Kategori: Försvunna runor

Friherre Carl R. af Ugglas (1884–1946), antikvarie bl.a. vid Statens historiska museum, meddelade Elias Wessén den 13 juli 1938 att det skulle finnas en runrad inristad på något ställe i muren på Strängnäs domkyrka. I Wesséns efterlämnade noteringar (i Linköpings universitetsbibliotek, knutet till Wesséns eget exemplar av Södermanlands runinskrifter) står om detta att ”Närmare upplysningar skulle kunna fås genom Curman.”

Sigurd Curman, en av initiativtagarna till verket Sveriges kyrkor, var en av författarna till det år 1964 utgivna bandet i verket med beskrivningen av domkyrkans medeltida byggnadshistoria. Där återfinns dock inte, vad jag funnit, något om en runrad i domkyrkan.

Men att det skulle finnas runor i kyrkväggarna, och som i detta fall en runrad (en futhark), vore inte alls oväntat. Men var? Väggytorna är stora och omfattande. Sannolikt behövs snedbelysning för att kunna se runorna, och vad säger att de återfinns i ögonhöjd eller däromkring? De kan alltså vara svårfunna.

Såväl af Ugglas som Curman hade varit kulturhistoriska kontrollanter vid kyrkans restaurering 1907–1910, under ledning av Fredrik Liljekvist. De kan mycket väl själva ha sett runorna. Men de kan också ha upptäckts senare, exempelvis vid Lars-Erik Bergströms arbete under 1933 med en byggnadsbeskrivning av kyrkan. Eller varför inte under restaureringen då Melchior Wernstedt utförde ett omfattande uppmätningsarbete av kyrkan och dess detaljer. Ritningar gjorda av honom och från senare tid finns publicerade i ett planschhäfte till utgåvan i Sveriges kyrkor. Men inte heller där har jag återfunnit någon uppgift om en runrad i någon kyrkvägg.

Domkyrkan är annars väl värd ett besök – och varför inte se på någon av runstenarna utanför eller inmurade i kyrkväggarnas utsidor?

Senast uppdaterad 2021-09-04

Det har nu gått 80 år sedan Vadstenabrakteaten (Ög 178) blev stulen. Den 11 oktober 1938 frågade Bengt Cnattingius vid Östergötlands museum om det kunde göras kopior av de båda guldbrakteater som hade hittats vid Vadstena och som fanns på Statens historiska museum i Stockholm. I diskussionerna kom man överens om att göra en kopia av brakteaten med runorna och inte av den där det enbart fanns figurer. Kopian skulle göras av Historiska museets konserveringsavdelning till en kostnad av 20 kronor.

Den 16 november var det dags att förbereda kopieringsarbetet.
Brakteaten plockades fram, den granskades och man kom på Historiska museet överens om detaljer kring avgjutningen. Brakteaten lades in i en papperskapsel. Något senare samma dag stoppades kapseln in i ett kassaskåp på konserveringsavdelningen. Under veckan som gick konstaterades vid flera tillfällen att kapseln låg kvar i kassaskåpet.
Mitt på dagen den 23 november 1938 var det dags. Nu skulle avgjutningen göras. Kapseln togs fram ur kassaskåpet.
Men kapseln var tom!

Varken museets egen undersökning eller polisens undersökning ledde till något fynd, brakteaten förblev försvunnen. Inte heller lyckades man utreda närmare vad som hade hänt. Kanske den stals redan den 16 november, eller så stals den någon gång under veckan innan avgjutningen skulle göras. Eftersom brakteaten bara vägde drygt 6 gram kan man ha missat att upptäcka att den stulits redan innan kapseln lades in i kassaskåpet. Där kan kapseln ha legat tom och orörd hela veckan.

Brakteaten hittades redan 1774, tillsammans med en annan, runlös, guldbrakteat, ”icke långt ifrån Wadstena” i Östergötland. De fick inventarienummer 70 på Historiska museet i Stockholm.

Vad stod det på brakteaten? Inskriften löd · tuwatuwa · fuþarkgw : hnijïpzs : tbemlñod
Tack vare en stampidentisk brakteat, troligen från Mariedamm, i Lerbäcks socken i Närke (Nä 10), har man kunnat konstatera att den sista runan, dold på Vadstenabrakteaten, har varit ett d och att den första runan har varit ett t. Tyvärr är det dock endast de nedre delarna av runorna som har bevarats på brakteaten från Mariedamm.

Futharken på Vadstenabrakteaten ger för runforskningen ett viktigt exempel på hur runorna utvecklades under äldre tid. Brakteaten är ungefär 1500 år gammal. Av Östergötlands fyra inskrifter från urnordisk tid är den troligen näst yngst. En runsten från Skärkinds kyrka (Ög 171) och en runristning i häll från Himmelstalund (Ög KJ54) är troligen äldre, medan en runsten från Ällerstad i Drothems socken utanför Söderköping (Ög KJ59) är yngre.

Ett återfynd av guldbrakteaten från Vadstena vore fantastiskt, men den kan mycket väl ha smälts ner även om guldmängden var ringa.

Foto av kopia: Ulf Bruxe, SHM 1983.

Senast uppdaterad 2018-11-20