Författare: Jan Owe

Josef Wilhelm Wallander var en konstnär som levde 1821–1888 och som strax efter mitten av 1800-talet gjorde ett antal litografier vilka på 1860-talet publicerades i Svenska folket sådant det ännu lefver vid Elfvom på Berg och i Dalom. Författare till boken var Carl Anton Wetterbergh. Nedanstående variant med en runsten i bakgrunden, gavs ut som ett grafiskt tryck och återfinns i Nils Månsson Mandelgrens samlingar. Litografin betecknas en ”Humleskörd i Vingåker”, medan det grafiska trycket betecknas ”Humleskörd i Österåker (Södermanland)”. Jag har även sett ett vykort från omkring år 1900 med litografin, men då med runstenen enbart som en silhuett mot himlen. Men Wallanders original var en oljemålning beställd av Gustaf Trolle-Bonde på Säfstaholm.

Under sommarmånaderna vid mitten av 1800-talet vistades Wallander på antingen Säfstaholms slott eller på Kjesäter (Kesätter).
Det intressanta är nu att Österåkers socken i Vingåkers kommun saknar kända runstenar.
Enligt Wikipedia bodde Wallander under 1854 sex veckor på en bondgård i Österåker där han utförde 36 skisser i olja och en mängd teckningar till en av Trolle-Bonde beställd oljemålning med motivet Humleskörd i Österåker. Den nästan två meter breda oljemålningen, gjordes sen klar i Düsseldorf år 1856.
Är det då värt att leta efter denna runsten på ett berg vid en humlegård i Österåkers socken i Vingåker?
Svaret måste tyvärr bli nej. Oljemålningen som visar loftboden Krokäng på gården Askarboda i Österåkers socken har ingen runsten. Den är tillagd senare i litografivarianten. Målningen tillhör Sörmlands museum, se här och nedan.
Att runstenen står uppe på berget är också en indikation på att den inte är äkta – runstenar står så att man kan läsa dem, vid vägar, på gravfält eller liknande. Så tyvärr, men det är alltid trevligt ändå att se en runsten i tryck även om den inte är äkta.

Senast uppdaterad 2023-11-29.

Vi fick möta många runor, stora som små, tunna som breda, gamla som busfärska – och allt däremellan.
Runmötet uppmärksammades också i media, läs bl.a. här https://www.tv2east.dk/lolland/eksperter-undersoeger-runesten-saetter-den-navn-paa-gorm-den-gamles-forgaenger
Ett speciellt runmaterial var de varierande lösföremålen från Grönland. Ett material som nog många av oss inte sett tidigare och där det kommer gå att hitta en eller annan ny läsning – och tolkning.
Sex stycken guldbrakteater funna år 2020 i Vindelev på Jylland var också speciella. En var så stor att den knappt fick rum i handen trots att den var ihopknycklad. Den var också tung, mer än fem gånger så tung som någon av de fem andra. Se foto nedan. Just den brakteaten hade bara tre runor, aul – något som fick mig att tänka på ’Gott öl’ från Sigtuna (https://k-blogg.se/2014/02/15/annu-en-rungata-avslojad-sigtuna/). Varför nu just jag skulle tänka på öl…

Men öl står det nog också på en av de andra brakteaterna (IK 737), även om en av de fem runföljderna snarast läses all och inte alu som är en vanlig runföljd på brakteater, jämför engelskans ale. Runföljden horaz återfinns på brakteaten och på en annan snarlik brakteat från Fyn (IK 58) där man tidigare oftast läst houaz. Fynd av det här slaget kan ofta hjälpa till att bidra till läsning och tolkning av tidigare fynd. Mer kommer skrivas om en av de längre inskrifterna där man i våras bland nyheterna (se bl.a. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/l3QwrM/varldens-aldsta-text-om-guden-oden-hittad) kunde läsa att det skulle stå ”Han är Odens man”. Fast där är långt ifrån sista ordet sagt.
På en stöpform till en sländtrissa från Igaliku på Grönland har man tidigare läst r·o·k·n÷…eller ÷ (a)·k·o·r… (Se GR 17 i Samnordisk runtextdatabas från Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet)
Men jag håller med den läsning som för sex år sedan publicerades av Lisbeth Imer bl.a. i Peasants and prayers : the inscriptions of Norse Greenland.
Den läsningen lyder : amor …, med en m-runa med bara en bistav. Ordet amor hittar vi i några andra runinskrifter där det står: amor vincit omnia, ’kärleken övervinner allt’.
På en tunnstav från Sandnes på Grönland (GR 39 i Samnordisk runtextdatabas) har man tidigare läst bl.a. (t)brþrfk, -(a)^(n)rþrk(i)k eller t(y)(r)þrik. Lisbeth Imers läsning från 2017 lyder tyrþrki. Men själv läste jag snarare t(y)rbrkk. Exemplet visar att det inte är helt enkelt att läsa dessa inskrifter och att man behöver mer tid och bra belysning. Generellt var det dock bra förhållanden under det välorganiserade runmötet och som sagt intressanta inskrifter.

Om utflykten till Lolland där vi såg några runstenar kan man också läsa här https://folketidende.dk/lolland/saedinge-mysteriet-hvad-staar-der-i-virkeligheden-paa-runestenen

Senast uppdaterad 2023-10-12.

Den större runstenen från Jelling (DR 42) är kanske världens näst mest omskrivna runsten (efter Rökstenen). Nu har nya intressanta uppgifter kommit fram om stenen – man vet nu vem som ristat den.
En annan intressant dansk runsten från Læborg på Jylland (DR 26) har inskriften
rhafnukatufi : hiau : runaR : þasi aft
þurui : trutnik : sina
Ravnunge-Tuve högg dessa runor efter Thyra, sin drottning.

Drottning Thyra, eller Tyrvi som det står på runstenarna, är känd från i vart fall tre andra runstenar, en från Bække (DR 29),
Ravnunge-Tuve och Fundin och Gnyple, de tre gjorde Thyras hög.
Och inte minst är Thyra känd från två runstenar, som finns på UNESCOS världsarvslista, resta i Jelling – dels DR 41 (Kung Gorm gjorde dessa kummel efter Thyra, sin hustru, Danmarks bot.), dels DR 42 (Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Thyra, sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna.)
Denne Tuve, eller Tue, som högg DR 26 från Læborg – se bilden ovan, har nu visat sig även ha ristat den större runstenen i Jelling – Harald Blåtands stora runmonument efter sina föräldrar.
Mer om detta kan t.ex. läsas här https://www.raa.se/tag/jellingstenen/ Och se gärna en film om forskningsresultaten och drottning Thyra https://www.dr.dk/drtv/serie/gaaden-om-thyra_408873.

Senast uppdaterad 2023-09-30.

I mitt arbete Svensk runbibliografi (1995) nämnde jag att Evert Salberger skrivit 104 runologiska arbeten och Sven B.F. Jansson skrivit 100 arbeten som tagits med i bibliografin vilken totalt innehöll 1936 runologiska artiklar, uppsatser, böcker och liknande. Den kvinna som då skrivit flest runologiska arbeten, medtagna i bibliografin, var Elisabeth Svärdström med 38 referenser.
Hur är situationen nu år 2023 i Svensk runbibliografi på webben? I en ögonblicksbild av bibliografin, den uppdateras löpande, finns totalt 5417 poster. Salberger har nu 146 poster i bibliografin medan Jansson har 137. Ett antal av dessa hade missats i den tryckta bibliografin men flertalet av Salbergers nyare medtagna artiklar publicerades under åren fram till hans bortgång 2008.
Men dessa runologer är nu inte de mest produktiva. Ögonblicksbilden visar att Helmer Gustavson varit ännu flitigare med 156 poster, av dessa skrevs drygt hälften efter att min tryckta bibliografi avslutades. Men flitigast av dem alla, hittills, är Magnus Källström med just nu 183 poster i bibliografin.
Den kvinna som nu har flest poster i bibliografin är Marit Åhlén med 98 artiklar och böcker, strax efter kommer Marie Stoklund med 94 arbeten och lite senare Lena Peterson med 86. Hur har det då gått med Elisabeth Svärdström som tidigare hade toppnoteringen bland kvinnor i bibliografin? De 38 posterna har ökats på till 47, men inga tryckta efter mitten av 90-talet. Det streck jag drog i bibliografin som jag redigerade klar i december 1995 var att jag tog med artiklar och arbeten till och med 1994. Jag visste dock då att jag skulle sakna en hel del från det året. Bibliografin hade därför underrubriken ”1880 – 1993”. Totalt blev det 74 arbeten från 1994 som hann komma med i den tryckta bibliografin, nu finns det 147.
Just 1994 tillhör alltså de år då det utgivits mest runologiska arbeten som hittat fram till bibliografin. Men för tre årtal finns det fler poster:
2002: 150 poster
1998: 160 poster
2003: 163 poster
Och 1996 kanske snart kommer ikapp 1994; för det året finns det just nu 146 poster i bibliografin.
Om man antar att det varje år publiceras minst 100 runologiska artiklar och arbeten som kan vara relevanta för svenska förhållanden, då saknas fortfarande en hel del från de senaste åren. I vart fall gäller det från och med 2007 och framåt. Ovan framgick att Marie Stoklund varit en produktiv runolog, hon är den från utlandet som skrivit flest arbeten medtagna i Svensk runbibliografi. Såsom dansk runolog har hon ofta beskrivit de skånska runinskrifterna. Andra flitiga utländska runologer som skrivit om svenska runinskrifter, eller ofta mer allmänt om runologi, är Klaus Düwel och James Knirk.
Många äldre poster läggs löpande in i bibliografin. Språkforskaren Carl Säve (1812-1876) var inte alls representerad i den tryckta bibliografin, men nu finns det 98 arbeten av honom i Svensk runbibliografi.
Läs mer om Carl Säve i Svenskt biografiskt lexikon.

Runbibliografin växer, hittills under sommaren har det lagts in 43 nya poster, samtidigt har omkring 30 andra poster uppdaterats. Mindre kända tidigare utgivna artiklar och arbeten, eller som bara missats, kommer läggas in. Nya forskare tillkommer, etablerade forskare inom granndiscipliner skriver något som behandlar runinskrifter och många ”hembygdsforskare” kommer fortsätta att skriva om ”sina runstenar”. Bredden lär öka. Just nu har de 21 flitigaste runologerna skrivit mer än 33% av alla runologiska arbeten medtagna i Svensk runbibliografi. Detta tror jag kommer att ändras så att det framöver kommer behövas fler runologer för att nå upp till 33% av alla poster i runbibliografin. Det beror då inte bara på att 13 av de 21 runologerna är avlidna och det därmed inte blir så många flera arbeten av just dem som kommer in i bibliografin, utan också på att flera yngre forskare ännu inte har hunnit skriva så många artiklar och arbeten. Eller så har de det, fast artiklarna ännu inte har hittat fram till runbibliografin…

PS Nu finns 5418 artiklar i bibliografin, artikeln om Carl Säve i Svenskt biografiskt lexikon är den senaste.

Senast uppdaterad 2023-07-29.

Magnus Källström påpekade för mig häromdagen att inskriften på Ög 106, Kärna kyrkogård i Östergötland, är felaktigt återgiven i Samnordisk runtextdatabas. I databasen står : þu-, men den rätta läsningen är : þu.
Tecknet – var nog bara tänkt som en markering av lakunen och var antagligen återgivet som — i manuset.

Erik Brate menar i Östergötlands runinskrifter att namnet, inskriften får antas inledas med ett namn, är Torsten. Det är ett av de allra vanligaste namnen på våra runstenar. Med tanke på att Torsten rest runstenen Ög 105, också den från Kärna kyrkogård kan det antas rimligt (inskriften där lyder Torsten reste stenen till minne av Viste, sin fader, en dugande bonde, som var son till Gise). Men tolkningen bör förses med ett frågetecken, eller som Magnus Källström senare föreslagit till mig att man anger tolkningen Tor-(?).

Som Brate och senare Arthur Nordén är inne på kan runstenen Ög 106 höra samman med Ög 107 eller kanske Ög 108 även den från samma kyrkogård. Ög 107 består av den övre högra delen av en runsten där det står ”… reste båda stenarna efter …”. Ög 108 innehåller också ordet ”reste”, om två av stenarna hör samman är det i så fall Ög 106 som hör samman med Ög 107 eller med Ög 108. Runstensfragmenten Ög 107 och Ög 108 hör knappast till samma sten, dels verkar de vara olika breda, dels förefaller Ög 107 ha ett kors (ej imålat) och i så fall av annat slag än Ög 108.

Men alla tre stenarna är ungefär lika tjocka och av granit. En närmare granskning av geolog och ett studium av ristarens huggningsprofil kanske kan visa om ett par av stenarna hör samman och om det kan vara samma ristare. Något som kanske också kan lösas om man hittar den sten som Broocman såg på 1700-talet: ”Wästra Kyrkodörren till tröskelsten lagd, hwars Runor åldern gjort oläsliga.”, såvida det inte just är någon av dessa tre stenar som avses men som Broocman inte lyckades läsa.
Läs mer om stenarna från Kärna kyrkogård i min utgåva av Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter.

Se också från sidan 106 i Östergötlands runinskrifter.

I Lagerlunda i samma socken finns fragmentet av runstenen Ög 110.

Brate läste där …– · iftiR : suni × sina · h…
Skiljetecknet mellan suni och sina återges som kolon på plansch XXXVII. Dock framgår av Brates foto (ATA) att han där läst ett kryss som skiljetecken på stenen, se nedan. Nordenskjöld läser kolon, likaså Nordén, även Eric Ihrfors läser kolon i sitt Saxa Runica (ATA). Men det förefaller som om det mycket väl kan vara ett kryss, måhända ”garderat med ett kolon”? Det bör granskas i fält.

Den sista runan i inskriften återger Brate som h. Det kan vara rester av en h-runa, men reservationen (h) i Samnordisk runtextdatabas är fullt rimlig. Nordén återger den enbart som –, runan bör nog därför snarast återges så i runtextdatabasen eftersom den kan ha varit en a-runa. Att undersöka i fält är om inte den första i-runan i iftiR är stungen, såväl Nordenskjöld som Nordén (på planschen) läser eftiR.
Minst lika intressant vore att granska u-runan i runföljden suni. Eric Ihrfors läser syni. Det kanske finns en fördjupning mellan stavarna till u-runan, men den behöver inte vara huggen.
Vi får utifrån äldre avbildningar och fotografier utgå från att stenen varit försedd med ett kors, men exakt hur det såg ut är f.n. oklart.

Senast uppdaterad 2023-07-01.

Om runstenen Ög 10 från Lilla Greby i Askeby socken i Östergötland skrev Carl Fredrik Nordenskjöld i Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift (1875, s. 41): ”Mynderna äro vid hvad belysning som helst serdeles svårlästa, dock tyckes der bland annat stå ….. riti: stin: thisi: aiftr.”
Hans teckning av runstenen trycktes av Otto Frödin i fornminnesföreningens tidskrift 1920 (s. 31).

Nordenskjölds teckning använde L.C. Wiede när han i samma nummer av Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift (1875, s. 115) återgav inskriften som
— riti : stin : þisi : aiftir : SRfuri : sun : sin : auk : —i–ata litu : i bruþri–s.—
Se också Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning i Wiedes arkiv (läs mer om inskrifter från hans arkiv).

Erik Ihrfors ritade av stenen under slutet av 1800-talet och ansåg sig bl.a. kunna läsa namnet Karl på runstenen (eller ”CAROLVS” som han återger i sin latinska översättning).

År 1888 granskade Erik Brate runstenen och hans läsning återgiven i Östergötlands runinskrifter (1911) kan återges
(f)(l)(u)(k)(i) litu risa : stin : þisa : (a)(i)(f)(R) (s) : (k)(a)(r)(f) : (r)(i)(t)(a) : sin kuþ(a)(n)
.(s)—(k)(i) : auk : (k)(a)(i)(r) : (l)(i)(h) litu · kiara (b)r(o)u : þasi
(i)(s) (i) (a)(i)(n)(i) (l)(i)(k)(r) +
Det tolkade han: N.N. (och Floke) läto resa denna sten efter Skär, sin (frände) god. N.N. och Gerlög läto göra denna bro, som ligger i ån.

År 1941 granskade Arthur Nordén inskriften och kom fram till följande läsning, med noteringen att ”Mittpartiets inskrift är numera oläslig”:
ruti (eller: ruta) : auk (:) kali– : þir litu · kiara : brou : þasi · þa(u) litu : risa : stin : þisa : aifR s:kirf : buta : sin : kuþan :
Nordén läser först den inre slingan, därefter den yttre.
Det tolkade han: Rota? (eller Rote?) och … de läto göra denna bro, de läto resa denna sten efter Skerv(?), sin gode make.

Se beskrivningen av Ög 10 i den preliminära utgåva av hans supplementband till Östergötlands runinskrifter.

Nästa mer värdefulla runologiska granskning av inskriften gjordes 1971 av Helmer Gustavson. Även han börjar läsa den inre slingan först, något han i sin rapport till Riksantikvarieämbetet pekar på inte annars förekommer. Läsningen kan återges
…— : auk kair— litu : kiara : brou : þasi …– litu risa stin : þisa : aifR s:karf-ita : sin kuþan
Vilket han tolkar
”… och Ger… läto göra denna bro… läto resa denna sten efter Skär(v), sin gode frände.”
Av Helmer Gustavsons foto framgår att han med krita markerat några tänkbara bistavar i mittenpartiet, men inte målat i. Och i kommentarerna skriver han:
”De nio vågräta ristade strecken i ristningens mitt är nu ytterligt grunda och ger snarast intryck av att ha ristats som ornering; några säkra spår av bistavar finnes ej i detta parti.”

Runstenen är uppenbarligen svårläst, sliten som den varit ända sedan den först beskrevs på 1600-talet. Sedan slutet av 1800-talet står den inte längre vid vadet, dvs vid den bro som nämns i inskriften, utan i en backe i kanten av ett gravfält strax öster därom. Torpet som ligger vid platsen heter för övrigt just Vadet. Jag håller med Gustavson och Nordén att man bör läsa den inre slingan först. Där återfinns namnen på de släktingar som låtit resa stenen efter Skärv(?). Den yttre slingan inleds antagligen med ”De” och då bör inte den delen av inskriften i Samnordisk runtextdatabas återges ”… …–”, utan enbart ”…–”. Namnet som Brate läste (k)(a)(i)(r) : (l)(i)(h) och tolkade Gerlög läses på liknande sätt av Gustavson; av kommentarerna till de tre sista runorna framgår att den första runan kan vara l, den andra runan saknar spår av bistavar och den tredje runan kan ha en fördjupning ”som kan utgöra resterna av bistavarna i ett h”. Vilket namn på Ger- som avses är dock oklart, men det är i alla fall inte namnet Karl som Erik Ihrfors ansett.

Till sist får man hoppas att runstenen kommer kunna registreras inte som ”Möjlig fornlämning” utan som ”Fornlämning”, givet att den får säkra koordinater i Fornsök (Raä 81:2).

Senast uppdaterad 2023-06-01.

Runinskriften på runstenen (Sm 93) från Nömme i Björkö socken, Vetlanda kommun i Småland är inte enkel att hänga med i. Där står:

: rufRa : risti : stin : þansi : aftiR isuni : sina : sin : auk : þurstin : : tirika : kuþa : faþura : : auk : at : sam : uubiR : at : sin :

Det blir

Rolf reste denna sten efter sina söner, Sven/Sten/Sein och Torsten, goda drängar, fader, och efter Såm, Öpir efter sin.

Början hänger man med i, men slutet?

Problemet verkar vara hur vi ska läsa de båda inre skriftbanden. Istället för att efter runföljden þurstin fortsätta med det inre skriftbandet till höger, då kan vi prova att först läsa det vänstra inre skriftbandet och först därefter läsa det högre inre skriftbandet. Då skulle slutet bli

… och Torsten och efter Såm, Öpir efter sin, goda drängar, fader.

Lite bättre kanske, men hellre vill man läsa

… och Torsten och efter Såm, goda drängar. Öpir efter sin fader.

Kanske det var i den ordning som inskriften ristades. Men ristaren ger oss ingen ledtråd. Skiljetecknen är genomgående kolon.

Hur var då släktförhållandet? Traditionellt har man tolkat inskriften som så att Rolf var far till tre söner och att Öpir var hans barnbarn, dvs att Öpir var med och reste stenen efter sin far men att det inte framgår vem av Rolfs tre söner som var Öpirs far. Jag menar dock att Öpirs far var den son till Rolf som hette Sven, Sten eller Sein. Och detta beror på vad som står i de båda inre slingorna. I den vänstra står

: uubiR : at : sin :

I den högra står

: faþura :

Hade ristaren avsett Öpir efter sin fader, då borde ordet fader ha stått före sin (faþura : sin). Men jag tolkar inte runföljden sin som ordet sin, utan som ett namn. Ristaren avsåg Öpir efter Sven/Sten/Sein, (sin) fader. Därmed blir det ingen oklarhet i släktskapet, Rolf hade tre söner, en hette Sven, Sten eller Sein och Öpir var dennes son.

Tolkningen blir alltså:

Rolf reste denna sten efter sina söner, Sven/Sten/Sein och Torsten och efter Såm, goda drängar. Öpir efter Sven/Sten/Sein (sin) fader.

Istället för att få den oväntade ordföljden at sinn faður, får vi därför istället at Svæin/Stæin/Sæin faður, vilket är en klart mer förväntad ordföljd och förklarar hur Öpir var släkt med sin farfar.

Senast uppdaterad 2023-04-30.

Av och till håller jag på att dokumentera en runstav från år 1502 som finns i mina hemtrakter.
Överst, se bilden nedan, har vi de s.k. gyllentalsrunorna som användes för att komma fram till månens nytändning. Eftersom nytändningen återkommer på samma datum efter 19 år, används 19 olika runtecken för att markera de olika möjliga dagarna. Varje sådant runtecken placerades på i snitt 29,5 dagars mellanrum på runstaven (varannan gång 29 dagar och varannan gång 30 dagar). Runstaven är från år 1502, det årets gyllentalsruna var u-runan. Den första u-runan återfinns på den 12 januari. Den dagen, och vid övriga u-runor på gyllentalsraden, inföll alltså månens nytändning.
Nästa rad innehåller söndagsrunorna, där finns sju runor som upprepas under hela året. År 1502 inföll den första söndagen den 2 januari, även den markerad med en u-runa. Alltså var det söndagar det året på alla dagar markerade med en u-runa. Två år senare var det skottår, söndagsruna fram till skottdagen var h-runan och under resten av året k-runan. Skottdagen inföll alltid förr den 24 februari, men ligger numera på sista februari.
Bilden nedan visar två veckor av runstaven, från den 12 till den 25 februari. Man kan notera att u-runan är stupad.

Den tredje raden markerar festdagarna, eller typiskt helgondagarna, helgdagar som firades olika mycket. Är det ett halvt kors, då hade dagen lägre festgrad. Dessa festdagar varierade också från stift till stift, olika helgon firades olika mycket. När runstaven är färdiganalyserad bör det därför gå att komma fram till från vilket stift just denna runstav kom. Jag har en teori, men har ännu några månader kvar av runstaven att gå igenom.
På den 15 februari ser vi ett kors och en kräkla. Det är S:t Sigfrid som firades den dagen. S:t Sigfrid, en biskop från England som missionerade i Sverige, är nog mest känd för att ha döpt kung Olof skötkonung i Husaby källa. Systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman hade S:t Sigfrid då lämnat kvar i Växjö. Vinaman hette förresten en son som enligt en runsten från Vidbo kyrka i Uppland dog (sannolikt) i Boge på Gotland. Den 22 februari finner vi återigen ett kors på runstaven, och före det en nyckel. Här är det Petrus som firas. Dagen kallades i folkmun ”Peter katt” av latinets Petrus in cathedra, dagen då Petrus blev biskop i Rom (biskopsstol heter cathedra på latin). Nyckeln, Petrus nyckel till himmelriket, återfinns på runstaven även på den 29 juni.
För den 23 februari markerar o-runan att det var en helgdagsafton. Dagen efter, skottdagen vart fjärde år, firades (annars) Mattias, en av Jesu apostlar.
Vad som också är intressant på runstaven är de figurer som finns på smalsidan, se längst ner på bilden ovan. Men dessa har jag ännu inte analyserat. Det finns därför anledning att återkomma till runstaven.

Senast uppdaterad 2023-04-01.