Kategori: Runfynd

I arbeten med avhandlingar eller liknande arbeten är det inte sällan som det dyker upp sådant som författaren gärna hade tagit hänsyn till om tid hade funnits. T.ex. avslutade Cecilia Ljung sin inventering av tidigkristna gravmonument i december 2012, senare fynd fram tills avhandlingen Under runristad häll lades fram i maj 2016 kunde sedan omnämnas i fotnoter och kommentarer, men var inte del av undersökningsmaterialet.

Även i utgåvorna av Sveriges runinskrifter har sena tillägg behövt göras i manuset, se t.ex. på G 221 och G 222 som hittades vintern 1977 och hann komma med i Gotlands runinskrifter del 2 tryckt 1978, men då sist i bandet med högre nummer än alla andra runinskrifter. Eller se på ”Korrekturtillägg till Bälinge härad.” på sidan 467 i Upplands runinskrifter, fjärde delen andra häftet, vilket trycktes 1957. Runstensfragmentet från Bälinge kyrka som hittats hösten 1956, fick i manuset inget eget nummer där det lades in efter U 1121. Men på sidan 345 i beskrivningen av häradets inskrifter omnämns det som U 1078b, däremot är orden på fragmentet (ræisa stæin æftiR) inte med i det år 1958 tryckta ordregistret.

När de två planschhäftena till Södermanlands runinskrifter tryckts 1932–1933 angavs att ett avslutande texthäfte avsågs tryckas 1935. Så blev det inte. Även om tryckningen inleddes våren 1935, blev verket inte klart förrän i december 1936. Det innebar också att runfynd under de senare åren hann komma med i arbetet, men inte i det planschhäfte som var klart 1933. De senare fynden var i vart fall följande:

Sö 315 från Sundby i Dunkers socken, upptäckt hösten 1934.
Sö 367 från Släbro, S:t Nicolai socken (Nyköping), upptäckt sommaren 1935
Sö 370 från Ludgo kyrka, upptäckt 1935 av Ivar Schnell (1904–1993), från 1938 landsantikvarie i Södermanland.
Sö 371 från Ludgo kyrka, upptäckt våren 1935 när Sö 370 togs fram.
Sö 374 från Tystberga hage i Tystberga socken, upptäckt sommaren 1936 av Ivar Schnell.
Sö 375 från Lagnö i Aspö socken, anmält till Raä i juni 1934 av hällristningsupptäckaren Einar Kjellén (1903–2000).
Sö 377 från Överselö kyrka, funnet i september 1936.
Sö 378 från Lisma i Huddinge socken, funnet 1934.
Sö 380 från Bergaholm i Salems socken. Elias Wessén anger inget fyndår i sin beskrivning av fragmentet, men det kom uppenbart till hans kännedom tidigast under 1933. Fragmentet fanns vid Salems kyrka år 1936 men har varit försvunnet sedan länge.
Sö 381 från Ladvik i Salems socken, funnet hösten 1933.

Därutöver kan nämnas Sö 366 som inte är avbildat i Södermanlands runinskrifter och där det inte framgår när fragmenten hittades. Men de finns kvar i taket till jordkällaren i Yttervalla, Frustuna socken.
Sö 368, Vävelsta i Husby-Oppunda socken, hade hittats omkring år 1931, men blev inte granskat och fotograferat förrän senare.
För Sö 369 från Sköldinge kyrkogård anges att fragmentet, vilket hittats 1922, skulle vara avbildat på plansch 139, men det är fel. Hade det varit rätt, om fragmentet varit känt av Wessén redan när det planschhäftet gavs ut hade fragmentet då fått ett lägre nummer. Jag hittar tyvärr inte någon avbildning av fragmentet bland planscherna. Enligt vad Wessén skriver skulle fragmentet finnas i vapenhuset, enligt fornlämningsregistret (RAÄ 37) i sakristian(?). Någon av er läsare kanske vet var fragmentet finns. Det är i alla fall inte denna sten som Christer Hamp har fotograferat.

Figur 1 visar ett fotografi av Sö 369 från 1960-talet, se under ”Bilder” i beskrivningen här. Av fotografiet förefaller det kunna finnas spår av en runa efter l-runan på första raden och ett skiljetecken före k-runan på andra raden. Ordet där skulle kunna vara goðan, ’gode’.

Det gjordes således en hel del sörmländska runfynd vid mitten av 1930-talet som hann komma med i Södermanlands runinskrifter, och då bör också tilläggas ett fragment av Sö 65 från Djulefors i Stora Malms socken hittat 1934. Vidare återfyndet av Sö 52 våren 1935 från Märings spång i Bettna socken och fyndet hösten 1936 av en bit till runstenen Sö 92 från Husby Rekarne kyrka. Likaså bör uttagandet sommaren 1936 av runstenen Sö 172 från Tystberga kyrka nämnas, då upptäcktes ytterligare 13 runor av inskriften. Fler fynd gjordes åren framöver, läs gärna Run-Jannes artikel Sörmländska runstensfynd i Fornvännen 1948.

När planschhäftet med Södermanlands runinskrifter nummer 175–365 gavs ut år 1933 var numreringen klar (så långt).
Runstensfragmentet Sö 315, se figur 2, var ännu inte funnet. Den runinskrift som Wessén ursprungligen hade tänkt ge nummer 315 fick nu i arbetet med manuset antingen utgå, eller kunde möjligen komma att få ett högre nummer. Eftersom Södermanlands runinskrifter, liksom Ölands och Östergötlands runinskrifter gavs ut i alfabetisk ordning per härad skulle Wesséns ursprungliga Sö 315 ha funnits i Torshälla (efter Sö 314) eller i Villåttinge härad (före Sö 316). Ingen runsten med högre nummer finns beskriven i Torshälla eller Villåttinge, alltså fick Wesséns tänkta nummer 315 utgå och ersättas av runfyndet gjort 1934. Den runinskrift som utgick var säkerligen den inskrift som Wessén beskriver med liten stil på sidan 292 i Södermanlands runinskrifter, precis innan behandlingen av Sö 315. Wessén skriver

J. H. Schröder hade, enligt R. Dybeck (Runa, fol., 2, 1874, s. 21; Anteckningar om Thorshälla socken, 1863, hs i ATA), uppgivit, att i Torshälla kyrka skulle finnas ett runstensstycke med runorna stu. Det hade förgäves eftersökts av Dybeck.

Erik Brate hade i sitt arbete med Södermanlands runinskrifter lagt in uppgifter om runinskrifterna i ett kartotek (finns på ATA). Brate publicerade runinskrifterna Sö 1-Sö 174, och i kartoteket framgår numreringen för fortsättningen av Södermanlands runinskrifter, ett arbete som Wessén fick överta efter Brates bortgång den 1 april 1924. I kartoteket finns två nummer för inskrifter från Torshälla, nummer 311, se figur 3, och nummer 312 = Sö 314 hos Wessén. Wessén hade uppenbarligen inte tillgång till Brates kartotek när han gjorde sin egen numrering, inte heller hittades Brates manus, däremot ser man uppgifter om Brates högre nummer i det första häftet av Södermanlands runinskrifter och i Brates arbete Svenska runristare (1925).
Se vidare min korsreferenslista med Brates och Wesséns nummer.

Erik Brate skriver med Arends’ stenografi om runstenen från Torshälla, se figur 3, och jag har hittills bara tolkat en del av texten, men det står i vart fall

Södermanland, Torshälla kyrka D Runa fol II … 21 … efter runstensstycke i Torshälla kyrka, … bland annat(?) stu

Därefter återger Brate vad det står om runstenar från Torshälla i 1600-talets Rannsakningar, han skriver ungefär:

Uti Kyrkian finnes een graffsteen fram i Höghkorett medh Ruunskrift hwar säges en Munck wara begraffven. Finnes och uthan för Kyrkedören een gammal söndragångin graffsten medh Runebokstäffver.

Runstenen med inskriften stu saknas än så länge i Samnordisk runtextdatabas. Men låt den läggas in där och då kan den få signum Sö 314B. Och så får försök göras att hitta stenen liksom gravstenarna som fanns på 1600-talet.

Senast uppdaterad 2024-08-31.

Emellanåt får jag frågan hur ofta det hittas runstenar och spontant har jag känslan av att det brukar hittas en hel runsten (nästan) varje år. Det kan handla om nyfynd, men ibland återfynd av tidigare kända runinskrifter. Exempelvis när U 874 från Hagby kyrka i Uppland återfanns 2016. Och fragment av runstenar hittas det varje år – även då ibland av tidigare kända men sedan länge försvunna runstenar.

Bland senare decenniers återfunna runstenar utanför Uppland kan nämnas Sm 157, återfunnen 2003, Sö 23 återfunnen 2010 , Sö 91 återfunnen 2018, Sö 23B återfunnen 2019 och DR 385 återfunnen 2020. Och därutöver flera fragment.
Bland runfynd av tidigare okända runstenar från senare år ska förstås nämnas stenen från Hellerö i Västra Ed, Småland, hittad 2020.

Låt mig nu granska runfynden i Uppland, det utan tvekan runstenstätaste landskapet. Under perioden sedan Upplands runinskrifter gavs ut (1940–1958) har det gjorts åtminstone 182 fynd av tidigare okända runstenar. Därutöver gjordes en del fynd under perioden 1940–1958 som hann komma med i Upplands runinskrifter. T.ex. hittades fem runstenar, eller fragment, på 1950-talet som kom med i det senaste utgivna bandet.
I övrigt var det 43 runstenar, eller delar av runstenar som hittades i Uppland på 1950-talet. På 1960-talet gjordes det 17 runstensfynd, på 1970-talet 34 fynd, på 1980-talet 13 fynd, på 1990-talet 15 fynd, på 2000-talet 17 fynd och på 2010-talet 19 fynd. Se figuren nedan. Från 2020-talet känner jag till två uppländska runfynd, eller kanske tre. Av de 36 runstensfynden under 1940-talet hann 20 komma med i standardverket Upplands runinskrifter.

Bland de 182 uppländska runstensfynden finns några fynd som har funnits länge på museer eller i kyrkor, men som inte varit kända av Runverket förrän under senare år. Där finns också några arkivfynd – av runstenar som ännu inte hittats i landskapet. Och när hittas egentligen en runsten? Är det när någon känt till att den i alla fall sedan ett visst år har legat i vapenhuset, eller när den blev känd av Runverket? Är det när den ritades av på 1800-talet, men först nu under senare år uppmärksammades av runologer? I den statistik jag nu snabbt sammanställde har jag försökt att utgå från den äldsta kända uppgiften och inte när t.ex. Runverket fick nys om runstenen.

Men det är inte bara runstenar som hittas, utan ofta putsinskrifter eller runben. Och de runstenar som hittas är oftast fragmentariska – inte sällan har de olika pusselbitarna hittats vid olika tillfällen vilket gör att antalet runfynd egentligen är betydligt fler. Inte sällan hittas också nya pusselbitar till tidigare kända runstenar.

Men hur var det då med hela runstenar? Hur många såna hittas och hur ofta? Bryter man ner figuren ovan per år, då kan man få fram följande figur.

Blåa prickar markerar oavsett om det handlar om hela runstenar eller om fragment, de andra prickarna visar hur många hela runstenar som hittats. Från 1950-talet och framåt har det gjorts 37 sådana fynd i Uppland. Vissa år sticker ut och man ser att under senare år är det inte så många hela runstenar som hittas i Uppland – däremot görs det något runstensfynd nästan varje år bara i Uppland.

Här kan man läsa mer om runfynden i Sverige från 2012 och framåt.

Senast uppdaterad 2021-12-01

Våren 2002 publicerade jag boken Runfynden vid Köpings kyrka. Jag lät trycka upp den i 150 exemplar, men nu mer än 18 år senare är det inte så många exemplar kvar. Men intresserade kan alltid kontakta mig. Boken är nu utlagd på ”nätet”. Men pdf-filen är tung, den ”väger” mer än 44 MByte.
Boken består av flera kapitel där katalogen som beskriver de 74 olika stenarna omfattar den största delen.

Vill man läsa om en enskild inskrift går det att länka sig till enskilda poster, t.ex. till Öl 47 (bokens nummer 4): https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=53
Eller till nummer 39, stenen som är avbildad på framsidan: https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=92
Vill man direkt gå till färgbilderna hittar man dem härifrån: https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping.pdf#page=143
Men som sagt, eftersom filen är ”tung” är den mer praktisk att först ladda ner i sin helhet.

Som vanligt i olika publikationer finns det skrivfel. Så även här. En del hann förstås upptäckas innan tryckningen, annat har upptäckts vartefter åren gått. Forskningen om inskrifterna går givetvis framåt, nya fynd görs och nya tolkningar ser dagens ljus. En sådan tolkning har jag lagt in i den ”erratafil” som nu också publiceras. Se filen https://gamlebo.se/koping/owe-2002-koping-errata-nov-2020.pdf. Den filen innehåller först en lista på skrivfel jag sett, fler finns säkert. Därefter listar jag en del av den litteratur som efter 2002 har publicerats om runinskrifter – då inte bara runstenarna – från Köpingsvik. Till sist skriver jag kort om de fyra runfynd som gjorts vid kyrkan efter 2002.

Ett tillägg i form av ett inskriftregister med sidhänvisningar får bli ett senare pyssel. Det finns alltid mer att göra. Och många runinskrifter att hugga tänderna i, fast hellre då mindre bokstavligt.

Senast uppdaterad 2020-11-29

Runrådet i Uppsala den 31 januari handlade om några runstenar på Öland, men mer om de i Möre på det småländska fastlandet och mest om ett litet nyligen funnet fragment från Hagby kyrka. Det blev väldigt konkret eftersom fragmentet gick runt bland oss åhörare medan Henrik Williams lade ut texten. Texten på fragmentet är kort: …r x auk x … Ordet ’och’ är för övrigt det vanligaste på runstenarna. Men man kan alltid sätta in en inskrift i sitt sammanhang – oavsett hur lång eller kort den är. Williams tog i ett generellt perspektiv upp material, transport, lokalitet, fornminneskontext, ristning och ornamentik. Fyndomständigheter är ofta intressanta, men mer intressant är i detta fall: var kan resten finnas? I kyrkväggarna? I kyrkogårdsmuren eller på annan plats i närheten? Platsen är intressant i jämförelse med de andra socknarna i Möre. Nu har samtliga kyrkor på -by i Möre en känd runsten: Ryssby, Åby, Arby, Ljungby – och nu Hagby. Inga andra av de totalt 24 socknarna har några runstenar – förutom Hossmo kyrka med sina senvikingatida gravmonument och Kalmar stad. Och intressant är att det är just en och endast en runsten per kyrka och socken på -by. Men en socken saknas i uppräkningen: Dörby. Och runstenen från Åby är försvunnen. Så har man vägarna förbi Möre vore det intressant att undersöka:
Finns det ingen runsten i Dörby?
Vart har runstenen i Åby tagit vägen?
Och var hittar man fler pusselbitar till runstenen från Hagby?

Senast uppdaterad 2019-01-31

Som tidigare meddelats har i augusti den sedan länge försvunna runstenen från ”Tidöö gärde” (Peringskiöld) återfunnits.
Den smala och höga runstenen, drygt 4,2 m lång, grävdes fram när man skulle anlägga en gång- och cykelbana och vi får tacka en förbifarande cyklist som såg runorna.

Runstenen beskrevs första gången i Rannsakningarna för Hammarby socken i Södermanland 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.” 7 alnar och 2 kvarter, dvs 7,5 alnar blir 4,45 meter. Det är något längre än vad stenen verkligen mäter, men den är ändå imponerande lång. Och förmodligen är det i kombinationen med den relativt korta foten som gjort att stenen ramlat omkull. Tack och lov sprack den inte, den är nämligen tunn, kanske som tjockast 40 cm.
Nästa gång som stenen nämns är återigen i Rannsakningarna, den här gången 1682: ”Vthj Hammarby-Sochn weet man äy finnas mer, änsom en något stoor Runnsteen medh någre Rundske Bökestafwar.” Fyra år senare, 1686, var Peringskiöld till platsen och ritade av stenen. Hans teckning stämmer väl överens med hur stenen och ristningarna ser ut. Därefter tiger källorna. Inga senare teckningar eller beskrivningar av stenen är kända och stenen torde ganska snart efter Peringskiölds besök glidit djupare ner i leran.

Att en hel runsten hittas tillhör inte vanligheterna, sannolikt kommer därför detta bli årets viktigaste runfynd, om inte annat det största.

Vid mitt besök på platsen den 18 augusti var inte förutsättningarna de bästa för att göra en läsning. Magnus Källström från Runverket var till platsen dagen innan och kunde göra en preliminär granskning av inskriften. Tolkningen av inskriften är sannolikt: Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.

Här finns fler länkar om runfyndet.

Senast uppdaterad 2018-08-19

Stenen till vänster visar Peringskiölds teckning av runblocket U 168 från Björkeby i Östra Ryds sn, Uppland. Stenen till höger är ett fragment av detta runblock. Jag återfann det liggande i norra kyrkogårdsmuren till Östra Ryds kyrka den 6 juli 2017.

På en bild av muren hade jag ett par dagar innan sett ett par linjer – kunde det vara runslingor? Och mycket riktigt, slingorna nere till höger på stenen i muren är slingor från en runsten. Eller snarare ett runblock – ett återfynd av en del av U 168 som varit försvunnen sedan länge. Enligt en uppgift nedskriven av Victor Dahlström 1849 skulle stenen ”för några år sedan blifvit söndersprängd och inlagd i kyrkogårdsmuren”.

Tyvärr saknas en del av inskriften på det nyfunna fragmentet, men man kan i alla fall läsa några runor: …t ’ (f)–…

Detta är en del av runföljden at ’ fasta som återfinns vid mitten av den övre runslingan på runblocket på Peringskiölds teckning från maj 1693. Inskriften lyder i sin helhet:

[hu^lmstin ’ ranfastr * aystin * litu akua ’ stain · a]t ’ f[asta ’ lusa · sin · — þoru ybiR · iak]
»Holmsten, Ragnfast (och) Östen, lät hugga stenen efter Faste, sin och Toras frigivne(?). Öpir högg.»

Sannolikt står runföljden lusa för ordet løysi ’frigiven’, i ackusativ (løysa). Faste är då en frigiven träl. Och Tora kan, som Stefan Brink anger i Vikingarnas slavar (2012, s. 119), vara mor till Holmsten, Ragnfast och Östen. Ordet är förstås intressant, men inte unikt bland våra runinskrifter. En frigiven träl nämns också på en runsten från Veckholms kyrka i Uppland, U 696.

Förhoppningsvis kan fler delar av runblocket återfinnas i bogårdsmuren – några troliga pusselbitar har redan konstaterats – men där vänder sig eventuella runor mot insidan av muren.

Genom återfyndet av U 168 och U 170 vid Bogesund för några år sedan (se http://www.k-blogg.se/2013/04/26/runfynd-bland-blasipporna/) har nu samtliga stenar från socknen kommit, mer eller mindre, till rätta.

Senast uppdaterad 2017-07-11.