Vissa runstenar finns inte. De har försvunnit. Teckningar och anteckningar är det som finns kvar. Runristade föremål kan också försvinna, stjälas, smältas ned eller bara gömma sig i någon felaktigt märkt låda eller ask. Att då digitalisera alla äldre uppgifter om föremålet och inskriften gör att vi ändå kan komma det ganska nära.
Detta gäller givetvis även mycken annan information som finns i arkiven. Och det gäller inte minst dessa äldre bevarade uppgifter – ett återkommande bläddrande sliter på handskrifterna.
Även om runstenen är bevarad – vi kan granska originalet – säger de äldre uppgifterna oss mycket; dels forskningshistoriskt, om sin samtid, om upptecknaren, om vad som då ansågs viktigt att dokumentera, dels om föremålet som idag kan vara skadat men bättre bevarat i äldre tid.
Tyvärr kan vi inte alltid titta på originalet, istället kan vi göra en digital resa i såväl tid som rum och se på äldre och nyare bilder, anteckningar och läsa om runinskrifterna. Här kommer Evighetsrunor hjälpa oss – med den forskningsplattformen får vi en möjlighet att resa digitalt. Läs om Evighetsrunor här.
Men denna digitalisering är bara en av många. Under en resa kommer man vilja göra utflykter till andra digitala världar och ibland stanna till vid annat än runinskrifter, via länkar, platser, namn, texter och associationer man gör. Våra arkiv och museer rymmer ”oändligt” mycket – om inte annat så oändligt många möjligheter att vrida och vända på uppgifterna, och varje tidsålder kommer se på materialet på sitt sätt.
Att få kulturarvet digitaliserat är därmed värdefullt. Jag såg att det var ett idéseminarium den 17 oktober om digitalisering och tillgängliggörande av kulturarvssamlingar. Läs om det här. Har du kommentarer till det som togs upp på seminariet? Skicka in dem till Vetenskapsrådet senast den 31 oktober.
Senast uppdaterad 2017-10-24.