Runbloggen

I Trondheim hölls i torsdags, som inledning till ett fältrunologmöte, korta föredrag om ett tiotal av de omkring 100 runristade föremålen som hittades vid arkeologiska utgrävningar framför allt av Folkbibliotekstomten i centrala Trondheim under åren 1974–1985. Själv talade jag om en knappt fem cm bred trätrissa med inskriften fifafufofyfe. Kanske något som använts i runundervisningen på 1200-talet. Fredagen ägnades åt granskning av bortåt 60 av de 100 föremålen. En hel del av dem är träföremål som kunnat bevaras i den fuktiga miljön.

Värdefullast kommer bli de olika forskarnas iakttagelser av läsningar och tolkningar av föremålens inskrifter. Dessa tas nu om hand inför nästa års planerade utgåva av Norges innskrifter med de yngre runer, band 7. Lördagen bjöd på runor i Nidarosdomen, utflykt till Saksehaugs och Værnes kyrkor med runinskrifter på väggarna – eller, för några tappra fjällrunologer, runor på Skrivarberget vid Ystines, i Stjørdals socken strax öster om Værnes.

Fältrunologmöten är viktiga för att få en bred insikt i det omfattande runristade material som finns. Det finns så mycket mer än minnestexterna på runstenar och gravmonument. För egen del tyckte jag t.ex. domkyrkans väggar var intressanta. Där finns mycket klotter – en del (relativt) modernt, flera intressanta runinskrifter och annat i form av stenhuggarmärken från den tid kyrkan byggdes och inte sällan då runliknande. Bilden ovan visar en av domkyrkans inskrifter, N 480. Läsningen lyder alabrum. Någon tänkte snabbt på Ole Brumm (Nalle Puh), men låt oss utgå från att inskriften är medeltida. Enligt Aslak Liestøl är det ett latinskt ord och betyder garnvinda (norska: hespetre).

Mötena är också viktiga för informationsspridning. Ett par intressanta runfynd finns det anledning att återkomma till. Vädret kunde ha varit bättre, men solen tittade fram emellanåt och jag tror sällskapet, ca 20 personer, tyckte det var ett givande möte.
Jag avslutade vistelsen i Trondheim med att på söndagen tända ett ljus i Vårfrukyrkan för Helmer Gustavson, en fältrunologernas nestor, som gick bort natten till lördagen.

Senast uppdaterad 2018-09-23

Som tidigare meddelats har i augusti den sedan länge försvunna runstenen från ”Tidöö gärde” (Peringskiöld) återfunnits.
Den smala och höga runstenen, drygt 4,2 m lång, grävdes fram när man skulle anlägga en gång- och cykelbana och vi får tacka en förbifarande cyklist som såg runorna.

Runstenen beskrevs första gången i Rannsakningarna för Hammarby socken i Södermanland 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.” 7 alnar och 2 kvarter, dvs 7,5 alnar blir 4,45 meter. Det är något längre än vad stenen verkligen mäter, men den är ändå imponerande lång. Och förmodligen är det i kombinationen med den relativt korta foten som gjort att stenen ramlat omkull. Tack och lov sprack den inte, den är nämligen tunn, kanske som tjockast 40 cm.
Nästa gång som stenen nämns är återigen i Rannsakningarna, den här gången 1682: ”Vthj Hammarby-Sochn weet man äy finnas mer, änsom en något stoor Runnsteen medh någre Rundske Bökestafwar.” Fyra år senare, 1686, var Peringskiöld till platsen och ritade av stenen. Hans teckning stämmer väl överens med hur stenen och ristningarna ser ut. Därefter tiger källorna. Inga senare teckningar eller beskrivningar av stenen är kända och stenen torde ganska snart efter Peringskiölds besök glidit djupare ner i leran.

Att en hel runsten hittas tillhör inte vanligheterna, sannolikt kommer därför detta bli årets viktigaste runfynd, om inte annat det största.

Vid mitt besök på platsen den 18 augusti var inte förutsättningarna de bästa för att göra en läsning. Magnus Källström från Runverket var till platsen dagen innan och kunde göra en preliminär granskning av inskriften. Tolkningen av inskriften är sannolikt: Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.

Här finns fler länkar om runfyndet.

Senast uppdaterad 2018-08-19

Igår den 27 juli var det sjusovaredagen. Den som försov sig den dagen kommer fortsätta med det under sju veckor. Och regnade den dagen, skulle det regna i sju veckor. Om det ändå gjort det.
Legenden säger dock att det var sju kristna som vid mitten av 200-talet delade med sig av vad de ägde till de fattiga i staden Efesos. Men de kristna förföljdes, kejsar Decius ogillade alla som inte dyrkade hednatemplet, och lät mura igen grottan där de sju gömt sig. Där inne i berget Celion sov de i närmare 200 år. Några murare ville år 447 använda stenen i grottans mynning för att bygga ett stall och de sju vaknade. Malkus, en av de sju, skickades ner till staden för att köpa bröd. Men han lyckades inte betala med sina flerhundraåriga mynt. För biskopen och borgmästaren förklarade han att de dagen innan hade flytt för kejsar Dacius. Borgmästaren och biskopen följde med upp och förstod att det var sant det som Malkus berättade. Kejsar Theodosius II kallades dit och fick se miraklet. Efter mötet med den nuvarande kejsaren kunde de sju sovarna lugnt lägga sig ner och dö.
De andra sjusovarna hette enligt legenden Johannes, Konstantinus, Maximianus, Martianius, Dionysius och Serapion.

Den 17 augusti 1917 hittades ett runristat blybleck i det s.k. Sverkerskapellet vid Alvastra i Östergötland. Olof Frödin hade då inlett sina mångåriga utgrävningar i Alvastratrakten. Blecket hittades i fyllnadsmassorna från en sarkofag i nordöstra hörnet av kapellet. Blyblecket är ristat på bägge sidorna och inskriften lyder enligt Helmer Gustavsons läsning 1983:
Framsidan:
Rad 1. in montæ sei-on : et in siuiuatæ : afesio^r(u)m : ibi : (r)ekuiesku
Rad 2. nt : s(æ)ptem : sankti : do^rmientes : ma^rlkus \ ma(x)eki
Rad 3. mianus : markianus : dion(i)sius : serapion : konsana
Rad 4. rius : (i)hohannes : sik ’ rekuieskat hik famula do
Baksidan:
Rad 1. mini : nosst^ri gesu : kristi b(æ)diktæ (+): a mo^rbo-ss
Rad 2. so kum o^bæt in nomine : patris et filii et spiritus
Rad 3. sankti : amin

På latin bör detta bli:
In monte Selion et in civitate Efesiorum ibi requiescunt septem sancti dormientes Malchus, Maximianus, Martinianus, Dionysius, Serapion, Constantinus, Johannes. Sic requiescat hic famula Domini nostri Iesu Christi Benedicta, a morbo … In nomine patris et filii et spiritus sancti, amen.
Och på svenska:
I berget Celion och i efesiernas stad där vilar de heliga sju sovarna Malkus, Maximianus, Martianius, Dionysius, Serapion, Konstantinus, Johannes. Sålunda må här vila vår herre Jesu Kristi tjänarinna Benedikta, … I faderns, sonens och den helige andes namn, amen.

Frågan är vad runföljden a mo^rbo -ss so kum o^bæt betyder. Ordet morbus betyder ’sjukdom’ och att Benedikta var sjuk är alla uttydare ense om. Erik Brate (i Östergötlands runinskrifter, jämför Fornvännen 1918) läser a mo^rbo iss s okumbæt och föreslår tolkningen ”om hon dukar under av sjukdomen”.
Otto von Friesen (i Fornvännen 1918) läser amo^rbo (i)ss (eller i^uis) so kum obæt (eller obet) och föreslår tolkningen ”(finna vila) från den ohyggliga (eller sällsporda) sjukdom, som hon hemsöktes av.”
Karl Albert Härjes läsning och tolkning i Fornvännen 1919 är intressant. Han föreslår att runorna issso ska vara ett försök att återge en förlagas iiijo i betydelsen ’quartano’. På latin skulle det enligt Härje bli: a morbo quartano quum obeat, dvs ”(Så må här vår Herres Jesu Kristi tjänarinna Benedikta vila från) sin fjärdedagsfrossa, när hon kommer att gå hädan.”
von Friesen håller dock inte med Härje (i Fornvännen 1919) utan pekar på att iiij inte skrivs ijjj. Och något uttryck ’morbus quartanus’ är inte känt – utan bara ’quartana’ och ’febris quartana’. Istället presenterar han tolkningen a morbo immisso cum obiit, dvs ”(så må Benedikta finna vila här) då hon nu avlidit, från den sjukdom, som skickats henne (av Gud)”. Runblecket dateras av von Friesen till 1300-talet, men osäkerheten är stor.

Benedikta dog av sin sjukdom, bönerna hjälpte inte, notera korset efter hennes namn, men hon fick vila längre än sjusovarna och fick med sig sin bön i gravkistan. Men var det ett kapell hon begravdes i? Var det kanske en verkstad i anslutning till klostret? Läs mer om ”Sverkerskapellet”.

Senast uppdaterad 2018-07-28

I mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994-2005), hade jag med en tabell som visade hur många inskrifter jag kände till från olika landskap, hur många av dem som publicerats i standardverket Sveriges runinskrifter (SRI) och hur många som hittats senare.
Det framgick också hur många inskrifter som var beskrivna dubbelt – kanske för att de senare pusslats ihop – och hur många inskrifter som omnämndes i SRI men utan att ha fått ett eget nummer.

I Samnordisk runtextdatabas har varje inskrift ett s.k. signum som i grunden pekar på källan där inskriften är publicerad. Inte sällan då ett nummer från SRI. Sedan dess kan fler delar av en inskrift ha hittats eller nya tolkningar publicerats. Men om vi bortser från dessa i databasen $-markerade ändringar vilket kräver en närmare analys – där det kommer visa sig att flera inskrifter faktiskt har publicerats – utan bara utgår från signumet, då kan man notera var och om en inskrift är publicerad.
Är det i SRI? Är det i Fornvännen? Är det i Danmarks Runeindskrifter, i Nytt om runer? Någon annan källa, eller är inskriften fortfarande opublicerad? Flera opublicerade inskrifter har ännu inte kommit med i Samnordisk runtextdatabas, de finns inte heller med i denna sammanställning.

Den inledande figuren ovan visar att de allra flesta inskrifter från Sverige har publicerats i Sveriges runinskrifter – nämligen 2.628 (65,7%) av totalt 3.997.
I siffran 3.997 ingår också några efterreformatoriska (moderna) inskrifter som finns med i databasen – men som egentligen inte borde räknas.
I den senare figuren har skalan gjorts om till en logaritmisk skala, det blir då enklare att se värdena på de staplar som i den första figuren blev väldigt små.

Näst flest inskrifter hittar i Fornvännen, 279 stycken. Men på tredje och fjärde plats finner vi inskrifter som inte har publicerats, dels då inskrifter (186 st) som finns beskrivna i rapporter i Riksantikvarieämbetets arkiv (ATA), dels inskrifter i manuset till Gotlands runinskrifter del 3 (175 stycken). Totalt är det 426 av de 3997 inskrifterna som – enligt signumet – fortfarande inte är publicerade.

Via denna webbsida https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/ hittar man dels de digitaliserade banden av Sveriges runinskrifter, men också manuset till Gotlands runinskrifter del 3, liksom artiklar till de runristade lösföremålen från Sigtuna och supplementet till Upplands runinskrifter.

Siffrorna ska alltså inte tas för exakta, långt ifrån, men de visar på behovet av fortsatt publiceringsarbete.

Senast uppdaterad 2018-06-30

Vill man få fram antal runinskrifter i olika landskap kan man välja Urval / Landskap i Rundataprogramnet. På motsvarande sätt (via Urval / Nytt inskriftsvillkor / Kommun) kan man också få fram antal inskrifter per kommun. Sätter man sedan siffrorna i relation till hur stora kommunerna är i antal kvadratkilometer får man fram den runinskriftstätaste kommunen.
Antal kvadratkilometer landyta per kommun kan man tex få från SCB. Vilken kommun är då tätast på runinskrifter? Jo, det blir Upplands Väsby kommun med sina 78 runinskrifter per 75 kvadratkilometer landyta. Näst flest hittar vi i Sigtuna kommun med både sina många runstenar och lösföremål med runor – totalt 272 stycken, på 328 kvadratkilometer. På tredje plats finner vi Vadstena kommun med 135 runinskrifter på 192 kvadratkilometer – varav ungefär hälften från en och samma plats: Hovs kyrka. Se vidare figuren.

Och detta gäller bara Sverige – går vi till Norge hittar vi flest runinskrifter från Bergen. Men åter till Sverige, vilken kommun har flest runinskrifter? Jo, det är Gotlands kommun. Men då kommunen är ganska stor (3.135 kvadratkilometer), kommer den precis utanför listan på de runinskriftstätaste kommunerna.

Siffrorna är från 2014 års runtextdatabas. Dessa kommer ändras till nästa version av databasen – varje år upptäcks nya inskrifter. Å andra sidan pusslas också några fragment ihop. Bilden är dock tydlig – det är främst i södra Uppland som vi hittar de runinskriftstätaste kommunerna. Mest då runstenar, inte sällan kvar på sin ursprungliga plats i landskapet.

Senast uppdaterad 2018-05-30

Fredagen den 27 april bjöd på ett heldagsrunråd i Uppsala. Ett runråd om projektet Evighetsrunor. Projektet har snart kommit halvvägs och strax spikas utformningen av databas och användargränssnitt. Vi bjöds på smakprov på gränssnittet och framför allt fick vi lämna synpunkter. Det ser lovande ut – och ska kunna fungera såväl i mobilen som i datorn.
En viktig synpunkt är att dagens sökmöjligheter finns kvar i en ny version.
Istället för dagens textfiler med t.ex. tecknet ” för att markera att det som följer är ett namn, eller () för att markera en skadad runa, ser vi framför oss filer i XML-format där man t.ex. anger uppgiften ”skadad” om en runa – och så kan det sedan på skärmen eller i en fil återges med () runt, eller en punkt under (den translitterade) runan.

En bättre möjlighet än idag kommer finnas i den nya miljön att spara sina sökningar (urval) och arbeta vidare med det man sökt fram. Intressant och troligen värdefullt blir också möjligheten att skapa egna anteckningar.

Forskningsplattformen kommer inkludera stora mängder av data, inte minst intressant är de många bilder som kommer finnas – t.ex. från ATA på Riksantikvarieämbetet, men också t.ex. från Otto von Friesens bildsamling vid Uppsala Universitetsbibliotek.

I den kommande versionen av runtextdatabasen kommer de dryga 350 dalruneinskrifterna att finnas med. Ett mycket intressant material från 1500-talet och framåt – och ofta okänt eftersom en hel del ännu är opublicerat. Den för närvarande yngsta genuina dalruneinskriften är daterad 1909. Se http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2015_043.

I Runverkets fältexemplar finns flera tusen noteringar – om uppmålningar, lagningar, flyttningar, korrekturnoteringar, nya läsningar m.m. Dessa uppgifter har nu skrivits rent och har därmed blivit digitaliserade.

Runtextdatabasen innehåller idag översättningar till engelska – men i den nya databasen är det värdefullt att också få en översättning till nutida språk. Men vilket modernt språk ska man använda för inskrifterna från t.ex. Grönland och Island? Och ska de skånska inskrifterna finnas både på danska och på svenska? Inte sällan finns flera tolkningar angivna i runtextdatabasen. Ett förslag som nämndes vid runrådet var att ofta bara ha med en tolkning, och att istället i kommenterar peka på alternativa tolkningar. Viktigt är också att peka på vad dagens ”$” står för – något jag själv har jobbat en del med att dokumentera. Liksom jag också påbörjat ett arbete med att översätta en del inskrifter till nutida språk.

Vid runrådet presenterade jag också mitt arbete med Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter, men mer om det en annan gång. Vi fick också höra om ett norskt projekt att publicera medeltida norska inskrifter (ej runor) och om de tre forskningsprojekten som knyts till Evighetsrunor.

Läs mer om vad som togs upp på Runrådet – och av vem: http://www.runforum.nordiska.uu.se/kalendarium/runrad-87/

Senast uppdaterad 2018-04-30

Evert Salberger, 1918-04-02–2008-01-24, var en produktiv run- och namnforskare. I mina pärmar har jag flera handskrivna brev från honom bl.a. kring mitt arbete med Svensk runbibliografi på 1990-talet. Till det första brevet 1991 bifogade han en lista på 95 runologiska artiklar. Totalt blev det sedan bortåt 50 artiklar till innan ”lade ner runpennan” som han uttryckte det.

Evert Salberger var enligt webbsidan http://www.sveaorden.se/stipendier/ den första bland Svea Ordens stipendiater år 1957. Den senaste är Alessandro Palumbo som nu den 28 april försvarar sin avhandling Skriftsystem i förändring: en grafematisk och paleografisk studie av de svenska medeltida runinskrifterna. Salbergers doktorsavhandling Runsvenska namnstudier skrev han klart just den 2 april år för i år 40 år sedan. Runologiska avhandlingar var då mycket ovanliga. I avhandlingen presenteras 26 nya tolkningar av person- och ortnamn på ett sätt typiskt för Salberger. Åtskilliga är de tolkningsförslag han genom åren har publicerat, ibland i mer lokala tidskrifter såsom Västgötalitteratur, och ett par gånger under eget förlag. Han stödjer ofta sina tolkningar på paralleller i den fornvästnordiska litteraturen och ger inte sällan ”det teoretiska ljudunderlaget”, exempelvis g/k+a/æ+(m)+b(b)/p(p)+i utifrån runföljden kabi på U 792 från Ulunda i Tillinge sn, se avhandlingen s. 59. Hans tolkningsförslag är där Gapi, ’Gape’. Ibland föreslår han att runor kan ha blivit omkastade eller utelämnade. Det senare går han tyvärr ibland för långt med, såsom då han i sitt arbete Östgötska runtexter föreslår att den runföljd som Brate läst si(s)(t)R på Ög 32 från Å kyrka ska tolkas Sigstens. Han är visserligen inte först med att kasta fram förslaget, men han går grundligt tillväga och hittar paralleller i andra inskrifter. Ett ytterligare problem i detta fall, utöver de utelämnade runorna, är att det inte står si(s)(t)R, den sista runan är en m-runa (som visserligen i enlighet med Brate och Salberger kan vara stupad) och de båda runorna dessförinnan är så skadade att det är tveksamt om det verkligen stått så.

Salberger är ibland en ”skrivbordsrunolog”, och missar att undersöka vad det verkligen står på stenen. Men ofta träffar han rätt och hans många tolkningsförslag har verkligen berikat den runologiska forskningen.

Senast uppdaterad 2018-04-02

Helmer Gustavson som idag den 23 mars fyller 80 år har under sina många år på Runverket granskat en stor mängd av de svenska runinskrifterna. Åtskilliga är de rapporter som från 1960-talet och framåt har skickats in till Riksantikvarieämbetet. Många är de nyfynd som han granskat, inte sällan publicerade i tidskriften Fornvännen eller i Nytt om runer. I Svensk runbibliografi finns 146 poster med artiklar och böcker som Helmer skrivit. En imponerande lista. Men den är inte komplett. Och det finns manus till ytterligare arbeten. Jag tänker på Gotlands runinskrifter del 3 och Sigtunas runristade lösföremål, ett hundratal föremål som nu till största delen finns beskrivna i artiklar på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Få fältrunologer har större erfarenhet och vet jag att Helmer har läst en inskrift, det kan vara ett föremål eller en runsten, så kan jag lita på hans läsning.

Helmer har, förutom att ha granskat och skrivit om en mängd lösföremål och runstenar, också ägnat mycket tid åt dalruneinskrifterna och kalenderstavar. Han har också forskat och skrivit om den skriftkultur som vi hade under sen vikingatid och tidig medeltid, speciellt mot bakgrund av de många runristade föremål som hittats under de senaste decennierna.

Åter till rapporterna. När en skrivelse kommit in till Riksantikvarieämbetet har denna fått ett diarienummer och en handläggare. Det kan ibland gälla en anmälan om ett runfynd som då typiskt leder till en granskning av fyndet och en rapport om runinskriften. Eller bara frågor om en runsten, skadeanmälningar, restaureringar och liknande. Inte sällan kan anmälningarna komma in via telefon, och då blir det Riksantikvarieämbetet som står som avsändare i diariet på ATA. I detta diarium kan man exempelvis för år 2000 hitta 33 rapporter där Helmer står som handläggare. Detta handläggande av ärenden är sällan något som syns utåt, men granskningsrapporterna har kunnat användas för att uppdatera Samnordisk runtextdatabas, vilket de många $-referenserna till rapporter på ATA visar.

Helmer har under de bortåt 35 år jag känt honom bjudit på sitt kunnande och under sin tid som chef för Runverket gett mig möjlighet att använda det omfattande materiel som finns där för min egen forskning och som sagt för arbetet med Samnordisk runtextdatabas. En databas som han föreslog skulle tas fram när det var ett runologmöte 1989 på Bornholm.

Foto: Bengt A. Lundberg, Raä 1986.

Senast uppdaterad 2018-03-23