Erik Brate skriver i sin rapport (finns på Antikvarisk topografiska arkivet, ATA, vid Riksantikvarieämbetet) från 1888 års runundersökningar i Östergötland om det positiva bemötande han fått under sitt arbete i landskapet och fortsätter:
Särskildt har adj. K. A. Hagson i Linköping stått mig bi med råd och upplysningar. Adj. Hagson har för en tio år sedan själf undersökt de flesta runstenar i Linköpings omnejd och eger af vissa sedermera förstörda runstenar, särskildt från Högby kyrka, Göstrings härad, teckningar, som böra förvärfvas för Svenska runverket.
Om teckningarna av ristningar från Högby kyrka finns det anledning att återkomma till senare. Det finns också andra teckningar av Hagson som vi kommer att få läsa om framöver – och ristningar som han observerat.
Här ska det handla om en teckning av Hagson som jag såg häromdagen på ATA i Carl Säves samling. Teckningen finns i två versioner och visar runstenen Ög 77 från Hovgården i Hovs socken, se figur 1.
Erik Brate skriver i Östergötlands runinskrifter
Enligt C. F. Nordenskjöld har stenen upptagits vid reparation av en källare uti Kungslyckan på Hovgården. Fyndet torde hava gjorts 1867, enär Stephens i febr. 1868 från C. Säve fick meddelande om inskriften efter en ritning av K. A. Hagson.
Runstenen, som är av röd granit, var delad i tre stycken, varav det minsta innehöll inskriftens början, ett utgjorde stenens fot och det tredje innehöll ristningens huvuddel.
På Brates tid fanns två fragment i behåll, det tredje fragmentet med stenens fot var då förlorat. Men ytterligare en bit av stenen – en bit av runstenens övre vänstra del – hade också gått förlorat.
Denna bit fanns i behåll när Nordenskjöld granskade stenen 1870, se figur 2, och när Eric Ihrfors ritade av den i sitt arbete Ostrogotia Sacra (finns på ATA).
Brate läsning av runinskriften kan återges, jämför figur 3:
: tuna : sati : stin : þ-… [if]tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·
Detta har i Samnordisk runtextdatabas (2020) blivit
: tuna : sati : stin : þ-… –tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·
Inskriften tolkas:
Tunna satte denna sten efter sin man Torfast. Han var av människor minst en niding.
En niding ”avsåg en person utan heder” (Wikipedia). Torfast var alltså en man med heder. Han hade säkerligen inte begått några nidingsdåd, utan var en hedersman.
Att Brate återger läsningen [if]tR beror säkert på att det är så Nordenskjöld har läst ordet, även om Nordenskjöld också har ett skiljetecken (:) före runorna. Ihrfors läser eftR. Medan Hagson läste aftR. Hagson har också en runa dessförinnan. Baserat på Hagsons och Nordenskjölds teckningar bör därför läsningen återges enligt följande:
: tuna : sati : stin : þ-…[- : af]tR : sin : uar : þurfast : uas han : man : mist : uniþik ·
Eftersom Hagsons teckning gjordes den 7 september 1867 och runstenen anges som nyfunnen kan vi vara säkra på att det var det året som runstenen hittades.
Arthur Nordén återger i sin beskrivning uppgifter från Per Magnell som i En bok om Hov i Östergötland (1943) skrivit att det var två skolbarn som gjort upptäckten efter att ha läst om runor i skolan, se här.
Den lilla pusselbiten, en sten i röd granit, kanske finns någonstans i närheten av runstenen i trädgården öster om själva Hovgården, en dryg halv kilometer söder om Hovs kyrka – för övrigt en kyrka med väldigt många runinskrifter.
Karl August Hagson föddes 1840 och dog 1923. När han ritade av runstenen vid Hovgården var han ”student”, men blev senare läroverksadjunkt i Linköping.
Utöver de två exemplaren av Hagsons teckning i Carls Säves samling kan det finnas ytterligare en version, nämligen bland George Stephens efterlämnade material. Han skriver nämligen att han av Carl Säve fått ”a transcript of a drawing by Student K. A. Hagson, showing a runic block lately found by him.” Se här, Stephens har dock fel uppgift om upphittaren.
Hagson var flitig och mer av hans tecknarhand kommer det alltså finnas anledning att återkomma till.
Senast uppdaterad 2024-08-01.
Om man skall gissa på en mera exakt fyndplats så verkar den ”iskällare” som enligt en lantmäterikarta från 1835 låg på Kungslyckan ungefär halvvägs mellan kyrkan och Hovgården troligast. Hovgården hade ett stort mejeri, därav iskällaren.
Broocman spekulerade att kungsgården Hov ursprungligen legat vid kyrkan, men då måste den ha flyttats tidigt eftersom Hovgården har en källare som troligen är medeltida.
Ja, Kungslyckan verkar kunna vara ett intressant ortnamn (och Kungslyckan nämns i Arthur Nordéns beskrivning av runstenen, https://www.gamlebo.se/norden/%C3%96g%2077_Norden.pdf). En sökning i ortnamnsregistret (https://ortnamnsregistret.isof.se/place-names) på Kungslyckan ger tio fynd (elva med en felstavning som jag just påpekat för dem). Nästan alla exempel på Kungslyckan kommer från Götaland, en från Närke. Den kung som åsyftas på platsen i Blekinge kan vara en dansk kung, om den som gett namnet tänkt på kungen, namngivningen kan också ha kommit till på annat sätt. Men det är alltså intressant att ingen Kungslycka finns längre norrut. En sökning på ”Lycka(n)” ger över 20.000 träffar i ortnamnsregistret – och med en annan spridningsbild, som dock fortfarande skulle kunna vara intressant att studera.
Det kan kanske vara intressant att veta att ”Kungslyckan” var gärdet omedelbart sydost om Hovs kyrka, öster om landsvägen och söder om Hovs by. Stenen har alltså haft ett rätt nära samband med kyrkan.