Runbloggen

Fredagen den 27 april bjöd på ett heldagsrunråd i Uppsala. Ett runråd om projektet Evighetsrunor. Projektet har snart kommit halvvägs och strax spikas utformningen av databas och användargränssnitt. Vi bjöds på smakprov på gränssnittet och framför allt fick vi lämna synpunkter. Det ser lovande ut – och ska kunna fungera såväl i mobilen som i datorn.
En viktig synpunkt är att dagens sökmöjligheter finns kvar i en ny version.
Istället för dagens textfiler med t.ex. tecknet ” för att markera att det som följer är ett namn, eller () för att markera en skadad runa, ser vi framför oss filer i XML-format där man t.ex. anger uppgiften ”skadad” om en runa – och så kan det sedan på skärmen eller i en fil återges med () runt, eller en punkt under (den translitterade) runan.

En bättre möjlighet än idag kommer finnas i den nya miljön att spara sina sökningar (urval) och arbeta vidare med det man sökt fram. Intressant och troligen värdefullt blir också möjligheten att skapa egna anteckningar.

Forskningsplattformen kommer inkludera stora mängder av data, inte minst intressant är de många bilder som kommer finnas – t.ex. från ATA på Riksantikvarieämbetet, men också t.ex. från Otto von Friesens bildsamling vid Uppsala Universitetsbibliotek.

I den kommande versionen av runtextdatabasen kommer de dryga 350 dalruneinskrifterna att finnas med. Ett mycket intressant material från 1500-talet och framåt – och ofta okänt eftersom en hel del ännu är opublicerat. Den för närvarande yngsta genuina dalruneinskriften är daterad 1909. Se http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2015_043.

I Runverkets fältexemplar finns flera tusen noteringar – om uppmålningar, lagningar, flyttningar, korrekturnoteringar, nya läsningar m.m. Dessa uppgifter har nu skrivits rent och har därmed blivit digitaliserade.

Runtextdatabasen innehåller idag översättningar till engelska – men i den nya databasen är det värdefullt att också få en översättning till nutida språk. Men vilket modernt språk ska man använda för inskrifterna från t.ex. Grönland och Island? Och ska de skånska inskrifterna finnas både på danska och på svenska? Inte sällan finns flera tolkningar angivna i runtextdatabasen. Ett förslag som nämndes vid runrådet var att ofta bara ha med en tolkning, och att istället i kommenterar peka på alternativa tolkningar. Viktigt är också att peka på vad dagens ”$” står för – något jag själv har jobbat en del med att dokumentera. Liksom jag också påbörjat ett arbete med att översätta en del inskrifter till nutida språk.

Vid runrådet presenterade jag också mitt arbete med Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter, men mer om det en annan gång. Vi fick också höra om ett norskt projekt att publicera medeltida norska inskrifter (ej runor) och om de tre forskningsprojekten som knyts till Evighetsrunor.

Läs mer om vad som togs upp på Runrådet – och av vem: http://www.runforum.nordiska.uu.se/kalendarium/runrad-87/

Senast uppdaterad 2018-04-30

Evert Salberger, 1918-04-02–2008-01-24, var en produktiv run- och namnforskare. I mina pärmar har jag flera handskrivna brev från honom bl.a. kring mitt arbete med Svensk runbibliografi på 1990-talet. Till det första brevet 1991 bifogade han en lista på 95 runologiska artiklar. Totalt blev det sedan bortåt 50 artiklar till innan ”lade ner runpennan” som han uttryckte det.

Evert Salberger var enligt webbsidan http://www.sveaorden.se/stipendier/ den första bland Svea Ordens stipendiater år 1957. Den senaste är Alessandro Palumbo som nu den 28 april försvarar sin avhandling Skriftsystem i förändring: en grafematisk och paleografisk studie av de svenska medeltida runinskrifterna. Salbergers doktorsavhandling Runsvenska namnstudier skrev han klart just den 2 april år för i år 40 år sedan. Runologiska avhandlingar var då mycket ovanliga. I avhandlingen presenteras 26 nya tolkningar av person- och ortnamn på ett sätt typiskt för Salberger. Åtskilliga är de tolkningsförslag han genom åren har publicerat, ibland i mer lokala tidskrifter såsom Västgötalitteratur, och ett par gånger under eget förlag. Han stödjer ofta sina tolkningar på paralleller i den fornvästnordiska litteraturen och ger inte sällan ”det teoretiska ljudunderlaget”, exempelvis g/k+a/æ+(m)+b(b)/p(p)+i utifrån runföljden kabi på U 792 från Ulunda i Tillinge sn, se avhandlingen s. 59. Hans tolkningsförslag är där Gapi, ’Gape’. Ibland föreslår han att runor kan ha blivit omkastade eller utelämnade. Det senare går han tyvärr ibland för långt med, såsom då han i sitt arbete Östgötska runtexter föreslår att den runföljd som Brate läst si(s)(t)R på Ög 32 från Å kyrka ska tolkas Sigstens. Han är visserligen inte först med att kasta fram förslaget, men han går grundligt tillväga och hittar paralleller i andra inskrifter. Ett ytterligare problem i detta fall, utöver de utelämnade runorna, är att det inte står si(s)(t)R, den sista runan är en m-runa (som visserligen i enlighet med Brate och Salberger kan vara stupad) och de båda runorna dessförinnan är så skadade att det är tveksamt om det verkligen stått så.

Salberger är ibland en ”skrivbordsrunolog”, och missar att undersöka vad det verkligen står på stenen. Men ofta träffar han rätt och hans många tolkningsförslag har verkligen berikat den runologiska forskningen.

Senast uppdaterad 2018-04-02

Helmer Gustavson som idag den 23 mars fyller 80 år har under sina många år på Runverket granskat en stor mängd av de svenska runinskrifterna. Åtskilliga är de rapporter som från 1960-talet och framåt har skickats in till Riksantikvarieämbetet. Många är de nyfynd som han granskat, inte sällan publicerade i tidskriften Fornvännen eller i Nytt om runer. I Svensk runbibliografi finns 146 poster med artiklar och böcker som Helmer skrivit. En imponerande lista. Men den är inte komplett. Och det finns manus till ytterligare arbeten. Jag tänker på Gotlands runinskrifter del 3 och Sigtunas runristade lösföremål, ett hundratal föremål som nu till största delen finns beskrivna i artiklar på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Få fältrunologer har större erfarenhet och vet jag att Helmer har läst en inskrift, det kan vara ett föremål eller en runsten, så kan jag lita på hans läsning.

Helmer har, förutom att ha granskat och skrivit om en mängd lösföremål och runstenar, också ägnat mycket tid åt dalruneinskrifterna och kalenderstavar. Han har också forskat och skrivit om den skriftkultur som vi hade under sen vikingatid och tidig medeltid, speciellt mot bakgrund av de många runristade föremål som hittats under de senaste decennierna.

Åter till rapporterna. När en skrivelse kommit in till Riksantikvarieämbetet har denna fått ett diarienummer och en handläggare. Det kan ibland gälla en anmälan om ett runfynd som då typiskt leder till en granskning av fyndet och en rapport om runinskriften. Eller bara frågor om en runsten, skadeanmälningar, restaureringar och liknande. Inte sällan kan anmälningarna komma in via telefon, och då blir det Riksantikvarieämbetet som står som avsändare i diariet på ATA. I detta diarium kan man exempelvis för år 2000 hitta 33 rapporter där Helmer står som handläggare. Detta handläggande av ärenden är sällan något som syns utåt, men granskningsrapporterna har kunnat användas för att uppdatera Samnordisk runtextdatabas, vilket de många $-referenserna till rapporter på ATA visar.

Helmer har under de bortåt 35 år jag känt honom bjudit på sitt kunnande och under sin tid som chef för Runverket gett mig möjlighet att använda det omfattande materiel som finns där för min egen forskning och som sagt för arbetet med Samnordisk runtextdatabas. En databas som han föreslog skulle tas fram när det var ett runologmöte 1989 på Bornholm.

Foto: Bengt A. Lundberg, Raä 1986.

Senast uppdaterad 2018-03-23

Ett runråd är en möjlighet att få tips och hjälp. En möjlighet att testa hypoteser, att kunna framlägga läsnings- och tolkningsförslag och få dem diskuterade.
Den 15 februari lade Magnus Källström fram idéer om de stavlösa runorna; har de utvecklats från långkvistrunorna eller från kortkvistrunorna, eller från någon blandform? Och kan en sådan blandform ha sitt rumsliga ursprung från Isle of Man? Eller har de utvecklats i Hälsingland?
Det senare är långt rimligare än Isle of Man, inte minst eftersom det är i Hälsingland, men också i Medelpad, som vi har hittat flest inskrifter med sådana runor – och inga på Isle of Man. Däremot är den utgångspunkt som kan ha använts för skapandet av dessa runor snarlik de runor som används på Isle of Man.
Kanske Magnus Celsius som på 1670-talet löste gåtan om runorna och kallade dem hälsingerunor, därmed hade rätt? Och kanske är inte hälsingerunor ett så dumt namn på dem i alla fall, trots att runtypen har hittats på många fler ställen. Stavlösa är de inte, allihop, speciellt inte i-runan. En ny term som exempelvis ”reduktrunor” (runor reducerade till enbart det som skiljer dem åt) kan bli svår att införa. Helst ska en ny term intuitivt vara begriplig. Och ”stavlösa runor” pekar på en del av principen som användes när runorna skapades.
Att använda geografiska begrepp för något som har en större spridning kan verka fel. Men läser man om Eskilstunakistor, förstår man vad som menas. En arkeolog som skriver om Hallstattkulturen, men beskriver föremål från en annan del av Europa blir inte missförstådd. Talar man om Hälsingerunor, förstår man att det handlar om stavlösa runor. Eller vad de nu ska heta. Kärt barn har många namn, ”villorunor” på 1600-talet och ”svenska runor” ett tag under 1900-talet. Bara inte val av begrepp stör budskapet. Jag tror att vi mest kommer att få se termen ”stavlösa runor”, men ibland kompletterat med ”hälsingerunor” – inte minst då för att knyta an till forskningshistoriken om dem.

Senast uppdaterad 2018-02-24

När börjar medeltiden? Direkt efter romartiden? 1050? 1066? Eller kanske senare? Många av våra runstenar är ristade mot slutet av 1000-talet, eller i början av 1100-talet. Är de medeltida? Men de tillhör fortfarande den vikingatida runstenstraditionen. De är ristade med den vikingatida runraden. En person född på vikingatiden, men som dog på medeltiden, är det en (möjlig) viking? Jämför det med en person född t.ex. år 1500, men död säg 1550, levde den på medeltiden?

Om vi nu inte vill betrakta det sena 1000-talets och tidiga 1100-talets runinskrifter som vikingatida, vad är de då? Tidigmedeltida? Pr4 och Pr5-stenar skulle, enligt A-S Gräslunds typologi, räknas dit.

Men vi vet ju att runstensinskrifter är gamla. De tillhör en förhistorisk tid, alltså kan de inte vara medeltida. Men så enkelt är det inte. Runstensinskrifterna ristades under en lång tid, fram till början av medeltiden. Dåtidens människor tänkte inte på i vilken tid de levde i, de levde i nutid. Men i vissa trakter tänkte de kanske i stenkyrkobyggenas tidevarv att: Nu reser vi inte längre runstenar, nu är alla kristna, runstenarna har spelat ut sin roll, men vi kan hedra dem – dessa socknens första kristna – med att mura in stenen i kyrkan. Eller låta rista ett gravmonument vid kyrkan.

Där hittas de, nästan varje år dyker något fynd upp i kyrkomiljöer. Gränsen 1050/1066 är nog för tidig. Ska man ta ett enskilt år är kanske 1103 bättre – då dödades Magnus Barfot, en av de sista plundrande vikingahövdingarna, kung av Norge 1093–1103. Året efter blev Lunds stift ärkebiskopsstift för Norden och en ny era kan sägas ta sin början. Runstensresandet var därmed en övergångsföreteelse, ett konstnärligt slut på vikingatiden/början på medeltiden, men med rötter i järnåldern. En övergång till den historiska tiden. Tycker någon: ”Men de är ju medeltida!”, då svarar jag: ”Ja kanske, men de hör till den vikingatida traditionen. De äldsta som nämns på runstenen var nog födda på vikingatiden oavsett var vi drar gränsen.”

Tidsgränser är inte alltid exakta. En annan problematik finns vid övergången till nyare tid. Ska en tidig efterreformatorisk inskrift knytas till den medeltida runskriftstraditionen eller inte? Den frågan får tas en annan gång.

Senast uppdaterad 2018-01-31

Den 11 augusti 1864 var Nils Månsson Mandelgren till Torsåkers kyrka i Gästrikland. I sin beskrivning av kyrkan och dess inventarier hänvisar han till ”runstenens afritning”, se teckningen ovan. Teckningen är inte särskilt lik hur stenen och inskriften verkligen ser ut. Se en bild här. En annan teckning gjordes vid samma tid av N. L. Söderholm som tillsammans med C. F. Wiberg sommaren 1864 granskade bl.a. denna gästrikska runsten. Söderholms teckning finns återgiven i standardverket Gästriklands runinskrifter, men med en annan läsning än den som finns hos Mandelgren. Intressant är att på teckningen i Mandelgrens arkiv nämns just Wiberg, där står: ”I Thorsåkers kyrka – 11/8 65 Wiberg”. Datumet är samma som i beskrivningen av Torsåkers kyrka, men året ett annat. Tyvärr finns det inget stöd i Mandelgrens resejournaler för att han var till Gästrikland sommaren 1864 – eller 1865. Årtalen kan vara ditskrivna flera år senare, och vara fel. Eller möjligen kan Mandelgren ha ritat av någon annans teckning.

Över så till själva inskriften som enligt Mandelgrens teckning kan återges:
tu^rui rita s^tin þino × at kuþbiurna ×
–rrt(r)– · kuai · …-…(k)–(l)—nhimi——-…
× kuta ua muþiR × krrmui · r- : -i-s-…
kuþmuntri
þrukia-i-

Notera också Mandelgrens notering om figuren på stenen: antages vara þruknate sörjande moder.
Men redan Olof Celsius tolkade på 1700-talet det som han läste þruk—- som ’drunknade’, inte som ett namn, däremot ansåg att han kvinnofiguren just var den sörjande modern.
Att rista ’drunknade’ med en inledande þ-runa är dock inte det väntade – det borde vara en t-runa. Men det finns andra exempel, se t.ex. på runföljden þrebin ’dräpt’ på Vg 135, en försvunnen sten från Hassla i Kinneveds sn i Västergötland som snarare borde ristats trebin.

Sven B. F. Janssons läsning och tolkning i Gästriklands runinskrifter lyder:
× -(u)(i)(r)(i) riti s^tin þino × at kuþbiurna × bruþu^r si-… …m… × kuta ’ uas muþiR × kuþmu-r × … : kuþmuntro : þrukn-þi :
»… uppreste denna sten efter Gudbjörn, sin broder … Gudda (?) (Gutta?) var Gudmunds moder. Gudmund drunknade.»

Andras läsningar av det första namnet lyder iriri (Christofersson och Hadorph 1690), triri (Celsius), triui (Ekdahl 1830), turui (Wiberg 1864) och tuiri (Eriksson 1958). Jansson diskuterar om det kan vara mansnamnet Diuri (Djure) eller Tiarvi/Tyrvi (Tyrve), men tror inte på något av dem. I sammanhanget skulle även kvinnonamnet kvinnonamnet Þyrvi (Tyrvi) kunna nämnas, men det borde ha ristats med en inledande þ-runa. Ristaren är dock uppenbart osäker på hur þ-ljudet ska ristas, men namnet bör tills vidare ändå stå kvar som otolkat.
Motsvarande fundering kan dock användas även för moderns namn. Kvinnonamnet skulle kunna vara Gyða (Gyda), men det borde ha ristats med en þ-runa, inte en t-runa.

Senast uppdaterad 2018-01-19

Så här vid slutet av året kan det vara lämpligt att komma med några tankar kring – vad har jag gjort ”i runologins tjänst” under 2017? Bland det mer allmänna kan nämnas:

– Samlat på mig kommande rättelser för Samnordisk runtextdatabas.
– Uppdaterat poster i Svensk runbibliografi – och lagt in några nya.

En speciell och rolig aktivitet under 2017 var annars att läsa in kommunens runtexter på runsvenska för utställningen Forntidsglimtar 2017 – glimtar ur Historien om Upplands-Bro.

Min artikel ”Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239)” om tolkningen av runföljden mu som ordet ’mö’ blev under året publicerad i tidskriften Futhark (nr 7). Av de omkring 60 kända runinskrifterna från Skänninge är inskriften gjord av Gunnar till minne av hustrun Gudlög och dottern, den goda mön Åsa, den längsta och utan tvekan en av de mest intressanta (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-316574).

En rolig händelse under året var också Sonia Pereswetoff-Moraths disputation i maj – de vikingatida runblecken har nu blivit ordentligt genomgångna och beskrivna (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-319846).

I Mandelgrens samlingar i Lund har jag gjort några runologiska upptäckter, se tidigare inlägg. Bl.a. tog jag upp ett par vid miniföredragen som hölls på Västergötlands museum i september. Och jag kommer återkomma till fler arkivfynd under nästa år.

Jag har även påbörjat arbetet med en förteckning över runologiska tidningsartiklar, men mer om det framöver.

Den mesta runtiden under året har jag ägnat åt renskrivning och redigering av Arthur Nordéns manus Supplement till Östergötlands runinskrifter. Ett manus som var tänkt att ges ut 1948, och som nu 70 år senare är på väg att bli tillgängligt för den runologiska forskningen. Apropå att redigera runmanus, talade jag om det på Runrådet den 30 mars.

Återfyndet i somras av delar av U 168 i Östra Ryds bogårdsmur är nog ändå det roligaste under året, se mitt första blogginlägg. Stenen har nu fått Raä-nummer 355 i Östra Ryds socken, Uppland (http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/12000000208757).

Forskningarna går vidare, nya fynd görs. 2018 kommer säkerligen bjuda på intressanta resultat – ett Gott nytt 2018 önskas alla!

Senast uppdaterad 2017-12-31

Åren 1990-1995 höll jag på med Svensk runbibliografi – en förteckning över litteratur om runologi i allmänhet och svenska runinskrifter i synnerhet. Under 2012 fick jag möjligheten att – tillsammans med en runkollega – på betald arbetstid (vid Stockholms universitet) lägga in bibliografin i en databas på webben. Jag lade in de äldre posterna (från min 90-talsbibliografi), medan kollegan lade in de senaste decenniernas runlitteratur. Sedan 2013 finns bibliografin hos Riksarkivet på adressen http://fornsvenskbibliografi.ra.se
Vid årsskiftet 2012/2013 fanns cirka 4000 poster i bibliografin och nu innehåller den över 4500 poster – artiklar, böcker och uppsatser om svenska runinskrifter eller runologi i allmänhet.

Parallellt med runbibliografin på webben finns den större Fornsvensk bibliografi – en bibliografi med litteratur om medeltida texter på fornsvenska. Där finns kring 19.000 titlar.

Två sökingångar till Svensk runbibliografi är intressanta att peka på. Via menyn ”Fler sökalternativ” kan man välja ”Svensk runbibliografi” och där t.ex. ange ett runsignum – ett id (signum) på en runinskrift och få upp litteratur om just den inskriften. Det andra alternativet jag vill peka på är ”Sökträd” under ”Fler sökalternativ”. All litteratur har fått en eller flera klassificeringar. Det gör att man exempelvis under ”Runologiska studier” kan välja ”Runristare och ristarattribuering” och få fram relevant litteratur. Man kan givetvis också kombinera sökningar för att få fram litteratur som handlar om exempelvis ”Utlandsfärder” eller någonting under ”Språkvetenskap”.

För framtiden är det aktuellt att komplettera med de senaste årens litteratur, men också en del äldre litteratur. I det senare fallet håller jag då och då på att komplettera med en del litteratur från 1980-talet. Vad som inte syns är också de rättelser och kompletteringar av uppgifter som löpande görs. T.ex. kan man vid läsning av en artikel notera vilka inskrifter som behandlas och komplettera klassificeringen – vad handlar egentligen artikeln om?

Allt runologiskt finns inte med i bibliografin – där saknas typiskt litteratur som inte berör det svenska runmaterialet eller som inte handlar mer allmänt om runologi. Och där saknas även tidningsartiklar, men mer om det senare i ett framtida inlägg.

Figuren, med ett rundjur från Hillersjöhällen (U 29) i Uppland, kommer från bibliografins hemsida.

Senast uppdaterad juldagen 2017.