Om Åslek i Ärentuna

Runsten U 1017 från Fjuckby i Ärentuna socken, Uppland, har i Upplands runinskrifter läsningen och översättningen
[fastulfr · lit · rita · stin · iftiR · hulf]ast [runiriþ lit · iftiR · osihik · faþur sin uk · bru · kra] al a(s)[li]ks —
Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Aslek(?), sin fader, och göra bro al asliks —(?).

U 1017 Fjuckby, Ärentuna sn. Efter Bautil 507 återgiven i Upplands runinskrifter.

De äldre läsningarna och tolkningarna är inte helt överens. Runföljden osihik har även lästs osleik varför tolkningen Åslek ändå är sannolik. Carl Säve tolkar i Upplands fornminnesförenings tidskrift slutet som som ’Åsleks arfvingar’, och bygger då på en delvis annan läsning där det antogs ha stått iru arfar asliks.

Att runföljden asliks (eller asleks som den också lästs) ska tolkas som ’Åsleks’ är alltså sannolik, men runföljden lämnades otolkad av Wessén i Upplands runinskrifter.
Däremot är slutet tolkat i Samnordisk runtextdatabas, detta utan någon hänvisning till källa. Men tolkningen återfinns i egennamnsförteckningen i Upplands runinskrifter, det skulle därför räcka att lägga in en referens i runtextdatabasen till sidan 681 i det aktuella bandet av Upplands runinskrifter.
I runtextdatabasen lyder tolkningen (på runsvenska):
FastulfR let retta stæin æftiR Holmfast, Runfriðr(?) let æftiR Aslæik(?), faður sinn, ok bro gæra <al> Aslæiks(?)

Vad skulle då runföljden al kunna stå för? Avsikten var måhända att rista at. En sådan runföljd tolkas ofta ”efter”, men kanske tolkningen kan vara ”ande”, ofta ristad ant, men inte sällan ristad at (eller ot). I så fall skulle tolkningen kunna bli:
Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Åslek(?), sin fader, och göra bro [till minne av] Åsleks(?) ande(?)
Men även ordet ande borde i så fall stå i genitiv och det talar emot denna tolkning. Rimligare är att tänka sig tolkningen ”efter” och att istället den avslutande runan s hör till en fortsättning av inskriften. Tolkningen blir då:

Fastulv lät resa stenen till minne av Holmfast. Runfrid(?) lät [resa] efter Åslek(?), sin fader, och göra bro efter(?) Åslek(?)

En annan runinskrift från Ärentuna, U 1020 från Kyrsta, är sannolikt ristad av samme ristare och har enligt Upplands runinskrifter läsningen och översättningen
kufast[r] · li[t] · [raisa] · stin … · fastulfr · · rui… …[st]i · bru · as[uh]k
Gudfast lät resa stenen … Fastulv … bro …
Namnet Fastulv finns med både i inskriften U 1017 och i denna inskrift. Wessén skriver i sina kommentarer om ordet bro i inskriften på U 1020 att det ”Möjligen […] varit efterföljt av samma namn aslaik i båda inskrifterna.” Rörande den tredje runan i runföljden as[uh]k skriver Wessén att runan skulle kunna vara en i-, l– eller en u-runa.

Kanske har vi alltså här ytterligare en runsten som Fastulv varit med om att resa efter Åslek – jämte en bro.

Till sist en liten notering. På planschen till U 1020 (se figuren nedan) finns en runa (en huvudstav) imålad efter runföljden rui längst ner på stenen. Detta kommenteras inte under ”Till läsningen”, i Upplands runinskrifter utan där står istället ”inga spår av runor kunna upptäckas i den nedre vänstra öglan.” Vid tillfälle bör därför slingan kontrolleras lite närmare för att se om det kanske ändå finns något spår av en runa där. Enligt Johan Hadorph (se Bautil 511) fanns där på 1600-talet några runor, även om ingen verkar vara säker.

U 1020 Kyrsta, Ärentuna sn. Efter Plansch 55 i Upplands runinskrifter, foto Iwar Andersson.

Senast uppdaterad 2022-08-31.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *