Runbloggen

Natten till den 27 februari drömde jag visserligen att jag var till Sjögestads kyrka och berättade om de försvunna runristningarna där, men låt mig nu istället återvända till Högby kyrka i Östergötland.

Att Ög ÖFT1875;101 ska utgå ur Samnordisk runtextdatabas är givet, det är samma inskrift vilken Brate i Östergötlands runinskrifter beskrev som Ög 79. Men ska även den runlösa Ög 80 utgå? Hörde den till samma sten som de båda mindre fragmenten till Ög 79? Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg menade såväl Nordenskjöld som Wiede det. Se också nr 147 i Wiedes tryckta Östergötlands runurkunder (1875).
Men såväl Nordenskjöld som Wiede har också uttryckt tvivel om detta. I ett brev till riksantikvarien B. E. Hildebrand daterat den 24 mars 1871 skriver Nordenskjöld (ATA):
”… tyvärr har en bland kalkstensgruset upptäckt runsten blifvit sönderslagen i många bitar af en lat arbetare, en afsigkommen f.d. inspektor Egnell. Så berättas det på stället och af denna runsten torde en Hr. Simonsson inlemnat en ritning. Men att döma af de på kyrkogården befintliga bitarne fruktar jag att förstörelsen har drabbat 2 stenar, hvaraf den ena tyckes endast varit försedd med konstiga slingornamenter och den andra jemte sådana äfven med runor.”
Med ”Hr Simonsson” avses antagligen folkskoleläraren ”P. Simonsson i Högby” som nämns i ett visitationsprotokoll från 1873.
Den 11 mars 1873 skriver Wiede, i ett brev till H. Hildebrand (ATA), att Nordenskjöld ”enligt sednare granskningar kommit till visshet att alla 3 bitarna (:2 med runor, 1 med blott slingor) tillhöra samma runstod, ristad å båda sidorna. Huru vida hans förmodan är grundad, vet jag ej; den må stå för hans räkning. Jag tror det knapt. Visshet kan ej vinnas, sedan alla 3 bitarna blifvit till kalk förbrända!”

Fragmenten hittades 1870. Antagligen fanns de fortfarande kvar 1871 när Nordenskjöld skrev sitt brev till B. E. Hildebrand, men sedan blev de brända till kalk.

Om vi ser på Wiedes avritning av Nordenskjölds teckning ovan kan man förstå Wiedes tveksamhet – hur får man ihop fragmenten? Man kan förlita sig på Nordenskjöld som faktiskt sett fragmenten och ”enligt sednare granskningar” kommit fram till att det skulle röra sig om en sten.

Men säkrast är antagligen att som Brate beskriva dem tillsammans under ”Ög 79–80” i en kommande utgåva av Östergötlands runinskrifter och lämna det öppet att det kan ha varit två olika stenar. Skulle Simonssons avritning komma till rätta kanske man kan komma lite längre. Nordenskjöld gjorde flera teckningar av dessa fragment och andra runfynd i Östergötland – de som sändes till riksantikvarien finns på ATA, var de andra finns är däremot okänt. Några teckningar finns på Östergötlands museum i Linköping, dock inte de numrerade teckningarna som Wiede ritat av. Just dessa fragment från Högby kyrka betecknades nr 54 och 55 i Nordenskjölds samling av teckningar. Men även om Nordenskjölds numrerade teckningar skulle komma till rätta, tror jag inte att man kommer längre.

När Högby nya kyrka byggdes lär man ha bränt stenar till kalk vid den samtidigt rivna Västra Skrukeby kyrka. Och de här beskrivna fragmenten jämte en del andra från Högby kyrka ska ha bränts till kalk, men andra runstenar kanske fortfarande går att hitta. I sin reseberättelse 1870 skriver Nordenskjöld att ett runstensfragment ska ha hittats i grunden till flygeln till Högby prästgård, men inte tagits till vara. Det är okänt vad som kan ha stått på stenen och det finns ingen teckning av den (se också Wiede nr 150). Nordenskjöld förmodade att det skulle kunna röra sig om någon av de försvunna Ög 84 eller Ög 85 från ingången till Högby kyrkogård.

Fler fynd kommer säkert göras – liksom att fler stenar kommer kunna pusslas ihop eller visa sig vara identiska.

Så här på tjugondag Knut passar det bra att skriva om knutrunor. Jag känner till nio inskrifter med knutrunor. Runtypen var ingen lokal företeelse utan var vida kända. Knutrunor finns på fyra grönländska föremål, på fyra norska föremål och på en svensk runsten.

En fråga är om knutrunorna går att knyta. Ja, det skulle jag säga, det förefaller inte bli några omöjliga figurer à la Oscar Reutersvärds.

Den inledande bilden ovan tog jag i Borgunds stavkyrka i Norge för snart 10 år sedan, sommaren 2010. Där finns två knutrunor, eller snarare bara en. De är inristade på norra korväggen inne i kyrkan. Bägge runorna är ristade upp och ner och jag läser den vänstra som bokstaven K och den högra som runan k. Intressant är att kK även återfinns på en annan plats i stavkyrkan, men den gången inte ristad med knutrunor. Totalt känner man till så mycket som över 40 runinskrifter från kyrkan – de allra flesta inristade i väggarna och pelarna, såväl inne i kyrkan som utanför.

Runstenen Gs 15 i Ovansjö kyrka i Gästrikland är den, hittills, enda kända inskriften i Sverige med knutrunor. Runstenen kommer från prästgården men finns sedan 1928 i kyrkans vapenhus. Tolkningen av inskriften blir ”Roald och Udd lät reste (!) stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden …” Inskriften har innehållit en del runor som inte varit knutrunor, bland annat 8 runor som kan höra till inskriftens slut. Det fragment där dessa runor fanns har gått förlorat, men där stod sannolikt: …o(n) × litsi(a) Runorna lit kan återge ”lät”, vad sia står för är oklart, det bör i så fall vara ett verb. Kanske fornvästnordiskans ’sýja’, ”sy, feste, binde saman” (Norrøn ordbok). Verbet är dock enbart känt i preteritumformer. Men ”lät sy” eller ”lät binda ihop” skulle utan tvekan passa bra i sammanhanget. Det bör dock undersökas i vilka sammanhang verbet har använts och vad som då har sytts ihop.

En runsten jag kommer att tänka på när jag ser knutrunorna är Ög 153 från Styrstads kyrka. Inga knutrunor, men väl knutar mellan orden. Se den avslutande bilden.

Snipp, snapp, snut, så var julen slut.

Senast uppdaterad 2020-01-14

Ovanstående figur visar hur mycket runlitteratur från perioden 1991-2014 som finns i Svensk runbibliografi. Toppåret är 1998 men 2003 ligger ej långt efter. Därefter händer något och inget av de senare åren når upp till nivåerna från perioden 1991-2003.

Det som hände var att tidskriften Nytt om runer slutades att ges ut, den sista årgången (2004) med en bibliografi för 2003 gavs ut 2006. Visserligen fortsatte redaktionen för tidskriften ett visst arbete med bibliografierna, men det blev aldrig något mer utgivet nummer och den sista preliminära litteraturlistan för 2012 omfattar enbart 4 poster.

Under den senaste månaden har arbetet med att uppdatera Svensk runbibliografi tagit fart. Mer än 75 poster har uppdaterats och 45 nya poster har lagts in. Främst är det litteratur från 2014 och senare som tillkommit. I det arbetet har också noterats närmare 40 nya poster att lägga in för 2004, därmed kommer skillnaden mot tidigare år inte längre bli signifikant för just 2004. Det hindrar inte att svårigheten att hitta runlitteratur från senare fortfarande är stor. Utan Nytt om runers bibliografier tar arbetet längre tid och litteraturen blir mer svårfunnen. Att utifrån titeln på en artikel eller bok avgöra om den handlar om runinskrifter är inte heller alltid enkelt – och berör den runinskrifter från Sverige?

Arbetet med Svensk runbibliografi kommer fortsätta under 2020, planerna är då också att närmare beskriva den och dess möjligheter i annat sammanhang. Men redan nu i mellandagarna kommer säkerligen runbibliografin utökas med en hel del poster – speciellt då från de senaste 15 åren. Men först önskas alla en riktigt God Jul!

Senast uppdaterad 2019-12-22

Jag träffade Jan flera gånger på Runverket där han jobbade i ett antal perioder under senare delen av 1990-talet. Där kunde han leta reda på saker åt mig, t.ex. rapporter jag hade nytta av för uppdateringar av min runristningsförteckning – och senare av Samnordisk runtextdatabas. Jan gick på Runverket bl.a. igenom de opublicerade runinskrifterna från Småland där en tanke var att numrera dem från Sm 171 och uppåt, något som dessvärre inte blev färdigt. Ett arbete som däremot blev klart och användbart var ”Runrön 5” Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993). Det var faktiskt användbart redan innan det gick i tryck – några år tidigare lades ristaruppgifterna in i den dåvarande databasen för de vikingatida svenska runinskrifterna. Uppgifterna behövde efter tryckningen bara kompletteras på enstaka punkter.

Under flera år på 1990-talet och några år in efter millennieskiftet var Jan Axelson medförfattare till den ”Runic bibliography” som årligen gavs ut i Nytt om runer. Och under 2012 sammanställde jag och Jan varsin del av Svensk runbibliografi. Jag redigerade in litteraturen som fanns med i min tryckta runbibliografi jämte annan runlitteratur som saknats där för perioden till 1994, medan Jan fokuserade på de senaste decenniernas runlitteratur. Det blev ungefär lika mycket litteratur för oss båda.

I Svensk runbibliografi finns 17 poster med runlitteratur som Jan skrivit. Och snart 18, en post saknas som jag får lov att lägga in. I mina pärmar har jag kopior av ungefär 10 rapporter om runfynd och runinskrifter som Jan skrev under sin tid på Runverket. I övrigt har Jan publicerat ett av de många häftena till Riksarkivets Svenskt diplomatarium och fram till sin bortgång var han under flera år studievägledare på institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Ett tack till en saknad runkollega och vän.

Senast uppdaterad 2019-11-20

Pehr Arvid Säves reseberättelse för 1861 (ATA) handlar om fornminnen och kyrkor i Östergötland. Han hade det året blivit utnämnd till antikvitetsintendent åt Vitterhetsakademien för Gotland, Östergötland och Västergötland. Första året ägnade han tio veckor åt Östergötland och besökte över 100 kyrkor och socknar. Året därpå återvände han till landskapet men var även till Västergötland.
En stor del av reseberättelserna trycktes i de båda första årgångarna av Antikvarisk tidskrift för Sverige.

I reseberättelserna finns en stor mängd teckningar. Den här nedan återgivna är dock bara schematisk då han inte har sett runstenen. I den handskrivna reseberättelsen skriver Säve om sitt besök i Vånga socken, mellan sjöarna Roxen och Glan, att han där bl.a. träffade ”v. Pastor k. j. Dahlberger, som meddelade uppgiften om ett stenkummel med runsten i hans födelsebyggd, Vestrum i Småland:”

”Runsten, funnen omkring 1844, uti Vestrums Prestgård i Småland (efter uppgift af v. P. Dahlberger i Vånga); hvilket bör närmare efterforskas.”

I den tryckta reseberättelsen är texten delvis omskriven, utan någon teckning, där står:
Vice Pastor K. J. Dahlberger meddelade uppgift om en runsten, som omkring år 1844 skall hafva blifvit funnen, stående vid ändan af en på 4 småstenar hvilande häll, i ett stenkummel i hans födelsebygd, Vestrum i Småland. Förtjente närmare efterforskas.

Västrum ligger ca en mil SSV om Västervik. Och prästgården ligger en dryg km NV om kyrkan. I trakten finns några rösen, men om vi antar att detta ”stenkummel” togs bort 1844 lär det inte finnas mycket kvar av det. Några andra uppgifter om denna möjliga runsten har jag inte funnit.

Karl Johan Dahlberger föddes 1827 i Järeda socken en dryg mil SV om Hultsfred och blev efter sin tid som vice pastor (komminister) i Vånga, 1856-63, senare kyrkoherde i Virserum där han avlider 1897 och skänkte f.ö. därifrån en runstav till (nuvarande) Kalmar läns museum. När han bodde i eller nära Västrum har jag dock inte hittat någon uppgift om, men det bör ha varit kring år 1844.

Nils Månsson Mandelgren var till Västrum år 1848, men skriver inget om denna sten. Även L. C. Wiede har vid ungefär samma tid varit i Västrums prästgård, vilket han nämner i ett brev till Mandelgren 1870, men om han kände till något om den möjliga runstenen är obekant.

Apropå denna sten från Västrum tipsade Magnus Källström mig om ett runstensfragment hittat i en gravhög i en annan del av Småland, nämligen i Mjäryd, Södra Ljunga socken, SSO om Ljungby i Kronobergs län. Stenen finns på Smålands museum i Växjö och har signum Sm IVOS1990;18 i Samnordisk runtextdatabas (version 2014). Runstensfragmentet ska ha hittats 1972 mitt i en gravhög som en bottensten i högens gravkista. Mest troligt är att fragmentet ska ha hamnat där som ”resultatet av en medveten, avsiktlig handling” som Martin Hansson skriver i sin artikel Fragmentet i gravhögen. Kronobergs läns märkligaste runsten? (Kronobergsboken 2008, s. 63 ff.)

Kanske även Kalmar län har haft en sådan märklig runsten, men måhända då en hel runsten i en gravhög i Västrums socken?

Senast uppdaterad 2019-09-02

År 1846 var Nils Månsson Mandelgren till Sjögestads kyrka i
Östergötland och ritade av fyra ristningar, se figur ovan.

Han nämner också en runsten ”I
södra dörren i nya eller Östra delen är en Runsten till tröskel.” Den stenen är antagligen Ög 184 vilken enligt en uppgift ska ha legat utanför dörren till koret och som nu står utanför kyrkogården. Men först tänkte jag att den sten som Mandelgren nämner skulle kunna ha varit runstenen som drygt 100 år senare, sommaren 1948, hittades i norra kyrkogårdsmuren, signum Ög
ATA4905/48 i Samnordisk runtextdatabas (version 2014). En mycket sliten och vittrad sten. Tyvärr har den fått beteckningen Ög 185 på skylten vid kyrkan (jämför också Sjögestad Raä 19:2).
Ög 185 är nämligen försvunnen sedan 1930-talet, men mer om det i annat sammanhang. Se här en teckning av Ög 185 från Erik Brates beskrivning i Sveriges runinskrifter.

Och så misstänkte jag när jag fick nys om Mandelgrens avritade stenar att någon av de fyra stenarna skulle vara samma som, eller höra ihop med denna runlösa Ög 185. Men det stämmer inte (se avbildningarna) och dessutom ska enligt uppgift Ög 185 vara av granit, vilket inte de här aktuella stenarna är. Mandelgren skriver följande om de fyra
stenarna:

”I Vapenhuset ligga i golfvet 4 st: kalkstenar, hvarå äro uthuggna sådane ornater som fig: 1, 2, 3, 4, å pl: II utvisar.”

I Mandelgrens omfattande arkiv i Lund (Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet på Lunds universitet) finns även snabbskisser av de fyra stenarna. Förmodligen gjorda på plats i Sjögestad 1846, medan
renritningarna kan ha gjorts hemmavid, eller av hans elever på Söndagsritskolan
för hantverkare.
Se här exempel på snabbskisserna för två av stenarna:

En häll var sprucken i två delar. Men uppgiften om dessa därmed fem delar skiljer sig ändå något från en sannolikt lite äldre notering om ristningar från Sjögestads kyrka vilken återfinns i L. C. Wiedes samling på
Linköpings stiftsbibliotek, där står: ”I golfvet af vapenhuset äro
inlaggda en 6 à 7 täljstensfragment af grafstenar, utan runskrift men med samma konstiga drakslingor och wahlknutar, som finnas på de laggda grafstenarna i Bautil. Den största stenens ornamenter äro dertill S formiga som på Bautil.” (se Magnus Källströms recension av Cecilia Ljungs doktorsavhandling Under runristad
häll, i Futhark 8, 2017 utg. 2019, s. 179).

När P. A. Säve var till Sjögestad 1861 var den gamla kyrkan nyligen nedriven och han har i sin reserapport (ATA) inga uppgifter om stenarna som Mandelgren 15 år tidigare sett i vapenhuset. Fragmenten hade alltså då försvunnit eller använts vid bygget av nya kyrkan – och tills häromåret helt missats i runstensforskningen.

En av stenarna, fig. 1 på Mandelgrens teckning, får mig att
tänka på sidohällar med likartad dekor från Hovs respektive Vreta klosters kyrkor i Östergötland (Hov 8 resp. Vreta 19 i Cecilia Ljungs katalog). Och man kan säkert hitta paralleller till de andra stenarna från Sjögestad bland de långt fler än 300 ristade kalkstenarna i runstensstil från Östergötland.

Senast uppdaterad 2019-08-09

Runstenen Ög 125 från Hovby i Västra Eneby socken i Östergötland har varit försvunnen sedan tidigt 1800-tal. Tills nu har det varit känt en teckning av stenen, publicerad av E. Brate i Östergötlands runinskrifter (1911-18). Denna 1800-talsteckning (se nedan) finns på Antikvarisk-Topografiska arkivet på Riksantikvarieämbetet och där står det om runstenen:
Ö.G. Kinda Härad, v. Eneby Socken, Säteriet Hofby, Bykudden, vid Sjön Åsunden, bland en mängd andra minnesmärken. Kulliggande flisformig sten, höjden 5¼ aln, största bredden 1.aln 20.tum, bredden vid nedre ändan 1.aln 13 tum.

Egentligen är det ingen runsten eftersom den saknar runor, men stilen är helt i överensstämmelse med runstenarnas kors.

I kyrkoherden och bibliotekarien L. C. Wiedes arkiv på Stiftsbiblioteket i Linköping finns ett antal teckningar och uppgifter om runinskrifter, speciellt från Östergötland. Däribland finns ett skadat ark med två teckningar av korset på denna sten, inklusive en del nedskrivna uppgifter. Texten och teckningarna är rimligen från senare delen av 1700-talet. På den trasiga delen av arket hänvisas till ”Cancellie-Rådet Lager[brings Swea Rikes] Historia, första Delen s. 72.” Texten i Sven Lagerbrings omfattande arbete, utgivet 1769, handlar på sidan 72 om domarringar och det står vidare där om guden Tor att ”efter någras mening, skal hans hammarmärke finnas ofta ingräfwit på gamla runstenar”.

Om den här aktuella ristningen står på arket hos Wiede:

Afritning af en 5 alr hög Gråstens=Hall, som ligger på Byk=udden vid Hofby Säteri, utmed Åsunden i Västra Eneby Sochn, Kinda Härad och Öster=Göthland. Något derifrån i Söder är en aflång runddel stensatt omkring med store Stenar 24 alnar lång och 10 alnar bred och förmenes warit et offerställe eller Domare=Säte. I öster, närmare sjön, en ännu längre Stensättning alr lång och alr bred, samt rundt omkring flere stensatte grafvar och en större ringen.

(Inga måttuppgifter anges för stensättningen.)
Hur arket har hamnat bland Wiedes efterlämnade papper är okänt, men han kan ha kommit över det under sin tid som bibliotekarie vid Stiftsbiblioteket i Linköping.

Uppgiften om den korsristade stenen har fornlämningsnummer Raä 156 i Västra Eneby sn, Östergötland och den (möjliga) domarringen liksom den (möjliga) stensättningen beskrivs som Raä 142 (:1 respektive :2). Enligt C. F. Nordenskjölds reseberättelse från 1878 (Östergötlands minnesmärken) skulle domarsätet då delvis vara täckt av en byggnad. Denna byggnad, en tegellada enligt Wiedes Östergötlands run-urkunder (1875), är enligt uppgift senare ersatt av en annan byggnad på platsen vilken i sin tur ytterligare ska ha skadat domarringen. Varken domarringen eller stensättningen är registrerade som fornlämningar. Intressant vore förstås att försöka återfinna den korsristade stenen. Den låg ner på platsen för 200 år sedan, men är den kvar där nu?

I sammanhanget är det relevant att nämna Ög 126. Det kan vara den minnessten (Raä 20) som står ca 200 meter åt NNV från ”Bykudden”, vid vägen upp till Hovby gård. Minnesstenen ska enligt uppgifter från 1870-talet ha haft runor och slingor men huggits om vid en familjefest år 1818 och utöver årtalet innehålla initialer. Men en misstanke har också varit att minnesstenen är identisk med Ög 125. Den största bredden på Ög 125 ska ha varit ”1.aln 20 tum” (eller möjligen 21 tum). Det blir (med 24 + 21 tum) = 111 cm. Minnesstenen ska mäta 1,2 meter i bredd vilket därmed inte utesluter att stenarna är identiska. Men enligt teckningen i inventeringsboken för Raä 20, har minnesstenen en annan form än den som är känd för Ög 125. Minnesstenen är därför troligen inte Ög 125. Om minnesstenen har haft en ”ormslinga med runor”, talar det också emot en identifiering med Ög 125 som varken hade runor eller en ormslinga.

Så, leta efter en ca 3 meter lång sten, försedd med ett runstenskors.

Senast uppdaterad 2019-07-03