Så här på tjugondag Knut passar det bra att skriva om knutrunor. Jag känner till nio inskrifter med knutrunor. Runtypen var ingen lokal företeelse utan var vida kända. Knutrunor finns på fyra grönländska föremål, på fyra norska föremål och på en svensk runsten.
En fråga är om knutrunorna går att knyta. Ja, det skulle jag säga, det förefaller inte bli några omöjliga figurer à la Oscar Reutersvärds.
Den inledande bilden ovan tog jag i Borgunds stavkyrka i Norge för snart 10 år sedan, sommaren 2010. Där finns två knutrunor, eller snarare bara en. De är inristade på norra korväggen inne i kyrkan. Bägge runorna är ristade upp och ner och jag läser den vänstra som bokstaven K och den högra som runan k. Intressant är att kK även återfinns på en annan plats i stavkyrkan, men den gången inte ristad med knutrunor. Totalt känner man till så mycket som över 40 runinskrifter från kyrkan – de allra flesta inristade i väggarna och pelarna, såväl inne i kyrkan som utanför.
Runstenen Gs 15 i Ovansjö kyrka i Gästrikland är den, hittills, enda kända inskriften i Sverige med knutrunor. Runstenen kommer från prästgården men finns sedan 1928 i kyrkans vapenhus. Tolkningen av inskriften blir ”Roald och Udd lät reste (!) stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden …” Inskriften har innehållit en del runor som inte varit knutrunor, bland annat 8 runor som kan höra till inskriftens slut. Det fragment där dessa runor fanns har gått förlorat, men där stod sannolikt: …o(n) × litsi(a) Runorna lit kan återge ”lät”, vad sia står för är oklart, det bör i så fall vara ett verb. Kanske fornvästnordiskans ’sýja’, ”sy, feste, binde saman” (Norrøn ordbok). Verbet är dock enbart känt i preteritumformer. Men ”lät sy” eller ”lät binda ihop” skulle utan tvekan passa bra i sammanhanget. Det bör dock undersökas i vilka sammanhang verbet har använts och vad som då har sytts ihop.
En runsten jag kommer att tänka på när jag ser knutrunorna är Ög 153 från Styrstads kyrka. Inga knutrunor, men väl knutar mellan orden. Se den avslutande bilden.
Snipp, snapp, snut, så var julen slut.
Senast uppdaterad 2020-01-14
Uppgiften om fyra grönländska inskrifter med knutrunor har jag fått från Marit Åhléns artikel ”Bara här kan du se hopknutna runor i sten” i Språktidningen 2014:8. Där skriver hon dock inte vilka fyra inskrifter hon tänker på. Den fjärde skulle kunna vara en träpinne från Tingimuit. Men det är osäkert om det är några runor på pinnen, mer troligt är att bara är ornamentik. Se Lisbeth Imers bok om de grönländska inskrifterna,”Peasants and Prayers”, s. 46 f.
Apropå grönländska inskifter med knutrunor. Det finns två från GUS samt GR 64, men vilken är den fjärde?
Mycket kreativt att knyta runföljden sia till verbet syja, men ortografiskt ligger nog fvn. sjá, fsv. sea närmare till hands, här väl snarast med betydelsen ’ombesörja, sörja (för)’. I vilket sammanhang detta har använts vågar jag dock inte säga.