Våren 1921 hittades en tidigare okänd runsten i Åkerby, Toresunds socken, Södermanland. Stenen låg djupt ner i åkern och hittades vid vårplöjningen. Att stenen var ristad upptäcktes först när stenen hade sprängts i flera bitar.
Inskriften fick nummer Sö 189 i verket Södermanlands runinskrifter, utgivet av Elias Wessén 1936. Men den som inledde utgivningen av inskrifterna från Sörmland var Erik Brate (1857–1924) och han var till runstenen 1922. Brate gjorde två beskrivningar av runinskriften och i vart fall den ena, den äldre av dem, användes av Wessén när den återfunnits bland Brates efterlämnade papper. Eller som det står på beskrivningen: »Låg inlagd i storkonvolut bland E. Brates efterlämnade anteckningar, överl. t. Akad. i nov. 1924.»
Men den senare beskrivningen – båda finns på ATA vid Riksantikvarieämbetet – har Wessén antagligen inte använt.
Det är rimligt att anta att Brate hade utgått från sin senare beskrivning i det manus till Södermanlands runinskrifter som han sammanställde kort tid före sin bortgång, men där bara den första delen blev tryckt (1924) och den senare delen av manuset försvann.
I den länkade filen finns en beskrivning av runstenen såsom den troligen hade sett ut i Södermanlands runinskrifter om Brates manus inte hade försvunnit utan hade kunnat tryckas redan 1924. En skillnad mot hur det hade återgivits i det tänkta tryckta verket är att Brates foto av runstenen här är inlagt i texten. Notera att Brate gav runstenen nummer 357 i sitt manus, detta eftersom Brates numrering i övrigt då av Södermanlands runinskrifter var färdig och det varit för sent att ändra runstenarnas nummer. Man kan också notera att Brate nämner »Sö. 357 Åkerby» i sina kommentarer till runstenen Sö 41 från Björke i Västerljungs socken. På den runstenen återfinns runföljden skaka tolkat som personnamnet Skakke eller Skage.
Vad står det då på runstenen från Åkerby? Stenen är uppenbarligen svårläst, delvis beroende på att stenen sprängdes innan runorna upptäcktes.
Brate läste inskriften på den vänstra sidan:
nasi ∙ risti ∙ sta : at ∙ ulef ∙ skaka ∙ faþur ∙ si ∙ ak abar ∙ br ∙ si
Vilket han tolkar: »Näse ristade stenen efter Olev den snede, sin fader, och Abärn, sin broder.»
Wessén, som granskade runstenen 1929, läste däremot:
-(o)nasi · resti · sta : at : ulef · skaka · faþur · si · aka(b)a(r) · biy^k
Vilket han tolkar: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader . . .»
Om det är en runa, eller kanske ornamentik, före den inledande runan o är oklart, för egen del lutar jag åt att det snarast kan vara rester av ett rundjurshuvud. Wessén ger ingen tolkning av slutet och Brates förslag att dela upp runföljden akabar i ak abar och tolka det »och Åbjörn» (som det står i den första av Brates beskrivningar) nämns inte av Wessén i Runverket. Brates förslag tappar emellertid i sannolikhet då runorna därefter antagligen inte bör läsas br ∙ si i enlighet med Brate. Wessén läser biy^k med en bindruna av y och k. Bindrunor på runstenar är dock ganska ovanliga och imålningen, varken Wesséns eller senare imålningar (se figur 2 och 7), visar att runföljden ska läsas biy^k, däremot visar faktiskt Brates avbildning på den bistav till y-runan som skulle göra den till en bindruna. Wessén gav ingen tolkning av runföljden, men i Samnordisk runtextdatabas (2020) återfinns tolkningen byggi(?), ’bodde’, utan någon referens till en källa för tolkningen. Sannolikt är tolkningen inlagd baserad på Wesséns förslag att runföljden »byki skulle kunna vara pret. byggi ’bodde’». Men den runföljden återfinns i B-delen av inskriften (den högra sidan) och ingen tolkning ges i Samnordisk runtextdatabas (2020).
Troligt är att det faktiskt står biy^ki, och att den avslutande i-runan är den linje som återfinns på såväl Brates foto som på Harald Faith-Ells foto av Wesséns imålning, se figur 1 och 2, men det får en granskning i fält av runföljden visa.
Som framgår av avbildningarna ovan så saknas toppen av dessa runor, men det finns faktiskt ett foto och en teckning gjord av Sune Lindqvist från våren 1921 där en liten pusselbit till av runstenen var bevarad. Men det enda ytterligare som skulle varit bevarad då var dock bara en bit av ramlinjen, vilket inte hjälper oss gällande läsningen av runorna.
Åter till tolkningen ’bodde’. I boken Runstenar i Södermanland (1984) av Ingegerd Wachtmeister och Thorgunn Snaedal Brink anges tolkningen av vänstra sidans inskrift: »Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader, som bodde i Åkerby (?) . . .». Därmed skulle runföljden akabar kunna tolkas Åkerby.
De äldsta beläggen på namnet Åkerby är från 1276 (in akirby) och 1279 (in akraby), se här. Men ’by’ i Åkerby borde snarare ha ristats bu eller by, inte bar.
På den högra sidan av runstenen började Brate att läsa tre runor »i motsatt riktning» (þra) och i övrigt läste han
þiks ∙ leni ∙ nu ∙ buki ∙ uhks ∙ uniþikR ∙ a ∙ uikir ∙ uas ∙ a ∙ i ∙ iirkiiui ∙ iiir ∙
Av de tolv sista runorna är enligt Brate enbart r– och k-runorna säkra.
Wessén läser istället
(i)s · leni · nu · byki · uhas · uniþikR · a · uikir · uas · a · —r(a)—– · —- · ratami
Både Brate och Wessén har haft svårt att komma fram till en komplett tolkning av denna del av inskriften.
Brate gör ett försök i sin första beskrivning som landar i:
På längtans land(?) nu bodde den, som till sinnes(?) ingen niding var, vigd(??) var …
I sin senare beskrivning, se alltså här, blev tolkningen:
Deras tingsförmån bodde han nu på, till sinnesförfattning ingen niding (dvs. med ädelt sinnelag), Vigärd var på …
Wessén skriver om inskriften på denna sida (B-sidan):
I B urskiljas orden vas onidingr »han var ingen niding»; jfr Ög 77, Sm 2, 5, 37. 9—12 byki skulle kunna vara pret, byggi ’bodde’, men häremot talar det föregående nu. Det övriga är helt oklart.
I ordregistret för han upp följande ord, vilket gör att inskriften borde tolkas:
… byggi(?) vas ōnīðingʀ … vas(?) …
Kanske då också att runföljden nu faktiskt ändå borde tolkas nu, trots att ordet byggi står i preteritum.
Hade Wessén läst Brates senare gjorda beskrivning av runinskriften kanske han också hade kommenterat tolkningen Vigärd av runföljden uikir. Brate menar att Vigärd var Olevs hustru. Om runföljden ska tolkas som ett namn skulle det också kunna bli mansnamnet Viger, men att hustrun nämns i denna del av inskriften kan antas ha lite högre sannolikhet.
Även Sune Lindqvist ger sig på att försöka tolka inskriften, han skriver att han huvudsakligen ägnade tiden åt sammanfogning av runstenens olika delar och att han därför inte hann granska själva ristningarna och att skisserna, se figur 5, »äro sålunda ofullständiga och säkerligen på många punkter otillfredsställande.»
Lindqvist är inne på att Nasi? eller -nasi reste stenen och noterar att »någon karaktäriseras som ”oniding”» och därefter skriver han »?i ?viking», det senare skulle sålunda motsvara runorna som han läser a ∙ uik (osv.). Men såväl Brate som Wessén läser a ∙ uikir, varför Brates förslag Vigärd är mer sannolikt.
Den avslutande runföljden, av Wessén läst ratami, där Brate läste runorna åt andra hållet, har av Lindqvists lästs på ett liknande sätt som Wessén, se figur 5. Men runföljden kanske istället ska läsas ratamr, jämför figur 6. Men inte heller den läsningen ger någon uppenbar tolkning.
Vänstra sidans inskrift bör, i enlighet med vad som står i Samnordisk runtextdatabas (2020) tolkas:
Onese reste stenen efter Olev den snede, sin fader … bodde(?).
Högra sidans inskrift kan tolkas:
… nu(?) bodde(?) var oniding … Vigärd(?) var …
Inskriften är inte lätt att tolka, men det bör säkert gå att komma ännu lite längre med den.
Senast uppdaterad 2025-06-01.