Kategori: Sveriges runinskrifter

I arbeten med avhandlingar eller liknande arbeten är det inte sällan som det dyker upp sådant som författaren gärna hade tagit hänsyn till om tid hade funnits. T.ex. avslutade Cecilia Ljung sin inventering av tidigkristna gravmonument i december 2012, senare fynd fram tills avhandlingen Under runristad häll lades fram i maj 2016 kunde sedan omnämnas i fotnoter och kommentarer, men var inte del av undersökningsmaterialet.

Även i utgåvorna av Sveriges runinskrifter har sena tillägg behövt göras i manuset, se t.ex. på G 221 och G 222 som hittades vintern 1977 och hann komma med i Gotlands runinskrifter del 2 tryckt 1978, men då sist i bandet med högre nummer än alla andra runinskrifter. Eller se på ”Korrekturtillägg till Bälinge härad.” på sidan 467 i Upplands runinskrifter, fjärde delen andra häftet, vilket trycktes 1957. Runstensfragmentet från Bälinge kyrka som hittats hösten 1956, fick i manuset inget eget nummer där det lades in efter U 1121. Men på sidan 345 i beskrivningen av häradets inskrifter omnämns det som U 1078b, däremot är orden på fragmentet (ræisa stæin æftiR) inte med i det år 1958 tryckta ordregistret.

När de två planschhäftena till Södermanlands runinskrifter tryckts 1932–1933 angavs att ett avslutande texthäfte avsågs tryckas 1935. Så blev det inte. Även om tryckningen inleddes våren 1935, blev verket inte klart förrän i december 1936. Det innebar också att runfynd under de senare åren hann komma med i arbetet, men inte i det planschhäfte som var klart 1933. De senare fynden var i vart fall följande:

Sö 315 från Sundby i Dunkers socken, upptäckt hösten 1934.
Sö 367 från Släbro, S:t Nicolai socken (Nyköping), upptäckt sommaren 1935
Sö 370 från Ludgo kyrka, upptäckt 1935 av Ivar Schnell (1904–1993), från 1938 landsantikvarie i Södermanland.
Sö 371 från Ludgo kyrka, upptäckt våren 1935 när Sö 370 togs fram.
Sö 374 från Tystberga hage i Tystberga socken, upptäckt sommaren 1936 av Ivar Schnell.
Sö 375 från Lagnö i Aspö socken, anmält till Raä i juni 1934 av hällristningsupptäckaren Einar Kjellén (1903–2000).
Sö 377 från Överselö kyrka, funnet i september 1936.
Sö 378 från Lisma i Huddinge socken, funnet 1934.
Sö 380 från Bergaholm i Salems socken. Elias Wessén anger inget fyndår i sin beskrivning av fragmentet, men det kom uppenbart till hans kännedom tidigast under 1933. Fragmentet fanns vid Salems kyrka år 1936 men har varit försvunnet sedan länge.
Sö 381 från Ladvik i Salems socken, funnet hösten 1933.

Därutöver kan nämnas Sö 366 som inte är avbildat i Södermanlands runinskrifter och där det inte framgår när fragmenten hittades. Men de finns kvar i taket till jordkällaren i Yttervalla, Frustuna socken.
Sö 368, Vävelsta i Husby-Oppunda socken, hade hittats omkring år 1931, men blev inte granskat och fotograferat förrän senare.
För Sö 369 från Sköldinge kyrkogård anges att fragmentet, vilket hittats 1922, skulle vara avbildat på plansch 139, men det är fel. Hade det varit rätt, om fragmentet varit känt av Wessén redan när det planschhäftet gavs ut hade fragmentet då fått ett lägre nummer. Jag hittar tyvärr inte någon avbildning av fragmentet bland planscherna. Enligt vad Wessén skriver skulle fragmentet finnas i vapenhuset, enligt fornlämningsregistret (RAÄ 37) i sakristian(?). Någon av er läsare kanske vet var fragmentet finns. Det är i alla fall inte denna sten som Christer Hamp har fotograferat.

Figur 1 visar ett fotografi av Sö 369 från 1960-talet, se under ”Bilder” i beskrivningen här. Av fotografiet förefaller det kunna finnas spår av en runa efter l-runan på första raden och ett skiljetecken före k-runan på andra raden. Ordet där skulle kunna vara goðan, ’gode’.

Det gjordes således en hel del sörmländska runfynd vid mitten av 1930-talet som hann komma med i Södermanlands runinskrifter, och då bör också tilläggas ett fragment av Sö 65 från Djulefors i Stora Malms socken hittat 1934. Vidare återfyndet av Sö 52 våren 1935 från Märings spång i Bettna socken och fyndet hösten 1936 av en bit till runstenen Sö 92 från Husby Rekarne kyrka. Likaså bör uttagandet sommaren 1936 av runstenen Sö 172 från Tystberga kyrka nämnas, då upptäcktes ytterligare 13 runor av inskriften. Fler fynd gjordes åren framöver, läs gärna Run-Jannes artikel Sörmländska runstensfynd i Fornvännen 1948.

När planschhäftet med Södermanlands runinskrifter nummer 175–365 gavs ut år 1933 var numreringen klar (så långt).
Runstensfragmentet Sö 315, se figur 2, var ännu inte funnet. Den runinskrift som Wessén ursprungligen hade tänkt ge nummer 315 fick nu i arbetet med manuset antingen utgå, eller kunde möjligen komma att få ett högre nummer. Eftersom Södermanlands runinskrifter, liksom Ölands och Östergötlands runinskrifter gavs ut i alfabetisk ordning per härad skulle Wesséns ursprungliga Sö 315 ha funnits i Torshälla (efter Sö 314) eller i Villåttinge härad (före Sö 316). Ingen runsten med högre nummer finns beskriven i Torshälla eller Villåttinge, alltså fick Wesséns tänkta nummer 315 utgå och ersättas av runfyndet gjort 1934. Den runinskrift som utgick var säkerligen den inskrift som Wessén beskriver med liten stil på sidan 292 i Södermanlands runinskrifter, precis innan behandlingen av Sö 315. Wessén skriver

J. H. Schröder hade, enligt R. Dybeck (Runa, fol., 2, 1874, s. 21; Anteckningar om Thorshälla socken, 1863, hs i ATA), uppgivit, att i Torshälla kyrka skulle finnas ett runstensstycke med runorna stu. Det hade förgäves eftersökts av Dybeck.

Erik Brate hade i sitt arbete med Södermanlands runinskrifter lagt in uppgifter om runinskrifterna i ett kartotek (finns på ATA). Brate publicerade runinskrifterna Sö 1-Sö 174, och i kartoteket framgår numreringen för fortsättningen av Södermanlands runinskrifter, ett arbete som Wessén fick överta efter Brates bortgång den 1 april 1924. I kartoteket finns två nummer för inskrifter från Torshälla, nummer 311, se figur 3, och nummer 312 = Sö 314 hos Wessén. Wessén hade uppenbarligen inte tillgång till Brates kartotek när han gjorde sin egen numrering, inte heller hittades Brates manus, däremot ser man uppgifter om Brates högre nummer i det första häftet av Södermanlands runinskrifter och i Brates arbete Svenska runristare (1925).
Se vidare min korsreferenslista med Brates och Wesséns nummer.

Erik Brate skriver med Arends’ stenografi om runstenen från Torshälla, se figur 3, och jag har hittills bara tolkat en del av texten, men det står i vart fall

Södermanland, Torshälla kyrka D Runa fol II … 21 … efter runstensstycke i Torshälla kyrka, … bland annat(?) stu

Därefter återger Brate vad det står om runstenar från Torshälla i 1600-talets Rannsakningar, han skriver ungefär:

Uti Kyrkian finnes een graffsteen fram i Höghkorett medh Ruunskrift hwar säges en Munck wara begraffven. Finnes och uthan för Kyrkedören een gammal söndragångin graffsten medh Runebokstäffver.

Runstenen med inskriften stu saknas än så länge i Samnordisk runtextdatabas. Men låt den läggas in där och då kan den få signum Sö 314B. Och så får försök göras att hitta stenen liksom gravstenarna som fanns på 1600-talet.

Senast uppdaterad 2024-08-31.

Det är nu 100 år sedan Erik Brate gick bort. En mångårig och trogen medarbetare, och länge den ende, i arbetet med utgivningen av Sveriges runinskrifter.

Ett av Erik Brates sist utgivna arbete blev första häftet till Södermanlands runinskrifter. Den 28 mars 1924 beslutade Vitterhetsakademiens förvaltningsutskott att enbart publicera den tryckta texten, inklusive planscherna från Bautil, men inte Brates fotografier; fyra dagar senare dog Brate.
Skälet till att hans fotografier inte trycktes upp var för att de hade för låg kvalité. När han ett par decennier tidigare tagit bilderna var inte tanken att de skulle tryckas, vid den tiden var det istället etsningar av runstenarna som skulle publiceras.-

Ett annat viktigt arbete utgivet 1925 året efter Brates bortgång var Svenska runristare. Detta arbete utgick från hans inträdestal som ledamot i Vitterhetsakademien 1905, men var omarbetat och kompletterat. Inte minst hade han där kunnat föra in runristaruppgifter och läsningar från sina arbeten med de sörmländska och uppländska runinskrifterna. I det arbetet betecknas runinskrifterna från Södermanland med ”Sö-nummer”. Det gäller t.ex. ”Sö 192” från Brunnsberg i Ytterselö socken, men som i Södermanlands runinskrifter har beteckningen Sö 203 från Östa i socknen. Runstenen, som är ristad av Balle, står mycket riktigt i Östa sjöhage, men fastigheten har beteckningen Brunnsberg. Wessén nämner inte Brunnsberg i sina beskrivningar av runstenarna från Östa (Sö 202, Sö 203 och Sö 376). Här kan alltså Brates uppgift komplettera det som står i Södermanlands runinskrifter, men det finns många fler platsuppgifter i Samnordisk runtextdatabas som behöver kompletteras med uppgift om nuvarande fastighetsbeteckningar. När Elias Wessén 1924 övertagit arbetet med utgivningen av Södermanlands runinskrifter, avslutat 1936, gjordes en ny numrering av inskrifterna delvis beroende på nya fynd. Men i fallet med runstenarna från Östa sjöhage berodde det främst på att ”Östa” är betydligt senare än ”Brunnsberg” i bokstavsordning – inom en socken ordnas inskrifterna i Sveriges runinskrifter i bokstavsordning på ortnamn när väl inskrifterna från kyrkan behandlats.

Mellan åren 1887 och ända fram till sin bortgång ägnade Brate större delen av sin fritid, med anslag från Vitterhetsakademien, åt fältarbeten och studier av runinskrifterna. Östergötlands runinskrifter undersöktes 1888–94, Södermanlands 1895–1903, Västmanlands 1898–1900 och därefter runstenarna i Stockholmsdelen av Uppland. Efter år 1901 då Sven Söderberg gått bort granskade han Ölands runinskrifter och slutförde utgåvan av Ölands runinskrifter år 1906. Utgivningen av Östergötlands runinskrifter pågick åren 1911–1918.

Avsikten efter utgivningen av Södermanlands runinskrifter var säkerligen att fortsätta med Upplands runinskrifter, där Otto von Friesen skulle svara för den övriga delen av Uppland. Denna uppdelning märks för övrigt sedan i utgåvan av Upplands runinskrifter där de första två banden (utgivna 1940–1946) just omfattar inskrifterna från, dåvarande, Stockholms län. Men först gällde det att avsluta Södermanlands runinskrifter. Manuset till den första delen trycktes våren 1924 och avsikten var därefter att fortsätta med att trycka den andra delen, men manuset till den andra delen var försvunnet!

Sigurd Curman, nybliven riksantikvarie år 1923, bad under våren 1924 Elias Wessén att ordna med de nya bilderna till Södermanlands runinskrifter som visat sig nödvändig att ta. Och Wessén skriver följande i sin inledning till Södermanlands runinskrifter (s. XCI):

Båda utgingo vi från att Brate före sin död hade hunnit avsluta texten för hela landskapet. Genom läsning av första häftet, där hänvisningar funnos både till flera inskrifter, som icke voro beskrivna där, och till olika paragrafer i inledningen, hade jag fått den bestämda uppfattningen, att så måste vara fallet. Bland Brates efterlämnade papper, som hösten 1924 överlämnades till Vitterhetsakademien, fanns emellertid intet sådant manuskript, och ej heller har det kunnat uppspåras på annat håll. Möjligt är, att Brate endast har haft en plan for fortsättningen och för inledningen, men även denna har icke kunnat återfinnas. Då jag år 1928 tog upp arbetet, kom därför uppdraget att gälla fortsättning och avslutning av Södermanlands runinskrifter.

Av korrespondens mellan Brate och Curman framgår att ett manus för hela Södermanlands runinskrifter har funnits. Enligt vad Magnus Källström har fått fram, skulle manuset ha deponerats på Vitterhetsakademien. Men det kom aldrig till rätta.

I sitt arbete med runinskrifterna tog Brate också fram ett ”generallexikon över landets runinskrifter” som Erik Floderus och K.A. Gustawsson skriver i sin artikel ”Fasta fornlämningar” från 1946 (i hyllningsskriften till Sigurd Curman, Ad Patriam Illustrandam). Ett sådant ”generallexikon” får mig osökt att tänka på mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994–2005), en förteckning som spelade ut sin roll när väl Samnordisk runtextdatabas blev i stort sett komplett.
Men jag kan också tänka på det arbete som Elisabeth Svärdström inledde på 1930-talet med att excerpera litteratur om runinskrifterna som resulterade i ett ”runstensregister” som i början av 1970-talet omfattade två hyllmeter med kortlappar ur arkiv och litteratur.

Läs mer om Erik Brate och hans arbeten inom runologin i Magnus Källströms blogginlägg, https://k-blogg.se/tag/erik-brate/

Och notera runrådet om Erik Brate som kommer äga rum den 16 maj http://www.runforum.nordiska.uu.se/kalendarium/runrad-126/

Senast uppdaterad 2024-04-01.

I mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994-2005), hade jag med en tabell som visade hur många inskrifter jag kände till från olika landskap, hur många av dem som publicerats i standardverket Sveriges runinskrifter (SRI) och hur många som hittats senare.
Det framgick också hur många inskrifter som var beskrivna dubbelt – kanske för att de senare pusslats ihop – och hur många inskrifter som omnämndes i SRI men utan att ha fått ett eget nummer.

I Samnordisk runtextdatabas har varje inskrift ett s.k. signum som i grunden pekar på källan där inskriften är publicerad. Inte sällan då ett nummer från SRI. Sedan dess kan fler delar av en inskrift ha hittats eller nya tolkningar publicerats. Men om vi bortser från dessa i databasen $-markerade ändringar vilket kräver en närmare analys – där det kommer visa sig att flera inskrifter faktiskt har publicerats – utan bara utgår från signumet, då kan man notera var och om en inskrift är publicerad.
Är det i SRI? Är det i Fornvännen? Är det i Danmarks Runeindskrifter, i Nytt om runer? Någon annan källa, eller är inskriften fortfarande opublicerad? Flera opublicerade inskrifter har ännu inte kommit med i Samnordisk runtextdatabas, de finns inte heller med i denna sammanställning.

Den inledande figuren ovan visar att de allra flesta inskrifter från Sverige har publicerats i Sveriges runinskrifter – nämligen 2.628 (65,7%) av totalt 3.997.
I siffran 3.997 ingår också några efterreformatoriska (moderna) inskrifter som finns med i databasen – men som egentligen inte borde räknas.
I den senare figuren har skalan gjorts om till en logaritmisk skala, det blir då enklare att se värdena på de staplar som i den första figuren blev väldigt små.

Näst flest inskrifter hittar i Fornvännen, 279 stycken. Men på tredje och fjärde plats finner vi inskrifter som inte har publicerats, dels då inskrifter (186 st) som finns beskrivna i rapporter i Riksantikvarieämbetets arkiv (ATA), dels inskrifter i manuset till Gotlands runinskrifter del 3 (175 stycken). Totalt är det 426 av de 3997 inskrifterna som – enligt signumet – fortfarande inte är publicerade.

Via denna webbsida https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/ hittar man dels de digitaliserade banden av Sveriges runinskrifter, men också manuset till Gotlands runinskrifter del 3, liksom artiklar till de runristade lösföremålen från Sigtuna och supplementet till Upplands runinskrifter.

Siffrorna ska alltså inte tas för exakta, långt ifrån, men de visar på behovet av fortsatt publiceringsarbete.

Senast uppdaterad 2018-06-30

Standardverket Sveriges runinskrifter började publiceras år 1900. Under 1930-1970-talen var det god fart på utgivningen, men sen dess har arbetet stannat av. Det görs dock en del arbete med verket och inom några år får vi hoppas att Medelpads runinskrifter kommer ut liksom en efterlängtad avslutande tredje del av Gotlands runinskrifter som sedan länge funnits tillgängligt i manus. Annat arbete som pågår är femte delen av Upplands runinskrifter, liksom en publicering av lösfynden från Sigtuna stad. Se vidare länkar här. I Norge pågår arbete med inskrifterna från Trondheim. Och tidigare i år publicerades inskrifter från Grönland: Peasants and Prayers. The inscriptions of Norse Greenland. Författare är Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn. Ett annat mer populärt arbete skrivet av henne är Danmarks runesten – en fortællingvsom kom ut 2016. Dessa båda arbeten har jag tänkt att läsa framöver.

Det sker alltså en del, men mer resurser skulle behövas. De uppländska och speciellt de gotländska runinskrifterna kommer kräva en hel del redaktionellt arbete. Sedan manuset för de gotländska inskrifterna skrevs har forskningen gått vidare – ny litteratur behöver granskas. Och en stor mängd runfynd har gjorts. Jag skulle önska att Riksantikvarieämbetet får en resurs som bl.a. kan arbeta redaktionellt med Sveriges runinskrifter så att pågående arbeten snart kan slutföras.

Mycket kommer att publiceras digitalt, men hur det än är – en tryckt bok har en ”tyngd” som ett digitalt arbete har svårt att ge.

Senast uppdaterad 2017-09-10