Gamla ting har alltid fascinerat mig. Sen kan man förstås ibland ge sken av att något är äldre än det är; jag tänker på vad Verner von Heidenstam år 1894 skrev om renoveringen av Gripsholms slott: Ano Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare. Ruiner och runstenar är spännande, de väcker tankar och fantasier. Och ibland finns de på samma plats. Vid mitten av 1970-talet for jag och far min ofta mellan Stockholm och Skåne. En gång stannade vi vid Ärja kyrkoruin i Sörmland i Åkers socken. Där står en runsten som vi stavade oss igenom, där kan man läsa: : amuit · rsti · sina · þina · yti · suna · sina · rnulfu · aku · hrenki bruþur · sena · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · furu · afu · skani × × eski · rsti · runa · þasi ×
Det som var mest spännande var det som stod i mitten av inskriften ”… vart dräpt ute i Kalmarsund”. Och det följs av ”for från Skåne”.
Några och 40 år senare kan det vara dags att komma med några funderingar kring inskriften och dess tolkning. År 1936 i Södermanlands runinskrifter (Sö 333, s. 315 ff) ger Elias Wessén följande tolkning: ”Amunde reste denna sten efter sin son Runulv och (efter) Ring, sin broder. (Han) blev dräpt ute i Kalmarsund, (då de) foro från Skåne. Eskil ristade dessa runor.”
Sven B. F. Jansson föreslog 1952 läsningen unulfu av sonens namn och därmed tolkningen Unnulv. Svante Lagman har 1990 föreslagit att runföljden yti ska tolkas æftiR och inte at(?) som Wessén anger. Magnus Källström har 2007 föreslagit den avslutande tolkningen ”Äsger ristade dessa runor”.
Angående det första namnet är Wessén inne på att det alternativt kunde tolkas Andvett. Ett förslag som jag finner möjligt som alternativ, dvs att runföljden amuit skulle återge ett Andvettr. Även om det är osäkert om man ska tillåtas ”hämta” r:et från det efterföljande ordet, finns det några exempel på att ristaren låtit bli att återge det snarlika R-ljudet i inskriften.
Vem av Runulv/Unnulv och Ring som blev dräpt i Kalmarsund vet vi inte. Runstenarnas knappa formuleringar ger inte svar på alla frågor. Men rimligt är, som Wessén antar, att det är den senare, hrenki som han skriver. Wessén menar att det är ”synnerligen ovisst” om namnet kan återge ett Hringr. Kan man tänka sig att namnet är Renger, ett Hreingeirr (fvn), där ett avslutande r saknas på samma sätt som i det istället för Eskil rimligare ristarnamnet Äsger? Men namnet Hreingeirr är inte belagt. Hreinn är känt (betyder för övrigt ”ren” – och djurnamn är inte ovanligt som personnamn), men knappt några sammansatta namn på Hrein- är belagda. Alltså får förslaget bara förbli en tanke.
Runföljden · uarþi · uti · terebina · i · kalmarna · sutuma · kan man tolka som Varð ut i drepinn i Kalmarna sundum, istället för Wesséns Varð uti drepinn i Kalmarna sundum. Jämför Hann eR ændaðr i austrvegi ut a La[ngbarðalandi](?) på runstenen från Lagnö, Vansö sn (Sö Fv1954;22) och Evert Salbergers artikel om uti × krikum i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1997.
Tolkningen av inskriften skulle därmed bli: ”Amunde(?)/Andvätt(?) reste denna sten efter sin son Runulv/Unnulv och (efter) Ring(?), sin broder. (Han) blev dräpt ut i Kalmarsund, (då de) for från Skåne. Äsger ristade dessa runor.”
Jag kom inte till Kalmarsund den gången. Och tack och lov var vi på väg till Skåne, inte från. Uppenbarligen kunde det vara farligt att åka därifrån till Södermanland.
Att runinskrifterna kunde innehålla spännande budskap var uppenbart. Och det gick att läsa dem. Kanske var det just Ärjastenen som ledde in mig i runornas värld. Fotot ovan är taget omkring 10 år senare av Bengt A. Lundberg (Raä) (CC BY 2.5 SE), se http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/html/16000300013730.
Senast uppdaterad 2017-11-04.