Vid Edsbacka krog i Sollentuna, nära Edsbergs slott, står nedre delen av en runsten som varit känd sedan 1600-talet.
Enligt beskrivningen av U 96 i Upplands runinskrifter skulle texten, med stöd av Martin Aschaneus (handskrift i Kungliga biblioteket Fb 18 s. 41 f.), lyda
× hulms[tain × auk × forku-r × –… …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans ×
»Holmsten och Forkunn …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»
På Stifts- och landsbiblioteket i Skara återfanns 2010 den sedan länge försvunna handskriften Collectaneum Monumentale Runicum av just fornforskaren Mårten Aschaneus. I handskriften beskrivs runinskrifter från, framför allt, Eds och Sollentuna socknar i Uppland. Se bilder av handskriften.
Se nedan teckningen av U 96 från handskriften.
Aschaneus teckning visar att han faktiskt läst lite fler runor än de som återges i Upplands runinskrifter. Wessén skriver i URI (s. 128 f.): »Av runan 18 [den skadade runan i runföljden forku-r] finns på teckningen endast nedre delen av en hst; Aschaneus återger den i sin text som n (liksom han återger 20—21 som li, ehuru han givetvis icke har sett någon bst av l).» Men i den återfunna teckningen hittar vi såväl n– som l-runan, se figuren ovan. Ordet efter runföljden forkunr har givetvis varit ’läto’, ristat litu, där dock övre delen av runorna skadats. Därefter följer antagligen ett skiljetecken. Toppen av runstenen bör ha innehållit en text i stil med ’resa stenen efter …’
Läsningen kan därför snarast kompletteras till:
× hulms[tain × auk × forkunr × li-(u) · … …ast × faþur × sin ×] kuþ hialbi × ant × hans ×
»Holmsten och Forkunn lät …-fast, sin fader. Gud hjälpe hans ande.»
Ascheneus handstil är inte lättläst, men med stöd av vad Wessén läser från handskriften Fb 18 tycks det stå ungefär:
»Wijdh Eestbacka, Nordan för Kroghen, versus meridiem, och allmanna L[ands]wägen,
Nu 1637. vprest af Henrich Oluffzon ??viantz mäster och tillsamanfogat huilken R. sten förr Låg nedanfallen, vä.»
Under teckningen inleds texten med »Ests Runasten i», det sista ordet har jag inte lyckats läsa än. Aschaneus menade att faderns namn var Est, men Wessén anser det sannolikt att namnet slutat på -fast. Jag håller med Wessén, ett namn Est är visserligen inte ovanligt, men då det på runsvenska återges Æist (ack.) ristas det normalt aist eller est. Här har det antagligen stått ast, och då är ett namn på -fast (ack.) mer troligt.
Att ordet ’lät’ kan läggas till är inget oväntat – ordet är bland de vanligaste på de uppländska runstenarna.
Senast uppdaterad 2021-01-31.
Det första oläsliga ordet skall troligen vara proviantmästare, en gammal militär befattning (motsvarar väl närmast intendent idag).
1600-talshandstilar är inte roliga.
Tack, så är det! Det var proviantmästare Henrik Olofsson som år 1626 av Gustaf II Adolf fick rätt att inrätta en värdshus här vid Edsbacka, alldeles vid runstenen.