Ett runråd är en möjlighet att få tips och hjälp. En möjlighet att testa hypoteser, att kunna framlägga läsnings- och tolkningsförslag och få dem diskuterade.
Den 15 februari lade Magnus Källström fram idéer om de stavlösa runorna; har de utvecklats från långkvistrunorna eller från kortkvistrunorna, eller från någon blandform? Och kan en sådan blandform ha sitt rumsliga ursprung från Isle of Man? Eller har de utvecklats i Hälsingland?
Det senare är långt rimligare än Isle of Man, inte minst eftersom det är i Hälsingland, men också i Medelpad, som vi har hittat flest inskrifter med sådana runor – och inga på Isle of Man. Däremot är den utgångspunkt som kan ha använts för skapandet av dessa runor snarlik de runor som används på Isle of Man.
Kanske Magnus Celsius som på 1670-talet löste gåtan om runorna och kallade dem hälsingerunor, därmed hade rätt? Och kanske är inte hälsingerunor ett så dumt namn på dem i alla fall, trots att runtypen har hittats på många fler ställen. Stavlösa är de inte, allihop, speciellt inte i-runan. En ny term som exempelvis ”reduktrunor” (runor reducerade till enbart det som skiljer dem åt) kan bli svår att införa. Helst ska en ny term intuitivt vara begriplig. Och ”stavlösa runor” pekar på en del av principen som användes när runorna skapades.
Att använda geografiska begrepp för något som har en större spridning kan verka fel. Men läser man om Eskilstunakistor, förstår man vad som menas. En arkeolog som skriver om Hallstattkulturen, men beskriver föremål från en annan del av Europa blir inte missförstådd. Talar man om Hälsingerunor, förstår man att det handlar om stavlösa runor. Eller vad de nu ska heta. Kärt barn har många namn, ”villorunor” på 1600-talet och ”svenska runor” ett tag under 1900-talet. Bara inte val av begrepp stör budskapet. Jag tror att vi mest kommer att få se termen ”stavlösa runor”, men ibland kompletterat med ”hälsingerunor” – inte minst då för att knyta an till forskningshistoriken om dem.
Senast uppdaterad 2018-02-24