Noter kan vara lite olika saker.
Det kan vara musikaliska noter som jag i körsammanhang brukar läsa och sjunga efter en gång i veckan. Ett exempel på noter är bilden nedan som visar en runsten vid nationalsången Du gamla du fria. Richard Dybeck som skrev texten var också en flitig tecknare av runstenar och inte sällan spårade han upp stenar som varit försvunna. Runstenen här är säkerligen U 356 från Ängeby i Lunda socken, Uppland.
Men noter kan oftare vara fotnoter, eller fotnötter som de skämtsamt kan kallas.
I mitt arbete Svenskt runnamnsregister (1996) finns det 166 stycken fotnoter på 138 sidor. Medan det i mitt arbete Runfynden vid Köpings kyrka (2002) ”bara” finns 43 fotnoter på 142 sidor.
Men rekordet, för egen del, gällande antal fotnoter finns i min utgåva av Arthur Nordéns supplement till Erik Brates Östergötlands runinskrifter. Där finns 1086 fotnoter på 438 sidor.
Har då annan runologisk litteratur också fotnoter?
Ja visst, och det är ofta där man kan hitta guldkorn. Inte sällan sånt som har kunnat användas för uppdatering av Samnordisk runtextdatabas.
En runologisk avhandling med många fotnoter är Magnus Källströms avhandling Mästare och minnesmärken (2007) med 381 fotnoter på 442 sidor.
En annan är Sofia Pereswetoff-Moraths avhandling om runblecken (översättningen till engelska 2019, Runrön 21) där det finns 452 fotnoter på 367 sidor.
Andra arbeten och avhandlingar har förstås också många fotnoter, men inte sällan börjar numreringen om från 1 efter varje kapitel. Och antalet fotnoter är inte det viktigaste, utan vad som står i dem.
För att återgå till Magnus Källströms avhandling kan jag hitta ett trettiotal ditskrivna noteringar ”db” (= ”Samnordisk runtextdatabas”) i mitt ex. av avhandlingen. Även om det finns fler såna noteringar vid den löpande texten är således fotnoter viktiga att kontrollera.
Åter till Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter. Den inskrift som där har flest fotnoter är Rökstenen, Ög 136. Min utgåva innehåller 103 fotnoter på 35 sidor. 24 av dessa är Nordéns egna fotnoter, av de övriga utgör merparten kommentarer som Elias Wessén gjort i manuset och som således blivit fotnoter i utgåvan. Även om det uppenbarligen fanns mycket att kommentera i manuset av Wessén ser jag det spontant som att Nordéns tolkning av Rökstenens inskrift pekar fram mot den tolkning som Wessén sen kom med ett decennium senare, se Runstenen vid Röks kyrka (1958).
I utgåvan av Nordéns supplement är det löpande numrering av fotnoterna per härad. Skulle numreringen inte ha börjat om från 1, hade det blivit onödigt mycket ändringar när texten behövt redigeras om. Å andra sidan verkar det onödigt att börja om på 1 för varje sida eller för varje inskrift. Det normala i Sveriges runinskrifter är att fotnoterna enbart numreras per sida, därmed börjar numreringen om från 1 på nästa tryckplåt med något fotnot. Endast i den senaste delen, Gästriklands runinskrifter (1981), börjar fotnotsnumreringen istället om per inskrift. Då, 1981, hade tekniken för att framställa böcker blivit en annan. Stickprov bland banden i Sveriges runinskrifter visar att olika författare använder fotnoter olika mycket – flitigast förefaller Sven B.F. Jansson vara, medan Elisabeth Svärdström verkar vara mest sparsam med fotnoterna.
Runbloggen har nu i juli funnits i fem år och en hel del har handlat om arkivfynd – i arkiven finns det mer att hitta eller skriva om. Runbloggen kommer få nya inlägg, men arkivfynd kan också beskrivas i andra sammanhang, i löpande text, eller varför inte i fotnoter.
Senast uppdaterad 2022-07-31.
