I tidigare blogginlägg har jag tagit upp andra uppgifter från Wiedes arkiv, senast om Ög 21 och Ög 22.
Här gäller det den försvunna Ög 76, två runstensfragment från Hovs socken i Östergötland, närmare bestämt från skolhusgården.
Brate skriver i Östergötlands runinskrifter:
C. F. Nordenskjöld fann ännu två runstensfragmenter, båda av kalksten, ligga utanför skolhuset, det ena med ornamenter, det andra med runorna : þeR : la. Wiedes teckning upptager ännu en stav, som han W. 160 säkerligen riktigt återgiver med k, ty förmodligen har denna del av inskriften varit: : þeR : lak[þu] ’de lade (denna sten)’..
Huruvida fragmentet med ornament hört till samma runsten som det med runor, veta vi icke, men det är möjligt, då de anträffats tillsamman. I alla händelser synes det icke nödvändigt att upptaga detta under eget nummer.
Brate har inte själv sett fragmenten och bland planscherna återger han Pehr Arvid Säves teckning, se figur 1. Wiedes teckning visar, som Brate skriver, ytterligare en runa, se figur 2. Däremot finns ingen teckning av Wiede på det andra, runlösa, fragmentet. Inte heller Nordenskjöld har någon avbildning av det runlösa fragmentet, däremot av det med runor, se figur 3.
Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse för 1871 om de två runstensfragmenten utanför skolhuset ”det ena med ornamenter, det andra med orden: þeR : la…..”.
I tre av Wiedes handskrivna förteckningar (ATA) återges läsningen
—þeR : lak—
annars saknas k-runan.
Om det andra runlösa fragmentet skriver han: ”Ett fragment med blott slingor och blomverk.”, se figur 4.
Nordenskjöld var alltså till Hov 1871, Wiede antagligen kort tid efter, detta eftersom han genomgående hänvisar till Nordenskjöld men enbart några gånger har läsningen med k-runan. Wiede kan dock inte ha varit dit senare än 1875 då hans arbete Östergötlands runurkunder trycktes i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift, sannolikt tidigare eftersom manuset var klart för tryckning ett par år dessförinnan.
Men den som först dokumenterade runstensfragmenten var P. A. Säve, han var dit 1861 och skriver i sin reseberättelse, se figur 5:
Runstens-fragmenter, a. 15 tum bred o. 16 t. lång; b. 17 t. lång o. 14 tum bred, – framför trappan å skolhusgården.
Storleken på fragmenten var således mellan 35 och 43 centimeter.
Efter 1870-talet har ingen sett fragmenten, de finns inte med i Eric Ihrfors arbete Ostrogothia sacra (ATA) från omkring 1880. Brate skriver i sin rapport från 1894 (ATA) att han förgäves hade sökt efter fragmenten.
Skolhuset var beläget ca 70 meter nordost om kyrkan och fragmenten hör därför ihop med kyrkmiljön och kan knytas till de över 100 hällar och fragment, som framför allt mellan 1950 och 1961 hittats i och vid Hovs kyrka, se S. B. F. Janssons Stenfynden i Hovs kyrka (1962). Det förklarar också varför Carl Säve vid sin avritning (i ATA) av broderns teckning skriver ”Hofs kyrka”.
I enlighet med vad Cecilia Ljung skriver i sin avhandling (Under runristad häll, 2016), finns det inget som tyder på att fragmenten hör till samma häll, men i väntan på att de återfinns och det måhända går att lägga ett pussel i tornkammare med de många andra fragmenten, får de behålla ett och samma signum, Ög 76.
Senast uppdaterad 2024-10-31.
Man misstänker av döma teckningen att Wiede aldrig har sett någon k-runa, utan bara en huvudstav i brottkanten av fragmentet. Baserat på teckningen blir då translittereringen la-… Om runan eventuellt har varit stungen (dvs. g) går ju inte att avgöra, men alternativet h borde kunna uteslutas. Då är kanske la(k)… en bättre återgivning för att inte slarva bort den information som ändå finns i den runrest som Wiede har markerat.