I mitt blogginlägg om Rökstenen länkade jag till den ena av C.F. Nordenskjölds samling av reseberättelser på Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet.
Men det finns en samling till.
Den äldre delen (med arkivsignum ATA/ARK2_1-1/E 3/50 och där bl.a. Rökstenen beskrivs) omfattar reseberättelserna från tidsperioden 1869–1875, se här.
Den yngre delen (med arkivsignum ATA/ARK2_1-1/E 3/51) omfattar reseberättelserna från tidsperioden 1876–1882, se här.
En första tryckt utgåva av Nordenskjölds reseberättelser som omfattade berättelserna från 1869–1871 gavs ut 1875 i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift.
Från och med 1920 inledde arkeologen Otto Frödin en fortsättning på utgivandet i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening, en utgivning som pågick fram till 1947.
Om vi nu går till originalen, se länkar ovan, så kan vi där hitta uppgifter om och teckningar av många runstenar.
Men också uppgifter om några stenar som inte har inskrifter. Se t.ex. på figur IX (sidan 248 i den första filen) där följande teckning av en sten finns.
Tecknen ser vid en först anblick ut som runor, men Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse (sidan 55, sidan 118 i pdf-filen):
På ett av de sydvester om Tornby belägna åkergärdena finnes bland andra minnesmärken ett kullrigt block af circa 12 fots längd och 4 à 5 f. höjd. Å dess norra yta löper från öster 3,2 fot från marken ett 7 à 6 tum bredt band och sluter i vester 5 tum från marken. Det har visserligen vid första påseende en förvillande likhet med en runristad slinga; men sannolikt är här såsom vid Runamo en lusus naturæ, ehuru en och annan figur verkl. ser ut som inhuggen. Blocket är omgifvet af klump- och bullerstenar.
Detta skiljer sig en del från det Nordenskjöld skrev i den tryckta beskrivningen (1875, s. 80), där står det:
På Tornby finnes å ett gärde kullrigt granitblock af omkring 12 fots längd och 4 à 5 fots höjd. Å den åt gården vända sidan varseblifver man, sedan mossan är bortrensad, ett 6 à 7 tum bredt band, liknande en runslinga, som går i en båge efter blockets längd. Folket anser att der stå bokstäfver på. I verkligheten ser man också 29 tecken, som hafva någon likhet med sådana; i synnerhet äro [här återges fem runtecken s, i, þ, o, k] m. fl. ganska tydliga. Någon mening kan ej utletas och kan man ej betraka det hela annorlunda än en lusus naturæ, i likhet med inskriften på det berömda Runamo.
Sydväst om Tornby i Fornåsa socken finns ingen »övrig kulturhistorisk lämning» eller liknande markerad på Riksantikvariämbetets karta. Men en knapp kilometer SV om Tornby, fast i Skeppsås socken, finns enligt flygfotot ett par stensamlingar, »klump- och bullerstenar»?, där granitblocket kan tänkas finnas. Som Tommy Tyrberg påpekat i en kommentar låg dåtidens Tornby inte riktigt där dagens Tornby ligger, utan mer åt NNO. Tyvärr är marken nu mer uppodlad än förr och blocket kan vara söndersprängt. Nordenskjöld nämner Runamo, en plats i Bräkne-Hoby i Blekinge där man också trott det skulle finnas runor, men diabasgångens sprickor är just sprickor och inga runor.
En annan fiktiv runinskrift som nämns i Nordenskjölds reseberättelser gäller de ”oläsliga runor” som enligt kyrkoinventariet från 1829 skulle finnas på ett berg mellan Vikingstads kyrka och prästgården. Innan Nordenskjöld beskrev runorna togs de upp av P.A. Säve i hans tryckta reseberättelse från år 1861 i Antikvarisk tidskrift för Sverige (1864, s. 79) där han skriver:
De omtalade runorna eller figurerne på kullringen i vester af bergsbacken i Sköldsta kyrkgärde, v.s.v. om kyrkan, i långa rader å hällen, snedt ned åt norr, äfvensom på de högsta bergskullarne, äro endast naturliga bergssprickor, vanligen omkring 3 tum höga.
Nordenskjöld skriver i sin reseberättelse för 1879, s. 35 (s. 249 i pdf-filen):
Enligt ’lärda mäns’ utsago skulle … å ett med släta vackra ytor försedt berg, i söder om landsvägen som går från Bankeberg till kyrkan, inhuggningar af runor finnas, hvilka ’man’ också lyckats (!) läsa. Vid den noggrannaste granskningen kunna likväl sådana ej upptäckas. Ty de uti nämnda flata berget i öster om Berge (prestgård) befintliga hvasskantade tecknen tillkännagifva sig vid första anblicken såsom naturliga sprickor af 1 á 1,5 dec.m. bredd. Största rader är circa 4,8 meter lång; en mindre befinnes ofvanför denna i norr. Några meter längre norrut påträffas ytterligare en längre rad eller slinga, om man så vill. Blott få tecken hafva en aflägsen likhet med runor.
Berget ligger drygt halvvägs mellan kyrkan och Berga där prästgården var belägen och den platsen är beskriven i Fornsök (Vikingstad RAÄ 83) .
Några av de runstenar som Nordenskjöld beskrev i sina reseberättelser missade sen Brate i Östergötlands runinskrifter att ange att Nordenskjöld granskat.
Utöver runstenar beskriver Nordenskjöld också många andra fornlämningar, fast än mer intressant att läsa om är de sägner som han återger om jättar, rövare och annat som det berättats om i bygderna.
Inlagd 2024-06-30. Redigerad 2024-07-03.
Observera att den nuvarande Tornby gård inte fanns på Nordenskjölds tid, utan att det var den gård som nu kallas Säteriet.
Tittar man på häradskartan från 1870-talet finns flera åkerholmar sydväst om Säteriet, numera alla bortodlade.
Tack, ja Tornby gård har visst flyttat. Har uppdaterat blogginlägget (och rättat ett par skrivfel). Men det finns fler ”lusus naturæ”, bl.a. ett i ”Kolmorden” som det stod i en uppgift jag såg nyligen.