Västvärldens vanligaste bokstav är E.
Och Sveriges.
Detta läste jag om i Gröngölingsboken på 1970-talet. Där stod att de fyra vanligaste bokstäverna var EANT och att de därnäst vanligaste bokstäverna var RS.
Wikipedia säger samma sak.
Wikipediaartikeln säger också att de vanligaste orden i tidningsartiklar är i, och, att, det, som, en, på, är, av, för, med, till. Medan vanliga ord bland svenska runinskrifter och speciellt runstenarna är och, sin, efter, sten, lät, resa, fader, denna, son.
Men hur är det med de enskilda runorna i våra runinskrifter?
En genomgång av samma statistikmaterial jag använde för blogginlägget Antal runor per landskap visar att den vanligaste runan i Sverige är runan i.
Den stungna i-runan, e, kommer – inte helt oväntat – långt ner i listan, även om den är klart den vanligaste bland de stungna runorna.
I diagrammet kan man se att de nio vanligaste runorna är iaursntkþ.
Runorna iaur får mig att tänka på Hogastenen från Bohuslän, Bo Peterson1992. Fast där står iauR (eller snarare iiauR eller möjligen HauR). Och R-runan är inte alls lika vanlig. Men runföljden iaur är inte ovanlig, den förekommer rätt ofta i runristningar med namnet Björn eller -björn.
Skulle då en ensam runföljd iaur betyda något? Jo, som Lena Peterson föreslår 1992 om runföljden iauR på Hogastenen, så skulle det kunna betyda häst, jór på fornvästnordiska. Men jag låter tankarna galoppera vidare.
Runorna sntkþ är bara en samling konsonanter och svåra att få till något speciellt. Men jag kommer in på runföljden …asntr… som för 3-400 år sedan lästes på en numera försvunnen del av U 182, Össeby-Garns kyrka. Före runorna fanns antagligen bara plats för en runa innan det dessförinnan stod ristat ir ·. Dessa två senare runor är bevarade.
Intressant gällande U 182 är att den antagligen, vilket togs upp i ett brev till Runverket redan 1995, skulle vara ristad av Öpir. Läsningen i Samnordisk runtextdatabas behöver justeras, vilket också Magnus Källström noterat för ett tiotal år sedan. Istället för
[…-kuti · auk · ikifa…] … [lit]u × raisa ’ [stain · iftiR …] …ir… […asntr…]
kanske läsningen bör lyda
…ir [· …asntr… … lit]u × raisa ’ [stain · iftiR … …-kuti · auk · ikifa… …–s–…]
Det bevarade fragmentet jämte fragmentet U Owe1996b;119 med runföljden …in · au… bör undersökas om de inte utgör delar av samma sten, vilket också togs upp i brevet till Runverket redan 1995. Och så vore det ju roligt om den försvunna delen av runstenen kunde hittas. Det kommer därför finnas anledning att återkomma till U 182.
I diagrammet ovan ser vi att –, en runa som man är så skadad att man inte vet vad det varit för någon, också är vanlig. Den observante noterar att statistiken också innehåller runor från urnordiska – liksom medeltida – runinskrifter. Och diagrammet är inte ”up-to-date”. Men det är inte det viktiga, mer intressant är kanske att notera att de tre vanligaste runorna faktiskt är vokaler. Vokaler är viktiga, men man hade inte så många olika att välja på bland runorna. Istället fick den vanliga i-runan användas för såväl i, e som æ.
Senast uppdaterad 2021-10-31