Kategori: Blandade runor

Helmer Gustavson som idag den 23 mars fyller 80 år har under sina många år på Runverket granskat en stor mängd av de svenska runinskrifterna. Åtskilliga är de rapporter som från 1960-talet och framåt har skickats in till Riksantikvarieämbetet. Många är de nyfynd som han granskat, inte sällan publicerade i tidskriften Fornvännen eller i Nytt om runer. I Svensk runbibliografi finns 146 poster med artiklar och böcker som Helmer skrivit. En imponerande lista. Men den är inte komplett. Och det finns manus till ytterligare arbeten. Jag tänker på Gotlands runinskrifter del 3 och Sigtunas runristade lösföremål, ett hundratal föremål som nu till största delen finns beskrivna i artiklar på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Få fältrunologer har större erfarenhet och vet jag att Helmer har läst en inskrift, det kan vara ett föremål eller en runsten, så kan jag lita på hans läsning.

Helmer har, förutom att ha granskat och skrivit om en mängd lösföremål och runstenar, också ägnat mycket tid åt dalruneinskrifterna och kalenderstavar. Han har också forskat och skrivit om den skriftkultur som vi hade under sen vikingatid och tidig medeltid, speciellt mot bakgrund av de många runristade föremål som hittats under de senaste decennierna.

Åter till rapporterna. När en skrivelse kommit in till Riksantikvarieämbetet har denna fått ett diarienummer och en handläggare. Det kan ibland gälla en anmälan om ett runfynd som då typiskt leder till en granskning av fyndet och en rapport om runinskriften. Eller bara frågor om en runsten, skadeanmälningar, restaureringar och liknande. Inte sällan kan anmälningarna komma in via telefon, och då blir det Riksantikvarieämbetet som står som avsändare i diariet på ATA. I detta diarium kan man exempelvis för år 2000 hitta 33 rapporter där Helmer står som handläggare. Detta handläggande av ärenden är sällan något som syns utåt, men granskningsrapporterna har kunnat användas för att uppdatera Samnordisk runtextdatabas, vilket de många $-referenserna till rapporter på ATA visar.

Helmer har under de bortåt 35 år jag känt honom bjudit på sitt kunnande och under sin tid som chef för Runverket gett mig möjlighet att använda det omfattande materiel som finns där för min egen forskning och som sagt för arbetet med Samnordisk runtextdatabas. En databas som han föreslog skulle tas fram när det var ett runologmöte 1989 på Bornholm.

Foto: Bengt A. Lundberg, Raä 1986.

Senast uppdaterad 2018-03-23

Ett runråd är en möjlighet att få tips och hjälp. En möjlighet att testa hypoteser, att kunna framlägga läsnings- och tolkningsförslag och få dem diskuterade.
Den 15 februari lade Magnus Källström fram idéer om de stavlösa runorna; har de utvecklats från långkvistrunorna eller från kortkvistrunorna, eller från någon blandform? Och kan en sådan blandform ha sitt rumsliga ursprung från Isle of Man? Eller har de utvecklats i Hälsingland?
Det senare är långt rimligare än Isle of Man, inte minst eftersom det är i Hälsingland, men också i Medelpad, som vi har hittat flest inskrifter med sådana runor – och inga på Isle of Man. Däremot är den utgångspunkt som kan ha använts för skapandet av dessa runor snarlik de runor som används på Isle of Man.
Kanske Magnus Celsius som på 1670-talet löste gåtan om runorna och kallade dem hälsingerunor, därmed hade rätt? Och kanske är inte hälsingerunor ett så dumt namn på dem i alla fall, trots att runtypen har hittats på många fler ställen. Stavlösa är de inte, allihop, speciellt inte i-runan. En ny term som exempelvis ”reduktrunor” (runor reducerade till enbart det som skiljer dem åt) kan bli svår att införa. Helst ska en ny term intuitivt vara begriplig. Och ”stavlösa runor” pekar på en del av principen som användes när runorna skapades.
Att använda geografiska begrepp för något som har en större spridning kan verka fel. Men läser man om Eskilstunakistor, förstår man vad som menas. En arkeolog som skriver om Hallstattkulturen, men beskriver föremål från en annan del av Europa blir inte missförstådd. Talar man om Hälsingerunor, förstår man att det handlar om stavlösa runor. Eller vad de nu ska heta. Kärt barn har många namn, ”villorunor” på 1600-talet och ”svenska runor” ett tag under 1900-talet. Bara inte val av begrepp stör budskapet. Jag tror att vi mest kommer att få se termen ”stavlösa runor”, men ibland kompletterat med ”hälsingerunor” – inte minst då för att knyta an till forskningshistoriken om dem.

Senast uppdaterad 2018-02-24

När börjar medeltiden? Direkt efter romartiden? 1050? 1066? Eller kanske senare? Många av våra runstenar är ristade mot slutet av 1000-talet, eller i början av 1100-talet. Är de medeltida? Men de tillhör fortfarande den vikingatida runstenstraditionen. De är ristade med den vikingatida runraden. En person född på vikingatiden, men som dog på medeltiden, är det en (möjlig) viking? Jämför det med en person född t.ex. år 1500, men död säg 1550, levde den på medeltiden?

Om vi nu inte vill betrakta det sena 1000-talets och tidiga 1100-talets runinskrifter som vikingatida, vad är de då? Tidigmedeltida? Pr4 och Pr5-stenar skulle, enligt A-S Gräslunds typologi, räknas dit.

Men vi vet ju att runstensinskrifter är gamla. De tillhör en förhistorisk tid, alltså kan de inte vara medeltida. Men så enkelt är det inte. Runstensinskrifterna ristades under en lång tid, fram till början av medeltiden. Dåtidens människor tänkte inte på i vilken tid de levde i, de levde i nutid. Men i vissa trakter tänkte de kanske i stenkyrkobyggenas tidevarv att: Nu reser vi inte längre runstenar, nu är alla kristna, runstenarna har spelat ut sin roll, men vi kan hedra dem – dessa socknens första kristna – med att mura in stenen i kyrkan. Eller låta rista ett gravmonument vid kyrkan.

Där hittas de, nästan varje år dyker något fynd upp i kyrkomiljöer. Gränsen 1050/1066 är nog för tidig. Ska man ta ett enskilt år är kanske 1103 bättre – då dödades Magnus Barfot, en av de sista plundrande vikingahövdingarna, kung av Norge 1093–1103. Året efter blev Lunds stift ärkebiskopsstift för Norden och en ny era kan sägas ta sin början. Runstensresandet var därmed en övergångsföreteelse, ett konstnärligt slut på vikingatiden/början på medeltiden, men med rötter i järnåldern. En övergång till den historiska tiden. Tycker någon: ”Men de är ju medeltida!”, då svarar jag: ”Ja kanske, men de hör till den vikingatida traditionen. De äldsta som nämns på runstenen var nog födda på vikingatiden oavsett var vi drar gränsen.”

Tidsgränser är inte alltid exakta. En annan problematik finns vid övergången till nyare tid. Ska en tidig efterreformatorisk inskrift knytas till den medeltida runskriftstraditionen eller inte? Den frågan får tas en annan gång.

Senast uppdaterad 2018-01-31

Så här vid slutet av året kan det vara lämpligt att komma med några tankar kring – vad har jag gjort ”i runologins tjänst” under 2017? Bland det mer allmänna kan nämnas:

– Samlat på mig kommande rättelser för Samnordisk runtextdatabas.
– Uppdaterat poster i Svensk runbibliografi – och lagt in några nya.

En speciell och rolig aktivitet under 2017 var annars att läsa in kommunens runtexter på runsvenska för utställningen Forntidsglimtar 2017 – glimtar ur Historien om Upplands-Bro.

Min artikel ”Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239)” om tolkningen av runföljden mu som ordet ’mö’ blev under året publicerad i tidskriften Futhark (nr 7). Av de omkring 60 kända runinskrifterna från Skänninge är inskriften gjord av Gunnar till minne av hustrun Gudlög och dottern, den goda mön Åsa, den längsta och utan tvekan en av de mest intressanta (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-316574).

En rolig händelse under året var också Sonia Pereswetoff-Moraths disputation i maj – de vikingatida runblecken har nu blivit ordentligt genomgångna och beskrivna (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-319846).

I Mandelgrens samlingar i Lund har jag gjort några runologiska upptäckter, se tidigare inlägg. Bl.a. tog jag upp ett par vid miniföredragen som hölls på Västergötlands museum i september. Och jag kommer återkomma till fler arkivfynd under nästa år.

Jag har även påbörjat arbetet med en förteckning över runologiska tidningsartiklar, men mer om det framöver.

Den mesta runtiden under året har jag ägnat åt renskrivning och redigering av Arthur Nordéns manus Supplement till Östergötlands runinskrifter. Ett manus som var tänkt att ges ut 1948, och som nu 70 år senare är på väg att bli tillgängligt för den runologiska forskningen. Apropå att redigera runmanus, talade jag om det på Runrådet den 30 mars.

Återfyndet i somras av delar av U 168 i Östra Ryds bogårdsmur är nog ändå det roligaste under året, se mitt första blogginlägg. Stenen har nu fått Raä-nummer 355 i Östra Ryds socken, Uppland (http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/12000000208757).

Forskningarna går vidare, nya fynd görs. 2018 kommer säkerligen bjuda på intressanta resultat – ett Gott nytt 2018 önskas alla!

Senast uppdaterad 2017-12-31