som nu skannas in finns den s.k. F-samlingen på Kungliga biblioteket, en samling av handskrifter från landets första antikvarier. Däribland finns t.ex. Rannsakningar efter antikviteter men också t.ex. handskrifter av Johannes Bureus och exempelvis Mårten Aschaneus. Runstenen från Näle Mellangård, avritad av Aschaneus i hans Rune-kladd, skrev jag om i Fornvännen 2009.

Genom projektet kommer tre seklers arkivmaterial göras tillgängligt för forskningen och jag ser förstås fram emot de handskrifter och annat arkivmaterial som kommer in på runstenar och runinskrifter, men här finns mycket källmaterial inom arkeologi, numismatik, byggnadsvård och kulturarvet generellt.

Projektet inleddes hösten 2024 och kommer pågå till och med våren 2026. I förra veckan kom projektets första nummer av Meddelanden från RiViH.

Av just F-samlingens nära 300 volymer har nu över 60 skannats in och gjorts tillgängliga via Manuscripta. I skrivande stund är det 67 volymer som kan utforskas.

Ur Vitterhetsakademiens arkiv som finns på Riksantikvarieämbetet kan man exempelvis just nu i Arkivsök hitta 27 inskannade handlingar från Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet.

Läs också ett blogginlägg från i vintras från Kungliga biblioteket om det pågående arbetet.

Det kommer finnas anledning att här och i andra sammanhang återkomma till fynd från arkivmaterialet, ett material som visserligen känts speciellt att granska i original, men som nu blir tillgängligt på ett helt annat sätt.

Senast uppdaterat 2025-03-31.