Kategori: Runtextdatabasen

Vill man få fram antal runinskrifter i olika landskap kan man välja Urval / Landskap i Rundataprogramnet. På motsvarande sätt (via Urval / Nytt inskriftsvillkor / Kommun) kan man också få fram antal inskrifter per kommun. Sätter man sedan siffrorna i relation till hur stora kommunerna är i antal kvadratkilometer får man fram den runinskriftstätaste kommunen.
Antal kvadratkilometer landyta per kommun kan man tex få från SCB. Vilken kommun är då tätast på runinskrifter? Jo, det blir Upplands Väsby kommun med sina 78 runinskrifter per 75 kvadratkilometer landyta. Näst flest hittar vi i Sigtuna kommun med både sina många runstenar och lösföremål med runor – totalt 272 stycken, på 328 kvadratkilometer. På tredje plats finner vi Vadstena kommun med 135 runinskrifter på 192 kvadratkilometer – varav ungefär hälften från en och samma plats: Hovs kyrka. Se vidare figuren.

Och detta gäller bara Sverige – går vi till Norge hittar vi flest runinskrifter från Bergen. Men åter till Sverige, vilken kommun har flest runinskrifter? Jo, det är Gotlands kommun. Men då kommunen är ganska stor (3.135 kvadratkilometer), kommer den precis utanför listan på de runinskriftstätaste kommunerna.

Siffrorna är från 2014 års runtextdatabas. Dessa kommer ändras till nästa version av databasen – varje år upptäcks nya inskrifter. Å andra sidan pusslas också några fragment ihop. Bilden är dock tydlig – det är främst i södra Uppland som vi hittar de runinskriftstätaste kommunerna. Mest då runstenar, inte sällan kvar på sin ursprungliga plats i landskapet.

Senast uppdaterad 2018-05-30

Första delen av runinskriftens identitet (signum) i Samnordisk runtextdatabas anger landskap eller land. Andra delen innehåller ett löpnummer ur standardverken eller en annan källreferens där inskriften behandlas.

Tredje delen består typiskt av något av följande tecken:
† – inskriften är försvunnen
$ – nyläsning eller nytolkning
M – inskriften är medeltida (efter kring 1100)
U – inskriften är från urnordisk tid (före kring 725)

Står det inte M eller U, är inskriften att betrakta som vikingatida. I äldre litteratur som innehöll uppgifter från äldre versioner (före 2004) och föregångare till Samnordisk runtextdatabas, kan man hitta #-tecknet istället för †.
Står då †, $ och M/U i någon viss ordning? Ja, alla eller något av tecknen står alltid i den ordningen – eller så finns där bara ett blanktecken om inskriften är vikingatida, inte är försvunnen och inte har uppdaterats med ny läsning/tolkning.

Några andra varianter som tredje del av signum bör också nämnas:
UTGÅR – posten finns kvar i databasen, men saknar inskrift och borde inte tagits med i standardverket/källan.
SENTIDA – inskriften är efterreformatorisk, dvs yngre än medeltid.
? – dateringen (M eller U) är osäker.
U/V – inskrifter som dateras både till urnordisk tid och vikingatid.
=, följt av ett signum. T.ex. ”U 8 =U_6”, ”U Sl21 =U_Fv1990;41B” och ”L 312 =U_617”. Det som står före = avser ett tidigare eller ett ”alternativt signum” medan det som står efter = anger det nuvarande signumet (av tekniska skäl inkluderande ett _-tecken).

Med ”alternativt signum” menas sålunda en uppgift om tidigare signum från äldre versioner av Samnordisk runtextdatabas eller exempelvis ett nummer enligt Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter, ett brakteatnummer från Danmarks runeindskrifter, ett preliminärt nummer för Norges Innskrifter med de yngre Runer bind 7 (Trondheiminskrifterna), ett norskt B-nummer för publicerade inskrifter från Bergen, ett nummer enligt Liljegrens Run-urkunder eller ett nummer enligt Göranssons Bautil.

Behöver man då skriva ut tredje delen av signum i sina uppsatser eller artiklar? Det beror på. Om det är relevant att markera att inskriften gått förlorad, då är det lämpligt att ha med †. Men i övrigt kan man ofta utelämna såväl $ som U eller M; se det mer som en upplysning i databasen än något som måste tas med. Vill man dock signalera att inskriften är nytolkad eller kompletterad/återfunnen/nyläst – för att ge läsaren ett tips om att gå till databasen – då är $ en bra information att ta med. Men ge gärna en förklaring första gången tecknet förekommer. En litteraturhänvisning till vad $-tecknet syftar på, finns i databasen under Referens.

Vad betyder då [] efter signum som man kan hitta i t.ex. Lena Petersons Svenskt runordsregister? Det anger att ordet (helt eller delvis) är läst efter äldre källor. Det kan t.ex. vara från Bautil, från en äldre teckning eller liknande. Inte sällan har delar av runinskrifter gått förlorade under årens lopp.

Ibland ser man signum utan mellanslag mellan land/landskapsuppgiften och numret. Så bör det inte se ut. Lägg in ett s.k. hårt mellanslag för att undvika en radbrytning. I Microsoft Word kan man skriva Ctrl+skift+mellanslag.

Senast uppdaterad 2017-11-30

Att Uppland är det landskap som har flest runinskrifter är väl känt. Och i Samnordisk runtextdatabas kommer Östergötland på andra plats följt av Södermanland. Men om man räknar antal runor istället för runinskrifter hur blir det då?

Och hur många runor känner vi till från Sverige? Räknar jag runorna i databasen, men inte skiljetecknen, kommer jag upp i drygt 148.000 runor. Då har jag räknat varje bindruna som en runa. I Sverige har jag räknat in de landskap som idag ligger i landet – dvs jag har räknat med Skåneland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, men inte Finland.

På första plats bland landskapen hittar vi Uppland med mer än 62.000 runor. Därefter följer Södermanland med drygt 21.200 runor. De östgötska runmaterialet visar sig bestå av ”bara” drygt 11.700 runor. Däremellan smiter de gotländska runinskrifterna in – från ön finns det med nästan 18.500 runor i Samnordisk runtextdatabas – och materialet växer. Se vidare diagrammet ovan.

Räknar man ord istället för runor då blir det fler än 33.700 runord från Sverige. Och det skulle kunna fylla en bok på sisådär 150 sidor. Men den skulle t.o.m. jag tycka var rätt tråkig – inga kommentarer, inga fotnoter, inga bilder.

Av de nästan 4000 runinskrifterna från Sverige i Samnordisk runtextdatabas, är det 266 som saknar runor. De är förstås inte runinskrifter, men finns med i databasen ändå eftersom de typiskt är ristade i samma stil som runstenarna/rungravhällarna eller är fragment av sådana monument vilka mycket väl i helt skick kan ha haft runor. Jämför vi då det östgötska runmaterialet – 486 ”inskrifter” – med det sörmländska – 459 ”inskrifter” – ser man att hela 116 av de östgötska ”runinskrifterna” är runlösa, mot 23 från Sörmland. Det är en stor förklaring till att det är fler runor från Södermanland än från Östergötland trots att det finns fler östgötska poster i databasen.

Tittar vi vidare på materialet ser vi att inskrifterna är olika långa. Rökstenen från Östergötland har förstås en ovanligt lång inskrift, men snittet i Södermanland ligger på 48,7 runor per runinskrift (de runlösa borträknade), att jämföra med 31,7 från Östergötland. Detta beror sannolikt på att det östgötska runmaterialet är mer fragmentariskt än det sörmländska. I snitt längre inskrifter än från Södermanland finner vi i Gästrikland (50,9 runor) och inte minst i Hälsingland med hela 74,3 runor per runinskrift.

Hälsingland sticker ut – men det förklaras till stor del av att materialet är ganska litet (20 runinskrifter) och av att Malstastenens 261 runor liksom Forsaringens 245 runor påverkar snittet i hög grad.

Bland det som jag finner roligt med runinskrifter är att materialet hela tiden växer. Det hittas inskrifter varje år – och totalt känner man redan till över 150.000 runor i Sverige. Det beror huvudsakligen inte på de senaste årens nyfynd och på att en del kända inskrifter fortfarande saknas i runtextdatabasen, utan på att där är inte dalruneinskrifterna med. Det ska bli mycket intressant framöver att se det speciella materialet bli publicerat.

Senast uppdaterad 2017-11-20

Om en otolkad runföljd lyder …sin… är det rimligt att tolka den som ’… sin …’, eller kanske hellre ’… sin(?) …’. Men var ska man dra gränsen vid ett redigeringsarbete? I samband med redigerandet av Samnordisk runtextdatabas har det under årens lopp lagts in några sådana ”självklara” tolkningar för opublicerade och otolkade inskrifter utan att man kunnat peka på en källa för tolkningen. Detta gjordes redan på 1980-talet i den dåvarande runtextdatabasen. Några lite längre otolkade inskrifter, eller delar av inskrifter utan tolkning, fick då en tolkning vid inläggningen i databasen; men utan att kunna ange en källhänvisning för tolkningen. Dessa tolkningar har sedan levt kvar, eller kunnat revideras när inskriften har blivit publicerad. Eftersom dessa tolkningar ”införda i smyg” har använts i olika sammanhang, och därför inte gärna kunde tas bort, blev det vid databasuppdateringen i maj 2000 inlagt referenser i runtextdatabasen till ”Owe 1996” där tolkningarna finns med – se bilagan till mitt runnamnsregister.

Som exempel kan vi ta en inskrift från Skederids kyrka i Uppland med signum U ATA2999/50. Fragmentet ska ha observerats redan 1923, men kom till Runverkets kännedom först 1950. Stenen, i grå sandsten, har enligt Sven B. F. Jansson som granskade stenen den 1 juni 1950 inskriften …sin…hiona… Se foto i Fornvännen 1954, http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_001, sidan 3. Jansson antar att stenen från början varit en runristad gravhäll och ursprungligen varit rest på kyrkogården. Men någon tolkning anges inte. I runtextdatabasen tolkades inskriften – högst rimligt – som … sinn(?) … hiona …, dvs ’… sin(?) … äkta makar …’. Och i bilagan till mitt runnamnsregister (1996) kom således denna tolkning med – liksom flera andra som på detta sätt ”smugits in” i runtextdatabasen. Men i de senaste uppdateringarna av databasen har vi i redaktionen istället lagt in information – om källan saknat tolkning – i fältet ”Övrigt” att inskriften tolkats av redaktionen. Vi har således slutat smyga.

Senast uppdaterad 2017-08-01