Författare: Jan Owe

På Västergötlands museum i Skara hölls den 21 september ett
antal miniföredrag om västgötska runinskrifter. Mitt bidrag gällde fynd i
Mandelgrens arkiv vilket finns på Lunds universitet. Bilden ovan visar en
detalj av Mandelgrens teckning från 1866 av en dopfunt från Borgstena kyrka i
södra Västergötland (Vg 249). Inskriften består av runor eller runliknande
tecken och kan möjligen avse ordet ”paradis”. Figuren till vänster – Eva – har
ett äpple i ena handen och ormen, som väl nyss har gett Eva äpplet, ser glad ut
– ormen har lyckats med sin frestelse. Figuren ovanför ormen är i verkligheten en
ornamentsdetalj, inte ett ansikte. Det intressanta med Mandelgrens teckning är
att den är den äldsta teckningen vi känner – tidigare kände vi till en tre år
yngre teckning. Dopfunten finns idag på Historiska museet, men en kopia finns i
kyrkan.

I övrigt tog jag i mitt föredrag upp uppgifter om runstenar från
två andra socknar i Västergötland som Mandelgren nämner i sina noteringar. Och
det gäller två socknar där vi inte känner till att det ska finnas några
runstenar. Antagligen avses runstenar från grannsocknarna, men uppgifterna är
intressanta och jag hoppas kunna återkomma här med mer upplysningar framöver.

Senast uppdaterad 2017-09-30

Standardverket Sveriges runinskrifter började publiceras år 1900. Under 1930-1970-talen var det god fart på utgivningen, men sen dess har arbetet stannat av. Det görs dock en del arbete med verket och inom några år får vi hoppas att Medelpads runinskrifter kommer ut liksom en efterlängtad avslutande tredje del av Gotlands runinskrifter som sedan länge funnits tillgängligt i manus. Annat arbete som pågår är femte delen av Upplands runinskrifter, liksom en publicering av lösfynden från Sigtuna stad. Se vidare länkar här. I Norge pågår arbete med inskrifterna från Trondheim. Och tidigare i år publicerades inskrifter från Grönland: Peasants and Prayers. The inscriptions of Norse Greenland. Författare är Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn. Ett annat mer populärt arbete skrivet av henne är Danmarks runesten – en fortællingvsom kom ut 2016. Dessa båda arbeten har jag tänkt att läsa framöver.

Det sker alltså en del, men mer resurser skulle behövas. De uppländska och speciellt de gotländska runinskrifterna kommer kräva en hel del redaktionellt arbete. Sedan manuset för de gotländska inskrifterna skrevs har forskningen gått vidare – ny litteratur behöver granskas. Och en stor mängd runfynd har gjorts. Jag skulle önska att Riksantikvarieämbetet får en resurs som bl.a. kan arbeta redaktionellt med Sveriges runinskrifter så att pågående arbeten snart kan slutföras.

Mycket kommer att publiceras digitalt, men hur det än är – en tryckt bok har en ”tyngd” som ett digitalt arbete har svårt att ge.

Senast uppdaterad 2017-09-10

Ibland
ska man börja läsa en runsten vid huvudet, ibland vid rundjurets svans. Det
generella tipset är att börja nere till vänster. Men ibland kan också runorna
läsas åt andra hållet. Flera runor kan utan problem läsas
upp-och-ner. Inte så få av våra äldsta runinskrifter ska läsas från höger till
vänster. När man ställs inför ett fragment av en runsten, då är det inte
självklart hur man ska vända och vrida på det för att förstå hur det ska läsas.
Ibland står några runor i en egen slinga; är de en början eller ett slut, eller
en fortsättning? Ett exempel är en bit av en runsten på en privat tomt i mina
trakter. Se bild. Run-Janne, Sven B. F. Jansson, läste 1965 runorna uppe till
vänster uppifrån och ner som …ia · Efter skiljetecknet följer en ramlinje. Men
jag läser runorna nerifrån och upp. Och då som · a(f)…, där f-runan är skadad
och lite osäker. Kanske början på ett ’efter’? Det gäller alltså att se efter åt
vilket håll runorna bör – och kan – läsas.

Senast uppdaterad 2017-08-18

Om en otolkad runföljd lyder …sin… är det rimligt att tolka den som ’… sin …’, eller kanske hellre ’… sin(?) …’. Men var ska man dra gränsen vid ett redigeringsarbete? I samband med redigerandet av Samnordisk runtextdatabas har det under årens lopp lagts in några sådana ”självklara” tolkningar för opublicerade och otolkade inskrifter utan att man kunnat peka på en källa för tolkningen. Detta gjordes redan på 1980-talet i den dåvarande runtextdatabasen. Några lite längre otolkade inskrifter, eller delar av inskrifter utan tolkning, fick då en tolkning vid inläggningen i databasen; men utan att kunna ange en källhänvisning för tolkningen. Dessa tolkningar har sedan levt kvar, eller kunnat revideras när inskriften har blivit publicerad. Eftersom dessa tolkningar ”införda i smyg” har använts i olika sammanhang, och därför inte gärna kunde tas bort, blev det vid databasuppdateringen i maj 2000 inlagt referenser i runtextdatabasen till ”Owe 1996” där tolkningarna finns med – se bilagan till mitt runnamnsregister.

Som exempel kan vi ta en inskrift från Skederids kyrka i Uppland med signum U ATA2999/50. Fragmentet ska ha observerats redan 1923, men kom till Runverkets kännedom först 1950. Stenen, i grå sandsten, har enligt Sven B. F. Jansson som granskade stenen den 1 juni 1950 inskriften …sin…hiona… Se foto i Fornvännen 1954, http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_001, sidan 3. Jansson antar att stenen från början varit en runristad gravhäll och ursprungligen varit rest på kyrkogården. Men någon tolkning anges inte. I runtextdatabasen tolkades inskriften – högst rimligt – som … sinn(?) … hiona …, dvs ’… sin(?) … äkta makar …’. Och i bilagan till mitt runnamnsregister (1996) kom således denna tolkning med – liksom flera andra som på detta sätt ”smugits in” i runtextdatabasen. Men i de senaste uppdateringarna av databasen har vi i redaktionen istället lagt in information – om källan saknat tolkning – i fältet ”Övrigt” att inskriften tolkats av redaktionen. Vi har således slutat smyga.

Senast uppdaterad 2017-08-01

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899) for från 1846 runt i riket och dokumenterade kulturminnen och kulturmiljöer av olika slag. I hans arkiv i Lund (Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet på Lunds universitet) finns omkring 100.000 anteckningar, akvareller, teckningar, brev, fotografier m.m. I detta stora arkiv, där en del finns utlagt på webben, har jag bl.a. funnit en teckning av runstenen Ög 171, Skärkinds gamla kyrka i Östergötland. Mandelgren var dit såväl 1846 som 1872. I ett P.M. daterat den 24 maj 1872 skriver Mandelgren: ”Vidare fanns ett refben med runor och en sten, Utanför dörren en sten med runor etc.”. Revbenet har signum Ög 173 och stenen ”Utanför dörren” är Ög 172 vilken upptäcktes 1844 då gamla kyrkan revs. Stenen som Mandelgren nämner är säkerligen den här aktuella runstenen – Ög 171.
I en annan, odaterad, beskrivning av Skärkinds kyrka – vilken kan vara från 1846 – skriver Mandelgren om vad som finns i gravkoret: ”Äfen finnes här en Runsten med några runor på midten; ej lästa.” [Edit 2017-08-02: i reserapporten för 1846 i ATA skriver Mandelgren: ”Äfven finnes här en Runsten, med några Runor på midten; ej lästa.”] Se teckningen ovan till vänster med runor på mitten. Då låg stenen i gravkoret där Nordenskjöld sedan såg och avbildade stenen 1876. Innan dess hade stenen tagits ur gamla kyrkans korgrund och lagts i gravkoret. Den gamla kyrkan revs 1844, bortsett från koret. Änkegrevinnan Magdalena Klingspor bekostade en renovering av kapellet – mot att få rättigheten att ordna ett gravkapell under korgolvet för släkten Klingspor. Tack vare dessa arbeten kom stenen i dagen. Och sedan 1877 står stenen på kyrkogården.

Teckningen, vare sig den nu är från 1846 eller från 1872, är den äldsta vi känner av denna inskrift med urnordiska runor. Inskriften lyder i enlighet med Brate i Östergötlands runinskrifter skiþaleubaR, vilket brukar tolkas ’Skinnljuv’. Mandelgrens läsning avviker på en del punkter från denna, men Brate skriver att runorna mot slutet av inskriften är otydliga eller skadade, varför man inte bör förvånas över avvikelserna.
Inskriften brukar dateras till 400-talet och är därmed en av, eller kanske till och med, landskapets äldsta runinskrift. Att inskriften bara består av ett namn är vanligt bland dessa våra äldsta skriftliga dokument.

Senast uppdaterad 2017-08-02.

Stenen till vänster visar Peringskiölds teckning av runblocket U 168 från Björkeby i Östra Ryds sn, Uppland. Stenen till höger är ett fragment av detta runblock. Jag återfann det liggande i norra kyrkogårdsmuren till Östra Ryds kyrka den 6 juli 2017.

På en bild av muren hade jag ett par dagar innan sett ett par linjer – kunde det vara runslingor? Och mycket riktigt, slingorna nere till höger på stenen i muren är slingor från en runsten. Eller snarare ett runblock – ett återfynd av en del av U 168 som varit försvunnen sedan länge. Enligt en uppgift nedskriven av Victor Dahlström 1849 skulle stenen ”för några år sedan blifvit söndersprängd och inlagd i kyrkogårdsmuren”.

Tyvärr saknas en del av inskriften på det nyfunna fragmentet, men man kan i alla fall läsa några runor: …t ’ (f)–…

Detta är en del av runföljden at ’ fasta som återfinns vid mitten av den övre runslingan på runblocket på Peringskiölds teckning från maj 1693. Inskriften lyder i sin helhet:

[hu^lmstin ’ ranfastr * aystin * litu akua ’ stain · a]t ’ f[asta ’ lusa · sin · — þoru ybiR · iak]
»Holmsten, Ragnfast (och) Östen, lät hugga stenen efter Faste, sin och Toras frigivne(?). Öpir högg.»

Sannolikt står runföljden lusa för ordet løysi ’frigiven’, i ackusativ (løysa). Faste är då en frigiven träl. Och Tora kan, som Stefan Brink anger i Vikingarnas slavar (2012, s. 119), vara mor till Holmsten, Ragnfast och Östen. Ordet är förstås intressant, men inte unikt bland våra runinskrifter. En frigiven träl nämns också på en runsten från Veckholms kyrka i Uppland, U 696.

Förhoppningsvis kan fler delar av runblocket återfinnas i bogårdsmuren – några troliga pusselbitar har redan konstaterats – men där vänder sig eventuella runor mot insidan av muren.

Genom återfyndet av U 168 och U 170 vid Bogesund för några år sedan (se http://www.k-blogg.se/2013/04/26/runfynd-bland-blasipporna/) har nu samtliga stenar från socknen kommit, mer eller mindre, till rätta.

Senast uppdaterad 2017-07-11.