Blog Image

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Gamla bilder på runstenar

Blandade runor, Evighetsrunor Posted on 31 mars, 2022 23:04

På ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet, finns drygt 100 mappar med 4.600 folioark innehållande omkring 15.000 fotografier och ibland teckningar av runstenar och bildstenar normalt tagna från 1860-talet till mitten av 1970-talet. Folioarken med bilderna blev digitaliserade i projektet Evighetsrunor och har nu börjat göras tillgängliga på plattformen Runor. Större delen av materialet återstår fortfarande att lägga ut, men en hel del bilder är åtkomliga.
Söker man exempelvis på runstenen Bo KJ73 från Rö i Tanums socken, Bohuslän, direktlänk, då kan man under ”Bilder” hitta bilder på runstenen, bl.a. då just från dessa digitaliserade planscher.
En direktlänk till planschbilderna för just denna runsten är https://pub.raa.se/dokumentation/d630eb12-33fb-4525-8f7f-c18a8db1cff8/visning/1

Går det då att hitta bilderna på andra sätt?
Jo, ett sätt är att använd Arkivsök, se https://app.raa.se/open/arkivsok/

Väl där kan man välja avancerad sökning (direktlänk). Långt ner på sidan hittar man ”Arkiv/Samling” och där kan man välja ”Bilder av runstenar och bildstenar”.
Då får man alla, hittills, inlagda bilder. Även om bilderna från Uppland, Södermanland och Gotland fortfarande saknas går mycket att hitta.
För att inte få så många träffar kan man lägga på fler sökvillkor, exempelvis Runsignum eller något under Plats.

Ett sökfält på sidan är Arkivreferenskod, ”Arkivreferens så som den anges i NAD”. NAD är Nationell arkivdatabas hos Riksarkivet.
Uppgifterna om ”Bilder av runstenar och bildstenar” hittar man här.
Där kan man under Referenskod 73 hitta ”Värmland” och fullständig Referenskod som då kan anges under Arkivsök blir SE/ATA/ARK3_2-10/K 1 B/73
Och länken till just dessa bilder blir då https://app.raa.se/open/arkivsok/results?arkiv_referenskod=SE%2FATA%2FARK3_2-10%2FK%201%20B%2F73&searchtype=filter&page=0&pagesize=25

Medan t.ex. en länk för runstensbilder från Västmanland (referenskod SE/ATA/ARK3_2-10/K 1 B/83) blir https://app.raa.se/open/arkivsok/results?arkiv_referenskod=SE%2FATA%2FARK3_2-10%2FK%201%20B%2F83&searchtype=filter&page=0&pagesize=25

Botanisera vidare bland bilderna.

Bo KJ73 Rö (Röö) Tanums sn. Foto: Rosén, S, Okänd, Claesson, Claes.

Senast uppdaterad 2022-03-31.



Fred, frid och seger för det ukrainska folket

Blandade runor Posted on 28 februari, 2022 00:26

Staffan Fridell skrev år 2004 om en sländtrissa från tidig medeltid funnen i Zvenigorod (Звенигород) i västra Ukraina och som nu finns på Historiska museet i Lviv. Se artikeln Två medeltida kvinnonamn i runinskrifter på sländtrissor i Blandade runstudier 3 (Runrön 18), s. 11 ff.
Sländtrissan hittades 1990 i ett fyndlager som daterats till perioden 1115–1130, alltså tidig medeltid. I Zvenigorod fanns sedan 1000-talet en befäst borganläggning som nämns första gången år 1087 (källa: https://de.wikipedia.org/wiki/Swenyhorod_(Lwiw)). Sländtrissan och dess inskrift kan därmed dateras till början av 1100-talet, och inte senare än till år 1130 då den alltså senast hamnade i fyndlagret.
Därmed är inskriften ganska exakt 900 år gammal.
På sländtrissan finns en inskrift som börjar med runorna si, därefter kommer ett tecken, som rimligen är ett kyrilliskt X. Och därefter ytterligare tre runor riþ.

UA Fridell2004;15, Zvenigorod Ukraina. Efter Elena Melnikova Skandinavskie runitjeskie nadpisi 2001 återgiven i Fridell 2004.

Ett kyrilliskt X kanske ljudmässigt kan liknas vid ch i det tyska namnet Bach. Det passar bra in på att försöka återge det aktuella ljudet i runinskriften vilket emellanåt ristas med en h-runa.
På sländtrissan finns även ett par kors och två f-runor inristade. Kors kan symbolisera Jesu lidande, men likväl också seger, seger över döden.
Namnet i inskriften, Sigrid, består av två delar. Sig- kommer av fornvästnordiskans sigr som betyder seger, och efterleden är frīðr, av fornvästnordiskans fríðr vilket betyder ’vacker’ i den ursprungliga betydelsen ’älskad’ (se Lena Peterson Nordiskt runnamnslexikon 2007, sidorna 189 och 68). Men association går lätt vidare till det snarlika ordet friðr (med kort i), vilket betyder ’kärlek, frid, fred’ och kanske då med betydelsen ’skydd’ när det används i personnamn (se Peterson s. 67).

Låt därför vår Sigrid på sländtrissan från västra Ukraina symbolisera såväl segern som den älskade freden och friden som vi så starkt önskar snarast ska infinna sig i detta krigsdrabbade land – liksom det skydd vi alla vill ge människorna i Ukraina. Och låt Sigrid även symbolisera – speciellt med sitt kyrilliska tecken – kontaktarna och samhörigheten mellan oss i Norden och Ukraina.
Sigrid var säkert en älskad dotter, kanske en dotter av skandinaviska föräldrar men uppvuxen i ett slavisktspråkigt område där hon – eller vem som nu ristade runorna – tog till ett kyrilliskt tecken i ristandet av namnet.

Senast uppdaterad 2022-02-28.



En Karle till Jarle – från Wiedes manus till Östergötlands runurkunder (2) – Ög 44.

Arkivfynd, Läsningar och tolkningar Posted on 30 januari, 2022 19:13

I ett tidigare blogginlägg med fynd från Wiedes arkiv skrev jag om en teckning av Ög 1. Denna gång gäller det en runsten från Björnsnäs i Kvillinge socken, Östergötland.
Runstenen, Ög 44, anges av Liljegren (L 1090, se hans Run-urkunder 1833) ha inskriften

… – … aftʀ : kar.. : faþur : sin :

Som källa anger Liljegren ”L. 1090. kx”, med det åsyftas Fullständig Bautil, upptagande alla bekanta Run-Urkunder (i afteckning eller afskrift), ett manuskript som återfinns i ATA, Riksantikvarieämbetet.
Avritningen hos Liljegren återges i Brates Östergötlands runinskrifter plansch XV, se nedan.

Brate skriver:

Teckningen i L. f. B. 1090 visar blott högra halvan av stenen med runorna : aftʀ : karol : faþur : sin. På ʀ i aftʀ saknas vänstra kännestrecket, a i karol har kännestreck blott på vänstra sidan, n i sin och o i karol blott på högra sidan om staven.
W. 4 meddelar ur mig obekant källa en fullständigare och synbarligen riktigare läsning:
Karli : raisti : stin : þansi : aiftʀ : karal : faþur : sin :
Namnet karal är Karl med en hjälpvokal mellan rl.
Översättning: Karle reste denna sten efter Karl, sin fader

Ög 44 Björnsnäs, Kvillinge sn. Efter Plansch XV i Östergötlands runinskrifter (1911).

En genomgång av Wiedes manus (i ATA) till arbetet Östergötlands runurkunder (utgivet 1875 som en del av Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1) ger några olika exempel på hur inskriften ska läsas:
Jarli : raisti : stin : þansi : aiftiʀ : Karal : faþur : sin :
Jarli : raisti : stin : þa(n)si : aiftʀ : Karal : faþur : sin :
Karli : raisti : stin : þansi : aiftʀ : Karal : faþur : sin :

Det sistnämnda är det som sen gick i tryck 1875 som inskrift nummer 4, därav ”W. 4” hos Brate. Men läsningen stämmer inte helt överens med Wiedes egen teckning av runstenen.

Ög 44 Björnsnäs, Kvillinge sn. L. C. Wiedes teckning (ATA).

Första namnet på teckningen är där återgivet iarli. Gissningsvis har Wiede i slutredigeringen av sitt manus antagit att den som reste stenen skulle vara den karli som han angav ha låtit hugga runinskriften Ög 45, också den från Björnsnäs i Kvillinge socken. Den runföljden läses dock harþi, men lästes av P. A. Säve sommaren 1861 som karþi.
Efter runorna : raisti : stin : följer ett parti som snarare bör återges -a-si än þansi, men som säkert betyder þannsi ’denna’.

Inskriften bör alltså, i enlighet med Wiedes teckning, återges
iarli : raisti : stin : -a-si : aiftʀ : karal : faþur : sin :
Tolkningen blir då
Iarli ræisti stæin [þ]a[nn]si æftiʀ Karl, faður sinn.
’Jarle reste denna sten efter Karl, sin fader.’

Namnet Jarle återfinns bara på en annan östgötsk runsten, Ög 25 från Söder Mem i Östra Ny sn. Den stenen är försvunnen, namnet är enligt Bautil (B 906) ristat iarli, säkert avses iarla då namnet där står i ackusativ. Från medeltida svenskt område känner man till drygt 30 män med namnet Iærle, alla från mitten av 1300-talet och framåt (se SMP, häfte 14). Men inga från Östergötland. På runstenarna hittar vi minst 15 gånger det närbesläktade namnet Iarl ’Jarl’, varav ett par–tre gånger från Östergötland. Apropå snarlika namn kan nämnas en Ialle Belghyr som år 1370 säljer sin lott i Algutstorps kvarn i Regna sn, Ög (se SMP, häfte 12).

Wiede ger i sin text inga detaljerade uppgifter om var stenen skulle stå, han skriver ofta ”Björnsnäs tröskhus” men även ”Björnsnäs åker” – det senare anges i det tryckta arbetet (1875).
Nordén antar i sitt manus till supplementet till Östergötlands runinskrifter att runstenen stått vid en äldre väg i åkern väster om vägen åt sydväst från Björnsnäs (nära Ög 45).

Wiedes uppgift om ”Björnsnäs tröskhus” är intressant. Runhällen Ög 45 från Björnsnäs befann sig inne i detta tröskhus när P. A. Säve granskade runhällen sommaren 1861 (se Antiqvarisk tidskrift 1 1864, s. 66). Säve nämner inget om runstenen (Ög 44) från Björnsnäs. Men troligen har runstenen inte stått långt från detta tröskhus.
Intill beskrivningen av inskrifterna från Björnsnäs finns på en av de många förteckningarna av Wiede en ritning som vid en första anblick skulle kunna peka ut var de båda ristningarna vore belägna. Men dels avbildas snarare en kyrka med kyrkogård, dels fanns då runhällen i tröskhuset som var beläget intill en avlång byggnad.

Ög 44 och Ög 45 Björnsnäs, Kvillinge sn. Efter L. C. Wiedes manuskript till Östergötlands runurkunder (ATA).

När det gäller att rita av en runsten, skriver Wiede i ett brev till Hans Hildebrand 1873-01-16 (ATA): ”… hvad mina ofullkomliga försök i ritning beträffar, har jag aldrig vågat att tota till utan att förut hafva på stenen uppdragit ett nät af qvadratalns rutor med svarta kolränder; likaså på pappret, men af 1/16 dels eller 3/50 dels förminskningsskala …”. I detta fall är alltså skalan 1/16, se teckningen ovan.

Även om Wiede inte var en van avritare av runstenar, kan vi i alla fall anta att proportionerna är korrekta. Och så får vi hoppas att runstenen kommer till rätta.

Senast uppdaterad 2022-01-30.



Runbibliografin och lite annat runologiskt under 2021

Bibliografier Posted on 31 december, 2021 23:30

I juni skrev jag om runbibliografin att den då kommit upp i 5000 poster. Sedan dess har nu antal poster ökat till över 5100 poster.
Totalt har det under året blivit inlagt 365 nya poster i bibliografin, varav 111 nya sedan juni, se de gröna delstaplarna i figuren. Av dessa är 97 utgivna 1995 eller senare, och främst då från de senaste tio åren. Den röda färgen i figuren visar vad som blev inlagt under perioden 22/12 2019 – 22/6 2021.

Antal poster och uppdateringar i Svensk runbibliografi

Spridningen över tid har blivit lite jämnare, men det återstår fortfarande en hel del litteratur att lägga in – och få nys om. Även om jag fortfarande har en hel del litteratur och uppgifter om litteratur kvar att gå igenom är det alltid värdefullt med tips. Mycket har säkerligen getts ut under senare år, men det var nog mer som trycktes för ett tiotal år sedan.
Under året är det inte bara nya poster som har lagts in, utan 206 andra poster har också uppdaterats. Oftast har ändringen bara bestått av en mindre texträttelse, men inte sällan har länkar, klassificering och runsignum lagts till vilket ökar bibliografins användningsområden. Klassificeringen innebär att det för referensen kort anges vad som tas upp i arbetet. En intressant ingångsväg till bibliografin är ämnes- eller sökträdet. Litteraturen om en runinskrift är nåbar från ”Referenser” på plattformen Runor.

I övrigt har det i år, till stor del pga av pandemin, för egen del inte blivit några arkivforskningar. Men smärre redigeringar har det ändå kunnat bli i utgåvan av Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter. Under året har det vidare gjorts en hel del noteringar kring vad som bör uppdateras i Samnordisk runtextdatabas, ett arbete som är planerat att utföras under 2022.

Vidare vill jag gärna tipsa om att läsa om de runfynd som nyligen gjordes i Oslo.

Och läs gärna Magnus Källströms inlägg på k-blogg, där det senaste inlägget handlar om att tolka Rökstenen. En sten som det ständigt publiceras mycket om – i runbibliografin finns det minst 283 arbeten som mer eller mindre utförligt behandlar denna vår längsta runinskrift.

Senast uppdaterad 2021-12-31



Runstensfynd över tid – speciellt i Uppland

Blandade runor, Runfynd Posted on 1 december, 2021 00:34

Emellanåt får jag frågan hur ofta det hittas runstenar och spontant har jag känslan av att det brukar hittas en hel runsten (nästan) varje år. Det kan handla om nyfynd, men ibland återfynd av tidigare kända runinskrifter. Exempelvis när U 874 från Hagby kyrka i Uppland återfanns 2016. Och fragment av runstenar hittas det varje år – även då ibland av tidigare kända men sedan länge försvunna runstenar.

Bland senare decenniers återfunna runstenar utanför Uppland kan nämnas Sm 157, återfunnen 2003, Sö 23 återfunnen 2010 , Sö 91 återfunnen 2018, Sö 23B återfunnen 2019 och DR 385 återfunnen 2020. Och därutöver flera fragment.
Bland runfynd av tidigare okända runstenar från senare år ska förstås nämnas stenen från Hellerö i Västra Ed, Småland, hittad 2020.

Låt mig nu granska runfynden i Uppland, det utan tvekan runstenstätaste landskapet. Under perioden sedan Upplands runinskrifter gavs ut (1940–1958) har det gjorts åtminstone 182 fynd av tidigare okända runstenar. Därutöver gjordes en del fynd under perioden 1940–1958 som hann komma med i Upplands runinskrifter. T.ex. hittades fem runstenar, eller fragment, på 1950-talet som kom med i det senaste utgivna bandet.
I övrigt var det 43 runstenar, eller delar av runstenar som hittades i Uppland på 1950-talet. På 1960-talet gjordes det 17 runstensfynd, på 1970-talet 34 fynd, på 1980-talet 13 fynd, på 1990-talet 15 fynd, på 2000-talet 17 fynd och på 2010-talet 19 fynd. Se figuren nedan. Från 2020-talet känner jag till två uppländska runfynd, eller kanske tre. Av de 36 runstensfynden under 1940-talet hann 20 komma med i standardverket Upplands runinskrifter.

Fynd av runstenar i Uppland per årtionde

Bland de 182 uppländska runstensfynden finns några fynd som har funnits länge på museer eller i kyrkor, men som inte varit kända av Runverket förrän under senare år. Där finns också några arkivfynd – av runstenar som ännu inte hittats i landskapet. Och när hittas egentligen en runsten? Är det när någon känt till att den i alla fall sedan ett visst år har legat i vapenhuset, eller när den blev känd av Runverket? Är det när den ritades av på 1800-talet, men först nu under senare år uppmärksammades av runologer? I den statistik jag nu snabbt sammanställde har jag försökt att utgå från den äldsta kända uppgiften och inte när t.ex. Runverket fick nys om runstenen.

Men det är inte bara runstenar som hittas, utan ofta putsinskrifter eller runben. Och de runstenar som hittas är oftast fragmentariska – inte sällan har de olika pusselbitarna hittats vid olika tillfällen vilket gör att antalet runfynd egentligen är betydligt fler. Inte sällan hittas också nya pusselbitar till tidigare kända runstenar.

Men hur var det då med hela runstenar? Hur många såna hittas och hur ofta? Bryter man ner figuren ovan per år, då kan man få fram följande figur.

Antal runstensfynd per år i Uppland

Blåa prickar markerar oavsett om det handlar om hela runstenar eller om fragment, de andra prickarna visar hur många hela runstenar som hittats. Från 1950-talet och framåt har det gjorts 37 sådana fynd i Uppland. Vissa år sticker ut och man ser att under senare år är det inte så många hela runstenar som hittas i Uppland – däremot görs det något runstensfynd nästan varje år bara i Uppland.

Här kan man läsa mer om runfynden i Sverige från 2012 och framåt.

Senast uppdaterad 2021-12-01



Vilken är Sveriges vanligaste runa?

Blandade runor, Läsningar och tolkningar Posted on 31 oktober, 2021 19:22

Västvärldens vanligaste bokstav är E.
Och Sveriges.
Detta läste jag om i Gröngölingsboken på 1970-talet. Där stod att de fyra vanligaste bokstäverna var EANT och att de därnäst vanligaste bokstäverna var RS.
Wikipedia säger samma sak.
Wikipediaartikeln säger också att de vanligaste orden i tidningsartiklar är i, och, att, det, som, en, på, är, av, för, med, till. Medan vanliga ord bland svenska runinskrifter och speciellt runstenarna är och, sin, efter, sten, lät, resa, fader, denna, son.

Men hur är det med de enskilda runorna i våra runinskrifter?
En genomgång av samma statistikmaterial jag använde för blogginlägget Antal runor per landskap visar att den vanligaste runan i Sverige är runan i.
Den stungna i-runan, e, kommer – inte helt oväntat – långt ner i listan, även om den är klart den vanligaste bland de stungna runorna.
I diagrammet kan man se att de nio vanligaste runorna är iaursntkþ.

Sveriges vanligaste runor utifrån Samnordisk runtextdatabas version 2014

Runorna iaur får mig att tänka på Hogastenen från Bohuslän, Bo Peterson1992. Fast där står iauR (eller snarare iiauR eller möjligen HauR). Och R-runan är inte alls lika vanlig. Men runföljden iaur är inte ovanlig, den förekommer rätt ofta i runristningar med namnet Björn eller -björn.
Skulle då en ensam runföljd iaur betyda något? Jo, som Lena Peterson föreslår 1992 om runföljden iauR på Hogastenen, så skulle det kunna betyda häst, jór på fornvästnordiska. Men jag låter tankarna galoppera vidare.

Runorna sntkþ är bara en samling konsonanter och svåra att få till något speciellt. Men jag kommer in på runföljden …asntr… som för 3-400 år sedan lästes på en numera försvunnen del av U 182, Össeby-Garns kyrka. Före runorna fanns antagligen bara plats för en runa innan det dessförinnan stod ristat ir ·. Dessa två senare runor är bevarade.
Intressant gällande U 182 är att den antagligen, vilket togs upp i ett brev till Runverket redan 1995, skulle vara ristad av Öpir. Läsningen i Samnordisk runtextdatabas behöver justeras, vilket också Magnus Källström noterat för ett tiotal år sedan. Istället för
[…-kuti · auk · ikifa…] … [lit]u × raisa ’ [stain · iftiR …] …ir… […asntr…]
kanske läsningen bör lyda
…ir [· …asntr… … lit]u × raisa ’ [stain · iftiR … …-kuti · auk · ikifa… …–s–…]
Det bevarade fragmentet jämte fragmentet U Owe1996b;119 med runföljden …in · au… bör undersökas om de inte utgör delar av samma sten, vilket också togs upp i brevet till Runverket redan 1995. Och så vore det ju roligt om den försvunna delen av runstenen kunde hittas. Det kommer därför finnas anledning att återkomma till U 182.

I diagrammet ovan ser vi att , en runa som man är så skadad att man inte vet vad det varit för någon, också är vanlig. Den observante noterar att statistiken också innehåller runor från urnordiska – liksom medeltida – runinskrifter. Och diagrammet är inte ”up-to-date”. Men det är inte det viktiga, mer intressant är kanske att notera att de tre vanligaste runorna faktiskt är vokaler. Vokaler är viktiga, men man hade inte så många olika att välja på bland runorna. Istället fick den vanliga i-runan användas för såväl i, e som æ.

Senast uppdaterad 2021-10-31



Från valurnor till valrunor

Blandade runor Posted on 3 oktober, 2021 22:01

September var en valmånad med t.ex. det svenska kyrkovalet. Tyvärr blev det inte mycket tid över för egen del till runor, men finns det då någon koppling mellan val och runor?
Jo, det finns runor på flera valben.

På ett knappt 7 cm långt valben, en bit av ett ben, som hittades 1975 i Trondheim, Norge, finns runorna þo.
Se http://kulturarvsdata.se/uu/srdb/dec82409-e27a-4210-a501-74ae09b015dc, N A167 (N 855) i Samnordisk runtextdatabas (2020).

Likaså finns det två runor, r och þ, på ett valben från Bryggen i Bergen, Norge, N B483.

Inskriften – × -þu(u) × þ på en vävsked av valben från Trondheim är då lite mer intressant, men inte heller den tolkbar, N A192 (N 872).

Däremot finns en tolkad inskrift på en spelpjäs av valben från Bryggen i Bergen, N 288. Inskriften lyder uikigr-, vilket blir Viking.

Flyttar vi oss till Grönland hittar vi ett par tolkade inskrifter.
I Vatnahverfi i Østerbygden hittades 1949 ett valben, ett sannolikt skaft till en spade, med inskriften +gunnar aþ+, dvs Gunnar äger denna(?), GR 67.

Och från ”Gården under sandet” i Vesterbygden kommer en liten spade av valben med runor på skaftet: +bardr a (-), GR 85, vilket blir Bard äger …

Från samma plats på Grönland kommer ett valben med en längre inskrift (b)i-fþ-n · m(b)-(i)iiiiii, GR NOR1997;10A, svårläst och otolkad.

Ett sannolikt leksakssvärd gjort av valben (ännu ej med i Samnordisk runtextdatabas, men hittat redan 1937) från Austmannadal i Vesterbygden på Grönland har 8 runor där den fjärde är en u-runa.

På ett danskt valben funnet i Ribe på Jylland hittar vi runorna kþniiisþnþs, DR AUD1993;261. Inte heller det är tolkat.

Mer intressant blir det om vi beger oss till sagornas värld.

I Egil Skallagrimssons saga, kapitel 73 i Karl G. Johanssons översättning (2014), berättas hur Egil botar den sjuka flickan Helga Torfinnsdotter i Värmland. Hon var svårt sjuk, och hade inte kunnat sova om nätterna. En grannbondes son hade försökt bota henne med runor – men det hade bara blivit värre. Egil lät lyfta upp Helga ur sängen. Egil undersökte sedan sängen och fann där ett valben med runor. Han läste runorna, skar bort dem ner i elden och eldade sedan även upp själva benet. Efter att sängkläderna fått vädra diktade Egil i Johanssons översättning:

Ingen skall rista runor
som inte kan den konsten.
Många har farit vilse
bland runornas mörka stavar
Jag såg tio lönnrunor
ristade på benet.
De har länge vållat
kvinnan svåra plågor.

Egil ristade nu nya runor och lade dem under kudden i sängen. Dessa runor botade Helga, hon vaknar upp och är frisk, men svag.

Vilka runor Egil ristade får vi inte reda på. Inte heller om även han ristade dem på ett valben, på ett annat ben eller i trä. Att hitta ett ristat valben på en gård i Värmland kan också vara oväntat – långt från vatten med valar. För en sagodiktare från västerhavet var nog valben ett naturligt material att rista runor i. Men vi vet också att valben har hittats längre österut, se http://www.saublogg.se/2015/04/valben-identifierat-i-upplandsk-jarnalder/, varför det faktiskt mycket väl kan ha varit ett valben i Värmland – även om sagan är just en saga.

Att runor ansågs kunna läka och bota framgår av ett runbleck från Skänninge i Östergötland, Ög NOR2001;32. Blecket är ristat på två sidor:
A: luf-unar(i)…
B: …kbutrunaR
Detta blir antagligen: ”Läkerunor ristar jag, botrunor.”

Sen finns det intressanta inskrifter på ben eller tänder från valrossar, men nu var det ju val det handlade om.

Senast uppdaterad 2021-10-03



En runrad i Strängnäs?

Försvunna runor Posted on 1 september, 2021 00:50

Friherre Carl R. af Ugglas (1884–1946), antikvarie bl.a. vid Statens historiska museum, meddelade Elias Wessén den 13 juli 1938 att det skulle finnas en runrad inristad på något ställe i muren på Strängnäs domkyrka. I Wesséns efterlämnade noteringar (i Linköpings universitetsbibliotek, knutet till Wesséns eget exemplar av Södermanlands runinskrifter) står om detta att ”Närmare upplysningar skulle kunna fås genom Curman.”

Sigurd Curman, en av initiativtagarna till verket Sveriges kyrkor, var en av författarna till det år 1964 utgivna bandet i verket med beskrivningen av domkyrkans medeltida byggnadshistoria. Där återfinns dock inte, vad jag funnit, något om en runrad i domkyrkan.

Men att det skulle finnas runor i kyrkväggarna, och som i detta fall en runrad (en futhark), vore inte alls oväntat. Men var? Väggytorna är stora och omfattande. Sannolikt behövs snedbelysning för att kunna se runorna, och vad säger att de återfinns i ögonhöjd eller däromkring? De kan alltså vara svårfunna.

Såväl af Ugglas som Curman hade varit kulturhistoriska kontrollanter vid kyrkans restaurering 1907–1910, under ledning av Fredrik Liljekvist. De kan mycket väl själva ha sett runorna. Men de kan också ha upptäckts senare, exempelvis vid Lars-Erik Bergströms arbete under 1933 med en byggnadsbeskrivning av kyrkan. Eller varför inte under restaureringen då Melchior Wernstedt utförde ett omfattande uppmätningsarbete av kyrkan och dess detaljer. Ritningar gjorda av honom och från senare tid finns publicerade i ett planschhäfte till utgåvan i Sveriges kyrkor. Men inte heller där har jag återfunnit någon uppgift om en runrad i någon kyrkvägg.

Domkyrkan är annars väl värd ett besök – och varför inte se på någon av runstenarna utanför eller inmurade i kyrkväggarnas utsidor?

Sö 280 Strängnäs domkyrka. Efter foto av Sören Hallgren i Sveriges kyrkor.

Senast uppdaterad 2021-09-04



« FöregåendeNästa »