Kategori: Blandade runor

I Uppland finns över tusen runstenar och 1181 av dem finns numrerade i standardverket Sveriges runinskrifter.
När jag ser bilnummer (ja, inte de nya med bokstäver) eller – som idag – psalmnummer kan jag komma att tänka på runstenar.
Idag i kyrkan var psalmnumren 137, 253, 445, 390 och 738.

U 137 från Täby socken innehåller bl.a. kvinnonamnet Estrid. Just denna Estrid är känd från flera runstenar. Man tror sig t.o.m. ha hittat skelettet av henne vid en utgrävning 1995. Och Estrid har blivit förärad en egen artikel på Wikipedia.

U 253 från Fresta kyrka är egentligen två stenar. Den ena fick nummer U 264 i Upplands runinskrifter, men efter att stenen återfunnits 1944 visade det sig senare att den hörde samman med stenen som fått nummer U 253. Den senare sitter fortfarande inmurad i kyrkväggen, men borde tas ut eftersom även en annan sida av runstenen är runristad.
Gudlög, en av personerna som nämns på runstenen, är ett av de vanligaste kvinnonamnen på våra runstenar.

U 445 från Bromsta i Odensala sn innehåller bl.a. ett snarlikt kvinnonamn, Gillög, nästan lika vanligt som Gudlög.

På U 390 från Sigtuna återfinner vi däremot bl.a. ett ovanligt kvinnonamn: Frödis. Namnet är dock känt från de isländska sagornas värld. Frödis hette en dotter till Erik den röde, den förste vikingabosättaren på Grönland. Intressant med U 390 är att vi här återigen har ett runstenspussel. Ett runstensfragment funnet 1958 visade sig på 1990-talet höra samman med U 390. En upptäckt som Roger Wikell skrev om i sin postumt utgivna artikel i Situne Dei 2019.

U 738 från Villberga by i Villberga socken innehåller däremot inget kvinnonamn. Bara omkring hälften av inskriften är bevarad. Då inskriften enligt Upplands runinskrifter läses …[-n · sin +] sun + hulmfas– … kuþ + hialbi + ant hans +, bör resten antagligen ha innehållit en resarformel och namnet på den döde. Inskriften inom [] är återgiven efter Johan Hadorphs läsning från slutet av 1600-talet. Olof Celsius läste 1725 det nu förlorade partiet som …[(t)utur · sin · sin ·]. En möjlig tolkning av inskriften skulle baserat på Celsius’ läsning kunna bli ”[X reste stenen efter Y,] sin dotterson, Holmfasts son. Gud hjälpe hans ande.” Då antar jag att läsningen ”sin · sin” är felläst för ”sun · sin”. Enligt Hadorphs och Helgonius’ träsnitt är den första runan i deras läsning troligen ett u. Hur det förhåller sig får visa sig om eller när en del av stenen återfinns.
Även om ingen kvinna nämns på U 738, såvida inte ”X” var en kvinna, så kan ändå – om tolkningen ”dotterson” är korrekt – en kvinna vara inblandad.

Senast uppdaterad 2020-03-08

Så här på tjugondag Knut passar det bra att skriva om knutrunor. Jag känner till nio inskrifter med knutrunor. Runtypen var ingen lokal företeelse utan var vida kända. Knutrunor finns på fyra grönländska föremål, på fyra norska föremål och på en svensk runsten.

En fråga är om knutrunorna går att knyta. Ja, det skulle jag säga, det förefaller inte bli några omöjliga figurer à la Oscar Reutersvärds.

Den inledande bilden ovan tog jag i Borgunds stavkyrka i Norge för snart 10 år sedan, sommaren 2010. Där finns två knutrunor, eller snarare bara en. De är inristade på norra korväggen inne i kyrkan. Bägge runorna är ristade upp och ner och jag läser den vänstra som bokstaven K och den högra som runan k. Intressant är att kK även återfinns på en annan plats i stavkyrkan, men den gången inte ristad med knutrunor. Totalt känner man till så mycket som över 40 runinskrifter från kyrkan – de allra flesta inristade i väggarna och pelarna, såväl inne i kyrkan som utanför.

Runstenen Gs 15 i Ovansjö kyrka i Gästrikland är den, hittills, enda kända inskriften i Sverige med knutrunor. Runstenen kommer från prästgården men finns sedan 1928 i kyrkans vapenhus. Tolkningen av inskriften blir ”Roald och Udd lät reste (!) stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden …” Inskriften har innehållit en del runor som inte varit knutrunor, bland annat 8 runor som kan höra till inskriftens slut. Det fragment där dessa runor fanns har gått förlorat, men där stod sannolikt: …o(n) × litsi(a) Runorna lit kan återge ”lät”, vad sia står för är oklart, det bör i så fall vara ett verb. Kanske fornvästnordiskans ’sýja’, ”sy, feste, binde saman” (Norrøn ordbok). Verbet är dock enbart känt i preteritumformer. Men ”lät sy” eller ”lät binda ihop” skulle utan tvekan passa bra i sammanhanget. Det bör dock undersökas i vilka sammanhang verbet har använts och vad som då har sytts ihop.

En runsten jag kommer att tänka på när jag ser knutrunorna är Ög 153 från Styrstads kyrka. Inga knutrunor, men väl knutar mellan orden. Se den avslutande bilden.

Snipp, snapp, snut, så var julen slut.

Senast uppdaterad 2020-01-14

Jag träffade Jan flera gånger på Runverket där han jobbade i ett antal perioder under senare delen av 1990-talet. Där kunde han leta reda på saker åt mig, t.ex. rapporter jag hade nytta av för uppdateringar av min runristningsförteckning – och senare av Samnordisk runtextdatabas. Jan gick på Runverket bl.a. igenom de opublicerade runinskrifterna från Småland där en tanke var att numrera dem från Sm 171 och uppåt, något som dessvärre inte blev färdigt. Ett arbete som däremot blev klart och användbart var ”Runrön 5” Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993). Det var faktiskt användbart redan innan det gick i tryck – några år tidigare lades ristaruppgifterna in i den dåvarande databasen för de vikingatida svenska runinskrifterna. Uppgifterna behövde efter tryckningen bara kompletteras på enstaka punkter.

Under flera år på 1990-talet och några år in efter millennieskiftet var Jan Axelson medförfattare till den ”Runic bibliography” som årligen gavs ut i Nytt om runer. Och under 2012 sammanställde jag och Jan varsin del av Svensk runbibliografi. Jag redigerade in litteraturen som fanns med i min tryckta runbibliografi jämte annan runlitteratur som saknats där för perioden till 1994, medan Jan fokuserade på de senaste decenniernas runlitteratur. Det blev ungefär lika mycket litteratur för oss båda.

I Svensk runbibliografi finns 17 poster med runlitteratur som Jan skrivit. Och snart 18, en post saknas som jag får lov att lägga in. I mina pärmar har jag kopior av ungefär 10 rapporter om runfynd och runinskrifter som Jan skrev under sin tid på Runverket. I övrigt har Jan publicerat ett av de många häftena till Riksarkivets Svenskt diplomatarium och fram till sin bortgång var han under flera år studievägledare på institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Ett tack till en saknad runkollega och vän.

Senast uppdaterad 2019-11-20

Roger Wikell, 1965-2019, var en hängiven arkeolog, oerhört produktiv, positiv och generös. Många är de utgrävningar han deltagit i och dokumenterat. Många är de fornlämningar han hittat, speciellt en stor mängd hällristningar som han sopat fram i ljuset. I detta sammanhang vill jag förstås nämna runristningarna. Nu senast var det runhällen Sö 23B, Tormesta på Mörkö som han nosade fram (se http://www.k-blogg.se/2019/04/02/arets-forsta-runfynd-2019/) Just Södertörnstrakten var hans hemmaområde med många strövtåg och där åtskilliga upptäckter blev gjorda. Själv släppte jag vad jag hade för händer och for ner till Haninge våren 2015 där Roger och några andra granskade en precis nyupptäckt runhäll. När han 2013 kom och sopade vid den nyupptäckta hällristningen i Bro var han varmt välkommen till mina trakter.
Men vår bekantskap går tillbaka till 1990-talet då han kommenterade detaljer i min runristningsförteckning och berättade om nya runkryss han gjort med kompisarna – de tävlade om vem som bockat av flest runinskrifter i förteckningen.

Några nedslag från Rogers omfattande produktion:
I Situne Dei 2012, läs om en intressant detalj på Sö 352, Lingastenen, som nu står på Skansen i Stockholm, artikeln kompletterades 2013.

I Fornvännen 2012 kan man läsa om en annan runhäll på Mörkö (Sö 23, Skälby) som Roger var med och hittade 2010.

Försvunna runstenar i Småland var också något som Roger kom in på, läs en artikel i Fornvännen från 2018.

Tack Roger för positiva minnen och de många fynd du gjort, nu har du lagt dina sista ”stenar på bordet” som du brukade säga i mesolitiska sammanhang. Stenkul att ha lärt känna dig.

Foto: Leif Grönwall, nyfunnen skålgropssten i maj 2011 i Broby, Täby sn.

Senast uppdaterad 2019-06-05

På den internationella vikingadagen den 8 maj kunde man på eftermiddagen t.ex. lyssna på vikingasagor på olika museer mm runt om i vikingavärlden.
Vad passar då bättre än att lyssna på Rökstenen:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:%C3%96g-136-runsvenska.opus
Här kan ni också lyssna på fler runstenar från Östergötland: http://k-arv.se/pages/460

Den 8 maj har också den under sommaren 2018 återfunna runstenen Sö 91 återinvigts på sin plats i Stora Tidö mellan Eskilstuna och Sundbyholm i Södermanland.
Se https://www.lansstyrelsen.se/sodermanland/kalenderhandelser—sodermanland/2019-04-12-invigning-av-runstenen-vid-stora-tido.html,
se också https://www.ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/unika-runstenen-aterinvigs-sm5000820.aspx

Foton (Rökstenen) Harald Faith-Ell, 1934 (ATA)
(Sö 91) Länsstyrelsen i Södermanlands län, 2019.

Senast uppdaterad 2019-05-08

År 1990 kom två viktiga runologiska avhandlingar, den ena var Henrik Williams’ om åsrunan. Visst skulle den runan kunna användas för att datera runinskrifter? Efter omkring år 1050 skulle åsrunan antas användas för o. Men förändringen gick inte till exakt så, vilket avhandlingen kunde visa. Åsrunans ljudvärde kan inte användas för att datera inskrifter.

Henrik Williams blev senare professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. F.n är han bl.a. en av redaktörerna till tidskriften Futhark, till serien Runrön men också en arrangör till de runråd som, ofta i Uppsala, presenterar aktuella frågeställningar – kanske ett tolkningsproblem i en runinskrift. Själv har jag haft förmånen att presentera några tolkningsförslag och medverka i ett antal s.k. heldagsrunråd under åren. För egen del har också Henrik Williams kunniga bidrag till frågeställningar gällande uppdateringar av Samnordisk runtextdatabas varit viktiga.

Jag har känt Henrik sedan tidigt 90-tal och han delar frikostigt med sig av sitt kunnande. Och sin tid – i alla fall om det gäller runinskrifter. Och runstenar tycker han nog är roligast, även om äldre inskrifter som kan finnas på olika slags föremål också är intressanta. Sen är förstås Rökstenen något som kan intressera mången runolog.
Henrik Williams arbetar f.n. en hel del med de sentida runinskrifterna från Nordamerika. Ett material som ständigt växer, det lär nu vara uppe i 100 olika slags inskrifter som man fått kännedom om. Ofta då från 1800-tal och 1900-tal. Vi ser fram emot att få detta material belyst – och då även ur andra aspekter än det typiskt runologiska.

Han har också en blogg, se www.runforum.nordiska.uu.se/blog. En blogg som finns under Uppsala runforum, något som dagens 60-åring är föreståndare för. Se http://www.runforum.nordiska.uu.se/

Vilken den andra viktiga runologiska avhandlingen var som kom 1990? Ja, den återkommer jag till en annan gång.

Senast uppdaterad 2018-10-16

I Trondheim hölls i torsdags, som inledning till ett fältrunologmöte, korta föredrag om ett tiotal av de omkring 100 runristade föremålen som hittades vid arkeologiska utgrävningar framför allt av Folkbibliotekstomten i centrala Trondheim under åren 1974–1985. Själv talade jag om en knappt fem cm bred trätrissa med inskriften fifafufofyfe. Kanske något som använts i runundervisningen på 1200-talet. Fredagen ägnades åt granskning av bortåt 60 av de 100 föremålen. En hel del av dem är träföremål som kunnat bevaras i den fuktiga miljön.

Värdefullast kommer bli de olika forskarnas iakttagelser av läsningar och tolkningar av föremålens inskrifter. Dessa tas nu om hand inför nästa års planerade utgåva av Norges innskrifter med de yngre runer, band 7. Lördagen bjöd på runor i Nidarosdomen, utflykt till Saksehaugs och Værnes kyrkor med runinskrifter på väggarna – eller, för några tappra fjällrunologer, runor på Skrivarberget vid Ystines, i Stjørdals socken strax öster om Værnes.

Fältrunologmöten är viktiga för att få en bred insikt i det omfattande runristade material som finns. Det finns så mycket mer än minnestexterna på runstenar och gravmonument. För egen del tyckte jag t.ex. domkyrkans väggar var intressanta. Där finns mycket klotter – en del (relativt) modernt, flera intressanta runinskrifter och annat i form av stenhuggarmärken från den tid kyrkan byggdes och inte sällan då runliknande. Bilden ovan visar en av domkyrkans inskrifter, N 480. Läsningen lyder alabrum. Någon tänkte snabbt på Ole Brumm (Nalle Puh), men låt oss utgå från att inskriften är medeltida. Enligt Aslak Liestøl är det ett latinskt ord och betyder garnvinda (norska: hespetre).

Mötena är också viktiga för informationsspridning. Ett par intressanta runfynd finns det anledning att återkomma till. Vädret kunde ha varit bättre, men solen tittade fram emellanåt och jag tror sällskapet, ca 20 personer, tyckte det var ett givande möte.
Jag avslutade vistelsen i Trondheim med att på söndagen tända ett ljus i Vårfrukyrkan för Helmer Gustavson, en fältrunologernas nestor, som gick bort natten till lördagen.

Senast uppdaterad 2018-09-23

Evert Salberger, 1918-04-02–2008-01-24, var en produktiv run- och namnforskare. I mina pärmar har jag flera handskrivna brev från honom bl.a. kring mitt arbete med Svensk runbibliografi på 1990-talet. Till det första brevet 1991 bifogade han en lista på 95 runologiska artiklar. Totalt blev det sedan bortåt 50 artiklar till innan ”lade ner runpennan” som han uttryckte det.

Evert Salberger var enligt webbsidan http://www.sveaorden.se/stipendier/ den första bland Svea Ordens stipendiater år 1957. Den senaste är Alessandro Palumbo som nu den 28 april försvarar sin avhandling Skriftsystem i förändring: en grafematisk och paleografisk studie av de svenska medeltida runinskrifterna. Salbergers doktorsavhandling Runsvenska namnstudier skrev han klart just den 2 april år för i år 40 år sedan. Runologiska avhandlingar var då mycket ovanliga. I avhandlingen presenteras 26 nya tolkningar av person- och ortnamn på ett sätt typiskt för Salberger. Åtskilliga är de tolkningsförslag han genom åren har publicerat, ibland i mer lokala tidskrifter såsom Västgötalitteratur, och ett par gånger under eget förlag. Han stödjer ofta sina tolkningar på paralleller i den fornvästnordiska litteraturen och ger inte sällan ”det teoretiska ljudunderlaget”, exempelvis g/k+a/æ+(m)+b(b)/p(p)+i utifrån runföljden kabi på U 792 från Ulunda i Tillinge sn, se avhandlingen s. 59. Hans tolkningsförslag är där Gapi, ’Gape’. Ibland föreslår han att runor kan ha blivit omkastade eller utelämnade. Det senare går han tyvärr ibland för långt med, såsom då han i sitt arbete Östgötska runtexter föreslår att den runföljd som Brate läst si(s)(t)R på Ög 32 från Å kyrka ska tolkas Sigstens. Han är visserligen inte först med att kasta fram förslaget, men han går grundligt tillväga och hittar paralleller i andra inskrifter. Ett ytterligare problem i detta fall, utöver de utelämnade runorna, är att det inte står si(s)(t)R, den sista runan är en m-runa (som visserligen i enlighet med Brate och Salberger kan vara stupad) och de båda runorna dessförinnan är så skadade att det är tveksamt om det verkligen stått så.

Salberger är ibland en ”skrivbordsrunolog”, och missar att undersöka vad det verkligen står på stenen. Men ofta träffar han rätt och hans många tolkningsförslag har verkligen berikat den runologiska forskningen.

Senast uppdaterad 2018-04-02