Kategori: Läsningar och tolkningar

När Ockelbos medeltida kyrka revs sent på 1700-talet hittades en av Gästriklands märkligaste runstenar.
Den förvarades från slutet av 1800-talet i den s.k. tornkammaren som var placerad ovanför sakristian – jämte kyrkans arkiv m.m.
Kyrkbranden upptäcktes vid 9-tiden på lördagskvällen den 3 december 1904. Rök trängde då ut på två ställen från nedre delen av tornet. Försöken att ta sig upp i tornet för att larma med kyrkklockorna misslyckades, men med hjälp av ångvisslan vid järnvägsstationen fick man dit en hel del personer som dock hade svårt att få fart på vattensprutandet eftersom vattnet var 500 meter bort. Och när väl vattnet började spruta, nådde strålen inte ens upp till takfoten.
Det brännbara blev lågornas rov, men bl.a. kyrksilvret, mässhakar och en del annat från sakristian lyckades man rädda. Men runstenen gick förlorad.

Nils Månsson Mandelgren ska enligt uppgift ha varit till Ockelbo den 20–21 juli 1864.

Mandelgrens teckning visar på samma läsningsproblem som andra teckningar från 1800-talet – och med det sammanhörande tolkningsproblem.
Vad stod det på runstenen och vad betyder inskriften?
I Ockelbostenens fall är det dock i lika hög grad – vad är det för figurer som är avbildade? Vad betyder de?
Nu visar inte Mandelgrens teckning samma detaljer som andra 1800-talsteckningar. På de andra teckningarna finner man flera motiv ur Sigurdsagan.
Låt oss nu se vad Mandelgren har avbildat, se figuren ovan.
Vänd mot trädet står en person – kanske en kvinna – med fotsid klädnad och håller något i handen. Där bakom en fågel med mycket långa ben. Ovanför dem sitter två personer, troligen män, vid ett bord och spelar ett spel. Kan det vara hnefatafl?
Ovanför de spelande förefaller vi ha en kraftigt framåtböjd kvinna med något handen som möjligen är en sax.

I Sven B.F. Janssons arbete Gästriklands runinskrifter (1981) finns flera avbildningar av runstenen från Ockelbo. Men att Mandelgren gjort en teckning av runstenen har inte varit känt bland runforskare. Att det står ”Åkerby” istället för ”Ockelbo” vid teckningen kanske något har försvårat identifieringen.
En av avbildningarna hos Jansson visar ett fotografi av Harald Faith-Ell (taget av ett fotografi från 1887) med ristningen ifylld i enlighet med K. Hjalmar Kempffs avklappning och avbildning publicerad 1887. Se nedan.
Vi känner igen det Mandelgren ritade av men kan även notera t.ex. svärdet som sticks in i runslingan, fågeln uppe i trädet och en man som håller i trädet med ena handen och håller en ring i den andra. Dessa motiv kan knytas till Sigurdsagan – välkänd från exempelvis Ramsundsristningen (Sö 101) i Sörmland.

Över så till inskriften.

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) återges inskriften från Gästriklands runinskrifter i enlighet med Jansson och baserad på Kempffs läsning resp. Gestrins läsningar:
blesa × lit × raisa × stain×kumbl × þesa × fa(i)(k)(r)(n) × ef(t)ir × sun sin × suar×aufþa × fr(i)þelfr × u-r × muþir × ons ×
siionum × kan : inuart : þisa × bhum : arn : (i)omuan sun : (m)(i)e(k)

Mandelgrens läsning kan återges:
biesa × lit + raisa × s— × kumbl × þesa ka… …aa^ukþafrinel-r —r × o-ns ×
siionum × kan : inuar- þisi × bhum : ar- : -omu(R)n-uniue

Tolkningen blir, i enlighet med Jansson:
Bläsa lät resa dessa vackra ’stenkummel’ efter sin son Svarthövde. Fridälv var hans moder …
Inskriftens slut har inte tolkats på något övertygande sätt. Inte heller ger Mandelgrens teckning några ytterligare ledtrådar. Det är nog endast runföljden þisa (þisi hos Mandelgren) som mer eller mindre säkert kan tolkas – þennsa ’denna’ eller þessa ’dessa’.

Under senare år har Agneta Ney skrivit om motiven på runstenen, se hennes bok Bland ormar och drakar (2017), s. 220 ff.

En kopia av runstenen gjordes år 1932, den står strax väster om kyrktornet.
Tack var kopian kan stenen fortfarande mer påtagligt väcka tankar och funderingar – men gamla teckningar är också värdefulla.

Senast uppdaterad 2020-09-30.

Arthur Nordéns manus med supplementet till Östergötlands runinskrifter tänkt att ges ut 1948 är nu tillgängligt — 72 år senare. Manuset har sina brister, det var inte helt färdigredigerat när arbetet avbröts, men det allra mesta var klart. Så också 140 planscher till de olika östgötska runinskrifterna. Men det var där bristen var allvarligast. Bilderna dög inte. Vid en översiktlig jämförelse med de många etsningarna eller de äldre fotografierna i Brates utgåva, är de bättre. Men Nordén gjorde många retuscheringar, nästan alla fotografier är retuscherade. Att fylla i en runa som blivit blank på fotot är en sak och inget att orda om. Men att lägga till bistavar och skiljetecken på fotografiet är en helt annan sak. Nordén borde ha åkt ut till runstenen, bättrat på imålningen och tagit ett nytt foto. I några fall har Nordén visserligen gjort just så, men inte alls tillräckligt ofta. Värre är också de gånger målningen var felaktig. Runverket bestämde den 3 januari 1948 att inte ge ut Nordéns arbete. Först skulle runstenarna behöva målas om. Så har nu skett sedan dess, ofta både en och två och fler gånger, men arbetet har samtidigt blivit kraftigt föråldrat. Forskningen har gått framåt och inte minst har väldigt många nyfynd gjorts sedan 1940-talet.
En nyutgåva av de östgötska runinskrifterna är angelägen, men kommer dröja — mer aktuellt eller angelägnare är publiceringen av inskrifter från flera andra landskap.
Via följande länk https://www.gamlebo.se/norden/Nordenssupplement.html kan ni hitta en preliminär utgåva av Nordéns manus. Meddela sådant som behöver korrigeras. Under året kommer utgåvan att uppdateras.
Ett tips är att utnyttja de häradsfiler som finns. De är visserligen lite större än filerna med enskilda inskrifter men då får man lite bättre överblick och hittar inte sällan fler foton av en runsten som i utgåvan kan ha hamnat på en sida där annars i huvudsak en annan runinskrift beskrivs.
Häradsfilerna, liksom de enskilda inskrifternas filer, kan nås såväl från kartan som från den efterföljande listan.
I filerna är texter i grön färg kommentarer eller korrigeringar gjorda av utgivaren. Texten innehåller också många fotnoter. Läs mer om kritiken mot manuset och om skälen till att manuset aldrig gavs ut i avsnittet ”Utgivarens inledning” i den inledande filen som finns under kartan via länken ovan.

Viktigt att tänka på är att Nordéns supplement bara är en källa att använda — och en föråldrad sådan. Utgå istället från uppgifterna om runinskrifterna i Samnordisk runtextdatabas och utnyttja så modern litteratur som möjligt.

Senast uppdaterad 2020-06-01

Runstenen Sö 71 från Hansta i Västra Vingåkers socken i Södermanland hittades 1898. Den fördes strax efter till Kesäter, men återfördes senare till ganska nära sin fyndplats.

Erik Brate lyckades vid sin granskning inför utgåvan av Södermanlands runinskrifter första häftet (1924) bara säkert läsa en runföljd þase at fa högst upp på stenen. En återgivning av hans läsning, med kursivt för osäkra runor, blir …þuirkurnuþi þase at fulkaþur kaur + stisu … karþu liri

Elias Wessén kom längre, se Södermanlands runinskrifter, s. 382. Hans läsning kan återges …—-k–(r)nur þasi – if(t)iR –(u)(r)fau(r)si(u)–… …ariul…r

I Samnordisk runtextdatabas (version 2014) är läsningen …—-k–(r)nur þasi (i)f(t)iR —-fau(r) + si(u)–… …ariul-r. Skiljetecknet + återfinns inte i Wesséns läsning, ej heller på plansch 38, däremot i Brates osäkra läsning, se ovan.

Ivar Schnell, mångårig landsantikvarie i Nyköping, skriver i sitt brev den 26 augusti 1939 till Riksantikvarieämbetet (se ATA dnr 3593/39): ”Hanstastenen […] undersöktes under de bästa tänkbara ljusförhållanden sedan stenen omsorgsfullt rengjorts, och det förefaller, som om tolkningen av inskriften nu bör kunna drivas längre, än vad som framgår av Södermanlands runinskrifter.” Schnell föreslog att en kopia av fotot skulle sändas ”till professor Wessén med förfrågan, om det kan läggas till grund för ett förnyat tolkningsförsök. Jag vore glad att få del av professor W:s svar.” I Wesséns arkiv på universitetsbiblioteket Linköping finns en kopia av brevet och en kopia av fotot.

Av Schnells foto framgår att Wesséns läsning i stort sett kan bekräftas men också kompletteras. Schnell var dock ingen runolog, men van att läsa och fylla i runinskrifter. Hans läsning behöver därför först bekräftas eller justeras under lika bra ljusförhållanden som sommaren 1939 innan man kan säga om den är rätt eller ej. Men den ger en indikation på vad som kan stå på stenen. Det första namnet är svårt att säga något om, därefter bör följa ordet let och sedan troligen ordet giæra. Innan runföljden þasi som rimligen står för þannsi eller þessi finns ett ord som tills vidare får lämnas otolkat. Därpå följer æftiR följt av ett namn på H. Runföljden faur står säkert för faður, att þ-runan saknas förekommer ett antal gånger, närmast (troligen) på den försvunna Sö 68 från Remmeröd i Sköldinge sn. Ordet därefter bör vara sinn, troligen följt av ordet ok. Runföljden i korsarmen som tidigare lästs …ariul-r, läses av Schnell som …ariur-r. Tolkningen HæriulfR föreslagen av Magnus Källström (Mästare och minnesmärken 2006, s. 127) blir därför mindre sannolik men kan inte uteslutas förrän en ny granskning har gjorts av stenen.

En sammanlagd möjlig tolkning av inskriften blir därför så här långt: … lät göra denna … efter …, sin fader, och … Härjulv(?).

Brate hade antagit att slutet skulle tolkas ’göra bro’, och det är inte omöjligt att det står bro på stenen, men då inte i den delen av inskriften.

Faderns namn kan utifrån Schnells imålning och foto läsas ha-r-. En tolkning blir osäker, men det finns några möjligheter. Kanske man kan sätta samman runföljden med namnet HæRi, ’Häre’, enligt Magnus Källströms tolkning (Runrön 18, 2004) av runföljderna haiRa och hiRa (Ög 229 respektive Sö NOR1998;22). Men med en r-runa i namnet istället för en R-runa är detta inte så sannolikt. Att sätta samman runföljden med namnet Hæra (till fornsvenskans hæra, ’grått hår’), belagt på tre runstenar, vore en annan möjlighet, men skulle kräva att den sista runan vore en u-runa (namnet står i ackusativ). Av bilden att döma verkar det inte så troligt. Kanske vi istället har fått ett belägg på ett namn Hæri, en kortform till namn på Hær- (till fornvästnordiskans herr, ’krigshär’). Runsvenska namn på Hær- är vanliga, men ingen Hæri är känd, varken från runsvensk eller fornsvensk tid. En ristning av [æ] med två runor gör också att förslaget blir något mindre sannolikt. Wessén läste de båda sista runorna i namnet som, osäkert, ur. Innan man kan säga så mycket mer om namnet behöver därför läsningen kontrolleras. Och om nu slutet med Schnell ska läsas …ariur-r, vad blir det? Dessutom bör det också undersökas om t.ex. Ivar Schnell fick något svar av Wessén.

Senast uppdaterad 2020-04-24

I Uppland finns över tusen runstenar och 1181 av dem finns numrerade i standardverket Sveriges runinskrifter.
När jag ser bilnummer (ja, inte de nya med bokstäver) eller – som idag – psalmnummer kan jag komma att tänka på runstenar.
Idag i kyrkan var psalmnumren 137, 253, 445, 390 och 738.

U 137 från Täby socken innehåller bl.a. kvinnonamnet Estrid. Just denna Estrid är känd från flera runstenar. Man tror sig t.o.m. ha hittat skelettet av henne vid en utgrävning 1995. Och Estrid har blivit förärad en egen artikel på Wikipedia.

U 253 från Fresta kyrka är egentligen två stenar. Den ena fick nummer U 264 i Upplands runinskrifter, men efter att stenen återfunnits 1944 visade det sig senare att den hörde samman med stenen som fått nummer U 253. Den senare sitter fortfarande inmurad i kyrkväggen, men borde tas ut eftersom även en annan sida av runstenen är runristad.
Gudlög, en av personerna som nämns på runstenen, är ett av de vanligaste kvinnonamnen på våra runstenar.

U 445 från Bromsta i Odensala sn innehåller bl.a. ett snarlikt kvinnonamn, Gillög, nästan lika vanligt som Gudlög.

På U 390 från Sigtuna återfinner vi däremot bl.a. ett ovanligt kvinnonamn: Frödis. Namnet är dock känt från de isländska sagornas värld. Frödis hette en dotter till Erik den röde, den förste vikingabosättaren på Grönland. Intressant med U 390 är att vi här återigen har ett runstenspussel. Ett runstensfragment funnet 1958 visade sig på 1990-talet höra samman med U 390. En upptäckt som Roger Wikell skrev om i sin postumt utgivna artikel i Situne Dei 2019.

U 738 från Villberga by i Villberga socken innehåller däremot inget kvinnonamn. Bara omkring hälften av inskriften är bevarad. Då inskriften enligt Upplands runinskrifter läses …[-n · sin +] sun + hulmfas– … kuþ + hialbi + ant hans +, bör resten antagligen ha innehållit en resarformel och namnet på den döde. Inskriften inom [] är återgiven efter Johan Hadorphs läsning från slutet av 1600-talet. Olof Celsius läste 1725 det nu förlorade partiet som …[(t)utur · sin · sin ·]. En möjlig tolkning av inskriften skulle baserat på Celsius’ läsning kunna bli ”[X reste stenen efter Y,] sin dotterson, Holmfasts son. Gud hjälpe hans ande.” Då antar jag att läsningen ”sin · sin” är felläst för ”sun · sin”. Enligt Hadorphs och Helgonius’ träsnitt är den första runan i deras läsning troligen ett u. Hur det förhåller sig får visa sig om eller när en del av stenen återfinns.
Även om ingen kvinna nämns på U 738, såvida inte ”X” var en kvinna, så kan ändå – om tolkningen ”dotterson” är korrekt – en kvinna vara inblandad.

Senast uppdaterad 2020-03-08

Så här på tjugondag Knut passar det bra att skriva om knutrunor. Jag känner till nio inskrifter med knutrunor. Runtypen var ingen lokal företeelse utan var vida kända. Knutrunor finns på fyra grönländska föremål, på fyra norska föremål och på en svensk runsten.

En fråga är om knutrunorna går att knyta. Ja, det skulle jag säga, det förefaller inte bli några omöjliga figurer à la Oscar Reutersvärds.

Den inledande bilden ovan tog jag i Borgunds stavkyrka i Norge för snart 10 år sedan, sommaren 2010. Där finns två knutrunor, eller snarare bara en. De är inristade på norra korväggen inne i kyrkan. Bägge runorna är ristade upp och ner och jag läser den vänstra som bokstaven K och den högra som runan k. Intressant är att kK även återfinns på en annan plats i stavkyrkan, men den gången inte ristad med knutrunor. Totalt känner man till så mycket som över 40 runinskrifter från kyrkan – de allra flesta inristade i väggarna och pelarna, såväl inne i kyrkan som utanför.

Runstenen Gs 15 i Ovansjö kyrka i Gästrikland är den, hittills, enda kända inskriften i Sverige med knutrunor. Runstenen kommer från prästgården men finns sedan 1928 i kyrkans vapenhus. Tolkningen av inskriften blir ”Roald och Udd lät reste (!) stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden …” Inskriften har innehållit en del runor som inte varit knutrunor, bland annat 8 runor som kan höra till inskriftens slut. Det fragment där dessa runor fanns har gått förlorat, men där stod sannolikt: …o(n) × litsi(a) Runorna lit kan återge ”lät”, vad sia står för är oklart, det bör i så fall vara ett verb. Kanske fornvästnordiskans ’sýja’, ”sy, feste, binde saman” (Norrøn ordbok). Verbet är dock enbart känt i preteritumformer. Men ”lät sy” eller ”lät binda ihop” skulle utan tvekan passa bra i sammanhanget. Det bör dock undersökas i vilka sammanhang verbet har använts och vad som då har sytts ihop.

En runsten jag kommer att tänka på när jag ser knutrunorna är Ög 153 från Styrstads kyrka. Inga knutrunor, men väl knutar mellan orden. Se den avslutande bilden.

Snipp, snapp, snut, så var julen slut.

Senast uppdaterad 2020-01-14

Nu när julfriden sänker sig över landet vill jag gärna peka på en runinskrift som på ett sätt knyter an till detta. I alla fall så nära man nu kan komma.

Inskriften jag tänker på finns på ett runbleck som hittades i november 2004. (Signum Ög UVÖst2009:5;45) Blyblecket påträffades i fyllningen till en grav vid arkeologiska utgrävningar på en gammal medeltida kyrkogård i kvarteret Munkgärdet i Skänninges östra utkant, alldeles vid den nu breddade järnvägen. Blecket, vilket är ristat på båda sidorna, är omkring 2,5 x 3 cm stort och runorna mellan 3 och 8 mm höga. Tyvärr är inte hela inskriften bevarad. På baksidan finns en Ave Maria-bön. Men här är det framsidans inskrift jag vill återge:

iulfriþ sihne þik guþ ges… maria skata mi-…

Det som står efter den inledande runföljden, denna helg lämplig att låta stå som den är ristad, tolkas ”Signe dig Gud, Jesus … Maria. Sankta …”

Att det bodde dominikanermunkar på platsen hindrar inte att även andra kunde begravas på kyrkogården. Skriftliga källor från medeltiden visar att flera utomstående – ibland långt ifrån Skänninge – valde sin viloplats här. Och skänkte man mycket till munkarna, kunde man få en gravplats inne i kyrkan. Men blyblecket med runor hittades inte i kyrkan, utan i en grav på kyrkogården.

Julfrid önskas er alla!

Foto: Riksantikvarieämbetet, UV Öst.

Senast uppdaterad 2018-12-23

Igår den 27 juli var det sjusovaredagen. Den som försov sig den dagen kommer fortsätta med det under sju veckor. Och regnade den dagen, skulle det regna i sju veckor. Om det ändå gjort det.
Legenden säger dock att det var sju kristna som vid mitten av 200-talet delade med sig av vad de ägde till de fattiga i staden Efesos. Men de kristna förföljdes, kejsar Decius ogillade alla som inte dyrkade hednatemplet, och lät mura igen grottan där de sju gömt sig. Där inne i berget Celion sov de i närmare 200 år. Några murare ville år 447 använda stenen i grottans mynning för att bygga ett stall och de sju vaknade. Malkus, en av de sju, skickades ner till staden för att köpa bröd. Men han lyckades inte betala med sina flerhundraåriga mynt. För biskopen och borgmästaren förklarade han att de dagen innan hade flytt för kejsar Dacius. Borgmästaren och biskopen följde med upp och förstod att det var sant det som Malkus berättade. Kejsar Theodosius II kallades dit och fick se miraklet. Efter mötet med den nuvarande kejsaren kunde de sju sovarna lugnt lägga sig ner och dö.
De andra sjusovarna hette enligt legenden Johannes, Konstantinus, Maximianus, Martianius, Dionysius och Serapion.

Den 17 augusti 1917 hittades ett runristat blybleck i det s.k. Sverkerskapellet vid Alvastra i Östergötland. Olof Frödin hade då inlett sina mångåriga utgrävningar i Alvastratrakten. Blecket hittades i fyllnadsmassorna från en sarkofag i nordöstra hörnet av kapellet. Blyblecket är ristat på bägge sidorna och inskriften lyder enligt Helmer Gustavsons läsning 1983:
Framsidan:
Rad 1. in montæ sei-on : et in siuiuatæ : afesio^r(u)m : ibi : (r)ekuiesku
Rad 2. nt : s(æ)ptem : sankti : do^rmientes : ma^rlkus \ ma(x)eki
Rad 3. mianus : markianus : dion(i)sius : serapion : konsana
Rad 4. rius : (i)hohannes : sik ’ rekuieskat hik famula do
Baksidan:
Rad 1. mini : nosst^ri gesu : kristi b(æ)diktæ (+): a mo^rbo-ss
Rad 2. so kum o^bæt in nomine : patris et filii et spiritus
Rad 3. sankti : amin

På latin bör detta bli:
In monte Selion et in civitate Efesiorum ibi requiescunt septem sancti dormientes Malchus, Maximianus, Martinianus, Dionysius, Serapion, Constantinus, Johannes. Sic requiescat hic famula Domini nostri Iesu Christi Benedicta, a morbo … In nomine patris et filii et spiritus sancti, amen.
Och på svenska:
I berget Celion och i efesiernas stad där vilar de heliga sju sovarna Malkus, Maximianus, Martianius, Dionysius, Serapion, Konstantinus, Johannes. Sålunda må här vila vår herre Jesu Kristi tjänarinna Benedikta, … I faderns, sonens och den helige andes namn, amen.

Frågan är vad runföljden a mo^rbo -ss so kum o^bæt betyder. Ordet morbus betyder ’sjukdom’ och att Benedikta var sjuk är alla uttydare ense om. Erik Brate (i Östergötlands runinskrifter, jämför Fornvännen 1918) läser a mo^rbo iss s okumbæt och föreslår tolkningen ”om hon dukar under av sjukdomen”.
Otto von Friesen (i Fornvännen 1918) läser amo^rbo (i)ss (eller i^uis) so kum obæt (eller obet) och föreslår tolkningen ”(finna vila) från den ohyggliga (eller sällsporda) sjukdom, som hon hemsöktes av.”
Karl Albert Härjes läsning och tolkning i Fornvännen 1919 är intressant. Han föreslår att runorna issso ska vara ett försök att återge en förlagas iiijo i betydelsen ’quartano’. På latin skulle det enligt Härje bli: a morbo quartano quum obeat, dvs ”(Så må här vår Herres Jesu Kristi tjänarinna Benedikta vila från) sin fjärdedagsfrossa, när hon kommer att gå hädan.”
von Friesen håller dock inte med Härje (i Fornvännen 1919) utan pekar på att iiij inte skrivs ijjj. Och något uttryck ’morbus quartanus’ är inte känt – utan bara ’quartana’ och ’febris quartana’. Istället presenterar han tolkningen a morbo immisso cum obiit, dvs ”(så må Benedikta finna vila här) då hon nu avlidit, från den sjukdom, som skickats henne (av Gud)”. Runblecket dateras av von Friesen till 1300-talet, men osäkerheten är stor.

Benedikta dog av sin sjukdom, bönerna hjälpte inte, notera korset efter hennes namn, men hon fick vila längre än sjusovarna och fick med sig sin bön i gravkistan. Men var det ett kapell hon begravdes i? Var det kanske en verkstad i anslutning till klostret? Läs mer om ”Sverkerskapellet”.

Senast uppdaterad 2018-07-28

Gamla ting har alltid fascinerat mig. Sen kan man förstås ibland ge sken av att något är äldre än det är; jag tänker på vad Verner von Heidenstam år 1894 skrev om renoveringen av Gripsholms slott: Ano Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare. Ruiner och runstenar är spännande, de väcker tankar och fantasier. Och ibland finns de på samma plats. Vid mitten av 1970-talet for jag och far min ofta mellan Stockholm och Skåne. En gång stannade vi vid Ärja kyrkoruin i Sörmland i Åkers socken. Där står en runsten som vi stavade oss igenom, där kan man läsa: : amuit · rsti · sina · þina · yti · suna · sina · rnulfu · aku · hrenki bruþur · sena · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · furu · afu · skani × × eski · rsti · runa · þasi ×

Det som var mest spännande var det som stod i mitten av inskriften ”… vart dräpt ute i Kalmarsund”. Och det följs av ”for från Skåne”.

Några och 40 år senare kan det vara dags att komma med några funderingar kring inskriften och dess tolkning. År 1936 i Södermanlands runinskrifter (Sö 333, s. 315 ff) ger Elias Wessén följande tolkning: ”Amunde reste denna sten efter sin son Runulv och (efter) Ring, sin broder. (Han) blev dräpt ute i Kalmarsund, (då de) foro från Skåne. Eskil ristade dessa runor.”
Sven B. F. Jansson föreslog 1952 läsningen unulfu av sonens namn och därmed tolkningen Unnulv. Svante Lagman har 1990 föreslagit att runföljden yti ska tolkas æftiR och inte at(?) som Wessén anger. Magnus Källström har 2007 föreslagit den avslutande tolkningen ”Äsger ristade dessa runor”.
Angående det första namnet är Wessén inne på att det alternativt kunde tolkas Andvett. Ett förslag som jag finner möjligt som alternativ, dvs att runföljden amuit skulle återge ett Andvettr. Även om det är osäkert om man ska tillåtas ”hämta” r:et från det efterföljande ordet, finns det några exempel på att ristaren låtit bli att återge det snarlika R-ljudet i inskriften.

Vem av Runulv/Unnulv och Ring som blev dräpt i Kalmarsund vet vi inte. Runstenarnas knappa formuleringar ger inte svar på alla frågor. Men rimligt är, som Wessén antar, att det är den senare, hrenki som han skriver. Wessén menar att det är ”synnerligen ovisst” om namnet kan återge ett Hringr. Kan man tänka sig att namnet är Renger, ett Hreingeirr (fvn), där ett avslutande r saknas på samma sätt som i det istället för Eskil rimligare ristarnamnet Äsger? Men namnet Hreingeirr är inte belagt. Hreinn är känt (betyder för övrigt ”ren” – och djurnamn är inte ovanligt som personnamn), men knappt några sammansatta namn på Hrein- är belagda. Alltså får förslaget bara förbli en tanke.

Runföljden · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · kan man tolka som Varð ut i drepinn i Kalmarna sundum, istället för Wesséns Varð uti drepinn i Kalmarna sundum. Jämför Hann eR ændaðr i austrvegi ut a La[ngbarðalandi](?) på runstenen från Lagnö, Vansö sn (Sö Fv1954;22) och Evert Salbergers artikel om uti × krikum i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1997.

Tolkningen av inskriften skulle därmed bli: ”Amunde(?)/Andvätt(?) reste denna sten efter sin son Runulv/Unnulv och (efter) Ring(?), sin broder. (Han) blev dräpt ut i Kalmarsund, (då de) for från Skåne. Äsger ristade dessa runor.”

Jag kom inte till Kalmarsund den gången. Och tack och lov var vi på väg till Skåne, inte från. Uppenbarligen kunde det vara farligt att åka därifrån till Södermanland.

Att runinskrifterna kunde innehålla spännande budskap var uppenbart. Och det gick att läsa dem. Kanske var det just Ärjastenen som ledde in mig i runornas värld. Fotot ovan är taget omkring 10 år senare av Bengt A. Lundberg (Raä) (CC BY 2.5 SE), se http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/html/16000300013730.

Senast uppdaterad 2017-11-04.