Pehr Arvid Säve var på Vitterhetsakademiens uppdrag till Östergötland 1861 och bl.a. till Boberg i Fornåsa socken. Där granskade han den höga stenen och inskriften som i Östergötlands runinskrifter fått nummer 38.
Första bilden nedan visar en sida ur hans reseberättelse där det längst ner står tolkningen ”Ikuab (eller Jacaub = Jacob) sati stain”.
Under det står ”(eller Igvar = Ingvar)”.
I en avskrift av den aktuella reseberättelsen som finns i brodern Carl Säves arkiv i ATA står samma information, se figur 2.
Men en skillnad gäller att där står ditskrivet ”[kanske: Ikuar = Ingvar?]”.
Bröderna Säve var gotlänningar och Jacob är inte ett ovanligt namn i gotländska runinskrifter. Men de är från medeltiden och därmed bra mycket yngre än inskriften från Boberg som kan antas vara från 900-talet. Namnet Jakob är dessutom bibliskt och inte att förvänta i en inskrift från mitten av vikingatiden. Min bedömning är att Carl Säve har gjort noteringen ”[kanske: Ikuar = Ingvar?]”, tagit upp den med brodern Pehr Arvid som därefter uppdaterade sin reseberättelse med sin broderns förslag. Texten ”(eller Igvar = Ingvar)” skulle därför vara ditskrivet senare, efter att avskriften gjordes som vi hittar i Carl Säves arkiv.
Eftersom den äldre tolkningen också återfinns i den år 1864 tryckta reseberättelsen skulle man kunna anta att P. A. Säve uppdaterade sin handskrivna reseberättelse först efter det. Men även om reseberättelsen blev tryckt 1864 kan man anta att den lämnades in för redigering och tryckning långt tidigare.
När Brate beskrev inskriften i Östergötlands runinskrifter år 1911 läste han ikuar sati stain.
Åter till noteringarna i Carl Säves samling. Längst upp på sidan står ”Lilj. 1150 1/5”. Liljegren 1150 (L 1150) avser en annan runsten från Bobergs härad (Ög 42 från Örevad i Älvestads socken). I Carl Säves arkiv står ofta ”1/5” efter Liljegrens nummer när, som här, inskriften saknades hos Liljegren, eller där den hittades efter att Liljegrens run-urkunder kom ut 1833.
Just denna sten nämns i Rannsakningarna från 1668 där det inte finns med någon inskrift utan det bl.a. om stenen står ”tyckess och några Signa eller bookstäfwer wara hugne dhem ingen kan uthreda.”
Mellan P. A. Säves reseberättelse och Brates behandling av inskriften togs den upp av L. C. Wiede i hans Östergötlands runurkunder (tryckt 1875) och där ges samma läsning som sen hos Brate, ikuar sati stain. Även i Wiedes många förarbeten (finns på ATA) återfinns samma läsning.
Men Wiede hänvisar också till Nordenskjöld, vad läste C. F. Nordenskjöld?
Jo, i hans reseberättelse för 1870, se här, återfinns också läsningen ikuar sati stain. Wiede har säkert fått sin läsning från Nordenskjöld, de hade flitig kontakt.
Nordenskjöld skriver om stenen, ”en 14 fot hög runsten af granit: runorna kunna endast af öfvadt öga igenfinnas högtupp på stenens venstra kant, der ingen slinga finnas.” Strax efter fortsätter han
Enligt gängse sägen är denna sten rest öfver en kämpe, som stupat i tvekamp: till minne af hans motståndare som äfven stupat restes en annan circa 14 f. hög sten, smalare än den föregående, på de s.k. ”Högra”, nära väderqvarnen. Äfven på sistnämnde sten, på hvars nedre del en 6 á 7 fot hög bit är afflagad, påstod en förståndig man sig från barndomen minnas att läsning varit synlig. Föga troligt!
Gården Högra ligger cirka 700 meter väster om runstenen i Boberg.
Nordenskjölds reseberättelse för Bobergs härad trycktes delvis redan 1875, men just detta om runstenen från Boberg blev inte tryckt förrän långt senare, nämligen av Otto Frödin i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1931—32, s. 32 f.
Men finns det då ytterligare någon källa till denna inskrift?
I veckobladet Svenska Arbetaren, numret den 7 juni 1862, kan man just läsa om runstenen från Boberg som också avbildas i artikeln, se figur 3.
Författaren till artikeln ”Bobergs-stenen i Fornåsa socken” skriver om P. A. Säves ”antiqvariska resa genom Östergötland förliden sommar” och nämner senare att Säve åter är i Östergötland nu under 1862 för att bl.a. undersöka landskapets östra del.
I artikeln återfinns såväl P. A. Säves tolkning ”Jakob” som tolkningen ”Ingvar”, se figur 4 med utdrag ur artikeln. Vem som först föreslog Ingvar går kanske att spåra upp i arkiven, men den går i vart fall att belägga redan år 1862, året efter P. A. Säves noteringar i sin reseberättelse. Artikelförfattaren är anonym, rimligast är därför att anta att den är skriven av veckobladets redaktör, Carl Georg Starbäck 1828–1885. Starbäck var en produktiv man och bl.a tänkt som redaktör för Östergötlands fornminnesförenings tidskrift nr 1 (tryckt 1875), ett nummer som blev kraftigt försenat med anledning av slaganfallet som drabbade honom i december 1872. I det numret återfinns bl.a. en stor del ur C. F. Nordenskjölds reseberättelser där många runinskrifter återges och L. C. Wiedes Östergötlands runurkunder.
Läs mer om Starbäck i Svenskt biografiskt lexikon.
Eric Ihrfors som fotvandrade i Östergötland under 1870-talet ritade också av runstenen och ger i sin Ostrogothia sacra (ATA) tolkningen ’Ingvarvs posuit monumentum’.
P. A. Säves tolkning Jakob försvann alltså snart, tidigt blev tolkningen istället Ingvar, något som sedan bekräftats av läsningarna gjorda av Nordenskjöld och senare Brate.
Senast uppdaterad 2024-09-30 (redigerad 2024-10-01).