Runbloggen

Roger Wikell, 1965-2019, var en hängiven arkeolog, oerhört produktiv, positiv och generös. Många är de utgrävningar han deltagit i och dokumenterat. Många är de fornlämningar han hittat, speciellt en stor mängd hällristningar som han sopat fram i ljuset. I detta sammanhang vill jag förstås nämna runristningarna. Nu senast var det runhällen Sö 23B, Tormesta på Mörkö som han nosade fram (se http://www.k-blogg.se/2019/04/02/arets-forsta-runfynd-2019/) Just Södertörnstrakten var hans hemmaområde med många strövtåg och där åtskilliga upptäckter blev gjorda. Själv släppte jag vad jag hade för händer och for ner till Haninge våren 2015 där Roger och några andra granskade en precis nyupptäckt runhäll. När han 2013 kom och sopade vid den nyupptäckta hällristningen i Bro var han varmt välkommen till mina trakter.
Men vår bekantskap går tillbaka till 1990-talet då han kommenterade detaljer i min runristningsförteckning och berättade om nya runkryss han gjort med kompisarna – de tävlade om vem som bockat av flest runinskrifter i förteckningen.

Några nedslag från Rogers omfattande produktion:
I Situne Dei 2012, läs om en intressant detalj på Sö 352, Lingastenen, som nu står på Skansen i Stockholm, artikeln kompletterades 2013.

I Fornvännen 2012 kan man läsa om en annan runhäll på Mörkö (Sö 23, Skälby) som Roger var med och hittade 2010.

Försvunna runstenar i Småland var också något som Roger kom in på, läs en artikel i Fornvännen från 2018.

Tack Roger för positiva minnen och de många fynd du gjort, nu har du lagt dina sista ”stenar på bordet” som du brukade säga i mesolitiska sammanhang. Stenkul att ha lärt känna dig.

Foto: Leif Grönwall, nyfunnen skålgropssten i maj 2011 i Broby, Täby sn.

Senast uppdaterad 2019-06-05

På hemvägen från ett trevligt och lyckat runmöte i Medelpad gick jag igenom delar av ett nu delvis skannat arkiv, ett slags manus, från kyrkoherden L. C. Wiede i Östergötland. Wiede publicerade 1875 ett arbete Östergötlands runurkunder – en förteckning över alla då kända runinskrifter i Östergötland. Den förteckningen finns i omkring tio versioner på Antikvarisk-topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet (ATA). Jämte dessa förteckningar, från 1860–70-talen, finns också bortåt 200 bläckteckningar i arkivet. Teckningarna har i viss omfattning använts i runforskningen men jag kan återkomma till dem en annan gång, manuset – de olika förteckningarna – verkar dock inte alls ha använts i runforskningen, utan man har enbart följt det tryckta arbetet i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1, (sidorna 109–129). En del av teckningarna utgörs av avritningar av äldre avbildningar, andra är original av Wiede. Fyra fragment från Högby gamla kyrka, se bilden ovan, har beskrivits under två nummer i standardverket Östergötlands runinskrifter (Ög 79 och Ög 80), utgivet under 1910-talet av Erik Brate.
Fragmenten ska enligt uppgift ha hittats 1870. I manuset skriver Wiede på ett ställe, uppgifterna kommer dock från C. F. Nordenskjöld, en samtida östgötsk fornforskare:
Göstrings h[ärad] Högby s[ocken] kyrkogolfvet. Enl. sednare undersökning på stället lära 3 runstensbitar, den största 4 hörnig, med många slingor men utan upptäckta runor, de andra mera fragmentariska, med inskrift iauk och it utgöra en och samma två sidiga runstod. Förhållandet borde närmare och noggrannare granskas, och de 3 fragmenterna försökas att hoppassas.

På ett annat ställe skriver Wiede:
Derstädes. [Dvs vid Högby gamla kyrka]
—iauk.it. [Tillagt senare:] På kanten står: ley x ri…s x stin x þan…iR x siaol (l? [l-runan])
Wiede fortsätter:
Derstädes, samma griftsten, frånsidan
Endast en prydlig mångdubbel slinga [tillagt senare:] på ena sidan.

På ytterligare ett ställe bland förteckningarna skriver Wiede:
Göstrings hd Högby kyrkotorn, nu bränd, […] —iauk.it… (på kanten:) leü x ri–s x stin x þan x —iR x siaol (på frånsidan endast en prydlig mångdubbel slinga); stenen nu bränd till kalk.
Se figurer.

Runföljderna iau, it och k finns med hos Nordenskjöld och Brate. Däremot beskriver inte Brate den längre inskriften – och tyvärr finns den inte avbildad. Nordenskjöld har dock beskrivit ristningen på sidan 101 i sitt arbete Östergötlands minnesmärken, utgiven samtidigt med Wiedes arbete i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift (1875). Han skriver att den hade ”konstiga slingornamenter” på bägge sidorna och att det funnits runor såväl på den ena sidan som på kanterna. Inskriften anges som let x ri..s x stin x than..x….iR x siaol………..it…. Och därutöver fanns ”många halfva runor”.
Denna inskrift, inlagd i Samnordisk runtextdatabas versionen från 2014, motsvarar beskrivningen hos Wiede.
Men av Wiedes beskrivningar enligt ovan framgår att också runföljderna under Ög 79 (iau, it, k) hör till samma sten – liksom att Ög 80 är baksidan av den på kanten och andra sidan runförsedda vikingatida gravhällen.
Ög 79, Ög 80 och Ög ÖFT1875;101 bör därför föras ihop till ett nummer – förslagsvis då till Ög 79.

Inget av fragmenten finns i behåll, de ska redan strax efter rivningen av den gamla kyrkan ha bränts till kalk och använts i bygget av den nya kyrkan.

Inskriften kan återges […iau… …it… ¶ …k… ¶ …ley × ri…s × stin × þan… × …iR × siaol …]
Runföljden ley återgavs av Nordenskjöld som let – men Wiedes läsning bör nog följas, se en av figurerna ovan. Tolkningen kan då bli: … denna sten för(?) NN:s själ …

Av de tre blev en kvar. Men liknande upptäckter, runpyssel och andra arkivfynd kommer även framöver påverka runmaterialet – läs för övrigt om liknande ändringar i Magnus Källströms blogginlägg Att avliva en runsten.

Senast uppdaterad 2019-05-26

På den internationella vikingadagen den 8 maj kunde man på eftermiddagen t.ex. lyssna på vikingasagor på olika museer mm runt om i vikingavärlden.
Vad passar då bättre än att lyssna på Rökstenen:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:%C3%96g-136-runsvenska.opus
Här kan ni också lyssna på fler runstenar från Östergötland: http://k-arv.se/pages/460

Den 8 maj har också den under sommaren 2018 återfunna runstenen Sö 91 återinvigts på sin plats i Stora Tidö mellan Eskilstuna och Sundbyholm i Södermanland.
Se https://www.lansstyrelsen.se/sodermanland/kalenderhandelser—sodermanland/2019-04-12-invigning-av-runstenen-vid-stora-tido.html,
se också https://www.ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/unika-runstenen-aterinvigs-sm5000820.aspx

Foton (Rökstenen) Harald Faith-Ell, 1934 (ATA)
(Sö 91) Länsstyrelsen i Södermanlands län, 2019.

Senast uppdaterad 2019-05-08

I min hemsocken Bro i Uppland finns flera runstenar. Två kommer från Härnevi. Eller mer precist från närheten av Skällsta bro, på södra sidan av Enköpingsvägen. En bit av den ena runstenen står kvar (U 621), resten av den stenen kanske murades in i en spis för länge sedan. Inskriften lyder i översättning »Åbjörn och Sigbjörn och Gunnhild lät resa denna sten efter sin fader och hon efter sin man Assur.» Den andra runstenen står sedan 1913 vid prästgården. Uppgifterna från 1672 i Rannsakningarna efter antikviteter lyder »På Herrenwij Ägorne östan för Skielstadh broon .2 Runesteenar». Dessa och andra uppgifter från 1600-talet kan nu kompletteras av en karta som preliminärt kan dateras till omkring år 1700. Kartan beskriver byn Råby på andra sidan landvägen, dagens Enköpingsvägen. På konceptet – utkastet – till kartan markeras runstenarna och där står: »2ne Runstenar». Kartan finns i Lantmäteristyrelsens arkiv på Lantmäteriet i Gävle och har beteckningen B9-19:1.
Den runsten som nu står vid Prästgården (U 622) är även den skadad. Men den förlorade biten har saknats sedan 1600-talet och finns kanske även den uppåt Skällsta och Råby. Inskriften lyder (egen läsning) · kunhi… … · eft(i)R · sun sn · hursefn(i) ’ au(k) · oithafþ(a) uþ (h)(i)b uil, vilket jag tolkar »Gunnhild … efter sin son Horsämne(?) och Vithövde. Gud hjälp(?) väl(?).» Gunnhild i de båda inskrifterna avser säkerligen samma person. Slutet på inskriften borde ha förklarat hur Vithövde var släkt med Gunnhild och/eller Horsämne, men istället tycks där stå en bön.
Det är alltså konceptet till kartan som innehåller mest information. På den bara delvis färdiga renritningen av kartan finns inga uppgifter om runstenarna, inte heller står där när kartan gjordes och vem som ritade den. Men som tur är finns alltså utkastet i behåll.

Senast uppdaterad 2019-04-21

Antikvariskt-topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet innehåller många hyllmeter med skrivelser, rapporter, ritningar, protokoll, fotografier mm.

Som antyds av namnet är en stor del av arkivet sorterat topografiskt, på landskap, socken/stad och by/kvarter. Inte sällan har personer anställda vid Riksantikvarieämbetet, eller föreningar och andra, överlämnat sina egna arkiv. Det gör att ATA också inkluderar mer än 200 mer eller mindre privata arkiv – dokument, manus, brev mm som personerna eller föreningarna fått eller arbetat med. Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademien har även ansvarat för utgivningen av ett flertal skriftserier, haft hand om flera fonder och korresponderat med länsmuseer, länsstyrelser och andra myndigheter varför man i arkivet kan hitta en stor mängd handlingar kring den centrala kulturminnesvården i landet. Just runstenar har ofta uppmärksammats, men givetvis många andra fornlämningstyper, byggnader, kulturmiljöer mm.

Runstenarna finns typiskt med i det topografiska arkivet – man beställer fram handlingar för fastigheten (eller kyrkan) och får leta igenom papperna, som normalt ligger i tidsordning med senast överst, tills man hittar det man söker. Ibland ligger dock uppgifterna på ”socknen allmänt”. Inte sällan finns det bilder av runstenarna, totalt finns det uppskattningsvis 4600 folioark med äldre fotografier som Riksantikvarieämbetet nu har skannat in i projektet Evighetsrunor.
Det finns också teckningar av runstenarna – om inte i runmapparna, så i enskilda arkiv eller bland reseberättelser upprättade på 1800-talet av dåtidens fornforskare.

Totalt sett finns fyra miljoner bilder i arkivet, från utgrävningar, fornlämningsmiljöer, byggnader m.m. Ofta är bilderna sorterade efter ämnen – eller topografiskt. För fotografier tagna från 1976 eller framåt så får de sökas på landskap, socken/stad och därefter objekt.

Åter så till det topografiska arkivet. Handlingarna är ordnade per fastighet och socken, landskapsvis. För varje socken eller stad finns också (äldre) tidningsurklipp, ett material som kan vara intressant att gå igenom. En del skrivelser och handlingar berör flera socknar – dess kan då återfinnas i boxar för landskapet, t.ex. ”Södermanland allmänt”. Där kan man söka om man inte hittar det man ”vet ska finnas” under den aktuella socknen.

Delar av Kulturhistoriska byråns arkiv om kyrkobyggnaderna har insorterats i det topografiska arkivet, men det kan man ju uttryckligen ange att man inte behöver få fram – såvida man nu inte är ute efter handlingar därifrån.

Under ungefär hundra år fram till och med 1993 betecknades diarienumren med ett löpnummer plus ett årtal. Knutet till ett och samma diarienummer kan finnas flera dokument – t.ex. en brevväxling mellan Riksantikvarieämbetet och dess ombud eller något länsmuseum. Ett exempel är 3623/43, vilket gäller försvinnandet av Ög 185 vid Sjögestads kyrka i Östergötland. Den 20 september 1943 skickade ombudet Thord Lindell ett brev till Riksantikvarieämbetet och 9 dagar senare skickade Riksantikvarieämbetet en skrivelse till församlingen i ärendet – bägge dokumenten har samma diarienummer. Både inkommande och utgående skrivelser hittas i arkivet – äldre utgående skrivelser från tiden före 1923 finns dock inte i det topografiska arkivet eftersom man inte förrän då använde karbonpapper i skrivmaskinen.

Spännande och värdefulla fynd kan också göras i ATA:s brevsamlingar, resejournaler, bland ritningarna eller i mikrofilmade samlingar från andra arkiv än Riksantikvarieämbetets eget arkiv.

Bild från försättsbladet till Riksantikvarieämbetets vägledning till sökning i Topografiska arkivet.

Senaste uppdaterad 2019-03-24

Vid Hjulsbro i Landeryds socken, Östergötland, har det funnits inte en utan två runstenar. Den tidigare kända runstenen, Ög 112, har varit försvunnen sedan länge. Men det fanns alltså en runsten till i Hjulsbro, i utkanten av dagens Linköping, även den numera försvunnen.

Runstenen ritades av och beskrevs i augusti 1728 av lektorn och kyrkoherden Petrus Milberg. Den var svårläst och Milberg kunde bara konstatera två ord i texten: biurn ’Björn’ och kuþ ’Gud’. Den sistnämnda runföljden står till höger på stenen och kan vara början på en böneformel. Eller måhända en del av ordet goðan, ’gode’.

Runstenen finns beskriven i en handskrift (R 554) från Olof Celsius arkiv på Uppsala universitetsbibliotek. Där har man även tidigare bl.a. upptäckt en tidigare okänd östgötsk runinskrift, se här. Runstenen från Hjulsbro har en skeppsristning, vilket är ganska ovanligt på runstenarna. Jag känner, bortsett från runförsedda gotländska bildstenar, bara till ett tiotal runstenar från svenskt område med ristade skepp. Bland de mer kända är kanske Tullstorpstenen från Skåne och Sparlösastenen från Västergötland. Den senare har segel hissat på sitt skepp och sådana stenar kommer bli mest relevanta att jämföra med Hjulsbrostenen. Jämförelser bör göras med det gotländska bildstensmaterialet i sin helhet, oavsett om stenarna har runor eller ej, även om skeppsbilderna därifrån oftast är från ett äldre tidsskede. Likaså bör jämförelser göras med lösföremål såsom en träpinne från Bergen i Norge och ett revben från Sigtuna i Uppland. Dessa båda föremål har såväl skepp som runor. Revbenet från Sigtuna hittades 1995, se TOR 1996, s. 305 ff. Skeppet på benet har liksom Hjulsbrostenen höga stävar, men seglet är på benet inte alls detaljerat. När det gäller skepp med segel på runstenar från Östergötland bör nämnas Ledbergsstenen från Ledbergs kyrka (Ög 181) och runstenen från Stratomta i Törnevalla sn (Ög 224). Skeppet från Hjulsbro blir ett värdefullt bidrag till vår kunskap om vikingatidens skepp.

Fler arkivfynd kommer säkerligen kunna göras – jag kommer återkomma till några fler just från Östergötland – men ännu roligare vore om stenarna från Hjulsbro kunde återfinnas i verkligheten.

Foto Alvin

Senast uppdaterad 2019-02-24

Runrådet i Uppsala den 31 januari handlade om några runstenar på Öland, men mer om de i Möre på det småländska fastlandet och mest om ett litet nyligen funnet fragment från Hagby kyrka. Det blev väldigt konkret eftersom fragmentet gick runt bland oss åhörare medan Henrik Williams lade ut texten. Texten på fragmentet är kort: …r x auk x … Ordet ’och’ är för övrigt det vanligaste på runstenarna. Men man kan alltid sätta in en inskrift i sitt sammanhang – oavsett hur lång eller kort den är. Williams tog i ett generellt perspektiv upp material, transport, lokalitet, fornminneskontext, ristning och ornamentik. Fyndomständigheter är ofta intressanta, men mer intressant är i detta fall: var kan resten finnas? I kyrkväggarna? I kyrkogårdsmuren eller på annan plats i närheten? Platsen är intressant i jämförelse med de andra socknarna i Möre. Nu har samtliga kyrkor på -by i Möre en känd runsten: Ryssby, Åby, Arby, Ljungby – och nu Hagby. Inga andra av de totalt 24 socknarna har några runstenar – förutom Hossmo kyrka med sina senvikingatida gravmonument och Kalmar stad. Och intressant är att det är just en och endast en runsten per kyrka och socken på -by. Men en socken saknas i uppräkningen: Dörby. Och runstenen från Åby är försvunnen. Så har man vägarna förbi Möre vore det intressant att undersöka:
Finns det ingen runsten i Dörby?
Vart har runstenen i Åby tagit vägen?
Och var hittar man fler pusselbitar till runstenen från Hagby?

Senast uppdaterad 2019-01-31

Nu när julfriden sänker sig över landet vill jag gärna peka på en runinskrift som på ett sätt knyter an till detta. I alla fall så nära man nu kan komma.

Inskriften jag tänker på finns på ett runbleck som hittades i november 2004. (Signum Ög UVÖst2009:5;45) Blyblecket påträffades i fyllningen till en grav vid arkeologiska utgrävningar på en gammal medeltida kyrkogård i kvarteret Munkgärdet i Skänninges östra utkant, alldeles vid den nu breddade järnvägen. Blecket, vilket är ristat på båda sidorna, är omkring 2,5 x 3 cm stort och runorna mellan 3 och 8 mm höga. Tyvärr är inte hela inskriften bevarad. På baksidan finns en Ave Maria-bön. Men här är det framsidans inskrift jag vill återge:

iulfriþ sihne þik guþ ges… maria skata mi-…

Det som står efter den inledande runföljden, denna helg lämplig att låta stå som den är ristad, tolkas ”Signe dig Gud, Jesus … Maria. Sankta …”

Att det bodde dominikanermunkar på platsen hindrar inte att även andra kunde begravas på kyrkogården. Skriftliga källor från medeltiden visar att flera utomstående – ibland långt ifrån Skänninge – valde sin viloplats här. Och skänkte man mycket till munkarna, kunde man få en gravplats inne i kyrkan. Men blyblecket med runor hittades inte i kyrkan, utan i en grav på kyrkogården.

Julfrid önskas er alla!

Foto: Riksantikvarieämbetet, UV Öst.

Senast uppdaterad 2018-12-23