När jag startade Runbloggen sommaren 2017 skrev jag att den skulle handla om ”runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar.” Men jag skrev också ”Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande.”
Låt mig denna gång komma in på en av de mest intressanta fornlämningsmiljöerna i Låssa socken, Uppland, nämligen Rösaring. Låssa socken saknar kända runinskrifter, runstenen U 625 är ditflyttad där den står ca 200 m SO om Låssa kyrka. Läs vad jag skrev om runstenen här.
När jag två dagar innan den guidade vandringen den 18 oktober till Rösaring fick reda på att det fanns en bom tvärs över vägen, då blev jag orolig. Men jag kunde dagen innan vandringen konstatera att bommen inte var stängd, den stod öppen och förhoppningsvis kommer det även framöver gå att komma till parkeringsplatsen för naturreservatet Rösaring.
Vi blev drygt 20 personer som vandrade upp på åsen via de geologiskt intressanta strandvallarna där landhöjningen en tid stannade upp. Men det är nog snarare så att havsnivåns höjning och landhöjningen under vissa perioder höll ungefär samma fart och så kunde strandvallarna bildas.
Väl uppe kunde vi titta på ovanstående skylt som visar hur det kan ha funnits stora träpelare utmed östra sidan av den s.k. processionsvägen fram till gravfältet och labyrinten.
Men vid utgrävningen 1981 såg man inga spår av några träpelare i de gropar som finns på den östra sidan. På västra sidan av vägen finns ett långt dike. Processionsvägen utgår från något som kan ha varit en byggnad, kanske en likbod för de som skulle begravas på gravfältet, kanske ett vagnslider för att låta exempelvis gudinnan Nerthus, med jämna mellanrum, färdas fram till Rösaring.
Eller är detta verkligen utgångspunkten? Är utgångspunkten istället den dödisgrop som finns rakt norr om processionsvägen i Djupdal? Eller varför inte fornborgen Draget norr om Bålsta ännu en bit rakt norrut? Då inte som utgångspunkt för en väg hit – utan snarare som ett riktmärke, en punkt i ett slags enslinje hit till processionsvägen, se kartor nedan.
Vägen går i nästintill rak nord-sydlig riktning. Var det vinter- eller sommarsolståndet som var viktigt att peka ut? Eller kan fullmånen ha spelat en roll och lyst upp vägen? Kanske jämte eldar i fyrfat eller liknande i groparna?
Vägen verkar vara 6 alnar bred och längden är sisådär 900 alnar. Även om alnmåttet vid den här tiden (900-talet antas numera vara dateringen av vägen) kanske inte var samma som senare tiders alnmått (1 aln = 0,594 meter), så är det intressant att tänka sig att 6 alnar, vilket är medeltidslagarnas krav på byvägar, också kan ha varit utgångspunkten för denna väg. 6 alnar blir drygt 3,5 meter. Tyvärr ser man inte vägens kantstenar hela tiden på bägge sidor av vägen, så bredden visade sig svår att mäta under vår vandring, men här nedan ser man en del av kantstenarna.
Det var just kantstenarna som gjorde att processionsvägen kunde upptäckas på 1970-talet. Stenar utmed vägen och som leder in under högen där vägen tar slut – vägen skulle alltså vara äldre än högen. Men stämmer det? Den lera som finns i högen, den kan, sen vikingatiden, ha runnit på vägen och istället kan hög och väg vara mer samtida och båda delar av ett och samma monument.
Vid denna hög finns gravhögar och rösen, inget stort gravfält. Men sannolikt en viktig plats att bli begravd på, här högt ovanför byn Sanda nedanför. Det äldsta fornfyndet som gjorts i byn är en dräktnål från yngre bronsålder hittad vid Stora Ekeby. Annars är gravfälten i Sanda och Stora Ekeby, som omfattar mer än 200 gravar, daterade till yngre järnålder. Uppe på åsen, drygt 60 meter över Mälarens vattenyta, vid gravrösena finns labyrinten – den som gett platsen namnet ”Rösaring”.
Labyrinten med 16 stenrader ansågs gammal redan på 1600-talet. Rannsakningarna skriver ”På Sanda Ägorne, op i stoora Ååsen straxt wedh Wäderqwarnen, Ett Tröyenborgh af Steen lagdt til .15 warf om Kringh mykit Monumentarligit.”
Väderkvarnen är borta sedan länge. Från 1927 och mer än 50 år framåt fanns på platsen istället ett s.k. trianguleringstorn använt som fixpunkt inom lantmäteriet.
Labyrinter, eller trojaborgar och jungfrudanser som de också kallas, finns det många av vid våra kuster. Och här vid vår labyrint, som säkert har mycket gamla anor, har ungdomen lekt. Lars Salvius skriver 1741 ”Röraring et ställe som är omringad med Stenar, der Ungdomen fordom om Sommartiden hållit sin lek” (ur Beskrifning öfver Sveriget). Kanske jungfrun väntade på den unge mannen i mitten av labyrinten, en labyrint som med sina många varv det tog ett tag att vandra i.
Tyvärr är labyrinten här på Rösaring sliten och svår att vandra i. Men den är en viktig del av fornlämningsmiljön.
Efter vår vandring och guidningen hit åt flera matsäck och/eller njöt av utsikten och solen. Platsen är väl värd ett besök men ger nog fler frågor än svar.
Några källor:
Börje Sandéns sammanställning av texter om Rösaring på Upplands-Bro kulturhistoriska förenings hemsida.
Peter Bratt och Kjell Andersson (2000): Arkeologiska undersökningar vid Rösaring. Sanda och Stora Ekeby, Låssa socken, Upplands-Bro kommun, Uppland.
Senast uppdaterad 2025-10-31.