Som tidigare meddelats har i augusti den sedan länge försvunna runstenen från ”Tidöö gärde” (Peringskiöld) återfunnits.
Den smala och höga runstenen, drygt 4,2 m lång, grävdes fram när man skulle anlägga en gång- och cykelbana och vi får tacka en förbifarande cyklist som såg runorna.
Runstenen beskrevs första gången i Rannsakningarna för Hammarby socken i Södermanland 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.” 7 alnar och 2 kvarter, dvs 7,5 alnar blir 4,45 meter. Det är något längre än vad stenen verkligen mäter, men den är ändå imponerande lång. Och förmodligen är det i kombinationen med den relativt korta foten som gjort att stenen ramlat omkull. Tack och lov sprack den inte, den är nämligen tunn, kanske som tjockast 40 cm.
Nästa gång som stenen nämns är återigen i Rannsakningarna, den här gången 1682: ”Vthj Hammarby-Sochn weet man äy finnas mer, änsom en något stoor Runnsteen medh någre Rundske Bökestafwar.” Fyra år senare, 1686, var Peringskiöld till platsen och ritade av stenen. Hans teckning stämmer väl överens med hur stenen och ristningarna ser ut. Därefter tiger källorna. Inga senare teckningar eller beskrivningar av stenen är kända och stenen torde ganska snart efter Peringskiölds besök glidit djupare ner i leran.
Att en hel runsten hittas tillhör inte vanligheterna, sannolikt kommer därför detta bli årets viktigaste runfynd, om inte annat det största.
Vid mitt besök på platsen den 18 augusti var inte förutsättningarna de bästa för att göra en läsning. Magnus Källström från Runverket var till platsen dagen innan och kunde göra en preliminär granskning av inskriften. Tolkningen av inskriften är sannolikt: Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.
Här finns fler länkar om runfyndet.
Senast uppdaterad 2018-08-19