Kategori: Blandade runor

Bland Sveriges många frimärken finns ett som gavs ut 1961 och visar en ”Bildsten”. Valören, 10 kronor, visar att frimärket användes för tunga paket.

Denna bildsten från Resmo kyrka på Öland är egentligen en runsten och finns sedan länge på Statens historiska museum (SHM).
Stenen ska ha enligt Cecilia Ljungs avhandling Under runristad häll (utg. 2016, se nr 232 i katalogen), ha hittats redan i slutet av 1800-talet, men missades i så fall att tas med i utgåvan av Ölands runinskrifter (1900-06).
I Samnordisk runtextdatabas har stenen signum Öl FV1911;274B, dvs den publicerades i tidskriften Fornvännen 1911, se sidan 274 f.
Två stenar hittades på samma plats, den andra – runlösa – stenen har signum Öl FV1911;274C.
Så här skriver Sune Ambrosiani den 17 juli 1911 (från inventerieuppgifterna på SHM):
De båda stenar, som kommit med ”Prins Bernadotte”, äro från Resmo, Öland. De äro funna straxt öster om kyrkan i kyrkogården vid grundgräfning till grafvård åt en kyrkoherde Karlsson(?) förra året. Kyrkoherden i Resmo är kontraktsprosten J. M. Lundgren adr. Resmo, Öland.

Ångbåten Prins Bernadotte hette från början Öregrund och byggdes 1887 i Oskarshamn. Den fick sitt namn efter ett köp 1894 och döptes då efter prins Oscar Bernadotte, näst äldste son till kung Oscar II. Se http://www.tugboatlars.se/PrinsB.htm

Kyrkoherden Karlsson som Ambrosiani skriver om hette Carl Ludvig Carlsson. Han levde 1826-1888 och var kyrkoherde i Resmo 1879–1888. Den första gravsättningen gjordes 1886 då ”serganten Percy Carlsson” avled. Om gravstenen sattes upp först 1910, kan Ambrosiani ha rätt i att stenarna hittades först då. Detta kanske kan ”grävas” fram i kyrkoarkivet.

Intressant att notera är att i graven ligger också hustrun Hilda Augusta Ahlqvist som var dotter till prästen, natur- och fornforskaren m.m. Abraham Ahlqvist som i början av 1800-talet i sitt arbete Ölands Historia och Beskrifning (1822–27) flera gånger kom in på landskapets runstenar.

Den runristade stenen har en inskrift som lyder … …ina ’ eftiR ’ sueinu ’ boanta ’ sin ’ dr…, vilket bör tolkas ’… stenar efter Svena, sin make. …’
Namnet Svena är mycket ovanligt. Jag har funderat på om det skulle kunna återfinnas på runstenen U 253, Fresta kyrka i Uppland. Men runföljden su…-u på runstenen från Fresta ska enligt en nyligen publicerad artikel av Michael Lerche Nielsen i Namn och Bygd (2020, s. 95 ff) troligare tolkas Sylfu, ackusativ av Sulfa.

Den avslutande runföljden dr… kan utgöra början på ett uttryck dræng goðan. Dvs god ung man. I så fall blev hustrun änka tidigt eftersom dræng just betyder ung man. Men dr… kan också utgöra början på en ny del av inskriften, t.ex. utgöra början av ristarens namn.
Stenen är sedan flera år tillbaka målad i färger som vi vet användes på runstenarna, men om färgerna användes just på denna sten och på detta sätt vet vi inte. Se bilden nedan.

Senast uppdated 2021-03-31

Det finns flera webbsidor med information om runinskrifter.
Själv läser jag ofta vad Magnus Källström skriver på K-blogg, http://www.k-blogg.se/author/makam/
Inte sällan går jag till webbsidor som innehåller bilder på runstenar, ofta då Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, https://kmb.raa.se/. Bilderna där kommer dock snart flyttas och istället bli sökbara från Forndok.
En nu rätt gammal webbplats som ändå kan nämnas är Stockholms länsmuseums runstensdatabas som hittas här.
En värdefull webbplats jag ofta kommer in på är Runforum vid Uppsala universitet, http://www.runforum.nordiska.uu.se/
Två intressanta och värdefulla webbplatser i Tyskland är Runenprojekt Kiel, http://www.runenprojekt.uni-kiel.de/, och det senare projektet RuneS, se https://www.runesdb.de/.
På nordiskt område vill jag förstås rekommendera Danske Runendskrifter, http://runer.ku.dk/, där jag ofta går in, om inte annat för att jämföra med uppgifterna i Samnordisk runtextdatabas.
Och Samnordisk runtextdatabas hittas nu via den nya forskningsplattformen Runor, https://app.raa.se/open/runor/search. Där är jag inne titt som tätt – även om jag också fortfarande använder Rundataprogrammet på den egna datorn.

Svensk runbibliografi får ofta ett besök. Fast oftare gör jag en uppdatering. Antal poster i den ökas på hela tiden – och flera smårättelser blir det. Just nu (februari 2021) finns det 4834 poster i bibliografin – fler än 300 nya poster har tillkommit sedan november 2019 då uppdaterandet tog fart.
I och med att många tidskrifter nu publiceras elektroniskt går mycket att hitta på tidskrifternas egna webbplatser eller via skribenternas publicering av artiklarna i exempelvis DIVA, http://www.diva-portal.org/. Runlitteratur hittas förstås också via t.ex. Vitalis, http://vitalis.raa.se/ och Libris, http://libris.kb.se/.

Innan lanseringen av Runor gick jag ibland till webbsidan https://www.runinskrifter.net. En annan sida som också fått ett antal besök är en GIS-applikation vilken använder informationen i Samnordisk Runtextdatabas (version 2014) och som hittas här: https://arcg.is/18mWDj
Jag kan i sammanhanget också nämna Visti, se https://visti.se/ vilken också använder informationen från Samnordisk Runtextdatabas (version 2014).
En webbplats som bygger på såväl databasen och det Rundataprogram jag utvecklade för runtextdatabasen fram till 2014 är https://www.rundata.info/
Det tar en stund att komma igång på webbsidan. Men sen går det att klicka sig runt, söka på olika saker m.m. Källkoden finns under GNU GPL-licens på Gitlab och kan därmed laddas ner för att köras på den egna maskinen om man så önskar.

Tittar jag på min egen sökhistorik, är webbplatsen med den nu nästan färdiga utgåvan av Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter en vanligt besökt sida.

Riksantikvarieämbetet kommer samla allt mer av sin information om runor och runinskrifter på forskningsplattformen Runor. Men innan dess är webbsidan https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/ en viktig ingång för att hitta information om svenska runinskrifter.
Annars blir just Runor (läs mer om forskningsplattformen) något som det blir anledning till att återkomma till flera gånger under året.

Till sist, här kan man hitta en massa länkar till nätresurser om runinskrifter: http://www.runforum.nordiska.uu.se/links/databasernatresurser/. Se även andra matnyttiga länkar kring runinskrifter i menyn till vänster på webbsidan.

Senast uppdaterad 2021-02-28

I Uppland finns över tusen runstenar och 1181 av dem finns numrerade i standardverket Sveriges runinskrifter.
När jag ser bilnummer (ja, inte de nya med bokstäver) eller – som idag – psalmnummer kan jag komma att tänka på runstenar.
Idag i kyrkan var psalmnumren 137, 253, 445, 390 och 738.

U 137 från Täby socken innehåller bl.a. kvinnonamnet Estrid. Just denna Estrid är känd från flera runstenar. Man tror sig t.o.m. ha hittat skelettet av henne vid en utgrävning 1995. Och Estrid har blivit förärad en egen artikel på Wikipedia.

U 253 från Fresta kyrka är egentligen två stenar. Den ena fick nummer U 264 i Upplands runinskrifter, men efter att stenen återfunnits 1944 visade det sig senare att den hörde samman med stenen som fått nummer U 253. Den senare sitter fortfarande inmurad i kyrkväggen, men borde tas ut eftersom även en annan sida av runstenen är runristad.
Gudlög, en av personerna som nämns på runstenen, är ett av de vanligaste kvinnonamnen på våra runstenar.

U 445 från Bromsta i Odensala sn innehåller bl.a. ett snarlikt kvinnonamn, Gillög, nästan lika vanligt som Gudlög.

På U 390 från Sigtuna återfinner vi däremot bl.a. ett ovanligt kvinnonamn: Frödis. Namnet är dock känt från de isländska sagornas värld. Frödis hette en dotter till Erik den röde, den förste vikingabosättaren på Grönland. Intressant med U 390 är att vi här återigen har ett runstenspussel. Ett runstensfragment funnet 1958 visade sig på 1990-talet höra samman med U 390. En upptäckt som Roger Wikell skrev om i sin postumt utgivna artikel i Situne Dei 2019.

U 738 från Villberga by i Villberga socken innehåller däremot inget kvinnonamn. Bara omkring hälften av inskriften är bevarad. Då inskriften enligt Upplands runinskrifter läses …[-n · sin +] sun + hulmfas– … kuþ + hialbi + ant hans +, bör resten antagligen ha innehållit en resarformel och namnet på den döde. Inskriften inom [] är återgiven efter Johan Hadorphs läsning från slutet av 1600-talet. Olof Celsius läste 1725 det nu förlorade partiet som …[(t)utur · sin · sin ·]. En möjlig tolkning av inskriften skulle baserat på Celsius’ läsning kunna bli ”[X reste stenen efter Y,] sin dotterson, Holmfasts son. Gud hjälpe hans ande.” Då antar jag att läsningen ”sin · sin” är felläst för ”sun · sin”. Enligt Hadorphs och Helgonius’ träsnitt är den första runan i deras läsning troligen ett u. Hur det förhåller sig får visa sig om eller när en del av stenen återfinns.
Även om ingen kvinna nämns på U 738, såvida inte ”X” var en kvinna, så kan ändå – om tolkningen ”dotterson” är korrekt – en kvinna vara inblandad.

Senast uppdaterad 2020-03-08

Så här på tjugondag Knut passar det bra att skriva om knutrunor. Jag känner till nio inskrifter med knutrunor. Runtypen var ingen lokal företeelse utan var vida kända. Knutrunor finns på fyra grönländska föremål, på fyra norska föremål och på en svensk runsten.

En fråga är om knutrunorna går att knyta. Ja, det skulle jag säga, det förefaller inte bli några omöjliga figurer à la Oscar Reutersvärds.

Den inledande bilden ovan tog jag i Borgunds stavkyrka i Norge för snart 10 år sedan, sommaren 2010. Där finns två knutrunor, eller snarare bara en. De är inristade på norra korväggen inne i kyrkan. Bägge runorna är ristade upp och ner och jag läser den vänstra som bokstaven K och den högra som runan k. Intressant är att kK även återfinns på en annan plats i stavkyrkan, men den gången inte ristad med knutrunor. Totalt känner man till så mycket som över 40 runinskrifter från kyrkan – de allra flesta inristade i väggarna och pelarna, såväl inne i kyrkan som utanför.

Runstenen Gs 15 i Ovansjö kyrka i Gästrikland är den, hittills, enda kända inskriften i Sverige med knutrunor. Runstenen kommer från prästgården men finns sedan 1928 i kyrkans vapenhus. Tolkningen av inskriften blir ”Roald och Udd lät reste (!) stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden …” Inskriften har innehållit en del runor som inte varit knutrunor, bland annat 8 runor som kan höra till inskriftens slut. Det fragment där dessa runor fanns har gått förlorat, men där stod sannolikt: …o(n) × litsi(a) Runorna lit kan återge ”lät”, vad sia står för är oklart, det bör i så fall vara ett verb. Kanske fornvästnordiskans ’sýja’, ”sy, feste, binde saman” (Norrøn ordbok). Verbet är dock enbart känt i preteritumformer. Men ”lät sy” eller ”lät binda ihop” skulle utan tvekan passa bra i sammanhanget. Det bör dock undersökas i vilka sammanhang verbet har använts och vad som då har sytts ihop.

En runsten jag kommer att tänka på när jag ser knutrunorna är Ög 153 från Styrstads kyrka. Inga knutrunor, men väl knutar mellan orden. Se den avslutande bilden.

Snipp, snapp, snut, så var julen slut.

Senast uppdaterad 2020-01-14

Jag träffade Jan flera gånger på Runverket där han jobbade i ett antal perioder under senare delen av 1990-talet. Där kunde han leta reda på saker åt mig, t.ex. rapporter jag hade nytta av för uppdateringar av min runristningsförteckning – och senare av Samnordisk runtextdatabas. Jan gick på Runverket bl.a. igenom de opublicerade runinskrifterna från Småland där en tanke var att numrera dem från Sm 171 och uppåt, något som dessvärre inte blev färdigt. Ett arbete som däremot blev klart och användbart var ”Runrön 5” Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993). Det var faktiskt användbart redan innan det gick i tryck – några år tidigare lades ristaruppgifterna in i den dåvarande databasen för de vikingatida svenska runinskrifterna. Uppgifterna behövde efter tryckningen bara kompletteras på enstaka punkter.

Under flera år på 1990-talet och några år in efter millennieskiftet var Jan Axelson medförfattare till den ”Runic bibliography” som årligen gavs ut i Nytt om runer. Och under 2012 sammanställde jag och Jan varsin del av Svensk runbibliografi. Jag redigerade in litteraturen som fanns med i min tryckta runbibliografi jämte annan runlitteratur som saknats där för perioden till 1994, medan Jan fokuserade på de senaste decenniernas runlitteratur. Det blev ungefär lika mycket litteratur för oss båda.

I Svensk runbibliografi finns 17 poster med runlitteratur som Jan skrivit. Och snart 18, en post saknas som jag får lov att lägga in. I mina pärmar har jag kopior av ungefär 10 rapporter om runfynd och runinskrifter som Jan skrev under sin tid på Runverket. I övrigt har Jan publicerat ett av de många häftena till Riksarkivets Svenskt diplomatarium och fram till sin bortgång var han under flera år studievägledare på institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Ett tack till en saknad runkollega och vän.

Senast uppdaterad 2019-11-20

Roger Wikell, 1965-2019, var en hängiven arkeolog, oerhört produktiv, positiv och generös. Många är de utgrävningar han deltagit i och dokumenterat. Många är de fornlämningar han hittat, speciellt en stor mängd hällristningar som han sopat fram i ljuset. I detta sammanhang vill jag förstås nämna runristningarna. Nu senast var det runhällen Sö 23B, Tormesta på Mörkö som han nosade fram (se http://www.k-blogg.se/2019/04/02/arets-forsta-runfynd-2019/) Just Södertörnstrakten var hans hemmaområde med många strövtåg och där åtskilliga upptäckter blev gjorda. Själv släppte jag vad jag hade för händer och for ner till Haninge våren 2015 där Roger och några andra granskade en precis nyupptäckt runhäll. När han 2013 kom och sopade vid den nyupptäckta hällristningen i Bro var han varmt välkommen till mina trakter.
Men vår bekantskap går tillbaka till 1990-talet då han kommenterade detaljer i min runristningsförteckning och berättade om nya runkryss han gjort med kompisarna – de tävlade om vem som bockat av flest runinskrifter i förteckningen.

Några nedslag från Rogers omfattande produktion:
I Situne Dei 2012, läs om en intressant detalj på Sö 352, Lingastenen, som nu står på Skansen i Stockholm, artikeln kompletterades 2013.

I Fornvännen 2012 kan man läsa om en annan runhäll på Mörkö (Sö 23, Skälby) som Roger var med och hittade 2010.

Försvunna runstenar i Småland var också något som Roger kom in på, läs en artikel i Fornvännen från 2018.

Tack Roger för positiva minnen och de många fynd du gjort, nu har du lagt dina sista ”stenar på bordet” som du brukade säga i mesolitiska sammanhang. Stenkul att ha lärt känna dig.

Foto: Leif Grönwall, nyfunnen skålgropssten i maj 2011 i Broby, Täby sn.

Senast uppdaterad 2019-06-05

På den internationella vikingadagen den 8 maj kunde man på eftermiddagen t.ex. lyssna på vikingasagor på olika museer mm runt om i vikingavärlden.
Vad passar då bättre än att lyssna på Rökstenen:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:%C3%96g-136-runsvenska.opus
Här kan ni också lyssna på fler runstenar från Östergötland: http://k-arv.se/pages/460

Den 8 maj har också den under sommaren 2018 återfunna runstenen Sö 91 återinvigts på sin plats i Stora Tidö mellan Eskilstuna och Sundbyholm i Södermanland.
Se https://www.lansstyrelsen.se/sodermanland/kalenderhandelser—sodermanland/2019-04-12-invigning-av-runstenen-vid-stora-tido.html,
se också https://www.ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/unika-runstenen-aterinvigs-sm5000820.aspx

Foton (Rökstenen) Harald Faith-Ell, 1934 (ATA)
(Sö 91) Länsstyrelsen i Södermanlands län, 2019.

Senast uppdaterad 2019-05-08

År 1990 kom två viktiga runologiska avhandlingar, den ena var Henrik Williams’ om åsrunan. Visst skulle den runan kunna användas för att datera runinskrifter? Efter omkring år 1050 skulle åsrunan antas användas för o. Men förändringen gick inte till exakt så, vilket avhandlingen kunde visa. Åsrunans ljudvärde kan inte användas för att datera inskrifter.

Henrik Williams blev senare professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. F.n är han bl.a. en av redaktörerna till tidskriften Futhark, till serien Runrön men också en arrangör till de runråd som, ofta i Uppsala, presenterar aktuella frågeställningar – kanske ett tolkningsproblem i en runinskrift. Själv har jag haft förmånen att presentera några tolkningsförslag och medverka i ett antal s.k. heldagsrunråd under åren. För egen del har också Henrik Williams kunniga bidrag till frågeställningar gällande uppdateringar av Samnordisk runtextdatabas varit viktiga.

Jag har känt Henrik sedan tidigt 90-tal och han delar frikostigt med sig av sitt kunnande. Och sin tid – i alla fall om det gäller runinskrifter. Och runstenar tycker han nog är roligast, även om äldre inskrifter som kan finnas på olika slags föremål också är intressanta. Sen är förstås Rökstenen något som kan intressera mången runolog.
Henrik Williams arbetar f.n. en hel del med de sentida runinskrifterna från Nordamerika. Ett material som ständigt växer, det lär nu vara uppe i 100 olika slags inskrifter som man fått kännedom om. Ofta då från 1800-tal och 1900-tal. Vi ser fram emot att få detta material belyst – och då även ur andra aspekter än det typiskt runologiska.

Han har också en blogg, se www.runforum.nordiska.uu.se/blog. En blogg som finns under Uppsala runforum, något som dagens 60-åring är föreståndare för. Se http://www.runforum.nordiska.uu.se/

Vilken den andra viktiga runologiska avhandlingen var som kom 1990? Ja, den återkommer jag till en annan gång.

Senast uppdaterad 2018-10-16