Författare: Jan Owe

Första delen av runinskriftens identitet (signum) i Samnordisk runtextdatabas anger landskap eller land. Andra delen innehåller ett löpnummer ur standardverken eller en annan källreferens där inskriften behandlas.

Tredje delen består typiskt av något av följande tecken:
† – inskriften är försvunnen
$ – nyläsning eller nytolkning
M – inskriften är medeltida (efter kring 1100)
U – inskriften är från urnordisk tid (före kring 725)

Står det inte M eller U, är inskriften att betrakta som vikingatida. I äldre litteratur som innehöll uppgifter från äldre versioner (före 2004) och föregångare till Samnordisk runtextdatabas, kan man hitta #-tecknet istället för †.
Står då †, $ och M/U i någon viss ordning? Ja, alla eller något av tecknen står alltid i den ordningen – eller så finns där bara ett blanktecken om inskriften är vikingatida, inte är försvunnen och inte har uppdaterats med ny läsning/tolkning.

Några andra varianter som tredje del av signum bör också nämnas:
UTGÅR – posten finns kvar i databasen, men saknar inskrift och borde inte tagits med i standardverket/källan.
SENTIDA – inskriften är efterreformatorisk, dvs yngre än medeltid.
? – dateringen (M eller U) är osäker.
U/V – inskrifter som dateras både till urnordisk tid och vikingatid.
=, följt av ett signum. T.ex. ”U 8 =U_6”, ”U Sl21 =U_Fv1990;41B” och ”L 312 =U_617”. Det som står före = avser ett tidigare eller ett ”alternativt signum” medan det som står efter = anger det nuvarande signumet (av tekniska skäl inkluderande ett _-tecken).

Med ”alternativt signum” menas sålunda en uppgift om tidigare signum från äldre versioner av Samnordisk runtextdatabas eller exempelvis ett nummer enligt Arthur Nordéns supplement till Östergötlands runinskrifter, ett brakteatnummer från Danmarks runeindskrifter, ett preliminärt nummer för Norges Innskrifter med de yngre Runer bind 7 (Trondheiminskrifterna), ett norskt B-nummer för publicerade inskrifter från Bergen, ett nummer enligt Liljegrens Run-urkunder eller ett nummer enligt Göranssons Bautil.

Behöver man då skriva ut tredje delen av signum i sina uppsatser eller artiklar? Det beror på. Om det är relevant att markera att inskriften gått förlorad, då är det lämpligt att ha med †. Men i övrigt kan man ofta utelämna såväl $ som U eller M; se det mer som en upplysning i databasen än något som måste tas med. Vill man dock signalera att inskriften är nytolkad eller kompletterad/återfunnen/nyläst – för att ge läsaren ett tips om att gå till databasen – då är $ en bra information att ta med. Men ge gärna en förklaring första gången tecknet förekommer. En litteraturhänvisning till vad $-tecknet syftar på, finns i databasen under Referens.

Vad betyder då [] efter signum som man kan hitta i t.ex. Lena Petersons Svenskt runordsregister? Det anger att ordet (helt eller delvis) är läst efter äldre källor. Det kan t.ex. vara från Bautil, från en äldre teckning eller liknande. Inte sällan har delar av runinskrifter gått förlorade under årens lopp.

Ibland ser man signum utan mellanslag mellan land/landskapsuppgiften och numret. Så bör det inte se ut. Lägg in ett s.k. hårt mellanslag för att undvika en radbrytning. I Microsoft Word kan man skriva Ctrl+skift+mellanslag.

Senast uppdaterad 2017-11-30

Att Uppland är det landskap som har flest runinskrifter är väl känt. Och i Samnordisk runtextdatabas kommer Östergötland på andra plats följt av Södermanland. Men om man räknar antal runor istället för runinskrifter hur blir det då?

Och hur många runor känner vi till från Sverige? Räknar jag runorna i databasen, men inte skiljetecknen, kommer jag upp i drygt 148.000 runor. Då har jag räknat varje bindruna som en runa. I Sverige har jag räknat in de landskap som idag ligger i landet – dvs jag har räknat med Skåneland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, men inte Finland.

På första plats bland landskapen hittar vi Uppland med mer än 62.000 runor. Därefter följer Södermanland med drygt 21.200 runor. De östgötska runmaterialet visar sig bestå av ”bara” drygt 11.700 runor. Däremellan smiter de gotländska runinskrifterna in – från ön finns det med nästan 18.500 runor i Samnordisk runtextdatabas – och materialet växer. Se vidare diagrammet ovan.

Räknar man ord istället för runor då blir det fler än 33.700 runord från Sverige. Och det skulle kunna fylla en bok på sisådär 150 sidor. Men den skulle t.o.m. jag tycka var rätt tråkig – inga kommentarer, inga fotnoter, inga bilder.

Av de nästan 4000 runinskrifterna från Sverige i Samnordisk runtextdatabas, är det 266 som saknar runor. De är förstås inte runinskrifter, men finns med i databasen ändå eftersom de typiskt är ristade i samma stil som runstenarna/rungravhällarna eller är fragment av sådana monument vilka mycket väl i helt skick kan ha haft runor. Jämför vi då det östgötska runmaterialet – 486 ”inskrifter” – med det sörmländska – 459 ”inskrifter” – ser man att hela 116 av de östgötska ”runinskrifterna” är runlösa, mot 23 från Sörmland. Det är en stor förklaring till att det är fler runor från Södermanland än från Östergötland trots att det finns fler östgötska poster i databasen.

Tittar vi vidare på materialet ser vi att inskrifterna är olika långa. Rökstenen från Östergötland har förstås en ovanligt lång inskrift, men snittet i Södermanland ligger på 48,7 runor per runinskrift (de runlösa borträknade), att jämföra med 31,7 från Östergötland. Detta beror sannolikt på att det östgötska runmaterialet är mer fragmentariskt än det sörmländska. I snitt längre inskrifter än från Södermanland finner vi i Gästrikland (50,9 runor) och inte minst i Hälsingland med hela 74,3 runor per runinskrift.

Hälsingland sticker ut – men det förklaras till stor del av att materialet är ganska litet (20 runinskrifter) och av att Malstastenens 261 runor liksom Forsaringens 245 runor påverkar snittet i hög grad.

Bland det som jag finner roligt med runinskrifter är att materialet hela tiden växer. Det hittas inskrifter varje år – och totalt känner man redan till över 150.000 runor i Sverige. Det beror huvudsakligen inte på de senaste årens nyfynd och på att en del kända inskrifter fortfarande saknas i runtextdatabasen, utan på att där är inte dalruneinskrifterna med. Det ska bli mycket intressant framöver att se det speciella materialet bli publicerat.

Senast uppdaterad 2017-11-20

Gamla ting har alltid fascinerat mig. Sen kan man förstås ibland ge sken av att något är äldre än det är; jag tänker på vad Verner von Heidenstam år 1894 skrev om renoveringen av Gripsholms slott: Ano Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare. Ruiner och runstenar är spännande, de väcker tankar och fantasier. Och ibland finns de på samma plats. Vid mitten av 1970-talet for jag och far min ofta mellan Stockholm och Skåne. En gång stannade vi vid Ärja kyrkoruin i Sörmland i Åkers socken. Där står en runsten som vi stavade oss igenom, där kan man läsa: : amuit · rsti · sina · þina · yti · suna · sina · rnulfu · aku · hrenki bruþur · sena · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · furu · afu · skani × × eski · rsti · runa · þasi ×

Det som var mest spännande var det som stod i mitten av inskriften ”… vart dräpt ute i Kalmarsund”. Och det följs av ”for från Skåne”.

Några och 40 år senare kan det vara dags att komma med några funderingar kring inskriften och dess tolkning. År 1936 i Södermanlands runinskrifter (Sö 333, s. 315 ff) ger Elias Wessén följande tolkning: ”Amunde reste denna sten efter sin son Runulv och (efter) Ring, sin broder. (Han) blev dräpt ute i Kalmarsund, (då de) foro från Skåne. Eskil ristade dessa runor.”
Sven B. F. Jansson föreslog 1952 läsningen unulfu av sonens namn och därmed tolkningen Unnulv. Svante Lagman har 1990 föreslagit att runföljden yti ska tolkas æftiR och inte at(?) som Wessén anger. Magnus Källström har 2007 föreslagit den avslutande tolkningen ”Äsger ristade dessa runor”.
Angående det första namnet är Wessén inne på att det alternativt kunde tolkas Andvett. Ett förslag som jag finner möjligt som alternativ, dvs att runföljden amuit skulle återge ett Andvettr. Även om det är osäkert om man ska tillåtas ”hämta” r:et från det efterföljande ordet, finns det några exempel på att ristaren låtit bli att återge det snarlika R-ljudet i inskriften.

Vem av Runulv/Unnulv och Ring som blev dräpt i Kalmarsund vet vi inte. Runstenarnas knappa formuleringar ger inte svar på alla frågor. Men rimligt är, som Wessén antar, att det är den senare, hrenki som han skriver. Wessén menar att det är ”synnerligen ovisst” om namnet kan återge ett Hringr. Kan man tänka sig att namnet är Renger, ett Hreingeirr (fvn), där ett avslutande r saknas på samma sätt som i det istället för Eskil rimligare ristarnamnet Äsger? Men namnet Hreingeirr är inte belagt. Hreinn är känt (betyder för övrigt ”ren” – och djurnamn är inte ovanligt som personnamn), men knappt några sammansatta namn på Hrein- är belagda. Alltså får förslaget bara förbli en tanke.

Runföljden · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · kan man tolka som Varð ut i drepinn i Kalmarna sundum, istället för Wesséns Varð uti drepinn i Kalmarna sundum. Jämför Hann eR ændaðr i austrvegi ut a La[ngbarðalandi](?) på runstenen från Lagnö, Vansö sn (Sö Fv1954;22) och Evert Salbergers artikel om uti × krikum i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1997.

Tolkningen av inskriften skulle därmed bli: ”Amunde(?)/Andvätt(?) reste denna sten efter sin son Runulv/Unnulv och (efter) Ring(?), sin broder. (Han) blev dräpt ut i Kalmarsund, (då de) for från Skåne. Äsger ristade dessa runor.”

Jag kom inte till Kalmarsund den gången. Och tack och lov var vi på väg till Skåne, inte från. Uppenbarligen kunde det vara farligt att åka därifrån till Södermanland.

Att runinskrifterna kunde innehålla spännande budskap var uppenbart. Och det gick att läsa dem. Kanske var det just Ärjastenen som ledde in mig i runornas värld. Fotot ovan är taget omkring 10 år senare av Bengt A. Lundberg (Raä) (CC BY 2.5 SE), se http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/html/16000300013730.

Senast uppdaterad 2017-11-04.

Vissa runstenar finns inte. De har försvunnit. Teckningar och anteckningar är det som finns kvar. Runristade föremål kan också försvinna, stjälas, smältas ned eller bara gömma sig i någon felaktigt märkt låda eller ask. Att då digitalisera alla äldre uppgifter om föremålet och inskriften gör att vi ändå kan komma det ganska nära.

Detta gäller givetvis även mycken annan information som finns i arkiven. Och det gäller inte minst dessa äldre bevarade uppgifter – ett återkommande bläddrande sliter på handskrifterna.

Även om runstenen är bevarad – vi kan granska originalet – säger de äldre uppgifterna oss mycket; dels forskningshistoriskt, om sin samtid, om upptecknaren, om vad som då ansågs viktigt att dokumentera, dels om föremålet som idag kan vara skadat men bättre bevarat i äldre tid.

Tyvärr kan vi inte alltid titta på originalet, istället kan vi göra en digital resa i såväl tid som rum och se på äldre och nyare bilder, anteckningar och läsa om runinskrifterna. Här kommer Evighetsrunor hjälpa oss – med den forskningsplattformen får vi en möjlighet att resa digitalt. Läs om Evighetsrunor här.

Men denna digitalisering är bara en av många. Under en resa kommer man vilja göra utflykter till andra digitala världar och ibland stanna till vid annat än runinskrifter, via länkar, platser, namn, texter och associationer man gör. Våra arkiv och museer rymmer ”oändligt” mycket – om inte annat så oändligt många möjligheter att vrida och vända på uppgifterna, och varje tidsålder kommer se på materialet på sitt sätt.

Att få kulturarvet digitaliserat är därmed värdefullt. Jag såg att det var ett idéseminarium den 17 oktober om digitalisering och tillgängliggörande av kulturarvssamlingar. Läs om det här. Har du kommentarer till det som togs upp på seminariet? Skicka in dem till Vetenskapsrådet senast den 31 oktober.

Senast uppdaterad 2017-10-24.

På Västergötlands museum i Skara hölls den 21 september ett
antal miniföredrag om västgötska runinskrifter. Mitt bidrag gällde fynd i
Mandelgrens arkiv vilket finns på Lunds universitet. Bilden ovan visar en
detalj av Mandelgrens teckning från 1866 av en dopfunt från Borgstena kyrka i
södra Västergötland (Vg 249). Inskriften består av runor eller runliknande
tecken och kan möjligen avse ordet ”paradis”. Figuren till vänster – Eva – har
ett äpple i ena handen och ormen, som väl nyss har gett Eva äpplet, ser glad ut
– ormen har lyckats med sin frestelse. Figuren ovanför ormen är i verkligheten en
ornamentsdetalj, inte ett ansikte. Det intressanta med Mandelgrens teckning är
att den är den äldsta teckningen vi känner – tidigare kände vi till en tre år
yngre teckning. Dopfunten finns idag på Historiska museet, men en kopia finns i
kyrkan.

I övrigt tog jag i mitt föredrag upp uppgifter om runstenar från
två andra socknar i Västergötland som Mandelgren nämner i sina noteringar. Och
det gäller två socknar där vi inte känner till att det ska finnas några
runstenar. Antagligen avses runstenar från grannsocknarna, men uppgifterna är
intressanta och jag hoppas kunna återkomma här med mer upplysningar framöver.

Senast uppdaterad 2017-09-30

Standardverket Sveriges runinskrifter började publiceras år 1900. Under 1930-1970-talen var det god fart på utgivningen, men sen dess har arbetet stannat av. Det görs dock en del arbete med verket och inom några år får vi hoppas att Medelpads runinskrifter kommer ut liksom en efterlängtad avslutande tredje del av Gotlands runinskrifter som sedan länge funnits tillgängligt i manus. Annat arbete som pågår är femte delen av Upplands runinskrifter, liksom en publicering av lösfynden från Sigtuna stad. Se vidare länkar här. I Norge pågår arbete med inskrifterna från Trondheim. Och tidigare i år publicerades inskrifter från Grönland: Peasants and Prayers. The inscriptions of Norse Greenland. Författare är Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn. Ett annat mer populärt arbete skrivet av henne är Danmarks runesten – en fortællingvsom kom ut 2016. Dessa båda arbeten har jag tänkt att läsa framöver.

Det sker alltså en del, men mer resurser skulle behövas. De uppländska och speciellt de gotländska runinskrifterna kommer kräva en hel del redaktionellt arbete. Sedan manuset för de gotländska inskrifterna skrevs har forskningen gått vidare – ny litteratur behöver granskas. Och en stor mängd runfynd har gjorts. Jag skulle önska att Riksantikvarieämbetet får en resurs som bl.a. kan arbeta redaktionellt med Sveriges runinskrifter så att pågående arbeten snart kan slutföras.

Mycket kommer att publiceras digitalt, men hur det än är – en tryckt bok har en ”tyngd” som ett digitalt arbete har svårt att ge.

Senast uppdaterad 2017-09-10

Ibland
ska man börja läsa en runsten vid huvudet, ibland vid rundjurets svans. Det
generella tipset är att börja nere till vänster. Men ibland kan också runorna
läsas åt andra hållet. Flera runor kan utan problem läsas
upp-och-ner. Inte så få av våra äldsta runinskrifter ska läsas från höger till
vänster. När man ställs inför ett fragment av en runsten, då är det inte
självklart hur man ska vända och vrida på det för att förstå hur det ska läsas.
Ibland står några runor i en egen slinga; är de en början eller ett slut, eller
en fortsättning? Ett exempel är en bit av en runsten på en privat tomt i mina
trakter. Se bild. Run-Janne, Sven B. F. Jansson, läste 1965 runorna uppe till
vänster uppifrån och ner som …ia · Efter skiljetecknet följer en ramlinje. Men
jag läser runorna nerifrån och upp. Och då som · a(f)…, där f-runan är skadad
och lite osäker. Kanske början på ett ’efter’? Det gäller alltså att se efter åt
vilket håll runorna bör – och kan – läsas.

Senast uppdaterad 2017-08-18

Om en otolkad runföljd lyder …sin… är det rimligt att tolka den som ’… sin …’, eller kanske hellre ’… sin(?) …’. Men var ska man dra gränsen vid ett redigeringsarbete? I samband med redigerandet av Samnordisk runtextdatabas har det under årens lopp lagts in några sådana ”självklara” tolkningar för opublicerade och otolkade inskrifter utan att man kunnat peka på en källa för tolkningen. Detta gjordes redan på 1980-talet i den dåvarande runtextdatabasen. Några lite längre otolkade inskrifter, eller delar av inskrifter utan tolkning, fick då en tolkning vid inläggningen i databasen; men utan att kunna ange en källhänvisning för tolkningen. Dessa tolkningar har sedan levt kvar, eller kunnat revideras när inskriften har blivit publicerad. Eftersom dessa tolkningar ”införda i smyg” har använts i olika sammanhang, och därför inte gärna kunde tas bort, blev det vid databasuppdateringen i maj 2000 inlagt referenser i runtextdatabasen till ”Owe 1996” där tolkningarna finns med – se bilagan till mitt runnamnsregister.

Som exempel kan vi ta en inskrift från Skederids kyrka i Uppland med signum U ATA2999/50. Fragmentet ska ha observerats redan 1923, men kom till Runverkets kännedom först 1950. Stenen, i grå sandsten, har enligt Sven B. F. Jansson som granskade stenen den 1 juni 1950 inskriften …sin…hiona… Se foto i Fornvännen 1954, http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_001, sidan 3. Jansson antar att stenen från början varit en runristad gravhäll och ursprungligen varit rest på kyrkogården. Men någon tolkning anges inte. I runtextdatabasen tolkades inskriften – högst rimligt – som … sinn(?) … hiona …, dvs ’… sin(?) … äkta makar …’. Och i bilagan till mitt runnamnsregister (1996) kom således denna tolkning med – liksom flera andra som på detta sätt ”smugits in” i runtextdatabasen. Men i de senaste uppdateringarna av databasen har vi i redaktionen istället lagt in information – om källan saknat tolkning – i fältet ”Övrigt” att inskriften tolkats av redaktionen. Vi har således slutat smyga.

Senast uppdaterad 2017-08-01