Runbloggen

Emellanåt får jag frågan hur ofta det hittas runstenar och spontant har jag känslan av att det brukar hittas en hel runsten (nästan) varje år. Det kan handla om nyfynd, men ibland återfynd av tidigare kända runinskrifter. Exempelvis när U 874 från Hagby kyrka i Uppland återfanns 2016. Och fragment av runstenar hittas det varje år – även då ibland av tidigare kända men sedan länge försvunna runstenar.

Bland senare decenniers återfunna runstenar utanför Uppland kan nämnas Sm 157, återfunnen 2003, Sö 23 återfunnen 2010 , Sö 91 återfunnen 2018, Sö 23B återfunnen 2019 och DR 385 återfunnen 2020. Och därutöver flera fragment.
Bland runfynd av tidigare okända runstenar från senare år ska förstås nämnas stenen från Hellerö i Västra Ed, Småland, hittad 2020.

Låt mig nu granska runfynden i Uppland, det utan tvekan runstenstätaste landskapet. Under perioden sedan Upplands runinskrifter gavs ut (1940–1958) har det gjorts åtminstone 182 fynd av tidigare okända runstenar. Därutöver gjordes en del fynd under perioden 1940–1958 som hann komma med i Upplands runinskrifter. T.ex. hittades fem runstenar, eller fragment, på 1950-talet som kom med i det senaste utgivna bandet.
I övrigt var det 43 runstenar, eller delar av runstenar som hittades i Uppland på 1950-talet. På 1960-talet gjordes det 17 runstensfynd, på 1970-talet 34 fynd, på 1980-talet 13 fynd, på 1990-talet 15 fynd, på 2000-talet 17 fynd och på 2010-talet 19 fynd. Se figuren nedan. Från 2020-talet känner jag till två uppländska runfynd, eller kanske tre. Av de 36 runstensfynden under 1940-talet hann 20 komma med i standardverket Upplands runinskrifter.

Bland de 182 uppländska runstensfynden finns några fynd som har funnits länge på museer eller i kyrkor, men som inte varit kända av Runverket förrän under senare år. Där finns också några arkivfynd – av runstenar som ännu inte hittats i landskapet. Och när hittas egentligen en runsten? Är det när någon känt till att den i alla fall sedan ett visst år har legat i vapenhuset, eller när den blev känd av Runverket? Är det när den ritades av på 1800-talet, men först nu under senare år uppmärksammades av runologer? I den statistik jag nu snabbt sammanställde har jag försökt att utgå från den äldsta kända uppgiften och inte när t.ex. Runverket fick nys om runstenen.

Men det är inte bara runstenar som hittas, utan ofta putsinskrifter eller runben. Och de runstenar som hittas är oftast fragmentariska – inte sällan har de olika pusselbitarna hittats vid olika tillfällen vilket gör att antalet runfynd egentligen är betydligt fler. Inte sällan hittas också nya pusselbitar till tidigare kända runstenar.

Men hur var det då med hela runstenar? Hur många såna hittas och hur ofta? Bryter man ner figuren ovan per år, då kan man få fram följande figur.

Blåa prickar markerar oavsett om det handlar om hela runstenar eller om fragment, de andra prickarna visar hur många hela runstenar som hittats. Från 1950-talet och framåt har det gjorts 37 sådana fynd i Uppland. Vissa år sticker ut och man ser att under senare år är det inte så många hela runstenar som hittas i Uppland – däremot görs det något runstensfynd nästan varje år bara i Uppland.

Här kan man läsa mer om runfynden i Sverige från 2012 och framåt.

Senast uppdaterad 2021-12-01

Västvärldens vanligaste bokstav är E.
Och Sveriges.
Detta läste jag om i Gröngölingsboken på 1970-talet. Där stod att de fyra vanligaste bokstäverna var EANT och att de därnäst vanligaste bokstäverna var RS.
Wikipedia säger samma sak.
Wikipediaartikeln säger också att de vanligaste orden i tidningsartiklar är i, och, att, det, som, en, på, är, av, för, med, till. Medan vanliga ord bland svenska runinskrifter och speciellt runstenarna är och, sin, efter, sten, lät, resa, fader, denna, son.

Men hur är det med de enskilda runorna i våra runinskrifter?
En genomgång av samma statistikmaterial jag använde för blogginlägget Antal runor per landskap visar att den vanligaste runan i Sverige är runan i.
Den stungna i-runan, e, kommer – inte helt oväntat – långt ner i listan, även om den är klart den vanligaste bland de stungna runorna.
I diagrammet kan man se att de nio vanligaste runorna är iaursntkþ.

Runorna iaur får mig att tänka på Hogastenen från Bohuslän, Bo Peterson1992. Fast där står iauR (eller snarare iiauR eller möjligen HauR). Och R-runan är inte alls lika vanlig. Men runföljden iaur är inte ovanlig, den förekommer rätt ofta i runristningar med namnet Björn eller -björn.
Skulle då en ensam runföljd iaur betyda något? Jo, som Lena Peterson föreslår 1992 om runföljden iauR på Hogastenen, så skulle det kunna betyda häst, jór på fornvästnordiska. Men jag låter tankarna galoppera vidare.

Runorna sntkþ är bara en samling konsonanter och svåra att få till något speciellt. Men jag kommer in på runföljden …asntr… som för 3-400 år sedan lästes på en numera försvunnen del av U 182, Össeby-Garns kyrka. Före runorna fanns antagligen bara plats för en runa innan det dessförinnan stod ristat ir ·. Dessa två senare runor är bevarade.
Intressant gällande U 182 är att den antagligen, vilket togs upp i ett brev till Runverket redan 1995, skulle vara ristad av Öpir. Läsningen i Samnordisk runtextdatabas behöver justeras, vilket också Magnus Källström noterat för ett tiotal år sedan. Istället för
[…-kuti · auk · ikifa…] … [lit]u × raisa ’ [stain · iftiR …] …ir… […asntr…]
kanske läsningen bör lyda
…ir [· …asntr… … lit]u × raisa ’ [stain · iftiR … …-kuti · auk · ikifa… …–s–…]
Det bevarade fragmentet jämte fragmentet U Owe1996b;119 med runföljden …in · au… bör undersökas om de inte utgör delar av samma sten, vilket också togs upp i brevet till Runverket redan 1995. Och så vore det ju roligt om den försvunna delen av runstenen kunde hittas. Det kommer därför finnas anledning att återkomma till U 182.

I diagrammet ovan ser vi att –, en runa som man är så skadad att man inte vet vad det varit för någon, också är vanlig. Den observante noterar att statistiken också innehåller runor från urnordiska – liksom medeltida – runinskrifter. Och diagrammet är inte ”up-to-date”. Men det är inte det viktiga, mer intressant är kanske att notera att de tre vanligaste runorna faktiskt är vokaler. Vokaler är viktiga, men man hade inte så många olika att välja på bland runorna. Istället fick den vanliga i-runan användas för såväl i, e som æ.

Senast uppdaterad 2021-10-31

September var en valmånad med t.ex. det svenska kyrkovalet. Tyvärr blev det inte mycket tid över för egen del till runor, men finns det då någon koppling mellan val och runor?
Jo, det finns runor på flera valben.

På ett knappt 7 cm långt valben, en bit av ett ben, som hittades 1975 i Trondheim, Norge, finns runorna þo.
Se http://kulturarvsdata.se/uu/srdb/dec82409-e27a-4210-a501-74ae09b015dc, N A167 (N 855) i Samnordisk runtextdatabas (2020).

Likaså finns det två runor, r och þ, på ett valben från Bryggen i Bergen, Norge, N B483.

Inskriften – × -þu(u) × þ på en vävsked av valben från Trondheim är då lite mer intressant, men inte heller den tolkbar, N A192 (N 872).

Däremot finns en tolkad inskrift på en spelpjäs av valben från Bryggen i Bergen, N 288. Inskriften lyder uikigr-, vilket blir Viking.

Flyttar vi oss till Grönland hittar vi ett par tolkade inskrifter.
I Vatnahverfi i Østerbygden hittades 1949 ett valben, ett sannolikt skaft till en spade, med inskriften +gunnar aþ+, dvs Gunnar äger denna(?), GR 67.

Och från ”Gården under sandet” i Vesterbygden kommer en liten spade av valben med runor på skaftet: +bardr a (-), GR 85, vilket blir Bard äger …

Från samma plats på Grönland kommer ett valben med en längre inskrift (b)i-fþ-n · m(b)-(i)iiiiii, GR NOR1997;10A, svårläst och otolkad.

Ett sannolikt leksakssvärd gjort av valben (ännu ej med i Samnordisk runtextdatabas, men hittat redan 1937) från Austmannadal i Vesterbygden på Grönland har 8 runor där den fjärde är en u-runa.

På ett danskt valben funnet i Ribe på Jylland hittar vi runorna kþniiisþnþs, DR AUD1993;261. Inte heller det är tolkat.

Mer intressant blir det om vi beger oss till sagornas värld.

I Egil Skallagrimssons saga, kapitel 73 i Karl G. Johanssons översättning (2014), berättas hur Egil botar den sjuka flickan Helga Torfinnsdotter i Värmland. Hon var svårt sjuk, och hade inte kunnat sova om nätterna. En grannbondes son hade försökt bota henne med runor – men det hade bara blivit värre. Egil lät lyfta upp Helga ur sängen. Egil undersökte sedan sängen och fann där ett valben med runor. Han läste runorna, skar bort dem ner i elden och eldade sedan även upp själva benet. Efter att sängkläderna fått vädra diktade Egil i Johanssons översättning:

Ingen skall rista runor
som inte kan den konsten.
Många har farit vilse
bland runornas mörka stavar
Jag såg tio lönnrunor
ristade på benet.
De har länge vållat
kvinnan svåra plågor.

Egil ristade nu nya runor och lade dem under kudden i sängen. Dessa runor botade Helga, hon vaknar upp och är frisk, men svag.

Vilka runor Egil ristade får vi inte reda på. Inte heller om även han ristade dem på ett valben, på ett annat ben eller i trä. Att hitta ett ristat valben på en gård i Värmland kan också vara oväntat – långt från vatten med valar. För en sagodiktare från västerhavet var nog valben ett naturligt material att rista runor i. Men vi vet också att valben har hittats längre österut, se http://www.saublogg.se/2015/04/valben-identifierat-i-upplandsk-jarnalder/, varför det faktiskt mycket väl kan ha varit ett valben i Värmland – även om sagan är just en saga.

Att runor ansågs kunna läka och bota framgår av ett runbleck från Skänninge i Östergötland, Ög NOR2001;32. Blecket är ristat på två sidor:
A: luf-unar(i)…
B: …kbutrunaR
Detta blir antagligen: ”Läkerunor ristar jag, botrunor.”

Sen finns det intressanta inskrifter på ben eller tänder från valrossar, men nu var det ju val det handlade om.

Senast uppdaterad 2021-10-03

Friherre Carl R. af Ugglas (1884–1946), antikvarie bl.a. vid Statens historiska museum, meddelade Elias Wessén den 13 juli 1938 att det skulle finnas en runrad inristad på något ställe i muren på Strängnäs domkyrka. I Wesséns efterlämnade noteringar (i Linköpings universitetsbibliotek, knutet till Wesséns eget exemplar av Södermanlands runinskrifter) står om detta att ”Närmare upplysningar skulle kunna fås genom Curman.”

Sigurd Curman, en av initiativtagarna till verket Sveriges kyrkor, var en av författarna till det år 1964 utgivna bandet i verket med beskrivningen av domkyrkans medeltida byggnadshistoria. Där återfinns dock inte, vad jag funnit, något om en runrad i domkyrkan.

Men att det skulle finnas runor i kyrkväggarna, och som i detta fall en runrad (en futhark), vore inte alls oväntat. Men var? Väggytorna är stora och omfattande. Sannolikt behövs snedbelysning för att kunna se runorna, och vad säger att de återfinns i ögonhöjd eller däromkring? De kan alltså vara svårfunna.

Såväl af Ugglas som Curman hade varit kulturhistoriska kontrollanter vid kyrkans restaurering 1907–1910, under ledning av Fredrik Liljekvist. De kan mycket väl själva ha sett runorna. Men de kan också ha upptäckts senare, exempelvis vid Lars-Erik Bergströms arbete under 1933 med en byggnadsbeskrivning av kyrkan. Eller varför inte under restaureringen då Melchior Wernstedt utförde ett omfattande uppmätningsarbete av kyrkan och dess detaljer. Ritningar gjorda av honom och från senare tid finns publicerade i ett planschhäfte till utgåvan i Sveriges kyrkor. Men inte heller där har jag återfunnit någon uppgift om en runrad i någon kyrkvägg.

Domkyrkan är annars väl värd ett besök – och varför inte se på någon av runstenarna utanför eller inmurade i kyrkväggarnas utsidor?

Senast uppdaterad 2021-09-04

Elias Wesséns tolkning av inskriften (U 687) på runblocket från Sjusta i Skoklosters sn i Upplands runinskrifter lyder
»Runa lät göra minnesvården efter Spjallbude och efter Sven och efter Andvätt och efter Ragnar, hennes och Helges (?) söner, och Sigrid efter Spjallbude, sin man. Han blev död i Holmgård i Olovskyrkan. Öpir ristade runorna.»

Men i Fornvännen 1952, om det svenska runverkets 350-årsjubileum skriver Wessén (s. 206):

Vid Sjusta på Skoklosterlandet finnes en ristning, signerad av Öpir (fig. 16). Den talar om en man, som blev död i Holmgård, d.v.s. i Novgorod, och begraven i Olovskyrkan.

Han dog alltså nu inte i Olovskyrkan som Wessén tolkat det fyra år tidigare i Upplands runinskrifter, utan blev begravd i kyrkan. En kyrka rimligen tillägnad S:t Olof och som ska ha funnits i den ryska staden Novgorod, av vikingarna kallad Holmgård.
Tittar man i Wesséns eget exemplar av Upplands runinskrifter (finns på universitetsbiblioteket i Linköping) ser man att han i marginalen har skrivit
[LiggR] i Olafs kirkiu

Tolkningen skulle alltså därmed bli ”Han blev död i Holmgård, ligger i Olovskyrkan.”

Kristel Zilmer har i sin avhandling från 2005 skrivit om runblockets inskrift (s. 162):

The recorded information is a rather unique example of a detailed specification concerning the place of death. Not only do we learn that Spjallboði found his end in Holmgarðr – it is stated that this happened in Óláfr’s church. At the same time it remains unknown whether the church was indeed the place where Sjallboði was buried. This is a possibility, but it might also be that the inscription simply wished to indicate that he died during some incident related to the church.

Finns det då fler som blivit begravda redan under runstenstiden i kyrkmiljöer? Ett av de mer kända exemplen är Agne, son till Gunne och Åsa och begravd på kyrkogården på Ekerö (eller Eckerö? – se Staffan Fridells artikel i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2019). Hann eR grafinn i kirkiugarði. Runstenen, U 170, är till största delen försvunnen, men nederdelen återfanns våren 2013 av Torun Zachrisson i samband med en utflykt för arkeologistudenter vid Bogesund, Östra Ryds sn.
Jag kommer också att tänka på en del ristningar från Östergötland där man hittat skelett under rungravhällar – t.ex. Gudlög som hittades 2010 under en runristad häll vid Heda kyrka (Ög ATA322-3519-2010), se Rikard Hedvalls rapport http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/5959.

Ytterligare en som dött i Holmgård är Rune(?) omnämnd i inskriften U 1003 från Frötuna i Rasbo socken. Se Magnus Källströms artikel i Fornvännen utifrån ett teckningsfynd. Ristningen till minne av Rune(?) är ungefär samtida med ristningen på Sjustablocket, men då det lär ha varit många nordbor som sökte sig till Holmgård under 1000-talet är det inte säkert att han mötte Spjallebude. Inte heller kanske de träffade Uddgair/Botgair (ristat …tkaiR) som även han dog i Holmgård vid ungefär samma tid, se G 220 från Hallfrede i Follingbo sn. Ristningen på Sö 171 från Esta i Sättersta sn till minne av Sigvid som dog i Holmgård bör dock vara några årtionden äldre.

Vi vet inte vilken information som nådde släktingarna hemma i Sjusta, men att nämna Olovskyrkan var uppenbarligen relevant oavsett nu om Spjallbude dog och/eller begravdes där.

Senast uppdaterad 2021-07-30

Svensk runbibliografi har under året utökats med över 250 nya poster. Främst från 2000-talet.
Post nummer 5000 blev en artikel skriven av Helmer Gustavson, en av de senare decenniernas namnkunnigaste runologer. Artikeln behandlar två intressanta runbleck funna på 1970-talet i Köpingsvik på Öland, men inte ordentligt publicerade förrän nu häromåret.
Artikeln gavs ut i tidskriften Futhark i volym 7 (2016), tryckt 2017. Från just den tidskriften finns det mer att hämta och lägga in i bibliografin. Men hör också av er om annan litteratur som ni inte hittar – allt får man inte nys om eller tips om från annat håll.
Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, fanns vid årsskiftet 2012/2013 ungefär 4000 poster i bibliografin, och nu alltså 1000 ytterligare.
Den 22 december 2019 skrev jag i runbloggen, att det hände något 2004. Det som hände var att Nytt om runer hade slutat att ges ut och att det därefter blivit svårare att hitta all runlitteratur som trots allt ändå publiceras.
Nedanstående bild visar med röd färg den litteratur som lagts in i bibliografin sedan 1½ år tillbaka – utöver också en del äldre litteratur. Mycket då från 2004 och ett par år framåt – men mest från de senare åren. Bilden är en ögonblicksbild, mer litteratur finns som sagt att lägga in.

Senast uppdaterad 2021-06-22

På ett heldagsrunråd den 19 januari 2006 om runstenar i Rönö härad i Södermanland föreslog jag en läsning och tolkning av de stavlösa runorna på Sö 137.

Inskriften i övrigt kan tolkas
Sidan A: Tora reste denna sten efter Öpir, sin make.
Sidan B: Denna sten står efter Öpir på tingstaden efter Toras man. Han västerut väpnade(?) (sitt) husfolk(?) …

Den tredje raden på B-sidan inleds med samstavsrunor vilka läses sunrþit
Därefter följer ett antal stavlösa runor och sist tre långkvistrunor: maR.

Erik Brate läste dock mer än vad senare granskare kunnat hitta. Se mitt foto ur det planschhäfte som drogs tillbaka och senare ersattes av bilder tagna efter Elias Wesséns granskning och uppmålning av inskrifterna.

Brates läsning kan återges
s a þ a r · s u n r þ a þ · t r a k n u s u a t a u þ i f m a R s u a
Men de första fem och de sista tre runorna har inga andra sett.
Otto von Friesen (Runorna 1933) läste:
s u n r þ (i) (k) r a k n a s u a t a u (t) i l m (a) R
Elias Wessén (Södermanlands runinskrifter 1936) läste:
· s u n r þ a t r a k n a s u a t a u (k) i (f) m a R

I Samnordisk runtextdatabas (versionerna 2014 och 2020) återges den aktuella delen av inskriften efter Marco Bianchi (Runor som resurs 2010):
· sunr þat raknasuatau-i(f) maR

Runföljden med stavlösa runor som Bianchi läst raknasuatau-i(f) vill jag läsa raknasuataufih
Tredje runan från slutet läser jag som f och den sista runan som h. Jämför runformerna på Bengt A Lundbergs fotografi med hur de stavlösa runorna brukar beskrivas.

Med en uppdelning av runföljden i rakna suata ufih vill jag tolka detta som tre mansnamn Ragna, Svarta, Ofæig.

Om min läsning och tolkningsförslaget stämmer, varför räknas tre namn upp? Var dessa tre av de män som Öpir ”västerut väpnade(?)”.
Jag tror det finns en avsikt med att de aktuella runföljderna återges med olika slags runor.
De stavlösa runorna som jag alltså tolkar som tre namn bör läsas i någon mån skiljt från resten av inskriften. Men ändå behöver de sättas in i sitt sammanhang, hur ska det som står före och det som står efter de tre namnen tolkas?

Senast uppdaterad 2021-05-31.

1989 kom första delen av skriftserien Runrön. En serie som inte sällan innehåller runologiska avhandlingar, men också en del samlingsvolymer. Fram till 2006 var utgivningen ganska omfattande med 19 olika böcker, t.ex. tre stycken Blandade runstudier. Sedan dröjde det till 2010 innan nästa bok kom – Marco Bianchis avhandling Runor som resurs. Bl.a. med svaret på frågan: var ska man börja läsa på en runsten? Därefter dröjde det till 2019 då Sofia Pereswetoff-Moraths omarbetade avhandling, Viking-Age Runic Plates, kom ut. En viktig publicering av de vikingatida runblecken – vad står det egentligen på de små metallföremålen? Sen får vi hoppas att det hjälpte att rista ”trollformler” med runor och att bärarna av blecken blev friska.
År 2019 kom också Michael Barnes’ viktiga utgåva av de intressanta, och många, runinskrifterna från ön Isle of Man, Runic inscriptions of the Isle of Man. En runrik ö mitt i den Irländska sjön. Den utgåvan får mig ofta att tänka på Ray Page – den klurige runologen som arbetat så många år med inskrifterna på ön (och många andra runinskrifter, inte minst de anglosaxiska runinskrifterna), men som gick bort våren 2012.
Förra året kom Alessandro Palumbos omarbetade avhandling Skriftsystem i förändring ut i serien.
Fördelen med att ge ut en avhandling i bearbetad version är att författaren då kan ta hänsyn till kommentarer, t.ex. lämnade vid disputationen.
Färskast i serien, nr 24, är Reading Runes med 16 konferensbidrag från den än så länge senaste internationella runkonferensen i Nyköping hösten 2014. Vad jag själv minns från den konferensen är bl.a. min slutspurt till natten innan med version 2014 av Samnordisk runtextdatabas. I säng vid halv 3 och sen upp strax efter 6 för att åka till Nyköping. Men kul var det. Många föredrag och alltid trevligt därutöver med utflykter, diskussioner och bankett.

En av utgåvorna i serien Runrön har kommit i tre upplagor, det gäller Lena Petersons Svenskt runordsregister som första gången kom 1989. Det blev en inspirationskälla för mitt eget privat utgivna arbete Svenskt runnamnsregister. Men sen länge är det istället Lena Petersons Nordiskt runnamnslexikon som är uppslagsverket för person- och ortnamn från de vikingatida runinskrifterna.

Åter till Runrön. Totalt har det hittills blivit 24 delar i serien och fler lär det bli. En serie som upptar en viktig plats inom runologin, och några decimeter i bokhyllan.

Senast uppdaterad 2021-04-30.